Teckningar och drömmar - 02

hon, strök mildt med sina kalla händer den afsvimmades gyllne lockar och
lade sin hand på hennes panna; men då hon slog opp ögonen smög sig den
arma bort med en suck.
Men vid bäckens strand satt Kalmatar och sjöng tyst vid sig sjelf:
"Kalmatar, du långt bort burna,
Hvarför vill du söka värma?
Hvarför värma, hvarför glädje?
Ägde väl din moder glädje
Der i Manala, det dunkla?
Ägde dina systrar glädje
Uti mörka maskars hemvist?
Ack ej glädje jag ju söker;
Söker blott en droppe värma,
Liten, som i svalans hjerta,
I än mindre fågels inre,
Som i minsta blommas fibrer
Som i minsta stoftkorns gömma.
Söker blott af ljus en stråle,
Ej så rik som lysmask skenet,
Mindre än ett fjäril ögas.
Men hos honom blott finns värme,
Men blott han är ljus och glädje,
Han som, arma, dig förskjuter!
Domna, domna, Tuoni jungfru!
Domna, dröm ej falska drömmar".
Natt och dag vakade Kalmatar vid ynglingens läger då han sof. På hans
slutna öga hvilade i kärlek hennes blick och en skymt af en blek
rosenfärg spriddes på hennes bleka kind; men han vaknade och bort som
fläkten försvann den arma. Och hon sjöng:
"Om jag dock den siska vore
Till hvars röst han villigt lyssnar.
Om jag helst den blomma vore
Som hans hand så vänligt bryter.
Om med fläkten jag fick byta
Som förfriskar mildt hans kinder,
Ljust och rikt mitt öde vore.
Milde skapare mig unna
Till en flinga snö att bytas,
Som får smälta på hans lockar;
Eller till en liten bubbla,
Som försvinner vid hans händer;
Eller blott till stoft på marken
Som utaf hans fot får krossas".
Tiden gick framåt och den sjuke tillfrisknade, och gick så en dag till
sin bruds föräldrar och sade: "gif mig jungfrun att jag må föra henne
hem till maka". Men jungfruns moder svarade: "Den som vill betsla den
snabba elgen skall ej dröja, den som vill gripa det ilande forsfallets
vatten skall ej bida. Jungfruns sinne är snabbare än elgen, flyktigare
än forssens vatten! Den som dröjer att taga ungarna finner boet tomt.
Jungfruns sinne älskar den raske, icke den bleke sjuklingen och bort for
hon med den rike friaren från södern".
Ynglingen teg, men den gyllne brudgåfvan som låg i hans hand krossades
till smulor, som trängde in i handen i det han trädde ut genom dörren
för att återvända hem. Han märkte det ej.
Vid ynglingens sida gick Kalmatar den bleka jungfrun. Hon svalkade den
glödande kinden, hon lade handen på hans hjerta och lugnade dess hvassa,
brännande slag. Ynglingen kastade sig ned i gräset; ännu dröjde vid hans
sida Kalmatar. Hon följde den arme med glädje, ty han jagade icke bort
henne; men ack, det var emedan han ej blef henne varse.
Stillare svallade den svalkade bloden genom ynglingens ådror, mindre het
brände smärtan i hjertat, mindre brinnande glödde vreden i ögat vid
Tuonijungfruns vård, men nu vaknade ock ynglingens medvetande om det
yttre, och vredgad utbrast han: "Vik hädan, troll, hvi förföljer du
mig?" Och som en dimma sjönk jungfruns gestalt undan.
Men i dystra tallskogen i midnattens storm sjöng Kalmatar:
"Tjockna natt kring Kalma dottren
Att ej någon henne skönjer.
Brusa storm med vilda vingar,
Att ej någon hör min stämma.
Skog, du dystra, drag dig samman
Att en fot ditt djup ej hinner.
Dölj den arma i din gömma,
Mig, förutan hopp den enda!
Uti lifvet, än i döden
Gafs hvar varelse att hoppas;
Blott den arma Tuoni dottren
Gafs ej ens att hoppas döden".
