"Sämre folk": En berättelse - 04

-- Toka, -- sade han, vände sig till hälften bort, gjorde en pryd gest,
men lät henne hållas. Hon kysste honom. Och så, rusig af sin lycka, tog
hon honom häftigt i handen och drog honom i yster fart framåt.
-- Här fins en stig, en smal stig som för till stranden, der ser oss
ingen, vi ska' gå den vägen, Atte -- vi ska' vara glada! Du får inte
vara så fin och förnäm, du ska' vara som jag! Kom, så roa vi oss! Åh!
här är lustigt, skall du se, -- tror du jag fryser, nej, jag har så
varmt som en eld -- jag kunde få lif och värme i en is, känn på mitt
hjerta, känn hur det slår.
Han skrattade på sitt eget fruntimmersaktiga, förnäma vis. -- Du är
litet tokig, flickunge -- sade han, men följde med. Det bar af genom
buskar och snår, regnet från grenar och blad öste ned på dem. Han
försökte fåfängt att skydda sina kläder, de voro redan förlorade.
Stöflarne höllo ej mer emot, han blef våt om fötter och ben, men det
hjelpte icke. Hon drog honom framåt, tryckte hans hand, elektriserade
honom med sitt skratt, magnetiserade honom med sin ystra glädtighet,
sitt joller och prat.
-- Hör du, flicka, hvart drar du mig?
-- Till stranden.
-- Tackar ödmjukast! vet du inte, att det varit öfversvämning och att
sjön går ända till gärdesgården, som eljest är högt på backen! Hvad vill
du, vildkatt, tänker du alldeles förderfva mig här ute, hvad?
Hon svarade med en slängkyss. -- Skölja af dig liten smula högfärd, så
du blir min vän, -- skrattade hon -- jag vill bara det. Vi ska' gå _min_
väg, strandvägen, inte din! Du vill gå der uppe på storfolksgången, men
jag vill hit. Nu ska' vi öfver gärdet.
-- I sjön -- är du tokig.
-- Ser du inte, att vattnet faller, det är grundt här, inte en half
aln, kom, vattnet är ljumt, se så, här har du en kyss, kom nu.
Adolf ville icke gerna hvarken det ena eller det andra. Promenaden i
vattnet lika litet som kyssen. Men han blef öfvervunnen och gaf efter,
skrattande, nästan berusad af hafsluften, den starka motionen och Nadjas
enträgenhet.
Han visste icke, hur det gick till, men inom en minut hade han åtlydt
henne, afklädt sig strumpor och skor, uppvikit byxorna och vandrade nu
med henne i aftonskymningen längs gärdesgården i vattnet på den mjuka
gräsmattan. Det var icke kallt längre, blåsten hade lagt sig och i
vester rodnade skogarne under de sista solstrålarne. Hela viken skimrade
i rödt och guld, och träden här på stranden speglade sig i vattnet.
Alarne stodo långt ute i sjön i grupper eller en och en, stodo med
stammarne omplaskade af saltvattnet. Här och der stucko gröna tufvor
upp, några med yfviga lingonplantor, andra med ljung och kråkris. Det
hade blifvit nästan lugnt. Långa och blanka dyningar höjde och sänkte
sig sakta. Molnen delade sig i flockar. De tjocka mörkgrå skyarne smulto
och försvunno, då och då lyste himlens blå emellan. Vattnet, som
alltjemt föll, susade och sjöng då det rann ned mellan det långa gräset
på stranden, det prasslade stilla i de al- och videblad, hvilka så
småningom kommo fram igen, glänsande och drypande. Luften, ren och
klar, var lätt att andas, fiskmåsar kretsade omkring i vida ringar,
löjor och mört slogo öfverallt, men ingen menniska syntes till.
Nadja gick förut med högt uppskörtade kjolar och benen bara ända högt
upp öfver knäna. Hon trallade och sjöng, sqvalpade med vattnet, så det
stänkte högt upp, fångade tång och alger med tårna, slängde dem ut åt
vattenytan, gjorde danssteg, hoppade och sprang.
