"Sämre folk": En berättelse - 10

mera. Hon är mig endast vidrig som en giftig spindel. Men hjelpa henne
-- det bryr jag mig inte om.
-- Du dömer förfärligt strängt. -- Atte såg förebrående på henne. -- Du
är kanske ännu -- svartsjuk! Hvad? En liten smula?
-- Inte nu mera. Då jag fick visshet, var jag ju rasande några dar, --
jag skulle kanske säga några veckor, -- men så, ju mer jag fick tänka
mig in i allting, dess mer lugnade jag mig. Nu är jag resignerad. Det
hela intresserar mig inte. Var så god, fröken Sergeiewna! Var så god!
Slit honom med hälsan. Sug ut blodet på honom, efter han så vill. Jag är
snart ifrån det. Men vara med om när det odjuret skall visas för pengar,
nej tack.
Hon talade helt lugnt. Hennes stämma darrade icke af vrede och gaf icke
någon illustration till hennes ord. Hon läste upp hela detta anathema,
som om det varit en katekeslexa.
Der kom blott ett litet föraktfullt drag kring öfverläppen, eljes skulle
man kunnat tro, att hon talade om sista snön, det lät så fullkomligt
likgiltigt.
-- Men -- Atte rodnade och hostade af förlägenhet, han aftog stillsamt
sin andra handske, höjde handen i nivå med sina ögon, böjde fingrarne
och betraktade sina långa välskötta naglar, som om de kunde ge honom
förklaring -- men jag förstår inte.
-- Inte? Hvad?
-- Hvad du menar. Du vill väl inte insinuera, söta vän, att din käre man
-- hur skall jag säga -- har något, hm, något slags förhållande,
vänskapligt förhållande till -- hm, damen i fråga.
-- Eftersom du är min enda slägting här på orten, kan du gerna höra
hela historien, om eljes dina finkänsliga öron kunna tåla vid det: din
protégé är sedan två månader min mans älskarinna.
Atte var nära att korsa sig. Han hostade nervöst och stack omedvetet
alla venstra handens naglar på en gång i munnen, hoppade upp ifrån
stolen, satte sig igen och rättade förläget på sin krage, generad öfver
sin brist på sjelfbeherskning.
-- Herre Gud! Söta vän. Bevare oss Gud! kära lilla ... det är väl inte
ditt allvar?
-- Det är _deras_ allvar ... jag skämtar inte ... ser jag ut, som om jag
ljög, tycker du?
Hon lyfte upp sitt allvarliga, förgråtna ansigte med de mörka ringarna
kring ögonen. Långsamt slöt hon ögonlocken och öppnade dem så igen och
såg länge och sorgset på honom. -- Ser jag ut som om jag ljög? -- Hon
sade det snyftande, men med undertryckt rörelse. Af tonen i hennes röst
kunde man ej veta, hur mycket hon lidit.
Atte kände sitt hjerta krympa ihop. Han hade lätt att röras, och tårarne
stodo honom redan i ögonen.
-- Är det sanning, är det verklig sanning? Kan en menniska -- kan vår
Carl vara så elak? Hvad skall man göra? Herre Gud ändå!
Han hade tappat koncepterna och satt och såg hjelplös ut. Den ena handen
sträckte han ut emot den unga fruns, som han fattade och kysste. -- Jag
vore glad, om jag kunde göra någonting. Men -- hvad?
-- Ingenting kan göras, käre Atte, ingenting. Mitt lif är nu en gång
forstördt och kan inte bli lappadt ihop igen. Jag reser om en månad,
se'n jag samlat en smula krafter, så jag kan komma till Finland. Det är
alltihop.
-- Resa, utan Carl? Men det kan du väl inte?
-- Jo, jag kan det!
-- Jag trodde, att...
-- Att det förestod mig något? icke sant?
Atte såg ned, återigen litet brydd. -- Ja, jag hörde, att du...
-- Det _var_ sant, det du hörde, men det _är_ det inte! Vi trodde för
några månader se'n, Carl och jag, att vi skulle bli nog lyckliga att få
ett litet barn. Men för några veckor tillbaka, då jag såg -- och hörde
och förstod...
För första gången darrade hennes röst en smula. Men hon hämtade sig
snart och fortfor:
-- Då jag förstod, hur det var, då blef jag så upprörd och kunde inte
beherska mig! Jag grät och sörjde, och -- det var mitt eget fel.
Alltnog, jag blef sjuk och -- hela vårt hopp gick om intet. Ännu kan jag
inte resa, jag har inte öfvervunnit det och inte återfått krafterna. Men
-- doktorn tror, att om tre à fyra veckor --
-- Och hvad säger Carl? Den Carl, den Carl, ack! hur kan han?
