Teckningar och drömmar - 03

"I öknen, två timmars vandring härifrån, växer ett träd. Den balsam, som
droppar, när en skön qvinna, vid middagens stund, bryter dess qvistar,
helar genast jernets sår, men hon måste gå ensam den senare timmans
väg". Alhejdi reste sig hastigt. Hon smög sig sakta ur tältet. Den gamla
följde henne.
"Följer du mig den första timman, visar du mig vägen?"
"Rädes icke den unga späda rankan från de blomstrande trädgårdarna att
ensam sväfva i öknen?
"Moder, Salik är sjuk! skyndom att jag må hinna till middagen uträtta
mitt värf".
Följande dagens morgon var inne, och i glädje helsade Alhejdi solen, ty
Salik kände ingen smärta mer, och hans sår var nära heladt.
"O Alhejdi, min själ bäfvar vid tanken på, att du vågat dig ensam i
öknen. Du som är mig mera än lifvet, du hade kunnat råka ut för
vilddjur".
Månader voro förflutna, då trädde en dag Abbas in till Salik, rustad
såsom till en längre färd.
"Nå Abbas", sade Salik vänligt, "hvart ärnar du dig utan att jag hört
deraf, du, min trogne följeslagare, som ännu aldrig lemnat mig".
"Jag går till Ispahan".
"Du går i lejonets kula; blodet af Schachens män, som föllo i öknen, har
knappt upphört att röka".
"Lejonet skulle väl föga väntat till dess vi sjelfva infinna oss i hans
kula, om icke hans krigares anförare berättat, det du ju vet, att de
nedgjort oss alla, sedan vi förut hade dödat flickan, stridens orsak.
Han älskade sitt hufvud, derföre flydde han ock för oss. Men om också ej
så blifvit sagdt, icke var Salik Sardar Khan alltid så rädd att trotsa
lejonet, om ock i hans kula".
"Nå hvad ernar du i Ispahan?"
"Handla".
"Vid profeten, det skulle jag aldrig gissat. Du har alltid mera älskat
spjutets än penningens handel. Men kanske vill du ock handla för mig.
Jag har öfverflöd af hjordar och annat, som jag icke behöfver".
"Jag har ernat be dig att få sälja allehanda onyttigt".
"Säg hvad du vill, du skall ega valet".
"Din stridshingst, ditt spjut och din dolk".
Salik drog ögonbrynen ett ögonblick tillsamman, men snart klarnade åter
hans blick och han sade: "Abbas, du är missnöjd med denna ovanliga ro af
några månader? Men tro ej, att jag derföre glömt att strida. Låtom oss
göra ett ströftåg snart, jag vill ordna allt".
Abbas jublade högt, men tvärtystnade hastigt, lade händerna i kors öfver
bröstet och bugade sig sägande: "I den barmhertige och milde Gudens
namn, ära vare verldens beherrskare. Jag är beredd att följa dig hvart
du vill, mina tjenare kunna försälja mina hjordars öfverflöd".
Alhejdi, varsnar du dammolnet der vid öknens rand, vet du hvad det
bådar? Det är Salik och hans män, som återkomma från ströftåget.
Alhejdi, som sutit på kullen och skådat utåt, stiger opp, hennes slöja
fladdrar för vinden, handen skuggar de dunkelsvarta ögonen, blicken
spejar. "Det är han! Jag kan redan igenkänna färgen på hans turban. Men
hvarföre så långsamt? Längtar ej ditt hjerta efter Alhejdi. Har du
förvärfvat skatter, och är deras vård dig kärare än att möta din
älskade? Eller kanske sårad? Ha, balsamträdet i öknen, Salik, Salik,
skynda dig, eld förtär mitt hjerta. Späda äro mina fötter, men de skola
dock bära mig till ditt möte".
Nu störtade qvinnor och barn med vilda rop mot de kommande. Alhejdi
ryste och stannade ett ögonblick. Fram flög nu ryttarskaran åtföljd af
qvinnorna och barnen, under jubelskri, förbi stället der Alhejdi stod.
