Teckningar och drömmar - 09

det stolta folket derinne, som satt man vid man och gästade vid yngsta
sonens bröllop. Och runosångarne på golfvets midt stannade en stund i
sin sång, hand i hand, tigande och lyssnande, undrande hvad detta månne
blifva; men snart började den ena ljudligen:
"Nu den gamle Wäinämöinen
Körde slabberkäft ur stugan,
Föste pratman ut i kärret,
Sjöng hvar obedd gäst i dyen".
Och då hördes ett bifallssorl kring stugans bänkar. Vredgad bortgick
korsets man, och sade: "ve eder, J hedningar, eder skall olyckan krossa,
och tigga skolen J ännu om dopets nåd, den J nu förkasten!"
En lång tid hade förgått, och ätten på Saimaudden hade slutligen blifvit
nära förödd. Oupphörliga strider hade småningom förtärt den. Der suto nu
endast qvar trenne åldrige bröder, gråskäggige vakter vid ugnen. Alla
deras söner hade stupat, utom Saivo, den yngste af dem, och i hans sex
raska söner uppväxte nu ättens på Saimaudden hopp.
Men Saivo var utgången att lära sina äldsta söner strida mot skogens
konung, och hemma vid ugnen suto de tre gråskäggsmännen och Ylpytar,
Saivos hustru, med de yngsta barnen. Då inträdde åter korsets man,
helsade med hotfulla ord och sade: "gamle hedningar vid grafvens rand,
frälsen edra själar från fördömmelsen. Unga qvinna, sex söners mor,
fräls dina söners själar, antagen det heliga dopet och den Korsfästes
tecken. Hafven J icke sett huru förbannelsen förföljer eder? Edra män
hafva stupat, endast gubbar och barn återstå; böjen eder inför Herrans
straffande hand!"
Då knotade gubbarne vid ugnen, och opp steg Ylpytar och sade: "Foga dig
hädan man! icke malar din trolldom Ylpytars hjerta till mjöl, mäktigare
skulle den då vara. Gå, att ej Saivos små barn bära dig hädan". Och
korsets man gick, men hans ord voro icke mildhetens, de voro vredens och
förbannelsens.
Ännu bodde spridda i skogarnes djup, bakom moar och sjöar, män som icke
underkastat sig det fremmande väldet. Stundom, när de icke förmådde
mera, då låtsade de vara underkufvade, men reste sig åter, än här, än
der. Men Saivo sade: "icke rår den ensamme lätt på björnen heller, än
mindre på fienden. Många kunna vinna, der en och en faller". Och han
lemnade hemmet i Ylpytars vård och barnens och gick genom ödemark och
skog uppmanande alla, som ännu stodo qvar af Suomifolken, vare sig
Hämeläiset eller Karjalaiset, eller män af hans egen stam, att bryta opp
mot den gemensamma fienden.
Men Svenskarne grepo Saivo och sade att han var en förrädare, och dödade
honom. Och Ylpytar utsände sin äldsta son och sade: "Gå till Svenskarne,
lär dig deras konster, att du må kunna öfvervinna dem och fullfölja din
faders verk. Lär dig att blifva ditt fäderneslands befriare och att
hämnas din far".
Sonen gick, men ett år förlopp, och han hördes ej af. Och Ylpytar sade
till sin andre son: "Gå till Svenskarne lär dig deras konster, att du må
kunna öfvervinna dem och fullfölja din faders verk. Lär dig att blifva
ditt fäderneslands befriare och att hämnas din far".
Sonen gick, men ett år förlopp, och han hördes ej af. Och Ylpytar sade
till sin tredje son detsamma, som hon sagt åt de andra båda.
Men ett år förgick, och i stugan inträdde korsets man och sade: "Qvinna,
har Herren sökt dig nog: din man och dina båda äldsta söner äro döda, är
ditt hjerta nu ödmjukadt?"
Men Ylpytar svarade: "dåre, skulle mitt hjerta ödmjukas derföre, att de
käraste, jag egt, lefvat som män och dött för Suomilandet. _Nu_ först
kan jag vara stolt. Och ännu lefver den, som skall fullborda deras
verk!"
