"Sämre folk": En berättelse - 13

alldeles frisk, både till kropp och själ, och vi tycka alla riktigt om
henne!
-- Guds nåd ha vi att tacka för denna omvändelse från mörker till ljus,
-- pastorn hostade och höjde rösten. -- Kära -- hm -- barn -- hm -- I
skolen vaka och bedja, att I icke falla i frestelse för djefvulen i
edert eget kött.
En af stärkerskorna nere vid spiseln började vid dessa hans ord att
snyfta högljudt. Hon förvred sitt fula ansigte till grin och gjorde
stort väsen med näsa och näsduk. Ett par af de andra gjorde henne
sällskap, några småfnissade öfver sina jern åt alltihop. Ingen såg upp.
Efter en stunds idkeligt förmanande i samma snyftande ton gick pastorn
in i matsalarne, der dukningen som bäst försiggick. Han skakade hela
tiden på hufvudet, som om han hade något slags spasmer, och drog
mungiporna ännu längre ned. Adjunkten trampade honom i hälarne, skygg,
liksom ett barn i sin mors kjolfållar, och vågade inte se upp från
golfvet.
Vid borden sysslade två snygga flickor i alldagliga, icke obehagliga
ansigten. Äfven de sågo hederliga och beskedliga ut, hade ingenting af
denna »värnlöshet» öfver sig som gifvit inrättningen namn, och tycktes
trifvas utmärkt.
Fina, som tillfrågades om dem, svarade, att de voro två riktigt hyggliga
och bra flickor, som blifvit fångade på gatan, bjudna på »té» till
hemmet och stannat. Den ena hade varit »för polisen» i flere år, den
andra hade _bara_ varit lösdrifverska och haft stora anlag för superi.
Båda voro nu utmärkta och uppförde sig klanderfritt.
-- Bland strykerskorna ha vi för tillfället våra värsta -- upplyste hon
vidare. -- Två af dem ha suttit ut sin bästa tid i fängelse, båda för
barnamord, en har stulit och suttit inne för det, de andra ha eljes
varit litet äfventyrliga. -- Men nu -- sade hon raskt -- nu äro de
riktigt bra och snälla. De göra hvad de ska' och slåss sällan. Om någon
ibland rymmer, så kryper hon snart till bönboken igen, kommer tillbaka,
och är då dubbelt bättre än förr.
Pastorn befann sig icke rätt väl, han såg på sin klocka, hviskade något
i örat på adjunkten och gick med en kall bugning för fröken Mäienen.
Fina gjorde en liten fnurrig knyck på hufvudet, tog vägen till sitt
kontor, antecknade i privatböckerna och var knappt färdig dermed, då
det åter ringde.
Hon öppnade. Hela tamburen var full af folk. De trängdes in allesamman,
barnen först. Fina tog ett par på armarne, medan ett tredje omfamnade
henne öfver knäna.
En tjock och glänsande herre med långt artisthår kom med utbredda armar
emot henne, kysste henne åtskilliga gånger på munnen och de röda
kinderna, svängde om med henne och kysste henne åter igen. Hans långa
hemväfda stoppade paletå var alltjemt i vägen och hans vida och något
korta byxor stodo som stubbar om hans ben.
-- Åh, min hjertans pojke, min söta lilla Dion, hvad du är dig lik,
alldeles dig sjelf minsann, precist som i fjor...
Fru Dion, som sysselsatt sig med att i tamburen pelsa af ett af barnen,
kröp nu fram, tunn och slank som en ande, hälsade hjertligt på
svägerskan och presenterade yngste sonen, en knubbig treåring.
De kysstes allesamman om igen och satte sig i Finas breda och stora
kontorssoffa.
-- Men fet har du blifvit i Janakkala, det är visst mjölken hos svärfar,
hvasa?
Fina knep honom i den stinna kinden och gaf honom en liten puff i magen.
-- Men artisthåret har han qvar, gudskelof, det var då roligt. Nå, hur
må dina kalfvar och dina kor ... svärfar har ju en hel hop, lyckliga ost
der!
Dion bara skrattade och svarade icke. Han drog ned sin hustru på ena
knät, yngsta flickan på det andra och gungade. Han var sig så olik som
möjligt. »Andre Wieniawsky» var som bortblåst, en ärlig landtis fans i
stället med ett ansigte som en basunspelande kyrkengel och en mage som
en prest.
-- Nå, der kommer Clara med sin pojke, det blir ju ett riktigt
slägtmöte! Och Lilli med! Att hon sluppit från sin skola så här tidigt.
Välkommen, mina englar. Sitt ned! Sitt ned!
