Teckningar och drömmar - 06

[1] Premierministers benämning på Owaihée eller Hawai.
En ung qvinna stod vid stranden. Hennes svarta hår föll rakt ut för
hennes axlar. Hvar är blomman från Owaihée qvinnans hufvud, hvarföre är
hon oprydd, hvarföre kastar hon sin blick utåt hafvet?
"Trolösa haf, Owaihées moder, hvarföre bar du hit din dotters boja,
hvarföre bar du hit främlingens skepp?"
"Trolöse haf, Owaihées moder, hvarföre hatade du din dotter, den sköna,
den fria; hvarföre bar du hit hennes boja, främlingens skepp".
"Trolösa haf, Owaihées moder! Owaihée oceanens perla krossas af
främlingens välde, hvarföre bar du hit hans skepp".
"Trolösa haf, Owaihées moder, Owaihées dotter söker dig. Kuhinanui var
min moders embete, men främlingen trängde henne undan, hennes dotter
skall aldrig blifva Kuhinanui, och dock egde hon arfvets rätt dertill.
Och hon kan icke skydda sin moder för främlingens boja".
"Trolösa haf, Owaihées moder, blif min graf".
Sångens sista ord ljödo mellan korallrefvets bränningar. Det var slut.


Puppan.

Det var så vackert på ängen och i lunden. Foglarne sjöngo fritt huru de
kände och njöto; ängen bar ett skirt flor af gullstrålar, och lunden ett
lika fagert flor af finaste skugga. Blommorna doftade, hvar efter sin
art, humlorna surrade glada omkring från blomma till blomma, myggorna
dansade utan rast, och barnen sprungo svärmande omkring i yr fröjd och
sjöngo: nu är det vår, nu är det vår.
Men på ett blad satt en fjäril innesluten i sin puppa och tänkte
allehanda. Hon kände ett stort begär att bege sig ut i vida verlden.
"Visst måtte jag äga vingar", tänkte hon, "och det vore så roligt att
flyga der med de andra. Eller kanske är jag bara en torndyfvel, lik den
som krälar der nere. Men tänk om jag till och med vore en sådan liten
fjäril, som flaxar der; om ej en bättre, så åtminstone en liten hvitgrå.
Jag tycker precist, att jag känner, att jag måtte äga vingar, men jag
förstår ej att veckla opp dem. Nej, längre kan jag ej stå emot
frestelsen, jag försöker att spränga skalet och få fram vingarne".
"Ser du puppan der", ropade en gosse, "ser du hur den rörs? Månne det
blir en kålfjäril?"
"Kanske blir det en malfjäril, eller en harkrank", sade en liten.
"Åh, hvad du är dum", sade gossen och tog med detsamma en lång
spindelväf ifrån en buske och rullade in puppan helt tätt på alla sidor
deri. Och fjäriln låg fängslad i sina band, de voro fina, nästan
osynliga, men de voro så många, de slöto så tätt, och huru hon än ryckte
på skalet och skakade på vingarne, så kunde hon ej göra sig fri ur
puppan, ty den bands af spindeltrådarne.
"Se, se", ropade en liten flicka, "skalet har remnat, ser ni hur granna
färger der synas? Hvilken vacker fjäril det måtte vara! Skynden, tag
bort spindelnätet, att den kan veckla ut sina vingar. Ack, hvad det blir
roligt att äga en så vacker fjäril!"
Spindelnätet afvecklades, men ack i fåfäng sträfvan hade fjäriln krossat
sina vingar. Ett stoft blott låg inom skalet, och en ful, döende
insektkropp.


Vid Insjöns strand.

Vid insjöns strand badade en ung flicka sina hvita fötter. Yrande perlor
stänkte skimrande omkring henne, der hon satt skrattande och plaskade i
det glittrande vattnet. Hastigt slöt hon sin glada lek och det lilla
hufvudet sjönk, med ett uttryck som nästan liknade tankfullhet, ned mot
den nu alldeles stilla hvilande vattenspegeln.
