"Sämre folk": En berättelse - 07

Total number of words is 4827
Total number of unique words is 1696
28.2 of words are in the 2000 most common words
38.6 of words are in the 5000 most common words
44.1 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
med piskan. Det hjelpte icke.
Då blef Samuli arg. Så ond som han icke varit sedan förra sommarn, då
han slog drängen, som supit sig full tre arbetsdagar å rad.
Han steg upp i släden, fick tag i ett par långa och tjocka jernbommar,
som han i dag köpt i staden för potatiskällardörrarne, ryckte i
tömmarne, så att hästen häftigt sköt tillbaka släden, och kom så tätt på
förföljaren. Med en mustig och lång svordom höjde han vapnet, lätt som
om det varit piskan, och gaf vargen ett rapp i skallen. Så satte han sig
långsamt ned i släden, svepte fällen bättre omkring sig och körde, utan
att bry sig om att vidare ta notis om sin fiende. Han visste, att hans
kraft, så väl tillämpad, hade kunnat få en björn att stupa. Han
fortsatte att mumla en mängd oqvädinsord, att småsvärja och gräla. Pipan
hade slocknat, det var det förargligaste. Sitta der hela qvarten och
suga på torra vinterluften. Grålle skulle få umgälla sin onödiga
nervositet. Och så slog han. Hästen hade icke på länge känt sådana
snärtar. Så slängde de upp på gården, han spände ifrån, tände pipan,
stälde Grålle i spiltan, släden i boden, bar upp fällen och gick till
sitt ensamma rum. När han efter slutad måltid kastade sig på sängen,
mumlade han mellan tänderna: »Herre Gud, bara hon ville bättra sig! Så
kunde jag väl bli en lycklig menniska, jag också en gång!»
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
När fröken Sergejevna gick uppför teaterns artisttrappa och vidare förbi
kulisser, ställningar och requisit-attiraljer af alla slag, tills hon
kom upp till konsternas rum, förstod hon att hon kommit för sent. De
andra måste redan vara på scenen. Hon sprang fram, rummet var tomt.
Hennes kläder hängde huller om buller, en del här, andra der. Hon ryckte
plagg efter plagg ned från hängarne, kastade sig i dem, knäppte kjolar
och lif hur det föll sig, bara det gick i en hast. Så stod hon då
ändtligen färdig. Det var en spansk donnadrägt, gula sidenkjolar,
broderadt linne, sammetsspens, slöja och rosor. I sin lilla spegel
försökte hon att se hur det satt. Men -- hon såg ingenting. Det var som
en dimma i spegeln. Kanske dam. Hon torkade med ärmen. Nej, det gick
inte bort. Hon andades på glaset. Det hjelpte icke. Hon såg och såg. Ah!
det var någonting rödt hon såg... Hon hade glömt sminka sig.
Så sprang hon till bordslådan. Hennes sminkburkar voro borta.
Der, der, på ett af de andra borden lågo burkar och askar i massa. Hon
skrufvade upp gasen, satte sig och gjorde hastig manöver. Först det
hvita, så det röda. Och på munnen en smula fet stångsmink, fy! ... den
smakade af Ulfs portvin.
Oh! hur illa disponerad hon var, hon svettades och frös på en gång.
Portvin, det var just hvad hon skulle ha, bara en liten klunk för att
styrka sig, för att stramma upp lifsandarne en smula. Det blef ändå icke
annat än att betala en qvarts timmes plikt.
I kakelugnen hade hon en liten flaska sedan sist. Riktigt god, fin vara,
en gåfva af en vän. I spegellådan låg korkskrufven. Bara en klunk, och
så --
Dit upp trängde tonerna från scenen. De hade endast sjungit första
kören. Hon kände mycket väl igen stället -- föll in i sin altstämma och
gick ned, säker och med återvunnen fattning, trängde sig genom en hop
»teaterfolk» mellan kulisserna, stötte undan de närmaste och kom in på
scenen.
Det gick lyckligt. Hon smög sig förbi basarne, knep en guldstickad grand
i armen, stack en annan i sidan, puffade undan ett par altar och kom
till sin vanliga plats, sjungande så starkt hon kunde.
