Teckningar och drömmar - 08

barn på armen, som sade sig vara Achiors den Ammonitens hustru, bad att
hon måtte blifva insläppt, men de fruktade att det vore en list af
fienden.
Då svarade den sorgklädda qvinnan: "Fören j krig emot qvinnor, att i
rädens denna? Låten opp för henne eller ock gån till eder öfversta och
spörjen honom, men låten icke den trötta försmägta i väntan".
Då lät vakten opp porten och vid det den uppläts föll täckelset af
Mahelis hufvud, ty barnet hade fattat deruti och lekt dermed. Men Maheli
inträdde, och alla undrades öfver hennes fägring och öfver barnets.
Men den höga qvinnan i sorgkläderna gick till Maheli och sade vänligt:
"min syster du är trött, kom i mitt hus. Jag är enkan Judith, Merari
dotter, kom jag vill låta båda din ankomst för din herre".
Maheli tackade henne, men då hon ville följa henne, såg Judith att hon
darrade och hon stödde henne vid sin arm och förde henne till sin
boning. Och folket som stod derinvid sade: se Libanons ceder och däldens
lilja!
Och Achior kom, och han gladdes, och han tog sin son på sina armar och
sade: "Mycken glädje har mig nu vederfarits: fast jag mycket lemnat, har
jag nu mitt bästa här. Men större är ock derföre nu min fruktan att
Konungens folk skall vinna staden. De äro talrika och mäktiga".
"Nu rädes jag intet mera", sade Maheli, "sedan jag återsett min herres
ansigte. Herrans hand skall beskydda oss".
"Herren skall icke öfvergifva sitt folk. Han kan väcka upp en försvarare
af sådana som detta barn, om honom så behagar", sade Judith.
Och Holofernes med sin här drog upp emot Bethulien och trängde staden
allt mera och förstörde vattenrännorna, och satte vakt vid brunnarna,
och när de nu i tjugu dagar hade förvarat brunnarna, blef stor jemmer i
staden, och det fanns icke vatten mera än för en dag. Och folket klagade
och ville gifva sig åt Holofernes.
"Men då stod Ozias, deras furste, opp och gret och sade: Käre bröder,
hafver dock tålamod och låter oss ännu i fem dagar förbida hjelp af
Gud".
"Om han ville bevisa oss nåd, och sitt namn härligit göra".
"Varder oss i dessa fem dagar icke hulpit, så vilja vi göra som j bedit
hafven".
Och Achior gick till Maheli och förtäljde hvad öfverenskommit var, och
han sade: "Inom fem dagar skall staden öfverlemnas åt fienden, om ej
hjelp kommer, och hvadan skulle den komma? I östan och vestan finns
ingen, som skulle våga stå emot konung Nebukadnesar".
"Herren Israels Gud", svarade Maheli, "mot honom äro jordens konungar
som stoft och deras makt och herrlighet en flägt!"
Och Maheli gick in till Judith, lade barnet i hennes armar och sade:
"Judith, o min syster, låt icke honom blifva gifven till spillo".
Judith smekte leende barnets lockar och frågade: "Hvad önskar du
Maheli?"
"Judith, o Judith, låt icke Herrans namn komma på skam! Om icke hjelp
kommer, vilja de inom fem dagar lemna staden åt fienden".
"Hvad är det de synda och fresta Herren", utbrast Judith med vrede.
"Hvad berättar du mig. Skall jag sådant höra?" Och hon reste sig opp,
och hennes kind blossade. Men hon nedsatte sig åter och sade: "Ack, hvad
kan en svag qvinna! Hon vill höra hennes ord, om hon bestraffar deras
otro och deras hjertans hårdhet".
Maheli svarade: "Gå i Herrans den store Gudens namn, och han skall vara
med dig och gifva dig kraft att blifva en Debora! Ve, jag kan intet. Jag
är som det svigtande röet, som vinden böjer, eller som vinrankan, som
står endast så länge den stödes af trädet; men du så stolt i din höga
fägring, Herren har gjort dig till ett redskap i sin hand. Der det
starka redskapet brister, kan arbetaren ännu lyckas med det böjliga, och
der mannens mod brister, kan Herren bereda sig ära genom en qvinna.
