"Sämre folk": En berättelse - 08

förstodo inte ett ord, hon inte heller. Likafullt var konversationen i
full gång. Hon skrattade och de skrattade. En af dem, han hade långt
nihilisthår och en smal, liksom urvriden näsa samt en sorgsen gråtmild
min, kunde hon dock inte förmå att skratta med. Då tog hon upp sin
näsduk och med en min af stor andakt höjde hon den upp i nivå med
näsan, torkade den så, derefter munnen och sist ögonen, liksom en mor
sitt gråtande barn. Den långhårige tog henne om lifvet och kysste henne.
Det var ett ögonblicks verk. Hon bet honom i örat till svar. Det var
knappt en sekund. Så svängde hon af åt höger, kilade in i en portgång,
sprang uppför en trappa, trefvade fram genom en lång surkålsluktande
korridor och ringde på köksklockan. Pigan öppnade, sneglade argt och
misstroget på Nadja, såg på henne nedifrån och upp och frågade derefter
på äkta skärgårdssvenska:
-- Hvad ska' mamsell ha?
-- Middag, kära dadda, jag är bjuden till middag till hennes herrskap,
var hon lugn för det! Jag är från Finland liksom hon sjelf. Se så, upp
med dörrarne, hennes husbonde är min gamla vän! Visa nu hvad hon duger
till. Rappa sig ... tack.
Med håret en liten smula i oordning och med kinderna i purpur steg hon
in, bullersamt och skrattande, nigande och fullkomligt ogenerad. Frun i
huset sprang emot henne, och herrn kom långsamt efter.
Det var verkligen »herr Adolf». Säflig som förr, något blekare och ännu
mer betänksam och tillsnörpt. Hans krage steg upp åt hakan, liksom rädd
att blotta för mycket af den mjuka och välskötta halsen. Han bar
sammetsrock och sträckte hufvudet framåt, med en min som ville han
ständigt be om förlåtelse. Ögonen voro lika oskyldiga och uttryckslösa
som förr, det hade blott kommit något förskrämdt i dem.
Frun var sjelfva frimodigheten. De käcka ögonen blickade stickande fram,
och ur hennes stora röda mun stack en brinnande cigarett. Hon talade
alltjemt med den i munnen, det rök om henne, tankarne togo form och
orden rullade ut som pådrifna af ett ångande inre maskineri, det var
ryska och svenska, det var gester och tecken, det var lif och lust. Hon
hade långt, rakt nedhängande hår, svart och tunnt, brun frisk hy och en
figur som en kosack. Toiletten var halft om halft elegant och slarfvig,
dyrbar och prålande. Hon kisade ofta på den hon talade med, påsatte och
tog bort lorgnetten, svängde ogeneradt med armar och ben. Men rösten var
klingande och vacker, accenten som en bildad menniskas. Hon var grotesk
och säker, det var någonting öfverlägset, sjelfmedvetet och manligt hos
henne, dock icke utan behag.
Hon placerade Nadja i ett hörn, skaffade henne en god fåtölj och
öfverlemnade henne till sin man.
Generad och nästan missnöjd satte han sig på den lediga stolen bredvid
henne.
-- Så, är du nu här, Nadja ... jag hörde af min hustru, att hon bjudit
dig hit ... också har jag haft bref från Finland om dina sista
äfventyr, att du varit engagerad vid Lilla teatern, etcetera ... och ...
jag är lite förvånad att se dig här nu. Du borde förstå, ... jag är gift
karl nu, hyggligt hus ... jag vet inte hur du ... hm.
-- Åh, sjåpa dig inte, Atte, och var inte så generad för mig. Som du
ser, generar jag mig inte alls sjelf. Jag ämnar bli riktigt fin nu, ser
du... Artist! Jaha, du behöfver inte skrika om, att jag var hos Guroffs
inte... Den gamla historien... Frun din är riktigt god vän med mig nu.
Ni har inga barn, förstås. Åh, gör inte sådana sura miner, du, jag skall
inte förföra dig nu mer inte, jag håller mig allt till de andra
herrarne.
