"Sämre folk": En berättelse - 12

grannt, stenbeprydt bälte var knäpt om det veka lifvet. Hon hade en
spetsnäsduk i ena handen, i den andra ett krucifix.
En mängd folk sprang in på gården efter »den hvita guds moder».
Arbetare, käringar, pigor och barn. Det var ett bullersamt sällskap, de
talade med hvarandra, korsade sig, jemrade sig och beskrefvo för kusken
eller diakonen, som satt bredvid honom, sina lidandens historier.
Det slamrades med penningar och mynt, det handlades och prutades,
afslogs och ingicks köp om den underliga vara, som kusken, han med
näsduken på hufvudet, kallade »Guds moders välsignelse». De allra
fattigaste nöjde sig med att kasta sig ned på gårdens smuts för att med
händerna omfatta de »heliga» hjulen och på så vis möjligen göra sig
helbregda, andra kysste fransen på det smutshvita sammetstäcke madonnan
hade öfver fötterna, men detta kostade redan fem kopek. Åter andra, som
fingo bestryka sina sjuka ställen med en flik af hennes klädning, fingo
betala 25 kopek.
Det var flere, som fingo styrka och kraft, som blefvo tröstade eller
läkta genom att kyssa, trycka eller beröra kuskens rock. Men det var
icke så dyrt. Denna lycka betalades mest med varor. Några stucko en
strut med konfekt, russin eller torkad frukt i lådan under kuskbocken,
andra kommo med en butelj öl, en flaska bränvin eller en droppflaska,
full med konjak. Barn med kålhufvuden i händerna sprungo fram och bådo
om välsignelse, små flickor med tändsticksaskar eller en knippa lök
erhöllo nådegåfvan och handpåläggning för hvad de erlagt.
Allt vandrade i vagnslådan eller i bottnen på vagnen, der kuskens
strumplösa fötter hade plats, och handpåläggningen följde med
välsignelsen, uttalad i denna enformiga sångton med stor intervall på
slutordet, som är den ryska messan egen. Alla gingo derifrån, glada och
lyckliga, strålande af tillfredsställelse, de sjuka friska, de sorgsna
fulla af nyvaknadt hopp.
Diakonen sjelf satt under denna ceremoni lika orörlig som den heliga
madonnan sjelf. Hans ansigte, till tre fjerndelar bevuxet med mörkbrunt
skägg, uttryckte oomkullrunkeligt lugn.
Gubben från vedboden gick under allt detta till Samuli och gjorde honom
en mängd vänliga frågor under lifliga gester, dels pekande på madonnan,
dels på fönstret, der Nadja fans.
Samuli svor och bad honom dra ät Helsingland. Gubben nickade förnöjd,
som om han fått höra den angenämaste sak i verlden, gjorde ett tecken åt
diakonen, och så blef der ett sjungande, ett välsignande och ett bråk.
Kusken steg ned, diakonen steg ned. Kusken bockade, tills hufvudet
nästan berörde jorden, diakonen bockade. Kusken korsade sig, diakonen
korsade sig. Kusken tog fram ett rökelsekar, svängde det och sjöng.
Diakonen sekunderade, en oktav lägre i basen.
Så höjde de rösterna tillsammans och rabblade upp dubbelt så många ord
som nyss, på dubbelt så kort tid. Derpå togo de under djupa bugningar
den heliga guds moder, en under hvardera armen och buro henne under
idkeligt bockande och sjungande upp mot det rum, der Nadja satt.
Väl der uppe sattes dockan på bordet mot fönstret. De båda männen föllo
på knä under korsningar.
Gubben inträdde derpå med två bränvinsbuteljer. Han räckte en till
diakonen, en till kusken. Sedan dessa båda herrar uppfriskat sina
strupar en smula, togo de på nytt fatt der de slutat och sjöngo så
mycket de orkade.
Nadja satt på sängen iklädd duk och paletå. Hon var blek och uppsvullen,
med stora blånader öfver hela ansigtet. Hennes kropp skälfde af den
smärta slagen förorsakat henne, och ögonen lyste af feber och oro.