"Han lefver, ja", hånade mannen, "en tjenare i Konungens hof, en riddare
i siden och guld i Konungens tjenst".
"Lögn talar den falskes tunga", sade Ylpytar.
"Tror du ej mina ord, så se med dina ögon. Men förkrosselsens dag skall
ännu komma öfver dig, du högmodiga", sade mannen och gick.
Men i Ylpytars hjerta brände hans ord. "Har han, mitt hjertas käraste
barn, blifvit en tjenare hos röfvarn af Suomilandet, han som dödar
Suomispråket, det sköna, och lägger sitt språks band öfver Suomifolk och
Suomihjertan. Deras trollkonster hafva förvändt ynglingens ögon med
rikedomar och guld. Bröd, om än hårdare, fanns ock i Suomilandet. Ve
den, som säljer fosterlandet för guld eller bröd. Hafva de förvändt
hans ögon med ära och glans? Den ära, som vinnes i främlingens tjenst,
är lik vågens skum, ett glitter utan värde".
Och Ylpytar lemnade sina tre yngre söner hemma, att värna hemmet på
Saimaudden, och hon sade: "Minnens det arf, J fått att vårda; ännu har
öfvermannens fot icke beträdt Saimaudden, när mägtig tid fodrar, skall
barnet vara man".
Och Ylpytar antog till sitt yttre ett ödmjukt skick och gick ut ibland
folket, och hon sökte sin son, och hon fick veta, att han fanns bland
krigarne, som stridde vid Sverges andra gräns, och hon gick och sökte
honom ända der.
Men vid det hon gick från den ena skaran till den andra, sökande sin
son, då trädde till henne åter korsets man, densamme, som hotat henne i
hemmets stuga, och han sade: "qvinna, böj ditt hjerta i ödmjukhet; din
gård är bränd, dina tre söner hafva fallit alla vid dess försvar, och af
hela din ätt återstår ingen mera än din son, som tjenar i Konungens hof,
och som ödmjukat sitt hjerta inför korset".
"De hafva stupat alla? Den yngste ock? -- Dock smält icke ännu, hjerta,
veknen icke senor, ännu måste lifvet lefva. _En_ står kanske ännu att
rädda". Och bort hastade hon.
På ett slagfält mellan döda och döende återfann, Ylpytar sin son. Hennes
vård väckte den döende till sansning.
"Min mor, du här?" sade han. "Haf tack, se jag dör ung, men min död är
skön, jag dör ju för fosterlandet!" och hans blick slöts och han dog;
men Ylpytar sjönk tillsamman.
"Ha, arme bedragne! du dog i din villa, du dog fången i lögnen. Hade du
fallit i ädel kamp _mot_ dessa, med hvilka du nu framgick, då hade din
död varit skön. Dö Ylpytar, ditt lif är slut!"
Men än en gång nalkades korsets man, och han såg den i stoftet
nedfallna, och han sade: "Nu, Ylpytar, är du krossad, kom att af min
hand mottaga upprättelse!" Men Ylpytar sade: "Vik hädan onde trollkarl,
och kom ej vid den åt döden vigda".
Men öfver de dödas fält sväfvade sagta fram en späd gestalt. Det var en
ung flicka i hvit drägt med svart kors på bröstet. Hon hade i sitt
hjerta varit ynglingens brud, men var af sin moders löfte helgad åt
korset. Hon gick fram till den döde ynglingen, knäböjde vid hans sida
och bad med sagta röst, men af hjertats djup. Och innerligare och
innerligare ljöd hennes bön, hela hennes själ syntes i den uppgå till
Gud i försakelse. Och hon varsnade den i stoftet nedsjunkna modren och i
hjertats ord utgöt sig hennes bön öfver den förkrossade, om tröst och
klarhet för henne, som ännu ej sett ljuset, om tålamod och ett
försakande hjerta.
Och Ylpytars hjerta veknade, hon gret.