Salik varsnade henne icke, och se, framför honom på hästen satt en
qvinna. Så hade äfven Alhejdi en gång sutit, och hvem var denna? Lågande
glöd brann i Alhejdis anlete. Hon följde långsamt efter tåget och gick
in i sin boning. Men der mötte hennes blick en sällsam syn. På en divan
satt den unga qvinnan, som Salik nyss hemfört. Hon var hvit som dalens
lilja, endast på hennes kind låg ett matt sken af rosen. Hennes ljusa
hår hade i lockar nedfallit kring de elfenhvita skuldrorna, och i hennes
milda ögon, blå som himmelen, summo tårar. En sådan hade Persiens
svartögda dotter icke skådat.
Salik trädde mot Alhejdi. "Alhejdi, jag bringar dig en syster, vårda
henne väl. Jag har tagit henne af köpmän, som förde henne att säljas. De
hade köpt henne af Turkar, som röfvat henne långt, långt härifrån. Ser
du hon är skön, hennes fägring är lik månens i silfverklar natt. Du har
ofta sagt, att du icke älskade våra qvinnor, att de voro vilda. Nå väl,
denna är mild och ljuf. Dyrbara smycken och kosteliga tyger hemtar jag
dig dessutom".
"Salik, endast du återhemtar din kärlek, så är den mig öfver alla
verldens skatter".
Den fremmande steg upp, gick mot Alhejdi och sade några ord på ett
obekant språk, fattade hennes hand, tryckte den hjertligt och såg med
sina milda blå ögon innerligt på Alhejdi. Alhejdi omfamnade henne
vänligt i det hon sade: "icke kan jag vredgas på dig, du dufva".
Med hvarje dag slöt sig den sköna fremmande allt mer till Alhejdi, och
Alhejdi älskade henne; men hennes hjerta led allt djupare, ty hon såg
huru Saliks blickar brunno allt varmare, då han såg på den fremmande, så
sköna, men alltid sorgsna flickan. Men Alhejdi dolde sin smärta i djupet
af sitt bröst.
Då trädde en dag Salik till henne. "Alhejdi, min häst, min älskling, är
sårad; gå Alhejdi i öknen att hemta balsam för såret, att det må läkas".
Alhejdi såg ett ögonblick på Salik: "Salik Sardar Khan, tigrar bo i
öknen. Älskar du din häst mera än mig".
"Är Alhejdi barnsligt rädd? Vill du ej göra mig en glädje, icke rädda
min häst, den som burit äfven dig hit". Alhejdi gick.
Åter en dag inträdde Salik hos Alhejdi. På divanen lågo tvenne blommor,
en ros och en lilja. Sardar lekte med blommorna och fägnade sig åt deras
doft. Han lade sedan bort rosen och behöll liljan i handen.
"O Salik förstör rosen, men kasta den icke ifrån dig att ensam vissna;
mindre tungt är att dö, än att lefva förgäten".
Salik återtog rosen i sin hand, och höll den tillsamman med liljan.
"Alhejdi, mannens hjerta är en rosengård, har rum för många blommor.
Huru skulle du kunna begära, att jag ensam skall älska en alltid. Äfven
kärleken är en blomma, begär ej att blomman skall vara oförgänglig som
stenen, hon vore ej skön då. Men äfven Alhejdi är kär för Salik".
Salik gick bort. I Alhejdis hjerta bodde natt.
Åter några dagar förflöto, och nu kallade ett bud Alhejdi till Salik
Sardar Khan. Hon gick.
Alhejdi, min älsklingshund blef sårad farligt af ett spjut under jagten.
Intet annat än den balsam, hvars källa du känner, kan rädda den. Gå, att
du må hinna dit innan middagens timme och vara hemma vid den tid, då jag
med mina män återkommer från jagten".
"O Salik, jag hörde rytandet af en tiger, då jag hemtade balsam för din
häst".
Salik svarade intet. Ännu stod hon ett ögonblick dröjande. "Salik Sardar
Khan gifver icke _en_ befallning _två_ gånger", sade Salik långsamt.
Alhejdi gick.