Åter log hennes öga, och åter framskymtade hennes perlhvita tänder då
läpparne åtskildes af ett leende af välbehag, i det hon såg sin bild så
nära i vattnet.
"Sjöfru du, sjöfru du", ropade hon bort öfver den blånande sjön och från
fjerran svarades henne liksom med hotande röst "du, du".
"Ja, ja, du är stolt du", gycklade åter den femtonåriga "och likväl
måste du smycka dig med siden och perlor och lyckas knappt ändå att
fånga en yngling; men ser du, om än tio ville fånga min mörka lock, om
än tjugu ville kyssa mina hvita fötter, jag skulle blott skratta åt dem;
springa bort och vara fri -- fri".
De sista orden utropade hon med hög röst och ur fjerran svarades "fri,
fri", från klippor och hällar, till dess de slutligen, liksom trötta
att upprepa orden, småningom upphörde att svara hvarandra, och det sista
"fri" bortdog helt sagta susande öfver vattnet.
Dock längst bort, der insjöns vatten smalnande intränger emellan de höga
klippväggarne, på hvilka granarne fastade i branten tycktes i fyra till
fem rader vexa öfver hvarandras toppar, så att solens öga endast vid
middagstiden kan se ned i djupet, der, i Kattelusten-hautas botten,
rörde sig en hastigt uppbrusande stormhvirfvel och i snabb fart ilande
öfver sjön, medförde den ett moln af sand och afbrutna trädgrenar.
Men skrattande i glädtigt öfvermod ropade åter den unga: "Ja, susa du,
susa du" och sjungande med klar röst fortsatte hon:
"Tro ej att gossen den fria skall fånga!
Foglarnes sång och blommornas ånga,
Dem blott, men ynglingen ej, vill jag älska..."
Men nu afbröts hon af den förbi henne ilande stormhvirfveln, hvilken
spred en isande kyla öfver hela hennes varelse; i hennes bröst kändes en
stickande smärta och några droppar blod föllo öfver hennes läpp, med en
besynnerlig klang, ned i vattnet.
"Hu", ryste den unga flickan "hvad är detta, icke ville jag dock dö",
och under det ännu i fjerran susade sista ordet af hennes sång "älska,
älska", svarade i närheten, "dö, dö", ännu en stund, till dess det
första ordet upphörde att ljuda och endast "dö, dö, dö," skållade kring
nejden, blandadt med återljudet af stormhvirfveln, till dess begge på
en gång bortdogo i fjerran och allt åter var lugnt och tyst.
Men den stickande smärtan qvardröjde i bröstet och läkarn sade: "Var
lugn och allt är snart bra åter, men", tillade mannen med det hvitnade
hufvudet "vakta lilla hjertat, flicka; hetsigt får ej bloden svalla i
hennes ådror om hon vill lefva. Fly kärleken ännu, döden lurar bakom
den".
"Tack, tack Doctor", ropade den unga och sprang skrattande bort, "får
jag lefva till dess jag blir kär, så lefver jag till domedag". Snart kom
hon dock tillbaka, smög sig till den gamle och sade: "icke förråder ju
Doctorn mig? Söta, goda Doctor, tala ej om för någon att jag är skral.
Skall jag nödgas höra allas varningar och allas försigtigheter, så
försäkrar jag att jag bestämdt i pur förtret ej aktar mig alls; men får
jag bara ha allt ensam för mig, så lofvar jag att vara rigtigt
omsorgsfull om mig. Och Doctorn vet att jag brukar hålla ord" tillade
hon, rätande på sig med en litet stolt min.
"Motsägelse andan", sade Doctorn leende: "Nå jag måste väl åter efter
vanligheten låta det bortskämda barnet få sin vilja fram".