Hon stod snart temligen långt från sina kamrater, hvilka som vanligt
något drogo sig undan henne. Hon märkte, att dimman för hennes ögon
tilltog. Det blef skumt. Hon försökte öppna ögonen, men såg ej bättre.
Gaslågorna vid rampen blefvo som utan sken, de stora hvita flammorna
krympte för hennes syn ihop till små, blå, dunkla, hon förstod icke
detta märkvärdiga fenomen, utan stirrade skrämd framför sig. Hon sjöng
som i sömnen, icke mera samma stämma som de andra, utan en entonig
strof, en kromatisk gång sakta upp och ned. Det snörde sig ihop i hennes
hals, det blef alltmer skumt för hennes ögon. Scenen liksom vek undan
för henne, det var ej mer ett sluttande golf, det var en enda böjlig
planka hon stod på. För att ej falla grep hon i närmaste föremål, det
var en stol.
Kören gick ut, det var deras slutfermat och sortie. De gingo ut två om
två, hon var den sista. Men hon gick ej, utan stannade. Der stod ju
denna stol, den var ett stöd.
Framför rampen stod hvitklädd och rund primo-amoroson, en tjock tenor
från någon småteater i södra Ryssland; han hade gjort sig så skön och
förtrollande han kunde, målad om kind och ögon i hvitt och rödt och
svart, i lösperuk och drägt af hvit atlas för en mark alnen, och med
svärd vid sidan. Han stod och smålog, blickade med smäktande ögon in i
salongen till raderna, tog sig halfhostande om halsen, kråmade en smula
på kroppen, svängde helt elegant med svärdet och hämtade andan för att
efter slutadt förspel högtidligen begynna sin stora aria.
Men -- det blef en rörelse i salongen. En susning, ett hviskande, ett
skratt.
I orkestern sträckte herrarne på halsarne ... det var en oro, ett tissel
och ett tassel.
Tenoren kände, hur hans runda kinder bleknade af förskräckelse och hur
hans korta och stadiga ben darrade, som om de icke velat bära honom.
Hans tunga brände, hans hals sved som om man hade hållit på att strypa
honom. Hvad var det? Hans första tanke flög till trikoterna, voro de
uppspruckna ... eller hvad? Och hvad skulle han göra, sjunga eller gå
ut? Förtvinad, med hjertats slag nästan afstannade i ångestens qvalfulla
ögonblick, såg han sig om efter räddning...
Litet bakom honom, lutad mot en stol med guldkarm stod fröken
Sergejevna. Men hur hon såg ut! Drägten, ansigtet, allt. Han fick först
lust att skratta, men så blef han ond och så skrämd, hon var visst
galen.
Kjolarne hängde, den öfversta var uppviken på sidan och visade hennes
underkläder ... broderade byxor och en liten yllekjol. Linnet var
alldeles i oordning, öppet i bröstet, och sammetsspensen knäppt på sned.
De röda ullstrumporna! Och så håret! ... slöjan föll till hälften öfver
pannan, den röda flätan, som hängde ned på ryggen, var halft upplöst...
Ansigtet, blekt, med röda sminkfläckar, uttryckte en så fullständig
tanke-tomhet, att han icke kunde fatta, hur man släppt in denna galna
menniska på scenen.
Han greps af medlidande, tenoren, och gick fram för att hjelpa henne.
Men -- när han tog i henne, for hon upp från sin dvala. Med ett ryck.
Hon kastade sig i hans famn, som en besatt, slog armarne om hans hals
och skrattade, skrattade. Så såg hon upp, blef i ett ögonblick varse
publiken framför dem, och ropade med hes, oklar stämma:
-- Han vill, att jag skall bättra mig, jag! Bättra mig! Det är herrligt!
Bättra mig! Jo, han kan predika!
Bakom scenen, mellan kulisserna blef det ett väsen, man skrek på ridå,
man ropade, sprang, svor och for omkring. Tenoren drog hvad han kunde
för att få henne ut. Nu var han ond, han också. Hon hade förstört hans
scen, hans stora scen, gjort skandal. Man skulle naturligtvis tro, att
hon var hans älskarinna. Och han kom ej lös. Han liksom hela publiken
kunde ju se, att hon var drucken och icke galen. Och hur hon klamrade
sig om honom!