Hon hade ännu ej gått långt, då stod framför henne den gamla visa, som
bar i sin hand en liten, knappt ett finger lång dolk. "Min själs dotter,
den gamle kan ej ledsaga dig på färden. Salik Sardar Khan har bjudit mig
komma för att pryda hans nya, ljusa brud. Här vill jag gifva äfven dig
något att skänka henne. Alhejdi, tre dödar ligga på denna udd. Se dess
tre kanter äro hvassa, vidrör dem icke, minsta vidrörande sårar, och
minsta sår ger död på ögonblicket!" Sakta som hon kommit, smög sig den
gamla bort.
Alhejdis öga lågade, hon betraktade stålet. "Tre dödar! ha! Alhejdi,
ville du väl döda henne, den fromma, som gråter öfver Saliks makt, den
hon ej kan emotstå? Ljusa fremmande flicka, icke hatar Alhejdi dig".
Men redan gick hennes vandring i öknen. Het sken solen på sanden,
glödande brände den Alhejdis fötter. Tänkte hon väl på svedan i sina
fötter, tänkte hon på tigern som lurande genomsmög öknen, eller tänkte
hon på Salik Sardar Khans sköna brud, som nu stod i smyckad fägring, lik
fullmånen mellan silfverglänsande skyar, och på Saliks brinnande
blickar, hvilka, glömmande henne, nu blott berusade sig af den nya
brudens skönhet.
Men på Alhejdi skåda blixtrande ögon, icke Saliks kärleksdruckna, nej
brinnande klot, som hvälfva i vilddjurets hufvud. Alhejdi, ser du ej
öknarnes herre, hur han smyger sakta i dina fjät. Redan spänner han de
krökta klorna, glänsande böja sig hans fläckiga sidor, han störtar på
rofvet, och krossad och blödande ligger Alhejdi skälfvande i sanden. Men
hvem slog den starke, hvarföre rullar sig öknarnes herre i sanden? En
ryckning ännu och tigern ligger död vid sitt rof. Alhejdi hade icke
glömt sin dolk.
Rop höras i öknen, lätt störtar en skara fram, det är Salik Sardar Khan,
som återvänder hemåt med sina män för att hemta sin sköna brud.
"Ha, en nyss dödad tiger. Alhejdi, det var värdigt Salik Sardar Khans
maka. Men hon är sårad. Tagen vård om henne, jag rider hemåt. Jag vill
sända slafvar att bära henne hem".
Redan lyfte Saliks häst foten till språng, då bad Alhejdi med sakta
röst: "Salik, innan du far, stig ned af din häst och gif mig din hand,
om ej för annat", tillade hon med ett besynnerligt leende, då Salik
tycktes tveka, "så för att tacka mig för tigerns hud".
"Nå, hvarföre skulle jag icke ega tid dertill", sade Salik, kastade sig
af hästen och räckte henne handen, den hon fattade och förde till sitt
hjerta, i det hon sade: "Lef väl Salik! Välsignad vare Allah och
Profeten, jag får dö hos dig. Ännu en bön, den är den sista. O Salik,
tag ännu en gång min hand mellan dina båda och tryck den vänligt, som du
brukade förr".
Salik tog Alhejdis slutna hand och sade förströdd: "Icke äro dina sår
väl så farliga. Snart skall du åter uppblomstra. Jag rider nu hem
förut".
Redan satt Salik på sin häst, Alhejdis hufvud sjönk tillbaka mot sanden,
en enda droppe blod smög sig fram mellan den slutna handens lena
fingrar, och då hästen for, snabb som vinden bort öfver sanden, låg
redan Salik Sardar Khans sköna maka död vid sidan af öknarnes herre.
Hvilka äro de, som nalkas qvinnornas boning, hvad bära de? Bära de
prydnader eller blommor, eller skänker åt den sköna bruden på hennes
bröllopsdag? Men hvarföre äro deras steg långsamma, deras blickar
dystra, hvarföre glädjas de icke? Ack icke prydnader, icke skänker, icke
blommor åt bruden föra de, de bära blott en vissnad blomma, den blomman,
som var den skönaste af alla.