Herr Adolf gick försigtigt efter. Gräset i vattnet gjorde i början hans
fötter ondt ... han beklagade sig, gaf till små fransyska utrop,
småskrattade, protesterade, skrattade igen, men följde. Så fann hon en
sjömanshatt, som låg och flöt. Den torkade hon med kjolen och tvang den
på honom. Ett stycke längre fram låg en upp- och nedvänd korg och
simmade, den hängde hon på hans arm. -- Så, nu kan ingen känna igen dig,
och hurra, nu ä' vi i inspektorens rofland! Det ligger alldeles under!
Bara rofskaften titta upp. Vänta, så ska du få se, det blir kalas!
Hon tog upp en mängd rofplantor, sköljde dem och skalade dem med
tänderna. Den unge herrn satte sig på gärdesgården, en liten fin
pennknif af elfenben fick göra tjenst som bordsknif. Promenaden hade
gifvit honom aptit, rofvorna smakade honom utmärkt. Hans bleka kinder
hade fått en smula färg.
Så fortsattes promenaden. Närmare gården blef herr Adolf mindre väl
till mods, och när de hunno sjöhagsgrinden, tog han afsked. Nadja kysste
honom på munnen, på pannan, på kinderna, fick en femmarksedel utom
kråsnålen och kunde endast med stor svårighet slita sig lös från sin
riddare. -- Låt se, att du aldrig glömmer mig, -- sade hon och kysste
honom på kinden, -- jag älskar dig mer än mitt lif, för det står det
alltid i visorna, och det är också sant. Adjö, farväl, min dyre vän,
förgät mig ej, kom snart igen!
Med små steg trippade han så uppåt gången med värkande fötter och
förstörd sommartoilett. -- Sådan märkvärdigt påflugen unge -- sade han
till sig sjelf och välsignade skymningen. Godt om han i morgon kunde
inbilla städerskan och den öfriga familjen, att han fallit i sjön vid
bryggan hos Bäcks ute vid Hadenäs -- men hur skulle han förklara, att
han kommit så nära stranden? Han hvisslade en af sina vackraste melodier
och gick in, prudentligt och regelrätt som eljes. Att hon kunnat få
honom, den fine, af sina kamrater så kallade »markisen» till sådana
dårskaper. Till som hon var simpel och grof som en trollpacka och
dessutom en dålig natur, -- en riktig otäcka. Men ögon hade hon,
charmanta ögon. Det var dermed han tröstade sig, när han en halftimme
derefter somnade in. -- Charmanta ögon. Så nära han hade varit ... nära
den våta, slarfvigt klädda varelsen. Hon ångade så varmt, han kände det
ännu. Och hennes hjerta, hvad det slog och klappade. Ögonen drömde han
om hela natten, och de tjocka, varma, röda läpparne. Fy, men obehagligt
var det hela. Det jagade honom hela natten ... om kamraterna bara
visste! En sådan slamsa, som...
* * * * *
Nadja klef öfver ett par af gärdesgårdarne, skyndade förbi boden,
stallen och fähusen och hade så när sluppit förbi drängstugan, då en
röst tilltalade henne.
Det var en gammal qvinna, som stälde i ordning der inne.
-- Hör, Naja, -- sade hon, -- har ni en säng till öfvers der hemma? Nya
drängen har kommit en dag för tidigt, och jag har ingen plats för honom
ännu.
-- Andersonskan kan skicka honom hem och fråga mor, jag vet inte hvad
sängar vi ha! Han kan väl sofva i ladan för resten, han är väl inte så
fasligt förnäm heller, kan jag tro.
Hon gick med en knyck på nacken. På något afstånd följde »nye drängen»,
utan att hon såg honom.
Torparbacken såg ut som förr. Kajsas »lifsgerning» hade icke burit stora
frukter. Gården var dock nu snygg och ren, planteringen ansad och något
utvidgad, förstuarne sopade, ehuru mer förfallna än nånsin. Bland mossan
på taket frodades långa grästorfvor, små kardborrs-och hallonbuskar; här
och der stöddes väggen af en skäggbelupen stock, trappstegen voro murkna
och gåfvo efter vid minsta steg, dörrarne hängde tungt och snedt på
rostade och knarrande gångjern.
