"Sämre folk": En berättelse - 06

yrväderspelsen, med kragen upp öfver öronen, gick han fram på gatan,
sprang uppför trappan och ringde på.
Herr Adolf i ny sidenfodrad nattrock öppnade sjelf:
-- Nå ändtligen, Thorsten, du skall tro att jag varit orolig för mina
pengar ... jag måste sjelf betala svåger Lund och vill inte för
någonting i verlden mankera! Du var snäll, som kom!
Löjtnanten klappade sin kusin på axeln. -- Kära bror, min egen
hedersprisse, du måste förlåta, men -- jag har inga penningar!
-- Hvad? håller du mig för narr nu igen? Du tänker naturligtvis göra
dig lustig på min bekostnad? Du tycker jag inte duger till annat, jag!
Herr Adolf såg så förgrymmad ut han kunde. Hans ansigte, på hvilket
godhet och vekhet alltid uttrycksfullt nog stodo att läsa, blef i hast
helt förmörkadt. Han drog ned de tunna mungiporna och gjorde sin
oskuldsklara panna full af rynkor. Löjtnanten urskuldade sig. Han talade
i öfvertygande, smekande ton:
-- Jag har inga penningar i dag, skräddarn tog en del och Isaksson, den
judrackarn, tog resten! Du får alltsammans i nästa vecka... Du vet,
öfverstens systerdotter, den rika Emma Schell, oh! det är en lång
historia... För resten, tror du inte på den förlofningen såsom fullgod
kredit, så ha vi ju farbror August.
-- Ja, om jag tror ett endaste ord af förlofningshistorien och allt hvad
du i den vägen försäkrar, så må jag vara en stockfisk! Han tystnade
tvärt, och tillade efter en paus:
-- Farbror August ... tror du verkligen? Vid det namnet förändrade herr
Adolf något uttryck och såg lifligt på löjtnanten.
-- Om jag tror? jag vet! Han får endera dagen en utnämning, jag går upp
och gratulerar och passar på ... du förstår.
Herr Adolf skrattade. Hans pannas rynkor voro försvunna. Lät farbror
August narra sig, ja, så var det hans ensak. Thorsten satte sig beqvämt
i en emma, lade benen i kors och begynte tala om farbror Augusts svaghet
för utmärkelser och ordnar. Han, Thorsten, hade på en bal hos
generalguvernören talat med några ytterst inflytelserika personer, nämnt
en hop om farbror August ... och påpekat att han visst gerna kunde låna
ut några hundratusen, om det knep, isynnerhet om man visade honom det
förtroendet att på förhand uppmärksamma honom en smula ... vid nästa
kejserliga födelsedag förslagsvis, nästa orden t. ex., bara skynda en
smula på... Alltnog, han, löjtnant Thorsten Ulf, hade sin hand med i
spelet på högre ort ... och det vore väl inte så omöjligt, att farbror
August insåge, _hvem_ han i första hand hade att tacka för detta
utmärkelsetecken, och naturliga följden var att han, Thorsten Ulf, finge
låna de tretusen kronorna, någon af de första dagarne -- hvarför han nu
bad kusin Adolf vänta, så finge han alltihop på en gång.
-- Du är en lycklig ost, du! -- Herr Adolf svepte in sig i sitt
sidenfodrade fodral och tog sig om den välrakade hakan. -- Att få umgås
med de allra förnämsta, att vara omtyckt och älskad af de finaste damer
... det är annat det än att som jag... Derför är det också bäst att jag
aldrig gifter mig. Att få en så hög och fin dam som jag ville, dertill
är jag för fattig ... en vanlig från de här dussinfamiljerna vill jag
inte ha! Du är lycklig, du!
-- Prat, för fattig! Se på mig ... gör mig fattigdomen något, -- och
jag tänker minsann göra mig en carrière ändå.
-- Det tror jag! Du! Som är så treflig och så älskvärd, och som -- bäst
af allt, har en så förbåld -- förlåt mig -- tur! Men du, Thorsten, af
mig får du aldrig låna penningar mer, ja, jag vill vara en nors, om du
kan narra mig en gång till.