Det hade varit vinter och nu låg insjön åter klar och speglade de
ljusgröna björkarne i närheten och de svarta tallarne och granarne i
fjerran. Solen sänkte sig sakta ned vid horizonten och i den darrande
eldstrimma den bildade långs åt sjön, framgled en liten båt med sagta
rodd. Nu sjönk solen ned, eldstrimman slocknade, på fästet uppflammade
lysande färger i rödt och gull. Alla blickar ur båten hvilade på den
sköna skimmersynen; endast en yngling sökte ett annat mål för sina. Hans
blick trängde brännande in i den unga, bredvid honom sittande flickans
ögon och obemärkt omslöt hans hand hennes. Glödande jagades bloden ur
hjertat opp till hennes kinder, och dock kändes hjertat så fullt, så
varmt. Men i detsamma fann en blodstråle väg till hennes läppar och
hastigt lutande sig mot vattnet, lät hon den försvinna deri och ingen
anade hvad som händt.
Åter en gång sjönk solen ned mot den skimrande vågen, då foro i en liten
båt tvenne trolofvade deröfver. Ynglingen rodde och lekande satt hans
brud midt emot honom. Nu hvilade han på årorna sägande: "Nej huru
långsamt jag än ror, så komma vi dock för fort hem. Jag ville så länge
som möjligt äga dig så här, då du så helt och hållet beror af mig".
"Hersklystne", svarade flickan leende, men tillade sedan: "ro ändå att
vi komma hem. Ser du det mörka molnet derborta. Den andra båten är redan
framme. Jag har en gång på denna sjö sett en stormil som lätt kunnat
vända vår lilla julle opp och ned. Säg du min egen", tillade hon efter
en stunds tankfullhet, "säg, blefve det dig mycket svårt om jag skulle
dö?"
"Hvartill sådana der funderingar? Du har stundom denna tid syftat på
dylikt".
"Älskade, jag måste ju säga dig sanningen, för dig vill jag ingenting
dölja. Man har varnat mig för kärleken, den skulle blifva min död. Men
-- hur kunde jag låta bli att älska dig, och huru skulle jag velat, om
jag än kunnat. Haf tack för din kärlek, för mitt lif; ty den är ju dock
mitt lif om än den vållar min död. Ser du, jag var förmäten och djerf.
Ljuft är att dö för dig, för min kärlek, skönare hade dock varit att
lefva för dig. Men lefva utan din kärlek vore död. Älskade, du sörjer
mig ju? Eljest vore det tungt att gå bort, -- -- -- men sörj icke för
mycket heller, nej, nej, sorg är tung, icke vill jag göra dig någon
sorg".
"Huru talar du så", utbrast ynglingen häftigt, "hvem plågar dig med
sådana spådomar, hvem vågar hota med att rycka dig ifrån mig. Nej, nej,
det sker ej", och liksom för att försvara henne, slöt han sin arm
omkring henne och i en känsla af outsäglig ljufhet och smärta lutade
flickan sitt hufvud mot hans bröst, under det båten sagta vaggades
framåt af vattnet.
"Ack", hviskade hon sagta, "hvad det är ljuft så. Och dock känn huru
mina pulsar slå, huru bloden forsar i mina ådror. Du har anmärkt att jag
blifvit blekare denna tid, och du har uppmanat mig att vara försigtig;
ack, du visste ej huru strängt varnad jag redan var. I dag, då du,
första gången med tydligt uttalade ord, sade mig att du älskade mig, då
du första gången slöt mig till ditt bröst och första gången kysste mig,
då invigdes jag åt döden, det känner jag väl. Älskade, slut mig tätt,
tätt till ditt hjerta", tillade hon ångestfullt; och nu brast en flod af
klar blod öfver hennes läppar.
Brusande for vinden fram öfver sjön och förde den lilla båten till
lands; men endast en förbleknad blomma bar ynglingen opp derutur, öfver
de blomstrande blommorna på insjöns strand.


Fläktarnes lek.

Nere i en liten blomstrande däld höllo små fläktar sin skämtande lek.
