Teckningar och drömmar - 10

ett par timmar af dagen. Min man sitter hela dagen på embetsrummet och
jag broderar. Stundom läser jag någon roman en aftonstund, ty att
dertill använda Guds klara ljusa dag synes denne mig nästan för god, och
någon förståndsläsning kommer naturligtvis ej i fråga för ett
fruntimmer. Stundom går jag ut på visiter, men också det är allt litet
tomt, och så broderar jag igen; och ni vet ju att jag har rigtigt vackra
kragar. Och dermed har jag sagt hvad jag om min lefnad vet. Jag drömde
fordom allehanda, men drömmer ej numera".
"Lycklig du som kan låta bli att drömma", sade Augusta. "Ack huru ofta,
isynnerhet om morgnarna vid min söm, då allt husets folk ännu sofva,
likaså om aftnarna när allt är redan tyst, ja om dagen när jag vaggar
den minsta och de äldre barnen derföre ej få stoja alltför högt i rummet
invid, huru ofta försjunker jag ej i drömmar så sköna, att jag glömmer
alla ögonblickets små ledsamheter och känner mig sedan med stärkta
sinnen lifvad och rask att vidtaga mina göromål. Men ack, då blir jag
alltid ängslig öfver att jag sålunda låtit mina tankar irra ifrån hvad
som ensamt borde sysselsätta dem. Stundom drifver mig liksom ett inre
våld att anteckna mina fantasier, det är som jag skulle känna ett behof
att med någon annan dela dem, men lyckligtvis har jag dock oftast hos
mig funnit styrka att dämpa denna håg. Blott någon enda gång, då sjukdom
gjort arbete för mig omöjligt, har jag nedskrifvit en eller annan af
mina funderingar, och de få, som sett dem, tyckas hafva ansett att jag
ej öfverskattat deras anspråk".
"Men Augusta, äger du rättighet att förqväfva en förmåga sådan som din,
äger du rätt att vara en andelig sjelfspilling".
"Helene, tyst, väck ej de fängslade tviflen i min själ. Med ångest och
bäfvan i hjertat har jag kastat ut frågor under olika former, ja liksom
blott i ödmjukhet begärt lof att lyssna på mitt inres tal; men från alla
håll har svaret ljudit till mig: Qvinna, sköt ditt hushåll, koka din
mat, en värdinna har ej tid att äflas med poesi. Från vänner och
fremmande, i mundtliga ord, i böcker, i tidningar, öfverallt, från man
och qvinna har samma svar gifvits mig. Jag hoppas att jag nu öfvervunnit
mig sjelf; men fordom syntes mig i allt ett sken af poesi, vare sig i
köket, i sömmen, ja i det lägsta, det ringaste göromål, ty jag arbetade
ju för min mans, för mina barns trefnad. Jag såg på mitt hem som på
vexten derborta i blomkrukan, der hvarje stjelk, ja sjelfva den svarta
mullen adlas till behag, genom sitt samband med det hela, sin
nödvändighet för blommans fägring. Jag har lyckats mer och mer förjaga
denna doft af poesi och att mer och mer gräfva mig ned endast i mullen,
utan att se blomman".
"Augusta, monne du ej tar detta för strängt. Att en husmors pligt är
vården om sina barn och sitt hus, det torde vi väl alla vara ense om,
men huru mycket af hvad vi dagligen uträtta är icke sådant som för en
ringa penning, lika väl uträttas af en sömmerska. Det är således denna
ringa penning, en daglönerskas dagspenning en och annan gång och
utbetalad åt en fattig sömmerska, för hvilken vi offra ett lif för
själen; ty det blefve naturligtvis dessa slags arbeten vi skulle
åsidosätta, icke _dem_ hvilka fordra vår _egen_ handläggning. Är det
verkligen denna penning vi böra göra afseende på? Nå väl, men monne vi
ej alla slösa så mycket på bjeffs och grannlåt och andra mera kostsamma
nöjen? Låtom oss då hellre umbära sådant".