Löjtnanten fortsatte att tala om sina förhoppningar. Öfverstens
systerdotter, en rik och förtjusande flicka, skulle säkert inte säga
nej. Då hade han bara ett steg till att komma på grön qvist ... bli
adjutant, och sedan stodo ju hela verldens herrligheter öppna för honom.
Det vore en ära för hela slägten -- icke sant? Ett visst återsken skulle
ju falla äfven på honom, kusinen, och på det viset kunde han,
kontoristen, äfven komma in i de finaste familjer -- kanske sjelf
derigenom »göra carrière».
Herr Adolf smålog. -- Du är nog en lyckans guldgosse, född att lysa ute
i verlden och stiga högt på ärans trappa.
-- Det är bara en sak, som sätter sig till hinders för allt -- allt. --
Löjtnanten knep ihop läpparne och sköt ut sin kraftiga underkäk, så att
hans hufvud fick någonting, som kamraterna kallade »napoleonskt».
-- Det är en sak, som likt ett ondt öde förföljer mig, gör mig olycklig
och tillintetgör alla behagliga drömmar.
-- Och hvad är det? Det vore väl märkvärdigt, om vi inte kunde få bugt
med det, -- hvad är det?
-- Jag har haft ett äfventyr, Adolf, en flicka...
-- Äsch, att du bryr dig om sådant, Thorsten, du som har så fina
bekantskaper! Du?
-- Hon var alldeles galen i mig.
-- Det är ju helt naturligt, men sedan?
-- Jag lofvade henne --
-- Att gifta dig?
Löjtnanten drog en djup suck ... han svarade icke.
-- Och nu?
-- Nu hotar hon att göra skandal, om jag inte genast ger henne...
-- Hur mycket?
-- Tusen kronor, bror, tusen kronor, och der har du mig nu... Tusen
kronor.
Herr Adolf gick af och an på golfvet, så att den sidenfodrade rocken
stod som en räddningsboj omkring honom. Hans ansigte började glöda. Små
lilasfärgade fläckar brände honom på kinderna. Ett martyrskimmer
upplyste hans eljes bleka anlete, men så kom han att se på löjtnanten,
som just nu qväfde en gäspning. Han stannade tvärt och sade, i det han
ansträngde sig att få sin röst fast och låg:
-- Thorsten, af mig får du inte de penningarne ... aldrig -- nej, du,
aldrig!
Thorsten Ulf steg upp ur fåtöljen, med handen krampaktigt fäst om sitt
silfvergehäng. -- Jaså, du säger det, Adolf -- aldrig?
-- Aldrig! -- Det lät som ur djupet af ett fängelsehvalf.
-- Är det ditt sista ord, kusin?
-- Ja, Thorsten, mitt sista ord. Herr Adolf darrade som ett asplöf, då
han sade det.
Löjtnanten bet sina läppar och hvälfde sina ljusblå ögon. Han tog sin
napoleonska min och rynkan i hans panna såg ut som hade den blifvit
ristad dit af ett svärd. Han knöt den ena handen i luften, tittade åt
kakelugnen, der just en fredlig brasa glödde, och sade:
-- Så är det då beslutadt och bestämdt! Det är slut! Allt! Jag skall och
jag vill! Alea jacta est!
Dessa besvärjelseörd uttalades med graflik röst. Löjtnanten hade en god
andra bas och var uppburen bland kamraterna som säker qvartettsångare.
Herr Adolf ryste. Han stirrade hjelplöst på sin kusin. Hade han blifvit
galen, eller var det verkligen fara å färde?
-- Hvad tänker du göra, Thorsten? Inte är det väl din mening att ta
lifvet af dig heller, du, unga menniskan?
-- Jo, minsann, är det så! Hm! hvad är lifvet? En usel strid om intet,
för intet. För några lumpna trasiga pappers skuld skall jag dö. Ja dö,
och det ännu i dag, i denna samma drägt, som jag går och står, i mitt
regimentes ännu af skam och nesa obesmittade uniform, så bör jag dö, och
här skall jag dö, här! hos dig!