Det var ett lif! De tumlade om hvarandra, de brottades, de kastade
ikring små strån, de hade tusende upptåg för sig. "Ser ni, der ligger en
underlig sak", sade en fläkt. "Åh det är ju bara ett frö", sade en
annan. "Vänta jag vet", sade en, som såg mycket snusförnuftig ut, "ser
ni, just här stod den der präktiga blomman som var så rik på sköna
dofter, att de räckte till att leka med hela dagarne om och att bära
omkring. Nog är detta ett frö af den blomman". "Ack, så skönt, ack så
galant", ropade alla och började maka på fröet.
Fröet hade långa fjun, och den ena fläkten lyftade på ett fjun, den
andra på ett annat, somlige, de raskaste, vände till och med litet på
sjelfva fröet; men se der låg det ändå, och de yra, ostadiga fläktarne
ledsnade snart vid arbetet och började åter sin lek och lemnade fröet
att ligga, der det låg.
Men en liten fläkt ruskade allt ännu smått på fröet och ryckte i fjunen
och sade vid sig sjelf: "skall man då vara en sådan stackare att man
icke skall kunna få det fröet dit opp; och det vore ju så rart, om en
så der präktig blomma växte der uppe. Nå, kan man leka, så må man väl
ock kunna arbeta". Och så tog han uti med ett riktigt dugtigt tag och
fick hela fröet i famnen med fjun och allt. Men se det var ingen lätt
sak att bära det opp på kullen. Med den tunga bördan orkade fläkten ej
alls svinga sig opp öfver grästopparne, utan han måste söka sig väg
mellan gräsen och rasta än här, än der på de gröfre stråna och stöda
sitt frö emot något blad. Allt som han trängde sig fram tog än ett fjun
emot här, än ett annat der, det var alldeles som för en menniska att gå
och bära ett stort träd med grenar och rötter genom en skog, så många
hinder kommo der före. Än var der en liten insekt, som fallit på rygg
och låg och kraffsade af alla krafter med fötterna i vädret, men ändå
icke slapp opp, och honom måste fläkten hjelpa på benen; än hade en
liten blomma fastnat med hufvudet under ett grässtrå och slapp ej fram i
ljuset, förr än fläkten så länge ruskade om grässtrået, att blomman fick
löst sitt hufvud.
Då sprang just en långbent harkrank förbi och sade: "hvad du är dum, bry
dig om din sak och låt andra sköta sin", och så trafvade han bort med
ännu längre steg än han kommit. Men lilla fläkten följde ändå ej det
visa rådet, utan nästa insekt eller nästa blomma hjelpte han ändå. Men
nu for en väderil genom dalen och gjorde en förskräcklig jordbäfning i
hela gräsriket, hundra blommor kommo ur sitt läge, och tusen små
insekter blefvo alldeles förirrade ur sin kosa, och den doftande
blommans frö bortfördes med förskräcklig fart.
"Usch, sådan vildbasare", sade fläkten, som höjde sig helt hufvudyr från
den kullerbytta han blifvit tvungen att göra. "Hvart monne nu mitt frö
tog vägen?" Derpå svingade han sig så högt han orkade, när han nu hade
intet att bära och se, der låg fröet nedfallet på en sticka, just på
kullen, dit han velat föra det, och hastigt var han nu der och fläktade
det från stickan ned i mullen.
Men nu hade det blifvit qväll ren, och nu var han trött af lek och
arbete, och en präktig sängkammare hittade han åt sig, blå med
silfverfärgade sirater, och der somnade han, ännu skrattande åt sin
lyckade färd.
Men andra dagen blef så het och så lugn, att alla fläktar sofvo hela
dagen; och sådana dagar kommo flera och deremellan regnade det och
stormade, så att inga små fläktar vågade sig ut på färd. Men en vacker
dag vaknade vår lilla fläkt deraf, att solen sken på honom, och när han
då såg opp, märkte han, att han var utan tak öfver hufvudet, ty
blåklockan, som han somnat uti, hade vissnat. Nu begaf han sig ut i
verlden, gladt ruskande på sig, och se: det första han fick se var den
vackra doftande blomman som vuxit opp ur hans frö, och som just nu slog
ut sina första blad och spridde sina första dofter kring nejden. Nu var
ej mera tid att sofva; nu blef det brådtom att väcka alla fläktar som
sofvo i nejden, för att komma och leka med de ljufva dofterna och sprida
dem kring dal och berg. Och det blef en lustig lek må ni tro.