"Kära Helene", sade Amelie, "tycker du dessa halfkarlar, dessa madamer
Staël och dylika, som dock stått på den qvinliga bildningens högsta
spets, varit så ljufliga qvinnor att likna".
"Tror du då att det är bildningen som gör qvinnan karlavulen? Jag tror
det ej. Hade madame Staël blifvit född i en arbetares koja och
följakteligen saknat en bildande uppfostran, så hade väl ej hennes
snille framträdt för verlden med steg, som ibland litet låta höra
stöflarna knarra, men hon hade kanske blifvit en fiskköperska, en dame
de la Halle, som burit ett blödande hufvud på en pik, och hvad
qvinnligheten derpå vunnit vet jag ej".
"Visst äro ofta diktens så väl män som qvinnor opraktiskt folk, hvilket
ock ådragit skrifvande qvinnor så mycket hån, så många sårande binamn.
Men hade dessa skrifställarinnor, som nu varit dåliga husmödrar, blifvit
födda i ett stånd der de ej förstått sina anlag, tror du väl att de
derföre bättre fyllt sina pligter som husmödrar? Finnas då inga dåliga
husmödrar bland de icke litterata? Ja jag tror i proportion fullt ut
lika många, som bland dem med odladt sinne. Den med litterära anlag
torde visserligen, ofta nog, ej äga anlag att bli en utmärkt husmor, ty
naturen delar sällan alla sina gåfvor på ett håll, men att hon bättre
förestår sitt hus derigenom att hon dödar de gåfvor naturen gett henne,
det kan jag ej tro. Den som blifvit född med ofärdiga händer torde ej
lära sig sy bättre derigenom att hon afhugger sina fötter. Tvertom torde
just bildningen utveckla äfven hos den, som har mindre anlag derföre,
det hushållsförstånd hvaraf hon är mäktig. Likaså tror jag ej heller att
den som är fallen för hushållsgöromål, blefve författarinna derföre, att
man hindrade henne att utveckla de anlag _hon_ fått af naturen".
Augusta hade med lifvad blick åhört hvad Helena talat. Nu nedlutade hon
sitt hufvud och sade: "Helene, du har narrat mina tankar att vara
upproriska. Förr låg ofta den drömmen skön för mitt inre, att i kärlek
och glädje förena verksamhet för make och barn, med ett lif för själen.
Att använda lediga stunder till att läsa, att digta, att lefva i andens
och vetandets verld. Men ett andefattigt sällskapslif, intresse för
dagens sqvaller, kortspel och dylika nöjen, dem ville jag gerna försaka.
Jag har änteligen lärt mig att jag hade orätt. Tala derföre icke
frestande ord".
Helene satt en stund tyst försänkt i tankar, men utbrast sedan hastigt:
"Sophie, ändå din historie. Du har ännu ej visat oss någon facett af
qvinnans lif".
"Hvad kan väl en stackars sjukling berätta er, som kunde äga intresse",
sade den bleka Sophie. "Dock, äfven min lefnad är en liten, icke
sällsynt, sida af lifvet, sådant det gestaltar sig för qvinnan.
Som ung angreps jag af en af dessa sjukdomar hvilka vi vanligen icke
anförtro åt läkarn, åtminstone förr än hjelp är för sen. De första åren
tänkte jag mycket på att resa till Amerika, för att få tala vid en
qvinnlig läkare, men detta föreföll mig dock alltför bråksamt, för min
fattiga lekamens skull. Jag hoppades få dö af min åkomma, men det skedde
ej så. Jag släpar, som ni ser, ännu min usla varelse i värk och
vedermöda och utan glädje af lifvet. Men hvarföre skulle ock just jag
bordt resa till Amerika? Skulle alla de qvinnor resa dit, hvilka i
större eller mindre mån lida, emedan de antingen ej kunna förmå sig att
derom vidtala en läkare, en man, eller åtminstone uppskjuta dermed till
dess hjelp oftast är för sen, så blefve det i sanning en folkvandring.
