Teckningar och drömmar - 07

tider var det, då vi stodo derinne på spegelbordet, der fanns endast
folk de qualité! Men i går tog det rysliga öde, som obevekligt herrskar
här i rummen, oss begge och ställde oss hit på spiselkransen, och så
sade hon: "de der figurerna äro nog skrala, men de må nu en tid stå här
ute, sen få barnen leka med dem. Hvilken ryslig dom, huru skall jag bära
den!"
"Jag försäkrar hennes nåd, att man kan må rätt bra här" svarade den
näbbiga rösten åter. Det var tydligt den nätta koketten med spegeln som
talade. "Värre var det en tid då jag låg gömd i en mörk låda,
sammanpackad med en hel hop andra saker så trångt, att jag aldrig hörde
klockan slå och aldrig kunde komma ut till en sommarbal i det gröna, och
så mörkt sen, att jag alls ej kunde se min spegel. Då blef tiden lång,
men jag försäkrar, nu hinner jag aldrig ha ledsamt".
"Hvem är hon min lilla?" frågade den hufvudlösa damen, hvilken jag
gissade vara den andra af de nyss utflyttade: "visst tycker jag, att jag
nångång sett henne på de stora balerna derborta på divansbordet, der hon
tycktes dansa med hvem som bjöd opp henne, utan allt val."
Sockerfiguren på blå bandrosen hviskade nu sagta: "ah ma chére, ce n'est
qu'une cuisinière!"
"Åh", svarade den lilla med hucklet, och hennes små glada ögon tittade
dubbelt gladare i spegeln, "jag dansar visst gerna med hvem som helst.
Det är så roligt att dansa. När jag var hemma hos min far och mor så
dansade jag alltid, men tänkte ej på att jag gjorde det, ty det var just
mitt sätt att lefva; men min mor sade en dag, att jag skulle i pension
för att lära mig skick och seder. Jag hade just den dagen råkat ha litet
hushållsbestyr, ty jag hade sett att en liljeconvalje fått en fläck på
en af blomuddarne, och höll just på att laga mig till att skura bort
den, och hade derföre knutit ett förkläde på mig och en duk på hufvudet
och så tog jag en daggdroppe i handen, för att se hur lustig jag såg ut
så der utstyrd. Och jag tyckte att jag var nog så nätt. Men då sade min
mor, "ja det kan just vara en bra drägt för dig att fara ut i verlden
med". Och bums tog hon mig och förde mig, jag visste ej hvart, på bordet
i ett rum. I detsamma galade en tupp och jag tänkte mig bort, men se det
blef ej af. Jag stod som fastvuxen; rundt omkring mig stod en hop
lustiga figurer af allehanda slag, de pratade alla och väntade på att få
göra en lång resa, och jag tyckte, att det var roligt att höra på dem.
Dessutom såg jag i spegeln som jag nu hade i handen istället för
daggdroppen, att jag såg så rolig ut, att jag hade just lust att skratta
åt mig. Jag, som var van att se mig sjelf bara som en liten ånga, jag
var nu så bastant och ogenomskinlig som en trädbit. Jag kunde ej annat
än skratta.
Bäst det var kom en stor, förskräckelig karl, det var en menniska och
jag blef helt rädd för honom. Jag hade aldrig sett andra menniskor än
några små söta barn, som brukade leka på vår äng, och de hade ljusblå
ögon och ljust lockigt hår, och dem skulle jag nog ibland ha haft lust
att leka med, men de voro ändå så stora, och sågo mig ej. Men den här
mannen var dubbelt större, och svart och ful, och han packade in mig i
en låda. Der var fasligt ledsamt. Men sen kom jag i ett glasskåp och der
stod jag gerna, ty det gick mycket folk ut och in i rummet der jag stod
och alla sågo så vänligt på mig. Men bäst det var, togo de ned mig, lade
en stor pappers-salopp omkring mig, och förde mig hit och sade åt frun
här, att de hemtade mig åt henne till kökspiga. Ja det var visst syssla
för mig".