Men uppträdet med madonnan roade henne dock. Hon drog en smula på munnen
och sade på svenska till Samuli, som stod i dörren, att det var för
hennes helbregdagörelse och heliggörelse som man släpat dit upp den
heliga hvita Maria. -- De veta, att jag är en synderska -- sade hon --
nu skall det här göra mig ren igen. Hm -- som om det hjelpte med sådant.
När diakonen hörde de främmande, i hånfull ton uttalade orden på det
främmande tungomålet, svängde han rökelsekaret öfver Nadja, sjöng i
djupa basen och gestikulerade emellan madonnan och patienten.
Så tog han Nadjas hand, ledde henne till bordet och lät den hvita
vaxhanden ett ögonblick beröra Nadjas panna. Med en qvick rörelse grep
hon efter bränvinsflaskan, som tittade ut ur fickan på hans rock och var
i färd med att föra den till sina läppar, när ett kraftigt slag kom
henne att fälla handen.
Samuli hade fått nog af uppträdet. Han bad herrarne på god finska att
packa in och gå sin väg, hans religiösa känsla, i början tilltalad af
det märkvärdiga i denna mystiska helbregdagörelse, gaf vika för hans
sunda förnuft, och han blef ond öfver det föga heliga i diakonens såväl
som kuskens uppförande.
Men de ville alls icke aflägsna sig. Samuli gick då fram till bordet,
lyfte vaxbelätet, så att perlorna skramlade, och bar henne ned i vagnen
under de tre männens förskräckta utrop, svordomar och förbannelser.
De omringade honom, ruskade om honom och skreko alla tre på »dengi,
dengi, tio rubel för ett besök af hvita Guds moder, tio rubel, tio
rubel». Han ref upp från sina fickor några stora och små
silfverpenningar, kastade dem i bröstet på kusken, skuffade undan diakon
och vedgubbe, så att de föllo i smutsen, tog Nadja under armen och gick
med väldiga steg bort. Innan man hann räkna pengarne och rädda sin
värdighet, var han försvunnen i folkhopen och ute på gatan.
En timme senare sutto de båda i en tredje klassens kupé på godståget
till St. Petersburg. Hon var ombunden med en duk om pannan, den andra
svarta ylleduken dolde för öfrigt hela hennes ansigte. Hon kunde knappt
stå af smärta, att sitta var lika plågsamt. Hon halflåg med ögonen
slutna och qved hela tiden.
Då och då hemtade han henne vid stationerna ett glas starkt té med bröd.
Eljes talade han icke ett ord med henne.
Efter ett par dygns resa sutto de natten öfver på finska
jernvägsstationen i St. Petersburg. Hon hade lagt sig på en stenbänk,
han satt ett stycke derifrån.
Hon låg likt ett bylte kläder, ditkastade på måfå. Hon plågades af kyla.
Utan hufvudgärd, nästan utan hvila. De brände, hennes sår, som eld, och
dock skakades hon af köld. Det var kallt, marken frusen och storm ute.
Samuli hade gjort upp sitt program för sig. Nadja kunde inte visas för
modern. Han trodde, att Kajsa ingenting visste, och hade ingen aning om,
att Jussi, Ulfs betjent, omtalat så mycket.
Kajsa skulle, så tänkte han, i sitt nuvarande svaghetstillstånd icke
kunna bära åsynen af Nadja. Hon skulle dödas af vissheten att hennes
dotter vore en förlorad varelse, en fullkomligt förfallen qvinna. Hon
skulle sörja döden på sig, och det var bättre, att den stackars qvinnan
fick somna af i frid, i tron på sitt kära barns oskuld.
Han ville leda Nadjas närmaste framtid sjelf. Sjelf ville han straffa
henne. Och hennes framtid skulle bli ett enda långt och hårdt straff.