Men från vestern kommo skaror af folk öfver hafvet, de härjade med eld
och svärd, förstörde gudarnes altaren och lunder; och som _en_ man stodo
Suomis ynglingar opp och i spetsen för dem stod Kalmatars älskling. Men
mäktigt frambrusade främlingarnes flod emot Suomis skaror, och längre
och längre trängde främlingarne fram, och Suomis ynglingar störtade som
tallar för yxan, ty deras gudars makt var krossad och Den Starke stred
för främlingarne.
Kalmatars yngling stod ännu ensam bland en fallen skara, men nu flög en
pil, bevingad, i ynglingens hjerta. Han föll, svärdens klang tystnade,
stridsfältet lemnades. Men vid den fallnes sida stod Kalmatar; dödens
flicka kunde icke lifva den fallne.
Se, då stod der en hög gestalt i natten. Högt bar han sitt kraftfulla
hufvud, från hvilket i rika vågor nedföll de hvita lockarnes flod. Sakta
sväfvade mantelns rika veck för den nattliga vinden, alfvar thronade på
den höga pannan, men mild, ehuru allvarsam, syntes den skönt formade
munnen öfver det rika skägget.
Fram gick Kalmatar emot den höge och sade: "Fader, se ynglingen, Suomis
stolthet! Skall Tuoni få äga honom, skall han föras till det öde Manala.
Skola maskarne föröda denna kropp, den skaparn gjort så fast som berget,
så skön som dagens sken?"
"Jungfru" sade den höge, "du är en Manala dotter!"
"Fader" svarade jungfrun ödmjukt sänkande sitt hufvud, "mitt hem var i
Manala, men din sång gaf mig i kärleken ett skönare hem. En gång förr
har du återgett honom lifvet med din sång, den alltförmående; Fader foga
ord vid ord, låt ej Suomis yngling föras till mörka Manala".
Den gamles blick höjdes då han sade: "Tuoni jungfru, äfven min makt
viker för den starkare. Den gamle går bort. Sök honom som är starkare än
sången, ty han är kärleken; starkare än den som vet ord, ty han är
ordet".
Den gamle gick, och i natt och sorg stadnade Kalmatar, ty hon visste
icke hvar hon skulle söka honom som kunde hjelpa.
Men ur fjerran hördes en sagta sång, en bön till den högste i himlen. En
stjerna blickade klar från fästet och Kalmatar nedsjönk på knä, men hon
bad icke, ty hon kände ej bönens ord.
Och i det hon knäböjde, då kom han den Mäktige för hvilken den gamle
måste vika.
I bäfvande glädje fattade jungfrun en fåll af hans skimrande hvita
klädnad och böjde ned sitt hufvud. Och himmelskt leende utsträckte han
sin hand, och på jungfruns skuldror skimrade vingar och i glansen af
hans ljus knäböjde med nedsänkt svärd den sårade ynglingen. Men då den
himmelske åter bortgick, sjönk ynglingen bleknande tillbaka och jungfrun
böjde sig sakta öfver honom, löste med en kyss hans ande och flög med
den, ej till Manala mer, men till ett högre hem.


En Dröm.

"Drömmar som strömmar", säger man, och anser det ej löna mödan hvarken
att berätta, eller att höra berättas om dem; men jag har alltid älskat
dem, och isynnerhet då jag var ung, drömde jag äfven ofta vaken. Att
sitta framför den småningom nedfallande eldbrasan, och se in i dess
vexlande former, var ett af mina bästa nöjen. Ännu sedan brasan
utbrunnit, satt jag ofta försänkt i drömmar med blicken hvilande på den
gammalmodiga kakelugnen, de gamla jerndörrarna dertill, eller på den
ännu urmodigare, stora, gjutna jernskifva, som var inpassad i golfvet
der framföre.