Men se ur qvinnornas boning störtar den ljusa fremmande flickan. Rika
prydnader lysa i hennes hår, men i hennes ögon glänsa tårar. Hon tyckes
fly med fasa. Hon möter det sorgliga tåget. Hon stadnar, hon bäfvar.
"Alhejdi död? Du älskliga, du mitt enda värn! Men se, hvad glimmar i din
halfslutna hand, tack Alhejdi".
Sakta löste hon dolken ur Alhejdis kalla hand; men hon dröjer ännu, hon
tyckes tveka. Se hon knäböjer, hennes händer omsluta dolken, hon ber. På
hennes fäders språk gå orden öfver hennes läppar: "Fader, o fader, styrk
ditt svigtande barn, att hon må tåligt lida, hvad du ålägger henne.
Detta lilla vapen skulle befria den svaga. O min Gud, o min Gud, styrk
mig, att jag må tåligt och undergifvet säga: icke min vilja utan din".
Kämpande i bön knöt hon ångestfullt sina händer omkring det förrädiska
jernet, och mildt, såsom blomman om aftonen sluter sin kalk och sänker
sitt hufvud, nedsjönk den ljusa tärnan bleknad på gräsets bädd.
Salik Sardar Khan, störta ej så vild till rosens och liljans, de
vissnades, läger. Rasa ej så. Hvi stöter du det lilla jernet i ditt
bröst, det intränger ju knappt djupare än till hullet. Icke bortflyter
en mans lif med några droppar blod, och endast _tre_ dödar lågo ju dolda
på dolkens udd.


En saga om Vreden.

Vet du hvad vrede är? Jo det är en hel knippe dolkar och svärd, fina,
skarpa, hvassa och osynliga. De finnas just invid menniskohjertat, vid
somliga hjertan flere, vid somliga färre, hos somliga stora, hvassa och
skarpa mera än om de vore smidda af det finaste stål, hos andra likna de
blott små knappnålar, ja hos några till och med endast agnar. De ligga
helt tätt tillsamman, lika bladen i en pennknif med många bett och
inrättningar, och äro så konstfullt sammanfogade att de upptaga blott
ett helt litet rum, och der sammanhållas de af en stark klämmare från
hjertat. Men när hjertat kommer i _sådan_ svallning att klämmarn rubbas,
då springa fjädrar opp och alla de fina skarpa vapnen spridas omkring
till tungans spets, till ögat, till handen, ja till hvarje kroppens del,
och derifrån ut i verlden.
De såra, de sticka, de mörda blindt hvad de träffa, men vi som utsända
dem, vi märka dem vanligen ej, ty de äro osynliga. Sedan de rasat så
länge att de spända nerffjädrarne slaknat, då falla de åter småningom
tillbaka, hvar på sin plats och den starka klämmarn griper åter fast
öfver dem.
Men, ser du, det händer ändå att mången stackars qvinna märker
sprittningen när fjädrarne slå opp. Förskräckt öfver att de hvassa
vapnen äro lössläppta vill hon samla dem åter, men hvad förmår hon, den
svaga, hvad förstår hon, den olärda, af deras konstiga mekanik. Men hon
sträfvar och bjuder till och trycker dem så rakt ned i sitt bröst, in i
hjertat, våldsamt, våldsamt, de måste ned, och slutligen, sedan hon
länge arbetat med dem, måste de jemka sig in på sina bestämda rum och
klämmarn griper om dem; men hjertat är söndersargadt och det är så sjukt
innan det helnar igen. Dock öga och tunga kasta inga dolkar mera, och
hon känner då åtminstone åter sig vara qvinna.
Sök dock icke för ro skull att lösa hennes vrede, du vet icke hur den
kan ge smärta. Och så är det slut med min saga.


Liljekonvaljen.

Har du sett den största och skönaste bro, som leder öfver ett vatten?
Har du kunnat stå deruppe, högt på den ej mycket mindre än en mil långa
bron, upprätt och djerf och utan att svindla sett ned i djupet å ömse
sidor, i det kristallklara vattnet; eller har du svindlande gripit fast
omkring en stödjande vän, starkare än du, för att icke åt någondera
sidan nedstörta i den skimrande grafven?