Först skulle hon fysiskt utmattas, ända derhän, att »djefvulen kunde
drifvas» ur kroppen på henne. Så skulle hon komma i ordentlig skola. Han
kände till en inrättning, der man tog vård om personer, som man var nog
vänlig att kalla »värnlösa» qvinnor. Der fans flera af Nadjas sort. Den
dam, som ledde styrelsen af detta hem, var en af landets mest högättade
qvinnor, på samma gång hon var en af de mest begåfvade, de mest modiga
och de mest godhjertade man kunde finna.
Han tänkte vända sig till henne.
Men var hon tillräckligt sträng, kunde hon utföra det svåra
uppfostringsverk, som var af nöden? Samuli påminte sig, att hon hade en
annan qvinna till sin hjelp, en som »gjorde det grofva arbetet». Denna
var van att skipa rättvisa. Det var hon, som med sin jernhand styrde det
vilda spannet, hon, som såg till att föreståndarinnans befallningar
gingo i verkställighet prompt och korrekt.
Till detta arbetshem ville han föra Nadja. Hon skulle ändtligen få lära
sig arbeta, med eller mot sin vilja. Upp om morgonen före solen, gnida
och gno i tvätthuset, hela dagen igenom, mager kost, bön, tukt och
Herrans förmaning.
Fru Lund, underföreståndarinnan, kände han ju dessutom till. Hon hade
varit gift med en handelsman i staden och som enka tagit emot denna
befattning. Det var ett rappt och dugligt fruntimmer, som kunde klämma
till, då det behöfdes.
Nadja skulle läras ordning och flit. Modern hade ju alltid varit för
svag och husmödrarne för ointresserade för att ge sig af med att
uppfostra en vildkatt sådan som hon.
Samuli hade från början fått i sitt hufvud, att Nadja ursprungligen hade
så mycket godt i sig, att hon icke för alltid skulle stanna qvar på
samma dåliga moraliska ståndpunkt. Han trodde, att det ursprungligt goda
en gång skulle komma fram. Hur mycket hade han ej hört om hennes ömhet
för gamle Jaska, hans far. Den tiden hade Nadja lappat gubbens strumpor,
bäddat hans säng, ja, tvättat och kammat honom. Jaska skulle ej med sina
halfslocknande ögon betraktat henne så ömt och med ett sådant uttryck af
tacksamhet, om hon ej varit god emot honom.
Der han satt i den kalla vinternatten på bangården vaktande hennes sömn,
tänkte han på allt detta. Han gick igenom hvad han mindes af underverken
i bibliska historien, specielt funderade han öfver den samaritanska
qvinnan.
Detta var ju en omvändelse. Hvarför skulle hon der ej kunna räddas
genom bönen. Om straffet i hans hand kunde skärpas ännu ytterligare, så
ginge det nog. Hon, den eländiga menniskovarelsen der borta, hon skulle
kanske ännu kunna vinna syndernas förlåtelse inför Gud och bli
återupprättad. Icke att hon kunde bli lika god som andra, nej, bara bli
så pass duglig, att hon icke mer gjorde ondt. Kanske man kunde förmå
henne att arbeta sig fri från fördömelsen.
Några sömniga banvakter gingo med släpande steg längs golfven, tände
någon lampa här och der, sopade perrongen och smälde i dörrarne så det
dånade.
Morgonen randades blekgrå och daskig. Ändtligen blef der lifligt,
passagerarne anlände, det dånade och brakade vid bagagets inlemnande i
godsdepartementet, klockor ringde och tåget afgick mot den finska
gränsen.
Timme efter timme förgick. De suto stumma i kupén. Samuli med rynkad
panna och slutna läppar, Nadja bruten och utan en smula af sitt forna
kurage.
Ändtligen böjde hon sig framåt, såg på Samuli och frågade:
-- När får jag se mor?
-- Det vet jag inte, -- svarade han.
-- Är hon frisk?
-- När jag sist skref, fick du veta, att hon haft inflammation och icke
kunde bli frisk; hvarför frågar du då?
-- Får jag inte se mor, som är sjuk? Tänk om hon dör!
-- Hon lefver inte länge, men fick hon se dig, så skulle hon inte kunna
lefva en dag till.