Nadja trampade af sig sanden på den granrismatta mor Kajsa lagt framför
trappan, och sprang in. Det knakade och brakade efter henne i
förstugolfvet, och med en duns slog hon sig i ro på bänken derinne.
-- Det var bra, att du var hemma, mor! Andersonskan sa', att vi skulle
herbergera nya drängen... Han är här strax.
Kajsa sade ingenting. Med en blick af förskräckelse betraktade hon
dotterns drägt och upphetsade ansigte och begynte utan vidare att från
ett skåp framtaga rena lakan och en rya för gästen.
-- Så -- du vill han skall sofva i Jaskas fållbänk, nej! då är det
bättre vi bädda den, som är ung, uppe vid ugnen, mor -- pratade Nadja
med armarne upp öfver hufvudet. Kajsa nickade -- det hade skäl för sig,
menade hon.
Nadja steg upp, utan att ha observerat gästens inträde i rummet. Hon
gick till fållbänken, böjde sig ned och tilltalade med vänligt gäckande
ton den gamle som låg derinne, slätade honom på det okammade håret och
sade, som om hon haft ett litet barn framför sig:
-- God afton, Jaska, ser du hvad du skall fä ... en blank mark till snus
och tobak. Den har jag fått och mera till af en, som har godt om
fyrkarne. Mins du unge herrn på gården? Jaså, du mins. Du var häst den
tiden, du, nu ligger du här på latsidan och gör inte guds skapande grand
-- nå, hvad säger du om slanten, hvad?...
Det hördes ett obestämdt läte inifrån fållbänken, gamle Jaska försökte
att tala.
-- Se så, gör dig inte till, du, ta bara emot! Det är inte så ondt om
pengar här i verlden som du tror -- och jag är inte den som ämnar arbeta
ihjäl mig för några usla marker, inte! Men det säger jag, att när jag
får några, så ska' vi dela! Vill du det, ditt gamla skrof, säj?
Han hostade litet, den gamle, tog så hennes arm, hjelpte sig upp i
sittande ställning och såg sig ett ögonblick omkring rådvill och med
tomma blickar.
Nadja jämkade de hårda kuddarne bättre omkring honom och slätade
alltjämt hans hvita, stripiga hår. Om en stund fingo hans blickar
stadga, han fäste dem på något föremål i andra ändan af stugan och
frågade så i otydlig, men för qvinnorna i rummet väl begriplig ton: --
Hvem är han der?
Nadja såg dit bort. -- Nya drängen, -- sade hon. Jaska sträckte fram
sin långa magra arm, pekade med fingret, böjde det långsamt, vinkade och
sade så bedjande:
-- Kom hit, jag vill se på dig.
Den unge mannen steg upp. Det var en kortväxt karl, men ovanligt starkt
bygd. Han hade ljust, nästan hvitt hår och ett ärligt ansigte,
allvarligt och manligt.
-- Är den gamle er inhysing? -- sporde han Kajsa.
-- Det är så, -- sade hon, -- han är lam nu.
-- Hvad heter du? -- ljöd det från gubben.
-- Samuli!
-- Och mer?
-- Jag heter efter mor min -- för fars namn har jag inte. Mor hette
Sutkinen.
-- Anna Katri Sutkinen -- hemma från Limingo, -- Anna Katri Sutkinen --
Anna Katri -- Anna Katri -- gubben upprepade namnet flere gånger med
allt mera uttryck, rösten darrade, hans händer lyftes upp i skälfvande
rörelse.
Den unge mannen stod och stirrade -- han begrep inte ett ord. Kajsa
lutade sitt hufvud mot spiseln och såg med trötta ögon i glöden, hon var
blott till hälften med. Nadja betraktade gubbens upplifvade, plötsligt
uttrycksfulla ansigte, icke heller hon fattade hans oro och rörelse.
-- Hette din mor Anna Katri?... -- Jaska gjorde frågan nästan ljudlöst
... man hörde det blott som en hväsning.