Judith, låt icke lemna staden i fiendens hand. Låt icke hedningarne
säga: "se, vi hafve förtrampat dem som förlitade sig på Herren".
Judith svarade intet, utan satt tyst, och Maheli gick åter bort med sitt
barn. Men Judith stängde sig inne och bad till Herren.
Men Achior trädde till Maheli och sade: "Maheli, mitt hjerta är tungt
öfver pilten. Visste jag dock huru jag skulle kunna sända dig hädan med
honom".
Maheli svarade: "Icke må min herre vilja sända sin tjenarinna bort ifrån
sig om han ock kunde! Underliga hafver Herren ledsagat mig hit till min
herra och åter till mina fäders land, han skall icke nu förlåta mig.
Skulle icke hans makt förmå att frälsa hans folk. Underliga äro hans
verk. Hans makt hafver skapat fästen och himlar, och hans mildhet hafver
icke aktat för ringa att göra det silkeslena hullet på barnets kind. Se,
min herre, se de små fingrarne, som ligga i hvarandra, så ljufliga som
bladen på den hvita rosen från Damascus, i hvars ådror sprides en enda
purpurdroppe. Se hans hår, hvem har väl krusat dess mörka lockar? Han
rör sina små händer; huru älskliga de äro! Så lena och så hvita som lamm
nyss tvådda i bäcken, och dock äro de lika skapade som den starkastes,
som din egen, hand, min herre. Och nu slår han opp sina ögon; äro de ej
skönare än gazellens och mildare än den unga dufvans. Herren hafver icke
skapat honom så älsklig för att gifva honom till spillo. Han hafver fört
oss till sitt land, han hafver öppnat oss sin lustgård, han skall icke
låta fienden härja lustgården och dem han ditfört till skada komma".
Men Achior lade sin hand på barnets hufvud och log vänligt mot Maheli,
och hon lade båda armarne i kors öfver sitt bröst och bugade sig inför
honom.
Huru Judith sedan bad till Herren och gick ut till de Assyriers läger,
det står att läsa i Judiths bok. Men då tvenne dagar voro framgångne,
och intet vatten mera hade funnits i staden, då satt Maheli i kammaren
och hennes kinder voro bleka och hennes hår var beströdt med aska, och
en säck var hennes klädnad. Och barnet hade klagande insomnat i hennes
sköte och det qved i sömnen, och Maheli lyfte sina ögon opp och sade:
"Herre, Herre, hjelp mig att jag icke misströstar, styrk mig att jag
icke förtviflar. Men då kommo budskap och sade: "Assyriernas här flyr
för Herren, och Judith hafver slagit Holofernes. Staden är räddad och J
ären räddade. Och din herre skall bo när oss och blifva en af oss".
Då sade Maheli: "helig, helig, helig, är Herren, mäktig och stor. Med en
qvinnas hand hafver han slagit den stora hären och af spenabarnens mun
bereder han sig ett herrligt lof.
Jag tänkte i min ångest, Herren hafver förskjutit mig, hans öga hvilar
icke på hedningarnas stad och han hafver lemnat mig i mörkret, men se då
uppehöll han mig med sin högra hand och förde mig till ljus och klara
källor, och då jag tänkte: stormen varder mig förstörande, se, då bjöd
han stormvinden, att den tog mig på sina vingar och förde mig till
ljufligare ängder. Och då jag bäfvade att jag skulle försmäkta af törst,
se, då beredde han mig lefvande vatten och ljuflig svalka i sina gårdar,
att jag hos Herrans folk må lefva och i mina fäders land få dö; och han
hafver upptagit minom herra och min förstfödde i sino lande".