Danserskan.

Rosa var alls icke vacker. När qvällen kom och dagens arbete var
slutadt, då gick den femtonåriga in i det rum, som i fordna tider varit
familjens samlingsrum, och der nu hennes fader, af vana sedan gladare
dagar, mest hvarje qväll infann sig. I detta rum, der tillförene en
talrik ungdom samlades till dans och glada lekar, der var det nu Rosa
ensam som sväfvade fram och åter, än i en luftig dans, än i vexlande
ställningar fulla af uttryck och behag. Då var Rosa vacker. Den grofva
drägten formade sig kring henne då mer luftigt än en danserskas gaz, och
glömmande sina bekymmer drömde fadren bort mången stund, i glad
beundran, blickande på den sköna dansen. Från Rosas sinne var då hvarje
bekymmer utplånadt, hon kände blott att hon lefde, att hon njöt, i sorg,
i glädje, i hänryckning, i stilla frid, och en tår dallrade ofta i
hennes öga, då hon slöt sin dans. Då var Rosa skön.
"Rosa, mitt barn", sade fadren en afton, "min önskan är att du i morgon
bevistar denna bal i staden, dit du är bjuden. De behöfva lära sig att
icke se dig öfver axeln, som de så gerna göra. De tro dig sakna de
behag, som de med bråk och möda förvärfvat sig. De skola se dig dansa,
de skola lära sig veta, att en dotter af honom, som var sin tids
prydnad, af naturen äger nog, för att icke behöfva deras fattiga,
inlärda gracer".
"Min far", sade Rosa, "hvarföre skall jag synas der? Jag trifs ju så
utmärkt bra hemma. Jag dansar en stund af qvällen, det gör mig nöje,
säkert mer än balen, och sen sofver jag godt och är i morgon bittida
flink vid arbetet åter. Men går jag på balen så är jag sömnig
morgondagen igenom. Jag förstår ju heller alls icke, huru jag bör skicka
mig i sällskap, jag som aldrig varit ute i verlden. Vet pappa, du får
visst skämmas för din Rosa".
"Nej min flicka, det kommer jag ej att behöfva göra. Jag önskar, att du
må komma på denna bal".
Rosa var på balen. Otaliga ljus strålade mellan kristaller. Unga, sköna
flickor i lätta drägter sväfvade omkring vid sina riddares arm. Rosa
satt stilla, obemärkt i ett hörn. Slutligen nalkades en dansande som
bjöd opp den obemärkta till en potpourri, en då nyss uppkommen dans,
hvars turer man skapade sig för gången. Blyg ställde sig Rosa på sin
plats. Man gjorde några hvarf efter afmätta former, fram och åter öfver
golfvet. Ännu tyckte icke Rosa, att hon dansade. En ny tour började.
Damen flyende i otaliga vändningar, förföljdes af sin kavaljer, och lät
sig slutligen fångas till en vals. Rosa ilade utåt det vidsträckta
golfvet med lätta steg. Nu syntes hon blifva fångad, nej med en lätt,
mjuk rörelse var hon redan långt unnan sin förföljare, än flyende i yr
skalkaktighet, än närmande sig mild och blyg, än åter hastande bort
skälmsk och rädd.
De dansande stadnade, man såg, man beundrade, man andades knappt. Nu
tycktes den dansande flickan ej mera fly så långt undan, hon stannade
ofta för några ögonblick liksom väntande, men hennes kavaljer tycktes ej
ha lust att låta den sköna leken upphöra, han försummade med flit flera
än ett tillfälle att fatta sin meddanserskas hand. Sjelf visste icke
Rosa, att hon redan hade dansat mycket längre tid än något af de andra
paren. Hon njöt i fullt mått af att utöfva sin sköna konst, och märkte
ej de många blickar, som voro fästade på henne. Slutligen, rädd att
uttrötta henne, fattade hennes meddansare hennes hand och förde henne,
efter en kort vals, till hennes plats.
