Teckningar och drömmar - 13

lefva, blott hon icke griper efter hvad som är mitt, mitt in i
evigheten. Må hon lösa den förtrollning hvari hon snärjer honom".
Tyst låg Hildred en stund, men talade åter med låg dämpad röst: "Norna,
jag skall dö, men jag kan det icke, om jag icke vet, att denna sachsiska
flicka alldrig blir Corallins maka, alldrig mitt barns mor". Opp reste
sig den bleka, stirrande gestalten af Hildred och sade doft: "blir
Edith Corallins maka, så måste jag hämnas. Det brinner i min själ, det
är hatets låga, den kan ej slockna! Vid din makt, Norna, vid alla de
krafter som regera elden och vattnet besvär jag dig, gif mig medel att
hämnas".
Norna bäfvade tillsammans, liksom kufvad af besvärjelsen. Hon svarade
med våldsam ansträngning: "Ha, jag måste lyda, den döende beherrskar
mig; icke menska mera, icke ande än!"
"Skynda, Norna, snart är det för sent. Hvad kan den dödas hat, som
lefver ännu i grafven?"
Upp reste sig Norna, blek som en död. Hennes ögon stirrade, hennes hår
syntes resa sig och med utsträckt hand stod hon talande liksom i bäfvan,
liksom hon varit tvungen att uttala orden: "tre gånger efter det Edith
blifvit Corallins maka är hon i ditt våld, ett ögonblick hvarje gång. En
gång hvarje vår, när dagen gryr just som månan nått sitt fylle, sedan
dag och natt jemnats om våren. Lyckas du detta ögonblick finna henne
sofvande, då äger du makt öfver henne. Men andens lagar brytas ej
strafflöst, är ej värfvet utfördt då, så finnes icke mera någon räddning
ur det otillfredsställda hatets förtärande eld. Hildred, Hildred, välj
kärlek, välj icke hat! Det förtär, det bränner för evigt! Låt hatet
slockna i kärlek".
Klagoskrän ljuda öfver Loch Lomonds vatten. Gråt och skri återskalla
från Ben Lomonds klyftor. Hvarföre gråta stammens gamla qvinnor,
hvarföre ljuda klagoskrän? Corallins stolta maka är död, ännu en gång
skall hon hedras förrän hennes lik gömmes i mullen. Dödsvaka hålles,
gråterskorna höja dödsklagan.
* * * * *
Länge sjunga barderne en sång om Hildred den stolta och Edith den fagra.
Och Höglandets flickor sjunga sången, och huru kärlek dock är starkare
än hat.
Barderne sjunga, och Höglandets tärnor de sjunga, att Hildred den stolta
icke fann ro i sin graf, hatet dref henne att irra som höstens sky för
vinden.
"Det första året", så sjunga de, "då första gången månan fyllde sig, när
gryningens första stråle skimrade vid himlaranden; då fann Hildreds
irrande ande Edith arbetande i spetsen för flitiga tärnor, och i
fördubbladt hat hastade hon bort att irra ännu ett år".
"Det andra året", så sjunga de, "vid samma stund, fann Hildred Corallins
unga maka i bön vid den sofvande makens bädd och i fördubblad vrede
måste hon åter hasta bort att irra omkring".
"Och det tredje årets stund kom", så sjunga de ännu, "och vild i
stormhvirfveln kom Hildreds irrande ande för att fatta den nu slumrande
Edith. Men på den unga styfmodrens arm, med det lockiga hufvudet lutadt
mot hennes bröst, slumrar den späde gossen, Hildreds son. Den första
stund den feberglödande gossen fått ro, den första stund Ediths ögon
slutit sig af trötthet sedan de många dagar och nätter vakat öfver det
klagande barnet i hennes famn".
"Allt stillare blef stormen", så sjunga barderne, så sjunga flickorna,
"allt mera ljusnar skyn, östern smyckar sig med glödande rosor, solens
öga strålar öfver verlden, och glad slår den unga Edith opp sitt öga, ty
så ljufligt stilla slumrar den lille på hennes arm".
"Och icke mera", så sjunges med glada toner, "icke mera irrar Hildreds
ande omkring; ty hat lefver öfver grafven, men kärlek är starkare än
hat, och Hildreds hat har slocknat i kärlek".