"Nå så sluta då en gång", skrek argt en hvass röst och, paff, small
locket opp af den tillslutna dosan, och en underlig liten gubbe tittade
opp och stod och vickade deruti.
Alla tego, endast en melodiskt susande sång den jag hört hela tiden
fortfor ännu.
"Hvem galar och skriker här!" sade åter gubben, "kan man då aldrig få
vara i fred? jaså, är det ni snäckor der, som hålla oväsendet. Hvad
skriken j efter?"
"Vi äro sändebud från det mäktiga Söderhafvets konung", svarade den ena
af snäckorna. "Han har sändt oss hit, för att få höra budskap från sina
anförvandter i dessa trakter. Det är, som man vet, ej stort att lita på
sjömäns berättelser, och han vill veta säkrare genom oss huru de lefva
här".
"Ack", sade den hufvudlösa damen, "hvem är den potentaten? Jag mins ej
att det någonsin kom sändebud från honom till vårt hof".
"Han är den mäktigaste af hafskonungarne. Ett präktigt hof, ett rikt och
folkrikt vatten".
"Folkrikt land?" frågade en röst.
"Nej vatten. Försök att räkna söderhafvets vågor, då får ni veta hur
talrikt hans folk är. Visserligen är vattnets folk olika jordens. Ord
talas der aldrig, allt är sång. Har ni hört stormen fara öfver hafvet,
ni har då hört vågornas sång. Då är stor folkförsamling, då talas
kraftiga, vackra ord, med lifliga åtbörder och hög röst om kung och
folk. Eller har ni sett vågorna leka och smekas en afton, vid stranden,
just då de hålla på att slumra? Har ni hört hur ljuft de då sjunga, huru
smekande i deras vänliga samtal. Man har talat om Sirenernas sång för
att locka sjömännen i hafvets djup; nej icke för att locka ha de sjungit
så; men de hafva talat vänligt till de förbifarande, och deras toner
hänföra dödliga öron. Nu vilja de aldrig mer tala till jordens barn, de
veta att dessa ej kunna bära det. Ljufligt att bo i hafvets krystall,
skönt i dess lunder af korall, herrligt dess språk, det heter sång."
"Atlantos är konungens broder, åldrig som han, mäktig och stor. De
helsa hvarandra med vänskap. Atlantos sonason är den sjö som svallar här
utanföre. Han älskade Saima, den blåögda sköna, från tidernas morgon,
men afundsjukt lade sig landet till hinder emot deras förening. Och
Saima hon kastar längtande sina blå ögons blickar emot hafvet, men en
talrik vakt af landtandar stå med sköldar och spjut af tall och gran och
stänga till och med åsynen af den älskade. Och hon sjunger klagande sin
sång, och hafsviken den lyssnar och kastar sina vågor med storm mot
landet, men kan ej besegra det. Nu säger man att menniskorna sett deras
längtan och deras kärlek, och att de skola bekriga landet för att förena
de båda älskande. Så lydde sagan på söderhafvet.
Konungen sände oss hit med budskap till menniskorna för att lofva dem
belöning. Lätt skola Finlands skepp bäras fram öfver böljorna, och
återvända lyckligt till säkra hamnar. Hafvets konungar skola icke fordra
med stränghet sin tribut, ty de åldrige älska de unga, och önska deras
förening. De äro ädle och mäktige, de älska att sprida trefnad och
välsignelse till menniskorna i de aflägsnaste bygder".
"Uff, sådana dumheter", sade gubben i dosan. "Finland, ja det är rätta
landet att tala om. Fattigdom, dumhet, uselhet. Tacka lyckan om folket
här kan skyla sitt elände med litet Lybecks glitter, och för öfrigt må
det vara nöjdast att ingen vet, att det finnes här i verlden".
"Vise man, sanning talar du", utlät sig den judiske presten och
upplyfte härvid sitt hufvud så högt att jag ej mera trodde det kunna
nedfalla, men se, det föll och derefter började mun och skägg endast att
så mycket hastigare röras.