Der blef en tystnad. Nadja såg med dof resignation ut från kupéfönstret.
-- Vet hon ingenting?
-- Åh jo, en del. Men inte hälften.
Åter en paus. Hon stirrade alltjemt ut. De voro nära hufvudstaden.
Thölöviken låg frusen, träden i parken stodo hvita af rimfrost. De
vackra klipporna aftecknade sina dristiga konturer mot qvällhimmeln,
hela trakten lyste fager i aftonsolens skimmer.
Samuli pekade mot vester.
-- Der borta bakom bergen och sjön är Drumsö. Der var en gång ditt hem.
Du var en gång der en hederlig qvinnas enda glädje. En gammal man
älskade dig, som om du varit hans dotter. Den tiden var du ett barn. Jag
tror, att du en gång kan få din synd förlåten, ifall du vänder om nu.
-- Det är för sent, jag kan inte numer.
-- Mins du hvad Herren sade...
-- Börjar du predika, så stoppar jag igen öronen på mig. Jag tål inte
prestgnället. Det är det, som alltid hållit mig ifrån dig.
Samuli vände henne ryggen.
-- Förlåt, -- bad hon. -- Jag glömde! Jag vill inte säga så der mera.
Jag skall försöka tåla det. Jag skall inte supa mer. Men -- om du visste
hvad det bränner...
-- Om du inte lofvar att hålla dig ordentlig, så får du inte en bit mat
på flere dygn. Nu tar du sakerna och följer mig. Bär!
Hon bar kappsäcken och gick med lutadt hufvud efter honom från bangården
längs gatorna. Han vände sig plötsligt om och sade med ett sällsamt
tonfall:
-- Vill du rymma ifrån mig nu, så kan du. Gör du det, så tar jag aldrig
mer upp dig. Och du kan roa dig i din frihet hur mycket du vill. Men
följer du mig, så gäller det att gå igenom straff, och det blir en
sträng kasern du kommer i. Gör nu hvad du vill här nere, jag går upp och
köper mig mat här.
Han gick. Hon stannade vid gathörnet med kappsäcken i handen. Några
soldater gingo förbi. Så några glada studenter. Ingen såg på den
hopsjunkna gestalten. Der kommo två pigor med hvar sin gesällpojke under
armen. De hade friserade luggar, sjaletterna kokett på de höga
frisurerna, och skrattade utmanande och rått åt sina kavaljerer.
Nadja kände som en elektrisk stöt. Hon höjde på hufvudet, rätade på sig,
lystrade som en kasserad militärhäst efter en bekant marschmelodi.
Hon tog ett steg som för att lemna alltsamman, men stannade. Hon kunde
icke. Hon ville icke. Missmodig och flat vände hon tillbaka, tog den
tunga kappsäcken som ett barn i armarne och stälde sig der han lemnat
henne.
Om ett ögonblick gingo några damer förbi. Det frasade af siden och
småklingade af perlor och armband. Då de gingo förbi, kände Nadja en
stark bedöfvande lukt af dyrbar violetessens. En bidoft af fin
cigarettrök slog henne för näsan.
Hon såg rödsminkade och pudrade ansigten, som dolde vissnande rosor...
Det var elegans och förfining, hennes hjerta började att klappa, hon var
nära att springa efter dem, bönfallande.
Några enkelt klädda arbeterskor med glada ansigten mötte de eleganta
damerna och yttrade skoningslöst dygdigt förakt för dem.
-- Jag skulle inte våga ta i samma lås som en sådan der luktpåse för
aldrig det, -- sade den yngsta, -- för 'en kunde få ondt för hela sin
tid, -- och så trippade de förnöjda hemåt med sina tvättkorgar på
armarne.
Nadja gick närmare huset. I ett af fönstren hängde spetsar och dukar,
sidenband och solfjädrar, i det andra charkuterivaror. Hon gick från det
ena till det andra. Så han dröjde!
