"Sämre folk": En berättelse - 09

  Allegro agitatot »uppfattades» af sångerskor och accompagnetrice som ett
  vanligt andante. De små fjärilarne sjöngo klockrent. Det var som två
  myggor en ljum sommarafton, när man fält ner gardinen och det eljes är
  moltyst i rummet.
  Så vekt och oskyldigt, så spädt och klart. Den lilla duetten kunde gerna
  ha hetat »liljornas grafsång» eller »sylfidernas dödsdrömmar», eller
  någonting annat i den stilen. De små applåderades väldigt och föredrogo
  derpå en mängd visor af Gumpert efter trasiga noter. En af sångerna hade
  en hop fioriturer och Clara sjöng dem con amore. Det var omöjligt att
  höra den lilla lärkan utan att känna sig rörd. Någonting mer täckt och
  sant musikaliskt kunde man ej höra. En miniatyr-genre, men korrekt
  utförd. Ett bullrande jubel belönade den uppträdande.
  -- Är det inte en stor och präktig operastämma, en riktig _it_aliensk
  _ko_lorator -- skrek fadern och klappade Clara på hufvudet -- det har ju
  jag alltid sagt! Får jag no bara tjensten här i Petersburg, så skall hon
  minsann till stora operan, så sant som jag heter Robert Isaak Elias
  Mäienen! Och då skall hon också sjonga på finska, så sant som vi ä'
  finnar. För det är något, det!
  Åter var fru Bäck framme vid pianot, denna gång med Nadja vid handen.
  -- Några finska nationalsånger -- bad hon, och Nadja satte sig ned.
  Hon begynte med några fatala preludier och treklanger, tog sedan en hop
  qvintparalleller, som skulle låta riktigt »stiliga», och föll så in med
  sången.
  Hon sjöng en finsk folkvisa, en af de skönaste bland de sköna. Hennes
  verkligen starka och malmrika stämma saknade ej välljud, hon sjöng icke
  alldeles rent, men det var icke alltför skärande. Hon kunde ej ha valt
  bättre. Sången klädde henne. Den gaf hennes stämma skönhet, liksom de
  vackra orden redan i och för sig voro musik. Hon uttalade tydligt och
  fick väl fram det passionerade i denna visa, hvars herrliga slutstrof
  skulle kunna röra en sten.
  Om de andra gjort lycka, så uppväckte Nadja fullständig storm.
  Fennomanerna kysste henne, omfamnade henne, det proponerades du, farbror
  och tant öfver lag. Atte strålade, han bad henne i later och blickar om
  förlåtelse för att han förut behandlat henne så illa. Fru Bäck slungade
  en störtsjö af rysk förtjusning öfver henne. Carl stod qvar vid
  kakelugnen. Så svekoman var han icke, att icke den underbara sången
  tjusade hans själ ... och så mycket man var han, att han förstod, att
  hon sjöng för honom. En tår steg honom upp i ögonen, han sårades bittert
  öfver att hans hustru intet ord hade för sångerskan, utan stod stel och
  kall. Han fann henne så obehaglig just nu, känslolös och taktlös.
  Dock Nadja märkte ingenting. Hon njöt af sin triumf och nekade bestämdt
  att sjunga mer. Dels kunde hon ingenting utantill, dels ville hon tala
  med ingeniören.
  Fru Granberg begynte i detsamma taga afsked. Nadja bad att få följa med
  dem. Naturligtvis kunde man ej säga nej. Man tog en istschwoschick, de
  båda damerna sutto tysta och stumma inuti, Carl satt på kuskbocken.
  Nadja hade förlorat sin pratlust, frun paralyserade henne totalt.
  Ändtligen voro de på andra sidan Liteinaiabron och stannade vid
  Granbergs port. Carl följde sin hustru till porten, låste upp, låste
  igen om henne, vände om och hoppade derefter i släden bredvid Nadja.
  De körde tillbaka i den kalla och stilla natten. Nu först såg Carl, att
  det var alldeles stjernklart. På afstånd skimrade der tusen och tusen af
  rödaktiga gaslyktor på andra sidan Newan, och floden låg bred och vid
  likt en väldig hafsfjärd, bunden i famnstjock is.