"Finns här då ingen, som man kan tala ett förnuftigt ord med", sade åter
gubben i dosan. "Hvem är väl månne den der grå herrn i glaskupan, han
ser mera förståndig ut?"
"J uppmanen mig att säga hvem jag är, emedan jag är eder okänd", svarade
nu en klar röst från lampan. "Nåväl, jag skall säga eder det, ty den
okände är alltid ensam, om han än omgåfves af hundrade. Att jag är en
lampa det sen J alla, att äfven jag någongång lyst, det tron J utan att
jag behöfver säga det, och ehuru J sen, att jag endast är af simpel
lera, så förmodar jag att J icke derföre ansen mig för ringare, ty J
veten väl att den simplaste lerlampa kan lysa den vise, under det den
slösande oduglingen bränner doftande oljor i dyrbara gyllene käril. Hvad
viljen J derföre att jag skall säga eder? Hvad jag gjort? hvad stort jag
uträttat. Men anstår det väl mig att omtala mina egna förtjenster? Dock,
J åstunden det, jag vill öfvervinna mig sjelf, för att göra eder till
viljes. Ty om än blygsamheten är en helig pligt, så finnes dock en, som
är större, den nemligen, att med beredvillighet gå det allmännas
önskningar till mötes.
Jag vill alltså säga eder, att det första minne jag har, är af en tid,
som var mig ganska ärofull. Jag lyste då för en Romare, värdig detta
namn. Han lemnade sitt hem, en liten enkel boning, för att rädda
fäderneslandet. Jag följde honom i hans tält och lyste hans nattliga
vakor för fosterlandet, jag lyste honom ännu då hans själ kämpande
flydde ur kroppen.
Hans egendom tillföll hans son, och denne föraktade den ringa lerlampan.
En slaf bar mig till sitt usla hem, men endast sällan tvangs jag att
belysa hans elände, ty han ägde ej olja att gifva mig. Men en natt
påtände han min veke. Han gick för att tända eld på den boning, hvilken
tillhörde hans husbonde, hvilken agat honom tyranniskt för ett ringa
fel. Han blef röjd och dödades. Han hade fällt mig ur handen, jag blef
gömd i mullen och låg der länge, länge. Jag sörjde att mitt lif skulle
förflyta utan nytta, men -- huru ofta föranleder icke en ringa
tillfällighet en stor förändring i vårt öde! En dag kom en fattig enka
gående, hon fällde ur handen en liten penning och började söka den, och
så fann hon mig. Hon bar mig till sin boning, köpte olja för sin penning
och tillbragte sin natt i bön och arbete för sina begge små sofvande
barn.
Hon var Christen. Hon hade öfvergifvit vänner och anförvandter för sin
tros skull och lefde nu i Pompej utan att vara bemärkt af de Christnas
fiender. Men det stillaste lif förmår icke afvända förföljarens
verksamhet. Jag såg en man inträda hos henne. "Offra åt gudarne i
morgon, sade han, att du må få lefva; eller du dödas och dina barn bli
slafvar".
Han gick, hon nedsjönk i bön. Derpå steg hon opp, tog mig i sin hand
och lyste på sina begge barn, hvilka slumrade godt i hvarandras armar.
"Ack, suckade hon, deras späda läppar kunna ännu knappt utsäga Hans
namn, hvem skall lära dem att tro, hvem skall rädda deras kropp och själ
från förderfvet. Och jag kunde dock få blifva hos dem, jag äger att
välja".
Hon knäböjde åter, hennes anlete förklarades och hon utbrast: "lofvad,
lofvad vare min Frälsare, prisad att du hafver funnit mig värdig att dö
för din skull. Skulle väl du behöfva mig till ett verktyg för deras
frälsning? Skulle ej din kärlek och din makt förslå! Med fröjd vill jag
bekänna dig och dö!"
Då skalf jorden, Pompej skakades på sina grunder. Hastigt sprang hon
opp, tog sina begge barn på sina armar". - - -
Ett förskräckeligt brakande afbröt berättelsen. Jag sprang opp förfärad.
