Teckningar och drömmar - 04

Total number of words is 4902
Total number of unique words is 1543
32.3 of words are in the 2000 most common words
42.8 of words are in the 5000 most common words
47.1 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
dödsklagan öfver den fallne, ty från hans lik rycktes af Panus händer
hon, som bordt sjunga hans dödssång, hon som bordt följa honom i döden.
Hvite man, sannas dina ord, Wainahée slafvinna åt en fiendtlig höfding?
Se äfven Panu är stolt och mäktig nu, och Panu befaller öfver Wainahée.
Men hela ön är i hans våld, hvi skulle han neka den sköna Wainahée att
gå till stranden, för att afskölja bloden från sin drägt, från sina
händer, blod af hennes hjertas lif.
Wainahée stod vid vikens strand, hon blickade öfver hafvet. Hon sjöng
som vågen sjunger mot stranden:
"Fri är Wainahée, fri som kormoranten i skyn, som vågen i hafvet, som
vinden i löfven. Fri är Wainahée, hon är icke vattenöst, hennes själ är
icke bunden, hennes ös gud säger icke: du skall vara mannen undergifven,
Wainahée behöfver icke lyda slafvens lydnad".
"Wainahée lefde gladare än rosenskyn, ljufligare än doftande blomman, ty
hon lefde som en droppe i den starkes hjerta, hon hade gerna varit ett
stoft under hans fot; hon kunde ega hjertats fria, vackra ödmjukhet, ty
ingen befallte henne lyda slafvens lydnad".
"Hvite fremling du sofver, men Wainahée är fri, hon måste icke vara
slaf, ty hon är icke vattenöst, och hennes gud befaller henne icke att
lyda".
"Wainahée älskar icke Panu, höfdingen. Wainahée vill icke vara honom
undergifven, se hon är fri".
"Fria haf, fri som du är Wainahée, emottag henne i ditt sköte".
Wainahée sjöng ej mera; men ännu sjunger hafvet sin dödssång öfver
hennes graf i dess djup.


Oleandern.

Har ej vexten lif, har ej vexten känsla? Man gråter vid berättelsen om
en menniskas lidande, man anser det värdt att skildras och målas; men
blomman lider, och hvem skänker henne en medlidsam blick.
Min moder var ett stort, skönt träd, dess präktiga, hvita blomklasar
höjde sig rika och doftande öfver Callor, Heliotroper, Cactéer och en
hel verld af små vexter, som stodo vid hennes fot och äfven vid hennes
sida, ty de stodo radade högre opp och lägre ned på ett blomsterbord.
Glad vexte jag i min moders hägn och blef allt större och tänkte: Ack
hur roligt skall det icke bli den dag, då äfven jag får bära blommor.
Hvad jag skall dofta, huru skära och rena skall jag icke bibehålla dem i
sin hvithet.
Men en ung flicka kom och slet mig från min moder. Jag gret, och alltsom
hon bar mig bort, droppade mina tårar på hennes hand. Hon märkte det och
skyndade att ställa mig i vatten.
Ryckt från mitt hem, hvad kunde jag annat, än bjuda till att blifva vext
på egen rot. Det lyckades mig, och snart stod jag ung, förhoppningsfull
och lefnadsfrisk i flickans fönster. Och åter började jag tänka på den
tid, då jag skulle få bära hvita doftande blommor. Men ack, min
vårdarinna glömde mig snart nästan alldeles. Hvem tänker på en stackars
vext, då man har sin paryr att lägga på hjertat, hvem bryr sig om att
vattna en blomma, då man skall på bal.
Jag trånade och orkade ej vexa. Jag saknade mitt lifs källa, det klara,
friska, lifvande vattnet. Jag fick blott sällan en droppe deraf, jag
sörjde och egde allt mindre och mindre kraft att utveckla mig. Slutligen
glömdes jag, i en mörk vrå, två hela veckor utan vatten. Förtorkad och
bladlös stod jag, en usel sticka, och mina jemnåringar, vårdade af
vänliga händer, stodo redan med svällande knoppar, fulla af lifskraft
och ungdomsmod. En gammal qvinna tog mig i sin vård. Hon skötte och
ansade mig, och än en gång lefde jag upp, fast icke mera i friska, raska
former, blott i små sjukliga grenar.