  -- Oh, jag fryser -- Nadja smög sig närmare intill honom -- Er hustru är
  så kall, så!
  Carl teg, han beredde sig att ge henne sin pels.
  -- Nej -- sade hon -- låt mig komma inom den, eljes blir jag sjuk när
  jag fryser så här.
  Han tog upp pelsen, hon gömde sig vid hans barm.
  -- Oh! jag är så ensam i verlden -- det kom efter en stunds paus -- vill
  ni inte vara min allra bästa vän?
  Carl svarade icke, han tryckte hennes hand. Han ville visst icke göra
  sin hustru för när, nej, långt derifrån, men han kunde å andra sidan
  inte heller vara oartig mot en så ensamt stäld ung varelse som Nadja.
  Han tyckte hans pligt ålade honom ridderlighet, ja, en viss
  vänskaplighet. Han rördes af det stora förtroende hon visade honom, han
  fann det så intagande, detta barnsliga, okonstlade sätt. Dessutom såg
  han väl, att han gjort ett djupt intryck på henne ... hon förstod
  minsann ej att dölja sina varma känslor.
  Hans förnuft protesterade en liten smula mot dessa resonnemanger, men
  det hjelpte inte. Nadja låg mot hans barm, pelsen värmde dem begge. Hans
  ridderlighet och vänskap vidgade horizonten betydligt under resan, hon
  höll hans hand inne i muffen, smekte den och kysste den. Då de hunnit
  hennes hem, brände den första kyssen het på hans läppar, och då de
  skildes, hade han gifvit henne löfte att komma redan i morgon.
  Fru Granberg låg hemma och grät. Gång på gång steg hon upp, lyssnade vid
  den öppnade fönsterluckan, gick till spegeln, såg sig i sitt elände,
  grät än mera, gick till tvättfatet och lät det friska, iskalla vattnet
  gång på gång skölja bort de varma tårarne.
  Om ett par timmar hörde hon hans steg. Hon visste precist hur hans
  bottforer knarrade i den hårdt sammanpackade snön på trottoaren. Han
  gick uppför alla trapporna, det kunde dra om en minut, så kom han i
  förstun, sedan i tamburen. Nu tog han af sig sina kläder -- så kom han
  in i salen. Ah! hon skulle vara så vänlig, icke säga hur sjuk hon var,
  hur sorgsen, hur misstänksam, hur väl hon skulle behöft hans hjelp,
  hans, hennes egen mans! Hon skulle tvärtom visa ett vänligt ansigte. Hon
  skulle le, ja, se så snäll ut. Med det samma brast hon på nytt ut i
  gråt.
  Han hörde vid dörren den undertryckta snyftning och de häftiga suckar,
  som hon förgäfves försökte qväfva. Då vände han om, gick genom salen
  till sitt rum, stängde dörren med något hård hand och vred den i lås
  efter sig.
  När pigan på morgonen kom in med fruns chokolad och herrns kaffe, hade
  den lilla frun just somnat. Med utvattnade röda ögon såg hon upp.
  -- Kom hit, Anuschka.
  -- Ja, matmor.
  -- Lägg din hand på mitt hufvud! Så der ja, det är så skönt. Du är
  snäll, Anuschka. Jag har en snäll flicka i dig, Anuschka, och det är
  godt, när man är sjuk och ensam.
  Pigan pysslade vänligt om sin matmor och kysste hennes hand. Hon förstod
  så godt situationen. Hon hade varit med om sådant förut, på andra
  ställen. Hon hjelpte på med morgonklädningen, ledde frun till bordet,
  serverade chokoladen och kammade håret. Så gick hon in till herrn. Fru
  Granberg tog sitt handarbete, tårarne trillade en efter en ned på den
  lilla småbarnsskjorta hon sydde. Och så tryckte hon sina läppar mot det
  fina linnet och kysste det innerligt, som hade det förstått henne.
  De talade härefter sällan till hvarandra, de två, herrn och frun. De
  »förstodo» icke mer hvarandra. Han gick sin väg, hon sin. Han var så
  mycket ute, alltid affärer. På qvällarne var han än hos den ena, än den
  andra kamraten. En gång skulle han gå till Sibrynoff -- på bjudning. Kl.
