"Sämre folk": En berättelse - 02

sig». »Endera giftas eller ingenting alls», förklarade Kajsa.
Tre dagars stillestånd. Två dagars skärmytsling. Mulet väder, regn, åska
i luften.
På den sjette dagen klarnade himlen. På den sjunde sken solen. Sergej
älskade. Kajsa stred emot, men den lyste ut ur hennes ögon, hjertelågan.
Hon var i sjelfva verket redan öfvervunnen.
För tredje gången gingo de in till herrskapet, båda två, hand i hand. Nu
ville Sergej gifta sig. Kaptenen förmanade, påminte om hemlandet, dit
de kanske snart nog måste återvända, Sergej försäkrade, att han skulle
taga henne med. Kaptenskan talade om Kajsas dåliga affärsställning, om
pojken som fans till och måste klädas och födas, om de barn som skulle
komma med tiden.
Sergej skakade betänksamt på hufvudet; han höll på att ge sig, men då
han såg på Kajsas röda kinder och vackra fylliga gestalt, morskade han
upp sig. Han ville gifta sig, och det genast ... så fort som möjligt, ju
förr dess hellre.
Om tre veckor vigdes de båda. I ryska kyrkan på Sveaborg, och så hemma
hos herrskapet af svenske presten. Ordentligt gifta skulle de vara.
Kajsa var mycket nogräknad och stram, hon gaf icke efter. Hon hade sina
bestämda åsigter om rätt och orätt. Icke ens kärleken gjorde henne
vacklande.
Som gifta bodde de lika som förr. Kajsa inne med barnen, han i köket. På
hösten flyttade herrskapet in till staden, Sergej med. Kajsa måste
stanna en tid i sitt rum på Torparbacken, hennes son var sjuk.
Han låg i fem veckor. Skarlakansfeber först, så följderna. Hon vakade
natt och dag.
Det blef höst. Oktober gick och november kom. Sergej var ute hos henne
på söndagarne, han rodde med Fiskar-Annas båt och for hem på morgonen, i
mörker och blåst, klockan 5 eller 6. Så fort lille Weli blef frisk,
skulle hon in till herrskapet igen. De skulle då blifva lyckliga,
fullkomligt, oblandadt lyckliga.
Men hösten kom tidigt, kom med frost och köld. Drumsö besöktes den tiden
af inga ångbåtar. Isen lade sig. Den var för svag att bära gående, för
stark att forceras med båt. Så bröt stormen upp den om nätterna, men
blef på morgonsidan öfvermannad af tio graders kyla. Isen slog vågorna i
bojor om dagen, men det blef samma historia igen om natten. Så fortgick
det i fjorton dagar. En skymningsstund några dagar före jul kom Sergej
ut, gående. Han var nedstämd, frusen och vid dåligt lynne. Kajsa kunde
ännu icke följa honom till staden, barnet var ännu för sjukt för att
flyttas. Han talade hela tiden, med rynkade ögonbryn och lifliga gester.
Hon förstod ingenting. Men hon var ledsen, hon också, han hade på länge
icke gifvit henne några penningar -- och hade för resten alls icke brytt
sig om henne sedan de första veckorna. Hon förebrådde honom hans kärleks
korta varaktighet, -- hon talade svenska, och han förklarade -- på sitt
språk --- hvad som hindrat honom att komma.
De förstodo hvarandra icke. Hon kände det nu för första gången. Och hon
vred sina händer och utropade gång på gång, att hon hellre bort taga
Stor-Jaska, han skulle åtminstone ha gifvit henne någonting att lefva
af.
Det var emot bättre vetande hon talade om denne sin beundrares
företräden. Väl visste hon, att Jaska satt inspärrad i smedjan; under
sista ruset hade han haft ett raserianfall, som nära nog kostat en af
kamraterna lifvet. Detta raptus varade ännu, och man var beredd att
snart nog föra honom till Lappvikens Dårhus. Han satt bunden och vaktad
af de tre starkaste männen. Men Kajsa visste icke i sin förbittring,
hvad hon skulle ta till, och kom derför med talet om Jaska.
