"Sämre folk": En berättelse - 03

Total number of words is 4904
Total number of unique words is 1558
32.6 of words are in the 2000 most common words
43.4 of words are in the 5000 most common words
47.7 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
vedklabbar och två små papperspaket. I det ena var nya testamentet, i
det andra en hop smörgåsar, präktiga, hårda, svarta hålbrödssmörgåsar
med »bondost» på.
Weli sväljde med smörgåsarne sin gråt och sina bekymmer och fortsatte
vägen med lättare hjerta och utan djupare samvetsagg. Knytet var nu helt
lätt. Vedklabbarne lågo qvar i skogen.
Men hemma i Torparbackstugan satt Kajsa ensam vaken. Stor-Jaska sof på
sin halmkärfve, Nadja i sin säng. Kajsa hade lagt fiolen på bordet, hon
låg med hufvudet derpå och grät bittert. Hon hade menat väl, men -- det
hade kostat henne mycket.
Det skulle nu gömmas i kistan, detta ondskefulla spelverk, som gjort af
hennes man en »latvarg» och som höll på att äfven förderfva sonen.
Skulle begrafvas på kistbottnen och hon hade nyckeln, hon ensam.
Ja! hon hade handlat rätt ...... men, -- det kostade på! Det lilla
instrumentet var ju oskyldigt och hade så vackra toner. Hon kysste det.
Men skyndade sedan till kistan och gömde det der... Nu spelar han ej mer
derpå, så länge hon finnes i lifvet.
* * * * *
Weli kom hem nästa söndag, men man talade icke om »den saken».
Söndagen derpå kom han icke och så icke på flere veckor. Hon hörde dock
ofta nyheter ifrån honom. Han var omtyckt af sitt husbondfolk och gjorde
nytta för sig. Mjölnarhustrun i synnerhet var nöjd, han skötte så bra om
hennes dotter, den lilla femåriga Maja.
När Kajsa hörde detta, skakade hon på hufvudet. Nog var det bra, att han
var omtyckt, men -- han fick ju ej lära sig någonting. Att vara barnpiga
åt Maja -- det var egentligen icke det hon menat.
Någon tid förflöt. Gossen gick icke hem. Modern hörde, att han trifdes,
att han icke dugde till karlgöra, men att han skötte sitt. »Sitt», det
var barnpigsarbetet.
En vacker lördag kom sjelfva mjölnarmor öfver till Torparbacken. Hon
hade ärende till herrgården och ville med detsamma se till Kajsa. Den
snygga stugan sken, nyskurad, fejad och damfri. Pannorna stodo uppradade
på hyllan, grytorna blänkte, friskt doftande granris låg i förstun.
Madamen steg in. Hon var rund och tjock, hade vida, korta kjolar,
stoppad ytterkofta, svart sidenhalsduk och öfverst en stor grön sjal
bunden bak.
-- Goddag och hälsningar från pojken.
-- Tack för sist; hur är det med barnet?
-- Det slarfvar allt af... Tackar som frågar.
Kaffet kom på och blef färdigt, och under det man njöt deraf, öppnades
de båda qvinnornas hjertan på vid gafvel.
-- Ser madam, -- berättade mjölnarmor, -- han har inte lust för groft.
Han syr -- inte kläder, nej, det ids han inte, utan menniskor, kor,
hästar och allting. Och han klipper riktiga svin, precist som andra svin
ser di ut. Det roar han ungarna med. Och så spelar han fiol hela
qvällen, så fort de komma från qvarnen.
Kajsa steg upp från sin bänk. Hon vred sina händer.
-- Spelar ... spelar, hvar har han nu fått fiol ifrån? Har han stulit
fiolen? -- Madamen spärrade upp ögonen.
-- Hvad tittar hon efter, hvad går åt henne? Fiolen är fars, far har
lärt pojken att spela och nu kan han alla danserna och flere visor än
'våran' sjelf kan. Det kan bli något af honom! Klockare -- om han får
läsa. Ja, herre Gud! den pojken, hvad han spelar fint! Han har varit
oppe på herrgården och spelat för herrskaperna. Och de berömd'en, och
der var en spelmästare från sta'n och han berömd'en, och di sa' alla,
att om han skickas till sta'n, så...