Mitt lidande har gjort mig bekant med flere andras, hvilkas lif blifvit
förödt liksom mitt. Mitt enda mål är numera endast att spara. Jag nekar
mig hvarje beqvämlighet, som jag väl i min uselhet kunde behöfva, allt
på det jag må kunna samla medel till en fond för att aflöna en qvinna,
som vill lära sig att idka läkarekonst".
"Men, min Gud, en sådan befängdhet! Hvad skall det bli för en
karlaqvinna? Hvilken karl tror du vill gifta sig med en sådan", inföll
Amelie.
"Vore det än så, så torde väl i alla fall en qvinna som ej blifvit gift
före tjugufem år, sällan bli det sednare. De egentliga läkare-studierna
börjas, äfven för en karl, sällan mycket före den åldern. Jag tycker det
kan vara godt nog för en stackars gammal mamsell att få något att lefva
af genom mitt testamente".
"Än mer att få något att lefva _för_, något att verka och lefva för",
utbrast Elise med lifvad blick. "Jag måste medge, att jag är svag nog
för att lida af det myckna hån, det myckna gyckel af ett ingalunda
vackert slag, som drabbar den åldriga, ogifta qvinnan. Det är i sanning
icke så underligt, om mången gör ett giftermål _endast_ för att undgå
ett ödsligt lif utan ändamål och, till råga på allt, spott och spe.
Jag trodde visst icke att jag skulle komma att bli ogift. Jag var
vacker, som jag hört, mycket vacker, det väl föga någon vill tro som nu
ser mitt förstörda anlete. Glad, lekande och något bortskämd, tänkte jag
mig lifvet som en glädtig dans. Inom några veckor skulle jag stå brud,
och så af hela min själ jag än var fäst vid min trolofvade, syntes han
dock, om möjligt, älska mig än högre. Hvarföre skulle jag numera
beskrifva huru han syntes i sanning nära förguda mig? Ännu någon enda
gång sliter sig lös den förfärliga i bojor laggda farsoten: kopporna.
Jag blef angripen af den, och min skönhet förvandlades till hvad ni nu
ser.
Jag förstod ej straxt tillfullo min olycka. Jag begret min skönhet, men
min fästman var bortrest, och jag hade ännu ej i hans blick läst mitt
öde. I min glada lek med lifvet, hade jag så litet bekymrat mig om hvad
som sades om andra, och nästan alls icke läst annat än mina lexor; jag
kände ej verlden.
Tillfriskningstiden blef mig stundom lång. Jag fick tag i en bok, en
årgång af Åbo tidningar från förra århundradets slut. Den var ej så
gammal då som nu, och, af de män som skrifvit i den, voro de flesta ännu
vid lif och voro landets ädlaste. De allvarliga historiska uppsattserna
läste jag ej, men strövers, små uppsattser i berättande stil, och hvad
läste jag? Hån mot den fula under alla former, skönhetens pris såsom
qvinnans högsta och enda värde.
Så tänka de ädlaste, de bästa! Detta blef min tanke, min sorg, och
slutet af mina strider blef att jag skref till min fästman och återgaf
honom sitt löfte. Han skulle, som uttrycket brukar lyda, visserligen
varit hederlig karl och stått vid sitt ord, men han såg mig och var glad
att jag brutit. Hvad jag led vill jag ej omorda, med detta ansigte
skulle ni finna sådana slags sorger löjliga hos mig. År gingo.
Ännu var dock ej mitt lif fullkomligt ödsligt. Jag hade goda anlag för
musik, men hade ej haft någon annan lärare än vår gamla orgelnist,
emedan ej någon annan fanns på orten. Gubben var en ganska god musiker,
men så inkommen i kyrkomusiken, att det var mest sådan han hade lärt
äfven mig. När han mellan gudstjensterna eftersåg orgelverket, medtog
han alltid mig och lärde mig att spela derpå. Ofta satt jag äfven under
gudstjensten nära invid gubben på orgelläktarn, der ingen såg mig.