-- Ur vägen, käring! -- En gatpojke med ett tunnband kom svängande på
trottoaren och gaf henne en knuff. Nadja var färdig att ta honom i
nacken och ge honom en örfil, men hon afstod. I stället suckade hon och
lät hufvudet sjunka än djupare. -- Käring, ja, det är jag visst, och det
är det lugnaste ... bara jag slapp svedan af allt ondt -- bara jag fick
mat.
-- Så, du är här ännu. -- Samuli kom ned med ett stort paket. -- Jag
tänkte du var borta. Vet du hvart vi ska' gå?
-- Vill inspektorn aldrig mer gifta sig med mig, ifall jag blir
ordentlig? -- Hon stammade en smula och såg upp förstulet. -- Om jag
blir riktigt ordentlig?
-- Är du galen, menniska? -- Han stannade och såg på henne, -- med dig!
Jag ämnar föra dig till arbetshemmet, till fru Lund, och höra, om hon
vill ta dig. Du vet hur der är. Förhåller du dig hyggligt der, så det
blir folk af dig, så kan du tjena dig opp att en gång få komma bland
menniskor igen. Eljes inte. Jag lemnar dig ännu en gång, jag skall köpa
din mor en sjal här; du kan rymma, om du vill.
Hon satt qvar på butiktrappan, då han återvände.
-- När träffar inspektorn mor?
-- I morgon; hvad har du att säga?
-- Att jag har sträng tjenst och -- -- arbetar.
-- Bra.
De gingo ett stycke utom staden. Der låg ett ensamt hus, omgifvet af
träd och inhägnadt af ett plank. En skylt ofvanför inkörsporten angaf:
»Arbetshem för värnlösa qvinnor.»
Samuli ringde på. Dörren öppnades. Han steg in följd af Nadja.
* * * * *
Inspektören hade talat med patronen en timmes tid eller mer. Han skulle
först återtaga arbetet andra dagen. De hade resonnerat om resan och om
Nadja. Patron kände hela historien om flickan från Torparbacken, han
intresserade sig mycket för Samulis nya funderingar och gillade hans
planer.
Kajsa hade dagligen blifvit sämre och väntade bara med oro »barnens»
hemkomst. Hon kunde ej arbeta mer, men man sände henne dagligen mat från
gården. Som hon ju ärligt tjenat dem i flere decennier, skulle de nog
sköta om henne till det sista. Dessutom hade hon en sparbanksbok med 60
mark. Patron bad honom skynda till den sjuka, hon hade visst inte långt
qvar.
Inspektören tog på sig söndagskläderna och gick. Land och vatten var i
vinterdrägt, skatorna hoppade på taken, det var lugnt och grått och
snötunga moln hängde lågt ned.
Torparbacken tycktes honom som om den krumpit ihop och blifvit ännu
gråare än förr. Ett sådant litet mullvadshål med små dåliga fönster och
förfallna skorstenar! Eller rättare, ett sådant getingbo uppe bland
stenarne på kullen. Och der inne bodde en engel, som snart skulle flytta
bort.
Hon sof, då han kom. Som vanligt satte han sig vid bordet. Den gamla
qvinnan, som de sista dygnen skött Kajsa, neg litet vårdslöst för
»spektorn», tog sin söm, den stora saxen och gick in till sig.
Då den sjuka vaknade, såg hon upp. Ett strålande och gladt leende. Hon
såg nästan frisk ut med sina röda kinder och läppar. Den magra, nu så
hvita handen sträckte hon ut.
-- Än flickan, lefver hon, har spektorn henne med sig? -- Hon talade
sakta, men tydligt och med en ton af så glad tillförsigt, att Samuli
fann, att han måste göra sitt ansigte så gladt som möjligt för att inte
störa henne.
-- Jo, visst lefver hon, och frisk är hon också. Bad så mycket hälsa mor
sin. Och skicka' med så många vackra saker till er, Kajsa, jag har hela
kappsäcken full.
Den sjuka fick ögonen fulla af tårar. Hennes ansigte lyste af glädje.