Mina föräldrars hus var ett af dem, som före branden i Åbo, funnos
byggda på och af de gamla klosterruinerna. Källrar med göthiska hvalf,
andra liknande celler å ömse sidor om en gång, en igenmurad dörr till en
källare, allt sådant, i förening med de otaliga spöklika ljud och syner,
tjenstefolket beständigt sade sig hört och sett, satte min fantasi i
rörelse. Hvad hade jag icke velat ge för att få en tydning af hvad jag
såg qvar sedan forntiden, eller af huru man här fordom lefvat och hvilka
märkvärdiga händelser här tilldragit sig.
Småningom vande jag mig att se en betydelse i allt, äfven det
alldagligaste, det ringaste. Derföre voro mig de vexlande bilderna i den
fallande glöden så kära; de gåfvo så många ämnen åt min inbildnings
spel.
Dock, ett föremål, som jag ofta hade för mina ögon, men i hvilket jag
aldrig kunde se någon betydelse, var kakelugnsdörren! Denna gråsvarta,
fyrkantiga figur, den var mig omöjlig att i inbildningen lifva.
Jag läste en gång huru Swift som gosse, tvungen att dagligen för ett par
gamla tanter läsa gamla, tråkiga andaktsböcker, en dag gömde i boken en
af honom sjelf skrifven uppbyggelig betraktelse öfver en sopqvast, läste
upp den, och huru betraktelsen särdeles behagade tanterna, hvilka trodde
den vara uppläst ur boken. Ofta kom jag sedan ihåg denna anekdot. En
sopqvast, hvarföre icke? Tusen saker kunna ju sägas om den; men denna
fatala kakelugnsdörr, finns det väl något olyckligare skapadt än den, så
utan grace, så utan poesi?
En afton hade jag särdeles lifligt tänkt härpå, och ännu från sängen
kastade jag en blick på den stackars smaklösa dörren. Jag hade för ett
litet illamående lagt mig ovanligt tidigt och somnade snart.
Mina tankar förvandlade sig småningom till drömmar, och hastigt stod
framför mig en ljus, skimrande varelse, som stundom tycktes mig vara
blott en lekande flamma, men stundom åter syntes mig som en den
aldrafinaste lilla luftiga flicka.
Detta luftiga ljusa väsende böjde sig emot mig och sade: "Syster, du
som i många, långa år bott med mig i denna kammare, och som så ofta sett
på mig med medlidande, ser du hvad jag är fin och lätt, och jag är ändå
ingen annan än den olyckliga kakelugnsdörren. Men blott i drömmen kan du
se mig, ty jag sitter der så fängslad att jag ej eljest kan visa mig för
dig. Min fader är den store eldkonungen, den store smeden. Jag var så
glad och hoppade omkring på blommorna, en liten flamma som ej brände, en
liten flicka, som ej tyngde ens det minsta strå.
En dag tog min fader mig på sin hand och förde mig i sin smedja och
sade: "ja visst är du för dålig och klen att gifta dig, men vänta, jag
skall väl smida dig en bättre kropp", och så lade han guld i elden och
silfver, och började smida. Men när jag såg mig om, såg jag en ful man
med rödt hår, som satt och såg på. Jag blef rädd och kröp bakom min far,
men han sade: "göm dig icke, flicka, utan låt din fästman se på dig".
När jag åter såg på den främmande och såg hans röda hår och krokiga ben
och sneda mun, då sade jag: "Fy far, en så'n ful karl, honom tar jag
aldrig till man!"
Men då blef det värre af, ty min far blef ond, kastade guldet och
silfret ur ässian, och lade dit en bit jern, som han smidde och smidde
under det han mumlade: "så skall du väl få försöka, din näsperla, huru
godt det smakar att vara ful". Och bäst jag ej visste huru, så kände jag
mig vara samma kakelugnsdörr, som du så ömkat, och sedan förde han fram
den fula mannen till städet, och smidde endast några tag i hans anlete,
och några på hans armar och ben, och mannen stod der så fager och skön,
som den vackraste yngling jag sett. "Gå nu och tjena menniskorna", sade
min fader, "och lär dig att vara ödmjuk; förr blir du ej fri".