Han gräfde i fickorna, nervöst, darrande, retlig. En röd stråle från
kakelugnen spelade med hans knappar och kastade ett dystert skimmer i
hans af lidelsen upphettade ansigte. På pannan svälde den ena blå ådran
efter den andra upp. Herr Adolf observerade i denna fasans stund, att
kusinen hade sin sämsta ytterrock på. Genom hans skrämda hjerna flög en
föreställning om, att det var ädelt af Thorsten att unna björnarne efter
hans död alla de bättre pelsarne. Men så stack det honom som en knif i
hjertat att denne unge, elegante och älskvärde person ämnade dö! Nej!
han borde räddas och det var visst försynen som utsett honom att komma i
vägen för detta hemska sjelfmordsförsök! Han fattade om sin kusins
armar, för att hindra honom att finna pistolen, hvilken han letade efter
i fickorna.
-- Nej, nej, hindra mig inte, jag vill, jag skall, och måste dö! Mitt
regimentes, den corps jag tillhör, dess ära framför allt! Man skall ej
sätta mig -- mig, Thorsten Ulf vid Bjälomowarne -- på bysis för en pigas
skull --! För min slägts ära måste jag offra mig. Du du, Adolf, hör
mina sista ord: farväl! Hälsa -- farbror August!
Han ryckte sig lös och sprang till blå rummet. Herr Adolf med gråten i
halsen efter:
-- Thorsten, Thorsten, för guds skull, söta beskedliga Thorsten, för all
del, gör dig inte illa, inte hos mig! Säg, du lofvar ju att inte dö? Du
skall få alltihop till skänks af mig, de tretusen, se här ligga
skuldsedlarne, alla tre!
Löjtnanten skakade på hufvudet. Han slöt ögonen, liksom färdig att möta
döden.
-- Nej, jag vill gå ett annat lif till mötes! Vill du göra mig den sista
äretjensten, så kasta de lumpna papperen i elden, så att jag får dö med
en skuld mindre och så -- tack, min bror! Drag för portièren och gå in i
din matsal eller i köket, så du ej hör knallen!
Herr Adolf, som kastat papperen på brasan, stod och vred sina händer,
under det den klara lågan belyste rummet med sitt fladdrande sken...
-- Du skall få de tusen markerna, söta Thorsten, i denna qväll, bara du
låter bli!
-- Jag kan inte ta emot din almosa -- Thorsten talade ännu i andra
basklaven -- nej, aldrig. Farväl!
Herr Adolf låg i samma ögonblick på knä för sin kusin. Der blef en
stunds tystnad. Man hörde en pistol falla på golfvet. Derpå föll en
löjtnant på en stol. En stund full af högtidligt allvar. Slutligen sade
den räddade:
-- Får hon de 1,000 markerna i qväll?
Herr Adolf tog fram en obligation. -- Hvem är det? -- Frågan gjordes
skyggt, han var rädd att pistolen ännu en gång skulle komma fram.
-- Hvem -- jo, det skall jag säga dig, hedersprisse, det är hon, din
gamla -- hon från Drumsö, Nadja!
Herr Adolf föll ned i soffan. Thorsten knäppte sin pels och gick.
Direkte till en blomsterhandlare.
Samma qväll fick mamsell Brink vid teatern en superb bukett med dyrbara
band. Gifvarens kort satt instucket mellan kameliorna. Det var ett fint
glanskort med ett fint namn. Der stod:
THORSTEN ULF
Löjtnant vid de Bjälomowska.
Den vackra aktrisen satte blommorna i vatten. Men de voro vissnade på
morgonen, de sutto allesamman på ståltråd och hade derför varit så dyra.
* * * * *
Nadja hade varit på ångbåt två somrar å rad och om vintrarne litet
hvarstans, som hon sjelf sade. Än på källare, kaféer och konditorier, än
i tobaksbutiker och än i tvålbodar. Alltid vid disken. Hon var hvad man
kunde kalla »en diskblomma röd och fager». Inte vacker, nej gudbevars,
men sådan som kunder tycka om. Och så var hon glad, sjöng alltid och
trallade, och var flink i vändningarne. Det gick undan för henne. En
dålig karaktär och ett godt hjerta.