Sergej förstod. Han behöfde i allmänhet icke mycket för att af en liten
vink uppfatta en situation, liksom hans uppretade sinnesstämning i dag
ej heller behöfde mycket, innan den brusade upp i full låga.
Kajsa fick för första gången i sitt lif stryk. Sedan han slagit sig mätt
på henne, påtog han sin långa kasernluktande chinell och gick tillbaka
till staden, följd af hennes gråt, hennes jämmer och hennes häftiga,
onda ord.
Hon var bragt ur jämnvigten, det goda, glädtiga lynnet tålde icke
förolämpningen. Hon glömde sig och rusade, utom sig af förbittring, in
till grannhustrurna, framvisade sina blånader, snyftade, skrek och
beklagade sig öfver mannen.
De andra qvinnorna hade egentligen aldrig tålt Kajsa. Hon var dem
öfverlägsen i mycket och visade det. De hade alltid känt sig tryckta af
henne; alltid illa behandlade af sina män, ofta agade rätt handgripligt,
hade de afundats henne den magt hon utöfvade öfver männen. Hennes sinne
för andlig och lekamlig renlighet hade aldrig stämt öfver ens med deras
smak för rå sinlighet och smuts. Men nu var hon lika god som de, nu
stodo de alla på samma punkt, hon hade sjunkit ända till deras nivå, nu
kunde man ändtligen taga bladet från munnen och sjunga ut.
-- Det är rätt att du fått dig för din högfärd! -- sade en och vände
henne ryggen.
-- Det gör dig godt! hvad hade du med ryssen att göra? -- sade den
andra.
Och den tredje drog upp ärmarne på sin stoppade kofta, ref upp den i
bröstet och visade de blånader hon ännu hade qvar efter mannens sista
smekningar.
-- Du pjåkar dig för den der smulan, du, -- ropade hon, -- du skulle ha
min Jaako en vecka, så fick du se! Han ger mig aldrig en smula om
lördagen. Aldrig! Derför kan jag väl inte svälta. Jag låter honom supa
så mycket han orkar. När han är så full, att han inte kan gå, så bär de
hem honom och lägga honom der! Då vet jag, att han alltid har qvar några
mark ännu. Dem tar jag, och dem lefva vi på under veckan, ungarne och
jag och han. Vi lefva, men inte rigtigt... Jag tigger och ber honom om
en smula, men får intet. Han vet alltid, att jag stulit af honom en
del. Och derför regerar han så vildt. Jag slår tillbaka! Och han än
värre! En gång klådde jag honom med öskaret, så han fick blått öga. Men
den dagen gaf han mig igen, så barnungen dog, förrän den kom till
lifvet.
Kajsa hade aldrig hört dessa förtroenden förr. Hon började frysa, hennes
tinningar bultade, hon måste stödja sig mot spiseljernet.
-- Men så kom ingeniören emellan. Jaako fick en predikan der uppe, då
jag låg här och doktorn kom alla dar. En tid derefter var han riktigt
beskedlig, men när jag kom upp, blef det samma historia om igen. Och nu
slåss vi hvar annan dag.
-- Och hvar natt, -- inföll en af qvinnorna med ett flin.
Det blef ett skrattande. Skämt vexlades, det gick helt öppet för barnen,
som lågo och lekte eller sprungo på golfvet. En af gossarne stod med
rynkade ögonbryn och lyssnade. Kajsa hörde, hur han under moderns tal
halfhögt mumlade:
-- Ja, vänta bara, när jag blir stor, skall jag bulta ihjäl pappa, och
jag skall supa så jag blir rigtigt stark, och då skall jag ta en dugtig
sten och slå i hjäl honom med den. Fan ska' ta honom.
Under det stojet och larmet var som värst, smög Kajsa sig ut och in till
sitt igen.
Barnet låg i slummer. Modern böjde sig öfver det. Det låg der, icke mer
så blekt som förut, icke i orolig, qvidande sömn, det sof lugnt, och
kindernas färg hade af sömnen blifvit purpurröd.