Ack! när jag sett den vackra elden så nära mig alla dagar har jag
dubbelt längtat ur mitt fängelse. Men år ha kommit och år ha gått,
hundrade och flera, och fåfängt har jag längtat! men nu -- hör du deras
röst, hör du min faders och min sköne brudgums röst, de komma, de komma
på stormens vingar, men de föröda, de förstöra. Vakna syster, vakna! De
komma, de komma, de befria mig, men du skulle förstöras af deras anda.
Vakna, vakna!"
Jag vaknade. "Skynda, stig upp, elden är lös, vakna då!" sade min moders
röst invid min säng, i det samma jag började reda mig ur sömnen.
Brådskande skyndade jag mig upp, redan härjade lågorna i flere hus,
snart kastade sig elden öfver ån, inom några timmar stod äfven mitt
barndomshem i lågor.
Dagen efter branden besökte vi de rykande ruinerna af vårt hem. Jag
skulle just gå ut genom en liten port invid den mur på hvilken
kakelugnen i min kammare ännu reste sig bränd och naken. Jag kastade en
sorglig blick uppåt, som ett farväl åt detta hem, som varit vittne till
min barndoms och ungdoms glädje och sorger; då brakade det hastigt öfver
mig, och inför mina fötter nedstörtade den förbrända kakelugnen med sin
skorsten. Förskräckt hastade jag undan, men återvände snart till
stället, för att nogare betrakta det skedda, och öfverst på stenhögen
låg den förbrända kakelugnsdörren, hvilken af elden var till den grad
förstörd, att den mera liknade ett nät af ståltråd, än ett
sammanhängande stycke.


Salik Sardar Khans Maka.

_Solen går ned!_
Brinnande purpur på molnen,
Flytande guld vid Himlens rand,
Skimmervågor, viggar af färger,
Glödande skyars fria lek,
Hvad sägen j väl?
Viljen j väl
Herrligt berätta om dagen,
Dagen som klar uti vestern bor,
Hatar dunklet, forskar i djupet?
Viljen j locka längtan dit?
Hvad viljen j mig?
Öster du natt!
Slumrande rosor på bäddar,
Svällande, veka, söfver du.
Sakta vaggar dimmiga slöjan,
Sagornas tärnors lätta drägt,
I aningens land.
Rosornas lund,
Öster, du sagornas hembygd,
Kulna, sorgsna Suomi-sångens,
Rika, varma, blomstrande syster,
Dunkelt glödande öster, du,
Du lockar mig mer.
Sköna voro Ben Hamouns trädgårdar, sköna voro dess rosor, men skönast
trädgårdarnes drottning, Ben Hamouns dotter. Innerst i trädgården stod
på lätta pelare hennes palats, af doftande jasminer och fylliga rosor
väfdes dess väggar, dess tak var ett hvalf, strålande af guld och purpur
och dyrbara stenar. Drottningens statsfruar voro unga sköna tärnor i
skära hvita drägter, hennes hofjungfrur voro rosor och liljor och
blommor utan tal. När hon hvilade på divanens svällande perlesmyckade
dynor, då susade trädgårdens vattenkonster sina mest smekande toner, och
näktergalarne slogo sina mildaste slag; men sväfvade hon åter omkring i
sitt rike i glädtig lek med sina tärnor, då drillade näktergalarne gällt
med tusende tungor, och glänsande fjärilar flögo med skiftande vingar,
en ståtlig lifvakt, omkring henne.
Kände Alhejdi glädjen? Ja, ty den var hennes beständiga gäst. Kände
Alhejdi sorgen? Ja, ty hon hade sett en af sina leksystrar sjuk och sin
käraste näktergal dö. Kände Alhejdi kärleken? Nej, hennes ögon hade
aldrig skådat någon annan man, än hennes fader.
En morgon satt Alhejdi ensam i gräset vid en strålande springbrunn.
Tankfull höll hon sin hand under en af dess finaste strålar, så att den
återstudsade och spriddes omkring i tusende glittrande perlor i gräset,
på blomstren, och smyckade hennes hår mer skönt än de demanter, som
vanligen fästade hennes dunkla lockar.