När i fordomtimma Den Gamle hade sjungit fram det vida Suomensaari, hade
utstrött dess tusen sjöar och sjungit fägring öfver hela landet, och de
vida Saimavattnen med uddar och sund lågo speglande för hans blick, då
log den gamle gladt; men han sade: "Långsamt röres redan den gamle,
långsamt röras ock Suomis män, de springa ej som haren, de skutta ej som
ikorrn, lång är vägen rundt om sjön, bro behöfves", och se: nu sjöng han
Pungaharju det sköna, öfver Puruvesis vatten det klara.
Har du sett björkarna och granarna som vexa öfver hvarandra på brons
båda sidor? Icke vexa de dock på hvarandras toppar, fast det ser nära så
ut, der de stå i branten öfver hvarandra. Har du, bedragen af vattnets
klarhet, velat plocka de blänkande hvita stenarna och musslorna i sjöns
botten, der de ligga på flere alnars djup under vattenytan?
Nära midten af näset står en björk, den står der så glad och blickar
öfver den vida sjön. En sakta vind far öfver åsen; den lyfter björkens
mjuka, behagfulla grenar; behagsjukt böjer sig den smidiga ljusgröna
björken och strör sitt blomstoft än på ena än på andra sidan af höjden,
ned i det glittrande vattnet, der små silfvermoln segla på det blå
djupet, en himmel nere, spegelbild af himmeln ofvan.
Och konvaljerna vid björkens fot de blomma och glädja sig, men deras
systrar, som vuxit upp några få steg längre bort mellan hjulspåren på
vägen, de dofta ock, men deras hvita drägt höljes af dam och de längta
och tråna och veta ej sjelfva hvarföre.
Vägens trånande blomma frågar: "Syskon, hvita, doftande konvaljer, huru
kunnen j blomma och dofta så friskt och hvarföre tråna vi?" Och
konvaljerna svara: "Vi blomma och dofta i björkens skydd, vi veta ej
annat. Men fråga rosorna se huru rika de blomstra".
Rosor vexa tätt i sluttningen, konvaljerna fråga: "Rosor röda, glödande,
huru kunnen j blomstra så rikt, så yppigt, hvad gläder så edert hjerta,
hvarföre måste vi arma tråna".
Gladt svara rosorna: "Se vi vexa här fritt, den resandes hjul krossar
oss icke, knappt når oss ett damkorn af dem hans vagn sätter i rörelse,
och vi äga hela den sköna verld, som här utbreder sig för oss; vi äro
rika, vi äga sol, vi äga dagg, men -- vi äga af allt dock endast den ena
hälften, derföre att vi stå här på åsens ena sida, men se björken, den
äger all vida verldens fägring rundt omkring sig, den äger sol, luft och
lif, hvadan de än må komma, derföre är björken stor, derföre är björken
stark och fager mer än någon annan".
Men vägens konvalje visste icke huru hon skulle, äfven hon, komma från
vägens dam till ljus och frihet.
Kom så en ung flicka; hon band en krans, hon plockade vägspårets
konvalje och fäste den i kransen, och så var kransen färdig.
"Vackra björk, i dig vill jag hänga min krans, högt upp på en af de
svajande grenarna"; och högt uppe sväfvade nu blomman, och hon lefde ett
ögonblick af ljus, der intet stoft föll på hennes skönhet; nästa
ögonblick var hon död.


Qvinnan på Tongatabu.

"Fremlingens lära är vacker, fremlingens lära är mild; Wainahée älskar
fremlingens lära, Wainahée hör gerna fremlingens röst, när han talar
fridens ord, när han bjuder stridsklubban hvila och menniskorna älska
hvarandra. Wainahée ville blifva fremlingens syster och låta honom
vattenösa sitt hufvud -- men hon vill det ej numera. Fremling, Wainahée
är stolt, hon är fri. Se, fremlingen säger, att hans gud befaller
qvinnan lyda mannen! Wainahée vill icke bli fremlingens syster, vill
icke låta vattenösa sig. Fremlingen har bedragit henne, då han sade, att
hans lära bjuder frihet, likhet för alla. Wainahée vill icke blifva slaf
i sin själ".
