Teckningar och drömmar - 01

TECKNINGAR OCH DRÖMMAR

af
--a --g [Fredrika Runeberg].

Först publicerad av
Theodor Söderholms förlag 1861.


Imprimatur: _C. R. Lindberg_.


Innehåll:

Sid.
Aikyn.................................. 1.
Simrith................................ 9.
Manala Jungfrun........................ 18.
En Dröm................................ 27.
Salik Sardar Khans maka................ 32.
En saga om Vreden...................... 52.
Liljekonvaljen......................... 54.
Qvinnan på Tongatabu................... 57.
Oleandern.............................. 67.
Strålbarnen............................ 71.
Rankvexten............................. 74.
Myggdansen............................. 77.
Miriam................................. 81.
Tre som flyttade till Sverige.......... 87.
Rosen.................................. 93.
Indianens qvinna....................... 95.
Elas frågor............................ 99.
Lilla Isgumman......................... 102.
Hvad skall den gamla?.................. 107.
Det skönaste smycket................... 108.
Allt hur man tar det................... 114.
Kuhinanuis dotter...................... 116.
Puppan................................. 117.
Vid insjöns strand..................... 119.
Fläktarnes lek......................... 125.
Danserskan............................. 129.
Glasörat............................... 136.
De vackraste händerna.................. 171.
Suomiqvinnan på Saimaudden............. 180.
Blommornas nytta....................... 186.
Harpspelerskans Dotter................. 187.
Facetter af qvinnans lif............... 192.
Jasminen............................... 212.
De vackra orden........................ 215.
Den opp- och nedvända verlden.......... 219.
Aminas dröm............................ 225.
Missionären............................ 228.
Kamtschadalens hustru.................. 233.
Odalisken.............................. 238.
Hildred................................ 260.


Aikyn.

Sakta sjöng aftonvinden "sof i ro" för vågen, som vaggade till hvila.
Mellan björkarne syntes, huru solen lekte med en lång guldstrimma öfver
sjön. Rundt omkring stodo blommorna med daggperlor på bladen. Hvilan
sänkte sig öfver jorden med ett sagta sus.
Slumrade qvinnan på stranden? Det visste hon icke, men hon drömde.
En engel stod vid hennes sida; hon reste sig upp för att bjuda engeln en
blomma, som hon bar i sin hand. Det var en ros, en djupt glödande; dess
doft var rik, men på bladen sågos blott några få droppar dagg; så syntes
det.
Engelns anlete tog ett strängt uttryck: "Känner du mig? det är jag, som
afhemtar hvarje tår, gjuten ur djupet af qvinnans hjerta. Deraf blir
perlor, med hvilka himmelens salar prydas. Andra englar hemta ock
prydnader, rubiner af hjertblod, gjutet för fäderneslandet; smycken af
modersvakor och fadersomsorger och mångahanda dyrbarheter för himmelen,
hvar och en efter sin art. Men, qvinna, du betalar trögt din gärd. Se
huru få droppar synas på rosen. Tider hafva funnits, då äfven du erlade
fullt ditt mått, men redan länge har du icke så gjort. Jag har haft
tålamod med dig. Qvinna, tror du, att du ensam må undandraga dig? Skynda
att fylla äfven ditt mått af tårar."
I en skål af demant föllo nu dropparna från rosen, men ack, de nästan
försvunno i botten, så ringa syntes de.
Qvinnan knäföll i bäfvan. "Himmelens ljusa dotter, var skonsam mot
jordens svaga barn; fordra ej strängt din gärd. Skall jag med tårar
gälda, att mitt hjerta varit så rikt, att det varit fattigt på tårar,
ack då svigtar min själ".
"Se", sade engeln, "måttet måste fyllas, ännu felas mycket".
Än en gång bäfvade qvinnan: "Ljusa engel, låt mig vandra genom tiden,
för att söka; låt mig vandra till solens land, till polens is; låt mig
söka, kanske finner jag någon tår, som fallit obemärkt, hvarmed jag kan
fylla något af måttet. För litet deraf har jag ännu skattat, för att jag
ensam skulle förmå att fylla skålen". Hon blickade upp, för att läsa
engelns svar i dess anlete, men då föll solens sista stråle darrande
öfver vattnet och nådde hennes öga, och engeln var försvunnen.
Men se, hennes hjerta har sökt de gömda tårarna, de obemärkt till jorden
fallna. Vill du se en af dem, en stelnad droppe från landet vid polen?
Kanske vill du ock sedan se någon af de brännande heta från solens land?
Snöstorm rasar öfver tundran. Ej kan ett menniskoöga öppna sig, att se
dess brusande hvirfvel. Lättare går båtens väg genom ishafvets vilda
våg; då stormen kastar isstyckena som skum, än renens väg nu går fram
genom snöns vågiga afgrund. Främlingen skall resa öfver tundran. Det går
ej framåt. Hans ren stannar, främlingen stannar, vägvisarn stannar. Hvar
skall främlingen och hans vägvisare finna skydd? Skola de begrafvas af
snöstormen? Skola de uppätas af vargarne?
Litet rök synes på snöhafvets yta, på en drifvas spets. Derunder finnes
en menniskoboning. Främlingen och vägvisarn bana väg, stormen kullkastar
dem, de hjelpa upp hvarandra, de hinna småningom tälten.
Der är ljus och der är högtid. Tranlampan lyser, bröllop firas. Det är
den unga fjortonåriga Aikyn, som hennes fader sållt åt den vinde Mirgán.
Främlingen inträder. Inne är varmt. Imman bryter som en ström ut genom
dörren, men försvinner i snöyran. Får främlingen härberge?
Hvad vill främlingen på tundran? Främlingen är en stor herre, har många
papper, är väl zarens närmaste man? Skall han räkna renarna för att
lägga skatt på Samojeden? Främlingen säger, att han vill lära Samojedens
språk. Vill han trolla renarne från tundran?
Aikyn stiger fram på golfvet. Hon bugar sig djupt till jorden gång efter
gång. Hon sjunger med ödmjukt nedslagen blick.
"Hvart skall den arma föras, måste hon bort, måste hon bort till ett
fremmande hem? Måste hon bort från det gyllne hemmet, från fader och
moder?"
"O min fader, hvi sålde du henne, din hvita ren? Hon hade velat arbeta
för dig om dagen, om natten. Hon skulle ju dock varit värd, hvad hennes
lif kostade dig".
"Farväl min fader, som varit mig huld; farväl min moder, sörj dock ej
öfver droppen ur ditt hjerta! Farväl broder, ack, hvi skyddade du ej den
värnlösa? Farväl syster, ack, du arma vexer ock till qvinna!"
"Så fostrades jag i hemmet, som om jag varit en son, och jag var ju dock
blott en arm flicka. Nu måste jag bort, att bli tjenarinna åt en man!
Farväl du ljufva hem".
Åter bugade sig Aikyn djupt för den vinde Samojeden, så att pannan
vidrörde golfvet.
"Du, min herre, som råder öfver Aikyn, krossa dock icke den arma, som
din makt vore. Förakta icke din tjenarinna. Låt henne i ditt anlete se
en mild herres. Var ej sträng mot Aikyn, tala ej till henne som
snöstormen talar till drifvan. Så vis är ingen, att hon ej felar; men
Aikyn vill göra det bästa hon förstår. Vredgas icke, då hon felar".
Dagar gingo. Främlingen följde med till Mirgáns by och dröjde qvar bland
de många tälten. Han lärde sig Samojedens språk, och han hörde, huru
mannen talade till Aikyn som snöstormen till drifvan. Han såg huru hon
arbetade mera än trälinnans arbete, men aldrig erhöll ens så mycken
vänlighet som trälen.
Främlingen talade till mannen: "Var mild mot din hustru. Öfverhopa icke
den späda med det arbete, som vore dig sjelf för tungt. Bemöt henne
vänligt, hon är menniska som du".
"Skulle jag tagit mig hustru och betalt henne dyrt med trettio renar, om
icke för att ha någon, som hemtar mig ved och vatten och gör mina
sysslor?" Derpå slängde han till Aikyn ett afgnaget ben. "Se der, efter
herrn ber för dig, eljest hade du fått vara utan mat en dag till. --
Menniska, qvinnan? Åh, ett orent djur!"
Främlingen talade till Aikyn på drifvan: "Mitt hjerta lider af, att se
dig så ung, så fager, misshandlas värre än trälen".
Mildt slog Aikyn upp ögat och såg på den fremmande. "Främling, är du af
qvinna född, finns i ditt land icke qvinnor, efter du ömkar mig? Icke
har jag ju värre än andra qvinnor, det är så vårt öde".
"I mitt land finnas qvinnor, men de äro dock menniskor. Aikyn kom, följ
mig. Jag för dig till mitt land, du skall lära mig rätt Samojedens
språk, och om du än der måste tjena för ditt uppehälle, så blir du dock
åtminstone ej misshandlad".
Allvarligt svarade Aikyn: "Svårt är att bära misshandling. Den svaga
qvinnans mjuka hull bäfvar för att ristas med spjutspetsen. Hennes själ
bäfvar för det alltid skarpa ordet. Men det kommer deraf, att hon är
svag, att hon är dålig. Num har gjort henne så. Icke får renen klaga,
att menniskan misshandlar honom; icke får ripan klaga, att hon fångas i
snaran; icke får qvinnan klaga, att hon är en trälinna. Det är så
bestämdt. Mirgán har ju köpt mig dyrt. Kan han ej slakta sin ren, kan
han ej slå sin hund, har han ej rätt att göra, hvad han vill, med sin
köpta egendom. Aikyn är icke tjuf, skall icke bedraga Mirgán och föra
bort den han köpt".
"Vill främlingen medföra en, som lär honom att tala med Samojedens
tunga? I Aikyns hem finns en gosse, bjud honom komma. Han kommer gerna,
ty för honom vore det stoltaste öde nu blott fjellråttans på drifvan.
Han går hvart du vill, han är en död man. Sedan Aikyn såldes, är det
honom lika, huru eländigt hans lif blir; men han skall gå med dig, som
varit vänlig mot Aikyn".
Tvenne gånger hade tälten flyttats och till Mirgáns by återkom
främlingen. Han skulle nu fara hem till sitt land, och med honom följde
den unge Samojeden.
Åter svällde främlingens hjerta, då han såg huru Aikyn led. Han såg den
späda gestalten öfverallt fårad af ärr efter spjutet, såg den bleka
infallna kinden, den lutade gången. Han hade sett qvinnan vara träl
öfverallt, der han färdats; men dock rörde honom Aikyns öde mest.
Hans renar stodo förespända, han skulle resa. Mirgán var på jagt. "Aikyn
kom, jag betalar Mirgán trettio renar för dig, dermed är du löst. Du är
blott hans köpta trälinna, icke hans maka. Kom, Aikyns yngling följer, i
mitt land lär du känna Gud; der blir du ynglingens maka, der blir du
menniska".
Aikyns öga strålade, intet sade hon.
Ynglingen sade: "jag bad Tadibén, att han skulle fråga andarne, jag
sade: man har tagit min hvita ren och sålt den åt en annan, som ej vill
lemna den. Jag betalar honom, hvad han betalt, och röfvar ej min hvita
ren".
"Tadibén frågade andarne, han slog på sin trumma, han lyssnade till
andarnes svar. De svarade:"
"Bed ynglingen lemna i tältet lösen för renen och bortföra den, så är
den åter hans".
Än klarare strålade Aikyns öga, men hon sänkte åter blicken och sade:
"Främling, så säga våra sägner; Fordom lefde en Tadibé, han hette Urier.
Han var den högste af alla Tadibéer, en spåman öfver alla, vis öfver
alla. Men han fann jorden dålig, han längtade till himmelen. Så befallte
han sina båda hustrur göra nya kläder åt dem alla och nya körredskap åt
renarne, och intet gammalt finge blandas deruti. Han steg i sin släde,
och hustrurna stego i hvar sin släde, och renarne drogo dem upp mot
himlen. Men Urier såg, huru hans unga hustrus ren icke mäktade stiga
uppåt, utan huru hennes släde allt mer sänkte sig mot jorden. Han
frågade henne, och hon sade: i min klädnad sydde jag ett band, som jag
tog ur barnets linda. Det drager mig till jorden. Låt mig återvända".
"Och Urier tillät henne att vända om, men den andra hustrun delade med
honom himmelens herrlighet, åkte med dess starka renar, hade aldrig
brist på villebråd eller annat godt".
"Främling, du är vis som Urier; vän, hos dig vore himmelen; men i Aikyns
drägt sitter ett band ur barnets linda: hon kan ej följa dig".


Simrith.

Den mäktige konungen Arthahsasta hvilade, under en resa, en dag öfver i
Ninive, och hans undersåter firade fröjdefester öfver att konungen
dröjde inom deras murar.
Nu framträdde åtta af landets skönaste döttrar, prydda med guld och
dyrbara stenar, och lysande lika af skönhet som af prakt, och de dansade
inför konungen.
Då de slutat vinkade konungen åt den skönaste af dem alla, att hon
skulle framträda till hans konungsliga stol. Hon gjorde så och böjde knä
under det hon vördnadsfullt sänkte pannan emot handen. "Hvem är du,
landets skönaste dotter?" frågade konungen. "Måtte konungens lefnad vara
lyckosam!" svarade tärnan, "din tjenarinna är enda barnet af Moabiten
Bosnai, den hängångne".
Konungen talade vidare: "Rikedomar äger du mera än ditt hjerta kan
önska, ty hans ägodelar äro vida omtalade för deras storleks skull; hvad
vill du begära för en nåd af mig?"
"Konungens sällhet vare evinnerlig! Vågar din tjenarinna hoppas att
konungen vill höra hennes bön?"
"Dig vare din bön beviljad innan du utsäger den, du nejdens skönaste
prydnad! Vill du välja dig en make af de ädlaste i landet, jag svär dig,
vore det än konungens egen son, du skall blifva hans. Eller åtrår du
makt och ära? Arthahsastas makt är vidsträckt som solens, han skall
gifva dig hvad du fordrar, ty du har funnit nåd inför hans ögon".
"Ära och pris vare konungen, och seger och makt omgifve honom alltid!
Ringa är den lott din tjenarinna begär. Gif henne, o konung, till äkta,
Bani den Israeliten, som tjenar i ditt förmak".
Konungen sammandrog sina ögonbryn och sade: "Bosnais dotter, konungens
godhet är helig! Skall din fägring och dina rikedomar gifvas åt en af
fängelsets barn, en af dessa, som konungens nåd tillåtit att draga hem
för att uppbygga sin förstörda stad. _Du_, landets ädlaste dotter, din
faders slägt skulle förskjuta dig".
"Vågar din tjenarinna tala?"
"Tala".
"Denne Bani är uppvuxen i min faders hus; dottrens själ har fäst sig vid
hans, som vinrankan vid trädet. Ho kan skilja dem åt utan att förstöra!
Din tjenarinnas slägt vill icke gifva henne åt en af fängelsets barn,
men se, o konung! din vilja är deras lag, och din lag är helig. Din
tjenarinna vet att ditt ord är ett fast berg!"
Konungen befallte att Moabiten Bosnais broder skulle inkallas; han
infann sig genast och nedkastade sig inför konungen.
Arthahsasta befaller, att du gifver den Israeliten Bani din broders
dotter till äkta, och att du ända till sista penningen utbetalar hennes
arf till honom, och att henne icke förmenas att följa honom i hans land,
dit konungen lofvat honom att tåga till de sina.
"Höra är lyda", svarade mannen och gick för att fullgöra konungens
befallning.
Men Bosnais dotter gick hem och stängde in sig i sin kammare, der hon
kastade sig neder och tackade Israels gud, som bistått henne.
Men hennes gamla amma, som följt henne hem, hade redan på vägen hunnit
få veta hvad som händt hos konungen, och hon sprang nu att uppsöka Bani,
för att förkunna honom hans lycka. "Nu", ropade den gamla i jubel, "nu
få vi föra mitt hjertas dotter till våra fäders land, och alla hennes
rikedomar blifva dina, min själs son! Gläd dig, Bani, gläd dig du
lyckans utkorade!" När Bani förnam hennes mening, bad han henne bedja
Simrith, att han finge ett samtal med henne.
Då de nu möttes, sade Bani: "Simrith, o Simrith, skall jag väl tro hvad
amman sagt mig, skulle väl du, din faders dotter, vilja följa med den
fattige och föraktade fången?"
Simrith rodnade och räckte honom handen och sade: "Bani, jag har talat
för oss, jag visste att du ville äga mig, men intet hopp hade, nu är jag
din."
Bani tog hennes hand mellan sina händer, men teg. Sluteligen sade han:
"Tack, o Simrith, för denna ljufliga stund! Men se, icke skall jag
derföre missbruka din godhet. Jag reser i morgon till mitt land, der
skall jag arbeta för mitt folks väl, du Simrith får icke följa mig, här
är du aktad, här har du vänner. Landets furstar skola täfla om dig. Ack,
hos oss vore du en främling, derföre skulle du _der_ förskjutas och
_här_ äro fängelsets barn föraktade! Blif här i ära och rikedom".
Nu såg Simrith opp, lyfte högt sitt hufvud och sade: "Nej, Bani, med dig
vill jag följa, hos dig är mitt hem, här ar jag främmande. Din Gud har
jag länge tillbett, han skall bli min Gud, ditt folk skall blifva mitt
folk. Hälften af mina ägodelar skola vi helga åt din Guds hus, och du
skall vara min herre".
Ett år hade Bani och Simrith bott i en stad, en timmas väg från
Jerusalem, och Bani var en af sitt folks öfversta, och Simrith hade
suttit i kammaren och spunnit och väfvit kosteliga tyger, men nu satt
hon nästan hela dagen blott hos sitt barn och gladde sig öfver dess
fägring. "Bani, o min herre!" sade hon ofta till sin man, "mycket godt
hafver Herren gifvit mig, huru skall mitt hjerta tillfyllest lofsjunga
och prisa?" Och när de andra qvinnorna, af de Moabiters och de
Cananiters och andra fremmande folkslags döttrar, prydde sig med gyllene
klenodier och smyckade sitt hår och gingo prydda inför allt folk eller
dansade inför sina afgudar, då sade de till henne: "Simrith, hvarföre
skall du ensam stänga dig inne, se, vi hafva nog mycket uppoffrat, som
lemnat hem och vänner för att följa med fängelsets barn till deras
förstörda stad, icke skola vi dock neka oss alla nöjen". Men då sade
Simrith: "Låter oss vara glada, hvar efter sin håg, jag har glädje mer
än mången". Men de andra qvinnorna vredgades dock icke på henne, ty hon
var mild och ödmjuk af hjertat, och klandrade icke de andra, ehuru hon
ej följde dem.
Men se, då utgick ett påbud i Juda och Jerusalem till all fängelsets
barn, att de skulle församla sig i Jerusalem, och hvilken som icke komme
inom tre dagar, hans egodelar skulle gifvas till spillo, och han
afskiljas från menigheten.
Och Bani välsignade sin son och sade till sin hustru: "Herren vare med
dig Simrith, jag går till Jerusalem".
Men Simrith svarade: "Herren gifve dig en lycklig hemkomst; mitt hjerta
är tungt!"
Och Bani gick upp i staden och satte sig jemte allt folket inför Guds
hus.
[1] Och Esra, presten, stod upp och sade till dem: "J hafven förtagit
eder i det att J hafven tagit främmande hustrur, på det J skullen ännu
föröka Israels skuld".
[1] 1:sta Esra boks 10 kap. 10 vers.
"Så bekänner nu Herren edra fäders Gud, och görer det honom ljuft är och
skiljer eder ifrå landsens folk och ifrå de främmande hustrur."
"Då svarade hela menigheten och sade med höga röst: ske såsom du oss
sagt hafver".
"Men folket är mycket, och regnväder, och kan icke stå ute: så är det
icke heller ens eller två dagars gerning: ty vi hafve sådane
öfverträdelse mycken gjort".
"Låt oss beställa våra öfverstar i hela menighetene, att alle de i våra
städer, som främmande hustrur tagit hafva, komma på bestämd tid, och de
äldste i hvar stad, och deras domare med: till dess vår Guds vrede må
från oss vänd varda i denna saken".
Men Bani satt stilla såsom slagen af åskan, och rörde hvarken hand eller
mun. Men när folket begynte skingras, då steg han opp. Han var till
utseende som en eldslåga, och hans drägt fladdrade för stormen, men hans
långa lockiga hår nedföll nu raknadt kring hufvudet och vattnet
strömmade der utföre. Så trädde han fram för presterna och de äldste och
sade: "Håll, utöfven icke orättvisa i Herrans Israels Guds namn! Skall
väl den oskyldiga lida med den skyldiga? Må de som bedrifvit afguderi
och otillbörligt väsende, må de fördrifvas; men se, äfven jag har en
moabitisk qvinna till hustru, hvem känner icke hennes fromhet och
gudsfruktan; skall det oskyldiga lammet förjagas med rofdjuret".
Men då ropade allt folket: "Hvarföre skulle Bani ensam blifva
undantagen, på det Herrans vrede må drabba oss för hans skuld". Och de
ropade och bullrade så att Bani icke fick tala mera, och slutligen
stormade han rasande bort och hem.
"Simrith" ropade han genast då han inträdde. "Låtom oss draga hädan.
Lägg in dina och barnets saker och nödigt husgeråd; åsnor och kameler
skola snart vara tillreds, vi resa".
"Bani, o min herre, hvi vredgas du så, hvad har händt?"
Bani berättade nu för henne, huru de främmande hustrurna och barnen
skulle frånskiljas och sade sedan: "Dig lemnar jag aldrig. Jag vill
öfvergifva fader och moder och blifva när mina hustru, vi skola vandra
till främmande land".
Simrith knäböjde gråtande och bad till Israels Gud om styrka, derpå steg
hon opp och sade: "Ingalunda, o Bani, skall du öfvergifva ditt folk och
blifva en främling ibland hedningar för din qvinnas skuld. Se! du är en
af ditt folks öfversta, hurudant exempel vill du gifva, att du skulle
vara den förste att öfverträda Herrans bud. Se, jag går, gif mig något
att jag må kunna lefva och uppföda din son, och jag vill söka mig en
tillflykt vid ditt lands gränsor, på det jag må se röken af offren inför
Herranom och känna doften af blommorna på ditt lands ängar. Du skall
taga dig till hustru en af Israels döttrar och du skall snart glömma
Simrith. Se, icke bör jag klaga, jag har ju ägt så mycket. Herren gaf
och Herren tog, välsignadt vare Herrans namn".
På första dagen i tionde månaden satte sig Esra presten och de ypperste
fäderne och de som beställde voro, och afskiljde alla de främmande
qvinnor och deras barn.
Och Bani rasade af ångest, och de satte vakt om honom, och Simrith och
hennes son och hennes tjenarinnor blefvo satta på kameler och fingo en
vägvisare, som skulle föra henne till hennes slägt.
Men hon sade: "Ingalunda till min slägt, ty de hafva förskjutit mig,
emedan jag omvändt mig till Israels Gud, och följt hit med Bani".
Då sade de som tillsatte voro att bortföra henne, att hon skulle
uppgifva hvart hon ville föras. Men hon visste det icke, utan bad dem
föra henne hvart de ville, Herren skulle väl gifva henne ett hem.
Och då de satte henne på kamelen och började tåget, då lemnade krafterna
henne, och hon sjönk ned afsvimmad. Då kom Esra gående den samma vägen
och sade: "hvem är denna unga qvinna?"
Och folket, som stod omkring, svarade gråtande att det var Moabitiskan
Simrith, Banis hustru, som hade gifvit sina ägodelar åt Herrans hus, och
nu skulle gå i landsflykt med sitt barn.
Och Esra frågade vidare, då svarade honom Simriths gamla amma, som gret
omkring sin matmoder: "Herre, när furstar och konungar ville qvarhålla
denna mitt hjertas dotter i hennes land, ja, då sjelfva den man, hon
ville följa, bad henne qvarstadna i ära och rikedom, då sade hon lik
Ruth: din Gud skall blifva min Gud och ditt land skall blifva mitt land,
och så sade hon: hälften af mina rikedomar vill jag gifva din Guds hus,
och så har hon gjort, och från barndomen har jag, din tjenarinna, lärt
henne att dyrka Israels Gud, och nu bortjagas hon, lik en missdåderska,
och fråga alla dessa här hurudan hon varit".
Då ropade allt folket med hög röst: "Du Guds man, låt icke förjaga
henne. Se hon har varit en mor för våra barn, hennes visthus har varit
den fattiges, och hennes gudsfruktan har varit vår lykta". Då bad Esra
att hon skulle återföras i sitt hus för att vederfås, och så gick han
åter upp till Jerusalem, dit mycket folk följde honom och der de äldstas
råd ännu var.
Och han gick upp i templet och bad inför Herran om insigt i denna saken,
och så samlade han åter de äldsta och dem som voro beställda häri, och
berättade dem om Banis hustru, och de sade alla med en mun: "Herren
varder henne upptagande för hennes fromhets skuld".
När folket hörde domen, vandrade det åter till Banis stad och togo honom
af vakten och prydde honom med kransar och buro honom omkring med jubel
och lust och sjöngo och ropade: "Herren låter sina nåd väldiga vara
öfver dem, som frukta honom".
Men Simrith låg hemma på knä invid sitt barns bädd och prisade Herren
för den stora nåd henne vederfarits: "Lofvad vare Herren, att han mig en
underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad; ty jag sade i min
häpenhet: jag är bortdrifven ifrå dina ögon: likväl hörde du min böns
röst, då jag till dig ropade".
"Glädjens Herranom all verlden, sjunger, priser och lofver!"


Manala[1] Jungfrun.

[1] Underjorden.
"Lif är kärlek".
Vill du höra sagan om Kalmas[1] dotter?
[1] Förgängelsen.
Dunkel framrinner Tuoniströmmen[1]. Hvem skymtar i dimman på dess
strand? Hvem nalkas mörka Manala hemmet?
[1] Underjordens flod.
Kalma står på andra stranden. Hon kallar Manalas jungfrur: "Kalmas
döttrar, Tuoni[1] nalkas det dunkla hemmet, den starke mannen, jordens
herre, nalkas med byte. Stolt är bytet som han för. Kalmas dotter, du
den yngsta af dina systrar, fatta årorna, flytta båten till strömmens
andra strand".
[1] Döden.
Redan flyter båten sagta fram på det dunkla vattnet. Tuonelas[1] flicka
ror med tysta åratag, hennes blick hvilar i fjerran der Tuoni nalkas.
Hvem medför den starke, den alltförödande? Bleke yngling, din vext bådar
styrka i hvarje muskel; huru har du låtit besegra dig? Dina lockar falla
trotsande ned på ömse sidor om en stolt panna, din knutna hand omfattar
ett stort svärd och ännu thronar vreden öfver dina ögon, röd brusar
bloden ur såret i ditt bröst. Din var styrkan, din var skönheten,
hvarföre låter du Tuoni bortföra dig?
[1] Dödens hem.
Men nu hördes en ton från harpans strängar, en sakta flägt krusade det
matta vattnet, en sång hördes, orden hördes, Kalmatars båt stannade.
Tuoni stannade ej, han skyndade framåt sin gång.
"Det är för sent, du gamla sångare" ropade Kalma på stranden. "Tuoni
återger ej det rof han fattat. Skynda med färjan, från Manala återvänder
ingen".
Men fullare ljöd sången, kraftigare klingade orden, ordets makt
besegrade jernets. Maktlös fällde Tuoni den mot rofvet sträckta handen.
Ynglingen slog upp sin blick.
Hotande ljöd Kalmas stämma i dunklet: "Ha du gamle deroppe, öfvar du
ännu dina trollrunor? Din makt skall dock snart se sitt slut".
Men i båten satt Kalmatar. Hennes blick hvilade på ynglingen, den
ljusnade småningom vid tonerna, en tår föll ur hennes öga, den första
som der uppstigit.
Åter ljöd Kalmas stämma hotande i dunklet: "Kalmatar, du din moders
yngsta, gå, följ det flydda rofvet ut i verlden; fäst dig vid hans sida,
sug blodet ur hans sår, kraften ur hans senor; återhemta till din moders
hem hvad henne blifvit frånröfvadt. Icke må lifvet vinna seger öfver
döden! -- Kalmatar gå!"
Vid den vaknande ynglingens sida stod Kalmatar, liknande nattens dimma
på ängen. Nu reste den unge krigarn opp sitt hufvud och famnande honom
stod Kalmatar, glad att föra honom hem till sin boning, men då utbrast
han: "Vik hädan spöke, vik under jorden om du dädan kommit, eller till
luften om ditt leda hem är der, eller i vattnet, om du är fiskens syster
eller äfjans dotter; eller sök dig ett hem i luftens alla fyra väder, du
troll". Kalmatars blick föll hemsk på ynglingen, men vid hans åsyn smög
åter en tår i hennes öga och hon sjönk undan, som en fallande dimma, en
skymtande skugga.
Men i sitt eget hem på det stolta Hamila låg den bleke ynglingen på en
bädd. Vid hans sida satt hans moder och beströk sakta den sårade med
undergörande salfva, och band deröfver fina bindlar.
På afstånd stod den rika flickan, hon som lofvat blifva den sårades
brud; men hon talade intet, utan stod blott i dörren och blickade inåt
rummet. Då susade en kylig fläkt genom dörren invid henne och Kalmatar
stod vid den sårades hufvud. Förfärad for den unga bruden tillbaka, och
störtade sanslös ned på gården; och den sjuke ville opp för att hjelpa
henne, men hans moder lade honom åter varsamt ned och den starke
ynglingen låg der som ett barn, då modren hastade att hjelpa den
afsvimmade.
Men Kalmatar hviskade sagta: "En kyss på dina läppar och du vore min;
men ack, i min moders gårdar, der förstöring och tillintetgörelse bo.
Kärlek är lif. Hvarföre skulle dödens jungfru älska? Unna mig blott att
stundom stå vid ditt läger, att stundom se dig lycklig vid hennes sida,
hennes, hvars hjerta hyser varm blod och kanske varm kärlek, men som
dock ej kan älska dig som jag! Förskjut ej den arma från lifvet, från
ljuset, från dig". Och Kalmatar böjde sin bleka panna mot sina
sammanknäppta händer inför ynglingen, som betraktade henne med fasa och
bjöd henne gå.
Åter skymtade Kalmatar bort, endast vid den sanslösa flickan stannade