  8 kom Sibrynoff och sökte honom. Frun förstod för första gången, att
  Carl hade talat osant. Hvar var han? Hvad gjorde han? Hvarför var han
  ständigt borta, hvarför var hon så ensam? Var det kanske alltsamman
  hennes egen skuld? Hon hade visst alltid visat sig för kall, emedan hon
  var för blyg att blotta sina verkliga känslor för honom.
  Hon funderade och tänkte, hon grubblade och led. Hon ångrade allt och
  fattade hundra nya beslut. Hon begrät sin försvunna lycka, som hon en
  gång begråtit sin moders död. Men hon hade denna gång ingen att förtro
  sig åt. Inga egentliga vänner i den stora främmande staden, hvars språk
  hon ej kunde. Den ende hon hade kunnat förtro sig åt var Adolf Bäck, och
  han var ju dock »ej egentligen» qvinna. Så behöll hon sin sorg för sig
  sjelf, och dagarne gingo, tunga och långa.
   * * * * *
  En af Dions buketter med band i de finska färgerna var fästad på
  »ryssgudens» bild i Nadjas rum. Den eviga elden brann och osade der
  framför, det var en ynklig liten låga, lampan var illa skött och grön
  af erg. De vissnande blommorna spredo en angenäm doft, men hängde redan
  med bladen, liksom de vetat, hur föga glädje de gjorde den de voro
  ämnade åt. Dion hade dock haft så stor möda att få ihop pengarne.
  Stackars pappa hade så litet, och det måste räcka till för allt möjligt.
  Dion hade lånat litet här och litet der, 25 kop. af Fina, 10 kop. af
  mamma, 5 af små fröknarna och 15 af Adolf. När han så till sina egna 30
  kop. lade pappas blanka rubel, så hade han summan.
  Man arbetade i Mäienenska familjen ifrigt för Nadja. De sågo i henne en
  ny profet för sitt fädernesland och voro lika ifriga att befrämja hennes
  sak, som om hon varit en af deras allra närmaste. Fader Mäienen, som
  fått ett lönande arbete af en privat person i Petersburg, tillbragte sin
  lediga tid med att agitera för henne lika energiskt som för sina egna
  underbarn. Att få Fina in på konservatoriet som lärarinna, Dion och
  Adolf i kejserliga operans kapell som kammarmusici och tvillingarna till
  operan eller till konsertsångerskor, det var hans plan, och han fruktade
  icke ett ögonblick, att den kunde gå om intet. Nadja skulle genast få
  engagement vid stora operan, annat kunde väl inte komma i fråga med
  hennes stämma och dramatiska begåfning.
  Han var en ifrig korrespondent till ett par af landets finska tidningar.
  Med glödande färger skildrade han »en privat-soirée i en petersburgsk
  societé» och beskref noga det musikaliska programmets utförare och
  utförarinnor. Den finska hufvudstadens publik fick till sin förundran
  höra, att Nadja Sergeiewna gjort fullständig furore som kammarsångerska,
  att Finland i denna sin unga dotter hade en musikalisk stjerna af rang,
  hvars stämmedel, känsla och stora begåfning säkert voro fenomenela.
  Landet hade så föga råd att förlora en talang, att det vore att
  tillråda, att man toge vara på denna, skaffade henne medel, först att
  utrikes utveckla sina rika och lofvande anlag för att sedan möjligen få
  henne engagerad i St. Petersburg eller Helsingfors, om hon ej, som så
  många andra stora, föredrog att stanna ute, vid någon verldsteater borta
  i Södern.