Men qvinnan vårdade mig allt fortfarande. Hon bortskar de dåliga skotten
och hägnade de bättre och, se, ännu en gång började jag lefva och
sträfva uppåt, ännu en gång började jag redan drömma om att äfven jag
skulle blomma, ja kanske ren nästa år, fast jag nu ej var mer än ett
qvarter hög.
Den unga flickan tog mig åter till nåder, men ack jag hade ingen lycka
hos henne. En dag då fönstret stod öppet igenslogs det af vinden,
kullkastade min kruka och afbröt min krona. Mina tårar strömmade utefter
den nakna stammen, jag trodde, att jag skulle förrinna i gråt.
Förtretad kastade den unga flickan undan mig och min kruka, och jag var
glad att få dö, jag hade känt nog af lifvets bitterhet.
Men nu upptog mig en ung gosse, han vårdade och vattnade mig och ställde
mig i solskenet och kastade solvarma blickar på mig, och nu började jag
rätt åter att trifvas. Jag reste mig i höjden, jag tänkte på, huru jag
skulle bli ett stort präktigt träd, ja jag tror bestämdt att jag skulle
fått blommor samma år. Men ack, min glada tid var kort.
Den unge gossen reste bort. Han gaf mig åter åt flickan. "Vårda
Oleandern väl, ser du huru rask den är nu åter". Men nu blef det höst
och vinter. "Blommor öfvervintra godt i källare", sade flickan, och i
källarn kom jag, och der var natt och mörker, och råttorna uppåto min
krona, och när kökspigan om våren hemtade opp mig, sade de, som sågo
mig: "nu är det slut med den olycksoleandern".
Men det var ännu icke slut. Jag stod i köksfönstret, man gaf mig stundom
litet vatten, solen såg varmt på mig och småningom började jag åter
vakna ur den domning, som angripit mig. Öfverallt slogo fram blad och
små skott och alla sade nu: "se Oleandern lefver ännu! Ja, men ett träd
kan det omöjligt bli numera. Den måste få vexa till blott en buske".
Må vara, kan jag ej bli ett stort träd, så vill jag gerna vara en liten
buske, blott jag finge bära skära, hvita doftande blommor. Hvem vet,
kanske nästa år, eller efter två år; jag skall vänta och bida. Fast jag
blir bra gammal ren, måtte jag ej bli för gammal att blomma.


Strålbarnen.

I solen var mycken rörelse och liflighet. En hel mängd af småbarn, dem
vi kalle strålar, skulle ut på resa till jorden.
"Hvad vi längta till de sköna nejderna, som våra resande beskrifva, der
rosorna svälla i yppig fägring, der palmerna svaja, der fjärlarne glänsa
som flygande blommor, och blommorna dofta ett haf af vällukt, dit, dit,
låt oss fara, låt oss skynda i glada lekar, att strö guld på vågen, att
förgylla med glänsande glöd hvarje blomma, hvarje strå, och måla i
purpur och brinnande färger skyar och jord". Och så ilade de åstad.
Men några sade: "Värme och guld och glöd och färgprakt, det ega vi
hemma, hvad bry vi oss om att söka sådant, nej låtom oss fara till andra
trakter. Se den eviga isens verld, hur dess stolta skönhet gömmes i natt
och mörker. Flytande klippor af demant kämpa med brak i stormande strid
mot grundfasta demantberg och endast död och natt herrska, och intet
hjerta slår der i glädje.
Dit, dit, låt oss fara, att ge glans och ljus och värme och lif".
Solen var allt litet bekymrad för barnen och fruktade, att de skulle
förkyla sig. De måste mätta sig väl med värme och ljus, innan de gåfvo
sig på färd; men visst voro de ändå litet kalla och bleka, när de hunno
fram. Men i skimrande prakt strålade dock isens verld vid solbarnens
lek. Och en liten strålflicka sökte opp en fläck, der en smula jord
samlat sig, och framkallade der en vext så liten, att den knappt kunde
synas; men den lefde ändå och den var hennes fröjd.
En annan flock åter begaf sig litet mera söderut men de skälmarne kommo
i fängelse. Med samma fart, som de rest hela vägen, foro de in genom
glasen på ett litet vexthus, och der blefvo de fångade. De svängde och
återstudsade hit och dit, men hittade ej tillbaka. I början tyckte de
små strålbarnen rigtigt illavara. De höllo sitt jordlif för ett
fängelselif och greto så, att små tårar satte sig helt tätt på glasen.