Hon hörde ett ovanligt buller, såg hastigt upp, framför henne stod en
ung man, hvilken med blixtrande ögon betraktade henne. Hon ville fly,
men han qvarhöll henne. "Sköna Alhejdi", sade han, "öknens son har
trotsat döden för att se dig, men han ångrar det icke, dröj blott ett
ögonblick, och han är mer än belönad".
Alhejdi ville fly, hon ville dröja, hon ville se ned, hon ville blicka i
hans ögon. Hon dröjde det ena ögonblicket efter det andra. Snart hördes
en af hennes leksystrar komma sjungande. "I morgon vid den tid, då solen
går till hvila, sköna Alhejdi", sade fremlingen och försvann, i det han
betydelsefullt lade fingret på munnen.
Hvem var den fremmande? Hvad ville han? Hvarifrån kom han, huru hade han
sluppit in?
Alhejdi låg hela dagen stum på sin divan. Aftonen kom och ännu stodo
middagens doftande frukter orörda, ännu lågo hennes svällande lockar
endast löst sammanfästade och utan smycken. Det blef morgon, redan
vaknade blommor och fjärilar, men ännu hade icke Alhejdi slumrat.
Slutligen tillslöto sig dock hennes ögon behagligt, och solen stod redan
högt på himmelen då hon vaknade.
Sköna tärnor, smycken i dag eder herrskarinna med dubbel omsorg.
Hvarföre vill hon i dag vara så skön? Hvarföre smyckar hon sig? På hvem
tänker hennes hjerta? Är det väl för sin fader hon vill stråla eller är
det, emedan den okände fremlingen skall se henne?
Solen sänker sig, den skall snart gå att slumra i vesterns svällande
molnbäddar. "Alhejdis väninnor, lemnen mig ensam, jag vill slumra en
stund, låten ingen nalkas".
Men Alhejdi slumrade icke. Skall Alhejdi gå till springbrunnen? Kommer
han, den herrlige fremlingen? Hon måste dock varna honom, befalla honom
att gå bort, han kunde ju eljest vänta henne länge och bli upptäckt. Det
vore hans säkra död.
Alhejdi gick med dröjande steg mot brunnen. Der stod redan fremlingen
hög och herrlig med den blixtrande blicken.
"Alhejdi, skönaste, ljufvaste sol! Hvar finnes i verlden den, hvars
skönhet ens skulle synas en stjerna invid din!"
"Fremling, vet du icke, att Ben Hamouns slafvar skulle döda dig, om de
funno dig här. Skynda dig bort, jag ville se dig blott för att varna
dig".
"Sköna Alhejdi, om än tusende dödar skulle hota mig, aldrig kan jag
lemna dig. Dig måste jag ega, dig måste jag befria, eller ock dö för
dig. Alhejdi, du himmelska, hvad är du annat än en fånge, fast dina
bojor äro förgylda. Lefver du icke här instängd såsom en fången gazell,
dold som en diamant i djupet af grufvan, eller en perla i musslan. Kom
Alhejdi, kom, var fri. Blif min brud, blif Salik Sardar Khans brud, han
som herrskar öfver de fria i landet vid öknen. Vet du, kan du ens ana,
hvad frihet är! Vet du, hur hjertat klappar, då man ilar hastigare än
vinden på pilsnabba fålen, som känner ryttarens vilja innan ens ett
tecken tydt den för honom. Har du sett män i blodig kamp med öknens
vilddjur, har du blifvit hyllad af de gränslösa rymdernas folk, af dem,
som ega verlden, ty de ega sin häst, sitt spjut och sin dolk. Vill du ha
perlor och kostliga smycken? Ett ord, och du får dem, skulle de än
hemtas ur Persiens konungs egen skattkammare. Vill du ha dyrbara oljor
och rökelse, Karavanernas fege söner skola skatta dig sådant i mängd.