  Och detta var icke det enda man läste om Nadja. Den unge svekomanen Carl
  Granberg, som var tillfällig medarbetare i ett af hufvudstadens mest
  ansedda svenska blad, skyndade sig att meddela Nadjas succès till sina
  läsare. »Det är en originel och rik begäfning», skref han, »ett
  naturligt, friskt sprudlande geni, värdt uppmuntran. Framsprungen som en
  kraftig telning från den folkstam, hvars ädlaste söner och döttrar fått
  andlig näring från brödralandet i vester, har hon någonting till hälften
  svenskt i hela sin uppenbarelse. Högrest, fyllig och stark påminner hon
  om en af Tegnér beskrifven Ingeborgsfigur, på samma gång som hennes
  eldiga glänsande ögon tala om österländskt inflytande, och hennes varmt
  bruna hy om lifligt kosackblod. Men», slutade han, »fröken Sergeiewna är
  en dotter af vårt land, och vårt land skall hafsa äran af henne, när hon
  en gång färdigrustad står på scenen, redo att mäta sig med de bästa vårt
  land hittills kunnat prestera. Fröken Sergeiewnas många gynnare och
  beundrare i Petersburg vänta att kunna utverka ett statsanslag till
  1:sta maj, då det är ett faktum, att vår unga landsmaninna hittills haft
  att kämpa mot stora ekonomiska svårigheter. Hon har beklädt de
  anspråkslösaste platser för att kunna dra sig fram, och hon har arbetat
  med en rörande ifver under kampen för lifvet. Detta mål att bli konstnär
  har dock ständigt som högsta ideal sväfvat för henne -- och det är genom
  törnen hon vandrat fram, omgifven af förtal, intriger och afund af forna
  kamrater, som missunnat henne hennes rikare begåfning. Att sålunda en
  ljusare framtid må beskäras denna uppgående stjerna, önska vi här alla,
  vi som haft tillfälle att höra och beundra hennes vackra sång.»
  Vidare hade man till hennes förmån tänkt arrangera en soirée, hvartill
  biljetter skulle säljas först under hand och så offentligt. Familjen
  Mäienen skulle naturligtvis biträda. Fina skulle spela solo, Dion spela
  sin Wieniawsky, småfröknarna sjunga Gumpert och frun ackompagnera
  alltsamman både det vokala och det instrumentala.
  Det blef ett oerhördt bråk. Mäienens sleto ut flere par skor under sina
  promenader från den ena ändan af staden till den andra. Ingeniör
  Granberg hade de ekonomiska arrangementerna, och det var inte det
  minsta. Fru Bäck hade åtagit sig att presentera Nadja för några ryska
  musici, hvilkas välsignelse det var godt att ha till sitt förehafvande;
  hon hade äfven lofvat att hjelpa med råd och dåd angående toaletten, i
  fall det skulle behöfvas.
  Det var nu planen. Nadja visste af ingenting sjelf, hennes vänner hade
  tänkt för henne. Allting var redan afgjordt då hon blef underrättad, sal
  hyrd, tillstånd utfärdadt, dag bestämd, programmet uttänkt, allt utom
  hennes två solostycken och två ensembler. Detta skulle hon naturligtvis
  bestämma sjelf.
  Förnöjda och med lätta samveten gingo så en vacker marsdag fru Mäienen
  och fru Bäck till Nadjas bostad för att meddela henne den glada
  underrättelsen, att hon bara behöfde sträcka ut handen för att få några
  och hundrade rublar, bara sjunga några små enkla toner, allt besvär vore
  undanröjdt, allt klappadt och klart, hon hade nu bara att niga och
  tacka.
  När de båda fruarna stego in, träffade de den unga damen insvept i en ny
  och elegant nattrock, liggande på soffan med fötterna på fåtöljkarmen,
  en roman i handen och cigarr i munnen.
  Hon steg upp, förvånad och generad öfver besöket och glömde att be de
  främmande sitta ned. Hennes frukostbricka stod på en stol, en mängd
  klädespersedlar lågo på en annan. Öfver pianot en ljus, något trasgrann
  sidenklädning, och vid soffan stod hon sjelf med gapande mun och ett
  misstroget, icke välkomnande leende. Fru Mäienen tog till ordet.
  Efter otaliga utrop och onödiga preludier kom hon slutligen fram med
  sitt ärende. Man hade, för att bereda fröken Sergeiewna tillfälle att
  låta höra sig, arrangerat en liten konsert, en liten söt konsert; ifall
  fröken ville sjunga, skulle hon få alltihop, hela nettot. Kanske ett par
  hundra rubel, hvem vet, hon hade många beundrare, kanske flere hundra
  rubel. Tänk!