Kajsa satte sig vid bädden. Hon blygdes. Hvad hade hon egentligen att
klaga öfver? Han hade ju intet ondt gjort. Kanske hade han inga
penningar, lönen var må hända innestående. Eller -- han hade kanske hyrt
dem ett kök i staden -- kanske köpt bohag och kärl dertill. Hvad visste
hon, hon förstod honom ju icke!
Ångern kom med blygseln. Kanske frös han nyss, då han kom, och hon hade
ej ens kokat honom en tallrik välling att värma sig med! Han hade kommit
öfver den svaga isen, vågat sitt lif för hennes skull, och hur hade hon
emottagit honom? Hon blygdes öfver sig sjelf.
Hon glömde slagen och skymforden och mindes blott sin egen orätt.
Hon lyssnade, -- det var nu alldeles mörkt. Man hörde hur stormen
tilltog der ute, den vanliga nattstormen. -- Han är säkert redan i
staden --, tänkte hon, -- eljest vore hans lif i fara, stormen rycker så
fort upp den ännu tunna isen.
Hon gick till det lilla fönstret och såg ut. Hon urskilde ingenting.
Allt var mörkt.
Hon öppnade dörren och gick ut på vägen. Lika ogenomträngligt. Det var
blidare än nyss, ett tätt duggregn flöt ned, det stormade, man hörde
bränningarne der nere vid Långviken, de körde häftigt upp mellan
isstyckena mot klippan och föllo så åter skummande ned. Det lät som rop
af måsar, det dånade i träden borta vid hagen, molnen jagade fram med
ett sus, i magasinerna hven det genom de öppna fönstren, det knakade och
brakade, gnisslade och tjöt öfverallt der vinden fick ett motstånd.
Nedifrån stranden tyckte hon sig höra hur isstyckena med dån slogo mot
hvarandra och spillrades i tusen stycken. Hon tyckte det lät som en kamp
mellan osynliga, väldiga makter. Sjalen svepte hon tätare omkring sig,
men stod ändå stilla och stirrade ut.
Ja ... nu var han naturligtvis hemma i kasernen. Det ställe på vägen
ifrån ön och till staden, som ansågs farligast, detta ställe hade han ju
passerat allra först, således för mer än en timme sedan. Sedan var han
ju i skydd af Lappvikslandet. Måhända gick han upp der, eller kanske
först vid Gräsviken. Hur som helst, han _måste_ nu vara i skydd. Gud
kunde väl ändå icke straffa så grymt. Han _kan_ icke vilja göra
menniskor så olyckliga.
Hon sprang in, kastade sig framstupa på sängen och grät.
Fram på natten väckte henne den lille. Han log, slog omkring sig i
luften med armar och ben, ur hans klara mörka ögon läste hon tröst, och
morgonen fann henne någorlunda lugn och sansad.
Stormen saktade af först flere dygn efteråt. Det frös på, då det blef
lugnt. Isen växte till för hvarje dag. Man åkte snart från Drumsö till
staden.
Kajsa for med mjölkbudet, hon skulle ändtligen besöka den efterlängtade.
Det gick så lätt, denna vandring utåt tullen, der kosackerna hade sin
kasern. Hvad hon i dag skulle vara mild och god och vänlig! Först skulle
hon säga: »förlåt!» Så -- ja, hon visste så väl, hur hon skulle ta
honom. Det behöfdes inga resonnemanger, han skulle se att hon ångrade
sig. Och de skulle bli så lyckliga. Nu först rigtigt!
I kasernen fans han icke. Man visade henne till kansliet. Med heta,
brännande kinder sprang hon upp dit, karlarne på gården sågo skrattande
efter henne.
Skrifvarne förstodo henne delvis. De sågo medlidsamt på hvarandra. De
skakade sina hufvud. Han var borta, försvunnen sedan den dagen han tagit
permission för att gå ut till Drumsö och helsa på hustrun. Utstruken ur
rullorna.