Hon skrattade och åter blänkte hennes nätta ögon så glada mot spegeln.
"Vet ni, här äro deras minsta grytor så stora som våra hus. Det vore ett
vackert arbete att lyfta dem för mina små fina fingrar. Men frun hon tog
så vänligt mot mig, och ställde mig hit på spiselkransen, och alla tycka
om mig och säga att jag är söt och nätt, och på våra danser är jag i en
brinnande tur, och dansar ingen med mig, så dansar jag ensam".
"Jaha", sade den hufvudlösa snibbigt, "det är konst att vara i turen när
alla duga åt en. Nej ni skulle sett mitt herrskap, den tiden jag var
dame d'honneur hos salig drottningen. Ni skulle sett huru
gardeslöjtnanter och dylikt smått folk voro utom sig öfver att de ej
vågade bjuda opp mig, eller ens tala till mig. De visste nog, de
gunstiga herrarna, att det ej gick an. Men jag såg dock huru de på
afstånd kastade förtjusta blickar och huru min stränghet gjorde dem
olyckliga, så att det stundom gjorde mig helt ondt om dem. Men, min Gud,
man kan ju ej rå för att folk har ögon, och icke kan man heller gömma
sig för att de ej skola få se en. Emellertid var det en ung man som hade
mera mod än de andra. Han inbillade sig att jag älskade honom, att jag
hade uppmuntrat honom, och hade trasslat in sig i några ledsamheter
endast för att få sina affärer i skick, att kunna bjuda mig sin hand.
Han tillstod sin kärlek för mig, men jag hade då redan ett annat parti i
aspect. En grefve, något åldrig det är sannt, men rik och stolt; och med
ett leende, som jag kanske ej kunde undvika att göra litet föraktligt,
afvisade jag den unge mannen. Kunde jag väl rå för att han brände sina
vingar? Men ack, rysligt hämnades han".
"På min bröllopsafton inträdde han i mitt rum, och sköt sig för pannan.
Några droppar af hans blod stänkte i mitt ansigte, och i ett ögonblick
var jag sammankrympt till så liten J nu sen mig vara, och förlorade
förmågan att röras omkring om dagarna. Lyckligtvis höll jag just på att
kläda mig, och fick sålunda min toilett med mig, så här i miniatur, och
kan således ändå ha något intressant att sysselsätta mig med".
"Nå när miste min nådiga sitt hufvud?" frågade en röst ur hopen.
"Mitt hufvud, ack ja det är sannt, jag kom ej mer ihåg att jag haft
något. Jag saknar det också alls icke. Det hände mig en liten malheur:
jag råkade falla omkull på marmorskifvan der inne på bordet och slog
hufvudet af mig; men det var ett lappri, det gjorde ej ondt alls".
"Vid min Kejsares och herres, den store Förnuftets sols, skägg", sade nu
den nickande Chinesen, "det vore en stor olycka att mista sitt hufvud;
hvad skulle man då ha att runka uppå. Det var dock icke långt ifrån att
icke denna olycka en gång hade händt mig.
Jag är född i Kanton, de stora städernas stad, och fick genast den
lyckan att tillhöra den vise Tjang-tschi-li. Det var vid denna tid
barbarerne kommo öfver hafvet, för att få den nåden att dricka vårt thé
och äta vår spis, och den store himmelens son, Förnuftets sol, tillät
att några af barbarerne fingo kyssa stoftet för hans fötter. Deras
konung hade sändt dem den långa vägen öfver det stora vattnet, endast
för att de skulle betyga hans vördnad för den store verldens herre, och
de hemtade skänker. Deribland var en underlig låda, hvari alla som
ställde sig framför den, måste krypa in, och visa sig helt små derinne
för den store Förnuftets sols ögon. Och den himmelske Kejsaren, alla
herrars herre och alla furstars furste, han log i nåd, då han såg denna
ödmjuka hyllning af alla.