"Haf tack, o flicka, du det främmande landets barn, för dagg på Ylpytars
afton. Till Suomis gamla folk går Ylpytar; låt din milda, vackra bön
ljuda öfver den döende".


Blommornas nytta.

Det var en gård; och vid den gården var en helt liten kulle eller
backhympel; och på den vexte just ej mycket gräs utom högst uppe på
toppen; der stod en liten fläck rikt bevext med gräs och örter. Der
vexte liljeconvalljer och gullvifvor, kamillblommor och millefolium, men
de stodo nu endast i knopp. Och när solen såg varmt och vänligt på dem,
så tänkte de, att hon gerna skulle se dem slå ut; och den ena och den
andra började smått öppna på knoppen, och på somliga tittade redan ett
litet gult, eller rödt, eller hvitt blad fram ur höljet.
Kom så en snigel krypande: "Usch, ni dumma blommor, hur kan ni tro att
solen vill ha er att blomstra. Nytta, nytta ska ni göra, och håll man
vackert inne med all grannlåt och fåfänga".
Och blommorna bjödo till, allt hvad de förmådde, att krympa ihop sina
knoppar, och vågade ej låta sin fägring sticka fram af fruktan att det
skulle vara orätt.
Så kom gårdens husbonde och sade: "Matts, tag din lia och slå ned den
der lilla grästappen der så kommer den till nytta".
Och det blef hö af den lilla grästappen, och det räckte nästan till en
hel munsbit åt en ko; och så blef det rigtigt nytta af de lappris
blommorna.


Harpspelerskans Dotter.

"Hon skall ju vara död, den der stackars Clara", sade fru ***.
"Ja hon har gått till hvila", sade Helena, med betoning på ordet hvila.
"Ja du må visst säga hvila", inföll Charlotte, "hon var en af de der
oroliga själarna, kan jag tänka, hvilka alltid sakna hvila. Hvad kunde
man ock begära af flickan stackare, uppfostrad, som hon var, af en
kringvandrande Tysk musikantska".
"Hennes mor dog, då hon var tio år gammal, tidigt var då hennes
uppfostran gjord", menade Helena, med ett sorgligt småleende.
"Jag känner nästan ingenting om henne", sade fru ***, "huru kom hon till
Lingdahls?"
Helena svarade: "Hennes mor hade som harpspelerska samlat sig en liten
obetydlig förmögenhet, och trött vid sitt kringvandrande lefnadssätt,
nedsatte hon sig i en af våra småstäder, der hon hörde af för huru
oändligt litet många fruntimmer lifnärde sig. Men den stackars
harpspelerskan hade under sitt kringirrande lif aldrig lärt sig hushålla
med penningar, och än mindre denna massa af småkunskaper, som fordras
för att hushålla på vårt lands sätt. Hennes lilla besparing försvann
mellan hennes fingrar, tyckte hon, och inom några år var allt slut.
Under yttersta nöd framsläpade hon ännu ett par år af sin lefnad och
lemnade vid sin död sin lilla tioåriga Clara alldeles värnlös.
Lingdahls, som då bodde i samma stad, togo den lilla värnlösa flickan
till sig. Det är allt, hvad jag känner af hennes tidigare historia.
Jag såg henne sedan ofta nog i huset, en ytterst arbetsam flicka! Ofta
roade det mig att betrakta henne, då hon trodde sig obemärkt; jag såg
huru en verklig feberglöd brann på hennes kind, hennes öga glänste,
hennes händer darrade af ifvern. Hon äflades, jag kunde nästan säga,
både natt och dag. Intet nöje, ej ens en promenad tillät hon sig, och
var alltid i verksamhet med de mest olikartade sysselsättningar. Fru
Lingdahl ville någon gång förmå henne att taga sig någon ledighet:
"Ånej, söta tante, i morgon då skall jag promenera, då är det här
arbetet färdigt; men nu behöfver Sophie sin klädning eller behöfva
bönorna skäras, eller kragorna strykas, eller strumporna stoppas, eller
hvad arbete hon än för händer hade, göras färdigt".