-- Ja, så var hennes namn.
-- Och du sjelf, du blef född några månader efter se'n _han_ rymde?
-- Två månader knappt.
-- Och din far, han hette Jaako, Jaako Askanen.
-- Min far, som mörda' sin egen bror -- Ja, han hette så, den uslingen.
-- Så hette den uslingen -- Jaako Askanen -- Jaskanen, Jaska, mördaren
-- -- -- -- mördaren, brodermördaren.
-- Han var full -- och visste inte hvad han gjorde, -- det undslapp den
unge mannen nästan mot hans vilja, urskuldande, i allvarlig, bedröfvad
ton. -- Stackars far, full och tokig.
Gubben snyftade. Hans tunga hufvud sjönk. Ett ögonblick tycktes han
förlora minne och eftertanke, men rycktes efterhand upp igen och såg så
hjelplöst olycklig ut. Blickarne irrade omkring, han talade för sig
sjelf, i korta, afbrutna meningar:
-- Jag visste inte, att jag tyckte om henne, förr än den aftonen. Jag
hade henne, liksom stugan, kon och alltsammans. När jag kom hem från
marknaden, såg jag bror min i sängen, på min plats. Sinnet kom på mig.
Jag blef blind, det for öfver ögonen som en tjock säck. Tänkte jag, att
hon hade flyttat till loftet? Kunde jag tro annat än att hon låg
bredvid? Han var en ung vacker sjöman -- och -- det dröjde inte en
minut. Yxan hängde der den alltid brukade hänga, der -- på den klykan!
Hvass var den. Och fort gick det. Midt i pannan. Han kom lätt ifrån det,
han.
Stor-Jaska stönade, som om han hade ett tungt lass att draga. Han visste
icke att hvarje ord träffade ett hjerta. Den unge mannen knep ihop
läpparne, hans ärliga blå ögon tårskymdes.
Jaska fortsatte.
-- Så sprang jag. Jag visste icke, att hon, hustrun, såg mig der
uppifrån. Jag trodde jag dödat henne med. Den natten gick. Morgonen,
dagen. Jag sörjde. Jag sörjde. Jag sörjde mig galen. På skeppet tog de
mig för att jag var stark. I ryssens land fick jag bära sten till en
kyrka... Herre Gud, hvad jag sörjde henne.
Den unge mannen såg fullt på sin far ... den ena tåren efter den andra
for honom ned för kinderna.
-- Den österbottningen, som talade om att der i hans hemort en man
blifvit mördad, utan att man funnit mördaren, han visste inte att
mördaren, det var jag! Hustrun sörjde sin man, sa' han ... fast hon
visste, att han var en så grof brottsling... Anna Katri, Anna Katri ...
aldrig gjorde du något, som ondt var.
Han teg. Nya drängen tog ordet:
-- Mor tänkte, att far hade månadssjukan och var galen af den ... hon
sörjde sa länge... När jag föddes, tog hon plats... Så va' vi
tillsammans, tills jag blef tolf är. Hon talade om hvad far var ... förr
än det skedde. Och så varnade hon mig för bränvin. Af bränvin blir man
tokig. Mor var en bra menniska, hon!
-- Anna Katri, Anna Katri... -- När du blef tolf år? --
-- Då tog mor plats hos gästgifvarens, och så...
-- Så?
-- Fick hon en annan.
-- En annan?
-- Man. Ja, gästgifvarn tog 'na. Det var för min skull hon sa' ja. Och
så dog hon, första året.
Det blef en paus. Nadja slätade med vänliga händer den gamles hår. Kajsa
blåste sakta på de slocknande bränderna. Gubben suckade -- -- hans
hufvud sjönk tyngre mot bröstet. Tyst och sorgsen stod den unge mannen
och stirrade mot golfvets mörknade plankor, som om han i dem sökte
förklaring öfver lifvets olösliga gåtor.
Slutligen sprang Nadja upp -- skakade sitt hufvud, som ville hon jaga
bort alla onödiga funderingar. Hon vände sig till drängen och sade i sin
brutala ton:
-- Nå, hur kom du hit, Samuli?