"Barn äro vi ej rätt oförståndiga som gråta och sörja öfver att vi
befinna oss här. Här äro vi ju en hel mängd församlade ren, och allt
flere komma. Varmt och godt är här och vi kunna ju hafva rätt en liten
solverld för oss. Seså ingen sorg mera! Ser ni, här äro ju helt många
små blomsterbarn: de äro ännu blott gröna och späda, låt oss taga vård
om dem. Här kunna vi ju måla och leka och glöda så mycket vi vilja".
"Det blir roligt, ja så roligt", ropade strålbarnen, och med ifver
börjades nu leken. Och se, innan kort stod drifhuset fullt af de
skönaste rosor och deras blomstersyskon af alla former, och strålarne
hade ej tid att tänka på sin fångenskap mer, utan blott på att hinna
måla deras sammetskinder med glans och fägring.


Rankvexten.

En resande hemtade tvenne frön från fremmande land. Han gaf mig dem, men
jag fruktade att ej rätt förstå deras vård och gick för att begära råd
af min granne, som var trädgårdsmästare. Han var en lagens man, regelrät
och hatare af all obundenhet. I hans trädgård fanns ej ett grässtrå,
träden stodo saxade och raka i häckar, rundlar, åttkanter och fyrkanter,
ej en gren stack utom sin plats.
"Det blir rankvexter", sade han om mina frön, "ställ dem vid unga träd
på skuggsidan".
"På skuggsidan?" sade jag förvånad.
"Ja", sade han, "hon planteras alltid så, och det duger ej annorlunda.
Nog får hon sol ändå genom återskenet af trädets löf, hvad skulle en
ranka mera behöfva, hon får lefva på trädets bekostnad, icke duger hon
till sjelfständig vext. Bind och basta henne i bestämda former och
fasoner allt efter som hon vexer opp, skär bort alla skott, som vilja
sväfva i luften, och du skall få se huru vacker och ändamålsenlig hon
skall bli".
Mig syntes min rankas öde tungt, men jag lydde mannens råd, ty han var
ju så mycket klokare än jag. Men jag planterade dock blott det ena
fröet.
Det vexte opp, min ranka sköt i höjden, jag bastade och band henne. Hon
sköt ut lena, fina trådar, liksom för att omfatta eller fästa sig vid
något, men ofta då jag vridit och format och bundit henne, hade just den
sida råkat vändas utåt hvarifrån trådarna skulle vexa ut och så sköto de
fladdrande i luften, och så skar jag bort dem.
Trädets stam var på sina ställen skroflig och knölig. Min hårdt bundna
ranka blef vid sådana ställen kantig, underlig och liksom knuten.
Småningom stego dock de bleklagda stänglarna uppåt, de trängde sig fram
med list emellan många af de finaste af trädets grenar och tvungo dem
att vridas ur sin rigtning, sammansnärjde och hoptrasslade andra, och
mitt träd och min ranka stodo hoptofvade till en underlig skepelse, der
väl trädet egentligen syntes stödja rankan, men mången påstod också, att
det var rankan som beherrskade trädet. Små bleka blommor prydde ändå här
och der min stackars ranka, men hon såg så sned, så kantig och så
bortkrånglad ut, att jag tänkte: nej ranka, så var visst icke ditt
väsendes rätta art!
Invid ett annat träd satte jag nu mitt andra frö, sålunda att rankan och
trädet skulle dela lika af Guds sol och luft och dag.
Mitt frö vexte opp, jag lät stängeln vexa fritt utan att binda den i
konstladt tvång. Trädgårdsmästaren, min granne, kom och såg det, han
hånlog och sade. "Jaså, du vill göra ett träd af den der rankan, men se
det blir den ändå i evighet icke; rankan blir aldrig annat än en ranka".
Skall det då nödvändigt fordras tvång, för att kunna bli, hvad man är
skapad till att vara, tänkte jag. Behöfver Gud hjelp af menniskolagens
tvång, för att få sin skapelse fulländad; men jag svarade intet. Jag såg
ju, huru i Guds fria sköna verld allt artade sig väl utan bojor och
band, och jag trodde på min ranka.