Hon trodde dem icke. De visade henne böckerna, dem hon icke heller
förstod. Borta, borta, borta? Hvad menade man, borta?
Hon hörde icke på dem. Kapten Daschkoff bodde i närheten. Dit sprang hon
andlös, förtviflad.
Samma besked. -- Oh, Katuschka -- oh, Katuschka, han är död, död den
stormiga qvällen ute på isen! -- så ropade kaptenskan emot henne.
Frun lät koka kaffe och gaf Kajsa in det med konjak. Hon drack.
Mekaniskt såg hon framför sig, vaggade med hufvudet, slöt sedan ögonen
och knäppte ihop händerna.
Den dagen gick, och veckan, och månaden. Vinterns snö smalt ändtligen.
På våren återfans liket på södra stranden af Brunnshuset vid
Batterierna. Den brokiga bomullsnäsduken med St. Alexander Newskys bild
i gult på rödt fält hade han knutit om hufvudet. Skyddshelgonets bild
bar han dessutom på halsen, måladt på det grofva korset af messing. Och
i hjertat kanske ännu en bild. Hennes.
Till midsommar föddes Sergejs dotter Nadja i stugan på Torparbacken.
Unga fröken från herrgården stod fadder. Kajsa tänkte på den svåra
decembernatten, då stormen sprängde isen. Det var idel svaghet att nu
tänka på en vinter som varit. Hon frös, och det ännu i juni, då trasten
slog, solen sken och konvaljerna knoppades. Det skulle kureras med jern
och kinin, -- hvilket hon fick af fröken. Men hon blef ändå ej botad.
Hon frös lika fullt. Fick mera kinin och mera jern, men blef ej bättre.
Slutligen, efter flere års förlopp kom tiden och läkte hjertesåret.
Hennes ungdom var förbi. Hennes lilla roman utspelad.


SONEN.

Nå, han, pojken, växte och blef större. Hans yttre liknade hvarken fars
eller mors. Man skulle snarare kunnat tro, att han var son till någon af
herrskaperna der uppe. Blek och fin, smärt och rak i ryggen, en riktig
herremansfigur. Och de stora svartgrå ögonen, hvar hade han fått dem
ifrån? De voro melankoliska i blicken, tittade frågande omkring och sågo
svärmiska ut. Rellu-Calle hade visserligen stundom denna blick, men bara
på sista tiden, då han långsamt kämpade med döden, som öfverraskat honom
under hans lyckas korta dagar.
»Konstiga ögon» var allmänna omdömet, när någon af torpargummorna i
förbigående råkade se åt barnet. Formen var dem så främmande och
uttrycket ännu mer. Det fans några af käringarna, som påstodo, att han
var en »tattarunge...» De visste icke, att det var artistblod, till och
med hos Rellu. Hans egen far var spelman, och farfadern kom från
Rigatrakten med en guitarr, var sångare och hade långt vackert
apostlahår, svart och vågigt.
Lilla Nadja deremot såg ut som en äkta, oförfalskad torparbacksunge.
Det var endast ögonen och det rödbruna, tjocka håret som sqvallrade om
hennes far. Hon hade moderns hy, näsa och mun. För resten en liten
bondsk unge, en vanlig »grinvarg», skrikig, bredmunt, glosögd och
klåfingrig.
Kajsa tvättade, strök och sydde groft. På lördagarne skurade hon. Det
var hela hennes lifsgerning: tvål, stryklod, nål och skurviska.
De små fingo sköta sig sjelfva. Hon hann icke. Måste ju »uppehålla
lifhanken» med arbetet utomhus. Barnen lekte i stugan om vintrarne, om
somrarne sprungo de ute. Nadja tultade vid sin brors hand till
björkbacken närmast husen, der vallgrafvarne från 1854 samt tältgroparne
ännu påminte om den tid, då Drumsö var lägerplats för en större styrka
rysk militär, hvilken så godt den kunde sökte gömma sig undan
engelsmännens kulor bakom batterier samt i källare, grottor, grafvar och
gropar.