"Ha, ramlar Pompej?" ropade jag förvirrad.
"Åh nej, bara spiselkransen", svarade min värdinna, som hastigt inträdde
skrämd af bullret. "Nå det var ledsamt nog ändå. Hvad du måtte blifvit
skrämd. Jag var nyss här inne och du tycktes slumra; jag ville ej störa
dig, utan gick bort. Få se huru det gått med alla småsakerne der på
kransen?" I detsamma fladdrade en klar låga ett ögonblick i spisen och
försvann. Jag såg det, det var pilen, som i ett ögonblick var blefven
aska. Vi började leta bland marmorbitarne. Af Chinesen återstod endast
nacken och det nickande hufvudet, resten var i smulor, äfvenså
sockerfiguren; men den blå bandrosen var oskadd. Den hufvudlösa damen
vände sig, då man drog på tråden, lika sjelfbelåtet som förut för sin
spegel. Men ömkligt var att se den lilla nätta flickan med hucklet. Allt
tittade hon lika förnöjdt åt sidan, men ack, hennes spegel var
sönderslagen; och just då jag stod och beklagade henne, märkte jag att
mitt glasöra fallit i golfvet, förmodligen då jag sprang opp i
skrämseln, och det låg nu krossadt i otaliga bitar.


De vackraste händerna.

Det var engång sex systrar. De voro alla en förnäm herres barn, men nu
var den förnäme herrn död, och de sex systrarne lefde ett fattigt och
svårt lif i ett litet hus ett stycke utom staden. Fyra af de fem äldsta
fröknarna suto dagen om vid fönstret och tittade utåt vägen, och suckade
när en grann vagn for förbi; den femte satt alltid för spegeln, ty de
hade endast en helt liten spegel, och derföre måste de tura om att få
begagna den. Den, hvars tur det var att få sitta för spegeln, hade då
också alltid rättighet att begagna alla grannlåter, som funnos qvar
sedan bättre tider, för att pryda sig med och laga sig grann. Men när en
annans tur kom att få sätta sig för spegeln, då måste alltid den, som
sutit der förut, kläda af sig alla grannlåterna och lemna dem åt
systern.
Ibland tog någon af fröknarna också en virknål i hand för att virka på
ett grannt band eller spets, och det såg så förnämt ut, när hon satt så
fin och stack ett stygn då och då, men det var förskräckligt, hur
tråkigt det var ändå.
Men Sabina, sjette systern, hvad hade hon då för sig? Jo, hon sopade och
städade och hjelpte gamla Greta, fröknarnas enda piga, stundom i köket,
stundom att sköta den lilla trädgården, stundom till och med att se om
kon, när Greta måste vara borta vid någon annan syssla. Och Sabina sjöng
och trallade dagen om, och sprang glad som en fogel omkring, under det
systrarna suto inne och hade tråkigt. Och hur Sabina arbetade och var
snäll, så räckte afkastningen af det lilla landstället så till, att hon
alla dagar hade åtminstone en rätt mat att ställa framför systrarna. När
qvällen kom, då satt alltid Sabina inne hos dem och sydde så tätt, stygn
efter stygn, som om nålen brännt hennes fingrar.
Men systrarna sade ofta emellan sig: "den Sabina, den Sabina! ack
hvilken skam komma vi icke att få af henne. Det synes ju tydligt, att
det aldrig blir herrskap af henne. Alla hennes anlag äro bara piganlag".
Och Sabina skrattade och menade: "bli ni alla förnäma fruar, så får jag
väl tjenst hos någon af er då". Och lika flitig var alltid Sabina, och
sprang aldrig till fönstret att se på de granna herrskaperna, som foro
derute, utom när den unge prinsen red förbi, då gömde sig alltid Sabina
vid köksfönstret för att ändå få litet se på den ståtliga och rara unga
prinsen; men det talte hon ej om för systrarna, ty hon ville bara se
honom, men icke tala om det.