Några dagar sednare, då min herre, den vise Tjang-tschi-li inträdde och
nedkastade sig för den lysande fursten, då befallte han honom krypa in i
lådan och sålunda betyga sin vördnad, och han gjorde som förr och
ställde sig framför lådan, men se, han kom icke ditin. Då blef himmelens
son vred. Men min herre, hvars vishet öfvergår andra menniskobarns,
såsom hafvets vatten öfvergår droppens, fann genast hvad som händt,
nedkastade sig på sina knän och sade: "Store herre, du som är mera
lysande än solen och mera skinande än morgonrodnan och mera mild än
morgonvinden, se i nåd till din tjenare och straffa honom icke. Se, du
värdigades sjelf i går låta gifva honom mat af ditt Kejserliga bord, och
det var denna mat som af ditt majestäts ögonkast undfått en så födande
förmåga, att din slaf nu icke kan rymmas i lådan. Du är herre öfver mitt
lif, men värdigas vara barmhertig, som solen, och gif mig några dagar
att åter afkläda den fetma, hvarmed din nåd har beklädt mig, och jag
skall kunna fullgöra din befallning".
Den store jordens beherrskare, hvars nåd öfvergår hvad menniskor kunna
fatta, behagade gifva min herre tre dagars tid och lät bortflytta lådan
på det ingen skulle krypa in i den, innan hans höga befallning af min
herre blifvit fullgjord. Och den vise Tjang-tschi-li begaf sig hem, och
under tre dagars tid hvarken åt han eller drack, på det han skulle
blifva mager. Icke ens det finaste thé i de dyrbaraste koppar smakade
han, ja till och med hans opium-pipa stod orörd. De finaste inlagda
frukter stodo på bordet, men, se hvad den vise förmår! han smakade dem
icke. Och dock fortfor hans anlete att glänsa likt fullmånen. Och tvenne
gångor om dagen stego hans sköna hustrur Y och E upp från sina soffor
och stodo på sina små, äpplen liknande fötter, och försökte om de skulle
kunna omfatta honom. Men ack (deras små svarta ögon höllo på att af sorg
mista sin glans!) när den glänsande Y och fullmånen E knöto sina
långnaglade händer tillsamman på hans ena sida, då fattades ännu ett
långt stycke, för att de båda andra händerna skulle kunnat knyta sig på
andra sidan.
Men när de tre dagarne voro förflutna, måste Tjang-tschi-li bege sig opp
till den mäktige herrskaren öfver alla verldens länder. Han gick
bäfvande till dörren af salen, men var dock icke alldeles utan hopp, ty
i dag hade den himmelska Ys och den rundsköna Es händer nalkats
hvarandra så mycket närmare som bredden af en tumme.
Nedkastande sig till jorden för hvarje steg han tog, nalkades min herre.
Då befallte honom den store herrskaren, solens och månens broder, att
han skulle gå fram till lådan och betyga sin vördnad. Han lydde, men se,
han kom icke i lådan. Då utgick en ljungeld från den store och mäktige
herrskarens mun och han sade: "Tjang-tschi-li nedkastas i hungertornet,
hans slägt har upphört att lefva och hans hus finnes ej mera, och kring
gatorna utropas: så går det med den som icke lyder den store Förnuftets
sol!"
I detsamma kommo soldater, som letade efter alla personerne i hans slägt
för att aflifva dem, andra började att förstöra och nedrifva hans hus,
och en, grymmare än de andre, hade redan lyft sin sabel för att
skrattande hugga af mig mitt hufvud, men då kom ett bud som ropade:
"håll! den höge Förnuftets sol, hvars vishet och mildhet öfvergår den på
fästet lågande solen, har tillåtit att dessa mygg ännu må få glädjas af
hans sken. Stor och outgrundlig är hans nåd, han förlåter Tjang-tschi-li
och hans slägt".