Jag hade en bror. Han var sjuklig och kunde ej studera. Äfven han hade
musikanlag. Sedan jag nu hade dragit mig från nöjen och sällskapslif och
började önska att kunna göra någon nytta, så undervisade jag honom så
godt jag kunde. Gamle orgelnisten var död, den nye okunnig och förstod
ej att undervisa. Min far dog och vi sjönko i fattigdom. Nu blef
orgelnisttjensten ledig och min bror erhöll den. Han var ofta sjuk, och
då ingen annan dertill kunnig person fanns att tillgå, skötte jag
orgorna i hans ställe. Slutligen hade han på nära tvenne års tid ej mera
orkat gå opp till kyrkan, när han dog. Ingen tänkte mera på att en
qvinna spelte orgorna, min plats syntes ej nere ifrån kyrkan.
Svårigheten att få någon vikarie gjorde att jag äfven fick fortfara att
spela hvarje söndag, till dess ny orgelnist hann anskaffas, ehuru det
skedde med mycken tvekan. För det arfvode jag erhöll skulle ingen karl
åtagit sig mödan, för en qvinna var det en riklig inkomst.
Sedan min musiktid har jag lefvat, som de flesta gamla ogifta, utan mål,
utan glädje, ett ödsligt lif. Smågycklet, åtlöjet har förbittrat mitt
lynne och gjort mig gnatig. En ädel och stor skald råder qvinnan att
icke vilja vara annat än vacker och älskvärd, det är ju dock qvinnans
högsta välde. Orden minnes jag ej noga, men sådan är meningen, och med
hvilket besannande bifall citeras den icke! Jag tror de flesta gerna
ville lyda det berömda rådet, men -- det har sig ej så lätt, att göra
sig vacker och älskvärd.
Att lefva endast för sig sjelf, att ej kunna göra någon nytta i lifvet
för andra, detta ensamt är nog att nedtynga en qvinnas sinne och hjerta.
Men är detta ett fel, är det en löjlighet? Är det icke en olycka?
Hvarföre skrattar man då åt henne, hvarför ger man henne icke en
möjlighet att kunna verka något för andra, äfven hon?"
"Och likväl Elise", sade Helene allvarligt, "har du dock något qvar. Du
har nödvändigheten att sy ytterst flitigt för att kunna lefva och är
sålunda dock nyttig på ditt sätt. Men det der hotande jernspöket, som
vandrar sin väg kring jorden, symaschinen, låt uppfinningen hinna sin
högsta fulländning och låt den bli allmän, hvad återstår sedan för
qvinnan? Måtte man bygga färdigt ofantliga fattighus, för att inrymma
alla de qvinnor som bli brödlösa, när detta enda och sista dem medgifna
arbete ej mera ger ens det knappaste bröd. Spånad och strumpstickning
hafva redan förut blifvit brödlösa arbeten. Och för en enka med några
barn är det redan nära en omöjlighet att med handarbete lifnära sig".
"Men, min söta Helene", inföll Amelie, "nog gör du dig då bra onödiga
bekymmer. Om än din man skulle dö före dig, så har du ju en god pension.
Hvad jag tycker det är underligt att så der alltid knota och sörja i
onödighet. Jag för min del tycker att allt går rätt bra som det går".
* * * * *
Några år hafva förgått sedan detta samtal upptecknades. Ett och annat
förhållande har sedan dess något förändrats, men glasmästarfrun har gått
bort utan att hinna få veta det hon snart kunnat oantastad få insätta
sina rutor och att verlden ändå torde stå. Monne den ej äfven kommer att
stå i en framtid, då mången facett visserligen fått en mindre skef form?


Jasminen.

Du lär väl tro, att du är lika grann som jag, för att du har en ny och
glänsande klädning på dig, och en fin broderad krage fäst kring halsen
med en guldbroche, och ditt hår kammadt så nätt för spegeln? Men se, så
grann som jag är du ändå inte, ty min klädning är så hvit och skär, som
om den vore väfd af liljedoft och huru fin din krage än är, så är min af
ännu finare väfnad och hel och hållen af gullstrån.