-- Oj, oj, oj, att di alla ska' sätta sig opp mot en ensam stackare --
klagade Kajsa. Så der förderfva' di Rellu-Calle för mig, förr än jag
var till för att försvara honom. Men jag har hört talas om det. När han
spela' och sjöng, fick han konfekt och vin af herrskaperna, bränvin och
öl af det sämre folket, men då han arbeta', ville di inte veta af 'en.
Så blef han en snusker och en stackare och en fyllbult till på köpet.
Far hans dog på landsvägen med hufvudet på positivet, och han sjelf,
mannen min, han dog utaf bara ovana, när han skulle få det lite rent
omkring sig. Af ovana att arbeta och att ha någon som höll af'en... Men
det är musikens och herrskapets fel alltsammans! De vilja, att vi sämre
folk ska' vara till här i verlden bara för att roa dem! Till annat duga
vi inte...
-- Hvad pratar ni nu för smörja? Jag undrar hvem som vill er pojke ondt!
Hörde ni inte, att jag sa', att han kunde läsa till klockare?
-- Läsa och läsa ... hvem lär honom att läsa? Jag har satt i honom abcd
och det gick som fluga i tjära. Hon tror kanske, madam, att jag är
lönkrögerska eller något annat, som betalar sig bra! Efter hon talar om
läsa ... och menar, att jag skulle skicka honom till stan i skola! Jag
har inte annat än hvad jag får in med tvätt och skurning, och det går
till maten och till klädtrasorna... Klockare ... sa' hon klockare?
-- Jaha, har madam något emot den sysslan?
-- Jag tror hon håller mig för narr, madam! Näst presten så kommer
klockarn. Jag är en gudfruktig menniska, skall jag säga henne, madam,
jag ställer inte till dans hos mig om söndagsqvällarne, jag, och tål
inte något syndigt spelande här i _min_ stuga. Men ni, ni hjelper till
att göra honom till en sådan der ... en sådan der ... musikant.
Kajsa snyftade. Mjölnarmor tyckte det var synd om henne. Att Kajsa
vandrade på villovägar, det hördes af hennes ord, men det var ändå
någonting sant i allt detta. Han var egentligen en odåga, pojken. En
flegmatisk, lat slarf. Han hade således dessa frön i sig af farfar och
far. Frön till musikantvagabonderi. En musikant, han må nu vara klädd i
trasor och gå på landsvägarne eller i frack och spela för kejsarns hof,
han är dock blott en musikant... -- En sådan der -- det är någonting af
lösdrifvare, af pack med ett ord, i sådant folk. Mjölnarmor ville ej ha
en son, som vore af »den sorten». Hennes man, nåja, han var nog en
odåga, han också, men -- han dugde ändå att förtjena pengar. Och det är
alltid en förtjenst. Stackars Kajsa! hon var en präktig qvinna i alla
fall. Så hon höll stugan! Och skötte om fånen; det, som ingen annan
skulle gjort, det gjorde hon. Och den lilla flickan! Var hon ej ett
lefvande bevis på sin mors förmåga att styra om sitt och sina?
Efter dessa reflexioner steg mjölnarmor upp och gick till spiseln. Der
blåste hon sjelf under trefoten, så att elden flammade upp. Lyfte så på
kaffepannan och återvände lugnt till bänken igen.
Kajsa nickade bifallande, rusade upp, diskade än en gång de brokiga,
guldblommiga och tunga kaffekopparne, slog i och bjöd sin gäst på mera.
Man hälde uti af grädden i sådan mängd, att det gick öfver koppen och
till hälften fylde fatet. Qvinnorna beto kraftigt i sockerbitarne och
drucko från faten i långa, sörplande drag.
Intet ord blef taladt.
Ändtligen var det undangjordt. Mjölnarmor knöt den gröna själen tätare
om sig, neg och tackade för välplägningen. När hon stod färdig vid
dörren med den vantbeklädda handen på dörrklinkan, sade hon:
-- Hon är en ordentlig qvinna, Kajsa, jag tycker egentligen, att hon är
en riktigt bra menniska. Pojken är oss till nytta, som han är, för han
passar så bra till barnpiga åt vårasses Maja. Men -- det blir ingenting
af honom hos oss. Far är en slarfver, han med. Det är aldrig något med
manfolk, ser hon. Jag känner inte en som är en riktigt duglig menniska.