Det var en af barbarerne, som var en läkare, och han hade fått njuta
den öfvermenskliga sällheten att breda ett plåster för den lysande
herrskarinnan Ly--lo's lilla finger, som var sjukt. Och som man sade,
att barbaren kunde lindra hennes smärta, hvilken gaf en skymt af oro åt
den höge Förnuftets sols helgade och ostörbara tid, så hade man kallat
honom, och när han skulle gå bort hörde han omtalas min herres
förbrytelse och straff. I detsamma lät den höge Kejsaren, hvars
gifmildhet öfvergår solens, fråga hvad han begärde till belöning för den
tjenst han gjort, och han bad endast att få se den underliga lådan. Och
se, den höge herrskaren, hvars nåd öfverflödar, tillät det. Barbaren
skrufvade litet om något uti lådan, och så djerfdes han bedja om den
nåden, att min herre skulle ännu få framställa sig inför den, och -- J
som hören mig här, skolen häpnande förvånas att höra den högt uppsattes
mildhet -- han tillät det, i glädjen öfver att den sköna Ly--lo icke
mera skrek öfver sitt finger.
Den vise Tjang-tschi-li nedkastade sig, och barbaren ställde lådan
framför honom, och se: han låg äfven der inne i hela sin längd, men
liten och sammankrumpen. Och den store förnuftets sol värdigades le och
hans leende var en nådesol öfver de dömda.
Den vise Tjang-tschi-li skänkte mig sedermera åt Läkaren, och denne
förde mig till ett underligt land, som heter England, och skänkte mig
sen åt herrn här i huset, och så kom jag till detta besynnerliga land,
der de en tid om året kläda öfver både gator och tak med hvitt tyg,
såsom man ser der genom fönstret".
Just bredvid den nickande chinesen låg en indiansk pil. Jag tyckte mig
märka att äfven den ärnade sig att säga något, och verkligen hördes nu
en stark manlig stämma yttra: "min broder, du hafver omtalat en saga om
ditt land och din store höfding, jag vill säga dig en om mig sjelf. Jag
är en krigare af Anantukals stam, och mitt namn är Den stolte Björnen.
Jag var ung, jag hade ännu icke slagit många fiender och hade ännu icke
tagit mig någon hustru. Då såg jag en ung qvinna, hon hette Det röda
Hallonet och var den skönaste i vår stam. Hennes fader ville icke sälja
henne för mindre än hundrade bäfverskinn. Den stolte Björnen ville äga
henne, och hans Totam gaf honom god jagt. Han förde henne i sin hydda,
och Det röda Hallonet trifdes väl, ty så har ännu ingen hustru blifvit
aktad. Den stolte Björnen bemötte henne snarare som sin like än som sin
hustru, och han hade ännu alldeles icke tänkt på att taga sig flera
hustrur. Då öfverföll Schanano-stammen oss om natten, deras höfding ägde
en knif, som han hade erhållit af de hvita männen, och deras trollkarlar
hade gifvit den makt att alltid gifva seger öfver rödskinnen i hvems
hand den än var. Den var spetsig på udden och skarp på båda sidor.
Lifvets herre hade sändt oss en så tung sömn, att vi icke vaknade, innan
de hade inträngt i våra hyddor; och vi föllo i deras händer, som
bäfvern stängd från sin boning. De hade tagit mina vapen innan jag
vaknade, men med min hand nedslog jag de tvenne första. Sedan slog mig
en med sin tomahawk så, att jag föll som död, och så bundo de mig. När
jag vaknade, hörde jag Schanano-höfdingen säga åt min hustru: "Du är
skön, Schananos krigare skola strida om dig. Jag vill döda dig, det är
bättre att Hallonets saft flyter, än att krigarenas blod gjutes". Han
lyfte sin stridsyxa, och min själ gladdes att Det röda Hallonets läppar
icke skulle vidröras af någon annan. Men hon svarade: "Schananos höfding
är icke svag, hans krigare taga icke hans byte af honom. Skona Det röda
Hallonet, tag henne till din hustru".