"Flicka, är du mindre slaf, då en fremmande krigare bortröfvar dig? Han
krossar dig i stoftet för sin fot".
"Ja då är Wainahée fri, fri som fogeln i luften. Hennes själ är fri, ty
_vill_ hon icke lyda, så lyder hon ej, om än den starke krossar henne
till stoft. Hvite fremling, Wainahée kan dö, om hon ej vill vara
undergifven. De många öarnes gud är qvinna, hon bor i skyarna, men hon
säger icke, att Wainahée gör orätt om hon är stolt; Wainahée kan dö, det
är lätt".
Fremlingen gick. Vid stranden låg en kanot, han satte sig deri och
fattade årarna, han skulle blott ro öfver till vikens andra sida. Lugn
och stilla låg viken, men utanför svallade högt bränningen mot
korallrefvet. Den hvite mannen var icke van vid kanotens årar, han var
icke van vid hafvets bränning; åren halkade ur hans hand, den fördes
hastigt bort i bränningens svall, han kunde ej mer styra sin båt och
häftigt brusade bränningen. Båten kastades omkring och mot vågornas våld
kämpade den hvite; men fastlandets barn kan ej simma, han sjunker.
Bitter är hafvets sälta. Wainahée de milda sjöarnas mö har icke badat i
det salta vattnet, som skys af öarnas tärnor; men hon kan simma, hon
kastar sig i hafvet, hon strider med oceanen, den svaga kämpar med den
mäktige och snart ligger den hvite på den hvita korallsanden vid
Wainahées fötter.
"Fremling från fjerran, hvarföre skulle du lemna ditt land, för att dö i
Tongatabus våg?"
"Fremling från fjerran land, egde du på hemlandets kust ingen, som
älskade dig? egde du icke en moder, egde du icke en maka?"
"Hvite fremling från fjerran, flickan från Oceanens ö gråter ensam din
död, hon, som ville rädda dig ur hafvets våg, men ej kunde det, förrän
din ande flytt".
"Fremling från fjerran, en fremmande flicka gråter ensam vid din graf".
"Hvi gick du från hem och vänner? Det var din mäktige gud, hvars röst
du lydde; han sände dig till oceanens ö, för att dö!"
"På stranden af fjerran ö sitter hans moder, hon flätar en korg med
konstfull hand; den skall sonen få till välkomstgåfva, när han kommer
hem, att han må se, huru hans moder tänkt på honom. Moder till
fremlingen, moder till fredsbudbäraren, fåfängt spejar din blick öfver
hafvet, din son sofver på den hvita sanden på Tongatabus strand".
"På stranden af fjerran ö sitter hans maka, hon smyckar den matta, hon
arbetat åt sin älskling; dess färger äro sköna, dess prydnader täcka.
Maka, kasta bort mattan, din älskling sofver på Tongatabus strand".
"Hvem skall odla din yams, hvem skall slå ned dina kokosnötter, hvem
skall vårda dina plataner? Din yams skall förstöras, dina palmer stå
oskördade, din jord skall stå oskött på fjerran strand".
"Fremling från fjerran, flickan på oceanens ö skall strö blommor öfver
ditt stoft; din moder, din maka skola sörja mindre, då du hvilar bland
blommor".
Vid hyddan under palmerna satt Wainahée. Hennes händer voro tabu, de
voro förbjudna, ty hon hade vidrört en död. Hennes vänner buro mat till
henne och förde den till hennes läppar, ty hon fick ju icke begagna sina
händer.
Kom så en qvinna skyndsamt. "Wainahée! höfdingarnes höfding, han den
unge, de hundra öarnes beherrskare, segraren öfver Tongatabus fiender
kommer hitåt. Skynda att bada, att han må kunna befria dig från tabu".
Och Wainahée badade i insjöns våg, och hennes kind var frisk och hennes
öga log och hennes hår pryddes af blommor, då hon gick emot höfdingen.