Vill du höra min historia?
Jag stod helt glad och vexte bland mina syskon och tänkte allsicke på
den stora vida verlden. Då ropade gossarne: "Blommorna skola få fara på
lustparti på sjön, som stora systrarna häromda'n", och så plockade de
oss och satte oss i båten; och den var klädd med guldpapper och det var
grannt, och ett grässtrå hade vi till vimpel".
"De måste ha herrar med, icke kunna de komma tillrätta annars", skrek
Ludvig; och så plockade gossarne små glänsande skalbaggar och lade dem
ock i båten.
"Ja, men komma herrar med, så måste de ha förkläde med sig", sade Elin
småförnuftigt och tog en utblommad smörblomma, som nu var klädd i en
präktig, stor och grann, skir negligé, och jemkade den ned i båten. Men
pionen hade så bred krinolin, att hon ej rymdes med, och så slängde
gossarne henne på stranden, och der blef hon sittande på sin krinolin.
Båten sköts ut i diket, vi började resa utföre med god fart och snart
kommo vi ur sigte för barnen. Men våra kavaljerer började trafva omkring
och bullrade och brydde sig ej om damerna, utan sprungo omkull dem, så
att alla föllo om hvarandra. Det var oartiga herrar.
På stranden stod en höna och skrek, och hon tyckte visst så med, att de
voro oartiga, ty hon blängde med ögonen, böjde hufvudet på sned och såg
sensibel ut. Harörat, som satt bak i båten, påstod, att hon hörde henne
säga: "ack, ack"; men icke vet jag om det var sannt.
Men allt mer och mer nalkades båten ett vattenfall, och allt oroligare
och oroligare blefvo skalbaggarne, och den största af dem gick opp på
ena relingen och vände på sina trefvare, och så gick den öfver till
andra relingen och gjorde der på samma sätt, och så gick den ned i båten
igen och funderade; men icke blef det dess märkvärdigare af.
Men emellertid dref båten framåt, vi kommo slutligen till vattenfallet;
der strömmade och brusade må ni tro; det var visst så högt som från
toppen af en stickelbärsbuske. Vi måste stjelpa, det kunde ej hjelpas.
En liten flicka gick på ängen. Hon plockade ängsblommor och band dem
tillsamman. Slutligen knäföll hon, knäppte ihop händerna och bad: "Gode
Gud, låt mig finna vackra blommor, att jag får sälja dem och köpa mat åt
min mamma. Jag är så liten och kan ej arbeta; och mamma är så sjuk". I
detsamma flöto vi skeppsbrutna blommor förbi.
Med ett glädjerop sprang den lilla flickan ut på stenarna i diket,
plockade upp oss, band oss samman och bar oss till torget. En ung man
köpte oss och förde oss i en vacker kammare. Der satt hans unga hustru
med sitt lilla barn.
Då sade mannen: "Alida, lilla Emmy skulle ge dig blommor ombundna med
ett gyllene armband på din födelsedag. Mångfaldt rikare, sällsyntare och
vackrare hade jag kunnat hemta dem för din räkning; men i dessa blommor
bo barnslig kärlek och from barnatro; de skola blifva vår dotters
englar. Men det gyllene bandet? Vill du med hvad det skulle kostat löna
plockerskan?"
Och de satte mig under en glasklocka i en blomsterkruka, och jag slår
rot och börjar vexa, och ser dagligen de små flickornas klara ögon, då
blomsterplockerskan från ängen leker med det blomstrande barnet i
vaggan.


De vackra orden.

Det var i Åbo. Isen låg nattgammal öfver Aurajoki. Skolgossar sprungo
kring stränderna och kastade ut stenar och käppar för att pröfva, huru
stark den var. En och annan af de djerfvaste försökte att fot för fot
jemka sig ut några steg på isen, men drog sig åter tillbaka, då han
märkte att den sänkte sig under hans fötter.