De små trifdes så godt i fördjupningarne, der fordom tälten stått. De
lekte med skärfvor af granater eller bomber, som de hittat närmare
stranden, gräfde gropar i sanden, funno fragment af svärd eller gevär,
af kaskar eller gamla värdelösa bleck- och jernkärl, som militären
begagnat. Än jublade Nadja i sina lekar, än skrek hon, öfverdrifven i
sorg och glädje, afundsjuk af naturen, hersklysten och litet tjufaktig.
Brodern gaf alltid efter, var tyst, sluten, mild och öm, det var
alltjemt hon, som fick rätt. Alla hennes rörelser voro häftiga och buro
en prägel af simpelhet, allt deremot hvad han sade eller gjorde var så
förståndigt, så lugnt, öfverlägset och brådmoget, att det på betraktaren
af deras lekar ovilkorligen gjorde ett sorgligt intryck att observera
honom.
Det var som om han redan vid sju är förstått lifvets allvar. Systern såg
ut som om hon icke ens vid trettio år skulle komma att förstå eller
vilja förstå det.
Det var en söndagsmorgon i början af augusti. Kajsa hade hvilodag.
Stugan var nästan lika ren som förr, ehuru det nu var svårare att hålla
den snygg. Der inne bodde så många. Hon och barnen på ena sidan, på den
andra gamle Stor-Jaska, numera förståndsinvalid, utsläppt från dårhuset
på grund af obotlighet, oskadlighet och -- medellöshet.
Han söp ej mer och var således fullkomligt ofarlig. Hans kraft var också
borta till en del, han arbetade ej mer på tegelbruket, utan användes
till utarbete på åkrar och ängar. Men stundom kom det öfver honom ett
gråtanfall, och vid dessa tillfällen kunde intet förmå honom att lemna
stugan. Han satt då på sängen med händerna för ögonen. Anfallen räckte
ett dygn eller så omkring. Sedan var han åter flyttbar. Hans ögon
stirrade uttryckslöst framåt, han suckade och teg samt lät Kajsa leda
sig dit hon ville. Hans bleka och pussiga anlete såg upp till henne som
ett barn ser upp till modern, och han lydde hennes röst blindt, liksom
en hund sin egares. Sju år, tillbragta i cell, hade gjort honom
kraftlös, vansinnet hade öfvergått i fånighet och apati, han skulle gått
under, om ej Kajsa tagit sig an honom. Han fick vara hennes barnpiga om
vintern, hon födde och klädde honom, och hans lilla arbetspenning, som
han under sommarmånaderna förtjenade, var hennes enda reela vinst. Den
understeg dock betydligt hennes utgifter för honom, men -- hon hade nu
engång adopterat denne öfvergifne.
I dag skulle Kajsa ut för att andas en smula luft i skogen; hon hade
läst högt i Luthers postilla i stugan, idioten hade hört på, från den
plats der han satt med händerna hopknäppta och den kolossala
öfverkroppen slappt framåtlutad. De voro trötta af solbaddet inne i det
qvafva rummet och skulle nu ut i luften. Kajsa ville med det samma se om
barnen, det var sällan hon hade tid med dem nu.
Hon gick förut i svarta söndagsklädningen, den samma hon bar på mannens
begrafning. Hon gick långsamt och med blicken fäst vid marken.
Stor-Jaska följde efter. Han följde henne tanklöst i hälarne, andäktigt,
allvarligt, som om han varit i kyrkan.
De lemnade gärdet och närmade sig björkbacken. Begge stannade, det var
musik deruppe, man spelade inne i någon af tältgroparne ... hvem kunde
det vara?
Kajsa gick närmare. Hon smög sig fram så sakta hon kunde. Hon steg upp
på kanten af en af vallarne och stannade der. På bottnen af gropen sutto
barnen, hennes båda barn. Nadja gjorde ugnar i sanden och hade till
hälften begraft sig sjelf i en af sina ugnar, Weli stod med ryggen vänd
åt systern och musicerade.
Barnet märkte ingenting. Han fortsatte med sin musik. Med ögonen
drömmande fästa på träden der uppe spelade han ett märkvärdigt
instrument, hvars ton stod i intet förhållande till dess utseende. Än
lät det som en dålig fiol, än som en guitarr, än hade det något af en
kanteles metallton.
Sorgsen och förbittrad betraktade modern det lilla instrumentet. Det var
ingeniörens gamla aflagda cigarrlåda, hon kände väl igen det betsade,
aflånga och hoplappade mahognyskrället, som han sagt vara ifrån hans
farfars tider. I locket hade Weli skurit tvenne små hål och spänt
deröfver en hop vaxadt segelgarn till strängar. Stråken var gjord af en
sticka, vid hvilken han fastgjort litet tagel... Skrufvarne utgjordes af
spik. Än gned han med stråken på strängarne, och än knäppte han på dem
med fingrarne. När ljudet det oaktadt var svagt eller till och med
ohörbart, hjelpte han till med rösten, en vek, skön sopran.
Det var en gammal positivspelarmelodi han föredrog. Några strofer ur den
populära Normaduetten. Så svek honom minnet. Då gaf hans fantasi honom
ett lyckligt stöd och han fortsatte efter eget hufvud det Belliniska
motivet, i samma rytm, men på ett nytt, originelt och föga italienskt
sätt, som mer påminte om en nordisk vallflickas lurmelodier och
fioriturer, än det liknade någonting annat.
Kajsa blef alltmer utom sig, ju längre hon lyssnade.
-- Olyckliga unge, -- ropade hon, -- hvem har lärt dig det der
handtverket! Du har det i dig från farfar din, kan jag tro, han var en
sådan der! Vet du hvad, det är det som mest förtretar mig, att du skall
ha den der uselheten i kroppen på dig! Sade jag dig inte, när de voro
här, tattarne eller tyskarne eller hvad de voro för slag -- sade jag dig
inte, att de kringstrykarne voro värre än tjufvar! Sådana der spelmän!
Odugliga latvargar! Smutsiga odågor, som inte vilja arbeta! Ack, Herre
Gud! att jag skulle se hur spelarsjukan smittat dig också!
Weli tittade upp från sin grop. Modern stod der så ståtlig, vreden hade
färgat hennes kinder röda.
-- Hvarför, mamma, hvarför får jag inte spela? Det är ju så vackert!
Kajsa rodnade ännu mer, men icke af vrede, hon var aldrig ond längre än
ett ögonblick.
-- Hvarför, jo, -- derför att det är vackert, sådan der vackerhet som
förderfvar menniskor och hindrar dem att arbeta. Din pappa hade
musikantandan i sig, han också. Derför blef det aldrig någonting af
honom. Inte ville han arbeta, och inte ville han läsa. Bara sitta och
gnida på ett gammalt fiolskrälle, som han ärft af far sin, det kräket...
Weli blef med ens uppmärksam. Ett skimmer for öfver hela hans ansigte.
-- En rigtig fiol, mor! Får jag se den, bara en enda liten gång? -- bad
han.
-- Dumma pojke! Och du tror, att jag skulle så länge ha hållit den gömd
bara för att du nu skulle få den? Åhnej, min gris, det slipper du. Jag
tog den från far för att få honom till menniska, men -- det blef han
inte ändå. Han var egentligen en engel -- ja, -- Kajsa fick tårar i
ögonen -- ja, en engel, men -- arbeta orkade han inte, och smuts tyckte
han om. Smuts och musik -- de passa väl ihop. Kom hit, Weli, gråt inte!
Torka näsan. Du är en snäll pojke, men blif inte af den sorten, hör du!
Gif hit fiolen!
Weli bleknade, han tryckte den lilla vanskapliga fiolen kärleksfullt
till sitt hjerta, gömde den under rocken, som om han velat skydda den,
och fick upp gråten, som redan stod honom i halsen.
-- Gif hit fiolen.
-- Mor! det är, det är ... det är min käresta.
Kajsa smålog... Kanske påminde hon sig, när hon sjelf en gång hade en
käresta, vanskaplig och ful, men ur hvilken hon förstod att locka toner,
som kommo hennes hjerta att röras.
Hon veknade vid åsynen af barnet, men efter några ögonblicks stum tvekan
sträckte hon ånyo ut handen och sade:
-- Gif hit fiolskrället, jag tål inte att du spelar på det.
Weli snyftade. Utan att se upp gick han fram och räckte modern sin
»käresta».
Hon tog den bräckliga lådan i sina händer och betraktade den med hälften
vemod och hälften förtrytelse. Sedan gömde hon den under sjalen.
-- Käresta, -- mumlade hon, -- käresta! Hvarifrån får han alla sina ord?
Se så, Nadja, låt bli, du kastar honom ju blind med sanden. Kom, barn,
så gå vi hem, det är middag nu.
Nadja, som roat sig med att kasta på Stor-Jaska hela kaskader af fuktig
sand, reste sig nu och lät den stackars fånige jätten springa hemåt på
fyra fötter. Hon satt sjelf på hans rygg och »körde». Det var hennes
favoritnöje, och han lät henne hållas,
Om en stund glömde de flesta af den lilla familjen hela scenen från
björkbacken, då de vid grötfatet sutto inne i den lilla stugan. Endast
_en_ glömde den icke. En liten blek åttaåring, hvars hjerta våldsamt
klappade af fruktan för att förlora sitt älskade sällskap, sina egna
händers verk, sin spellåda, som af mor så omildt kastats upp på
spiselkanten uppe vid sjelfva taket, dit han aldrig kunde nå.
Men -- gudskelof, hon hade icke bränt upp den, icke trampat ihjäl den --
endast skiljt dem åt, de goda vännerna. Och han suckade vid gröten och
glömde ej sin sorg förr än klockan 8 på aftonen, då Nucku-Matti kom och
bar honom bort till Drömöarne, der kanske för honom hela himlen var full
af fioler.
* * * * *
Kajsa hade fattat ett stort beslut: Weli skulle sättas i lära. Men i
hvilken? Pojken hade ingen lust för något. Han hade sjelf helst velat i
skola, men det var omöjligt. På Drumsö fans ingen sådan. Och i staden
kunde han ej bo. Det hade hon ej råd till.
Således, till hösten i lära. Under sommarn måste han hjelpa till med
allt möjligt.
När det led mot september, fick han en omgång nya grofva kläder, sydda
af mamma sjelf. Stöflarne voro något för stora, de voro ett arf efter
far. »Man kunde binda fast dem vid smalbenet, så sutto de nog på»,
förklarade mor och tillade: -- Under de långa byxorna syns det för
resten inte hurudana stöflarne äro.
Han fick 3 nya skjortor och 2 par ullstrumpor. Det var en prägtig
utstyrsel, tyckte Weli, värdig en prins. Och han längtade nästan till
den dag, då han skulle få alla de nya kläderna på sig, ehuru han visste,
att han på samma gång skulle lemna hemmet.
Mjölnarn på andra sidan ön, vid Svartviken, hade lofvat ta emot honom.
För maten. Det var inte så illa för en åttaåring att kunna förtjena sig
maten sjelf. Weli var riktigt stolt.
Det var sista qvällen i hemmet. Han hade redan emottagit flere
förmaningar att ej vara så drumlig, så tanklös, så lat. Utan utmärkt på
allt vis. Den lille hörde på, men orden susade förbi hans öron som en
vind. Han tänkte på annat. Han förstod ännu icke afskedet. Då modren
slutat, bad hon honom göra knytet i ordning ... de nya kläderna hängde
på bodvinden.
Barnet gick till boden, klättrade uppför stegen och kröp in. Modren såg
efter honom. Han stökade länge der uppe. Bakom en lår full af obrukbart
skräp såg han någonting, som föreföll honom värdt hans uppmärksamhet.
Han letade och fann slutligen under några bräden och trasiga möbler en
fiol, fadrens gamla ljusbetsade birfilarfiol, den som han så ofta hört
modern tala om.