-- Hvad jag är för en lycklig menniska. Alla är så goda mot mig och jag
har så bra, vet spektorn. Sjuk är jag inte mera, bara trött, men det går
nog öfver nu. Jaså, det var inte sant, som Jussi sade, att hon var så
dålig. Det har gnagt mig länge, men i sista veckan kom spektorns bref,
att allt skulle gå bra, och det gjorde mig liksom frisk igen. Hela
trycket och tyngden på bröstet gick bort. Herre Gud, så lycklig jag är,
som fått höra allt det goda om henne. Men säg, när kommer hon sjelf?
-- Hon har tjenst nu, och kan inte komma ifrån ... hos en prost, nära
Viborg ... ett stort hus ... frun håller henne som en perla ... och...
Spektorn hade svårt att få fram orden, men Kajsas stora strålande ögon
belönade honom för hans bemödanden.
-- Tycker Nadja om herrskapet? Det gjorde hon inte riktigt med sina
förra herrskaper.
-- Jo, nu är hon nöjd, mor Kajsa. Hon är så innerligt nöjd. Det är ett
sådant rart herrskap. Fina vackra fröknar och sådan välsignadt bra
prost.
Samuli hade redan vänjt sig en smula, det gick nu bättre.
-- Der fins inga -- hm -- unga herrar?
-- Neej, inte en.
-- Har hon jungfruplats, eller hurudan?
-- Hon är hushållerska.
-- Såå! Gudskelof! Hon har då lärt sig mycket på de åren... Ordning och
allt. Hvad det var för ett välsignadt land, det Ryssland, och för ena
välsignadt goda menniskor, de ryssarne, som hon var hos, eftersom hon
lärde sig så dugliga saker hos dem. Ja ja, hon hade nog ändå rätt och
jag orätt. Hon visste nog hvad hon gjorde, då hon for. Fastän jag i min
blindhet sörjde och grät. Jag har visst varit bra orättvis och gnatig
mot henne, stackare. Jag gamla tråkiga mor.
Inspektören gick till spisen och vände på bränderna med sin käpp. Kajsa
slöt trött sina ögon, andtruten af talandet.
Då hon hemtat sig, vinkade hon honom att komma närmare.
-- Spektor, jag vill sofva nu ... men lofva mig först en sak, med handen
här på postillan -- lofvar han?
Samuli nickade: -- Om jag kan hålla det.
-- Han kan nog, och jag tror också han vill. -- Hon log smått skälmskt.
Man såg fördjupningarne i hennes kinder, som förr i hennes ungdom spelat
rollen af »kärleksgropar», och tänderna syntes en smula:
-- Låt henne inte vara der länge, ni gifter er ju -- -- -- så fort ni
kan, lofva mig det.
Samuli betänkte sig. Men hon såg så bedjande på honom. -- Säg, det gör
ni ju, så fort ni bara kan.
-- Ja, -- hans röst var nu fast. Jag lofvar, så fort jag kan. Jag gifter
mig med henne, så fort jag kan.
Det var ett uttryck i rösten, som Kajsa icke förstod. Men hon glömde
det snart och tryckte sakta hans hand.
-- Nu har jag så bra. Patrons skickar god mat och vin, och
Gustafssonskan gör rummet här snyggt i ordning. Alla grannarne ä' så
vänliga, och Carlson, han som söp, är borta. Här är lugnare nu och
riktigt godt. Jag sofver hela dan, jag får så god medicin af doktorn,
som jag tar tre gånger hvar dag. Jag blir nog snart frisk, jag sofver
mig allt till stora krafter, skall spektorn tro. Gud är god mot mig,
fattiga synderska. Presten var här i förra veckan. Han bad så vackra
böner, så. Och -- -- -- -- nu kom den allra största glädjen, den med
Nadja. Och så gifter ni er i vår och flytta in i stora byggningen. Nya
tapeter, ljusa och nätta. Hvitt golf och hvita, stora fönster. Nadja
håller ju rent nu, hon också! Och hon är arbetsam och kan sjunga. Små
sommarvisor och julvisor och påskvisor. Alltihop till Guds lof. Och
barnen skall jag lära älska Gud, som ... som ... hafver barnen kär.