Modern var krasslig. Hon arbetade och slet. Nu hade hon ju ingen att
sträfva för, men arbetet betalade sig icke så bra som fordom, krafterna
räckte icke till, och lefnadskostnaderna stego. Nadja behöfde dock jemt
någonting. Och modern höll henne med linne. Det väfde Kajsa sjelf,
blekte och klippte till. Men det var bara det grofva, Nadja fick sjelf
köpa sig det finare.
Ett par gånger uppsökte Nadja dottern under vintrarne. Än ensam, än med
Samuli. Han var nu fogde på gården hos den nye ägarn, men ännu hade han
ej gift sig. Han friade icke längre till Nadja, han väntade. Under tiden
var det en eller annan af flickorna som försökte hvad de kunde med
honom, men han var icke af det slaget. Han förstod sig icke på qvinfolk.
Var det någon, som gjorde sig stor möda för att vinna honom, skänkte han
dem en eller annan tröstegåfva. En sjal, ett bomullstyg, ett par
örhängen eller ett stycke lärft. Det var alltid en liten hjelp. Han
smålog på sitt eget sätt, drog upp ena mungipan, nickade långsamt med
hufvudet och vände, då man tackade, ryggen till. Två eller tre hustrur
hade han undsluppit på det sättet. Han lefde ensam i sitt rum i stora
byggningen under hvalfvet, fick ungkarlsvanor, ungkarlsmanér, luktade
värre tobak än någonsin förr, hade mindre väl borstade rockar och mindre
kammadt hår, men var eljes en duktig karl, stark som en björn och
arbetsam mer än någon af de andra.
Nadja hade lärt sig en god del svenska och ryska på resorna mellan
Stockholm och St. Petersburg. Hon hade fått hvad hon sjelf kallade
»bildning» -- det hade hjelpt en smula att fernissa upp ytan ... men
eljes var hon sig lik. Högljudd och simpel, men med något öppet,
glädtigt och friskt, som intog. Hon såg icke »förderfvad» ut. En stor
fond natur framträdde kraftigt i hennes personlighet.
En dag stod hon i sin butik med sin virkning väntande på sina vanliga
cigarrkunder, och roade sig under arbetet med att sjunga en modern
operettmelodi. En herre kom in i boden, tilltalade henne på ryska, fick
svar på god nylandsdialekt och bad om ännu en visa. Han fick en och han
fick två. Lite klent med gehöret, men -- rösten var bra. Några dagar
derpå var hon engagerad vid »Lilla Teatern» i kören. En liten lön, men
-- -- det skulle bli roligt för mer.
Nadja höll sig i början stilla och gjorde icke någon förnär. Hon nöjde
sig med att skratta i mjugg bakom kulisserna eller i sällskap med en
eller annan af herrarne, att uppföra små oskyldiga kärleksscener här
och der i korridorer, rekvisitarum eller klädloger. De mera stränga
bland kamraterna togo anstöt, sqvallrade och tillskyndade Nadja en
rättelse. Det blef bättre för en tid. Man upptäckte endast biljetter,
hemföljningar och annan lönnkurtis. Hon sjöng i kören, blef den ena
qvällen klädd till engel, den andra till nunna, den tredje till hofdam,
den fjerde till prinsessa och den femte till hexa. Som engel tog hon sig
något jordisk ut i shirtingsdraperier, pappvingar och diskblomsleenden;
som nunna väl verldslig. Det ryckte till i de stora, svällande läpparne,
och de vida näsborrarne vädrade liksom efter berusande dofter, så litet
rökelseaktiga som möjligt. Då hon i riddarsalskulissen satt som hofdam,
var det icke med stor gratie hon flyttade benen öfver hvarandra eller
sparkade till släpet, så att det rök teaterdam omkring henne. Koaffyren
var alltid något vågad, tulpaner, rosor, perlor och messingsdiadem slogo
ihjel hvarandra i sin strid om herraväldet, klädningslifvet af
glanskambrik eller bomullssammet satt litet på sned och var alltid för
starkt dekolleteradt, Nadja Sergeiowna såg med ett ord något vågad ut,
men hon hade sin publik.