Ändtligen kom en handtlangare. De voro nu två. Men hon stretade emot.
Hon hade fått i sitt hufvud, att de ville göra henne illa och att hon
här var i skydd. Publiken hyssjade och skrek. Äfven der ropade man allt
ifrigare: »ridå, ridå»!
Men ridån gick ej. Maskinmästarn och hans handtlangare suto någonstädes
nere och åto sin vanliga smörgås i tanke att tenoren sjöng sin långa
aria. Direktören, en skallig utländning, drog i raseri och förtviflan
sista håren af sig. Ett par handfasta basar kommenderades in på scenen,
det hjelpte, och ett ögonblick derefter var Sergejevna förd på sitt rum.
Ridån kunde ändtligen sänkas. Orkesterherrarne rusade upp. Publiken
talade och skrek, stampade, hvisslade, skrattade. Allt flere personer
trängdes på scenen, i gångarne, i förstuar, korridorer.
Direktören lät ridån gå upp, han steg fram, der blef ögonblicklig
tystnad.
Han stammade ... han tryckte handen mot hjertat. Han skakade på
hufvudet. Ändtligen, då han märkte, att man blef otålig, fick han fram
några ord:
-- Tusen gånger ... det ärade, högtärade ... högstärade publikum. Tusen
gånger ... förlåtelse, ursägt, öfverseende... En olycka ... en stor
olycka ... läkarn förklarar ... bedyrar ... tillfällig olycka ... tusen
gånger...
Och under djupa bugningar och nya handtryckningar på hjertat retirerade
han in i kulissen.
Uppe i ett af påklädningsrummen låg emellertid Nadja Sergejevna på en
trasig soffa, omgifven af en brokig menniskomassa. Läkaren och
direktören rynkade på näsorna, polismästaren och några af stadens
teaterintressenter stodo och pratade helt ogeneradt om den »obehagliga
skandalen», påklädningsmadamer, koafföser, städerskor och tvätterskor
hviskade sins emellan, maskinister, folk af alla slag, öfver- och
underordiska stucko in sina hufvud för att få se en skymt af corpus
delicti, medan för resten hela personalen, spaniorer, spaniorskor,
bondflickor med guldpapper på kjolarne, röfvare och röfvarinnor, englar
och smådjeflar kommo och gingo, småfnittrade eller skrattade högt, allt
under det högljudda snarkningar från soffan bekräftade läkarens nyss
fälda yttrande: -- Hon är full och sofver bara ruset af sig!
Fjerde akten börjades ändtligen, men man hade icke öron eller ögon för
någonting. Det var alltjemt samma mummel, samma hviskande i salongen. --
Det var förskräckligt, förfärligt, oerhördt, ja vidrigt, ohyggligt,
vämjeligt.
Man hade ej adjektiver starka nog... Men det var uppiggande ... lifvande
... det var som om man sett en tjurfäktning eller en amputation.
Någonting riktigt rafflande. Det var icke många som verkligen ångrade
sina penningar den aftonen. Allra minst de referenter, som händelsevis
varit tillstädes.
Innan fjerde aktens slut uppkallades alla tidningsmän till direktörens
loge. Med tårar i sina ljusblå ögon och vridande händerna i förtviflan
bad och besvor han dem om tystnad... Det var endast med svårighet han
lyckades i sina öfvertalanden. Man anhöll höfligt om tillåtelse att helt
flygtigt få omnämna det som ett enstaka beklagansvärdt olycksfall: en af
sujetterna, som hade träffats af ett plötsligt illamående, en svimning
med åtföljande krampattack, alltsamman förorsakadt af en allför stor
dosis medicin, tagen i anledning af de smärtor, som åtfölja en vanlig
sjukdom etc. etc.
Och så blef det. Direktörens teaters rykte blef räddadt -- -- Nadjas
teaterbana för alltid bruten, på denna ort åtminstone. Hon hade blott
spelat en enda scen, under en enda minuts tid, men denna enda scen hade
varit tillräckligt lång att förskaffa henne rykte för lifstiden. Hennes
namn var i allas mun, och då hon några dagar derefter var på resa till
Petersburg, visade konduktörerna obemärkt hvarandra »den ryktbara
aktrisen från Lilla Teatern».
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Sjelf satt hon lugn i en andra klassens kupé och tuggade konfekt. Det
hela var som en elak dröm. Hon mindes ingenting. Hon hade varit hos Ulf,
druckit ett par glas portvin, efteråt talat med den alltid så beskedlige
Samuli eller någon annan på gatan, så var det dunst och dimmor alltihop.
Hvarför sörja öfver sådant, som inte kunde hjelpas? Ulf hade sändt henne
en kolossal påse konfekt ... någon annan hade skickat en andaktsbok som
fick ligga i sitt papper i kappsäcken, modern några par ullstrumpor --
så naivt! Och nu reste hon nya och kanske gladare öden till mötes. Det
var ingenting att vara ledsen för. Konfekten var utmärkt, hon satt
beqvämt i sin soffa och undan gick det. Man kunde egentligen inte ha det
bättre. Med detta välsignade goda och glada lynne var ju verlden ett
paradis! Om menniskorna bara inte såge allting i så mörka färger. Nadja
var nu gudskelof inte af den sorten. Hon var en förnuftig flicka, en af
dem, som förstodo att ta lifvet rätt. Att se verlden så som den var, en
treflig verld att lefva i. Och att lefva med menniskorna, inte i kif och
ovänskap, med misstro och onödig försigtighet, nej, utan i glädje,
munterhet och frihet.
Så ville hon ha det. Gick det inte här, så gick det der. Inte var det
värdt att sörja för så litet. Hon läste konfektsdeviserna och fann
några, som passade utmärkt in på hennes stämning. Der var en, som syntes
henne specielt skrifven för hennes egen kasus:
»Om du har mist din bäste hjertevän.
Sörj ej, ty du får säkert tre igen.»
Det var nu bara frågan hvem som var hennes hjertevän. Herr Adolf -- nå
det var endast ett barndomstycke, nu var han ju för längesedan borta.
Ulf? nej, detta var någonting helt annat. Ryssen -- åh nej, han var ju
en förbigående, hade inte gjort annat än förargat henne... Och alla de
andra! Nej! Det skulle då vara Samuli? En sådan der odrägligt hederlig
karl, hade han bara inte varit så exemplarisk, och så bondisk sedan! Så
han gick klädd! Usch då! Och så han luktade tobak och halfylle,
smorläder och stall. Man kunde väl inte begära att hon skulle hålla sig
till en sådan tölp heller. Att folk kunde tala om kärlek! Att de kunde
skrifva hela böcker och teaterpjeser om sådan smörja. Kärlek! Hvad var
det! Ett eländigt mischmasch, som ingen klok menska kunde tro på.
Nadja kom att tänka tillbaka på sina erfarenheter. Det var den der
åsigten, som hade drifvit henne fram dit hon kommit. Misstron till den
känsla som skrikits om så mycket. Hvad hon hade sett af den hade inte
kunnat få henne på andra tankar.
Modern, helgonet, hon hade gift sig af någonting, som hon trodde var
kärlek, med Rellu, den fulingen. Det skulle egentligen ha kallats
barmhertighet eller lust att göra godt. Hon hade ju haft passion för att
tvätta af all smuts hon såg i verlden, och göra det rent. Rellu kom, och
så tog hon honom. Det var nu också ett nöje! Och kosacken. Hvad skulle
man säga om en sådan kärlek? De hade ju inte begripit ett ord af
hvarandras språk... Och så kom hon, modern, och fördömde dottern.
Skilnaden var bra fin, med eller utan prest, det var det hela. Modern
hade alltid varit så omständlig, hållit på form och andra sådana
bagateller.
Och så de andra qvinnorna från de lägre stånden. Hade hon sett kärlek
bland dem? Jo visst, en kärlek som slutat, då barnen kommit till
verlden, oftast något förr. Aldrig hade hon sett äkta folk, som sett så
vänligt på hvarandra efter bröllopet som före. Det var ett stort dike i
det -- på ena sidan gingo de, som inte fått hvarandra, det var kärlek,
förälskade ögonkast, _hon_ gick förut, _han_ efter. Så gaf _hon_ vika
... och så kom diket. På andra sidan gick _han_ förut, _hon_ efter. Sura
miner, likgiltiga eller hatfulla ögonkast.
-- Gud förskone oss för äktenskapet! -- Så hade hon tänkt, då hon var
sexton år, så tänkte hon ännu, tio år senare. Hon hade under sina
tjensteår observerat andra klasser, först de små halffattiga familjer,
der hon tjenat som barnflicka. I intet af dessa hus hade hon haft lust
att byta med frun. Hos en enda familj såg hon kärlek hos mannen, men der
var frun en glad själ, som inte brydde sig ett dugg om den stackars
lille häradshöfdingen, hennes man. Han var obetydlig och ful, litet sned
och småfnaskig, hon deremot var ståtlig, vacker och talangfull. Han,
mannen, var den ödmjukaste af hennes beundrare. Hon var honom icke
otrogen, nej, visst icke. Hon var tvärtom riktigt utmärkt, vänlig och
öfverseende med honom, glad och lekande. Hon lät sig dyrkas af ett par i
stöten, det var i synnerhet en. Nå, han dränkte sig också, stackarn, hon
hade visst varit för hård. Nadja fann, att hårdheten hade sina gränser.
Det var det enda _lyckliga_ par hon kunde påminna sig ha sett... De hade
naturligtvis inga barn, hon var der som springflicka, och ett spring var
det!
I alla de andra husen hade kärleken varit på andra sidan diket. Eller
ock hade frun haft det kärleksfullt sjelf, medan mannen... Nå, Nadja
trodde inte på gift kärlek.
Och modern, som på hennes invändningar alltid sagt: -- Du har inte varit
i några ordentliga hus, Nadja, du kan inte döma rättvist. -- Jo, det var
visst så. Hon trodde alls icke, att det i de ordentliga husen var
annorlunda. Det skulle man inte inbilla henne.
Det gungade så behagligt i kupén, knyckte till, så att hon icke precist
kunde somna, men vaken var hon inte heller. Hon tänkte på sina
personliga erfarenheter. Den ena efter den andra passerade ännu en gång
revy, denna gång liksom mindre ytligt...
Adolf, hvarför blef det aldrig någon kärlek dem emellan, ehuru hon?...
Nåja, hon var så barn. Det som fängslat henne var hans snygghet. Det
kunde inte nekas, det var någonting hon hade af modern, men icke på det
viset. Hon, Nadja, ville ha allt färdigt. Hon ville njuta strax. Adolf
var fin, han doftade herre, det var någonting redan i hans yttre, som
steg henne åt hufvudet. Hade han bara velat, så... Men han ville ju rakt
inte. Hans natur var obegriplig för henne. Han var nog hjertegod, men
ändå ville han inte. Det var bara pjåsk, förstås. Frökenaktighet, som
Ulf sade. Han var visst inte någon riktig karl med känslor, eljes kunde
han väl inte stått emot allting. -- Men just hans oberördhet stälde
honom så högt, der var också något af helgon, liksom hos modern. Dessa
båda retade henne. Hon ville jemt rifva ned dem, men de stodo ändå. Hon
hånade dem inför sig sjelf, men de förblefvo utan fläck. Hon kastade sin
tankes smuts öfver dem, men de förblefvo rena. Rena! sådant dumt ord,
liksom det fans något rent. Det rena är emot naturen, naturen, som nu
för tiden dyrkades, det visste hon. Naturen: vår egen mensklighet!
Naturen, den fria, som drifver oss, såsom den drifver andra skapade
varelser! Naturen, som bjöd henne att lefva efter som »det var roligt»
-- naturen, den högsta religion, liksom den högsta lag!
Hennes vänner i Helsingfors hade lärt henne en hel del sådan »bildning».
Ulf och Lundberg och Lemke och Anderson. Belästa herrar, riktigt bildade
gossar! De hade haft moderna böcker, de visste minsann hvad som »rörde
sig i tiden». Magister Lundberg, som sjelf skref i en tidning, hur lärd
och klok var icke han! Hade hon ej varit hans väninna och fått
»bildning» af honom! Och hon, »det okunniga barnet», henne hade han
uppfostrat, medan hon i stället skänkte honom sin beundran, sitt
väsendes friskhet, sitt glada sinne, ja, ännu mer.
Men kärlek! Ja, lite här och lite der. Den var på sitt vis en bra sak,
liksom konfekten, det var sött, medan man åt. Ju flere dess bättre. Det
gick inte att bli mätt af en. En! Så var ju inte heller naturens mening.
Naturen hade ju gifvit stoff till hela konfektpåsen full! Så skulle det
vara.
Hvad som förargade henne, var den der Samuli. Han var visst inte
fruntimmersaktig som Adolf, nej han var ännu obegripligare. Han var
tvärtom sjelfva manligheten. Stark som en björn. Hade hon inte sjelf
sett, hur han ensam bände upp en sten ur jorden, som de andra inte rådde
på, fastän de voro en tre fyra stycken. Hade hon inte många gånger
bevittnat, hur han sprang in midt ibland knifvarne, då det var slagsmål,
och skilde de stridande åt. Han grep de rasande karlarne, som om de
varit barnungar, ruskade om dem, så bränvinet skakade i dem, och höll
dem på rak arm, tills de sprattlat sig trötta. Han var den duktigaste
arbetare och ordhållig som få. Hon fann bara en sak hos honom, som var
vek och föga manlig, det var stämman. Der var en klang i den, som icke
passade en man.
Han var den ende, som på allvar tyckt om henne. Ända sedan han sett
henne och fadern tillsammans. En sådan tokig karl, att hålla på i flere
år och tänka på en enda. Och hvad hade hon gjort derför? Rakt ingenting.
Varit naturlig. Mot honom specielt alldeles så som det föll sig. Ena
minuten ytterst vänlig, den andra så ohöflig som möjligt. Han hade tålt
allt. Hon hade blott en dunkel förnimmelse af, att hon nu sist, »den der
aftonen», på något vis förverkat hans sympati för alltid. Men allt detta
var nu afslutadt och förbi.
Hon somnade in, det var ett långt stycke väg mellan stationerna. Sömnen
färgade hennes kinder ännu högre, läpparne svullnade en smula, det röda
håret sken som en gloria i det halfdunkel, som herskade i kupén. Lampan
osade, flamman blef allt mindre klar, hon drömde så ljuft, der hon
halflåg. I sömnen knäppte hon upp klädningen, som spände en smula, löste
upp hattbanden, drog af handskarne, satte upp sina fötter på motsatta
sidan och ilade så nya öden till mötes.
* * * * *
Min elskade Mamma!
Petersburg i Februari.
»Såm jag sistens låfvade, fattar jag nu i penan för att sega att jag
befiner mig vel och önskar dig detsama. Her i Petersburg opsökte jag
jenast Herr Adolf såm du vet han är i et kanceli ock int träffa jag herr
Adolf såm var ute såm nu är gift med en fin rysk enka såm är rik och såm
var hemma då jag var der hos dem. Hon talade litet af varje ock ryska,
utom svenska som gick dålitt men jag förstog at jag skulle bli sittande
så vi skulle på theatern men der var förskräcklit hett och dom sjöng så
utmärkt bra på franska språket för här är inte ryskan så fin såm den är
i vårt land och der var en fru såm hade likaså grann röst såm jag har så
den hördes likasålångt såm från gården till torparbacken och en karl såm
hade så smala ben så jag har aldrig sett så smala ben och jag skratta så
jag har aldrig skrattat så för han var i kören för du kan nog förstå att
premiärerna alltid har oppstoppade ben om di ä magra såm ingen tycker
åm. Jag bor nu hos en changtil fru som inte har hvarken man ej heller
barn, bara att här är fina herrar i maten. Ock snart skal jag söka mig
en riktigtt bra plass, så fin plass att åm du nu kan skika mig litet
pengar så får du nog snart igen för her fins ett finskt herskap som
talar bara finska och ä galna i finskt och blev galna i mig för jag
talar så grann finska och har så dugtig röst och di ska skaffa
statsanslag bara jag blir riktigt finsk och lyder dem och så får jag
fara till riktiga utrikes och lära metod hos en stor utlärd profesor
såm kan skaffa mig in till en stor teater så jag blir så fin som jag
altid har sagt, för de anlag såm jag alltid har haft för det teatraliska
livet.
Helsa Samuli för hans goda hjerta mot dig och mot mig. Han skall int
vara lissen dett går nog så bra med mig så han ska inte sörga för mig,
inte. Nu går jag redan så fint klädd så jag int skulle våla mig att
hälsa på er her på gatorna som är så granna och har så mycke jus så det
är som om dagen mitt i natten och så monga körkor såm om hela vår stas
alla hus va körkor och alla har di klåckår så det är en musik i
vinterträdgården också går kejsarn med en annan snygg herre i bredd med
sig alla dar när jag går ut och går för att få frisk luft i stan.
Skikar du så skika snart medan jag är her teknar Nadja Sergeiovna,
Pantelemonskaia pereolok no 5.»
Hastigt förseglade hon brefvet, skref utanskriften och slängde så det
hela åt sidan. Att skrifva var det värsta hon visste. Det hon kunde hade
hon lärt sig sjelf. Hennes »bildning» hade ej sträckt sig så långt som
till ortografien, den ansåg hon för resten fullkomligt onödig. Sjelfva
det kalligrafiska var för henne svårt nog. Stilen var ojemn och alla
bokstäfverna lågo efter hvarandra utan sammanhållning, som om de varit
missnöjda med hvarandras sällskap. Här och der var ett ord borta.
Nadja tog på sig en hatt med stora lurfviga plymer, perlor och agraffer,
hälde öfver sig en half flaska stark essbouquet, brände några lockar som
raknat en smula, klädde på sig en blå klädning och såg sig i spegeln.
Hon log mot sig sjelf, svängde sig med armarne i sidorna, beundrade
ryggens raka och bröstets starkt bugtiga linie och slutade sin mönstring
med ett litet häftigt, högt skratt. Så såg hon sig om i rummet, fick syn
på helgonbilden med messingssiraterna borta i hörnet och kom att
observera, att lågan i ampeln framför den heliga St. Isaak brann dåligt
och osade. Hon gick för att släcka den, men hejdade sig, räckte hånande
ut tungan, svängde om på klacken och gick. I trappan hvisslade hon en
glad melodi, plirade med ögonen åt dvorniken nere i portgången och
kastade sig gladt midt i vimlet. Trängseln var som värst vid hörnet. En
oräknelig massa ekipager stretade fram och åter. Brun snömassa,
halffuktig och sönderkrossad, låg likt ett högt lager af råsocker öfver
hela gatan. Stora aflånga röd- eller grönmålade tråg med fyra väldiga
hjul inunder kördes af brunskäggiga, kaftanklädda män i pelsmössor. De
skreko öfver hvarandra, än till hästarne, än till hvarandra. De
klatschade med långa grant utstyrda piskor, än skrattande, än litet
smått svärande i de buskiga skäggen.
Emellan dem gnodde en mängd små istschwoschiksslädar, förspända med
finska arbetshästar och öfverhöljda af mer eller mindre malätna fällar.
Hästarne sprungo som gälde det lifvet, och kuskarne drogo i tömmarne åt
alla håll, piskade och slogo, utan att det egentligt led. Ty trängseln
hindrade dem att ett längre stycke få fortsätta i traf. Eller ock var
det en eller annan kyrka eller ett kapell, framför hvilket kusken måste
stanna och förrätta sin andakt, bestående af några böner, mumlade mellan
tänderna, och en mängd korstecken och bugningar.
Ståtligt banade sig de elegantare åkdonen väg fram mellan de andra. En
del på hjul, andra på medar. Präktiga, mörka, vapenprydda kupéer med två
hästar, mindre, öppna vagnar eller slädar i alla fasoner, färger och
storlekar. Trespända troikor ilade med en fart i väg, häftigt så snön
yrde om dem. Snedspännare med halsarne vridna utåt och i konstigt snedt
traf sprängde fram med hvita nät spända mellan lokar och slädkarmar. Små
trånga snäckor efter höga och eldiga trafvare kördes af unga eleganter
från palatserna vid Fontankan. Det var ett lif och en brådska.