"Kung den som springer öfver ån" skrek en 10- à 12-årig gosse ur hopen
och började bege sig utåt det farliga glänsande fältet. Förgäfves
tillropade honom kamraterna att icke våga försöket, dess snabbare sprang
han framåt och -- då han hunnit midten af ån, brast isen och han sjönk,
men syntes snart åter i vaken, högt skrikande på hjelp.
En ofantlig menniskomassa samlades inom ett ögonblick på stranden; men
ingen vågade ett försök att rädda den drunknande. Det syntes nära
omöjligt att kunna lyckas. Främst i ett öppnadt fönster vid stranden
stod en spenslig ung man, med högsta deltagande talande om olyckan. "O
min Gud, hvilken förfärlig händelse. Arma föräldrar, som så skola mista
sitt barn. Ack jag gåfve mitt lif, för att se honom räddad".
"Detta är förfärligt!" Hans ögon tårades, han talade allt mera rörande,
och en mängd fruntimmer samlades omkring honom för att höra den
menniskoälskande mannen. Man beundrade den ädle och vältaliga tungor
prisade honom.
Men nu bröt sig genom hopen en tung, undersättsig man, med en stege
under hvardera armen, och åtföljd af en annan karl, som hjelpte till med
stegarnes fortskaffande. Hastigt sköt han ut stegarne på isen, mumlande
härunder för sig sjelf med arg röst: "förbannade pojke, för sådana der
dumma upptågs skull, måste folk våga lif och lefverne. Sådan hundsvott".
Herrskapet i fönstret, som hörde orden, ryste för den undersättsiges
hårdhjertenhet, att kunna så tala om ett barn, som höll på att förgås.
Nu hade han sina ställningar i ordning och sade hastigt åt kamraten:
"Nog tror jag det går; men stryker jag med, så må vår Herre förlåta mig
att jag förspillt mitt lif och säg då du åt Maria, att nog tänkte jag på
henne och barnen, men icke kunde jag se pojken der drunkna utan att
försöka ta upp honom". Derpå kröp han på händer och fötter långs
stegarna, jemkade den ena stegen framåt under det han kröp utefter den
andra, och så turvis till dess han kom fram till gossen, som han fick
tag uti, just som denne höll på att sjunka. Återvägen, då han skulle
framforsla gossen jemte sig, var ännu besvärligare än framvägen, men
gick ändå lättare, emedan ej så stor skyndsamhet var af nöden. Äntligen
återkommen på stranden, var det mannens första manöver, att klappa opp
gossen, under just ej de finaste ord och bannor öfver hans okynne, att
sätta eget och andras lif på spel.
Pojken sprang gråtande hem med stor brådska, och den undersättsige
vandrade bort med sina stegar helt lugn. Herrskapet i fönstret såg med
harm efter den hårdhjertade, grymme mannen: men den spensliges vackra
beteende var länge i allas minne.
Tvenne barn hade fått namnam. Anette stod med sitt i handen och sade
allt efter en stunds mellanskof: "det skall jag ge åt lilla syster".
"Hvilken söt, vänlig pia", prisade husets gäster. Petter stod också med
sitt namnam, såg högst begärligt derpå, stoppade en karamell i munnen,
det öfriga i fickan och smög sig ut. Men han sprang till barnkammaren
och gaf resten åt lilla syster. Anette åt i tysthet upp sin andel, när
ingen mera gaf akt på henne. Men se, Anette, hon var en söt och snäll
flicka och öfverhopades med mera namnam och beröm. Petter var en snål
unge, det sade mer än en i sällskapet sedan. Endast en gammal knarrig
gubbe tog ur sin ficka en näfve karameller, som han kramade i Petters
hand, utan att säga ett ord.
Är det då verkligen ordet som är allt? Jag tror vi bibehållit något af
våra förfäders vördnad för ordet, troende liksom de, att vi kunna göra
allt, blott vi funnit det!