Jag röt af vrede. Mina väktare skrattade. Höfdingen sade: "Björnen är
icke så stolt nu, som då han slog våra krigare på fältet. I morgon då
björnen skall dö, vill jag taga dig till min hustru under det han
sjunger sin dödssång. Vi vilje se, om den unge är en krigare, eller om
han har mjölk i sina ådror. Nu skole vi tåga hem".
Följande dagen eldades en svetthytta för höfdingen; jag stod bunden vid
en påle ett stycke derifrån, nära ingången till hans hydda. Schananos
qvinnor och barn samlades redan omkring mig och uppstämde sånger,
stundom började en och annan att söka tillfoga mig smärta. Jag kände det
icke och de andra hindrade dem att fortfara i det de sade: "icke förr än
höfdingen återgår till sin hydda efter svettningen". Höfdingen gick
till svetthyddan, hans hand lekte med trollknifven, som hängde vid hans
sida, och när han kom nära pålen der jag stod bunden sade han: "Det röda
Hallonet skall komma för att gnida mig och sedan skall hon föras till
min hydda". Och nu beredde sig Schananos att gifva mig en krigares död.
Men min vrede var vida större än mina smärtor, och jag hånade mina
plågare. Då fördes Det röda Hallonet förbi ifrån svetthyttan och hon
stannade och sade: "Stackare ären J, som icke kunnen få ens en
bäfverunge att klaga. Ären J rädde för den ensamme mannen, efter J
binden hans händer? Lossen hans händer och gifven mig en knif, så skolen
J få se, huru hans hjerta skall vekna, och J skolen få se, att jag är
värd att vara eder Höfdings maka". Schananos skreko gällt: Ho-ah, oah,
räckte henne en knif och lossade mina händer.
Min Totam stod mig icke bi, mina ögon voro förmörkade, så att jag icke
såg hennes mening och jag röt till henne: "qvinna, kommer du mig nära så
krossar jag dig med dessa händer". Men hon sade högt och hånande: "din
blod är hvit, du är ingen krigare, utan en katt!"
Med upplyft knif nalkades hon mig, men då hon kom mig nära sänkte hon
den mot sin andra arm, som hon höll rak vid sin sida. I samma ögonblick
ryckte jag knifven af henne och stötte den i hennes bröst. Hon föll till
mina fötter, men hon reste sig åter litet, ryckte ur sin arm Höfdingens
trollknif, som hon bar dold deri, och bloden frusade efter ur såret,
och hon sade: "Jag har lyckats, befria dig nu. Jag hade velat strida vid
din sida med den andra knifven, men kan ej mer". Och hon slöt sina ögon,
och jag såg att hon dog, och jag hade velat stöta knifven i mitt bröst,
men jag ville ej lemna Det röda Hallonets lik åt fienderna. Jag tog det
på min arm, afskar mina band och nedstötte hvar och en som nalkades
under det jag bar henne bort. Slutligen afsköt någon en pil emot mig,
den store anden styrde den genom mitt hjerta, och den upptog min själ.
En gång skall väl ock pilen förstöras, och den store anden upptaga mig
på sin ö".
"Hvilken vildhet, hjelp mig jag svimnar!" läspade den lilla
sockerfiguren på blå bandrosen.
"Dårskaper!" sade nu den judiske presten. "Men vill väl detta fåvitska
slägte höra den vises ord? Står jag icke här dag och natt och predikar,
men ho hör mig. Viljen J blifva vise, så tigen och hören mina ord. Först
vill jag dock för eder uppläsa denna gamla urkund, som jag har i handen.
Det är ett bihang till Judiths bok. Sedan vill jag lära eder vett och
visdom. Så tigen stilla och lyssnen:
I Gilgal bodde en man af Benjamins stam, hvars namn var Amram. Han hade
många söner, men endast en dotter vid namn Maheli. Denne Amram hade en
anförvandt, hvilken bodde i Nobah och dref handel i Ammons land. En dag,
då Amram kom hem af fältet, mötte honom en man, den der sade: är du
Amram Nurs son?