För endera så är di arbetsfolk, som duga till arbete, men supa upp sin
styrka, tills de inte orka mer, eller ock ha di aldrig orkat med något,
och då supa di för det... Hur det är, så super di! Och sluska ned sig.
Och oss med. Och barnen. Neej! Men -- i stan fins det allt några yrken,
der di inte vågar vara oordentliga. Till ett sådant ett ska vi skicka
eran pojke. Det skall jag bli karl för! Jaha. Jag sjelf. Jag skall ta
honom med mig, när jag far till Tabunoffs med mjölsäckarne. Kanhända
Tabunoff tar honom. Då får han stå i bod. Och lära sig ryskan. Di ha
kultabeller att räkna med. Och inget spelande blir der af. Söndagen
arbeta di också, fast i smyg förstås.
Kajsa stod vid sin spis och stirrade i elden. Flamman upplyste hennes
ansigte, som nu strålade af förhoppningar och glädje. Hon nickade
förnöjdt och smågnolade, under det madamen gjorde sina glänsande
förespeglingar. Det dagades för dem alltså. Och någonting af detta var
det just hon ansåg som »det lyckligaste!»
Mjölnarmor fortfor ännu en stund. Kajsa hörde på. Slutligen gick hon ut
med sin gäst, följde längs hela spången, som genom drifvorna ledde till
stranden, der genvägen till mjölnarns udde gick. De pratade vänskapligt
och skiljdes sedan, nigande båda två, ehuru snön stod dem upp på benen.
Kajsa hade icke varit så lycklig på många år... Hon hoppades nu på
framtiden. Hon visste, att mjölnarmor kunde hvad hon ville. Och nu
ville hon. Weli skulle få uppfostran, bli något ... hvem vet, kanske
till och med handelsman. Lyckliga dag!
Hon vände hemåt. Det var nu alldeles mörkt.
Stor-Jaska, som huggit ved i skogen nära invid, var nu hemma. Han satt
med yxan i famnen på sängkanten. De stora runda ögonen rullade
meningslöst och vildt omkring i rummet.
När han såg Kajsa, förmildrades blicken och han lät hufvudet sjunka ned
på bröstet. Hon tog yxan ifrån honom och förde honom till bordet, gaf
honom gröt och kaffe och skakade, under det han åt och drack, på gården
ut pelsen, som han brukade ligga på uppe vid spiselloftet.
Så ordnade hon hans bädd. Nadja sof redan. Om en stund hade hon stilla i
stugan. Jätten snarkade uppe i sin säng, diskarne stodo på hyllan, elden
knittrade stilla i spiseln.
Hon tog fram testamentet och beredde sig att läsa....
Då knackade det häftigt på fönstret.
Hon lyssnade. Var det en af karlarne, som supit och nu kom full hem,
någon som i förbifarten ville skrämma henne? Hon öppnade icke.
Det knackade ännu en gång, ännu häftigare. En allvarsam röst ropade,
att hon skulle öppna.
Hon flög upp -- det for som en aning om stundande ondt igenom henne. Och
just i dag, som hon varit så lycklig och förhoppningsfull!
De stodo der fyra stycken och hade någonting mörkt emellan sig, som en
af dem bar på axeln. Någon död? Hvad var det? Barnet, pojken, Weli! Död?
Nej, icke död. Mjölnardrängen förklarade helt lugnt huru allt gått till.
Han lefde och var bara litet afsvimmad. De skulle nog ha skött honom hos
mjölnarens, men han grät och ville hem till mor. Och en af karlarne
visste, att doktorn skulle vara på middag i dag på herrgården hos
ingeniörens.
Kajsa tog det långa, tunga barnet, bar det på armarne och förde det i
säng. Armarne hängde slappa, kroppen var som utan lif. Ansigtet blått,
fruset, en strimma af blod klibbade fast håret i pannan.
-- Hvar har han fallit, är det i pannan som han slagit sig? -- frågade
hon.
-- Åh nej vars --, svarade drängen och ref sig i hufvudet. -- Maja
trillade under qvarnvingen, som far just skulle till att lossa, och
pojkbytingen sprang efter henne för att dra henne undan. Och med det
samma han slängde flickan ned och frälsade henne, fick han sjelf ett
slag, först i förbifarten ett som inte var hårdt, men träffade i
pannan. Men si, så kom den andra vingen, och den knäppte till med en så
jäklig fart i axeln, så armen allt var nära på att lossna från kroppen
på'n.... Anders der fick tag i benet med det samma, och när vi skulle
bära in'en, ville han hit, och nu ä' vi här.
Det var hela historien. Kajsa gaf dem en sup hvar och sände Anders till
herrgården efter doktorn. Sjelf tvättade hon såret, baddade hufvudet,
drog af stöflarne, men vågade ej röra vid kroppen. Den lille qved så
erbarmligt, så fort man rörde vid honom.
Hon hade hittills alltid varit så kall emot honom. Aldrig smekt detta
barn. Aldrig varit öm. Men nu brast isen.
Hon visade det dock icke. Hon gick tyst omkring honom, jemkade och
stälde allt så godt hon kunde. Rena lakan och örngott, -- mjukt och fint
skulle han ha.
Vägledd i den mörka farstun af den sjukes snyftningar och klagan,
trefvade doktorn efter låset och kom in. Han var mörkröd efter
middagsvinerna, trumpen öfver att nödgas gå i mörker och snö ut till
denna koja, hvars yttre alltid förefallit honom så obehagligt och
motbjudande. -- Lys mig -- befalde han utan att ta af sig öfverrocken.
-- Här!
Kajsa hade endast en liten osande fotogenlampa. Hon tände ett pertbloss
och gick närmare.
Läkarn såg vid första ögonkastet hvarom frågan var. Han slängde bort
hatt och öfverrock och miste vinfärgen. -- Bort med kläderna --, skrek
han till Kajsa, -- och skynda sig så fort hon kan.
Kajsa drog af byxorna. Sedan kom turen till rocken. Barnet klagade
våldsamt, grät, men utan ord.
-- Ja, det der gör ondt --, sade doktorn -- gif hit en sax, jag skall
klippa upp ärmarne och axelstyckena, men fort.
Den lille spärrade upp ögonen och såg förskräckt på läkarn. Hans bleka
läppar darrade, och de blå ögonen tycktes be om förbarmande.
-- Förstör inte min rock, var så snäll, det är den nya, ser snälle
doktorn! -- bad han -- klipp inte sönder nya rocken, mor hade så mycket
besvär att få den färdig.
Det var Welis första ord, och de uttalades med ett så rörande uttryck,
att doktorn måste småle. Men det kunde icke hjelpas. Den nya rocken
klipptes af, stycke för stycke. Blodet var fasttorkadt i kläderna,
endast med stor möda lyckades det dem att få såret rent.
Emellertid sändes bud till herrgården. Doktorn hade skrifvit på en lapp
någonting som gjorde dem der uppe stort besvär. Frun sjelf kom ned med
en liten korg, och en af ungherrarne, en medicine studerande, kom med
sina instrument och bandager. Betjenten bar ljus och stakar, vin och
mat.
Der blef konsultation. Doktorn ansåg bäst att redan i afton göra
operationen. I morgon bittida skulle han resa bort och kunde icke komma
tillbaka; pojken kunde dessutom icke flyttas. Och en amputation måste
ske. Armen var förlorad ... barnet skulle kunna räddas, men endast om
man genast tog bort armen.
Alla anstalter gjordes. Stilla och tyst. Ingen förskräckelse, ingen
scen. Inga tårar och intet pjunk. Ett glas vin gjorde dem allesamman
godt. Kajsa icke minst. Weli förstod allt, han var nu vid full sans och
gillade fullkomligt allt hvad man företog med honom. Något af faderns
stilla resignation låg utbredt öfver hans väsen.
Man var i ordning med instrument, fat, klutar och förband. Kajsa skulle
hålla i den lille. Hon lutade sig öfver honom och hviskade stilla i hans
öra:
-- Barn, vi två ska' sakta be Gud, att han hjelper i vår stora nöd.
-- Mor --, hviskade gossen tillbaka, -- tror du att det här är Guds
straff för att jag spelade?
Modern fick en stor tår i hvardera ögat. Den rann ned på hans panna,
brännande het. Hon hade intet svar. Men med kärleksfull hand smekte hon
hans tinning. Den sträfva handen -- den kunde ändå smeka ljuft. Om en
halftimme var det öfverståndet. Stor-Jaska satt på golfvet och vaggade
sitt hufvud i händerna. Lilla Nadja hade, sittande i sängen, trumpen och
trött, gråtit sig till sömns igen. Doktorn var borta och den unge
medicinarn med. Kl. 6 på morgonen skulle han komma igen och ge nytt
förband -- och nya droppar.
Barnet låg alldeles stilla, men hade feber. En glöd brann på kinder och
läppar. Modern fuktade dem så ofta hon kunde.
Nu var det intet vidare. Nu vågade hon ändtligen fram med det. Med sin
kärlek. Hon kysste hans hand -- hans enda, kysste täcket, grät, snyftade
och suckade. Hon bad och stred. Hon vred händerna i förtviflan. Hade Gud
straffat henne? Och hvarför?
Mot morgonen vaknade han. Ett leende for öfver hans ansigte, då han såg
sin mors omsorger omkring honom, såg i hennes ömma, sorgsna, tårade
ögon, hur hon led.
-- Var inte ledsen, mor -- sade han, -- jag är bättre nu. Jag skall inte
göra dig ondt mer. Nu är _det_ slut. Aldrig, aldrig mer skall jag spela.
Nej, aldrig.
Kajsa grät högt. Som vid en graf. Hon kastade sig ned, på knäna, kysste
åter snyftande hans bleka hand, som låg på täcket.
Morgonskymningen vek för en gul solstråle, som matt bröt in genom
fönstret och belyste scenen.
-- Ja, -- snyftade modern, -- ja, det är slut nu. Allt är slut. Och
presten säger, att Gud är med oss, sämre folk. _Jag_ tror det inte.
-- Jo, mor, -- förklarade barnet, -- jo, Gud är med oss. Var inte
ledsen. Det blir nog bra. Jag får läsa. Jag kan bli klockare, för jag
har ju rösten qvar. Eller också kan jag bli prest. Det skall du få se.
Jag kan bli hvad som helst, en riktigt hög herre, jag vet det. Du får
aldrig gråta mer. Mins inte mor hvad pastorn sade, att Gud agar den han
älskar? Nog vet jag att Gud älskar mig, för -- det gjorde så ondt, så.
Han vet nog hvad han gör. Mor, mor, ge Jaska kaffe, han gråter efter
kaffe, och nu, se hur det lyser ute, det är visst sommar! Alla foglar
sjunga, jag hör hur de sjunga, se! de flyga öfver rågåkern! Får jag gå
ut, mor?
Så yrade han ett par timmar. Kajsa slutade med att gråta. Hon visste nu
allt. Det var skedt, det värsta. Hon beredde sig att se honom dö.
Den unge studenten var der med sin medicinflaska och gaf patienten
morfin. Han skulle ha gifvit morfin åt det blödande modershjertat. Men
-- det behöfdes icke. De kunna bära allting, dessa »sämre folk». De äro
af »den sorten».
Andra dagen var hon uppe på herrgården för att hjelpa till med
stortvätten. Man måste ju lefva. Och lefva -- ja, det gjorde de, men ett
lif!...
Weli dog icke. Åtminstone icke riktigt. Han halflefde i sin säng ända
tills sommarvinden, som trängde in genom den öppnade stugudörren, förde
in till hans bädd några lifgifvande fläktar.
Till midsommar steg han upp och fick så långsamt igen krafterna. »Den
nya rocken» var ihoplappad, ärmen fastsydd både upptill och nedtill. Den
hängde slaknad, denna arm, tom och slankig.
Hans historia är kort eller lång, alltefter som man tar det. Weli var ej
en af de olyckligaste. Han förföll aldrig till last, han var endast hvad
man kallar »en lösdrifvare». Man ser honom på gatorna i Helsingfors,
ibland i brunnsparken, ibland i Thölö. Han bär på sina axlar en låda med
cigarrer. När »ryska musiken» spelar på något af dessa ställen, då står
han försjunken i drömmar och lyssnar. Ögonlocken äro halft slutna,
blicken irrar utan mål i rymden. Hans fina näsa ser nästan genomskinlig
ut, hans kinder, med grå skiftningar i det blekröda, äro insjunkna. Men
munnen ler lycksaligt, när det är någon af de nationella melodierna, som
tonar ut, spelad af dessa metallhorn, som på nervösa konstitutioner
verka så illa...
Men Weli har aldrig haft några nerver. Han har någonting annat i
stället, någonting som ofta kör upp salta tårar i hans Ögon, tårar dem
han ej sjelf förstår.
Allt är som det skall vara. Han har ingenting fått lära. Men -- han
förtjenar så mycket med sin handel, att han kan äta sig mätt, minst en
gång i veckan. Och han kan kläda sig, modern hjelper till. Han är inte
smutsig och han är ej musikant. Hvad Kajsa fruktade värst hade
uteblifvit. Hennes son blef ej en af »den sorten». Han skulle ej som
farfar frysa ihjäl på en landsväg bredvid sitt positiv, skulle ej som
far dö af snygghet. Han skulle ända sitt lif på en klinik, till gagn för
vetenskapen. Han hade kommit långt, han. Och hade ändå ej fylt sitt
tjugonde år.


DOTTERN.

Hon stack in hufvudet mellan albuskarne för att höra bättre. Det var
sång och musik inne i huset, säkert Hadenäsfröken, som spelade till herr
Adolfs sång. Han var patrons från gården yngste son ... student från
Helsingfors. Och så han sjöng! Nadja lyssnade som till cherubim och
serafim. Hon hörde icke, att det stundom gick litet för lågt i höjden
och för högt i djupet -- för henne var det fullkomligt rent. Och hon
kände icke hur de drypande träden vid en vindil sköljde öfver henne ett
regn af stora droppar, eller hur den fuktiga marken inunder henne nästan
begrof hennes små fötter, så hon sjönk ner ända till smalbenen.
Det hade regnat i flere dagar, men höll nu upp. Gångarne, som ledde till
den lilla villan, sågo ut som kanaler, blomsterrabatterna liknade
simmande små öar; astrar, georginer och löfkojor hade lidit skeppsbrott
och slogo med brutna stjelkar för aftonvinden. De sista dagarnes storm
var slut, men det blåste, ännu något.
Det var en riktig fest här ute på landet att få höra en smula musik.
Nadja var hemma på besök i Torparbacken och förde aftonmjölken ifrån
gården till Hadenäs. Någon nytta skulle hon göra, stora flickan. Sexton
år och fullt utvecklad. Hon hade tjenat sedan hon var nio, tjenat på en
femton, sexton olika ställen. Blifvit bortskickad från det ena huset
till det andra, hon »passade» aldrig. Till hennes mor hade man ständigt
sagt, att hon var för barnslig, för oförståndig, för slarfvig, ja, en
mindre finkänslig matmor hade till den för sin ordentlighet och ärbarhet
kända Kajsa rent ut sagt, att dottern var »en dålig natur».
Nu var hon återigen utan plats ... gick ledig och fick springärenden än
af den ena och än af den andra. Hon var en glad flicka, »slängde käft»
med hvem som helst, sprang och flög, böjlig och vig, smidig som en
videqvist.
Det fans vanligen ingenting, som kunde få henne att stå stilla, allting
började hon på med och ingenting slutförde hon... Samma tröttsamma
ifver, samma energi i hvad hon företog sig. Hon var stark som en karl,
det fans ingen af drängarne på gården, som hade fått henne att »niga»,
då hon spände armmusklerna till motstånd.
Men nu stod hon som fasttrollad. Duken i nacken, det rödkrusiga håret
nedfallet, de stora, kraftiga händerna på höfterna, och så framlutad mot
det öppna fönstret. Mellan albladen såg hon in i salongen. Der var
hemtrefligt och behagligt. Alla möbelöfverdrag och draperier voro af
ljusgult bomullstyg, i en stor hvit kakelugn brann en brasa af sprakande
tallved, ett rödt sken upplyste pianot i andra ändan af rummet, unga
fröken satt med ryggen åt Nadja, som endast såg hennes långa bruna
flätor och då och då rundningen af hennes kind.
Herr Atte sjöng en tysk vals. »Du hast Diamanten und Perlen, hast alles,
was Menschenbegehr...
Und hast die schönsten Augen -- Mein Liebchen, was willst du mehr?»
-- Usch, hvad var det som prasslade? -- fröken for upp, som om hon sett
ett spöke, -- hvem är der bakom fönstret? -- Hon sprang dit och kom i
tid för att se Nadja med mjölkkannan i händerna rusa till köket.
-- Den der otäcka pigan från Torparbacken -- sade hon, -- det är en
obehaglig flicka, tycker du inte, Adolf?
Adolf jakade. Frun i gungstolen invände, att det var en vacker flicka i
alla fall; hon hade någonting sydländskt, varmblodigt, som intog.
-- Och syperba ögon, -- Adolf kastade fram det helt vårdslöst, --
präktiga ögon ... riktigt charmanta -- jag mins dem från fordom.
-- Ögon, som man mest får se hvitan af -- menade fröken, -- ja, så
mycket vet jag, att inte ville jag ha henne i mitt hus, det är visst.
Frun vid stickstrumpan steg upp och gick åt köket. -- Det är synd, --
talade hon i förbifarten, -- hon har en så ordentlig mor, det skulle då
vara sällskapandet med de öfriga i Torparbacken, som gjort henne till
den slyna hon är, eller, hvem vet, det är kanske faderns blod, som går
igen.
Adolf sjöng ännu en slagdänga, sjöng med sentimentalitet och en viss
hjertnjupenhet, hans veka tenor tremulerade allt hvad den kunde, han
sjöng nästan alltjemt falsett och gjorde kadenser på de dertill minst
egnade ställen. Då han efter en halftimme tog afsked och gick, var Nadja
ännu qvar, denna gång på ett annat och bättre gömställe. Hon satt
inhukad under en njuponbuske, der kunde man icke finna henne. Hon hade
hela tiden lyssnat, utan att förlora en ton. Genomvåt och darrande af
köld var hon dock öfverlycklig. Hon hade roat sig riktigt bra! Då Adolf
var utom synhåll från huset, sprang hon fram till honom, stälde sig rakt
i vägen och sade med sin vänligaste röst:
-- Jag har hört på herrn -- -- Herre Gud, hvad herrn sjunger, det är så
en kan bli tokig för mindre!
Adolf smålog, han tyckte inte illa om smicker. Nadja stod med vidöppna
ögon och såg med förtjusta blickar på den unge mannen.
-- Hvad herrn har blifvit gentil -- och vacker! Jag har aldrig sett
någon så vacker och fin och snäll! Åh! så fina händer herrn har! Får
jag?
Hon böjde sig häftigt ned och tog en af hans hvita och välskötta händer
i sina.
-- Hvad den luktar! Af eaudecologne och bästa sortens herrskapstvål! Jag
har aldrig tänkt, att det fans något så godt. Tusen gånger bättre än
både rosor och konvaljer!
Adolf såg litet generad ut. -- Kära Nadja, kom litet längre in i skogen
och stå inte här och säg mig artigheter!
Hon tittade upp, litet afkyld. Men efter ett ögonblick hade hon glömt
tillrättavisningen.
-- Mins inte herrn, hur vi lekte förr tillsammans? Vi var' alltid ett
par, vi två, fast jag var så mycket yngre och -- sämre.
-- Jo, du var prinsessan och jag prinsen, och Jaska var hästen, som vi
flydde bort med från det förtrollade slottet.
-- Vedstapeln nere vid snickarverksta'n, ja.
-- Och din mor var draken.
-- Som spruta' eld.
-- Och min far var konungen...
-- Och så skulle vi gifta oss och få hela konungariket.
-- Nej du, bara halfva.
-- Och nu har herr Atte --
-- Ja, kalla mig så, det låter trefligare.
-- Och nu har Atte blifvit så lärd och så fin.
-- Och så du har blifvit en vacker flicka.
Nadja såg ned -- hon skrattade... Ja, det är många som tycka det ... men
jag kunde aldrig tro, att en fin herre...
Adolf tog ett steg framåt.
-- Min kära flicka, vi måste gå nu. Gå du andra vägen, jag går den här,
det passar inte att vi gå tillsammans genom skogen ... om någon såg oss,
så...
Nadja drog sig åt sidan. Så gick hon en stund efter honom. Han såg då
och då bakom sig. Då rodnade hon. Han log och svängde med sin rörkäpp,
vred på de korta mustascherna och såg helt belåten ut. Hans
öfverförfinade och litet qvinliga personlighet spred en doft af boudoir
omkring sig i den friska och råa höstluften, röken från hans dyra cigarr
steg upp i små genomskinliga moln. Så gingo de en stund tysta.
Adolf stannade plötsligt och såg pröfvande på henne. Hon slog ned sina
ögon. Det var en märkvärdig kostym hon presenterade sig i, genomvåt,
slankig bomullskjol, som slängde henne om benen, en liten åtsittande
tröja med uppkaflade ärmar, en duk kring halsen och det röda håret i en
kort, tjock fläta, som fallit ned.
-- Hur gammal är du nu, Nadja?
-- Herrn ska' inte tro, att jag alltid ser så här ut, jag har hatt,
handskar och en klädning med sidenband.
-- Jag tycker mest om dig så här, du är riktigt pittoresk ... bara du
inte hade det der otäcka klädningslifvet, som är både smutsigt och vått
och sitter så illa. Det är omodernt dessutom.
Nadjas ögon lyste. Hon kastade mjölkkannan ifrån sig, ref upp lifvet,
slet duken från halsen, slängde alltsammans ned på marken och gick
närmare Adolf.
-- Får jag komma så här nära herrn, nu när jag är torr, så att jag får
känna på all den goda lukten ... ah! det är det bästa jag vet, det bästa
i hela verlden.
Herr Adolf stod neutral. En liten min, halft intresserad och halft
förnäm, spelade honom om läpparne. Hon kom närmare, långsamt,
betänksamt, med ögonen bedjande fästade på honom.
Slutligen var hon tätt invid honom. Hennes varma andedrägt strömmade
emot honom. Hennes hvita och välformade armar lyste honom i ögonen.
Hennes ögon höllo honom liksom i ledband.
Slutligen lade hon försigtigt sina händer på hans axlar och närmade
sitt hufvud till hans finstrukna skjortbröst. Hon insöp förtjust den
atmosfer, som omgaf honom, och njöt af att vara honom så nära. Men
plötsligen lyste det till i hennes ögon. Med tummen och pekfingret
fattade hon i en liten kråsnål, hvars rosensten skimrade i
aftonskymningen, lekte med den, ända tills hon kände hans ena arm
smekande fatta sig om lifvet.
-- Du är så tunnklädd, barn, -- sade han, -- bara det grofva linnet,
vill du låna min rock? -- Han gjorde en min, som om han ville kläda af
sig rocken, men hejdade sig sedan plötsligt liksom generad att visa sig
i blotta västen.
Hon ryckte till och kastade häftigt armarna om hans hals, tryckte sig
intill honom och bjöd honom sin mun till en kyss.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - "Sämre folk": En berättelse - 04
  • Parts
  • "Sämre folk": En berättelse - 01
    Total number of words is 4699
    Total number of unique words is 1715
    30.4 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    45.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 02
    Total number of words is 4803
    Total number of unique words is 1626
    32.0 of words are in the 2000 most common words
    41.9 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 03
    Total number of words is 4904
    Total number of unique words is 1558
    32.6 of words are in the 2000 most common words
    43.4 of words are in the 5000 most common words
    47.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 04
    Total number of words is 4892
    Total number of unique words is 1588
    31.5 of words are in the 2000 most common words
    40.8 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 05
    Total number of words is 4951
    Total number of unique words is 1541
    32.2 of words are in the 2000 most common words
    42.4 of words are in the 5000 most common words
    46.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 06
    Total number of words is 4915
    Total number of unique words is 1584
    31.5 of words are in the 2000 most common words
    41.2 of words are in the 5000 most common words
    46.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 07
    Total number of words is 4827
    Total number of unique words is 1696
    28.2 of words are in the 2000 most common words
    38.6 of words are in the 5000 most common words
    44.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 08
    Total number of words is 4872
    Total number of unique words is 1649
    31.4 of words are in the 2000 most common words
    41.3 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 09
    Total number of words is 4774
    Total number of unique words is 1649
    30.1 of words are in the 2000 most common words
    41.2 of words are in the 5000 most common words
    46.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 10
    Total number of words is 4787
    Total number of unique words is 1629
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 11
    Total number of words is 4787
    Total number of unique words is 1712
    29.3 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    45.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 12
    Total number of words is 4786
    Total number of unique words is 1639
    31.3 of words are in the 2000 most common words
    41.8 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • "Sämre folk": En berättelse - 13
    Total number of words is 2816
    Total number of unique words is 1119
    32.6 of words are in the 2000 most common words
    42.6 of words are in the 5000 most common words
    47.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.