Jag var bortrest en tid och fann vid min återkomst en sorglig
förändring.
"Stig in till min stackars Clara", bad fru Lingdahl, "så gick det med
min flinka hjelperska!"
Jag gick in till Clara. Hon satt på golfvet med en hop sönderklipta
lappar framför sig och spritade och spritade med samma ifver, hvarmed
jag förr sett henne arbeta. Hon helsade mig vänligt och uttalade sitt
nöje af att se mig. "Men förlåt, goda Helena", sade hon, "ser du, jag
har så brådt om, jag hinner ej stiga upp för dig, sitt ner så länge,
bara jag får slut på mitt arbete skall jag spela för dig". Härmed visade
hon på harpan, som hon ärft af sin mor. "Rättnu blir mitt arbete slut,
då får jag spela så mycket jag vill, och ingen klandrar min mors minne,
fast hon var en harpspelerska; ty ser du, jag har så gjort unnan allt
arbete, att ingenting mer finnes att göra, och då kan jag spela utan att
synda. Ser du det måtte väl ej vara mera illa att spela, än att rakt
sitta med händerna i famnen och göra ingenting, som jag ju ändå skulle
måsta göra, när allt arbete är slut".
Jag satt hos stackars Clara tills det blef afton. Hon spritade och
spritade. Hon hade ej sofvit på många dygn, hon hade spritat hela
nätterna, hon hade ej tid att sofva, sade hon. Jag gick in i hennes
idéer och sade, att hon nu snart hade slut på allt arbete, så att hon ju
bara hade helt litet qvar till i morgon, bara hon nu skulle sofva litet
först.
"Ja, men vet Helena, jag har så ofta, när jag lagt mig om qvällen, tyckt
att allt skulle vara nära bortgjordt, men när jag vaknat om morgonen, då
hade åter så rysligt mycket arbete vuxit upp under natten. Jag törs ej
sofva".
Slutligen lyckades jag dock förmå henne att lägga sig.
"God natt, Helena", sade hon och nickade vänligt åt mig, "i morgon,
Helena, i morgon!"
Jag gömde hennes lappar, jag gömde allt, som kunde påminna om arbete,
och inträdde helgdagsklädd hos henne följande morgon, som var söndag,
och då hon frågade efter sitt arbete, sade jag henne, att det vore synd,
att arbeta om söndagen.
"Tror du det är synd? Vet du, jag har syndat mycket, jag har arbetat
mycket om söndagarna. Nej, nej, icke kan jag hålla söndag, jag måste
arbeta". Sedan hon oroligt sökt sina lappar, började hon rifva sönder
allt, hvad hon kom åt, och satte sig att sprita de sålunda erhållna
tygflikarna.
Jag måste slutligen åter låta henne få sina undangömda lappar. Nu var
hon glad och vänlig åter, nickade åt mig och sade: "i morgon, Helena, i
morgon. Ack du vet ej hur roligt det blir?" Hon gick nu hvarje qväll
ordentligt till hvila, och sade blott meningsfullt nickande: "i morgon,
i morgon!"
I går ville vi ännu slutligen göra ett försök; många hade förut blifvit
gjorda. Medan hon sof utburos hennes lappar och allt, hvad som påminte
derom. På det ställe, der hennes arbetskorg brukade stå, ställde jag en
stor korg full af blommor, och harpan prydd med blommor derinvid. Hela
golfvet var tätt beströdt med blommor, äfven så hennes säng, och vid
sängkanten, på den vanliga stolen för hennes kläder, lades en hvit
musslinsklädning i stället för hennes hvardagsdrägt.
Nu vågade jag väcka henne. "God morgon, goda Clara", sade jag gladt, "nu
är det så fridsamt och festligt sedan du slutat allt arbete. Allt är
gjordt, intet finnes mera att arbeta på länge, bara spela. Låt mig nu
kläda på dig och kom sedan och spela".