Ja, svarade Amram, jag är det.
Då sade mannen: jag är Jethurs, din frändes, tjenare. Så säger Jethur
din frände: se jag vill gifva Isboseth, min son, en hustru innan jag
dör, på det han icke må taga sig hustru af hedningarnes döttrar. Gif
honom derföre din dotter. Denne min tjenare skall ledsaga henne hit
tillika med de handelsvaror han åt mig skall hemta. När jag är död, må
min son draga med sin hustru till vår stam och begrafva mig der, och han
skall ärfva alla de rikedomar dem jag förvärfvat.
Och Amram förde tjenaren i sitt hus och undfägnade honom och sade:
mycken lycka är i dag mitt hus vederfaren, att min broder, den Herren
välsignat med stora håfvor, uppsöker sin ringe broders dotter, till
hustru åt sin son.
Men om aftonen, då Maheli skulle hemta vatten, ställde hon sin kruka vid
brunnen och satte sig ned derinvid, och hon gret.
Då kom hennes broder Elisama, den hon mest kär hade af sina bröder. Men
han hade varit ute i marken och visste icke hvad skett hade, och då han
såg henne gråta sade han: Maheli, min syster, hvi gråter du?
Visserligen må jag gråta, svarade Maheli, att jag måste lemna min fader
och min moder och mina bröder, för att fara till hedningarnas land och
blifva Jethurs sons hustru.
Elisama frågade åter: Gifver vår fader dig till hustru åt honom, som
dröjer bland hedningarna för att samla egodelar till och med då, när
hans fader engång hvarje år kommer till Nobah, der hans hem är. Det må
vår fader icke göra, han skall icke lemna vår dufva åt falken.
O Elisama, svarade Maheli, falken kan väl sönderslita dufvan, men icke
varder hon derföre en falk. Herren varder mig ledande och skall beskydda
mig för ohelgande.
Nej, Maheli, det får icke ske, vår fader skall höra mina ord, han får
icke lemna dig åt styggelsen.
Min broder, svarade åter Maheli, hvad är jag, att min broder för min
skull skulle synda emot vår fader. Herrans vägar äro outgrundeliga. Mig
varder icke annorlunda gående än honom behagar.
När nu sju dagar hade gått förbi, bröt Jethurs tjenare opp, och Maheli
och hennes tjenarinna och alla handelsvarorna och de tjenare, som skulle
föra varorna, voro alla redo att börja resan. Men Amram och hans hustru
välsignade sin dotter, och Maheli gret, och hennes fader och moder och
hennes bröder och allt husfolket greto, ty hon hade varit såsom ett
silfverfat med kostelig rökelse i huset.
Men när de hade farit några dagar och kommit till slätten Zophim, då
kommo röfvare från bergen och öfverföllo och slogo tjenarena och förde
Maheli och hennes tjenarinna till Ammons land och sålde dem åt en
köpman. Och köpmannen gick till Achior, som var en öfverste öfver all
Ammons barn, och sålde Maheli till hans frustuga.
Då Achior fick se henne, blef han upptänd af kärlek till henne, ty hon
var däjelig som en ung blomma i Hermons dal, den daggen ännu ej skakat
af bladen, och såsom en vattenlilja, den der vaggas af Jordans vågor och
stundom gömmer sitt anlete bakom vattnets skira slöja. Och han talade
vänliga till henne, men Maheli teg och lyfte ej upp sina ögon.
Då lät Achior föra henne i det vackraste rummet i sin frustuga, och
trodde att hon var af räddhåga förstummad, och talade alla dagar vänliga
till henne och gaf henne kosteliga smycken och skänker, men hon talade
intet och rörde sig icke, utan satt som ett beläte.