  Den lilla godhjertade gumman strålade som en sol, hon blinkade vänligt
  med sina blanka och stora ögon, böjde af och an på hufvudet, som om
  halslinningen satt för stramt, men det var idel välvilja. Hon älskade
  att göra andra glada. Det var hennes mission i lifvet att lyckliggöra
  alla, som kommo i hennes närhet. Voro de bara inte hennes fiender på ett
  eller annat vis, så voro de hennes vänner. Och hade de något med den
  finska saken att göra, så kunde hon gå i elden för dem. Hon idealiserade
  sina »vänner» liksom hon gjorde med sina barn. Hon omstrålade dem med
  helgongloria. Hon kanoniserade dem, så att de blefvo så fläckfria som de
  första kristna martyrerna. Hon pådiktade dem allsköns fullkomligheter.
  Och när hon så fått dem färdiga, föll hon ned och tillbad tillika med
  sin »lille gubbe, den käre Robert Elias», lille Dion, lille Adolf, unga
  Fina samt begge småfröknarna.
  Hon gaf sig ingen ro, innan de förut vunna vännerna föllo till fota
  liksom hon. Hon måste ha med sig alla trogna. Hela klicken.
  Hur ofta blef hon icke bedragen! Men det märkte hon icke. Hon trodde
  ändå. Hon steg alltid upp igen, hur hon än blef slagen till jorden.
  Hennes spänstiga natur kände icke slagen. Hennes goda hjerta måste likt
  ett ymnighetshorn evigt flöda öfver. Och det fans alltid någon, som
  först tog emot...
  Fru Bäck var så nyligen gift och hade ännu så litet att göra, att det
  för henne var ett icke oangenämt tidsfördrif att »protegera konsten».
  Nadja var till hälften hennes, till hälften hennes »lille mans»
  landsmaninna, för tillfället kunde man ju pröfva krafterna på henne. Hon
  tyckte alls icke om henne, men var för mycket verldsdam för att låta
  sina tycken kujonera sig. Dessutom voro ju de finnar hon sett, i
  allmänhet smått originela, med Nadja var det ju föröfrigt förklarligt
  nog, en fattig fiskarflicka... För resten helt poetiskt!
  Nadja hade stående hört på fru Mäienen. Hon hade svårt att förstå. Men
  ändtligen begrep hon. Det slog henne som en blixt. Hon konsertgifverska,
  hon solosångerska! Något så roligt hade hon aldrig tänkt sig.
  Hon slog ihop händerna och gaf sig till att skratta. När hon kunde hejda
  sig, slängde hon sig ned på soffan och utbrast, ännu i skratt:
  -- Men är ni galna, gummor, _hvad_ skall jag sjunga?
  Lilla fru Mäienen blef litet dekontenancerad, fru Bäck gjorde en något
  förvånad mine med sin mustaschbeprydda läpp, och begge sågo på
  hvarandra.
  -- Ni ser ut, som om ni inte förstod svenska, -- fortsatte Nadja, --
  hvad skall jag sjunga?
  -- Någon liten vacker aria, -- proponerade fru Mäienen blygt, -- om vi
  skulle ta Lucrezia Borgia, »nella fatal», -- och hon gnolade melodien.
  -- Nella Fatal? Känner jag er Nella! Visst inte. Hitta på något annat.
  -- Kanske Fidès' aria ur »Profeten.»
  -- Hvad för en profet? Daniel eller Manasse, dem känner mamma till, inte
  jag.
  -- Men mitt kära barn, ack, hvad ni är naiv och söt, ja, det är så nätt,
  är det inte, fru Bäck? Var ni inte vid ryska operan, jag trodde ni kunde
  alla möjliga stycken?
  -- Jag sjöng i kören i den der Kocks operetter, och min altstämma i »En
  löjtnant i kloster» kan jag ännu, den lät så här:
  Hon trallade och klappade takten på den lilla fruns späda axlar.
  -- Men, min söta flicka, något kan ni väl?...
   -- Jo, »Joachim uti Babylon
   hade en hustru Susanna».
  De båda fruarna skrattade. Det frivola skämtet hade något godmodigt, som
  de icke kunde motstå.