Hon skrattade för full hals, tänderna glimmade och groparne i kind och
haka voro djupare än förr. Herr Adolf log ett blekt löje och såg
motsträfvigt på henne.
-- Du har blifvit fet, du, Nadja.
-- Och du mager, din gamla kratta! Du har tagit värfning och har hårda
dar, hvasa? Är korpralen stygg mot dig, gamla gosse?
Herr Adolf hade så när korsat sig. Han steg upp, såg sig omkring, men
satte sig igen med en suck.
-- Tala litet -- mer vårdadt, söta du ... annars! Här komma Mäienens,
gudskelof! De äro -- jo, du har ju träffat dem här, då du var första
gången hos min hustru -- de äro mycket hyggliga. De ä' fennomaner,
särdeles framstående, utmärkta, allihop. Frun spelar, hon har en teknik
som både Rubinstein och hela konservatoriet, herrn sjelf är skicklig
målare, ja, en stor, utmärkt artist, fast han annars är arkitekt. Äldsta
dottern är liksom modern, spelar till och med på konserter ... en af
sönerna spelar fiol, en annan violoncell, en tredje sjunger, han har
tenor, och de yngsta fröknarna ska' visst till operan. Utmärkta
röster... Ja, du får sjelf höra. Men ett ber jag dig, Nadja...
Han hade talat sig andtruten, och så ovan som han var vid
ansträngningen, steg der upp en liten svag rodnad på hans kinder.
-- Ett ber jag dig, var så fin och försigtig du kan, kompromettera dig
inte, jag vore dig ytterst tacksam, om du läte dem tro...
-- Var Lugnkvist -- skrattade Nadja -- jag skall vara så utomordentlig,
att ... och så skall jag sjunga för er...
Det ringde till bords. Sällskapet bestod till fyra femtedelar af
familjen Mäienen. Så var der en ung nygift finsk ingeniörofficer med sin
hustru, för resten ingen. Herr Adolf satt i högsätet och såg ut, som om
han varit främmande hos sig sjelf. Högrest tronade hans hustru vid hans
sida, cigarren osade på en fönsterkruka, en soppterrins svarta innehåll
rykte i stället framför henne, hon serverade, resonnerade, konverserade
och förde ordet som en riksdagsman.
Nadja satt och var omgifven af Mäienenar på alla sidor och midtemot. Hon
kunde inte sjelf få säga ett ord. Hon satt som en broms i ett getingbo
och hörde på. De voro åtta om en. De talade alla till henne. Alla
surrade i öronen på henne. De berättade om sig sjelfva, om hvarandra, om
familjen Mäienen, familjen Mäienens utmärkthet och om hela verlden i
förhållande till familjen Mäienen. Familjen Mäienen, fattig, talrik,
obemärkt, hade likväl sin storhet, sin rikedom, sin ryktbarhet. Det var
talangens och snillets storhet, rikedom och ryktbarhet. Allt hvad som
lif och anda hade erkände, beundrade och föll till fota, så fort de
blott kommo inom familjen Mäienens periferi. De voro Finlands bästa
barn, landets ädlaste söner och döttrar, dess stolthet, ära och hopp, de
som skulle göra landet stort och ryktbart och berömdt, de som skulle
bringa en strålglans af berömmelse kring Suomis sköna panna, de som
skulle föra landets fana framåt på den ena och enda saliggörande banan,
genom musik, teater och skön konst på det ena och enda språket, landets
egna, det _finska_.
Nadja hörde på med öppen mun. Hon hade i alla sina dar talat finska och
fann det alldeles naturligt, att hon och hennes gelikar skulle tala
detta, men hon hade trott, att »herrskapet» borde tala svenska. Hon
hade aldrig förr funderat på dessa saker, men nu fick hon en dunkel
föreställning om, att finskan, som hon kunde, i sjelfva verket var mer
värd att hålla på än svenskan, som hon icke kunde. Och så lät det så
vackert, det der talet om fädernesland, fosterjord och hemtorfva. På det
här afståndet isynnerhet. Och hon gjorde inom sig vid tredje vinglaset
ett stolt löfte att bli patriot, språkpatriot.