Och hon vexte och hon skickade ut sina fina trådar och fäste sig med dem
vid trädet och slingrade sig om trädet och utvecklade sig allt rikare
och smög sig allt närmare. Och äfven detta träd var skrofligt och
knottrigt här och der, men i fria, mjuka vågor smög sig min ranka fram
deröfver och fäste ofta just vid dessa ojemnheter sina trådar och slog
ofta just der ut sina vackraste blommor. Och många skott, som först
tycktes sväfva i luften några dagar, blefvo sedan just de lätta trådar
hvilka fäste sig vid trädet och dess grenar, och smögo sig mellan
grenarne mjukt, ja man kunde säga harmoniskt. Men dessa drag af ett den
förtrycktas listigt tillkämpade välde, som den andra rankan så ofta
framställde, de funnos icke här, utan skön och rik i sin vekhet och
fägring blomstrade min ranka i fulla, svällande och doftande blommor.
Allt större och präktigare vexte mitt träd, allt mjukare och rikare min
ranka; och se de voro min trädgårds skönaste prydnad och mitt ögas
glädje.


Myggdansen.

"Sköna mygga, vågar jag anhålla om nästa galoppad?"
"Jag är uppbjuden".
"Den följande?"
"Omöjligt! Jag är uppbjuden till alla danser".
"Hvilken olycka! Jag är förtviflad öfver att ej förr ha lyckats få reda
på er ibland den talrika myggsvärm, här är församlad i qväll".
* * * * *
"Söta du, såg du hur gudomligt söt han var, när han bugade så der litet
gratiöst, då han bjöd upp mig? Ack hvad han är väl vext. Min gud, har du
sett en så smärt taille, sådana långa och smala ben. Ack den som med
honom finge dansa genom lifvet, genom evigheten, ja genom en hel dag.
Hvad jag kan vara förtretad, att jag lofvade dansa med den der klumpiga
ladugårdsmyggan".
"Nå söta du, nog tycker jag han kan vara lika god som den der andra. Jag
försäkrar han var rätt söt, nyss när jag dansade med honom".
"Mon dieu, ser du inte hur gammalmodigt han för sitt hufvud, så der bär
ingen mygga comme il faut numera sitt hufvud; så här skall man hålla
det, gadden mot nacken".
"Men, söta du, det är ju bra obeqvämt. Och alla ha ju här sina hufvun på
gammalt sätt".
"Mauvais genre, ma chère. De ha ingen smak. Hm, jag skulle minsann ej
lemnat hufvudstan och kommit hit, om jag ej råkat glömma mig qvar ombord
på en ångbåt och måste derföre följa med. De tongifvande myggorna i
hufvudstan tänka nu på att införa bruket af kläder, man har enkom
införskrifvit skräddare från Paris. Det blir högst elegant. Så kan man
hädanefter ock få tala om myggvärde, ej allenast om menniskovärde. Värde
betyder ju naturligtvis, hvad ens kläder kosta eller äro värda. Icke
säljer man ju hvarken myggorna eller menniskorna sjelfva, så att de utom
kläderna skulle kunna ha något värde. Men så få ju ock menniskorna värde
i den mon de kläda sig väl".
* * * * *
"Kors, lilla du, hvarför håller du ditt hufvud så der vidunderligt?"
"Det är märkvärdigt, hvad vi här på landet kunna vara utan smak! Jag
rigtigt skäms för att vara en af er! Ser du då inte, huru
hufvudstadsmyggan der håller sitt hufvud; just som jag. Så bära _alla_
det nu".
"Jo, men du vrider ändå ditt dubbelt mer än hon. Aj hvad det blir svårt
att lära sig. Är det bra nu".
"Kom, söta du, låt oss dansa bort från det här sällskapet, de äro så
gammalmodiga med sina hufvuden".
* * * * *
"Hvarthän sköna mygga? Får jag ej lof att bjuda en liten droppe blod?
Jag försäkrar den är delikat. Se här barnet som sofver i gräset, hur
präktigt, mjukt och varmt det mjella hullet höjer sig på den runda
armen. Eller kanske det behagas kindblod? Se så röd och blossande kinden
är, bloden rigtigt spritter upp der, nästan utan att man behöfver
sticka. Haf blott godheten att välja. En sång vid droppen, jag ber".