Men Achior blef så intagen af kärlek till henne, att han frågade intet
efter sina andra qvinnor, utan lät dem gå hvart de ville, och han gaf
dem frihet och ville endast taga Maheli till hustru.
När han nu åter inträdde till Maheli och sade: min älskade, se för dig
har jag bortjagat dem alla, såsom man bortsopar dammet för en drottnings
fötter, ty du är mitt hjertas drottning; men fresta mig nu icke längre,
ty min vrede skulle ångra både dig och mig. Då böjde sig Maheli för
honom och sade: Herre, se din tjenarinna. Herren Israels Gud, som gifvit
mig i dina händer, har gjort ditt hjerta mildt emot din tjenarinna. Du
skall icke förneka mig, att helig hålla Israels Gud och honom allena
dyrka.
Achior blef öfver måttan glad och gaf Maheli det löftet, att hon finge
dyrka sin Gud på sitt sätt och huru hon ville, och att han skulle skaffa
henne qvinnor af Israels döttrar till betjening.
Så hade nu Maheli öfver ett år varit hos Achior och hon hade födt honom
en son. Och Achior älskade Maheli, och Herren vände Achiors hjerta så
att han lyssnade till hennes ord, då hon talade om Herren Israels Gud
och hans stora under och verk. Och Achior sade: visserligen är din Gud
en stor Gud och en mäktig, den stora under förmår.
Men se, då kom ett budskap, att Achior med allt sitt krigsfolk skulle
bryta opp, ty Konungen sände sin Härhöfvidsman Holofernes att draga ut
mot all riken, som vesterut lågo, för att göra dem sig underdåniga.
Och Holofernes underlade Konung Nebucadnezar många land och förstörde
städer och bortförde folk och egodelar, så att fast ingen mera vågade
stå emot honom, utan kommo regenterna och de yppersta af folken emot
honom med pipor och trummor och stor ära, men ändock vunno de icke nåd
inför honom, utan de skulle prisa Nebucadnezar allena som sin Gud.
Och Achior var en väldig krigshöfding, men då kriget numera endast hade
blifvit ett segertåg från det ena landet till det andra, och alla föllo
till Holofernes utan svärdsslag, då kände Achior längtan efter Maheli,
och hans hjerta var brinnande i honom, att han på så länge icke hade
skådat hennes anlete, det han älskade. Och han sände budskap att hemta
henne lönligen. Och hon tog sin son med sig, och Achior dolde dem hos
sig.
Men Israels barn förtröste uppå Herran och befästade sig på bergen och
i städerna och fastade och bådo till Herren Israels Gud.
Och det vardt sagdt Holofernes, att Israels barn rustade sig och ville
värja sig, och han förgrymmades svårligen och frågade hvad folk detta
var och hvarpå de hade sin lit. Och Achior steg fram och han svarade och
omtalade alla Herrans stora under med Israels barn, och berättade huru
han dem i alla farligheter hulpit hade, och huru de genom Herrans hjelp
mäktige fiender underkufvat hade. Och han sade, att så länge de mot
Herren intet syndade, skulle ingen emot dem något förmå. Och rådde han
derföre Holofernes att låta befråga, om de hade sådan synd begått, ty
eljest skulle han dem intet vinna kunna.
Då Achior hade talat, vordo alla Holofernes höfvidsmän vreda och ville
döda honom, och Holofernes förgrymmades emot honom och han sade:[1]
"Såsom dem gående varder skall dig ock gå, ty jag vill sända dig till
dem, på det du må blifva straffad med dem".
[1] Judiths bok 6:te kap. 6:te vers.
"Så befallte Holofernes sina tjenare att de skulle taga fatt på Achior
och föra honom bort till Bethulien uti Israels barns händer".
"Och Holofernes tjenare grepo honom och då de kommo öfver slättmarkene
intill berget, drogo skyttar ut emot dem".
"Då veko de afsides om berget och bundo Achior vid ett träd, med händer
och fötter och stötte'n neder och låto så hänga'n, och foro till sin
herra igen".