"Helena, Helena, talar du sanning", utbrast Clara, med en blick så
himmelskt glad, att det skar mig i hjertat. Hon hastade opp ur sängen,
så att jag endast hann löst kasta öfver henne klädningen. I samma
ögonblick stod hon vid harpan och omfattade den med båda armarna; men
hennes händer föllo ned utefter strängarna och framkallade en sakta
dallrande susning, under det hon sjelf nedsjönk i knäböjande ställning,
med hufvudet mot harpan.
Hon var så stilla, ej en suck, ej ett ljud. Jag gick till henne, hon var
död.


Facetter af qvinnans lif.

"Min far var fruntimmersskräddare i Åbo, den siste af det skrået som der
qvarstod. Handtverket hade varit skäligen inbringande, och min far hade
dels ärft, dels sjelf sammanlagt någon förmögenhet, så att vi stodo oss
ganska bra och hade ett trefligt hem. Men andra seder kommo och det blef
knappt om arbete på verkstaden. Stadens medellösa fruntimmer började mer
och mer befatta sig med fruntimmersskrädderi, de lemnade sitt arbete
till en tredjedel af skräddarepriset, och kunderna gingo till dem. Allt
mindre arbete inlemnades på vår verkstad, allt flere arbetare måste
afskedas, och slutligen återstod för min far sjelf knappt något annat
arbete än att jaga "bönhasarne", såsom han benämnde dessa sina qvinnliga
fiender.
Allt bittrare blef hans lynne, och allt otrefligare hemmet, i den mån
"bönhasarne" inkräktade på hans område. Ordet "qvinnfolk", med en
föraktlig betoning på "_qvinn_", var hans enda benämning för allt hvad
fruntimmer hette. Jag var nu redan stora flickan och bad i mitt
oförstånd att min far ville lära mig sy kläder. Nu blef gubben utom sig:
"Du, mitt eget kött och blod, du, bli en af dessa förb. bönhasar!
Nehej. Se så pass makt har jag dock att, åtminstone ur mitt eget hus,
intet qvinnfolk skall komma och tränga sig i karlagöromål. Håll du dig
till qvinnfolks seder och qvinnfolks arbete, snärta. Sy du din slätsöm,
ja, du skall slippa till fru Danet i pension, till och med, och lära dig
fransyska och schattersöm och hvad sånt der qvinnfolks skräp allt heter,
men håll hon sig från karlagöromål, mamsell".
Mycket försagd vågade jag ändå anmärka, att med den der pensionslärdomen
skulle jag ej kunna förvärfva mitt bröd.
"Hvasa, förvärfva ditt bröd? Det skall du väl, så för hin, också låta
bli. Du skall gifta dig och bli en ärlig hustru och sköta hushåll och
barn och inte förvärfva bröd".
"Men min far, tänk om ingen vill ha mig?"
"Låt bli att resonera, mamsell; kan hon ej ställa sig så, att hon får en
man som försörjer henne, så är hon lagom att svälta".
Nu var ej vidare att säga. Jag kom i pension, kunde säga "oui madame",
och "Dieu vous benisse", sydde hela året, som jag gick der, på en
schattersömstafla, der det stod en mamsell som skolfrun sade hette
Lotta, och hon gret vid en graf som skulle vara hennes älskares, Werther
hade han hetat, och hon torkade sig i ögonen med ett kläde, som visst
var ett lakan, ty det räckte ned till hennes fötter, och dessutom stodo
på taflan några djur på fyra fötter, men hvad de skulle föreställa vet
jag ej.
Kanske hade jag med mina pensionsfullkomligheter och det arf jag hade
att vänta, kunnat få mig man, men till min olycka hade far, vid den tid
jag slutade min skolgång, med särdeles ifver förföljt tre systrar,
hvilka hos damerna i Åbo förvärfvade allt mera förtroende som
skrädderskor. Slutligen, för att undgå ledsamheter, hade de lagt in till
Senaten och anhållit om, att af gunst och nåde, dem måtte meddelas
tillstånd att försörja sig genom förfärdigande af fruntimmerskläder, och
de fingo verkligen den begärda tillåtelsen.