Sitt program skulle hon nog få af Mäienens, dermed var ingen nöd. Och
med oförstäld beundran hörde hon på herr Mäienen, som satt närmast och
som för ögonblicket hade ordet. Han talade med stark finsk accent breda
och bräkande äljud, fulla runda o'n och tonvigten alltid på första
stafvelsen. Det var ett oupphörligt gungande fram och tillbaka med
rösten i de omöjligaste intervaller. Upp och ned. Hans feta och vänliga
ansigte sken, upplyst både in och utvändigt, hans knubbiga händer smekte
vinglaset, medan han talade, och så fort han hemtade andan, såg han upp
till sin hustru Anna, sin son Dion, sin dotter Fina, någon af
»ungherrarne» eller »småfröknarne».
-- Det kan ni no aldrig tro hvad den Fina är för en! Ja, der sitter hon,
fattig barnet, och ser så enkel och anspråkslös ot, och fast jag säger
det sjelf, så är hon en tusan så framstående och begåfvad _pi_anist! Hon
_pre_ludierar om aftnarne så man kan gråta åt det, och så'na
_ha_rmonier! _Mo_sikalisk är hon, och en _opp_fattning har hon! När den
der _Ro_binstein var i Helsingfors, så gick hon opp till _So_cieteten
och spela' för honom, och han blef så _op_piggad och sa', att sådant hör
man int alla dagar, och en stor artist skolle hon bli, om jag bara hade
råd att bekosta den sista slipningen.
Fina log och såg ned. Nadja tyckte, att hennes ansigte hade en stor
likhet med nya tvätthuset vid Morsviksstranden, med sitt gulgrå
suflett-tak, den mörkröda gafveln och de små hvitkantade
fönstergluggarne högt uppe.
-- Pappa säger no alltid -- Fina vred sig generad på stolen, men hemtade
sig snart och föll in i samma tonart som fadern.
-- Nej, Dion skulle fröken höra! När Wieniawsky var hos oss på té, så
spela Dion legenden, fröken vet, Wieniawskys legend. Herre Gud, hvad den
är vacker!
-- Ack ja, gudomlig! Åh! himmelsk, _mo_sikalisk, _ott_omordentlig --
hela kören föll in, fattad af en extas. -- Och Fina fortsatte:
-- Och Dion spela' den och alla grät. Wieniawsky sjelf tog Dion i famnen
och klappa honom och sa', på tyska förstås, men det språket förstår vi
alla, hela familjen, alla Mäienenar, liksom vi förstår fransyska, för
det ha vi lärt, och vi ha så lätt för språk så. Också engelska kan vi,
för mamma hade en vän, ja, hvad hette hon nu igen, Miss Eyles, uttalas
Ails, som lärde oss och sa' att vi har utmärkt goda språkhufvud alla,
för hon hade öfversatt från amerikanskan till finskan med min hjelp, för
jag har så lätt att uttrycka mig i skrift på vårt sköna finska
modersmål.
Hon drog djupt efter andan, och under denna ofrivilliga paus tog bror
Anton upp den förlorade tråden och fortsatte:
-- Och Wieniawsky tog Dion till sitt bröst och sade: kom, unge vän, i
mina armar, ingen kan spela som vi båda, och under supén så sa' han åt
pappa, hur var det nu igen, pappa?...
-- Det är ändå ingenting, fröken Sergeievna, mot småfröknarnes röster.
Jag hörde no sjelf i går på stora italienskan den der omskrikna Patti,
som no skulle vara så utomordentlig. Ta' me' tusingen om jag no
_e_stimerar henne så förskräckligt. Kokettera gjorde hon, och skrek
gjorde hon med, men det var ingen riktig känsla. Int förstår jag jo mej
på det, men min hustru Anna säjer, att dom skalorna va' så slarfviga,
så! Och drillarna, dom säjer di va' på galen _ha_rmoni! Int vet no ja',
men det tycker ja' visst, att våra småfröknar har lika så goda röster.