Men årena hade allt gått fram, och ännu hade fröknarna inga friare fått;
det var underligt, ty de voro rätt vackra allihopa, och hade isynnerhet
alla så genomfina och vackra händer. Dem ansade de också af all förmåga
och föraktade alla, som hade grofva händer, ty det syntes ju, att de
voro simpelt arbetsfolk, alla som hade simpla händer; och deras egna
voro så adeliga och fina, så det var makalöst. Men lilla Sabinas händer
de voro nu allt sisåder litet sträfva ibland, fast de voro mjuka och
goda som bomullskuddar, när hon vårdade någon sjuk, eller eljest vänligt
smekte någon.
Nu fingo fröknarna en dag höra, hurusom den gamle kungen ville, att den
unge prinsen skulle gifta sig, men att prinsen aldrig fick någon brud,
som var honom i lag, ty han ville ingen annan ha till brud, än den, som
skulle ha riktigt vackra händer; och alla prinsessor, som han hade sett
på sina resor, hade så fula händer, och så hade alla hofdamerna med och
alla de förnäma fruntimmerna; och det var riktigt svårt, ty kungen hade
lofvat prinsen att få gifta sig med hvem han ville, bara hon vore
förnäm. Men ingen oadelig, om än hon haft de allrautsöktaste händer,
skulle han få ta.
Nu blefvo de fem fröknarna så utmärkt belåtna, och sågo sig ren en hvar
som prinsens brud, eller åtminstone som thronföljarbrudens syster, ty
bland så många vackra händer måste väl något par behaga prinsen. Nu
användes de sista pengarna, som funnos i huset, att köpa oljor och
skönhetsvatten, och det var ett fejande med att laga händerna i ordning,
att maken ej varit sedt; och fröknarna sutto alla fem hela dagen med
händerna, upplyftade i vädret, för att de skulle bli hvita.
Så sade den äldsta: "Nej, nu vill jag ej vänta längre. Fast prinsen
ridit här förbi alla dagar och jag bjudit till att alltid visa mina
hvita händer vid fönstret och han alltid sett hitåt, så har han ändå ej
tyckts märka dem". Och så kommo fröknarna öfverens om, att de skulle gå
att spatsera en i sender i slottsträdgården, och den som gick dit skulle
då alltid få bruka alla granlåterna, och så skulle väl prinsen få se
någon af dem, hvem som skulle ha bästa lyckan. Men som det ej passade
sig att gå ensam, så skulle Sabina alltid följa med, ty henne var ingen
af fröknarna rädd för att ta med sig. "Hennes pighänder", sade
systrarna, "dem bryr sig minsann ej prinsen om".
Nu hade äldsta fröken sutit fyra timmar för spegeln, och hvita
similé-klädningen hade hon på sig och blå silfverblommorna på hufvudet
och de granna glasjuvels-örhängena och ringarna och kammarna, och
bronskederna och armbanden och allt annat grannt var ren i ordning. Nu
steg hon upp kastade florschaletten på sig och tog solfjädern i handen
jemte näsduken med qvartersbreda spetsar och så gick hon med Sabina, som
bar en slät hvit nättelduksklädning, en liten schalett knuten kring
halsen och sin lilla halmhatt på hufvudet.
"Gå litet bakom, kära Sabina, så kan du gälla för min kammarjungfru,
icke täcks jag gå bredvid dig, som är så simpelt klädd", sade fröken.
En helt liten stund hade fröken spatserat i trädgården med Sabina bakom
sig; då kom också prinsen och helsade på fruntimmerna, och talte så
artigt med fröken, och fröken tyckte att det var så varmt och drog
handskarna af sig, för att prinsen skulle få se hennes fina händer. Men
bäst fröken gick och bar i handen sina handskar, så fastnade ena
handskens spetsgarnering vid en buske och refs sönder, och fröken blef
så ledsen och sade: "aj mina nya, dyra handskar", och ernade just börja
gråta. Men Sabina hviskade: "var ej ledsen Amirantha, lemna du den bara
åt mig och promenera vidare en stund". Och när fröken Amirantha kom
samma väg tillbaka, kom Sabina emot henne med handsken hel och nätt
igen. Hon hade nål och tråd i sin ficka, och hennes snälla fingrar hade
lagat spetsen hel, och så var det tid att fröken måste gå hem igen.