Min fars vrede gränsade till raseri. "Skall qvinnfolk tränga ut oss, så
skall jag väl ock visa dem att ännu finnes lag och rätt i landet". Jag
såg snart hvad han menade härmed. Han köpte sig nemligen en egendom, på
det att hans barn skulle ärfva efter landslag och mina tre bröder
sålunda af hans förmögenhet få sex delar och jag den sjunde.
Ack, hvad skulle han sagt om han lefvat nu för tiden, när endast
fruntimmer besörja fruntimmersskrädderiet och verlden ändå står. Nog
skulle han förr trott den förgås, än ett sådant oskick kunna äga
bestånd.
Den häftiga vrede, hvari han mest lefvat de sednaste tiderna, förkortade
hans lif, han dog snart derefter. Min mor hade länge varit död. Bröderna
hade alla studerat och kostat min far mycket stora summor, äfven genom
resor, och slutligen bosättning. Mycket fanns derför ej nu mera att
ärfva. Bröderna behöfde det ej eller, de voro redan alla tjenstemän, men
jag med mina 800 riksdaler kunde svårligen lefva deraf. Mina ögon voro
svaga och stodo ej ut med det för ögonen ansträngande arbetet att sy
slätsöm, som fordrar en så oupphörlig flit om man skall förtjena något
dermed. Med min fransyska och min schattersöm stod ännu mindre att
förtjena något. Icke heller hade jag rätt krafter att tjena som piga,
ehuru jag nu, i denna egenskap, var hos min förmyndare. Jag var
oförnöjsam och fann mig icke i mitt öde och klagade i min själ, och när
jag fick en friare så gifte jag mig, fast jag visst inte tyckte om
honom. Men jag hade lärt mig att man nödvändigt borde bli gift.
Min man var glasmästare i en af våra minsta städer. Så länge mina 800
riksdaler räckte, för hvilkas skull han ock hade tagit mig, så stodo vi
oss bra nog. Min man var ej så svartsjuk om handtverket som far, och
snart kunde jag det rätt bra. Jag skötte nu glasmästeriet och ibland
satte min man äfven in någon ruta: men småningom öfverlemnade han sig åt
sin lust för starka drycker och bredde ej mer kitt på en enda ruta. Jag
var då så mycket flitigare och nog hade allt ändå gått, blott han ej så
ofta skulle slagit sönder rutor, när han kom hem och var oredig i
hufvudet. Detta var mycket svårt. Jag var ej heller så undergifven i
mitt sinne som jag bordt vara, jag gret ofta i tysthet, och då såg han
att mina ögon voro röda och blef än mera uppretad.
Mitt arf var längesen slut, barnen började vexa opp och deras behofver
vexte äfven. Min man låg numera nästan endast i sin säng, men min
flicka kunde redan hjelpa mig både i verkstaden och att sköta de mindre
barnen, och vi hade allt vårt tarfliga bröd, fast min mans utgifter
medtogo en något stor del af vår inkomst. Men han dog, och då först blef
det svårt.
Som qvinna kunde jag ej få fortsätta med glasmästeriet utan verkgesäll,
och ingen sådan ville åtaga sig verkstaden mot mindre betalning än hvad
den nätt och jemnt kunde inbringa i vår lilla stad. Då var jag åter
oförståndig och misströstade och hade velat dö, blott jag fått barnen
med mig. Men Gud hade ännu ej öfvergifvit mig. En barmhertig menniska
gaf mig anvisning på en gammal, liderlig glasmästar-gesäll, som
släntrade kring, tiggande på landsbyggden. Honom vidtalte jag, och han
var nöjd att stå för verkstaden, blott emot det han fick mat, litet
simpla kläder och par supar om dan. Och så fick han gå och släntra och
göra ingenting som förr, men han bar namn af verkgesäll och jag fick
opåtalt sköta yrket som förr. Så gingo några år.
Men ännu en pröfvotid kom. Gesällen dog, och nu visste jag mig intet
råd. Min äldste gosse var ren 12 år gammal och kunde visst sätta bra in
rutor, isynnerhet när jag hjelpte honom, men han var ändå inte gesäll.