Löjtnant Ulf hade henne således placerad. Hon hade lärt sig noter och
kunde nu accompagnera sig. Alla stadens gatvisor hade hon med en
märkvärdig instinkt lärt sig utantill; det var hans största glädje att
höra henne sjunga dem med den henne egna accenten, ofta med en
märkvärdig, ofrivillig rysk brytning, som klädde henne förträffligt. När
hon hade tid från teatern, var hon uppe hos honom.
En dag satt hon der som vanligt i gungstolen. Hon rökte en stark och god
cigarr. Han, i beqväm ställning på sin soffa, hade en liten pipa
hängande i munnen. Hon skrattade som vanligt åt allt hvad han sade, och
han, smittad af hennes munterhet, slog in i samma ton.
-- Har din madam varit här i dag, Ulf? frågade hon. -- Här ser mig inte
så ut.
Hon pekade med foten åt sängen, som ännu stod ouppbäddad, och sneglade
betydelsefullt till de öfverallt omkringströdda kläderna, brickan med
frukostmaten och annat sådant.
-- Det ser ut som hos en ungkarl, duger det inte för min donna? Du borde
inte vara så nogräknad, du som sjelf har sådan skön ordning i din
klädloge, -- och med dina antecedentia, -- sade han sakta.
-- Klädlogen! Som vi är sexton om! Åh, var så god, mitt rum är minsann
fint ... fast, inte ger jag mig tid att hålla det som mor min höll sitt
rum. Hon predikar alltid, att det inte är städningen, som gör 'et, utan
det att man ska' hålla städadt. Ge mig lite mer portvin, putte!
-- Akta dig att du inte dricker för mycket, du skall visa dig i qväll.
-- Han slog likväl glaset fullt.
-- Åh, gör dig inte till med att moralisera; säg, hur blef det med Atte?
jag vet inte ett ord om honom, se'n han flyttade.
-- Till Petersburg! Du svärmar ännu för honom?
-- Åh prat! Svärmar! Han var den enda karl som jag --
-- Nå vidare, som du hvad?
-- Som jag hade respekt för.
-- Håhå, ofantligt smickrande för Atte. Och hvarför så?
-- För att han ... hur ska' ja' säja, han brydde sig inte om -- -- om
någonting. Jag kunde fresta på hur mycket som helst, honom fick jag
inte.
-- Vet du hvarför, Naja?
-- För att han var så genomsta snygg af sig och så renlig, att han inte
tyckte om --
-- Fruntimmer -- -- eller hvad? Nej vet du, Naja, det var för att han
var så fruntimmersaktig sjelf. En riktig käring. Och en narr till på
köpet.
-- Som trodde dej, mitt sockerhjerta, och lät kugga sej utaf dej ...
joo, det var allt lite trånghufvadt af honom, det skrifver jag under.
-- Atte var en tusan så bra pojke, Gud välsigne honom, men i alla fall
var han mer en flicka än någonting annat. Jag har aldrig haft så roligt
som den gången, du vet, vi hade den celebra sjelfmordsscenen! Åh! du
skulle bara ha sett hans miner, hans uppskrämda gester. Han såg ut så
här -- och gjorde så här! Jag måste springa ut i andra rummet för att
inte spruta ut i ett olympiskt löje...
Löjtnant Ulfs olympiska löje fick öfverhand. Han hade stigit upp och
spelade nu i skjortärmarne om och om komedien från den 6:te december
förra året. Nadja, till en början litet motsträfvigt, gaf efter hand
vika, hon skrattade med, för full hals. Han var den ena minuten sig
sjelf, den Ulf som öfvergifvit all vanlig elegans och all bonhommie, den
dödsföraktande och dock dödsfärdige, den förtviflade, den till det
yttersta beredde ... det andra ögonblicket var han herr Adolf, den först
tillbakahållande och värdige, men så ytterligt uppskrämde, efterhand
allt efterskänkande och om barmhertighet bönfallande.