Dagen derpå tog andra fröken den hvita similé-klädningen och blå
silfverblommorna och armbanden och alla grannlåterna, och Sabina följde
åter med henne till slottsträdgården. Och åter kom prinsen och talte med
den fröken och följde henne att spatsera och visade henne allt vackert
och märkvärdigt, som fanns i trädgården; men lilla Sabina tycktes han ej
bli varse. När de nu spatserade, kommo de till ett sumpigt ställe; och
der satt på marken en liten fogel, som insnärjt sig i gräset, kanske i
någon snara, och icke slapp upp. Och den slog med vingarna och skrek så
jemmerligen och dess små ungar i boet ofvanföre räckte ut näbbarna öfver
kanten af boet och skreko alla så ömkligt. "Husch, hvad der är vått",
sade fröken, "fy" och så snörpte hon på sin fina näsa och förde så
vackert sina fina hvita händer, och gick en annan väg.
Lilla Sabina sade ingenting, utan plockade tyst några grenar, som hon
kastade på det våta, skörtade smått upp sin klädning, och trippade nätt
öfver dem på sina små fötter till fogeln, som befriad sjöng en glad
drill och flög bort. Straxt var Sabina igen hos sin syster och prinsen,
hvilka ingendera syntes ha märkt hvad hon gjort, och prinsen var
öfvermåttan artig mot fröken, och så var den spatserfärden slut.
Nu var det fröken Melicertas tur, och länge satt hon för spegeln, och
grann var hon, och hennes blonda hår var så högt friseradt, som den
största blårtott på gamla Gretas spinnrock, och de blå blommorna klädde
henne så väl.
Nu var prinsen redan nere i trädgården, när fröken Melicerta och Sabina
kommo, och åter helsade prinsen så artigt och förde fröken omkring, och
Sabina gick efter. Men så föreslog prinsen, att de skulle spatsera utåt
parken, och allt längre gingo de, och fröken Melicerta var så glad, och
tänkte: "se så, mig vill han visst ha, efter han går så långt". Litet
rädd såg hon visst på de tjocka molnen, som skockade sig, men hon
tänkte: "lappri på hvita similéklädningen och blå blommorna, nog får jag
bättre när jag blir prinsessa".
Sabina gick vänligt fram och sade: "monne vi ej borde vända om, vi få
visst regn"; men i detsamma började det redan regna så starkt, att
prinsen bjöd fruntimmerna stiga in i en liten jagtkoja i skogen, tills
ovädret skulle gå förbi. Men ovädret gick ej förbi, utan det
hällregnade, och åskan gick allt värre, och fröken Melicerta var så fin
och skrek och gömde hufvudet i sina vackra händer för hvar skräll, och
gret och låg matt på tältsängen med händerna lagda på vackraste sätt.
Men nu blef det middagstid; prinsen visste, att det fanns thé uti ett
skåp och Sabina fäste nätt sin näsduk framför sig, tände upp eld, kokte
thé och bjöd ikring med skorpor ur skåpet. Och fröken Melicerta åt rätt
raskt, fast hon var så rädd att hon ej skulle få ned en bit. Men så
klarnade vädret, och alla gingo nu hem, och så var den promenaden slut.
"Hvad jag måste skämmas för den Sabina i dag", sade fröken Melicerta vid
hemkomsten; "ja, prinsen skulle bestämt friat till mig, men när han såg
huru Sabina var som en kökspiga och ändå kallade mig syster, så ville
han väl ej ha en köksa till svägerska".