"Jag är så hes, det är mig omöjligt att sjunga i dag".
"Ack förlusten att icke få njuta af edra sköna toner vore alltför stor.
Låt beveka er?"
"Jag försäkrar, jag får knappt ut en ton, jag kan knappt sjunga det
vanliga veli kulta, veli kulta".
"Ack blott några toner".
"Hvad ni är envis! Nå för att ej vara oartig! Men då måste ni sjunga
med".
Surr surr, surreri surr,
O njutom gladt den flytande glöd,
Mer eldig än vin, mer än rosen röd.
Du läskande dryck, du ger rusande mod,
Du herrliga, djupröda, svallande blod.
CHORUS.
Surr surreri surreri surr.
Surr surr, surreri surr!
Och stupa vi än vid din källas rand
För slag af en jettelik, drabbande hand,
Vi hämne oss djerft dock innan vår död
Och falla som hjeltar vid källan röd.
CHORUS.
Surr surreri surreri surr.
O ve, ett slag af barnhanden! Der ligger den elegante myggungherrn med
krossadt ben; ett af de beundrade långa och smala. Myggdansen sväfvar
längre bort. Säkert qvarstannar väl den sköna hos sin lidande riddare
och belönar hans sjelfuppoffring genom att dansa sin verld igenom med
honom, ehuru han numera dansar endast med fem ben!


Miriam.

I Bagdad bodde en köpman vid namn Sindbad. Hans egodelar voro icke
stora, men han var rik nog för att lefva lyckligt med sin hustru Miriam
och sina barn. En dag inträdde Sindbad hos Miriam och sade: "Se, min vän
Ibrahim är död, jag rädes Fatima, hans hustru, har svårt att kunna
uppföda sina barn. Gerna toge jag en af dem till oss, men jag fruktar
att icke ha nog för en person till. Hvad säger du härom, Miriam?"
"Min herre och min make", sade Miriam, "icke skall din önskan möta
hinder der din hustru kan något förmå. Jag kan bära en slöja af simpelt
tyg, i stället för en dyrbar, och likaså barnen. Vi äro så många att när
hvar och en umbär litet af det goda vi eljest skulle ha, så kan det
räcka för en till".
"Välan", sade Sindbad, "äfven jag kan röka med en billigare pipa. Allt
skall gå bra".
Åter inträdde Sindbad efter en tid till Miriam. Han var blek och sade
bekymrad: "Karavanen, som skulle hemta mina varor, har blifvit plundrad,
jag äger nu nästan intet, men jag får icke låta modet falla, jag vill
börja på nytt. Jag äger endast fyrahundrade penningar. Deraf lemnar jag
hälften åt dig. Kan du dermed lefva med barnen, så far jag med de öfriga
tvåhundrade till Bassora, och bjuder till att åter börja som småkrämare.
Här kan jag det icke, der jag förlefvat mina välmaktsdagar. Om tre år
kommer jag åter och vi få sen dela den onda dagen som den goda".
"Allah bevare dig, min herre. Tungt blir att lefva skild från dig! Men
sörj icke för oss. Vi skola lefva som vattenbärarens der tvers öfver
gatan. Icke svälta de eller lida nöd, om än de icke äta höns till daglig
spis, och hustrun ser glad ut fast ingen tjenarinna lindrar hennes möda.
Men att du min stolte Sindbad skall nödgas vandra som en småkrämare
genom Bassoras gator, se det tynger min själ".
"Sörj icke Miriam, vi skola hoppas".
"Men", sade Miriam, "svårast blir med Fatimas flicka. Du vet huru Fatima
harmats emedan vi hållit flickan för tarfligt. Men du vet ock att jag ju
ingen annan skilnad gjort emellan henne och våra egna barn, än att jag
hållit henne en mån bättre, för att vara fullt säker att icke eftersätta
henne. Huru skall hon väl då nöja sig med vår nuvarande torftighet?"
"Miriam, min vän, hvarföre onödigtvis oroa dig. Hon måste väl finna sig
i hvad vi ej kunna ändra".
"Ack, min herre, hon skall icke finna sig och jag ville dock så gerna
att hon vore nöjd. Denna pröfning blir mig tung".