Detta goda, söta, menniskovänliga sätt i orden, mig synes det endast
vara en sockrad lögn. Ack de hvitmenade grifterna! Kommer nu en menniska
och nyttjar just de ord, som svara emot, hvad hon tänker, och tror sig
hafva sagt någonting helt godt och vänligt, så har hon varit nära
ohöflig; ty hvem ville väl, till exempel, nöja sig med att heta vacker,
god, när i dagligt tal det medelmåttiga benämnes vackert, godt, och det
vackra nämnes skönt, det sköna hänryckande o. s. v. hela vägen.
Men för det högsta, det skönaste finnes ock derför knappt ett ord, hvars
uttryck ej förlorats genom missbruket. Detta kan ock vara mera
likgiltigt; den goda tonen tillåter ingen hänryckning; nej man finner
Bethowens musik nätt, det stormupprörda hafvets dån mot klippan
charmante och Shakespeares tragedier rätt söta.
Men den, som ej kunnat eller velat vänja sig att begagna något
blomsterspråk, den är och förblir en tvärvigg, en hårdhjertad, ovänlig
menniska, ehvad godt han än må uträtta. Se, så mycket gälla de vackra
orden!


Den opp- och nedvända verlden.

Har du varit i Australien? Der allt är fatt tvärtom mot hvad det är hos
oss. Der äro svanorna svarta och korparna hvita, och fiskarna flyga och
foglarna simma, och folket har sina hufvun ditåt, som vi ha fötterna,
och fötterna som vi ha hufvudena. De gå således opp och nedvända, och så
är mycket annat hos dem med.
En europeisk qvinna landade der på en ö. Ja den ön finns väl ej på nå'n
karta, men den låg mellan Otaheiti, der en qvinna var kung, och Owaihi,
der en qvinna var premierminister. Öboerne mottogo henne vänligt, men
hon hade svårt att förstå dem. Deras språk begrep hon snart, men deras
seder voro som svarta svanor och hvita korpar.
En dag då den fremmande inträdde i ett sällskap, fann hon alla lifvade
af ett samtal, som syntes föras med ifver. En af öns qvinnor tilltalade
den främmande: "Se vi tala om en dårskap, som en och annan hos oss
börjat påyrka, den nemligen att man påstår mannen ega lika rätt som
qvinnan, att ösa ur vetandets källor och söka bildning".
"Ja", sade en annan qvinna, "man börjar drifva den satsen, att alla äro
lika berättigade efter alla ega lika förmåga, att skaparn aldrig slösar,
aldrig ens bortkastar vackra färger på en fjäder i fogelns vinge, der
den skymmes af en annan fjäder; hur skulle han då så slösat i stort,
säger man, att han skulle meddelat andens gåfvor, för att de icke skulle
odlas".
"Men, min goda vän, äro då anlagen verkligen lika? Huru ofta ser man
just någon utmärkt lärd bland dessa, som man påstår, så förfördelade
karlar? Och bevare oss gud dessutom för dessa lärde, de äro ju vanligen
mera underdjur än menniskor".
"Verkligen", utbrast en ung man, "är det då så besynnerligt, att få bli
dugliga timmermän af dem, som knappt sett hyfvel och såg, och åtminstone
aldrig fått lära sig att handtera dem, och att den blir underlig, som
mot sed, mot allmänna opinionen, och under tadel och hån går en väg, der
han måste beständigt rifvas och såras i sina bästa känslor. Men låt oss
antaga tillochmed, att vi icke bli några utmärkta stjernor på
vetenskapens himmel; hvad mer? Det kunna vi alltför gerna umbära, men vi
vilja bilda oss, på det vi må kunna blifva dugliga, äfven vi, i vårt
kall, ingalunda för att gå _ifrån_ hvad oss tillhör".
"Ja, jag tycker just, mina herrar, hvad det skall bli trefligt, när ni
får er önskan uppfylld! När jag hädanefter kommer till min man och begär
pengar till hushållet, så svarar han mig: Kära du, sök då, kanske finns
ännu någon slant i nån vrå. Jag har visst ej tid att förtjena pengar,
jag uträknar som bäst stjernornas banor. Ber jag min kusk spänna för
min vagn, säger han: omöjligt nådig fru, jag måste först sluta denna
filosofiska afhandling; och husdrängen har ej tid att hugga ved till
matlagningen för en matematisk kalkyl.