  -- Nå, och mera?
  -- Den här duger kanske: »Har ni hört en så ynkeliger händelse». Ja, den
  är om kungen i norra Amerika, vill frun ha den?
  -- Allvarsamt, mitt barn, kan ni inga programsånger, passande för
  konserter? Några ordentliga repertoirstycken?
  -- Jo, »Minä seison», »Yksittäin ole heitätty», »Toull on mun», »Minun
  kultani kaunis» och -- »Rullan går».
  -- De blir charmanta som ett smånummer, men ni måste ha en
  introduktionsaria.
  -- Skall det vara en marsch, så tar vi Björneborgarne?
  -- Ni har ingen aria?
  -- »Såa blomaande hallena», är det en aria eller är det något annat?
  -- Jaså, ni kan det der, den är ur »Martha». Ska vi försöka ... hur högt
  vill ni gå?
  -- Hur högt som helst, gerna för mig.
  Fru Mäienen vände sig till fru Bäck:
  -- Beundransvärdt! Hur högt som helst! Vi ta den i Ess dur -- på försök.
  -- Hör på! Nadja satte sig på fåtöljkarmen och försökte sjunga. Men det
  passade inte med accompagnementet. Fru Mäienen gjorde hvad hon kunde,
  generad för sig sjelf och för sin protégé, men det gick inte. Nadja hade
  »glömt» takten. Melodien hade gått henne ur hufvudet. Och i höjden skrek
  hon, så den helige St. Isaks heliga eld var nära att blåsa ut. Det var
  alldeles stört omöjligt.
  Fru Mäienen vred sig på pianostolen, fingrade på sina hattband, hostade,
  rodnade och visste inte hvad hon skulle tänka.
  -- Jag skall skicka hit Dion med noter, -- menade hon, -- och så kan han
  lära Er.
  -- Kan Dion plugga? -- Nadja var så glad som en fågel, -- jag behöfver
  en riktig tusan, om jag skall få i mig någon krånglig takt. Men känslan,
  den skall han inte behöfva lära mig, för kan jag en gång noterna, si, då
  sjunger jag så ni skall få ondt i magen allihop af bara känsla och
  passion. För det är det, som är min furore, sir ni, små gummor! Begriper
  ni det, hva'?
  Hon bearbetade alltjemt fru Mäienens skuldror och tog fru Bäck
  beskyddande under hakan. Damerna bjödo Nadja hvar sin afton »på
  repetition», lofvade skicka Dion och gingo. På återvägen voro de båda
  tysta. De tvekade att omtala sina intryck för hvarandra. Fru Bäck,
  emedan hon ansåg fru Mäienen sig så underlägsen, att hon icke trodde sig
  bli förstådd. Fru Mäienen, emedan hon kände, att hennes nyaste
  pelarhelgon var färdigt att hoppa ned med hufvudet förut från
  piedestalen för att ta till fötters.
  Och de skildes under förbindliga leenden, vänskapsförsäkringar och varma
  handtryckningar.
  Några timmar senare satt Nadja ensam med sin lampa i rummet. Det var nu
  städadt och fint, på bordet doftade en blomkorg full af friska rosor. En
  dyrbar matta, ännu med prislapp på, låg på golfvet, och en magnifik
  toilettspegel hade fått plats der den fula byrån nyss stod.
  Utan att knacka steg ingeniör Granberg in; Nadja sprang upp och kastade
  sig i hans armar. Han tryckte henne till sitt bröst och betäckte hennes
  hufvud med kyssar.
  -- Du ruinerar dig, Calle lilla, -- sade hon, -- sådana blommor, och
  sådan solfjäder! Du skämmer alldeles bort din fiskarflicka! Men -- så är
  hon också lycklig! Säg! och du?
  Den unge mannen svarade icke. Han såg upp med en stor, feberaktig
  älskareblick och tryckte henne ännu en gång till sig.