"När du gjort hvad du kunnat, och följt ditt samvete, så bör du vara
lugn". "Jag vill försöka att så vara. Äger jag blott min herres och
makes gillande och kärlek, bör dock allt annat vara mig likgilltigt, men
jag är svag".
Månget bekymmer bodde i Miriams fattiga hem, men stundom kom en resande
från Bassora och hemtade henne helsningar från Sindbad och då stärktes
hennes mod och hon gladdes att barnen vexte och blefvo hoppgifvande.
Stundom tänkte hon väl med bekymmer på den kommande dagen; men
deremellan arbetade hon förtröstansfullt för sina barn och drömde om den
fröjdedag då Sindbad skulle komma hem.
Men Fatima vandrade kring torg och gator och skrek och klagade: "Ve, ve
den faderlösa, henne förtrampa alla" och nu utgjöt hon en flod af tårar.
"Se denna Miriam, huru hon handterar min flicka. Endast dadlar ger hon
henne till mats, och se hennes slöja, är det tyg för en ung flicka? Hvad
lycka kan hon göra i verlden då hon brukar skor som skulle anstå en
bärare? Hurudan olja bestås i hennes bad, luktar den väl som om den i
all sin tid nalkats rosor?"
Och folket som hörde henne undrade och sade: "stackars moder, hvem är
den onda qvinnan som så misshandlar hennes faderlösa barn. Jaså,
Sindbads hustru, ja, ja, han är borta sjelf så får hon fara fram hur hon
vill. Stackars Fatima".
"Ack ja", fortfor Fatima, "der stoja hennes barn hela dagen, att min
späda blomma ej får en blund på sina kuddar. Der skall det stackars,
klena barnet nödgas bo i samma rum, der Miriams minsta unge krällar på
golfvet, och icke ens en sån der pelskoft bestås åt henne, att ha på sig
i det dragiga rummet när det är kallt väder, och sådana äro dock så i
bruk nu för tiden. Men så är det, den faderlösa förtrampas af alla" och
åter utgjöt hon strida tårar.
Och Fatima tog sin dotter vid handen och sade: "gråt dock icke mitt arma
barn! Allah skyddar de värnlösa, han skall förkrossa dem, som bedröfva
enkor och faderlösa. Min största sorg är dock den, att när du skall
lefva med elaka menniskor, rädes jag du sjelf blir elak. Må deras
mödrars grafvar bli orenade, dessa döttrar af hyndor".
Och Fatima köpte välluktande oljor och kosteliga slöjor och prydde sin
dotter och med resande som foro till Bassora, sände hon bud till Sindbad
och sade: 50 penningar är du mig skyldig för hvad jag köpt åt min lilla
flicka, sänd mig dem; och med en suck tog Sindbad af de pengar han
skulle handla med och betalade hvad hon begärt. Och med hvarje bud sände
hon till Sindbad klagomål öfver Miriam och hennes oginhet, men Sindbad
svarade henne intet.
Men i Bagdad pekade alla redan finger åt Miriam, den elaka fostermodren
och Miriam sade: "Fatima, ser du mina egna barn, de äta blott simpel
föda och din dotter får ju dock stundom bättre spis. Se mina barn äro ju
mycket sämre klädda än din lilla Fatima, hvi klagar du då. Hennes
badolja är visserligen icke fin, men mina egna barn kunna icke alls få
någon olja och de måste bada i de fattigas badhus".
"Hvad angå mig dina barn, det är din ensak om du ej håller dina barn
bättre, det lägger jag mig icke uti. Jag brukar ej blanda mig i andras
angelägenheter. Men min flicka är ingen tiggarunge, och hon skall ha det
som perlan i musslan. Jag såg några små flickor leka i rike Musnuds
trädgård, se så skola barn se ut. Hvad behöfver Fatima vara sämre än
de?"
Men Miriam sade: "Jag vill dela alla penningar, som jag har qvar, i
jemna lotter, en lott åt oss en och hvar och tvenne åt Fatima. När
Sindbad kommer hem ger han dig väl mera. Tag nu då henne hem till dig
och sörj för henne!"
Åter gick Fatima kring torg och gator och gret och sade: "Se nu
förskjuter hon det arma barnet alldeles, och vill öfvergifva henne.
Stackare den som är faderlös!"