-- Jag var en tid herde hos gästgifvarns, blef så hållkarl, så dräng.
Tog mig plats hos patrons bror, prosten, som kusk. I förra veckan så for
prosten hit till hufvudstaden och tog mig med. Här fick jag mina goda
betyg, patron talte med prosten och gaf mig »på hand» strax. Jag har
stor lön nu... Och i dag for prosten hem till sitt igen. -- Jag ville
inte vara i stan ensam, derför kom jag hit genast.
-- Har du goda betyg, du?
-- Ja, jag är en ordentlig menniska. Prosten kunde gerna rekommendera
mig, för det förtjenar jag.
-- Såå, skryt! Super du inte alls? Sjung ut med sanningen, du bara?
-- Tror du man super, då -- -- han såg långt på den gamle, som låg som
om han sof -- då man har en ordentlig mor, -- tillade han litet
betänksamt.
Nadja kastade på hufvudet.
-- Gå och lägg sej, eftersom han är så ordentlig! Jag går ut till gården
ännu ett tag. Der fins en kastgunga och jag ämnar ta' mig en släng med
de andra. Mor, du gör väl maten i ordning åt det der dygdemönstret...
Du, som också är en kyrkengel. Go'natt, finnkolixar!
Hon drog ut en bordslåda, tog ett förkläde och knöt det på sig, kastade
en blå silkessjalett öfver hufvudet och gaf sig brådskande i väg.
Samuli såg långt efter henne, steg så upp, nickade långsamt och med
melankoliskt allvar åt sängen, der den gamle låg, tog sin hatt, böjde
på hufvudet till Kajsa och följde så efter Nadja. -- Den flickan har ett
godt hjerta, -- mumlade han och gick utför trappan.
Hon sprang ned för backen, hennes skratt ledde hans steg... Hon skämtade
med drängar och pigor, fick hela flocken med sig och gick åtföljd af sin
svit ned till gungan.
Samuli stod på afstånd och såg på hur hon lät gungan gå omkring, förd af
än den ene, än den andre af karlarne.
Först sent på natten skildes man åt. Nadja sprang hem. Han gick efter,
långsamt, på något afstånd.
Då han beräknat, att hon var i säng, tog han stöflarne af sig ute på
gården, gick ljudlöst in och kastade sig klädd på sin bädd vid lafven.
Han var rädd att genera de båda qvinnorna och ville ingalunda visa dem
någon missaktning, som han ansåg det vara att kläda af sig i samma rum.
Kajsa var ögonskenligen af samma slag som hans mor, och Nadja -- -- hon
var ju hennes dotter.
Det var så stilla. Han hörde de båda sofvande qvinnornas andedrägt.
Månen steg röd upp vid horizonten, bleknade, då den kom högre upp, och
sände snart en gul stråle in i det låga rummet.
Bredvid fönstret, belyst af månskenet, låg fadern i sin fållbänk.
Bruten, gammal, olycklig. I dag hade Samuli fått någon att älska, och i
morgon redan skulle kanske denne någon tagas ifrån honom och kastas i
fängelse.
Han, som icke utan fasa kunnat tänka på sin far, kände nu, att han
förlät honom allt...
Månens sken blef så klart, att den gamle vaknade, med egen kraft satte
han sig upp i sängen. Han begynte tala som i sömnen och sträckte ut
handen i riktning åt »nye drängens» plats, famlade en stund i luften och
lät så handen sjunka igen.
-- Är det Anna Katri -- frågade han -- är du der?
-- Jag är här -- svarade Samuli.
-- Lemnar du mig aldrig mer, fastän jag är fördömd? -- frågade han ånyo.
-- Aldrig mer.
-- Och förlåter du?
-- Jag förlåter.
-- Då är det godt -- Jaska skrattade smått, ett underligt, förnöjdt,
barnsligt, halfvaket skratt. Det lät som en sömngångares.
-- Det är godt -- upprepade han sakta och somnade in. Han vaknade aldrig
mera.