Fina, som vid ett glas vin och en kålpirogg återhämtat krafterna, satte
nu i:
-- Kapellmästar Lirus, som var hos Lagusses på soirée, sa' att di har di
bästa röster som någonsin har sjungit på svenska teatern. För på
svenska teatern är det bara skräp. Int kan di spela och int kan di
sjunga, och det ligger inte i hela nation, det säger alltid farbror
Klas. Svenskarne är en omusikalisk nation. Det är en historisk nation,
ja, men harmonisk känsla har den inte...
Anton hostade och sköt in, röd af ifver:
-- Svenskarne skryter alltid med sin Jenny Lind och sin Christine
Nilsson. Om vi skulle skicka ut våra småfröknar, så skulle man få se,
bara pappa hade pengar nog för att _re_klamera och _an_nonsera och
_ko_kettera, och _in_trigera!
-- För det är kläderna som gör det -- suckade melankoliskt fru Mäienen
från sin bordsända -- som man är klädd, så gör man lycka i stora
verlden, man kommer ingenstädes med äkta finsk ärlighet och
sanningskärlek, neej, glitter och krams och fåfänglighet, sådan är
verlden!
Fågelsteken gjorde slut på dessa reflexioner och i anledning af den
uppkomna pausen fattade fader Mäienen sitt glas, höjde det mot Nadjas
och talade:
-- Unga finska qvinna, do älskliga, goldhåriga naturbarn, ifrån folkets
egen kärna är do oppstånden, från landets oförfalskade hjerta, välkommen
ibland oss! Gemensamma intressen, konsten, m_o_siken förenar oss. Vårt
mål är att verka för vårt lands storhet, vi ska' offra vår blod för
det!
Vid ordet blod tog han munnen full, och rösten fick en grafklang, dof
och endast uppblandad med en liten tillsats af mat.
-- Vi ska' älska det, berömma det, föra det fram. Vi ska' tala dess
språk, om inte värden vore så -- -- okonnig, förlåt, så skolle vi no
också tala finska, men vi måste jo vara artiga mot honom också, för hvad
man än må säja, menska är han ändå, nå, alltnog, vi ska också hålla ihop
tillsammans. Vi ska' hjelpa hvarann och berömma hvarann och _in_tressera
folk för hvarann och laga att vi kommer fram. Vi har en teater och en
opera och der är våra bästa vänner, och jag har en brorson i en tidning,
och Fina har en -- hm, bekant i en annan tidning.
Fina tog honom ordet ur munnen och sade:
-- Och Dion spelar i ena orkestern och Anton i den andra, och Dions
vänner och Antons vänner blir bjudna på dans till oss, tillika med
redaktörn af det ena bladet och kritikern i det andra, och så har jag en
väninna, som är förlofvad med den andra recensentens bror, och ingen af
dem törs skrifva ett ord om vår teater och våra konserter, som inte är
vackert, för när en gång kritikern var bortrest, så var det en fru som
skref i hans ställe under tiden, som klandra Ella Visberg för falskhet,
och sa' att inte Ella sjöng rent, och Ella blef ond och gick till
direktörn, och direktörn gick till redaktörn, och redaktörn gick till
frun, och hon blef afsatt strax. Den, som se'n kom, skref bara vackert
om Ella och om alla _våra_. Så skall det vara!
Gamle Mäienen åt smält glace med matsked och talade emellan munfullarne:
-- Ja, vi ha dem no alla, _or_kester, _mo_sikanter, tidningsskrifvarne
och poblikum. Det är bara en klick, som inte har vett, och det är
s_ve_komanerna! Det är inte riktigt klart med vår värd, men eljes är han
ett beskedligt och hyggligt v_ä_sende, som vi alla synnerligen värderar.
Voj, voj, no börjar talena!
-- Mina damer och herrar! -- Herr Adolf steg upp, torkade sin bleka
panna med en fin näsduk, hostade och såg på glaset, som väntade han
derifrån den felande inspirationen.