Ändteligen hade tre år förgått och Sindbad återvände till Bagdad. Men i
stadsporten var honom Fatima till mötes och utgjöt en ström af klagomål
öfver Miriam och hennes ondska, och en och hvar som såg Sindbad sade vid
sig sjelf: "Arme Sindbad, kommer du nu hem till din onda qvinna!"
Men Sindbad inträdde i sitt tarfliga hem och han sade: "Miriam, lofvad
vare Profeten, jag har dig och barnen åter. Se, strängt har jag arbetat,
mycket har jag icke vunnit, men dock nog för att icke behöfva se dig
och barnen i uselhet. Låtom oss nu glömma sorgerna och vara glada".
"Sindbad, o min herre, din maka är utskämd inför hela vår stad. Kan du
lefva lycklig vid hennes sida och kan jag sjelf vara lugn? Ack, jag
ville ju vara verldens perla för att vara god nog åt dig, och hvad är
jag nu, ett orenadt kläde".
"Miriam, Miriam, är jag dig icke nog, att du skall bry dig om en dåres
prat, och dem som tro på en dåres ord. Kan du ej lefva lycklig det
oaktadt, då du äger min kärlek?"
"Sindbad, du min herre och min make, min sol och mitt allt, hos dig är
ljus och fröjd. Allt annat försvinner inför dig. Lofvad vare Allah och
Profeten, jag har dig åter och hvarje sorg är nu som strömolnet der i
fjerran".


Tre som flyttade till Sverge.

Hvem var då "stora Bremer?"
Ja, så mycket jag vet om henne, skall jag berätta. Jag såg henne, när
jag var liten och följde med stora syster, som gick i pension. Gamla
fröken de la Walle hade lemnat skolrummet för att emottaga en visit, och
större delen af eleverna hade emellertid sprungit opp på det just invid
belägna Wuoriberget. Det var nemligen i Åbo, och på den tiden ingenting
ovanligt, att pensionslärarinnorna skötte sina visiter och eleverna sina
nöjen, under skoltimmarna. Men denna gång utföll nöjet litet på tok;
sålunda nemligen, att när den vilda skaran af små flickor skuttade utför
bergets brant, föll en och stötte sin näsa. Häröfver hopsattes genast en
särdeles roande visa om huru: "Gässen gingo på berget, Och syntes ända
till Sverget; Men när de skulle komma ner, Stötte de näsan mot en sten"
o. s. v.
Var det "stora Bremers" geni, som uppenbarade sig i den visan, det vet
jag ej; men åtminstone var hon ej med på bergsfärden, ty hon satte mig
ned på en pall vid sin sida och strök mina lockar. Bra liten var hon
visst till att få heta stor, men "lilla Bremer" var ännu mindre. Stora
Bremer flyttade sedan till Stockholm, och troligen "lilla Bremer" med.
Många år derefter kom en tid, när namnet Fredrika Bremer ljöd öfver
tvenne verldsdelar. "Stora Bremer" tänkte jag.
Åter förgingo år och en annan tid kom, då Fredrika Bremers namn nämndes
nästan endast för att hånas. Och "gässen gingo på berget" och plockade i
hvarje liten svaghet, de lyckats upptäcka hos den ädla, och skreko sen
deröfver.
Några år efter det jag såg "stora Bremer", fick jag följa med på ett
caffe. I huset, der sällskapet samlades, fanns en elektricitetsmachin.
Vid den stod en flicka mera ful än vacker, men lifvad och road af att
experimentera.
Det var roligt, att höra henne tala, och hon var icke heller njugg om
orden.
Sednare såg jag henne stundom. Ära och ryktbarhet voro i hennes ögon af
ett omätligt värde, och en rik belöning för hvarje sträfvande, som kunde
tillkämpa sig dem. Man skrattade åt henne, ty hon brukade författa,
gissade man, ehuru få hade sett något af hennes hand. Hon blef gammal
och hade slutligen förvärfvat någon förmögenhet. Hennes förmyndare hade
den godheten att tillåta henne att, på hvad ort hon ville, lefva af de
penningar hon sjelf med strängt arbete förtjenat; och det var bra och
mera, än en gammal mamsell har rättighet till. Också hon flyttade då
till Stockholm.