Småfröknarna hade blifvit stora. Clara var gift med en litteratör, som
kunde föda både hustru och barn och sig sjelf dessutom. Barnen slogos
redan i farstun om en karamell och gåfvo sig ingen ro, förrän Fina fann
på ett bra sätt att lösa den gordiska knuten, i det hon proponerade, att
den äldsta skulle suga den half och den andra ta resten. Sjelf
öfvervakade hon domens verkställande, och frid stiftades.
Lilli var ej uteslutande skollärarinna. Hon hade inte liksom systrarna
alldeles öfvergifvit musiken, utan uppträdde stundom på konserter i
qvartetter eller duetter. Hon liknade alltjemt en blåklocka, gick i
ljusblå rosetter och blickade omkring med blå förgätmigej-ögon,
anständig och nätt.
Kontoret genljöd af munterhet. Barnen stojade, föräldrarne suto i det
vänligaste samspråk. Finas seminaristiska miner hade försvunnit, hon
bara diskuterade med Dion om allt angående hans landtliga hem, hans
förvaltareverksamhet och sådant. Lilla Janakkala-frun satt och berättade
Clara sin sista sjukdoms besvärligheter, det var alldeles förskräckligt,
och Dion hade varit som galen af ängslan och gråtit.
Lilli gnolade på sopranstämman i en af Mozarts terzetter, gjorde små
vigilanta löpningar och gladde sig åt sin lilla stämmas stora böjlighet.
Kaffet dracks under trugningar och krus. Fina hade låtit koka det
riktigt starkt och godt. Så skulle man bese inrättningen.
De gingo öfver gården, till tvätthuset, alla damerna. En ljum, våt ånga
slog dem till mötes. Den låga och stora källarsalen var för tillfället
litet skum, i en väldig spisel brann en eld, hvars sken färgade
vattenångorna röda och visade de arbetande qvinnorna i rödflammande
belysning.
De stodo vid sina höga bunkar och gnodde, så löddret skummade högt. De
pratade, så orden flöto i kaskader från evigt rörliga läppar. Några
sjöngo, en eller ett par borta vid fönstret hvisslade flinkt och
behändigt några dansanta och lättsinniga melodier.
Bara armar, röda som tulpaner. Kraftiga höfter, kinder i ponso, svettiga
pannor. När de besökande inträdde, blef der en liten stiltje, men blott
för ett ögonblick. Flere par armar sattes i sidorna, och det blef ett
ömsesidigt beskådande. När man fått nog, begynte arbetet igen.
Vid stora kitteln stod tvätterskornas kommendant och öfversteprestinna,
i hvardagslag kallad »farmor». Det var en gladlynt men sträng fältherre,
som förstod att på samma gång göra sig älskad och åtlydd. De nitton
tvätterskorna sågo upp till »farmor» som till en högre försyn, hon var
deras ideal och deras afgud. De voro lyckliga att arbeta under henne och
gjorde allt hvad hon bjöd. Hon tillät dem att hålla sig glada med sång
och prat under arbetet, som derför gick än bättre.
Farmor svängde om byken i lutvattnet. Hon hörde på ungdomen och gjorde
bara då och då en mustig anmärkning, som ofelbart kom hela flocken att
brista ut i skratt. Men ve! om någon slarfvade eller drönade vid
arbetet. Då tog »farmor» spiran ur luten och smekte med den heta
trädstöten vederbörandes kinder tämligen omildt. Också undvek man att
göra henne ledsen. Farmors vrede var tung att bära. Hellre hvad som
helst.
Tvättstaben var inrättningens stolthet. Man levererade ifrån
tvättafdelningen en utmärkt tvätt. Allmänhetens förtroende var vunnet,
och det var egentligen tvätthusets förtjenst, att inrättningen
ekonomiskt bar sig.
»Farmors» flickor gjorde alltså rätt för sig. Hon höll dem i styr, der
var ständigt god ordning. Inga rymningar, inga bränvinshistorier, intet
kif, ingen kurtis. En mönsterbataljon styrd af en idealkommendant.
De främmande gingo omkring till de olika grupperna och resonnerade lite
smått. Fina, som stod något afsides vid dörren, berättade lilla
svägerskan »farmors» historia i korta drag. Hon, den som helgon dyrkade
gamla, som omvändt så många af de värsta synderskorna, som genom sitt
personliga inflytande kunde tämja den vildaste och för ett ordnadt lif
vinna den mest depraverade, hon hade tillbragt trettio år af sitt lif i
fängelse. Hon hade lösdrifvit, varit under polis och så stulit, rymt och
åter stulit. Hon hade »öfverfallit öfverhetsperson», slagits och Gud vet
inte allt hvad. För tio år tillbaka hade direktrisen tagit henne, samma
dag hon uttjent sitt sista straff vid femtio års ålder. Och under dessa
tio år hade hon varit exemplarisk.