-- Mina damer och herrar! I det jag ber, att få uttrycka -- få uttrycka,
de känslor -- som jag ber -- att få uttrycka -- för eder alla -- ber jag
-- att få uttrycka, hm, få dricka denna skål, för -- mina damer och
herrar, min hustru ber, jag ber -- tillika på det högsta förbunden och
tacksam, min hustru, och jag...
Hustrun såg ut, som om herr Adolf sagt något, som kunde anstått en
Cicero, hon smålog förnöjd, klingade med sina grannar, men korsade sig
tyst, tog sin bordskavaljers arm och gick ut. Middagen var slut, damer
och herrar begåfvo sig till rökrummen och rökte så den qvinliga delen
af den artistiska familjen var nära att qväfvas; Nadja hade fått fatt i
ingeniören och lutade sig mot honom, som om de aldrig varit annat än de
ömmaste vänner, hon visade den unge mannen en högst smickrande
uppmärksamhet, såg med oförstäld beundran på hans vackra unga ansigte,
sade honom en hop ytterst vänliga saker, lade sin hand smekande på hans
arm och såg honom ifrigt och hängifvet in i ögonen.
Den unge mannen, han hette Granberg, såg på en gång road och brydd ut.
Han sneglade gång på gång förläget på sin hustru, som var en helt
anspråkslös qvinna, icke mer ung och alls icke vacker, minst nu, då hon
icke var frisk. Nadja roade honom, hon var så öppenhjertig, så
naturfrisk, så passionerad. Det var som en varm sommarfläkt att känna
hennes andedrägt nära sig och att höra hennes naiva frågor och se hennes
eldiga, beundrande blickar. Hon hade strax fått klart för sig, att han
också var »ett helgon», att han nära nog alltid varit ett helgon. Hon
fick honom att tala om hela sin historia på en liten kort halftimme.
Tidigt förlofvad med en ung flicka, några år äldre än han sjelf, älskade
han henne på afstånd, var henne trogen under alla de år han gick på
akademien, och gifte sig vid tjugofem år, så fort han tagit examen och
fått en god anställning. Han hade icke sett sin brud på sex hela år.
Hon bodde i Åbo och han i St. Petersburg. Hon hade varit guvernant under
tiden. Då de skildes, var hon en röd ros af vanlig sommarfärg, ett par
och tjugu år, glad och söt. Vid tjugoåtta var hon allvarlig, blek, litet
krokryggig och gudsnådlig. Hennes röst lät alltid docerande, det var
någonting öfver hela hennes personlighet, som påminte om
lärarinneseminarium. Rosens blad voro längesedan fälda, det återstod ett
halfförtorkadt soppnjupon. Han hade varit trogen, Nadja satt just och
talade om trohet, hon var rörd, dels af hans enkla berättelse, framstäld
i hennes frågor och hans svar, dels af den känsla han ingaf henne, och
dessutom af vinerna. Medan hon såg på honom, fick hon tårar i ögonen och
hennes läppar darrade. -- Hvad ni är beundransvärd, -- sade hon med sin
låga stämma, -- jag känner mig så ringa i bredd med er, så ovärdig, så
dålig, jag stackars obildade flicka, ack! hvad den är lycklig, som får
se er alla dar. Om jag bara finge tjena er, som den tjenarinna ni har,
eller sjunga för er, eller skratta för er och göra er glad, ni ser
minsann så melankolisk ut, stackars gosse, så det gör ens hjerta ondt.
Ingeniören tänkte på hustrun, som just i dag varit i dåligt humör, som
gråtit och beklagat sig, sjuk och trött som hon alltid var. Nadja satt
der som en kraftfull mörk ros, doftande som om en varm sol hade väckt
henne fram ur en annan yppigare jord. Hon skulle kunna älska, denna
qvinna! Hon skulle kunna göra jorden till ett paradis, icke ständigt
påminna om att den var en jemmerdal! En mogen, dyrbar frukt, läcker och
len som en spansk aprikos, svällande och söt som en ungersk drufva.