Djupt ödmjukade sig Wainahée inför honom, nedsättande sig vid hans fot.
Höfdingen stadnade och Wainahée vidrörde sina axlar med hans fot; men då
höfdingen skulle upplyfta och omfamna den unga för att upphäfva tabu, då
bäfvade den starke ett ögonblick tillbaka, men slöt henne sedan häftigt
till sig, i det han sade: "Wainahée, icke allenast nu skall du hvila vid
höfdingens hjerta; för alltid är din plats der och vid hans sida". Och
han tog af sitt hufvud sin röda fjäderprydnad och fastade den på
Wainahées hufvud. Men Wainahée darrade som magnoliens blomma på sin
stjelk och blickade sedan opp, såsom om hon sett solen gå opp ur hafvet,
och hennes blick glänste, men sjönk åter ned, ty hon kände sig så ringa
som det minsta strå vid höfdingens fot.
Men öfver hafvet simmade en underbar bygnad mot Tongatabus strand.
Tvenne gånger hade man sett dylika förut. Der voro hvita män och deras
djur, det var deras ö och deras boning. Men af deras sällsynta djur
försvann ett, och deras höfding vredgades. Men icke ens öns store
höfding lyckades att återskaffa djuret och han sade: "Gerna ville jag
återskaffa ditt djur, ty rätt är rätt, och djuret är ditt; men den, som
tagit det, har lyckats dölja det äfven för mig".
De hvites höfding vredgades allt mera och hotade att förstöra Tongatabus
ö, om icke hans djur återskaffades. Och öns höfding bjöd sina krigare
väpna sig, och de stodo mellan träden färdiga till försvar. Men då lät
de hvites höfding åskan rulla och viggen ljunga från sin stora kanot,
och palmerna föllo och krigarena föllo som rör för den mäktige, och i
vanmäktigt raseri stod Tongatabus stolte höfding. Han vek icke och
krigarena veko icke, men de föllo, de flesta i döden, de andra sårade,
de kunde intet mot den fjerran ifrån drabbande makten.
Och den stare hvite höfdingen steg i land med många sina män och
sönderhögg och uppbrände krigskanoterna, som lågo på stranden.
Tongatabu, hafvets smycke är utan skydd, utan värn mot fienden. Ack,
många, många år gå förbi innan Tongatabus värn hinner ersättas.
Kanoterna voro icke få dagars arbete.
Öns stolte höfding var som en slagen man, der han satt på mattan under
ett träd. Hans blick var vild, hans händer hårdt sammanknutna. Han var
som ett vanmäktigt barn inför de hvites höfding, som egde blixten och
åskan.
Wainahée satt vid hans fot, hon vågade icke tala, ty höfdingens sorg var
som elden i etoa trädets bark; men sakta smekte hennes hand hans
nedböjda hufvud. Slutligen kunde hon ej längre se hans sorg. Hon steg
upp och gick till de hvites höfding, satte sig ned inför honom, tog hans
fot, vidrörde med den yttre och inre sidan af sin hand och förde den
sedan till sina axlar i det hon sade: "Höfding, du är stor och mäktig,
var ock stor i mildhet och rättvisa, som i vrede. Se du har gjort oss
till ett värnlöst folk, vi kunna ej mera motstå någon fiende; låt nu din
hämnd hvila".
De hvites höfding gaf ett tecken, och med hast grep hans folk Wainahée
och förde henne bort till sin kanot, och han sade: "icke förr blir du
fri, än det stulna djuret återhemtas".
Och på Tongatabu blef stor sorg, och qvinnorna foro omkring den stora
kanoten och klagade högt och ristade med snäckor sönder ansigte och
bröst; ty Wainahée deras höfdings sköna maka var fången på fremlingens
flytande ö.
Men ändtligen, när ett dygn hade gått om, fördes Wainahée åter till
stranden, ty nu hade en qvinna på en annan ö funnit och återhemtat det
stulna djuret och fremlingarna lemnade nu den härjade ön.