När potpourrin var slut, bortförde fadren sin dotter, oaktadt alla
närvarandes böner att få se henne dansa ännu en gång. Rosa sjelf lät sig
villigt föras, hennes hjerta var så fullt, hon ville bort, hon ville bli
ensam med sig sjelf. Så hade hon aldrig dansat förr, det kände hon.
Denna afton, då hon uppträdde i en lätt drägt, i ett haf af ljus, vid en
skön musik, i en omgifning af unga, den hade gifvit hennes dans en helt
annan färg, än den egt, när hon hemma dansade hvardagsklädd, ensam, utan
musik. Äfven det bifall, hon rönt, lifvade och gladde henne; men högt
slog hennes hjerta af fröjd, då vid hemkomsten fadren slöt henne i sina
armar, sägande: "Min Rosa, haf tack; du har i dag gjort din far den
största glädje, han haft på många år".
Snart kommo bjudningar från många håll. Nu var Rosas längtan, att få
vara med, stor, men hvarje gång hade hennes far något hinder derföre. Än
var balen tillställd af för ungt folk, man visste ej hvad anseende de
kunde komma att bibehålla i lifvet, än var det fult väder, än var det ej
värdt att Rosa just i dag skulle bege sig hemifrån, och så gick det gång
för gång.
Stundom började Rosa tro, att hennes far ej älskade att hon dansade. Hon
frågade honom derom, hon sade: "Säg mig upprigtigt, min far, jag slutar
gerna att dansa, icke är det svårt blott jag vet din önskan". Men då han
åter svarade: "Du dansar skönt som ingen annan; lemna icke den herrliga
gåfvan", då ägde hon icke styrka att göra uppoffring af sin högsta
fröjd: hon visste ju icke, om hon borde det, och för hvad hon skulle
offrat den; men hon gret mången gång af ovisshet.
Ofta hände ock att fadren hemtade henne en prydnad, en vacker klädning.
"Till nästa bal", sade han, och då blef Rosa åter glad och dansade åter
när qvällen kom. Det var hennes vederqvickelse efter arbetet, hennes
enda förströelse, hon längtade ej heller efter någon annan; ty hennes
själ fylldes af konstens tjusning, och då sade åter ofta fadren: "I
qväll var din dans så vacker, den skall du dansa på nästa bal". Men när
nästa bjudning kom, så var det alltid hinder.
År förgingo, många till och med, ingen bjöd mera Rosa, hon var glömd.
Oftast tillbragte hon qvällen på sitt rum, och hon fann ännu stundom en
vemodig glädje uti att der dansa ensam. Hon föreföll sig dervid stundom
som en dåre, som pryder sig med halmstrån, fullt öfvertygad att de äro
de skönaste blommor. Men då uppmuntrade henne åter fadren och sade:
"lemna ej din dans, Rosa, på nästa bal, dit du blir bjuden, skola vi
gå".
Ännu förgingo år, och nu reste fadren bort för några dagar. Emellertid
tillställdes i staden en stor och lysande bal, dit alla personer af
stånd i orten voro bjudna. Då erinrade sig någon af de bjudande att i
det ödsliga huset, straxt utom tullen, hvars alla fönster utåt voro
tillstängda, bodde ett herrskap. Så fick ock Rosa ett kort.
"Bör jag gå då han är borta?" sade hon. "Men han har ju alltid lofvat
mig, att jag skulle få dansa på nästa bal, dit jag blefve bjuden.
Hvarföre skulle han så bedragit mig, om han ej menat hvad han sagt.
Hvarföre skulle han uppmuntrat mig att dansa, om han ej velat, att jag
skulle göra det?" Rosa tog den sednaste baldrägt, hon af sin far
erhållit, och gick att deltaga i balen.