Eller vill du ha sköna slafvinnor? Landets ädlaste döttrar skola
bortföras, för att tjena dig. Kom Alhejdi, Salik Sardar Khan är de frias
furste, han har försmått alla qvinnor och älskat endast bragder och
fejdens ära; men Alhejdi har besegrat den starke. Vill du blifva
slafvinna åt någon feg Schach, som knappt ser dig bland hundrade, eller
vill du blifva den tappres älskade, hans ögons ljus, hans hjertas blod,
hans lifs eld. Kom, Alhejdi, hörde du skottet, det var tecknet, mina
trogna som lika blixten slå ned på din faders hus. Blif ej förskräckt,
du hulda, de få der intet skada, intet bortföra, endast fängsla
uppmärksamheten ditåt, på det ingen må tänka på att vakta dig. Kom
Alhejdi, min snabba fåle väntar dig här utanföre, snart äro vi ibland
bergen, der en skara af mina tappre väntar oss, ögonblicket är vårt, ej
mera. Skynda, kom Alhejdi!"
Hastigt fattade han om den sköna flickans smärta lif och bar henne
under skyndsamt språng ur trädgården öfver ett ställe, der muren syntes
vara enkom nedrifven, ut öfver fältet. Der stod en frustande häst
bunden. Salik kastade sig upp med sin sköna börda framför sig. Hon hade
ej hunnit tänka, hon visste ej om hon borde ropa om hjelp. Nu flög det
ädla djuret snabbare än en jagad fogel, lättare än gazellen. Det
frustade eld ur vidgade näsborrar, det flög allt hastigare, dess hofvar
syntes ej vidröra marken. Alhejdis hjerta klappade af tjusning. Salik
omfattade henne med den ena handen, den andra höll hästens tyglar.
"Alhejdi, älskade, snart äro vi utan fara".
"Salik, jag är trygg hos dig".
Men hvem synes långt borta på fältet? Fyra ryttare synas, de störta
framåt med vildt skri, de förfölja de flyende. Den eldiga hästens
blixtsnabba fart minskas, den dubbla bördan är ovan, fast Alhejdi är
lätt som det unga lammets finaste ull. Förföljarene hinna närmare, Salik
omfattar Alhejdi ännu fastare, han tar tyglarna i munnen och sitt spjut
i handen. Höljdt af skum biter det ädla djuret i sitt betsel, blod
flyter ur dess af sporren sårade sida, men det flyger ej mer som ilen,
det frustar, det anstränger sig, allt närmare hinna de förföljande.
"Salik, se mina väktare, de hinna oss, låt ej Alhejdi lefva, för att se
dig dödas. Låt mig dö för din dolk, här vid din sida. Icke är det tungt
att så dö".
Snart syntes en af de förföljande framom de andra, men ännu på afstånd.
Nu ljöd en susning, nu flög en skugga öfver fältet, och tumlande rullade
häst och ryttare i sanden. Den andre ryttarn flög förbi honom, men redan
trängde Saliks andra spjut i hästens bröst. Den stegrade sig frustande
och föll med sin ryttare till marken. Nu hade också den tredje hunnit
närmare; han lossade ett skott, men felade i farten och låg i detsamma
sjelf för Saliks skott blodig i sanden, och hans häst flög med ohejdad
fart tillbaka öfver fältet. Salik fattade sin andra pistol, den fjerde
förföljaren tvekade ett ögonblick, Saliks säkra skott skulle träffa
honom långt innan han kunde hoppas att träffa Salik med sitt. Han
tvekade, men se, likt en brusande flod störtade en hop krigare med vilda
rop ur bergen. Jublande omgåfvo de Sardar Khan och hans brud, och snart
försvunno de alla ur de förföljandes åsyn.
Ben Hamouns slafvar hade åt olika håll förföljt de flyende, men de
återvände utan Alhejdi. Och Ben Hamoun kastade sig på golfvet i sitt hus
och ref sitt hår och sitt skägg, och ropade den ena gången efter den
andra: "Allah hafver tillåtit att röfvare bortfört mitt lifs ära, mitt
sköna smycke. Och redan i nästa nymånad skulle hon blifvit intagen i
Schachens, min herres, harem. Hvilken mäktig man skulle jag ej varit
genom henne, huru ärad hade jag icke blifvit. Den skönaste hade hon
varit af alla min herres qvinnor. Och nu är hon borta, borta utan
hjelp".