  -- Kanske du ruinerar mig ... det är möjligt, -- hviskade han, -- men du
  är ljuf att ha i armarne! Min fiskarflicka! Min omisstänksamma
  älskling. Ja, jag ger dig hvad jag kan, litet af hvad jag kan undvara,
  men du, älskade, du ger tusen, tusenfaldt mer, du ger det dyraste du
  har, utan klagan, utan tvekan, med kärlek och entusiasm, du ger dig
  sjelf, och du offrar allt -- allt, till och med ditt goda namn och
  rykte. Du knusslar icke, du! Hur skulle då jag kunna tveka?
  -- Bryr jag mig om rykte, då jag har dig! -- Hon omfamnade honom på
  nytt.
  -- Och jag, jag tänker icke på konventionela band och tråk och gnat och
  olycka, när jag har dig.
  -- Min hjertepojke!
  -- Min engel!
  Nadja började berätta om fruarnes besök. Den unge mannens excentriska
  blickar voro fästade på henne med ett uttryck midt emellan melankoli och
  fanatism, han såg henne, men hörde henne icke. Han hade redan offrat så
  mycket och var redo att ge henne mycket mer. Hemmets frid och lycka hade
  försvunnit som en rök, hans arbetslust var borta, hans hälsa led. Hans
  lilla obetydliga förmögenhet kunde hon få, den var han skyldig henne som
  den ringaste återgäld -- men hvad var det emot hvad han velat ge? Sin
  själ, sitt hjerta, sitt lif, sin tid. Allt!
  De togo en droschka och åkte ut. Vårluften trängde stark och ljum genom
  de öppnade fönsterna. De superade på Petrowsk, men Carl längtade hem ...
  till Nadja.
  Sent på qvällen suto de åter i hennes lilla salong. Fönstren voro äfven
  här öppna, endast de skira gardinerna nedfälda. Månen sken in blek och
  fager. I spegeln, den nya stora toilettspegeln, Carls sista gåfva,
  återspeglades rummets motsatta hörn så vackert. Der stod pianot, bordet
  med blomsterkorgen, Nadjas stora mörkröda fåtölj och dörren midt emot.
  Draperier i samma färg föllo ned och täckte till hälften ingången till
  sofrummet, tapetseradt och möbleradt i grönt.
  Han drog henne sakta till spegeln. I det osäkra skenet stodo de der och
  betraktade hvarandra. Han var ljus och blek, hon mörk och blossande. Han
  svärmisk och poetisk, hon redig och realistisk. Hon slöt sina ögon och
  lät sin leende mun kyssas. Och så, när det blef hennes tur, dolde hon
  hans ögon med sina händer och ledde honom som en magnetisör hvart hon
  ville. De mörkröda draperierna föllo slutligen ned för det rum, der St.
  Isaks eviga eld brann. Och i den nya toilettspegeln speglade sig månen
  ensam. Rosorna i korgen vissnade allesamman. Hon hade glömt att stänka
  dem med vatten, och vatten behöfde de för att lefva. Carl hade
  tillbringat en hel förmiddag för att ordna dem riktigt smakfullt. Och
  han hade betalat så mycket for dem, som Kajsa hade kunnat lefva af en
  hel månad. Men nu dogo de ohjelpligt. Nadjas små skratt ljödo ifrån det
  gröna rummet, dämpade af det tjocka förhänget, de förtonade och tystnade
  slutligen af. Klockorna i tornen slogo fyra. En svag strimma af dager
  trängde in genom rutorna.
  Sakta lyftades gardinen vid dörren upp. Den unge ingeniören smög fram
  med stöflarne i handen. Hans ögon flammade, hans kinder voro blåröda.
  Han skyndade ut, kastade en slängkyss mot den åter tillslutna dörren och
  försvann. Nu sof hon ljudligt. Hennes andedrag voro regelbundna och
  djupa. »Naturbarnet» drömde, tills solen var högt uppe.
   * * * * *
  Fru Bäck hade ett ovanligt långt samtal med sin man. Herr Adolf
  berättade i skonsamma ordalag en idealiserad upplaga af Nadjas historia.
  Men han romantiserade mot sin vilja. Han hade gerna velat vara sann och
  var det på sitt sätt. Endast att hans sätt att se sakerna var så
  vackert. Hans naturel tillät honom icke att uppfatta verkligheten som
  den var. Han såg verlden som genom ett rödt försköningsglas, som hade
  den lyckliga egenskapen att aflägsna det fula och dåliga på samma gång
  det ännu mer framhäfde det vackra och goda.