Men, vet fruarna, så genomgoda och rara voro borgmästarn och
rådmännerna, att de tilläto honom ändå att få stå för verkstan som
verkgesäll, då ingen annan glasmästare fanns i stan som kunnat klaga
deröfver, och han var, gud signe gossen, så riktigt beskedlig emot mig
och sina syskon, att han lät oss alla lefva på hvad vi förtjenade i
verkstan, och nu hade vi så mycket arbete då stan byggdes opp efter
branden, så vi alla hade fullt opp att göra.
Som fruarna vet, ärfde jag härom året litet efter min bror, som dog
barnlös. En ensam menniska behöfver så litet, barnen äro alla försörjda,
och jag jemkar mig bra fram, fast jag ser så illa.
Fruarna hafva varit så goda emot mig, en ringa handtverkarhustru, och
jag ville ej neka att visa min erkänsla genom att omtala mina obetydliga
öden, efter fruarna så önskade. De ha varit helt enkla och vanliga, som
fruarna nu hört, fast det stundom kunnat vara tungt nog, då man ej haft
att ge barnen hvad de behöft".
Den gamla frun bugade sig för de närvarande fruntimmerna och beredde sig
att gå bort. Efter några vänliga ord, vexlade mellan henne och de andra
fruntimren, tog hon afsked och gick.
"Nå Cecilia", sade Helena, värdinnan i huset, "kommer du ihåg att också
du lofvade berätta oss något, som du sade äga någon slags slägtskap med
glasmästarfruns öde? Nu måste du berätta".
"Det var i hastighet jag kom att säga så; nå må gå, jag skall berätta
hvad jag tänkte, ehuru ni väl föga kommer att finna någon likhet mellan
våra öden. Emellertid måste jag nu röja en hel hemlighet. Goda vänner,
ni hafva ofta undrat öfver att jag, en gammal flicka utan erfarenhet i
hushåll och kokkonst, kunnat ge eder, erfarna fruar, goda råd i dessa
grenar. Skälet är det att jag studerat chemi, men tyst dermed, jag vill
ej bli till ett åtlöje.
Min far var, som ni torde påminna er, en ansedd chemist. Det roade mig
obeskrifligt att studera hans vetenskap och att sysselsätta mig jemte
honom i hans laboratorium. Och han, som tyckte att det ena köket kunde
vara så godt som det andra, antog ganska gerna mitt biträde; ty mina
fruntimmersfingrar voro ändå en mån händigare och smidigare än
studenternas vid fint handarbete ovana tassar. Emellertid hade jag
utfunderat något som jag ej rätt visste om jag skulle våga meddela min
far. Jag fruktade att det möjligen vore alldeles dåraktigt, men ändå
kunde jag ej underlåta att derpå grubbla hvarje ledig stund, och saken
blef mig allt klarare. Slutligen satte jag mina funderingar till papper
och gaf det åt min far. Den största glädje jag ägt i lifvet gaf mig den
blick som strålade ur gubbens öga, då han läste min uppsatts. Men snart
fördunklades blicken, han kysste mig på pannan och tryckte mig till sitt
hjerta i det han sade: "ack hvarför är du dock icke en gosse!"
Dessa ord gjorde mig ondt. Jag tror dock nu att jag då missförstod dem.
Från den dagen var han om möjligt ännu mera god och öm emot mig än förr.
Några dagar sednare sade han: "Cecilia, du behöfver komma i pension, jag
kan ej uppfostra dig rätt, sedan din mor gick bort".
I pension kom jag, men icke vet jag om jag just blef så mycket klokare
eller bättre der. Sedan kom jag åter hem. Min far afböjde nu hvarje
hjelp af mig i sitt laboratorium och sade: "Nu, min flicka måste du lära
dig att laga _gröt_". Ja, snart lärde jag mig den talangen att koka mat,
som, åtminstone då förtiden ännu, påstods erfordra en hel menniskolefnad
för att rätt kunna läras. Men hur god mat jag än lagade, och hur duglig
hushållerska jag än bemödade mig att vara, så förblef jag ändå ogift.