* * * * *
På vårvintern stormade det och bände på isarne kring Helsingfors, så att
ändtligen midt i april den blå randen utanför Gråhara båk kom allt
närmare, medan isarne vid hamnarne alltmer antogo den smutsgrå färg,
som ändtligen i slutet af månaden blef lika klar som vattnet, tills det
hela sjönk likt skum och försvann för solstrålarne och några milda
vindar i förening.
Studenterna firade som vanligt sin första maj i Kajsaniemi, stodo
utanför värdshuset i snömuddret och sjöngo, medan en mängd kypare och
jungfrur ombesörjde en artificiel värme och dito solsken medelst en
mängd punschbålar, hvilkas innehåll tömdes och fyldes lika hastigt.
Herr Adolf sjöng icke med i qvartetten. Han hade börjat taga lektioner
för stadens fashionablaste sånglärarinna och fick inte slita ut sin fina
tenor i korsång. Dessutom var han icke omtyckt af kamraterna,
fruntimmersaktig som han var. Han tillhörde ett litet kotteri fattige
adelsmän, hvilkas ekonomiska stöd han, den borgerlige, i nåder fick
vara. Det var en hop finhyade, pomaderade och moderna
modejournalsungdomar, mycket nogräknade om sitt rykte, då det gälde det,
som verlden fick veta. De visade sig endast i de fashionablaste
familjer, talade endast med de unga damer, som i allmänhet i societeten
voro mest observerade, och aktade sig på allt vis att i något afseende
visa någonsomhelst sjelfständighet eller karaktär. De sågo i allmänhet
helst på, voro öfverallt, logo öfverlägset åt allt, och drogo jemt och
ständigt i små nödvuxna och ynkliga mustascher, som aldrig blefvo
längre.
De svärmade i klunga för förnämsta balskönheten, suto på de dyraste
platserna i teatern och hade i regeln en liten flamma à part, någon
vänlig cigarrfröken, limonadmamsell, kanske någon qvinlig ganymed från
en af restaurationerna. På de obemärkta unga flickorna från hyggliga hem
hälsade de aldrig vid dagsljus, om de också sett dem i någon familj
qvällen förut.
Adolf stod i dag med sina vänner och observerade den alltjemt sig ökande
folkmassan vid Kajsaniemi värdshus. Hvarenda familj i hela Helsingfors
hade någon här denna morgonstund. Hela den vackra parken var öfversållad
af menniskor. Man trängdes i slasket, trampade i snön öfverallt, stod
tätt som packade sillar, ett par hundra fingo rum i värdshuset, andra på
verandorna, i sjösalongen, på broarne. Åter andra stodo eller suto vid
stranden. Pojkar roade sig med att med långa störar slå sönder
isstycken, segla ut på vaken, med lifsfara hoppa från isbit till isbit
och upp igen. Så kom gardesmusiken! Ny förtjusning! Den vackra sången
hade sin publik liksom den prägtiga hornorkestern. De unga damerna voro
de mest entusiastiska. Af hundrade fans der kanske blott en, som icke
hade sin hjertanskär vandrande här i snöslasket denna första maj. Af
hundrade fans det kanske blott få, som på aftonen icke hade slutat
»flamma», ifall hon bara råkat få se sin hjertanskär »bakom
kulisserna». Men -- ridån gick gudskelof ned i tid, -- -- -- endast
någon gång en smula för sent.
En piga med två små herrskapsgossar trängde sig med makt fram mellan
grupperna, styrde kurs åt det håll, der de unga eleganterna stodo, och
då hon kom tillräckligt nära, lagade hon att hon kom herr Adolf så in på
lifvet, att hon kunde sticka honom en papperslapp i handen.
Han gick litet åt sidan och läste en uppmaning att strax gå hem till sig
... »hon» hade en timme ledig ... barnen kunde vara hos en madam på
gården så länge.
Han gjorde en liten missnöjd grimas, men urskuldade sig hos kamraterna
med ett »lätt illamående», bjöd i alla fall på middag på Opris och
försvann.