Han gjorde båda rollerna utmärkt. Bleknade och rodnade efter behag, fick
upp tårar i ögonen, var ömsom sig sjelf, krigarn med hela sin corps'
ömtåliga heder i händerna, och ömsom den andre, civilisten, pultronen,
narren, den käringaktiga plockfogeln i all sin löjlighet och all sin
feghet.
Nadja skrattade så hon grät. Hon slängde upp kängorna på bordet, tände
en ny cigarr och drack nya glas. Hon påklädde den inspirerade aktören
sin hatt, sin stoppade ylleväst och skrattade ännu mer, när han rörde
sig i den kostymen. Slutligen löste hon ifrån höfterna en liten snäf
stickad yllekjol och trädde den på honom. Så nätt han var! En så söt
flicka! Och hvilken grace i rörelser och steg.
-- Apropos, min Natuschka -- ropade han efter en liten cancan mellan
stolarne -- hvarför visar du alltid den här lilla röda ullkjolen, när du
synes på scenen? Nog är den söt, men -- inunder en hvit sidenklädning,
så...
-- Det förbannade släpet -- sade Nadja -- man skall ju ha det undan, då
man svänger sig. Det ser toujourt ut, tycker jag.
-- Och de randiga ullstrumporna -- löjtnanten hade kommit på sitt
kritiska humör -- dem visar du också. Som hofdam, min engel, döljer man
sina strumpor, åtminstone i kungasalen, vid tronens trappa!
-- Åh bevars, hofdamer må väl kunna ha' ben, de också, fast de inte
behöfva vara några stickor eller tuppben som dina bekantas... Nå --
lemna nu det der, hvad blef det se'n med Atte?
Nadja satte sig ned, han lade sig på golfvet framför henne, med hufvudet
i hennes famn.
-- Jaså, du vill höra om Adolf! -- Nå, han gjorde bekantskap hos en
generalsfamilj. Dottern var ung, enka efter en kapten. Naturligtvis
vacker. Vackra äro de vanligtvis, ryskorna!
-- Åh ja, jag kan det der utantill, alltsamman! Vacker och vacker!
Vackra ä' di allihop, bara di ha lite pengar och bildning och tocke der
annat slarf. Siså! Nå, blef han kär?
-- Lugna dig, min rosenknopp! Hon blef kär i din vän, kusin Bäck. Hon
friade en vacker dag. Hvad hon behöfde var just en man och en sådan der
mamsell till man, det passade förträffligt.
-- Åh! det är tusan så trefligt! Den som hade fått se på! Jo, de
hederliga qvinnorna! Hvad svarade han?
-- Han rodnade och neg, kan jag tro. Förre mannen hade visst varit en
ordentlig grobian. Och nu var ett litet lam som Atte liksom sändt af
himlen.
-- Svara' han ja?
-- Kanske han bad om betänketid! Alltnog, han gaf slutligen efter. Nu är
han gift. Niotusen om året, -- det smakar, det! Han har alltid haft en
förbannad tur, medan en annan fattig fan! Ja, det är ett satans elände!
-- Så, beklaga dej inte, du har det minsann bra. Hvarför har du inte
tagit någon af de der?
Hon pekade med en föraktlig min utåt staden. -- De der fina fröknarne,
som du alltjemt har på förslag? Du, som bara skryter, stackare!
Han såg på henne med ett ögonkast fullt af ovilja. Häftigt stötte han
henne ifrån sig.
-- Det är ditt fel! Tror du inte, att en sådan som du smittar af sig?
Tror du inte folk anar och känner i luften, att jag har haft att göra
med en sådan en som du! Det skrämmer inte alla, men en del tycka inte om
det. Och så, så ruinerar det. Man mår inte bra af det. Det är som om man
åt sardiner med sked dagarne igenom. -- Löjtnanten slog i och tömde ännu
ett glas portvin, flyttade sig längre ifrån henne, hickade, slängde bort
cigarren och fortsatte, i det han rynkade på näsan åt henne, der hon
halflåg i fåtöljen. -- Puh, man får lof att supa på't. Och så luktar det
så fördömdt piga.
Hon steg upp och såg på honom, som hon sett på ett vidunder.
-- Du är full! och galen! Hvad går åt dig?
-- Det är du, som är full och galen! Att kalla mig stackare! Du --
amman! Kan man tänka sig. Se'n hon satt i sig en flaska af _mitt_
portvin, bär hon sig åt på det viset. Ge sig i väg till sin smuts,
derifrån hon kommit. Det blir visst närmaste rännsten. Eller också på
sina knän att be om förlåtelse.
Det gnistrade till i Nadjas bruna ögon. Hon rodnade och bleknade af
sinnesrörelse.
-- Förlåtelse! Jag be om förlåtelse? Jag! Då du, din lättsinnige
stackare, narrade mig den tiden jag var på bättre vägar och ännu skulle
ha kunnat få mig en ordentlig man, då narrade du mig...
-- Narrade dig, söta oskuld! Jungfruamman! Ja, visst narrade jag dig. Du
är nobel! Sublim! Jag narrade dig!
-- Du gjorde det, det vet du. Om du hade låtit mig gå, så ... -- hon
snyftade och talade en hop osammanhängande ord, men med en häftig
öfvergång strammade hon upp sig, det gick som en skakning genom hennes
kropp, hon betvang den, och blossande, röd, ond så hon knappt kunde
tala, gick hon till honom, der han lag, sparkade till honom, böjde sig
ned, slog honom kraftigt i ansigtet, grep sin hatt och skyndade på
dörren efter att ha tagit nyckeln ur låset. Väl utanför låste hon dörren
utifrån, stack nyckeln i fickan och sprang ut.
Hon hann sitt hem. Hufvudet brann, benen buro henne knappast.
Utanför sin trappa kände hon, att hon svindlade och föll, någon tog upp
henne och tryckte en näsduk mot det sår, hon fått, bar henne upp, lade
henne varsamt på sängen och baddade hennes hufvud. Det var Samuli. Han
sade icke ett ord. Det var icke ömhet hans rörelser utvisade, då han
löste upp hennes kläder och baddade bröstet med vatten, han gjorde allt
mekaniskt, utan motvilja liksom utan rörelse. Så låg hon en fjerdedels
timme. Såg så slutligen upp med halfklara, halfvakna blickar.
-- Jag måste till teatern, du -- ropade hon -- hvad är klockan?
-- Half åtta ... det är visst sent.
-- Jag skall in i tredje akten, skjutsa mig dit, käre vän!
Han sade ingenting, men gick efter en släde. Hon vacklade fram i rummet,
trefvade fram till kommoden, tvättade sig, knöt ett svart band öfver det
ännu blödande såret, kastade en kappa öfver sig och stod färdig, då han
kom tillbaka.
-- Det är bättre du stannar -- sade han -- du är ännu litet drucken. --
Tonen var straffande, han såg henne icke riktigt i ögonen, skamflat
öfver hennes beteende.
-- Vill du inte hjelpa mig, så går jag sjelf -- hon gick förbi honom
utan att se på honom.
-- Blif en förnuftig menniska -- det lät som en bön, allvarligt, sorgset
-- blif förståndig, stackars barn ... mor är sjuk, hon behöfver dig.
Sluta med det här lifvet. Flytta hem till mor!
Nadja steg utför trappan, han gick efter. Det var som hörde hon honom
icke.
-- Jag vet du är en bra qvinna i grunden, fast herremännen i staden
narrat dig ... jag mins hur du var mot far min, jag hade dig så kär, bli
bara en liten smula förnuftig ... kom ut till landet, din mor är sjuk!
Han bad bevekande, men utan att vilja se på henne.
Nadja såg nu i stället på honom. De stodo under gaslyktan på gatan.