Min ungdoms roman förde mig icke till lycka, och ett resonnemangsparti
kunde jag ej förmå mig att göra.
Jag hade nästan glömt min lilla chemiska uppsatts, då min far dog, och
man hittade den ibland hans papper. Man var icke ovan att finna min stil
i hans anteckningar, jag hade renskrifvit flera af hans uppsattser, och
man ansåg derför äfven denna för hans arbete. Den trycktes, och min
upptäckt väckte något uppseende på sin tid, ni mins det kanske".
"Ja, jag minnes det visst", sade Helene. "Den omtaltes såsom gifvande
glans åt den saknade chemistens minne. En recensent, erinrar jag mig,
beundrade den underbart klara blicken i naturens hjerta, det, liksom af
en hemlig sympati med naturens vetenskap, divinerande sinnet, och
anmärkte att det måtte varit ett verk af den bortgångnes sednaste dagar,
då kanske redan själen kände en närmare frändskap med anden i naturen.
Också sjelfva stilen i uppsattsen var olika den aflidnes lugna, manliga
framställningssätt, mera inspirerad och mera enthusiastisk, dock mindre
jemn än vanligt. Men af det nya arbetet såge man klart att
fäderneslandet och vetenskapen gjort en stor förlust genom författarens
bortgång".
"Nå ja", fortfor åter Cecilia, "mångahanda sådant sades, och det var bra
roligt for mig, att jag dock hade gjort någon nytta med min stora kärlek
för chemin. Men jag aktade mig väl för att utsätta mig för åtlöjet och
benämningen lärd i stubb; fast jag mången gång haft svårt att emotstå
frestelsen att fortsätta mina chemiska studier, med tillhjelp af ett
blåsrör eller till och med endast af kakelugnsbrasan, när jag ibland i
min ensamhet finner tiden nog lång. Men så tar jag högtidligt ned min
kaffepanna, kokar kaffet öfver en liten spritlåga, funderar litet smått
öfver perlorna derpå, eller ångdropparna i locket, eller dylikt; dricker
min kaffekopp, småningom och med välbehag insupande dess arom, och så
glömmer jag åter min längtan efter chemin. Nå, mina vänner, nu har jag
biktat. Icke ansen J ju mig sämre för min lilla lärda utsväfning, men
tala ej om den för andra, jag är ömtålig för att på gamla dagar bli mål
för åtlöjet".
"Kors, Helene, hvad du väl mindes den gamla tidningsartikeln", anmärkte
Amelie.
"Jag var redan då bekant med Cecilia, och intresserade mig derföre äfven
för hennes far".
"Ja den som har tid att läsa", sade Amelie, "det bär sig ej när man har
hushåll och barn".
"Amelie, hur många aftnar var du hemma förra veckan, utan sällskap?"
"Helene, är det din mening att vara elak? Nå, man är väl ingen slafvinna
heller. Jag tror att jag sköter mitt hushåll temmeligen bra, men visst
har man nu ändå alltid en stund öfrig för sällskapslifvet, bara man inte
fjeskar i hvad som ej angår oss. Jag låter inte såsen koka öfver för
läsning, och ehuru jag icke delar njuggt åt den fattige, som kommer och
begär i mitt kök, så blandar jag mig icke i fattigkommiténs göromål,
springer icke i fruntimmersföreningar och dylikt och tror att allt går
lika bra ändå".
"Men monne ej allt skulle gå åtminstone lika bra, om, af den tid du
använder på nöjen, ena hälften skulle användas i hemmet vid en bok, utan
att dertill välja just såskokningstiden, och den besparing dervid skulle
kunna göras för toiletten kunde användas i en fruntimmersförening,
kanske med mera gagn för den behöfvande än den i köket gifna allmosan.
Nå, men Aurora, nu måste du berätta något om dig och dina sträfvanden".
"Ja, hvad kan jag berätta? Mitt hushåll är litet, upptar vanligen knappt