Stilla nalkades nu Alhejdis gamla amma till Ben Hamoun och sade:
"Herre, ville du höra mitt ringa råd, så kunde du ännu återfå din
dotter".
"Du skulle hafva vaktat henne", röt Ben Hamoun, "det hade varit bättre
än att råda nu".
"Åh!" sade amman med sådan ton, som gamla tjenare bruka: "Allah bevare
Ben Hamouns förstånd. Måste jag icke på er egen befallning lyda henne
som om hon varit Schachens mor, och bad hon mig icke alltid gå till
moskéen för att göra min aftonbön. Huru skulle jag då just i dag glömma
den. Men vore Ben Hamoun klok, så skulle han nu genast sända mig till
sin slägtinge, den sköna Zayda, för att genom henne förmå Schachen,
Allah låte aldrig hans skugga bli mindre, att han sänder folk för att
förfölja röfvarene".
Detta råd behagade Ben Hamoun. Amman sändes med tvenne slafvar, som buro
dyrbara skänker bort till den sköna Zayda, en af Schachens
favoritsultaninnor, och inom hela harem upphäfdes ett stort sorgeskri
vid underrättelsen om, att Alhejdi blifvit bortröfvad, och det just
invid murarna af sjelfva hufvudstaden. Men när Schachen en stund
derefter inträdde, störtade den sköna Zayda emot honom med utslaget hår,
gråtande och ropande: "O, att jag skulle upplefva den dag, då jag skulle
se en sådan skymf öfvergå min herre, hvars ära kringstrålar hela
verlden".
Schachen frågade, hvad henne fattades, och hon svarade under häftiga
tårar: "Skall det icke fylla mitt hjertas bägare med smärtans bittraste
dryck, att se huru min herre och konung skymfas. Se dessa röfvare, som
genomströfva vildmarken, hafva i dag vågat sig ända till portarne af din
heliga stad, och hafva bortröfvat en af mina slägtingar, den sköna
Alhejdi. Konung, kan du förlåta en sådan skymf, så låt aldrig mer ditt
anlete lysa inom harems portar, ty dina qvinnor skola icke se dess ljus
för tårar". Och åter utgjöt hon en flod af gråt.
På Schachens befallning inträdde uppsyningsmannen öfver harem, Hojar
Baschi.
"Hvem var denna Alhejdi, som blifvit bortröfvad?" frågade Konungen.
"O herre, den skönaste klenod. Din tjenare hade lyckats att finna denna
juvel ibland qvinnor, och hon var redan bestämd för den höga lyckan att
få pryda ditt harem. Hon var skön som den glänsande fullmånen, som den
lysande morgonrodnaden. Hennes fader skulle blott behålla henne till
nästa nymånad, för att bereda henne att värdigt mottaga sin lycka".
Emellertid anlände Storviziren, som Schachen låtit kalla; "Sadrazam",
tilltalade honom Schachen strängt: "oduglige tjenare, hvarföre
underrättar du mig icke om, huru man skymfar min hufvudstad? Röfvare
våga sig ända till dess portar".
Sadrazam kastade sig med pannan mot jorden och sade: "Allah är stor,
konungens makt varar evinnerligen. Hvilken skulle väl i vishet och
skarpsynthet kunna mäta sig med honom. Konungen täcktes låta sin nåd
skina öfver sin ringaste slaf, som ätit stoft och sofvit med
uppmärksamhetens öga, så att han försummat sin pligt".
"Välan, jag vill gifva dig nåd, om du, innan morgonbönen förkunnas, har
återhemtat flickan och förgjort den djerfve röfvaren och hela hans
anhang. Endast hans hufvud kan friköpa ditt".
På en sammetslik gräsmatta invid en källa hvilade Alhejdi. På litet
afstånd slumrade en dunkel krigaretropp, knappt synlig i natten, hvar
och en invid sin sadlade häst. Salik ensam vakade af männen.