Fina gick ändtligen fram till tvätterskorna, inledde här och der ett
litet samtal, klappade några af flickorna på kinderna, tog de vackrare
under hakan och gaf »farmor» en smekning på axeln, som skulle ha fält en
vanlig spinkig balkavaljer till marken. »Farmors» runda skuldra bågnade
icke under tyngden, den stod godt emot, och den gamla skrattade, så att
de ännu friska tänderna lyste.
Hvar hon gick fram, »kontorsfröken», logo de emot henne, vexlade små
frimodiga repliker och nickade vänligt. Dion, som skötte småbarnen
utanför, blef otålig och stack in hufvudet. -- Uh, hvad här var varmt,
kom nu.
Man gick ut. Endast svägerskan ville se ännu litet till. Kanske köket.
Fina tog afsked af de andra och följde lilla svägerskan. Hon omtalade,
att köket här var det bäst ordnade kök, hon någonsin sett. Ehuru det var
alldeles för litet för så stor matlagning, kunde kokerskan likväl sköta
alltsamman med underbar skicklighet. Hon lagade ensam dagligen mat för
nära femtio personer, och ändå var der alltid exemplariskt snyggt i kök,
skafferi och spisel.
Kokerskan stod vid kaffepannan, då de kommo in, hon hälsade buttert på
Fina och vände ryggen till, så fort hon såg den främmande. Det var en
hög och ännu rak gestalt, hon bar en mörkgrå bomullstygskjol, svart
kofta och duk på hufvudet. Det tittade ett par mörka, lifliga ögon fram,
men bara en enda gång, eljes såg hon oafbrutet ned på sin svarta
blankskurade jernspisel.
Unga fru Mäienen tilltalade henne en gång med den vänligaste röst. Det
kom ett mummel till svar, omöjligt att förstå. Fina närmade sig och
försökte inleda en konversation. Det gick inte.
-- Han kommer ju i dag, kärestan, inte sant? Det är lördag, hans dag. Då
har han åter igen något roligt med sig att läsa, få se hvad det blir?
Hon mumlade åter, det kunde vara både ja och nej. -- Det är en af
»farmors» omvändelser, hviskade Fina, -- hon är eljes en mycket
märkvärdig person. Ingen vill hon tala med, och hon är heller inte tåld
af någon här i hemmet, utom oss föreståndarinnor, förstås!
-- Hur länge har ni varit här nu, Maja? -- frågade Fina, denna gång i en
ton, som fordrade svar.
-- Tio år. -- Svaret, ehuru hörbart, uppmuntrade icke till vidare
frågor.
Man beundrade golfvets hvithet, de nyskurade bordens glans, träkärlens
aptitliga renlighet och messingskastrullers och kittlars blänkande
fägring. Skafferiet med sina lårar, hyllor, lådor, tunnor, askar, påsar
och fat väckte fru Dions entusiasm. Hon utropade alldeles hänryckt: Åh,
herre Gud, Fina, jag har då aldrig sett något så nätt och väl
arrangeradt; Dion borde ovilkorligen vara med, han som påstår, att kök
och skafferier alltid komma honom att qväljas. Men det här! kan man se!
Och så fort hon fått det fint efter middagen. Fina lilla, få vi ropa på
Dion?
Kokerskan vände sig för första gången om, såg med en mörk blick på Fina,
gick fram till henne och bad: -- Fröken, tag inte honom hit, jag ber,
inte honom.
-- Var lugn, Maja, vi gå nu! Du kokar väl godt kaffe åt din inspektor,
hoppas jag. Hälsa honom från mig. Och hör du, skicka honom upp efter
skåpnyckeln till mig, så du får duka honom en liten sexa. Sedan kommer
jag kanske sjelf och hälsar på, innan ni gå ut på aftonpromenaden.
Maja neg och lilla svägerskan också. Hon såg med sina grå, beundrande
och vänliga ögon på denna stora, groteska figur utan behag, utan mjukhet
och utan någonting tilltalande i sitt yttre. Hon, den unga frun, förstod
dock att beundra detta sällsynta och utmärkta exemplar af en tjenarinna.
Hon böjde sig ovilkorligen och ofrivilligt för denna duglighet, som så
eklatant uppenbarade sig der inne i detta lilla bristfälliga kök, der så
många moderna beqvämligheter saknades.
-- Det är en argbigga -- sade Fina -- men en utmärkt menniska.
-- Hvarför är hon här? -- frågade svägerskan -- hon ser ju så korrekt
ut? Har hon stulit?
-- Neej. -- Det var liksom Fina hade smittats af kokerskans ovillighet
att svara på frågor.
-- Har hon kanske mördat? -- Svägerskan ryste till. -- Det var verkligen
något hemskt i hennes bruna ögon och rödaktiga hår.
-- Nej du, aldrig -- direkte.
-- Nu förstår jag inte, Fina. Hon, den der, hon har väl aldrig i verlden
varit lättsinnig.
-- Åh jo, -- det är just det.