Han vågade icke mer se upp. Hennes ögon liksom fängslade hans blick. Han
tänkte, att om någon observerade dem, skulle de märka, hvad? Hon var ett
oförderfvadt, öppet naturbarn, ursprunglig som en skärgårdsfågel, litet
vild kanske, men -- så full af sann natur. Ett barn af folket! Hvilken
charme var icke detta! Och genom en troligtvis rik begåfning hade hon
blifvit framdragen eller dragit sig fram! Sjelf hade hon skaffat sig
denna originella bildning, som ännu hade en bismak af saltvattensklippor
och fiskarbåtar. Och nu, der satt hon, tjusande, frisk och varmblodig,
en bild af Suomi sjelf, ung, oförderfvad, delvis ociviliserad, men skön,
skön, skön!
Skulle de obehagliga fennomanerna få henne i sina klor? Sjelf var han
svekoman, trodde endast och fanatiskt på svensk civilisation, hatade
allt ryskt lika varmt som han hatade det fennomanska, och svärmade
dåraktigt för Finlands återförening med Sverige.
Hon skulle ingalunda få bli fennoman. Han ville varna henne i tid och
försöka eröfra henne för sin idé. Kanske hon kunde göra landet heder --
-- -- t. ex. som skådespelerska vid svenska teatern. Hon skulle vara
utmärkt på scenen, denna präktiga figur, detta gyllne hår, detta lifliga
och uttrycksfulla ansigte.
Medan hon i sin tur berättade sina öden, eller rättare den del deraf,
som hon tyckte tog sig bäst ut att omtala, satt han och betraktade henne
med inspirerade blickar. Han såg henne som i en spegel, henne
skärgårdsflickan, halfnaken, vild, yster, i lekar, upptåg och dans borta
på Drumsö.
Han tänkte sig henne gå der längs den öfversvämmade stranden, med bara,
mjellhvita ben och naken barm. Han blef nästan svartsjuk på Adolf, som
hon svärmade för den gången, den då ännu litet smått karlaktige
studenten, hvars parfymer stego henne åt hufvudet. Han nästan led, när
hon beskref, hur hon »under sina tjensteår» blifvit förtryckt af sina
matmödrar, och han hade kunnat gå i fält mot dessa usla intrigörer, som
åstadkommit hennes afsked från ryska teatern!... Dessa afundsamma, dessa
förtalsjuka, dessa lögnare! Han hade kunnat ge sin heder i pant för
denna oskuld, som förföljts så skuldlöst. Och när hon under små
halfundertryckta suckar berättade om alla de onda rykten, som gått om
henne, kände han blodet så varmt stiga sig upp i pannan, att han tvangs
att vända sig bort. Hårdt och fast klämde han hennes stolkarm med sin
hand och svor inom sig en ed att försvara henne mot dem, som kanske
äfven här ämnade förfölja henne...
Ett stycke ifrån satt husets värd med den unge mannens hustru. Hon
tyckte mycket om Adolf och kände sig lycklig att då och då få »tala ut»
med honom.
Ehuru med ryggen vänd åt sin man, hade hon dock observerat honom och
kände, utan att hon förstod sig sjelf, en underlig stickande smärta
stiga upp ifrån hjertat och ända upp i halsen. Det var som om hon ville
qväfvas. Hela hennes egen tarflighet tycktes henne nu så i
ögonenfallande, hon liksom kände hela sin fulhet som en lekamlig smärta.
Hennes längd skrämde henne, och hon sjönk ihop ofrivilligt, som om hon
ville gömma sig.
Hon hörde icke deras tal. Först hade det varit skämt, små skratt och
vanligt kallprat ... så blef det allvar. Nu var det afbrutna hviskningar
... hon kände hur han, hennes man, såg på den andra.
-- Du är sjuk, Sigrid, -- Adolf såg ifrigt ned på henne, -- vill du gå
in i ett annat rum kanhända?
Den unga frun rodnade ännu mer. Några förrädiska tårar stego henne i
ögonen. Men, -- att hon kunde blotta sig så! Hon, gamla menniskan! Hon
blygdes, försökte stramma upp sig och jagade med våld en massa vilda
tankar bort igen. Men, så blef hon förargad. Det »dåliga humöret» kom
på. Hon sväljde sina tårar och sade med stadigare röst:
-- Tack, Atte, jag vill tvärtom stanna qvar. Jag kan inte begripa den
der menniskan ni har här i dag. Hon tycks alldeles ha intagit Carl ...
jag tycker hon är faslig. Rå och -- ja, du får ursäkta -- riktigt fräck.