Glad, som den befriade fogeln, lätt som vinden far öfver sjön, hastade
Wainahée till sin make, till hennes ögas ljus, men hon mötte icke ljus,
hon mötte natt. Med foten stötte han till Wainahée, i det han sade:
"Hvite mäns qvinna, bort från mig", och Wainahée nedsjönk som dimman på
stranden. Höfdingen gick.
Värnlöst låg oceanens smycke, perlan bland hafvets hundrade öar, den
hade intet försvar. Länge dröjde ej heller fienderna, innan de anföllo
den värnlösa. Panu var en ringa höfding, men han segrade dock snart
öfver den, som intet värn hade. Tongatabus mäktige höfding irrade
omkring, sårad och ensam som ett jagadt djur och nedföll slutligen
dignande i ödslig skog.
Men i skogens djup följde honom, utan att han det viste, ögon, som följt
honom alltsedan fienden kom. På afstånd hade Wainahée följt den sårade
och aldrig lemnat honom. Nu hastade hon fram, letade och fann blad, med
hvilka hon förband hans sår. Men förgäfves sökte hon en droppe vatten
att dermed läska den försmäktande. Allt mera ångestfullt sökande gick
hon omkring och fann slutligen en inhägnad plats. Der lågo tre friska
kokosnötter på en ställning, men ack, de voro heliga, de voro tabu, det
fanns ingen möjlighet att tvifla derom, det syntes på sättet af deras
uppställning bland platangrenarne.
Att borttaga dem vore döden, men hvad mer! Wainahée må dö, men skall
dock kanske lefva, till dess höfdingen hunnit läska sig af kokosnötens
mjölk.
Med darrande hand grep Wainahée en nöt, ännu drabbas hon icke af
straffet, fastän hon brutit tabu. En hvass sten, en annan till klubba
och nöten är öppnad. Wainahée gjuter några droppar mjölk i den
afdomnades mun, hon gnider hans tinningar och se hans ögon öppnas. Men
han vänder dem med afsky från Wainahée.
Wainahée, du arma, hvarföre drabbar dig icke straffet? Du bröt mot
gudarnes tabu, och du lefver ännu. Wainahée kan du lefva då din make
föraktar dig.
Men åter slötos den sårades ögon af matthet, och åter gick den unga
makan och satte sig vid hans sida. Hon vakade öfver hans slummer, hon
jagade från honom hvarje fluga och fläktade svalka öfver hans brännande
kind, men när han åter uppslog ögat, var redan Wainahée som en fläkt
försvunnen.
Dock än en gång slår höfdingen hastigt upp sin blick; han varsnar
Wainahée, innan hon hinner hasta undan, han störtar upp och stöter henne
med ett slag af sin hand ifrån sig, så att hon sjunker ned blödande; men
ej långt derifrån dignar han sjelf åter maktlös ned i vild feberyra.
Wainahée, hvarföre skall du vakna än en gång, hvarföre låter du icke din
blod förrinna, kan den stolta icke dö? Wainahée måste lefva; höfdingen
skulle utan henne försmäkta. Wainahée säg åt höfdingen din oskuld! ack
då han icke tror på Wainahée, skulle han väl då tro hennes _ord_!
Ändtligen hade Wainahée funnit en källa i nejden, hon sköljde af sig
bloden och bar i ett kokosskal vatten till sin make. Vattnet svalkade
den sanslöses tinning, drog hettan ur hans sår och febern brände mindre
våldsam. Nu syntes han vakna till fullt medvetande, och som en skugga
skymtade hans unga maka undan.
Men krigaren vill ej längre sofva, höfdingen vill ej längre hvila; upp
stiger han häftigt, fastän hans steg ännu äro osäkra. Wainahée följer på
afstånd hans spår. Snart finner han några af sina spridda krigare, deras
mod vaknar åter, då de återfinna sin höfding. De genomströfva ön, de
samla alla krigare, som ännu finnas der och på närmaste öar, och ännu
engång öfverfaller den lilla hären Panu, den fremmande inkräktaren. Men
den lilla hopen faller som småskogen, när orkanen far fram öfver ön, och
Tongatabus höfding ligger slagen bland sina män. Ingen sjunger