Det föreföll Rosa, som om hon ej nu vore så obemärkt, som hon var det i
början af den förra balen. Månget öga fästes på henne, hon tyckte sig
märka ett gycklande leende på många läppar, men snart nalkades en
dansare och bjöd opp henne. Hans min föreföll henne försmädlig, hon
tvekade ett ögonblick. "Nej, skall jag ge honom afslag, för att han
råkar se besynnerlig ut", tänkte Rosa, och gick med i dansen.
Man började. Snart dansade Rosa åter ensam, alla stodo stilla och sågo
på; men det var ej förtjusning, det var hånlöje som lekte på alla
ansigten. Rosa märkte det icke. Dansens trollmakt grep henne åter, hon
glömde allt, hon glömde sig sjelf. Den ande, som bodde inom henne och
som hon varit ernad att beherrska, grep henne nu utan att hon ägde
förmåga att emotstå, och hon dansade så som blott den stormar, som
drifves af en vild inneboende kraft, den hon ej eger makt att tygla.
Hon hade dansat länge så; nu förde hennes steg henne mot en stor från
golf till tak uppställd spegel. Hennes blick föll deri, och som
fasttrollad stannade hon framför den. Hon såg hela sällskapet, hon såg
sig sjelf. Hon såg sitt ansigte åldradt och såg sig klädd i en drägt,
alldeles olika den, som bars af de henne omgifvande unga blomstrande
flickorna. Hon såg, att hon lefvat af idel villor under många år, och
hon sjönk tillsamman som ett fallande kläde.
När hennes far kom hem, fann han i sin dotters rum en gammal qvinna med
vissnadt anlete sittande i en länstol. Han ernade draga sig tillbaka,
men hon sade: "Kom min far, känner du ej din Rosa? Se nu behöfver du ej
mera skona din stackars, barnsliga flicka, hon är gammal nu. Kanske hade
du gjort bättre om du straxt sagt: "Rosa, lemna dansen, jag önskar det,
nog hade det då gått lätt; men du nändes icke, du ville mig väl. Tack
också för din välmening, min far, om än den gjorde mig illa".
"Hvem begrafves i dag!" frågade man hvarandra i staden. "Åh det är den
der gamla tokiga mamsellen, som dansade ihjäl sig på sista balen"
svarades; och sen mindes ingen mera Rosa. En gång stod dock en gammal
man vid hennes glömda graf, kastade en blomma derpå och sade vid sig
sjelf: "icke kunde jag ju låta henne bli en danserska."


Glasörat.

Ganska trefligt placerad uti en ressortstoppad länstol, satt jag en
afton hos en af mina bekanta. Framför oss på bordet surrade théköket,
och i den engelska marmorspiseln brann en liten brasa, hvars strålar
rätt vackert återkastades af det blanka stålet, som utgjorde
eldkammarens tapetsering.
På den hvita spiselkanten stodo uppställda en mängd små vackra saker.
Jag betraktade med nöje de nätta pjecerna, än en elegant dame, hvilken i
hemlighet endast var en eldtänderska, än en liten tvåtums lång, den
alranättaste kokett med huckle på hufvudet och en liten spegel i sin
hand, hvari hon blickade med det alrautsöktaste välbehag. Nära henne
stod en annan docka, som, då man drog på en tråd, vände sig fram och
åter för sin spegel med mycken stolt sjelfförnöjelse. Men ack, hennes
hufvud var afslagit. Bredvid henne stod en chinesisk docka, med långa
mustascher, och nickade högvist på hufvudet. Dessutom stod på kransen
ännu, ett par stora vackra snäckor; en lerlampa från Pompej, ganska grå
och simpel till utseende, men hedrad med en glaskupa; en tillsluten
dosa; en judisk prest af gips, hvilken under oupphörliga nickningar
rörde ifrigt på mun och skägg och tycktes läsa i den bok, han hade i
handen, samt en hel hop andra figurer.
"Den som ändå visste hvad det der herrskapet alla fundera på", sade jag
åt min värdinna. "Se, huru de stå och spänna sig, liksom skulle de vara
i full conversation. Det vore roligt att höra dem".