Mins någon numera "Hundrade minnen från Österbotten?" Goda vänner i
Stockholm föranstaltade utgifvandet af dessa små stycken; men Sara
Wacklin gick bort, just då hon trodde sig se ett litet sken af den ära,
hon så ofta drömt om, kringstråla hennes namn; och det hoppet var ändå
en fröjd för den, som väl ej så alltför mycken glädje egt i lifvet.
Stackars Sara! Till och med i ditt fädernesland blef du snart glömd,
snarare än du trodde och snarare än dina små täcka "Minnen" bort
berättiga dig till; men de hade dock gett dina sista dagar glädje, och
de voro ju då ej bortkastade!
På samma tid lefde ännu en tredje qvinna i Åbo, om hvilken jag vill
berätta något för dig. Också hon flyttade till Stockholm, och man må väl
säga, att ödet styrt väl till för Finland, som bortfört härifrån så
många ämnen till författarinnor. Ofta hörde jag henne omnämnas, hälft
försmädligt, hälft med åtlöje. "Hon höll litterära soireer", sade man,
"hon talade endast om författare, hon var vacker och hade endast af
kapris afslagit flera "fördelaktiga anbud", ja hon till och med hade
troligen idkat skriftställeri; "men Gud bevare mig, icke vill jag komma
folk ondt rykte uppå; kanske det inte är sannt; jag påstår visst inte,
att hon skrifver o. s. v."
Jag var nyfiken att se denna "lärd i stubb".
En dag såg jag i ett sällskap inträda en ung dam, omsorgsfullt, men icke
väl, klädd. Husets unga dotter, känd för sin qvicka och, hvassa tunga,
gick emot henne och sade: "Åh kors, se Fika, det var ju både konst och
natur". Fika rodnade, men svarade ingenting på sarkasmen, som var rigtad
emot hennes drägt.
Också Fika Lindqvist såg jag sedan någongång, fick också veta, att man
verkligen ett par aftnar hos henne läst en roman, och att hon var nära
bekant till Hammarsköld, Atterbom och några andra den tidens unge
svenske författare och hade med intresse talat om dem någongång, -- hon
var således lärd.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Teckningar och drömmar - 05
  • Parts
  • Teckningar och drömmar - 01
    Total number of words is 4531
    Total number of unique words is 1484
    32.8 of words are in the 2000 most common words
    43.1 of words are in the 5000 most common words
    47.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Teckningar och drömmar - 02
    Total number of words is 4686
    Total number of unique words is 1634
    28.7 of words are in the 2000 most common words
    40.3 of words are in the 5000 most common words
    46.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Teckningar och drömmar - 03
    Total number of words is 4805
    Total number of unique words is 1518
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    47.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Teckningar och drömmar - 04
    Total number of words is 4902
    Total number of unique words is 1543
    32.3 of words are in the 2000 most common words
    42.8 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Teckningar och drömmar - 05
    Total number of words is 4939
    Total number of unique words is 1466
    34.8 of words are in the 2000 most common words
    47.1 of words are in the 5000 most common words
    52.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Teckningar och drömmar - 06
    Total number of words is 4953
    Total number of unique words is 1521
    33.6 of words are in the 2000 most common words
    43.9 of words are in the 5000 most common words
    49.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Teckningar och drömmar - 07
    Total number of words is 5071
    Total number of unique words is 1453
    33.0 of words are in the 2000 most common words
    43.0 of words are in the 5000 most common words
    48.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Teckningar och drömmar - 08
    Total number of words is 4933
    Total number of unique words is 1551
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    41.0 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Teckningar och drömmar - 09
    Total number of words is 4835
    Total number of unique words is 1565
    31.3 of words are in the 2000 most common words
    42.2 of words are in the 5000 most common words
    46.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Teckningar och drömmar - 10
    Total number of words is 4916
    Total number of unique words is 1660
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    41.5 of words are in the 5000 most common words
    46.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Teckningar och drömmar - 11
    Total number of words is 4846
    Total number of unique words is 1698
    30.3 of words are in the 2000 most common words
    41.3 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Teckningar och drömmar - 12
    Total number of words is 4706
    Total number of unique words is 1748
    27.7 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    43.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Teckningar och drömmar - 13
    Total number of words is 606
    Total number of unique words is 313
    44.9 of words are in the 2000 most common words
    50.0 of words are in the 5000 most common words
    54.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.