Lilla svägerskan öppnade sina alltid häpna ögon ännu mer.
-- Det är väl inte möjligt, hon, som ser så sträng ut. Och ful se'n.
-- Hon var inte ful för tio, tolf år se'n, då hon ännu hade sin hvita
hy.
-- Så löjligt, hvem kunde ha smak för en sådan rödhårig fuling! Och hon
har ju ärr i ansigtet, icke sant?
-- Jag vet inte, jag har aldrig fått se henne riktigt noga. Du vet, att
jag är så närsynt. Hon visar sig också ogerna.
-- Har hon inte rymt?
-- Inte på min tid, se'n hon kom under »farmor». Hon uppfostrades först
under fyra år i tvättstugan. Hon lär ha varit farmors hårdaste nöt. Men
knäckt blef hon, och nu är hon säker.
-- Om jag bara visste hur någon kunde ha smak att förföra _henne_.
-- Åh, förföra, det gjorde hon sjelf, söta du! Du skulle bara veta! Åh,
du skulle bara veta. -- Fina tog lilla svägerskan varsamt om hakan och
såg medlidsamt ned på hennes oskyldiga ansigte med dess hjelplösa min.
-- Och så talte du om kärestan, en inspektor, hvad vill det säga? Har
den der gamla menniskan ännu en käresta och en inspektor till på köpet?
Finas ansigte fick ett uttryck af allvar och hennes röst klingade litet
ovanlig, då hon sade:
-- Den der märkvärdiga nu snart trettioåttaåriga qvinnan har fått erfara
mera trohet och kärlek här i verlden än de flesta sköna och begåfvade
damer. En präktig och duktig karl har i omkring tjugo års tid hållit af
henne, hvad säger du om det? Och under den tiden har hon varit amma ett
par gånger, varit aktris på skojteatrar, dansat på kaféchantanger, och
jag tror haft polisuppsigt öfver sig också i några år. Nå, jag vet inte
... ingen känner till det så noga. För tolf, tretton år se'n, i min
första ungdom, hörde jag lite talas om henne. Men hon var så otäck då,
usch -- låt oss inte tänka på det. Jag blir ond på verlden och på de
otäcka qvinnfolken, bara jag råkar tänka ditåt, och det passar inte min
nuvarande ställning. Inte heller mina filantropiska
qvinnoemancipationssträfvanden, nej! Maja är nog bra, hon nu!
-- Och hennes inspektor?
-- Han kommer hvarenda lördagseftermiddag kl 1/2 5. Så sitta de i köket,
och han läser högt.
-- Ah, hvad då, du?
-- Historia och geografi. Allt möjligt. Också resebeskrifningar.
-- Aldrig Guds ord?
-- Nej, hon tycks ha någon inrotad fördom mot predikningar. På sista
tiden ha vi dock ertappat henne med ett nytt testamente under
hufvudgärden... Jag vet inte hvad det betyder.
-- Och hvarför gifta de sig inte, ha de inte råd?
-- Det är gåtan! Han vill visst inte ännu. Och inte vill hon ta' tjenst,
fast många fina hus ha låtit höra efter, om hon är ledig. Nej, han vill
inte, och hon -- hon väntar väl.
-- Nå, vill _han_ då verkligen, vet man det?
-- Direktrisen lär ha talat med honom i julas. Han lär då ha' sagt, att
om hon nu, »det sista pröfvoåret», förhöll sig lika bra som de fem, sex
föregående, så skulle han ta henne hem till sommaren. Så troligen mista
vi henne till midsommar. Det blir riktigt ledsamt.
-- Så märkvärdigt allt det der! Är det nu ingenting aktrisaktigt mer
qvar hos henne se'n den tiden hon var på kafé?
-- Ingen går nu så enkelt klädd som hon. Ingen har så släta kjortlar och
ingen har så vid, ful kofta som hon. Hon har fullkomligt återgått till
sitt eget stånds sätt att vara, i seder och klädedrägt. Det fick
»farmor» henne till. Troligen inverkade kärestan också. Ja, kom nu in
till mig, det är fuktigt att promenera så länge här i vinterluften. De
andra äro längese'n hos mamma.
Fina gick in till sig, tog på sig hatt och kappa och kom ut igen. Lilla
svägerskan stod under ett af gårdens nu löflösa träd och blickade
svärmiskt mot köksfönstret, der föremålet för så trogen kärlek ännu stod
vid sina kaffekoppar. I porten syntes en böjd medelålders man, hvars
ljusgula hår hängde långt ned i nacken. Han bar ett par böcker under
armen och styrde sina fasta och trygga steg långsamt mot kökstrappan.
Han blottade hufvudet, då han såg Nadja i fönstret, tog de låga
trappstegen i ett, knackade ljudligt på och steg in. Dörren slöt sig
efter honom, och der inne i det varma lilla köket tändes lampan.