Tjufvarne få fritt stjäla bort hvad man eger, ty gudbevars,
polismästaren håller på att skrifva vers, och den döende får gå utan
sakrament ur verlden, ty presten skrifver en afhandling om verldens
skapelse, eller predikar på grekiska eller hebraiska för bönderna, och
domarn talar nu minst latin om ej något ännu lärdare språk med parterna.
Ja det blefve en hygglig verld! Betänka då ej karlarne sjelfva, att de
endast skulle förlora på rättigheten att idka studier. Hvad är mannens
skönaste utmärkelse? Är det icke hans kraft, hans styrka! Nåväl, vill
man göra honom till en blek bokmal, en usling. Det lär, väl då vara
meningen, att vi qvinnor i stället skola bli soldater efter männen vilja
bli qvinnor. Vi måste väl då sjelfva försvara oss, plöja våra åkrar,
tröska och så vidare, sannerligen jag eljest ser, hvem som skall göra
det, när karlarne skola studera. De lära väl då ock erna komma och sköta
barnen och ta sömmen i hand, som äkta qvinnokarlar anstår!"
"Ja", utbrast ett annat fruntimmer, "obegripligt är det visst, att ej
männerna förstå, att de skulle bortgifva sin skönaste arfvedel, sin
styrka, sin herrliga mannakraft, då de vilja göra sig till qvinnor; och
annat än halfqvinnor kunna de ändå aldrig bli; qvinnans mildhet och
gratie vinna de ju ändå aldrig. Roligt vore ock att veta, huru de goda
herrarne tro, att det, till exempel, skall bära sig för en sån der
läsande herre, att sköta ett stort jordbruk med en mängd drängar och
underhafvande (förlästa naturligtvis de också)".
Den fremmande qvinnan satt förbryllad. Hon tyckte sig väl ha funnit, att
det jemkade sig allt bra nog ihop i hennes hemland, och att hon ej märkt
alla de der svårigheterna, ehuru dock karlarne der egde rätt att veta
just jemt så mycket, som de kunde förskaffa sig af vetande; men öboerne
förutsade med sådan säkerhet all den villa, som skulle uppkomma af en
sådan rättighet, att hon blef alldeles öfverflyglad och nästan osäker om
hon mindes förhållandena rätt. Hon kunde ej hitta på att säga ett ord.
Slutligen utbrast hon: "Är det då hos er qvinnan, som har uteslutande
rättighet till bildning och vetande? Hos oss är det just tvertom".
Nu uppstod en förundran och ett skratt ibland öqvinnorna, så att det
aldrig ville ta slut. "Nå det var lustigt; nyttja då karlarne kjortlar
också, eller huru gå de klädda? är det de, som sköta edra barn, eller
hur i verlden kan ni berga er vid att uppfostra dem, då ni sjelfva
ingenting veten. Ni lär väl då ha karlar till lärare för edra unga
döttrar ock? Det är dock för befängdt".
En ung fru lutade sig till sin man och sade: "Min egen vän, börja för
all del icke studera, jag kan omöjligt hålla rätt af dig, om du blir en
sån der befängd "lärd i byxor", som är det fatalaste jag vet. Ack när en
stackars hustru dagen om, och ofta natten med, bråkat med hushåll och
tjenstefolk och kanske sjuka, otåliga barn och allt nedtyngande och
svårt, som förstämmer lynne och sinne, och när hon just då gläder sig
åt, att mannen skall komma hem, glad och vänlig, och hon få fira en
liten högtidsstund med honom; då kommer han i stället sur och tvär och
förläsen och har tid hvarken med hustru eller barn, utan går till sin
penna eller bok. Hvar vore all hemmets frid och glädje sedan. Men du