  -- Vi voro vänner -- berättade han och slog troskyldigt upp sina ögon
  och blickade in i sin hustrus klara och skarpa bruna -- vi voro vänner,
  på det viset att jag tog emot henne hemma. Ibland, när hon var
  exalterad, kastade hon sig i mina armar, fastän jag sade, att det inte
  alls gick an.
  -- Horribel person -- afbröt frun.
  -- Jag betalade hennes utgifter en tid ... jag trodde, att det var min
  pligt som hennes bekant.
  -- Saliga äro de som tro -- frun talade litet à part.
  -- Men så gjorde hon dåliga bekantskaper. Hur det var, kom hon på
  sjukhuset. Du förstår! Barnet dog. Hm, professorn -- hm, skaffade henne
  en utmärkt bra plats, der hon fick stor lön och blef firad och hållen
  som en prinsessa.
  -- Dygdens belöning.
  -- Derefter, hm, hon fick snart engagement vid en ambulant teater, der
  det gick bra i början, tills hon en afton blef sjuk på teatern.
  -- Tills hon åter igen kom på sjukhus? Hvad? Och professorn...
  -- Nej, visst inte. Åh! hvad kan du tro? Hon blef sjuk på scenen, tog
  afsked och kom hit, som vi vet', för att studera.
  -- Vet du hvad, Attuschka, vi kan ju betala för henne hos en sånglärare,
  låta henne ta lektioner hos min gamla guvernant i spelning, så kan hon
  med det samma få lite »sätt», för nu är hon alltför vulgär. Fina Mäienen
  öfvar in henne till konserten. Hon har det svårt, mycket svårt. Protégén
  är visst mer än lofligt dum.
  Herr Adolf bad sin hustru att tala med fru Granberg, för att få henne
  att intressera sig för Nadja, men fru Bäck ville icke. -- Gå sjelf --
  sade hon -- _mig_ förstår hon icke, och dig tycker hon om! Hon är inte
  af mina får. -- Och dermed tog hon sin man under hakan, klappade honom
  beskyddande på hans bleka kind och gick.
  Herr Adolf iklädde sig sin promenadkostym, lät pigan hjelpa på sig
  pelsen, tog ett par nya gredelina glacéhandskar, trädde ytterligare på
  dem pelsfodrade mufftiser, tände en liten fin papyross och gick med små
  försigtiga steg den långa vägen åt finska jernvägen till.
  Frun var hemma och tog emot. Hon satt i en fåtölj med sitt arbete och
  log trött, men så vänligt hon kunde emot sin slägting. Atte observerade,
  att hennes ansigte hade samma uttryck som man ofta återfinner hos en
  viss kategori af gifta qvinnor.
  Man kunde säga, att hon såg försummad ut. Liksom en krukväxt, som stått
  i skuggan och som man glömt vattna.
  De talade om likgiltiga ämnen. Atte trodde för resten, att alla ämnen i
  verlden voro henne likgiltiga. Hon var som uttorkad. Och ännu för ett år
  sedan hade han sett henne glad, liflig i sina rörelser, med rodnande
  kinder, visserligen blyg och stillsam, men intresserad och varmhjertad.
  Då hade hon varit lycklig. Hade några få månaders kroppsligt
  illabefinnande kunnat göra så mycket? Det var då väl, att hans hustru
  var så frisk. Han var innerligen förnöjd med sin lott och med hela
  verlden. Gerna hade han hjelpt sin slägting, om han kunnat. Men -- när
  icke ens läkarne...
  Ändtligen tyckte herr Adolf sig böra komma fram med sitt ärende. Det
  skulle bli en konsert till förmån för den fullkomligt medellösa fröken
  Sergeiewna, ville hon icke intressera sig derför, köpa några tiotal
  biljetter för den stackars värnlösa flickans skull?
  -- Nej, det vill jag verkligen inte, jag hatar det usla kräket, och
  kunde jag göra henne något ondt, så gjorde jag det ... men nej, det
  skulle jag likväl inte. Jag orkar egentligen inte heller hata henne nu