Såg du, hur hon vid middagen koketterade med Mäienen? Så fick hon se
Carl. Nu har hon honom. Och han ser minsann hängifven ut. Det är en
obehaglig person. Jag är säker, att det är något ondt med henne.
Adolf försökte dra fram alla förmildrande omständigheter. Hennes brist
på uppfostran, hennes sydländska temperament, hennes artistiska
begåfning, som gaf anledning till så många frestelser, dem »vi andra
hade svårt att förstå».
-- Jag har alls inte svårt att förstå frestelser, -- sade den stackars
frun, som nu fullständigt retat upp sig, -- för jag har sjelf stor
frestelse att ta henne i örat och leda henne till närmaste polisstation.
En sådan lösdrifverska. Från ryska teatern! Fy då ... och artistisk
begåfning. Jaså, det skall vara en ursäkt för folk att bära sig åt hur
som helst. Det är så att -- -- hör du, för mig bort -- till fru Mäienen
i gröna salongen, jag kan inte se det der kurtiserandet. Förlåt, söta
Atte ... ett glas vatten, men kokt, du -- -- jag törs inte dricka
Neva-vatten, för jag blir strax dålig. Kom!
Hon tog hans arm och gick ut. Nadja och Carl hade ingenting märkt, de
fortsatte sin lilla scen vid kakelugnen.
Fru Mäienen satt med husets värdinna och utgöt sitt hjerta. Hon talade i
korta satser, uttrycksfulla liksom Expressionstämman på en kammarorgel,
blåsande och sentimental, affekterad och hjertnjupen.
-- Gud! fru Bäck, det är förfärligt med de pigorna! Hvad man måste lida!
Hade jag inte mina barn, så! De är' i stället något, de! Det är roligt
för en mor, skall jag säga. När Dion föddes, min lilla vän, så hade han,
åh herre Gud! Tänk! Segerhufva! Min man! åh, ni skulle bara känna en
sådan man! Lille mannen min! Den lille rare gubben min. Robert ja, han
kom in. Min innerligt högt älskade, sade han. Det blir ett geni.
Himmelske Fader! Ett geni! Vi är lyckliga i vår fattidom, vi. Tror du
det, lille gubben min, sa jag. Anna, min lilla gumma, det tror jag, sad
han!
-- Var det er man som hade segerhufva? -- frågade den ryska frun med
artificielt, men väl speladt intresse.
-- Åh, men kära hjertandes, det syns att hon inte fått några barn än!
Fast det skulle visst inte bli några segerhufvor; nå nå, hvem vet, herr
Adolf är inte så dum som folk sade förr, nej... Åh! hvar var jag nu
igen? Lilli min docka, gå och tag mammas näsduk ifrån muffen, nej du,
från pappas bakficka. Jag måste skicka bort ungen, det är inte bra att
ungdom hör sådant här. Ett ungt oskyldigt barnahjerta. Ack! Lilli är så
oskyldig. Tänk, hon vet ingenting. Rakt ingenting. Häromdagen...
Hon lutade sig helt nära intill sin granne och fortsatte hviskande. I
samma ögonblick hördes ett buller från rummet bredvid, dörren öppnades
och herr Mäienens mage syntes, åtföljd af honom sjelf. Han kom in som en
ångmaskin, pustande och med fart, och i hans kölvatten sväfvade de andra
in som sjöjungfrurna efter Ägir. Fina i ljusblått, Lilli i ljusrödt och
Clara i gult. Sist Dion och Adolf släpande på sina instrument. Det blef
ett stämmande och knäppande, ett dragande med stolar. Ett välsignadt
försök med noter och kuddar på pianostolen, ett löpande öfver
tangenterna, ett bestyr och ett bråk. Det skulle »_or_ganiseras» musik.