Om en qvart var han hemma i sin lilla ungkarlsvåning vid Boulevarden.
Tre smårum, möblerade efter hans egen jungfruliga smak. Ett litet
mottagningsrum i mörkrödt med en Minervabild af marmor, ett bokskåp med
syperba guldornerade band, som aldrig rördes, ett planschbord med
portföljer, som han sjelf dammade med en broderad damduk... Och så
rökrummet, med gröna draperier, gröna möbler, grönt pipställ, dekoreradt
med fruntimmersarbeten och prydt med små cigarrhållare af imiterad
malakit.
Men sängkammaren var den täckaste. Den var herr Attes jungfrubur,
ljusblå och ordentlig som han sjelf. Det hela var af fransysk crétonne,
med oäkta spetsar och rosetter öfverallt. En liten hvit säng med ljusblå
omhängen. Bakom skärmen hängde en ljusblå flanellsnattrock med
silkestofsar, en rökmössa, sydd med blått silke på kanevas af syster
Louise, och under sängen stodo så nätt i bredd ett par ljusblå tofflor.
I taket hängde en lampa med blå kupa, den lilla soffan hade blå kuddar,
och pallen bar blå rosor, blå liljor och blå förgät-mig-ej. På toiletten
stod en mängd burkar, toilettaskar, flaskor och flaconer af alla slag,
pulverdosor af alla former, borstar, penslar, stänger... Det var ett
batteri, värdigt en primadonna. I byrån fans en lönlåda, en städerska
påstods der ha funnit några askar fransyskt smink. Ibland under säsongen
gafs hos generalguvernörskan några sällskapsspektakel på fransyska...
Kanske att ... eller Gud vet, brukade han kanske på balerna i
grosshandelssocieteten --?
Herr Adolf bytte om stöflar, hängde upp sin promenaddrägt och påtog en
kammarrock med uppslag af sammet. Han lade in sina handskar i ett etui
af silfver, kammade upp håret, gned ansigte och händer med eau de Milan,
beströdde dem med puder och aflägsnade det så åter med en vippa af
svandun. Så kastade han sig i gungstolen, började putsa sina naglar och
for skrämd upp, då det ringde. Han trippade till tamburdörren och
öppnade.
Nadja kom in, slaskig om fållar och skor, svettig och bullersam. Med
öppnade armar och hänryckning målad i sitt ansigte gick hon fram till
honom.
-- Min sol och min glädje, min efterlängtade enda älskling, min afgud,
min själs skönaste ros!
-- Söta barn -- herr Adolf var litet generad, -- torka fötterna, du
glömmer alltid!
-- Ah, förlåt! Nå, jag är nu ett nöt! Förlåt, min engel. Seså, nu är jag
fin! Får jag så en enda kyss?
Han lät sig kyssas och tog henne pligtskyldigast om de friska,
blomstrande kinderna. Hon rodnade ännu mer -- -- och fick efter en paus
fram de enda orden:
-- O, hvad jag älskar dig.
Efter en stund hvarunder hon satt på pallen och han i blå soffan lät sig
dyrkas, frågade han så plötsligt, utan öfvergång:
-- Nå, Nadja -- hur mycket vill du ha i dag?
Hon steg upp. -- Det är någonting annat, någonting helt annat, Atte! Ja,
nu ska vi tala allvar, det är inte värdt att jag skjuter upp dermed nu
längre. Jag måste, ser du... Jag måste, ty så här vill jag inte ha det
längre.
-- Är du inte nöjd? Jag har ju inte gjort dig något emot, och pengar
har du fått, så mycket jag kunnat undvara.
-- Det är inte det. Du har inte, nej aldrig i verlden gjort mig något
ondt! Jag skall säga, att jag inte är den som skulle ha sparat något
besvär för dig, om du bara velat. Jag skulle ha gifvit tusen gånger
kropp och själ, om du bara tagit emot! Nej -- jag har nu kommit att
tänka på allvar...
-- Såå, det skall bli lustigt att höra. Allvar? Hvad menar du med det?
Är du återigen bortkörd från ditt herrskap?