Hon somnade med samma lycksaliga leende på läpparne, som nyss upplyst
hela hennes ansigte. Sömnen blekte henne dock snart, och »spektorn»
gick. Tidigt på morgonen fick han bud, att hon var död. Hon hade aldrig
vaknat.


I hemmet.

Fina stod vid pulpeten och bläddrade i kontorsböckerna. Det Mäienenska
blodet på hennes kinder hade koncentrerats inom några skarpt begränsade
konturer, och de energiska blickarne hade under tio förflutna år icke
förlorat något af sin glans. Hon bar ännu glasögon liksom den tid, då
hon öfvade sju timmar dagligen på »stora konserten», och hon hade under
det förflutna decenniet icke förlorat något af sitt lyckliga mäienenska
sjelfförtroende. Tvärtom.
Nu var det »Hemmets för värnlösa qvinnor» affärer hon skötte med samma
utomordentliga flit som fordom sina fortepianostudier. Hon hade för sex
år sedan öfvertagit bokföringen på inrättningens kontor och hade strax
kastat sig öfver det ekonomiskt administrativa med en märkvärdig, nästan
virtuosmässig talent. Hon kalkylerade, gjorde upp räkenskaper, skref in
och skref ut som en hel bokhållare. Hon lemnade ut och fördelade numera
arbetet mellan de »värnlösa qvinnorna», höll räkning på allt, skref upp
allt och glömde aldrig något.
Håret bar hon nu för tiden alldeles kortklippt och nyttjade på kontoret
en herraktig rock af svart kläde. Pennan bakom örat, några skarpa veck
mellan ögonbrynen. Eljes icke en rynka. Vid tjugonio år hade hon aldrig
haft en sorg.
Böckerna voro i det utmärktaste skick. Hon hade utom hufvudböckerna 43
små filialhäften, en för hvar och en af de »värnlösa». Dessa häftens
innehåll var af mer privat natur, ett slags betyg för vederbörandes
uppförande, tecknadt upp efter underförestånderskans uppgifter dag efter
dag.
Det skulle komma besök i hemmet i dag, först skulle presten göra sin
vanliga rond, derefter väntades några af Finas egna vänner för att hälsa
på. Det var en lycka, att allt var så väl i ordning. Direktrisen var
utrikes på föreläsningsresa, men underföreståndarinnan var på sin plats,
likaså uppsyningsfrun, tvättföreståndarinnan, syfröken och sist och
förnämst hon sjelf, Josefina Susanna Mäienen.
Det knackade. I stället för pastor Mielk kom der en annan andans man,
åtföljd af sin adjunkt. Herrarne bockade sig och började sina frågor.
Pastorn hade antagit en gråtmild, sorgsen och beklagande ton, som
Josefina alls icke tyckte om.
-- Med hvad sysselsättas dessa arma qvinnor?
-- Med arbete, hvad annars?
-- Jag trodde med bön och sång.
-- Jaså, pastorn trodde det! Det skulle vara skönt! Med bön! Våra
flickor skulle sysselsättas hela dagen med bön! Då ginge det rakt uppåt
väggarne. Och med sång! De få sjunga sina visor en half timme efter
aftongröten, och det är nog.
Pastorn böjde sorgset sitt hufvud och såg beklagande till sin adjunkt.
-- Har hemmet kunnat omvända några till den saliggörande kristliga tron?
-- Nej, det tror jag inte. Men vänta, jo, der fins ett par sjuka gamla
flickor, som gå och sucka dagen om. Den ena har lungsot, den andra
ryggmärgslidande. De orka inte arbeta, utan sjunga verkligen för det
mesta. Men dem ska' vi skicka bort till något sjukhus, så fort det bara
passar, och det fastän de sjelfva inte vilja bort. För se, vi här...
Fina höll på att glömma sina föresatser och komma in i den gamla takten
att berätta om allt och alla, då tvenne yngre flickor med famnarne fulla
af ved och qvistbränsle trädde in.