Hennes ansigte var uppsvullet. Hennes ögon dimmiga och ögonlocken
tjocka. Hon kunde icke hålla dem uppe. Ur de röda, tjocka läpparne kom
der en het, spritstark ånga. Kinderna voro högröda, håret, tillklibbadt
af vattnet, hängde i stripor omkring ansigtet.
-- Vill du gifta dig med mig nu, så kommer jag strax! Svara! Nu -- eller
aldrig.
Mannen ryckte till. Han såg ned. Ändtligen lyfte han ögonen, betraktade
henne länge och tveksamt. Han andades tungt och häftigt.
-- Jag vill veta det nu strax, annars skiljas våra vägar.
Hon satte ansigtet nära hans och visade sina hvita tänder. Det var
hälften gråt och hälften skratt. Det grinade emot honom, detta ansigte,
som nu liknade en karrikatyr af det han älskade.
-- Bara inte i dag, du vet inte i dag hvad du säger. Vi ska' tala om det
i morgon. Om du bättrar dig, så vill jag taga dig till min äkta hustru!
Ja, så fort jag ser du bättrar dig. Då, men inte förr.
Med sin muff slog hon honom sakta öfver ansigtet, steg i släden och bad
kusken köra. Samuli stod qvar och såg efter henne. Klockan slog. De
åtta slagen ringde honom i öronen och upprepades i torn efter torn, utan
att han förstod deras betydelse. Lågan från gaslyktan flammade, kröp
ihop och slängde sig smal och böjlig än åt höger än åt venster. Än stack
den upp som en tunga, slickade omkring röret, vred sig och var icke ett
ögonblick stilla. Mörka snömoln foro öfver staden, här och der
söndertrasade, och skakade då ned ett puder af små energiska ispiggar,
formade som sylar, nålar och pilar. Drifvorna mellan körvägen på gatan
och trottoaren voro ett par alnar höga. Det hade snöat oafbrutet i några
dagar och man hann icke aflägsna snön så fort som det hade varit
nödvändigt.
En väg var gräfd från gatan och till hvarje port, det knarrade i snön,
när slädar förspända med rykande hästar körde fram och tillbaka. Samuli
stod och lyssnade, midt i vägen, med ena foten i en drifva och den andra
på sjelfva gatan. Han hörde de olika ljuden och visste icke hvar han
befann sig. Hon hade erbjudit sig -- och han hade vägrat. Hon! Den, som
han väntat på i lika många år som Jakob hade väntat på Rachel. Han och
hon! Var det henne han satte så högt värde på? Henne?
Han hörde, att en ilsken istschwoschik, ursinnigt dragande på tömmarne,
med en hel skala svordomar bad honom gå ur vägen, ifall han ej ville bli
öfverkörd. Han hörde honom aflägsna sig och nya komma och gå, men han
stod qvar. Ändtligen kände han en stickande smärta i foten ... den höll
på att förfrysa. Med möda kunde han röra den och gå till stranden, der
han hade sin häst hos en fiskarhustru. »Bara hon kunde bättra sig, innan
det blir för sent.»
Han körde öfver isen. Kölden knep om öronen. Samuli satt med pipan i
munnen och lät det gå som det bäst kunde. Den uttröttade hästen drog och
knogade, men det led inte. När de kommo på andra sidan af fjärden, i
Drumsö skog, hördes tjut inifrån Lonkabergen. Det kom närmare. Karl och
häst oroade sig icke. Djuret spetsade öron, men tog icke fart. Samuli
hade annat att tänka på, emellertid rökte han, det värmde en smula på
samma gång som det distraherade.
Någonting tassade efter släden, ett svart, långsvansadt föremål, det
luffade i takt, pustade och fnös. Hästen begynte rycka i tyglarne, slog
in i ojemt traf, stegrade sig och lydde endast ogerna piska och tömmar.
Samuli blossade ur pipan.
De kommo till granskogen. De mörka, på grenarne snöbetäckta träden
skymde så att man icke såg en famn för sig, Hästen ville icke löpa
jemnt, än sprang den, än stod den och sparkade. Luffandet bakom tilltog.
Skogens hungrande varg andades tätt bakom dem. Samuli slog efter den