I butikerna var det också ett välsignadt spring. Pigor i bara armar
kommo och gingo, gummor i hvita pelsar och brokiga sidendukar bundna
som bindlar kring svarta hufvud gingo ut och in, pratade, gestikulerade
och småskrattade. Feta och skinande mouschickar stodo med pipor i munnen
och konverserade under lifliga gester, när och fjerran ringde
kyrkklockor, små och stora, pinglade och dånade, alltefter som de hade
kropp till.
Nadja gick med dansande gång framåt gatan. Der stod i en lång rad en hop
istschwoschikslädar och väntade på kunder. I veckrika mörkblå kaftaner
gingo kuskarne bredvid, eller suto med benen nedhängande på bottnen af
slädarne. Några åto lök och smörgås, andra hade stora skålar med rykande
spitting (sirapsté med en liten tillsats rom), som de förde till munnen.
Andra stodo och slogo med armarne emot hvarann för att hålla sig varma.
Den unga flickan hade redan lärt sig konsten att underhandla med dessa
åkare ... hon tog derför på sig den öfliga likgiltiga minen och ropade,
under det hon gick förbi kuskarna, med gäll röst namnet på den gata, dit
hon skulle, tillika med den summa hon ville betala för en körsel dit:
»Stritninka pereolok, sorok kopiek!»
( -- -- gatan, fyratio kopek).
Ett tjog olika röster svarade henne genast, upprepande gatan och priset.
Några lamenterade ljudligen öfver det låga anbudet och skakade ovilligt
på hufvudena, andra bådo henne med vänliga ord och inbjudande gester att
öka på summan en smula, ännu andra trängde nära inpå henne, berömde sina
hästar och slädar och nämnde i bevekande tonfall den summa, för hvilken
de ville köra.
Nadja gick raden utföre, döf och blind för alla dem, som sprungo efter.
Hon upprepade alltjemt gatnamnet och summan. Slutligen ljödo några
röster »Paschalusta barischna, sdies!» och några beskäftiga små
långrockar sprungo fram, bockande och pratande.
Men Nadja hade plötsligt fått ett annat infall. Hon ville gå. Luften var
ren och hon kände en lust att promenera. Hon knyckte på nacken, blandade
sig i den folkmängd, som tränges på den temligen breda trottoaren, och
arbetade sig så modigt fram genom folkmassan på Ulitsan.
Der kommo några unga studenter från närmaste kneipe, de rökte simpla
cigarrer och luktade starkt »pivo». Nadja sände dem ett broderligt
ögonkast och blef i en hast omringad. Det var ett muntert sällskap. De
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - "Sämre folk": En berättelse - 08
  • Parts
  • "Sämre folk": En berättelse - 01
    Total number of words is 4699
    Total number of unique words is 1715
    30.4 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    45.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 02
    Total number of words is 4803
    Total number of unique words is 1626
    32.0 of words are in the 2000 most common words
    41.9 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 03
    Total number of words is 4904
    Total number of unique words is 1558
    32.6 of words are in the 2000 most common words
    43.4 of words are in the 5000 most common words
    47.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 04
    Total number of words is 4892
    Total number of unique words is 1588
    31.5 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 05
    Total number of words is 4951
    Total number of unique words is 1541
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 06
    Total number of words is 4915
    Total number of unique words is 1584
    31.5 of words are in the 2000 most common words
    41.2 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 07
    Total number of words is 4827
    Total number of unique words is 1696
    28.2 of words are in the 2000 most common words
    38.6 of words are in the 5000 most common words
    44.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 08
    Total number of words is 4872
    Total number of unique words is 1649
    31.4 of words are in the 2000 most common words
    41.3 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 09
    Total number of words is 4774
    Total number of unique words is 1649
    30.1 of words are in the 2000 most common words
    41.2 of words are in the 5000 most common words
    46.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 10
    Total number of words is 4787
    Total number of unique words is 1629
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 11
    Total number of words is 4787
    Total number of unique words is 1712
    29.3 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    45.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 12
    Total number of words is 4786
    Total number of unique words is 1639
    31.3 of words are in the 2000 most common words
    41.8 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 13
    Total number of words is 2816
    Total number of unique words is 1119
    32.6 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    47.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.