Pastorn vände sig mot dem och frågade i långt utdragen predikoton: --
Nå, ni stackars förlorade varelser, äro ni härifrån staden eller hvar ha
ni fördrifvit ert syndiga lif förrän ni togs in här?
Fina tog pennan från örat och rynkade sina ögonbryn.
-- Hvad säger pastorn, stackars förlorade varelser! Hvad vill det säga?
Hvad menar herrn med det? Syndiga ä' vi allihop, herrn med och jag och
vi allesamman. Stackra dem alls inte! De är' inte sämre än annat folk!
De arbeta så godt de kunna. Gå ut, flickor, och be Maja komma in, om jag
ringer. Muntra er nu i vedboden båda två. Du sågar ännu ett par mått,
Visu, och Lotta hugger famnen till slut. Du! lemna inte en pinne, hör
du! Så farväl, mina grisar, friskt kurage, och upp med hufvudena. Var
bara inte ledsna!
Flickorna sågo tacksamt på Fina, sneglade på pastorn och försvunno. Fina
öppnade en motsatt dörr och erbjöd sig att »visa lägenheten».
De kommo först in i en aflång sal med stora bord. Nio eller tio qvinnor
af olika åldrar sutto här och sydde, klippte till eller stickade på
maskin. Några stego upp och hälsade på de inträdande, andra gömde
fnittrande och skrattande sina hufvud i sina handarbeten eller vände sig
bort med sura miner. En ännu ung qvinna med ett anständigt ansigte och
blek hy satt och »höll ordning». Pastorn vände sig med sina frågor till
henne.
Adjunkten betraktade generad ett färdigt klädningslif, som låg på ett af
borden. Han visste icke hvart han skulle se, det var som om luften i
detta rum hade gjort honom yr i hufvudet. En af de yngre flickorna
passade på, smög sig fram ett halft steg, ryckte honom i rocken och satt
i samma sekund på stolen igen, stel och stram, syende som gälde det
lifvet.
Den stackars adjunkten gick längre in i rummet och stannade vid ett
nytt bord. Den unga flickan behöfde nu en sax, steg sakta upp, gick
förbi adjunkten, drog åter i rocken och gled derefter hal som en ål
tillbaka med saxen i hand och ett skenheligt uttryck i ansigtet.
Adjunkten rodnade och såg ut, som ville han brista i gråt. Fina hade
bakom glasögonen sett uppträdet, gick till flickan, utan att säga ett
ord, och medan hon halfhögt kritiserade ett af de andras arbeten, knep
hon med sina långa naglar i örat på den unga flickan så länge och så
eftertryckligt, att det strax svullnade upp, blått och nästan blödande.
Den tillrättavisade satt derunder och sydde, hon vågade icke ett knyst.
I nästa rum ströks och stärktes. Här stodo tolf stycken, ifrigt
sysselsatta under ett fett och svettigt äldre fruntimmers uppsigt. På
ett par undantag när, voro arbeterskorna alla litet äldre och sågo
härjade ut. De flesta af dessa ansigten hade ett obehagligt, förvildadt
uttryck, de voro gråbleka eller blåröda och sågo ut att ha lemnat ett
brokigt lif bakom sig.
Endast borta vid fönstret stod en ensam ännu ung qvinna och strök
plisséer. Hon slog skyggt ned sina ögon och rodnade, då hon såg de
främmande. Hennes drägt var mörk och anständig och man kunde af hennes
yttre ej sluta till något som helst, som icke talade till hennes förmån.
Presten bad strykfrun underrätta honom om denna unga flickas historia.
Men han fick intet direkt svar. -- Hon är en flink strykerska, -- blef
det sagdt, -- en gång rymde hon, det var för ett par år sedan, men nu
vill hon inte bort, fastän hon blifvit erbjuden flere platser. Vi kunna
heller inte mista henne nu mera. Och, -- tillade hon sakta, -- hon har
så fint sätt, en riktig dam. Hon är också prestdotter -- har varit
mycket olycklig och mycket sjuk. Men nu är hon, tack vare fru von Bilde,