"Luktvatten's, knappnålar's, synålar's, isvolti!" skrek nu i detsamma en
röst från tamburen så gällt, att jag hoppade helt högt.
"Nej jag tackar, inte för mig af herrligheterna", svarade frun i huset,
och gick till tamburdörren för att affärda krämaren, som då han blef
henne varse sade: "ska' dä vara's? knappnålar's, luktvatten's, öra's,
isvolti?"
Min värdinna började skratta och frågade, om jag ej ville köpa mig ett
par nya öron. "Ja, höra bra", fortfor ryssen att orera, och då jag i
detsamma äfven gick ut i tamburen, räckte han mig ett besynnerligt
instrument af glas, något när i form af ett öra. "Ska' dä vara's? två
rubel silfver, ah, höra mycket bra's!"
Det roade mig att taga fram en blank silfverrubel och bjuda honom den,
men han bugade på hufvudet och sade stolt: "njet, njet". Jag ärnade åter
gå in och stoppade rubeln hos mig, ty jag ansåg hela instrumentet för en
löjlighet, men att låta den blanka rubeln gå sig ur händerna, dertill
hade ej mannen mod.
"Ah! köpa, köpa, 1 rub. 50 kopek, ah! pajalusta"! och hans tänder
blänkte så hvita i det han med en min af innerlig kärlek räckte sin
hand efter den blanka penningen, att jag måste skratta. Det föll mig in
att ändå närmare bese saken, jag tog nu instrumentet och förde det till
mitt öra, under det ryssen oupphörligt slabbrade med sin gälla stämma,
och vid det glaset rörde mitt öra hörde jag ett starkt ljud, men endast
ett oredigt, förskräckeligt surrande. Hastigt tog jag den bullrande
saken ifrån mitt öra, och ryssen som trodde att jag ärnade återge den
sade: "1 rubel 5 kopek, ska' dä vara's?"
Jag skrattade, gaf honom pengarna och gick bort med mitt öra, som jag
lade bredvid mig.
Sedan vi druckit thé, gick min värdinna för att se efter sitt lilla
barn, som sof i ett rum i andra ändan af huset, och jag blef ensam och
satt en stund betraktande brasans lifliga lek och de små figurerna på
spiselkransen. Min hand vidrörde tillfälligtvis glasörat. Mekaniskt tog
jag det och förde det till mitt öra, och nu hörde jag en fin, behaglig
röst, som sade: "tänk hvad théet var godt i afton".
Nu uppstod en paus, men snart svarade en allvarlig röst mycket
högtidligt: "vet hon väl hvad thé är, då hon berömmer detta? Kom en gång
till den himmelska staden och drick doften af det renaste Kejsarthé, så
kan hon få lära sig något".
"Hör man på hans vishet", svarade en liten näbbig stämma, "just som
ingen ann sett något än han med sitt kala hufvud och sina långa
mustascher".
Förundrad såg jag mig omkring och undrade hvad folk det var, som kommit
in i rummet utan att jag märkt det, men der fanns ingen utom jag, allt
var tyst. En besynnerlig tanke föll mig in, jag satte mig så att jag
kunde noga betrakta figurerna på spiselkanten, förde glaset åter till
mitt öra och nu hörde jag åter en hop röster samtala.
"Här är nog varmt i afton, de ha eldat strängt i spisen i dag, jag
önskar det vore natt redan, att man skulle slippa och svalka sig något".
"Men, mitt herrskap, det här blir mera tråkigt," sade en annan, "ha ni
då inga intressantare samtalsämnen än värmen?"
"Ah", sade med förnäm matthet en knappt hörbar röst, som jag märkte
komma ifrån en liten sockerfigur på en något urblekt ljusblå bandros,
"hvad skall man väl i ett så blandadt sällskap kunna tala om. I
förtroende söta du, vet du jag tror här finns till och med en kökspiga
ibland oss. Och den der underliga gråa figuren, som står der så bål i
sin glaskammare, hvad tror du det kan vara för en roturier? Ack, andra