"Alhejdi, älskade, i morgon hinna vi de mina. En stunds rast måste jag
unna männen och äfven hästarne, de skulle ej uthärda eljest; huru skulle
då du, ljufva, icke uttröttas. Hvarföre vill du icke slumra? Och jag
nänns dock knappt be dig derom, jag finge ej då se dina ögons glans och
höra din rösts ljufhet".
"Jag kan ej, jag är så underlig i mitt sinne, så många tankar tränga sig
in på mig, och jag kan dock blott tänka ett -- att jag funnit dig".
"Du saknar dina veka kuddar i ditt hem".
"Aldrig har jag hvilat på kuddar så veka som detta gräs!"
Hastigt spratt en af de sofvande männen upp, lade sitt öra tätt till
jorden och lyssnade ett ögonblick. Salik blef uppmärksam.
Mannen steg fram till honom. "Salik Sardar Khan, hör du ej hästarnes
hofvar? Har också du blifvit bedårad af en qvinna".
Saliks öga sköt en blixt i natten. "Abbas! dock på dig vill jag icke
vredgas".
Nu lutade sig äfven Salik till marken. "Dessa hästar äro många, det är
visserligen Schachens utskickade, som förfölja oss. Vi få ej blottställa
Alhejdi".
Han hvisslade, i ett ögonblick suto männen till häst. "Till öknen, tyst
försigtigt som den lurande tigern, men snabbt som vingade fogeln".
Ett susande for genom bergen, snabba skuggor skiftade öfver marken, --
var det lätta moln, som skuggande flögo öfver fältet? var det en sakta
nattvind som fläktade? Men fästet är klart som en dunkelblå azur, intet
blad röres på de trän, som omgifva källan, der Alhejdi hvilat; och nu
äro skuggorna försvunna och allt är stilla och tyst och dunkelt kring
lilla källan.
Men längre skrider natten, och den späda blomman, van blott vid lek och
ljuf hvila efter leken, domnar och bleknar. Alhejdi vill icke, att Salik
skall varsna hennes trötthet, hon håller sig ännu uppe, men hon vacklar.
Snabb som blixten är Salik af hästen. "Flygen, söken om det är möjligt
finna en källa. Vi rasta, om än tusenden förföljde oss. Alhejdi, den
minsta fläkt af blekhet på din kind, det minsta dunkel i ditt strålande
öga sårar mitt hjerta värre, än någon af Schachens dolkar kan göra det".
En källa var funnen i nejden. Salik bar Alhejdi dit på sina armar och,
knäböjande invid henne, uppfriskade han henne med det svala vattnet.
Men förföljarena hade icke förlorat spåret. Vid synranden märktes en
rad af blanka spjut.
"Bäfva icke Alhejdi, vi skola segra för dig".
"Till häst, till häst, stridom för Alhejdi. Död åt enhvar, som vill
nalkas att störa hennes ro".
Snabbt ilade ryttareskaran öfver fältet. Alhejdi qvarblef i bäfvan ensam
vid källan. Tystnad rådde i öknen, men hastigt afbröts den af de
stridandes gälla skri. Snart såg Alhejdi skaror flyende bortåt, men mot
källan nalkades några få män i sagta ridt. Hvem föra de emellan sig? Det
är Salik Sardar Khan, som de föra sårad ur striden.
"Alhejdi du är vår, vi hafva drifvit dem på flykten. Innan de hinna
utsända nya förföljare, äro vi säkra bland våra berg hos de mina".
Ännu en dags morgon grydde, och Salik låg på sitt smyckade läger i sitt
eget tält. Hans sår mörknade, febern brände hans blod. Tigande och
bekymrade vandrade hans män omkring, ty de sågo att såren voro dödliga.
Då trädde en gammal qvinna till tältets dörr. "Gifven rum för den visa,
som mycket vet och förmår". Hon stannade framför Alhejdi, som satt
sörjande hos den sjuke. Den gamla sade långsamt med knappt hörbar röst: