"Sämre folk": En berättelse - 11

Hur hon ville göra allting nätt och beqvämt för sin kära gäst! De fina
sakerna hon säkert tagit med sig, skulle pryda rummet, i byrån fans
dessutom god plats. Och Kajsa lofvade sig sjelf att aldrig tråka ut sin
dotter med »förmaningar» eller »predikningar», som hon visste att Nadja
icke tålde. Och aldrig skulle hon nämna ett ord om det förflutna och de
ungdomsdårskaper Nadja begått.
Allt skulle gå så sakta och behagligt. Allt som inlagdt i mjuk, lös
bomull. Dämpadt höstsolsken inne i det lilla rummet. Hvita
musslinsgardiner öfver de dunkla, gröna fönsterrutorna.
Kajsas ögonlock begynte tynga. Det föll en slöja öfver hennes ögon, en
slöja i lätt, matt rosenskimmer. Alla tankar blefvo ljusare och gladare,
fingo vingar och flögo ut i den stora, vida, obekanta verlden.
De lyfte hennes afmagrade gestalt så stilla öfver alla materiela hinder,
buro den öfver land och haf, fylde lungorna med frisk luft och utbredde
öfver hennes hela varelse en atmosfer af stilla lycka.
Tankarne i drömgestalter förde henne till ett annat och bättre land, der
allt var så putsadt och fint, att fattigdom och elände icke kunde
trifvas der. Allt var färdigt och ingenting behöfde göras. Kajsa kände
hur ungdomskraften återkom och det glada, välsignade ungdomsmodet.
Hon gick åter igen ung och lätt i det höga och doftande gräset, hörde
sorl af bäckar och ett qvitter af tusen foglar. Hon var så glad, att hon
måste springa, och i stället för att låta sina fötter följa den gröna
stigen, höjde de sig ofrivilligt och hon bars liksom en fjäril fram
öfver blomstren, mellan höga träd, mot fjärran sköna trakter, allt
längre och längre.
Hon såg någon framför sig, ett ungt väsen liksom hon sjelf. Det var
dottern. Hon ville taga hennes hand, men det lyckades icke. Kajsa såg
att Nadja föll ned mot jorden, och ville hjelpa henne. Men till sin oro
märkte hon, att hon sjelf icke var tung nog för att få fäste vid marken.
Hon försökte tynga sig ned, gjorde ansträngningar för att nå jorden, men
studsade upp igen lik en ballong och Nadja snafvade, gick alltmer
krokig, tills hon slutligen kröp. Med gråtande suckar ville modern lyfta
upp henne, men förgäfves. Hon nådde icke dit ned.
Också här fans således en ofullkomlighet. Kajsa kände det som ett moln
af missnöje, som likväl försvann snart, hon höjdes så småningom alltmer,
kom upp i dimmiga regioner, der hon förlorade allt medvetande om sig
sjelf och allt annat. Hon sof. Drömmarne kommo och gingo likt töcken.
En kall pust ifrån det öppna fönstret väckte henne slutligen. Hon frös.
Kalla rysningar skakade hennes kropp, det var skymning i rummet, och
glöden i spiseln var slocknad. Hon var åter gammal och skröplig, åter
sitt eget sjelf.
Hon höjde sig för att stänga fönstret, lyfte sig mödosamt från sin
plats, flyttade fötterna besväradt. Hon tog ett steg, men stannade.
Hvad var det? Der på stolen, vid bordet. Hvem? Hvad?
Någon, som låg med hufvudet på händerna, lutad mot bordet. Han,
inspektorn, den regelrätte och nyktre inspektorn, som åtnjöt Kajsas
stora aktning, honom som hon beundrade och nästan älskade som en son.
Han här -- och i sömn.
Hon gick så sakta hon kunde, sväfvade som en ande, stilla och ljudlöst
till fönstret, stängde det och gick tillbaka.
Då höjde han sitt hufvud, såg upp och lät åter hufvudet falla.
Kajsa såg, att han icke druckit, Hans ansigte var förvridet, men af
sinnesrörelse, och hon förstod, att han var i uppror. Hvad hade händt?
Hon vågade icke fråga. Hon var rädd för sanningen.
Utan att säga ett ord, satte hon sig. De magra händerna knäppte hon igen
öfver knät och gaf sig till att stirra på golfvet.
Det mörknade. Klockan slog half nio. Den slog nio. Så steg han upp och
slog tungt sin hand i bordet. Hon spratt till, skrämd. -- Hvad är det,
spektor, har något händt? -- hon vågade knappt tala.
Om en stund kom der fram ifrån honom ett ljud som ett hot eller en
förbannelse. Han svor en ed och slog ännu en gång i bordet. Kajsa hörde
några afbrutna ord och förstod, att de gälde Nadja:
-- Om jag inte skall straffa henne i hennes förbannade synd, tills fan
far ur kroppen på henne, så må jag aldrig få namn af hederlig karl mer!
Om jag inte skall ge henne ett knifhugg i ansigtet, så den röda bloden
rinner ur och bleker hennes fagra kinder, så må djefvulen kasta mig i
sin eviga eld. Om jag inte piskar henne och flår henne, tills hon inte
har ett qvitt af synden i sig mer, så må ni spotta på mig, mor, men så
mycket vet jag, att straff ska hon ha och det så att lifvet hennes inte
är värdt en pris snus. Förr blir hon inte menniska! Ja, ni må ursäkta,
men det är det sista medlet. Om jag inte haft henne kär, så hade jag
låtit henne fara för längese'n. En annan skulle inte vilja ta i en sådan
der med hoftång en gång. Men jag, jag skall aga henne. Jag skall märka
henne. Det skall inte bli många hon förför mer. Och med superiet ska det
också ta en ända. Nu vet ni hvar ni har mig, mor Kajsa. Jag far i morgon
till Petersburg. Sist om en månad är jag tillbaka. Så, gråt inte. Jag
har ett paket åt er. Var inte ledsen, hon skall bli folk ännu, skall ni
få se, men jag skall försöka mitt sätt hvad det kan hjelpa. Godnatt, vi
ses igen.
»Spektorn» gick. Kajsas födelsedag var till ända. Hon klädde sakta af
sig och lade sig att sofva i det tomma rummet. Men hon somnade icke och
såg inga ljusa syner mer, inga glada drömmar kommo, bara sorgsna och
tunga tankar.
Om några dagar träffade hon uppe på gården Ulfs betjent, som varit
Samulis sagesman. Hon hade svårt att få honom att tala. Men så mycket
fick hon veta, att Nadja stiftat olycka i Granbergs familj, skilt
makarne åt och ruinerat mannen. Att hon sedermera lefvat ett år i
»större förhållanden», men för tillfället hade det mindre gladt. Hon var
ofta hemlös och dref omkring på gatorna i S:t Petersburg. Hjelpte man
henne, lefde hon bekymmerslöst några dagar, »etablerade» sig, men
öfvergaf snart alltsamman för att börja om på nytt igen med det gamla
lefnadssättet. »Hon har blifvit äldre och ser inte mer så bra ut»,
berättade mannen, »men är lika glad och lustig som förr.» Och för att
försona någon del af det onda han sagt, tillade han: -- men hjelpsam är
hon mot alla fattiga och gamla, och hjerta, det har hon också! -- Han
räknade upp en hel hop med tillfällen, då hon hjelpt landsmän, som sökt
upp henne, -- en god själ, -- slutade han och tillade ännu en gång som
tröst: -- fast hon har en dålig natur, men det kan hon inte rå för.
Kajsa hade i sitt lif burit så mycket, att hon nog kunde bära detta
till, tänkte hon. Och hon visste, att det var Guds straff, och att han
aldrig lägger tyngre kors på en än man kan bära. Hon skulle försöka
skicka sitt stackars barn något penningar, alltid kunde man få ihop
något. Kanske det kunde göra henne en glädje.
Hvarför hade Nadja blifvit sådan? Hon frågade sig sjelf detta tusen
gånger, och kunde inte få det klart för sig. Hon hade dålig natur, sade
man. Hvarifrån? Af henne, modern sjelf? Eller af Sergei?
Eller var det dålig uppfostran? Kajsa hade inte förstått att göra det
bättre. Hon hade gifvit henne det bästa hon kunde. Ett godt exempel. Och
sin kärlek. Och sin bön till den allsmäktige Guden. Ingenting hade
hjelpt.
Inte ännu. Men kanske med tiden.
Kajsa funderade hit och dit. Hon rådslog med sig sjelf och sin
erfarenhet. Hvarför bli menniskor, specielt flickor, dåliga på det
viset?
Vanligen frestas de först i begynnelsen af andra, falla för frestelsen
och fortsätta i synd. Några få af hennes bekanta hade lockats oskyldiga
i olycka. Det var en eller två. Men Nadja? Hvem hade lockat och frestat
och fört henne in på denna väg?
Den ryske officern ... ja, nej? Hon hade redan förut varit så der
lite... Hvad hade varit hennes frestelse? Fåfängan? Ärelystnaden? Nej
och återigen nej. Med ohjelplig envishet kom hon jemt tillbaka, det var
den onda naturen. Och boten deremot? Fans det någonting annat än hennes
gamla, eviga botemedel, det som ändå inte hjelpte, kärleken och bönen?
Kajsa gick till sitt lilla hem, gick långsamt med sin grå stickstrumpa i
handen. Hon tog vägen genom stengärdena, den gamla välbekanta vägen, och
fingrarne flyttade stickorna så flinkt och snabbt. Hon gick rak och
styf, munnen litet snörpt, de glänsande ögonen fästade på skogen framför
henne. En het rodnad brann på de magra kinderna, och endast hufvudet med
den svarta sidenduken på var böjdt, som fruktade hon ett slag.
Undergifven och from till sinnes steg hon in i sin stuga och återtog med
vanlig lugn ifver försummadt och kärt arbete, som dock i dag ansträngde
henne dubbelt. Men hon hade nu ett nytt mål. Att bereda sin stackars
olyckliga dotter en glädje. Då hon nu var i olycka och saknade hem och
vänner skulle hon kanske med förtjusning emotta en hjelp af sin ringa
föraktade mor.
Hon strök med lugnare mod sina kragar. Det var alltid så uppfriskande
att arbeta, också om det ansträngde en liten smula. För hela denna tvätt
kunde hon få ihop en tre, fyra mark. Och mer hade hon i sparbanksboken.
Ja, hon kunde ännu arbeta, och så roligt, hon skulle hjelpa sin dotter!
Samuli hade kostat ut en del af hvad han under året sparat på sin
jernvägsbiljett. Han hade uttagit allt hvad han hade i sparbanksboken.
Men den han sökte fans ej mer i S:t Petersburg, hon hade med »ett
sällskap» rest till Moskwa. Sällskapet skulle ge föreställningar
någonstädes, på någon stor och utmärkt teater. Nadja hade berättat i det
hus, der hon bott i S:t Petersburg, att det var någon kejserlig opera
hon skulle till, men madamen i porten menade, att en sådan trasvarg som
Sergeiewna egentligen vore för dålig till och med för cirkus.
»Sällskapet» gjorde konster på lina för det mesta -- Nadja hade redan en
tid sjungit på samma ställe som de dansat ... och nu skulle de försöka
sin lycka i Moskwa.
Samuli, som för längesedan lärt sig något ryska, förstod likväl icke
mycket af portvaktarmadamens berättelse, men hufvudsaken begrep han.
Polisen hjelpte honom på trafven, och nu var han på väg efter henne. Det
var icke kärlek, som dref honom. Det var hämd. Han visste ej hvad han
ville, blott straffa. Den långa resan öfver den hundra mil långa steppen
föreföll honom oändlig. De breda floderna, som vältrade sina
vattenmassor från öster till vester, från norr till söder liknade
kolossala ormar, som slingrade fram genom öknen, städerna med sitt
bullrande lif liknade i hans tycke små obehagliga oaser, mot hvilka
sjelfva ödemarken var tilldragande och angenäm.
Men ändtligen kom han fram.
Han tog sig rum i zigenarqvarteret borta vid Ukrainii pereolok i
närheten af det hus, der han genom polisen fått veta att Nadja bodde.
Det dröjde, innan han kunde orientera sig så mycket, att han förmådde
söka upp henne. Luften i det värdshus, der han logerade, plågade honom,
bemängd som den var med osunda dunster; maten, tillagad med stinkande
bomolja, qväljde honom, och rummen, låga och illaluktande, voro så
smutsiga, att han med sina nya kläder fruktade att sätta sig ned.
Kocken i detta hus var honom en gåta, fin och hvitklädd stod han halfva
dagen i porten och paraderade. Köket såg ut som en svinstia, det var
inte troligt, att kocken någonsin var der.
Och så gatorna. De slingrade som labyrinter utan utgångar åt samma håll,
förvillande och farliga.
Mörka, låga hus i hela denna stadsdel med omöjliga gårdar och
märkvärdiga trappor. Öfverallt kyrkor och kapell, öppna hela dagen.
Kling-klang i kyrkklockor och kastelltorn. Kaftanklädda prester, poper i
fladdrande hår och långt skägg, med tofflor och smutsiga kalsonger som
syntes inunder kaftanen då de gingo, korpojkar, som stulo från
pepparkaksmadamerna vid hörnen och sjöngo, svängande rökelsekaren
ögonblicket derefter inne vid altaret, glädjeflickor, som korsade sig
och knäföllo i smutsen vid den helige St. Sebastians i nattrock klädda
messingsbeläte, käringar med qvastar längre än de sjelfva, och som
sopade gatan, så att all orenlighet stannade qvar, allt såg han med
yrvakna, missnöjda ögon, utan att rätt veta hvart han skulle eller hvad
han ville.
Den eleganta staden roade honom icke. De breda gatorna, som gingo i
backar och bugter, de vackra trädomgifna husen i lackerad sten med
tornspiror och originela prydnader intresserade honom icke, han
förbryllades af det högljudda larmet, som i styrka vida öfversteg
bullret på gatorna i St. Petersburg, han skrämdes af stojet på
Stritninka och fann Kremls underjordiska butikstad mera lik en kolossal
röfvarkula än en orientalisk marknadsplats.
Endast uppe i Kreml bland palatserna och kyrkorna tyckte han sig kunna
andas. Der var högt till himlen och vida utsigter öfverallt omkring.
Flodens gula vatten bredde sig nedanför, flöt under breda broar och rann
som ett bälte af guld genom ängarne. De herrliga antika palatsen med
sina borggårdar fängslade honom som underverk från drömlanden, de
hundrade kyrkorna af originela, barbariskt omöjliga former och i
bizarra, djerfva färger kommo honom att häpna. Gyllne kapellets
solglänsande kupol bländade honom, och han stod som en bildstod framför
Guds moders hus vid röda porten, någonting så praktfullt, så vansinnigt
praktfullt hade han aldrig kunnat tänka sig!
Det folk, som stimmade omkring honom på gator och torg, syntes honom så
främmande, som hade han hamnat på en annan planet. Samuli kunde inte få
i sitt hufvud, att de alla voro »kristna». De rödkjolade ryska
matuschkorna i perlor, band och kakoschnickar hade han redan i
Petersburg vant sig vid, också männen i sina rynkade svarta
sammetskjolar och de röda, vida skjortorna, med vida byxor och höga
stöflar, fann han sig i, men det var en massa annat märkvärdigt folk,
som sågo okristliga ut och som Samuli inte kunde se sig mätt på.
Det var armenier med sina bruna kaftaner, silfverstickade långvästar och
fezer, malarosser med brokiga silkessjalar kring länderna, arkangeliter
med hvita långa rockar, tscherkesser i blå, åtsittande, pistolbeprydda
syrtuter, glittrande af silfverbroderier, tofsar och knappar, och så
militärer i otaliga olika uniformer, röda, gröna, blå och gula, i
silfversnodder eller guld, i fina kläder eller illa dolda trasor.
Och qvinnorna! De eleganta damerna i moderna vagnar öfverstrålades lätt
af de brokigt klädda, som gingo till fots. I blått och rödt, i själar
och slöjor, i sammet och silke, oäkta och billigt, slitet och gammalt,
men pittoreskt och lifligt i färgen. Ett stoj och ett skrattande, ett
lif och ett spel med svarta ögon.
Samuli skuffade ifrån sig allt hvad han kunde. Några togo honom under
armen, andra fattade honom i handen, några talade med honom, andra
förföljde honom eller gåfvo honom de otvetydigaste blickar.
Han skakade sitt långa hvitgula hår, som om det varit bromsar, som
angripit och stuckit honom. Han ryckte på sig, som om de varit insekter,
dessa sköna med mogna behag, som erbjödo honom sitt sällskap. Och när
det icke hjelpte, höjde han hotande armen utan en gnista ridderlighet.
Det var en björn utan manér och omöjlig att uppfostra. Och der han gick
fram, skallade det hånande skratt efter honom. Han hade varit färdig att
»märka» flere än en af »damerna» med sin knytnäfve, han hade sinnet
uppe, det hade bara behöfts en flägt, och det hade brustit ut och tagit
låga.
Ändtligen, efter många bemödanden, hade han fått rätt på Nadjas
egentliga bostad. I ett af zigenarqvarterets största och minst väl
beryktade hus bodde hon med några af sällskapet. Men det var omöjligt
att träffa henne. Hon var alltid borta, och den, som bevakade detta de
förtrollade prinsessornas hus, hade intet förtroende för Samulis ärliga
ansigte, härute var det en dålig rekommendation.
Han beslöt att stå utanför och vänta. Dag förgick efter dag och han
träffade henne icke. Det var en långtrådig parad; i denna kasern var det
många som kommo och gingo, men henne såg han icke.
En dag, han var så uppretad, så föga blid och i en sådan
sinnesstämning, att han hade kunnat företaga sig hvad som helst, en dag
försökte han att tränga sig in och söka henne genom hela huset, genom
alla de eländiga flyglarne, rum ut och rum in, om så skulle behöfvas.
Men han hejdades redan i porten. »Njanian» med de väldiga armarne i
sidan tog honom i armen och vände om honom, ledde honom ut på gatan, som
om han varit en vante. Den gamla megärans grin verkade som ett ögonkast
af medusa, Samuli lät sig motståndslöst föras tillbaka, förbluffad inför
detta odjur till qvinna; han beslöt att vänta till afton, utan att
förtära något på ett helt dygn, om det vore nödvändigt.
Han blef icke gladare mot qvällen. Hon dröjde och dröjde. Klockan slog
åtta och nio och tio, och hon syntes icke. Men när han var färdig att
springa till polisen för att ännu en gång be om hjelp, hörde han ett
skratt inne på gården...
Rösterna kommo närmare. Ett par tre slamsiga qvinnor, inhöljda i kappor.
Hon gick emellan dem, hon var den längsta. Det var ryska de talade, hon
en bruten rotvälska, de andra genuint. Det var icke vänliga röster, icke
vänskapliga knuffar de utdelade till hvarandra. Nadja, något lifvad af
sitt konjaksblandade té, munhöggs så godt hon kunde, och när de ryska
oqvädinsorden icke voro tillräckliga, tog hon till svenska och finska.
Samuli följde efter. Han ville observera dem en stund. De gingo alltjemt
grälande gatan framåt. Kom der en herre, blef han tilltalad af deras
vänliga, inställsamma stämmor och i smickrande ordalag, kom der en dam,
skrattade de, som om de sett en karrikatur.
Samuli gjorde sig färdig att bakifrån fatta tag i Nadjas axlar och ta
henne med sig. Men innan han visste ordet af, kilade de in i en portgång
och försvunno.
Der brann en grön lykta vid porten, och en skylt med bilder hängde öfver
ingången. Samuli ringde, blef insläppt och stod framför ett slags
svartmuskig väktare, som mer liknade en röfvare än en hederlig menniska.
I sjelfva portgången var halfmörkt, den gröna lyktans sken upplyste helt
otydligt en trappa, som ledde nedåt, och visade de tjocka röda
draperier, som skylde en dörr långt i fonden.
Vaktmästaren hindrade Samuli att gå vidare. Han mönstrade honom noga och
sträckte ut handen med ett dundrande: »Stcho?» Men förmildrades så
småningom och nickade.
Samuli stack handen i fickan, tog fram en silfverrubel, tryckte den i
handen på den svarte och gick till trappan.
Med fasta steg klef han nedåt, lyfte gardinen, skuffade dörren till
sidan och steg på.
Han befann sig i ett slags krogsal med spelbord. Der brann ingen gas,
endast några osande lampor. I hörnet närmast dörren lyste en Kristusbild
i messingskläder vid skenet af en liten låga i ett oljefat. Derunder
sutto en hop män i skjortärmarne och spelade. Några drucko öl ur de
stora stopsbuteljer, som voro uppstaplade på stolarne och bänkarne
bredvid dem, andra bara spelade, alltför ifriga för att ge sig tid att
dricka.
Vid de öfriga borden nära der han stod såg Samuli några andra drickande,
spelande eller konverserande. Det var inga handtverkare eller arbetare,
inga i blusar eller i vanliga ryska nationalkostymer klädda män bland
dessa kunder, utan idel lösdrifvare och vagabonder i europeiska kläder,
hattarne på. Sjömän och positivspelare, musikanter med och utan ben,
tiggare och förfallna fördettingar af alla slag. Cylinderhattar,
frackar, rester af militäruniformer, bestraffade polismän utan tjenst,
men med galonprydda mössor, utsläppta förbrytare, efterspanade
misstänkte, alla slags personer, som hade någon anledning att sky dagern
och menniskorna, samlades här att ostördt roa sig efter bästa förmåga
natten igenom.
Det låga rummet var öfverfullt med rök. Samuli kunde icke se det hvälfda
taket, der uppe var luften tjock, så den skulle kunnat skäras i skifvor.
Långt borta i fonden var en upphöjning, en hop små fotogenlampor brunno
deromkring. Uppe närmast denna estrad var det lifligare bland gästerna.
Det skrattades och skreks, halfsjöngs och hojtades. Samuli tog sig en
stol, bestälde sig af en kringspringande piga en biffstek och öl, och så
väntade han hvad som komma skulle.
Fyra fem herrar i fantasikostymer sprungo in på estraden, bockade och
stälde sig i rad. Så begynte de sjunga. En var första sopran, en andra,
en var alt och så ett par basar. Samuli tyckte i början, att det
verkligen liknade sång, men så påminte det honom om kattorna vid
Torparbacken, då de skreko i hunger. Publikum skrattade, några sjöngo
med, endast några trötta stackare gäspade åt alltihop.
Andra numret intresserade allmännare. Der kom något in på fyra ben, ett
stort djur i hvita fällar. Det dansade och svängde sig, pep och jamade,
stälde sig än på fötterna, än på händerna, under jubel nedifrån. Men då
applåderna ljödo som starkast, afkastade det pelsen, och derur kröp fram
en stor och yppig qvinna, klädd i en balettdanserskas lätta drägt.
Hon satte armarne i sidorna och begynte sjunga. Men sången var hes, hon
hostade och blef allt mer utan röst. Ackompagnerande henne med glasen,
märkte man icke i början något, men när slutligen ingen sång hördes,
föll det en af åhörarne in att ropa till sångerskan, att hon skulle
sjunga bättre. Hon blef ond, rynkade ögonbrynen och hötte med knytnäfven
åt den näsvise.
Den tillrättavisade tog upp en lök ur sin ficka och kastade på
sångerskan, som träffades på ögat. Ursinnig af vrede tog hon en af de
lampor, som bildade ramp, och slungade den ned i hopen, i mening att
träffa honom med löken.
Men den föll midt ibland åhörarne, den brinnande fotogenoljan flöt ned
på golfvet, lemnade en låga på bordet och åstadkom stor oreda. Man
skrek, svor, sprang, slog omkring sig och försökte släcka.
Det var en förvirring och derunder haglade det glas och buteljer på den
flyende sångerskan. Hon sprang ut, gråtande af förskräckelse. Samuli
rusade efter, banande sig väg genom denna menniskomassa tack vare sin
styrka och sitt lugn. Han nådde Nadja, der hon blödande och högt
gråtande sprang i korridoren för att finna en utgång, kastade sin långa
paletå öfver henne, tog henne i armen och förde henne med våld ut.
Gården, stor som ett torg, var alldeles tom. I en halfförfallen vedbod
på andra sidan stod en gammal man vid en lykta och samlade spån.
Samuli sprang till honom, gaf honom en rubel, pekade på sin dam och lät
honom förstå, att hon var sjuk och att han ville under tak. Gubben tog
lyktan, betraktade i förbigående den blödande och klagande qvinnan och
bad dem följa sig.
Han gick genom vedboden och uppför en trappa. Der låg ett rum,
jemförelsevis snyggt och varmt. Gubben pekade på ett ämbar vatten, en
handduk, en stor, bred säng och gick.
Samuli drog kappan af Nadja och beskådade henne. Hon blödde i ansigtet
och darrade af köld i sin tunna drägt, halfnaken och trasig.
-- Fall på knä, -- sade han, -- fall på knä och kyss mina fötter.
Hon föll snyftande ned och grät som ett elakt och ilsket barn.
-- Bed om förlåtelse och lofva, att du ångrar, -- befalde han med sin
inspektorsstämma.
Nadja höjde trotsigt hufvudet och såg mot dörren, färdig till flykt.
-- Bed om förlåtelse.
-- Nej.
-- Bed om förlåtelse.
-- Nej. Hon såg upp med sina blodsprängda, oklara ögon och det strömmade
emot honom en doft af konjak.
-- Så böj din rygg, för nu kommer ändtligen din stund. -- Samuli höjde
sin käpp af god mazur, den gamla käppen, som så mången gång skipat lag
bland bruksarbetarne på Drumsö och om hvilken ännu ingen klagat, att den
varit i orättvis hand. Men Nadja flög upp som en boll och sprang emot
dörren, skrämd af hans ton och hans blickar.
Han fick fatt i henne, tog tag med sin venstra hand och tryckte henne
till golfvet samt höjde käppen, blek af vrede, men lugn och trygg. Han
slog henne. Han var så hårdhändt som han förmådde och skonade icke ens
ansigtet. Han visste väl hur mycket man kunde tåla utan att taga skada
för alltid. Och han gick till yttersta gränsen.
Hon kunde icke mer skrika. Hon låg på golfvet i yttersta elände och drog
efter andan med slutna ögon. Samuli torkade sig med sin stora
lärftsnäsduk om pannan och stod och såg på henne, der hon låg,
sönderslagen, en blodig massa.
-- Du kan inte röra dig tills i morgon, -- sade han, -- ligg der och
törsta. Skrika kan du ej heller. Och ingen skulle höra dig! När solen
går upp, är jag här! En timme derefter ä' vi på väg hem. Ifall du inte
är beskedlig, får du mer stryk. Och hvar gång du härefter syndar, så
kommer käppen. Nu vet du hur den smakar; adjö.
Nadja kunde icke svara. Hon låg redan utan medvetande. Gubben fick med
en ny silfverpenning befallning att icke gå in. Han förstod och höll sig
undan.
På morgonen hade Samuli köpt en omgång vanliga bomullstygskläder från
en hvitvarubutik i den eleganta stadsdelen. Han fann henne ännu på
golfvet, nu i sömn. Han tog ett ämbar vatten och stälde det bredvid
henne, lade kläderna derjemte.
Ännu en gång gick han ut, köpte denna gång en enkel paletå och en duk i
ett klädstånd och återvände.
Nadja hade vaknat, tvättat och klädt sig. Hon satt på sängen och kammade
sitt hår, oigenkänlig, svullen och i feber.
-- Du blir nog frisk, -- sade Samuli. -- Mat får du när vi äro på vägen.
Det första du dricker något starkt, kommer käppen. Vill du be om
någonting, får du falla på knä for mig. För mig, som är en hederlig
menniska!
Nadja kastade sig på golfvet. -- Lite mat! -- bad hon.
-- Drick vatten. -- Han såg ett stop med vatten i spisen och räckte
henne det, -- och plågas liten smula! Du står nog ut med det. Ja, du!
jag har blifvit elak jag, som nyss var from som ett får, och -- det är
din skuld. Men jag är elak bara emot dem, som ä' sådana som du!
Nadja klagade: -- Åh käre, jag är så sjuk, ge mig en liten smula mat!
-- Klä på dig klädningen, den är anständig och bra, och paletån, duken
och vantarne! Skynda dig, när du är färdig, så gå vi.
Han gick. Gubben stod der nere i tal med en annan gammal man, iklädd
ett slags kuskdrägt. Denne andre hade en smutsig hvit näsduk bunden om
hufvudet, och på detta vis framstod hans gråplussiga och fårade ansigte
tydligt. Ögonen voro dimmiga och utstående, hans tjocka läppar hängde
slappt ned, och öfver hela ansigtet låg ett uttryck af verldstrött
skenhelighet.
Magen stod ut som en trumma och den rynkade rocken hängde som en kjol
ifrån höfterna ned till smalbenet, hvars strumplöshet den osnörda skon
blottade. Bröstet var insjunket och ryggen krokig, men som kjolen
började redan under armarne, spelade öfverkroppen likväl ingen stor
roll.
Men sina långa armar viljelöst hängande ned, som om de varit vissna,
gjorde han ett egendomligt intryck, halft af amfibie, halft af prest.
När de båda männen fingo syn på Samuli, gingo de sakta emot honom. Den
kuskklädde betraktade under sina halffälda ögonlock den stackars Samuli,
som under den andres ordsvall stod alldeles handfallen. Han tyckte sig
blott förstå, att gubben menade, att hans vän i kuskrocken var läkare
och begärde tillstånd att få gå in till den sjuka uppe i rummet.
Samuli nickade och blef alldeles förvånad öfver att derpå se de båda
männen aflägsna sig. Han gick sjelf af och an på gården och väntade.
Om fem minuter hörde han ett ekipage stanna utanför porten. Hans vän,
gubben från vedboden, sprang först fram, öppnade med en gammal rostig
nyckel de stora inkörsportarne, kastade sig, då han fick syn på vagnen,
ned i smutsen, böjde hufvudet, tills det tre gånger berörde marken, steg
sedan upp och bockade sig framför det långsamt inkörande åkdonet ända
till jorden. Så gick han med mössan i handen, alltjemt korsande sig,
framför hästarne, under det han med hög, andäktig röst mumlade några
slavonska bönefraser, hvilkas mening han icke ens sjelf förstod.
Samuli stod och stirrade på hvad han såg. Det var ett slags vagn på fyra
hjul med ett litet lusthusformadt tempel på. Vagn, hjul, lusthus och
allt var måladt i hvit oljefärg och utsiradt med guld. På toppen af det
lilla hvita lusthuset satt ett gyllne kors och inuti på en bänk en i
hvita sidenkläder utstyrd vaxdocka i naturlig storlek, med krona på sitt
svarta, böljande hår, med röda rosor på vaxkinderna och otaliga rader
olika färgade perlor kring hals och armar.
En silfverstickad slöja föll ned ifrån kronan på hennes hufvud, och ett