"Ja, jag tar bestämt icke Sabina med mig", sade fröken Melladora; men,
sådan harm, hon träffade alls icke prinsen.
Fyra långa dagar hade nu fröken Rosimunda nödgats vänta, att det skulle
bli hennes tur; hon som var den yngsta och vackraste af fröknarna. Nu
fick hon änteligen gå. Och hon hade sytt så många garneringar och
grannlåter på hvita similéklädningen, att man knappt kunde känna igen
den. Hon gick så nätt och fint och trippade i sina små trånga skor; och
hon måste ta Sabina med sig, för att leda henne ibland, när skorna
klämde så hårdt, att hon ej kunde gå annars. Hon hade klädt sig så
länge, och sen gick det så långsamt att gå i de trånga skorna, att det
började mörkna redan, när fröken Rosimunda kom med Sabina i kungens
trädgård. Och nu kom prinsen dem till mötes och förde dem så artigt
omkring; och bäst det var, började granna lampor att tändas i alla träd
och präktiga lusteldar och fyrverkerier lysa på alla håll, och fröken
Rosimunda gick så lycklig vid unga prinsens sida, och hennes fina händer
skimrade ännu hvitare och finare i lampskenet.
Bäst hon nu gick och tänkte på all denna herrlighet, som hon skulle bli
herrskarinna öfver, såsom hon hoppades, så märkte hon ej att hennes
florsgarnering fladdrade emot en lampa och började brinna, och inom ett
ögonblick stod hon omgifven af eld på alla sidor, ty hela hennes granna
drägt stod i låga och fladdrade för blåsten. Dock, länge räckte det
visst ej, ty i samma ögonblick hade Sabina hunnit fram, kastade armarna
omkring sin syster, slog på lågorna med sina små händer, och innan kort
var faran förbi för Rosimunda.
Similéklädningen var för alltid förlorad, och det var skada; men ännu
värre var, att Sabina stackare hade brännt sina händer, så att de voro
alldeles fulla med blåsor och sår.
Nu kom straxt kungens egen läkare för att förbinda henne, och prinsen
kysste de sårade händerna och sade: "min ljufva Sabina, så du har
blifvit illafaren, för att jag icke släckte sjelf, utan ville se in i
ditt hjerta. Se dock, huru vackra äro icke dina händer", och så vände
han sig till kungen och hela hofstaten, som just kom ned i trädgården
och sade: "Nu har jag funnit den jungfru, som har de vackraste händer,
och vill hon bli min brud, så sen j här den, som skall blifva det".


Suomiqvinnan på Saimaudden.

Länge, länge, för många hundrade år sedan, då Finland ännu icke hade
kommit under svenska väldet, då stod på en udde i Saimen en ståtelig
gård, och der bodde en slägt af det gamla Savofolket, stolt och mägtig.
Mången strid hade männen af denna ätt utkämpat emot Hämäläiset och
Karjalaiset, och månget härjningståg hade de utfört ända långt bort åt
ryska sidan; men nu hade en annan, en svårare fiende uppstått att strida
emot, nemligen Svenskarne, de stolta, öfver hafven komna. De kämpade med
korset och svärdet, de kämpade med ordet, och för dem dukade småningom
Suomifolken under. Men ätten på Saimaudden stod ännu fast, den trotsade
svärdet, den trotsade ordet, den trotsade korset.
Etthundrade år hade förflutit sedan helige Biskop Henrik första gången
predikade Kristi namn på Suomis jord, men ännu lefde ätten på Saimaudden
i stolt oberoende. Icke vågade sig den svenska Konungens fogdar dit, för
att utkräfva skatt; ty de, som begett sig dit i sådant ärende, hade fått
skäl att svårligen ångra sitt tilltag, och ingen vågade för domstol
tilltala någon af Saimauddens folk. Men på uddens gård satt slägtens
äldste och skipade lag och sträng rätt bland de sina.
En dag steg i stugan in en korsets man och predikade korsets lära för