"Men Israels barn kommo ned af Bethulien till honom och gjorde honom lös
och hade honom in i Bethulien och ställde honom midt ibland folket och
frågade huru det tillgånget var och hvarföre Assyrierne hade hängt
honom".
"Och Achior svarade och berättade huru det allt tillgått hade, och allt
folket föll på sitt ansigte och tillbad Herren".
"Och de fastade och bådo hela den dagen, och de sade åt Achior: våra
fäders Gud, hvilkens makt du prisat hafver, varder dig så vedergällande,
att de intet skola få se sina lust på dig, utan du skall få se huru de
slagne och nederlagde varda".
Men Maheli väntade hela dagen, att han skulle hemkomma, och då han icke
kom bedröfvades hon och sade: hvad har händt min herra? Och hon sände en
tjenare ut att speja, och tjenaren återkom och bådade henne hvad som
händt. Och Maheli vred sina händer och afklädde sig sina kosteliga
kläder och låg hela natten och bad inför Herran. Men mot morgonen innan
solen gått upp, kastade hon en mantel öfver sina skuldror och insvepte
sin förstfödde deruti, och gömde ett bröd i sin klädnad, och sedan hon
ännu bedt en bön till Herran vandrade hon bort.
Och Herrans hand omskyggade henne, så att ingen af väktarena blef henne
varse, och hon vandrade allt framåt, och då krafterna öfvergåfvo henne
bad hon till Herren, och hon kände sig åter styrkt, och hon nådde
slutligen bergen och gömde sig der.
Men hon bad en bön och sade: Herre Israels Gud, Du som hafver beskyddat
Hagar och Ismael i öknen, se i nåd till detta barn att det icke förgås.
Du, som gifver fågelns ungar skjul emot ovädret, skydda ock denne som är
skyddlösare än de. Och när hon hade bedit, såg hon ned på barnet och såg
att det log, som barn le då de i drömmen se Herrans englar, och hon
sade: "Lofvad vare Herren, Herren. Jag hade mycket bekymmer i mitt
hjerta, men din tröst gladde min själ.
Herren är mitt hopp, den högste är min tillflykt.
Dig varder intet ondt vederfarandes och ingen plåga skall nalkas din
hydda, ty han hafver befallt sinom änglom om dig, att de skola bevara
dig på allom dinom vägom.
Herren varder icke förlåtande den tröst till honom hafver". Och hon
gret.
Men när hon hvilat en stund ville hon stiga opp för att gå vidare och då
förmådde hon det intet, utan måste blifva sittande vid stenen der hon
sutit, och barnet vaknade och hon lutade sitt hufvud sörjande emot
honom. Men se då öppnade han för första gången sin mun till att tala och
sade: Abba. Och modren hörde sin förstföddes första ord, och glädje och
frid vardt åter i hennes hjerta, och hon dröjde så qvar öfver den
natten, och satt vakande öfver sitt barn.
Och Herren skyddade henne, så att hon ej blef upptäckt af någon, och
att intet vildt djur nalkades henne. Men då morgonen begynte gry, steg
hon opp och kände sig så mycket styrkt att hon förmådde gå, och så
befallte hon sig Herranom och vandrade med barnet på sin arm till dess
hon kom till staden, och hon trädde till stadsporten, hvilken var
tillsluten.
"Hvem är du och hvad begär du?" frågade henne väktarena. "Jag är en af
Israels döttrar, Maheli, Amrams dotter, och beder att j tillåten mig att
uppsöka Achior, min herre, den j i går hafven fört in i eder stad".
Men de som vid porten vakt höllo gjorde somliga gäck af henne, för det
hon var en ensam qvinna, och somliga sade, att de ej vågade låta någon
in.
Men se, då kom der gående en hög qvinna, klädd i sorgekläder, och hon
frågade hvad som å färde var, och vakten sade, att en qvinna med ett