Fina uppvek sina klädningsärmar, som om hon beredt sig till kalfslagt.
Så rullade och vek hon på noterna, gjorde hundöron på hvarje blad,
skrufvade stolen ännu en stund, påsatte ett par blå glasögon, gaf
bröderna en blick som en fältväbel, den der låtit ladda kanonen och
ropar: fyr! höjde begge händerna, slog ned med ett brak och började.
Då de spelat en halftimme och stycket var slut, frågade Adolf
troskyldigt: -- Hvad hette det der vackra stycket? -- hvarpå Fina med en
knyck på nacken svarade:
-- Trio.
-- Hvem har komponerat det? -- hans fråga var denna gång framstäld
ytterst ödmjukt.
-- Beethoven naturligtvis.
-- Åh, det kunde man så väl höra, det var förtjusande, briljant, sött,
charmant. -- En kör från de olika åhörarne slösade med alla de för
tillfället mest passande adjektiver, det haglade beröm, pappa Mäienen
klappade sina söner på deras späda axlar och kysste dottern på den
jungfruliga pannan.
-- Ja, det säger jag bara, att det är något, det! Hvad sägs om det? De
spela no minsann som m_ä_stare. Tre sådana har _jag_ no aldrig hört på
k_on_serterna, det är no riktigt sanning, det!
Fru Mäienen sprang fram och tackade sin dotter, de gröna negligébanden
fladdrade om henne, hennes ögon lyste af stolthet och förtjusning. Fina
sjelf torkade svetten från pannan, snöt sig och förklarade anspråkslöst,
att »det här var nu ingenting, herrskapet skulle bara höra min
solokonsert».
Fru Bäck, som med skäl fruktade för sin nya flygels hållbarhet i
profvets ögonblick, gick till gruppen och blandade bort samtalet om
solokonserten. Hon ville gerna höra Dion, andra Wieniawsky, som hon så
smickrande kallade honom. Det skulle vara en sällsynt njutning, ifall
han ville vara så god.
Dion bockade och tog fram fiolen. Han stämde och satte instrumentet på
försök under hakan. Jo, det passade. Så slängde han upp sitt tunna
artisthår, som likt en mörk flottig rullgardin på alla sidor föll ned
öfver halsen, tog ett fast sigte på Nadja och begynte sin käpphäst
legenden.
Hvad som fattades Fina i känsla, det hade han. En späd rosslig ton, som
för mycket påminte om katt-tarmsträngar, eljes ungefärlig renhet, någon
ansats och god rytm. Det var en elev, sådan som de flesta, som komma in
i nedersta violinklassen på konservatoriet, icke sämre, icke bättre.
Musikalisk nybegynnare, icke utan anlag.
Men han gjorde stormande lycka. Föräldrarne omfamnade hvarandra och sågo
med tårade ögon på sitt segerhufvade geni. Fina applåderade, Adolf med,
och småsyskonen hoppade omkring honom likt gula och röda små fjärilar.
Fru Bäck var vältalig i sin hänryckning, och Dion sjelf bockade och
tackade, skinande af vänlighet och en viss blygsam artistisk
sjelfmedvetenhet.
Fru Granberg steg fram och räckte den unge mannen handen. -- Ni har
gjort mig en stor glädje -- sade hon, -- det skulle vara mycket roligt,
om ni ofta i vinter ville besöka oss!
Detta var en stor kompliment, ty hon hade icke för vana att slösa med
sitt beröm. Dion tog värdigt och likt en gammal lagerkrönt konstnär emot
alltsamman, men häftade ännu sina ögon envist bort åt kakelugnen. Hans
blickar uträttade dock ingenting. Nadja och ingeniören sutto alltjemt
qvar, fördjupade i samtal.
»Småfröknarne», de sjuttonåriga tvillingarne Clara och Lilli, skulle så
fram och sjunga. De drogo ned klädningslifssnibbarne, jemkade om
rosetterna, stälde sig på ömse sidor om fru mor, som ackompagnerade, och
gåfvo till lifs en af Mendelsohns duetter, »Ach, wie so bald».