Hans hjerta klappade. Hans ögon strålade. Han torkade af dammet med
ärmen, blåste bort en hop med sopor, som hade lagt sig på den mellan
skrufvarne, och såg att alla strängarne voro i behåll. Han pröfvade
skrufvarne, spände till, knäppte på strängarne, stämde.
Men hvar var stråken? Han letade och letade. Med en hunds väderkorn fann
han den ändtligen. Litet djupare ned, på bodgolfvet under en hög gamla
tapeter.
Der fans en kista, på hvilken en smal strimma af höstsolen lyste i gult,
matt sken, en solstråle, men fördunklad af bodluckans lilla
spindelväfbehängda glas. Der satte sig Weli med fiolen under hakan.
Först pröfvade han den helt sakta och skyggt. Men glömde sig så
småningom och satte i med mera styrka och fart. Det skrälde och qved,
men gaf ljud. Det kom stundom en skön klang från instrumentet och några
strofer fulla af djerfhet och bredd. Den lille kastade med hufvudet
bakåt och fantiserade, for ut på sin inspirations haf med fulla segel.
Han drömde sig vara en hjelte. En stark, stor karl, som flög fram i sin
slup för morgonbris. Och hela verlden låg framför honom i klaraste
morgonljus.
Han var lycklig. Han kände den friska hafsluften, såg en blå
sommarhimmel hvälfva sig högt öfver honom. Bodvindens låga, svarta tak
var borta liksom väggarne, och hösten hade förvandlats till vår.
Så höll han på en lång stund. Slutligen blef han trött och höll upp.
Nervöst och brådskande sprang han ned från sin kista, tog kläderna,
svepte dem omkring fiolen, gjorde så ett knyte och band om med ett tåg.
Han kände sig som en förbrytare.
Hon stod utanför, modern, blek och förstörd. Hvad hade hon att göra? Det
älskade barnet stod då ej att rädda. Han var då så hemfallen åt denna
last, att han kunde för den begå ännu flera förbrytelser. Stjäla. Dölja
undan det stulna och -- hvem vet, kanske också ljuga.
Han klef åter ned för stegen, som ledde upp till bodvinden, slängde
hurtigt knytet på marken och gick in. Men Kajsa var ej derinne.
Emellertid tog han afsked af Jaska och systern. Så af qvinnorna inne i
huset. Vid brunnen stod mor.
-- Farväl, mor, nu går jag.
-- Farväl, barn, haf Gud för ögonen! Hvar har du knytet?
Weli rodnade. -- Der ligger det.
-- Der är väl ingenting i nu, som vore bättre att ha här hemma?
-- Nej, ingenting.
-- Du skulle kanske se efter först.
-- Nej, mor, der är ingenting.
-- Gå då, barn, och kom ihog hvad jag sagt dig så många gånger:
Fan tar
den vilse far.
Arbeta, håll dig ren, var aldrig lat, ty börjar du med det en gång,
så... Och mins att djefvulen helst tar dem, som tycka om att ha det
smutsigt omkring sig. Svara aldrig, om du får stryk af mästarn, för det
är välbekommet... Nästa söndag får du komma hem.
Weli gick. Knytet vägde så mycket. Det tycktes honom så tungt, långt mer
än nyss. Det var visst för det onda samvetet.
Han grät vid vägskilnaden; tänk om han skulle springa hem med fiolen,
bekänna allt och få förlåtelse?
Men nej, det var för sent, solen började redan sjunka.
Knytet vägde förfärligt. Han satte sig, steg upp, gick igen och blef
riktigt trött.
Ja, det var helt visst det onda samvetet. Om han skulle ta upp repet,
veckla upp, borttaga fiolen och gömma den under en ihålig trädrot? Och
föra den till mor nästa söndag och få förlåtelse. Om? Han skyndade
vidare... Att mista fiolen, den kära fiolen, det kostade på! Skulle han
ej försöka ännu ett stycke? Nej! det var ju synd. Bort med den således.
Han öppnade. Men hvad! Der fans ingen fiol. I stället tre stora