-- Nej -- inte just det ... men jag är led vid det här lifvet. Jag tål
det inte. Jag vill inte tjena. Passa deras ungar natt och dag. Rota i
smuts, höra snäsor och gräl och kif!
-- Åh, det är väl inte så farligt, herrn kifvas väl inte med dig. Han
ger dig ju den ena marken efter den andra i smyg för frun.
-- Herrarne har jag också ingenting emot. Det är fruarna. Usch! hvad jag
hatar de fruarna.
-- Äro de stygga mot dig, liten?
-- Ja. Jag har aldrig sett en fru, som inte varit mig en plåga.
-- Men du tyckte ju om den här i början.
-- I början ja, men -- -- när jag var borta en qväll -- jo då --
-- Stackars Nadja. -- Nåå, och hvad vill du nu? Pengar, förstås.
-- Nej, hvad jag nu vill, det skall jag säga dig, Atte... Jag vill få
bildning!
Herr Adolf skrattade högt, så högt han ansåg öfverensstämmande med sin
värdighet.
-- Såå, min pulla, nå, säg mig, hurudan bildning?
-- Jag vill bli fin. Jag vill lära mig att se ut -- som du och dina
fröknar. Jag vill ha fina kläder. Fina rum. Fina möbler och fin lukt.
Jag vill --
-- Är det hela bildningen?
-- Och så vill jag lära mig franska och piano, när jag först får det
andra. Men allra först...
-- Nå, allraförst?
-- Jag vill -- gifta mig, bli fru, jaha du, fru. Och hvems, tror du? Jo,
din, du!
-- Är du galen, Nadja, min fru? du?
Herr Adolf skrattade, men icke så ogeneradt som förr. Nadja tog en
förnärmad min.
-- Jaha, precist. Din fru. Ska' jag vara sämre än din svägerska, som kom
från landet, en adjunktslolla, som aldrig varit annat än hushållerska i
all sin dar...
-- Kära Nadja, Amanda var en visserligen anspråkslös, men arbetsam och
mycket bildad qvinna, som --
Nadja steg upp från pallen och stod en stund tyst. Hon arbetade häftigt
med sig sjelf. Hon gick till fönstret. Så tillbaka igen. Slutligen
kastade hon sig åter till hans fötter och brast i gråt.
-- Atte, Atte, ta mig! Jag vet, att jag är dålig! Jag vet, att jag är en
stackare. Jag har en dålig natur, det har jag alltid fått höra. Af mor,
af frun, af alla mina matmödrar. Jag är en stackars öfvergifven,
eländig, obildad flicka. Herre Gud, hvad jag är olycklig.
-- Kära barn, jag vet inte hvad du menar ... hvad skall jag göra med
dig? Gråt för all del inte. Jag förmår inte se det. Inte tårar, nej, för
all del. Stig upp! Lugna dig!
-- Mitt hufvud bränner alltid och mitt hjerta slår alltid. Kan jag rå
för det? Jag är sådan. Jag har sådant blod, och mor har sådant som _hon_
har. Jag vill, och hon vill inte! Hon är helig och jag är inte. Jag tål
inte prester och katekes.
-- Du har så svårt att hålla dig till ämnet, liten! Lugna dig nu och
tala förståndig!
-- Jag är nu sådan. Men jag vill bli annorlunda! Jag vill bli bildad och
tro på Gud och lära mig tåla prester och vara liksom din svägerska! Ah!
Atte! tag mig till hustru, eljes tar jag lifvet af mig!
Hon begrof sitt hufvud i hans famn, kysste otaliga gånger hans knän,
höjde bedjande sina händer och såg så bönfallande, så vildt, så
brännande på honom.
Han steg upp, hostade, som om han fått dam i halsen, slätade ut
skrynklorna på sin sammetsrock och jemkade stärkkrage och rosett.
-- Söta lilla Naja, du är verkligen för häftig!
-- Du har tagit mig till älskarinna eller väninna eller hvad man vill
kalla det; det är min frus fel, att jag aldrig kunnat komma hit, då jag
ville.