-- Han har icke ens brytt sig om att höra efter hvad som felats mig. Han
har nästan glömt, att jag fins till. Han tycker -- för resten liksom jag
sjelf -- att vi inte passa för hvarann. Han ser mig icke mer, om han
också har mig framför sig. Och det är knappt fjorton månader sedan vi
vigdes, lyckliga och sälla.
Atte skakade på hufvudet. Han hade icke mer ord, så grep honom vissheten
om denna verldens ondska. Slutligen kom han på en idé.
-- Du misstar dig kanske, alltsamman är kanhända ett litet ledsamt
missförstånd.
Hon nickade långsamt med hufvudet. -- Ett litet missförstånd! Om det så
väl vore! Jag gick en gång, sjuk och svag som jag var, efter honom, då
han sagt, att han skulle gå till klubben, för att hinna upp honom och be
honom om förlåtelse för att jag varit ... nå, det der förstår du inte.
Emellertid gick han icke i den riktningen, utan åt motsatt håll. Jag
följde. Han gick till henne. Jag gick efter. Jag såg hennes namn på
dörren och tänkte gå in, men vågade inte. Så hörde jag honom sjunga ...
som han förr gjorde för mig. Jag gick då ned, der fins ett kafé i
porten, och derinne satte jag mig vid fönstret. Det dröjde ett par
timmar, innan de kommo ut. Så åkte de bort. Jag tog en istschwoschick
och följde dem. De foro till Pawlowsk. Der togo de in på gula
värdshuset. Jag var i rummet bredvid. Då de superat, foro de af igen.
Jag följde alltjemt med min istschwoschick. De togo vägen hem till henne
ännu en gång. Han stannade der, jag var alltjemt på kaféet. När klockan
slog tolf, måste jag gå hem, ensam i mörka natten. Klockan var nära sex,
då han återvände. Sedan dess har mycket händt.
Hon stannade en stund. Klockans pickande lät fredligt i det lilla
hemmet. Det var ett litet lifligt kabinettsur inne i det rum, der de
suto, i det andra rörde sig långsamt en gammal ärevördig matsalsklocka i
förra århundradets stil.
Den unga frun fortsatte:
-- Jag sjuknade på morgonen efter den vandringen och Carl tyckte, att
han gjort nog, då han gick efter en läkare. Sedan dess har doktorn icke
sett honom. Jag heller icke mycket. Han skänker mig då och då en ny bok,
en påse drufvor, några resedor i kruka... Nå, det är inte mera, hela
historien är slut, det är ju helt hvardagligt, inte sant?
-- Men får jag inte tala med Carl, förehålla honom, eller -- kanske
skicka bort henne?
-- Nej -- ingenting kan göras. Jag vill, att ingenting skall sägas. Jag
har redan arrangerat om allt. Min vän, fru Stenius, hvars man är prest i
Kyrkslätt, tar mig till sig. Jag skall läsa med hennes barn, jag får
fritt vivre och en liten lön. Det är hvad som passar mig. Jag är ju
guvernant. Jag skulle aldrig ha gift mig. Jag, som är så obehaglig. Som
har ingenting att bjuda. Med mig _måste_ han bli olycklig.
Hon talade för sig sjelf, som om hon varit omedveten om Attes dervaro.
Efter ännu en paus fortsatte hon i samma ton:
-- Från första maj är jag bunden vid min guvernantsyssla och, låt se, i
dag ha vi tjugoandra mars ... det är vår, jag blir nu snart raskare. Det
är hoppets årstid. Säg, det är ju så, Atte? Den här tiden går det raskt?
-- Om du skulle tala med honom sjelf, du älskar honom ju? Hvarför skall
du uppge hoppet så der. Fick Carl bara veta detta, så gaf hän nog
flickan på båten.
-- Jag skall säga Carl allt, innan jag reser. Men det kommer ingen
ändring i fråga. Mellan Carl och mig är allt slut. Jag har mist tron på
honom. Jag vill aldrig mer tillhöra honom. Jag är för god att äta upp
hennes qvarlefvor. Han är mig nu så likgiltig som -- vore han en annan.
Ingenting kan upprätta honom! -- Och tro mig, min vän. Han _är_ en
annan. Och han blir aldrig mer sig sjelf. Han är besmittad och blir
aldrig mer frisk.
-- Du skulle inte vara sträng och oförsonlig. Tänk på den menskliga
naturens skröplighet.
-- Ja visst, men ursäkta, så usel är jag inte, att jag behöfver taga på
mig den klädning som i månadtal legat i rännstenen. Så usel är jag inte,
att jag behöfver taga till mig den man, som i månadtal legat i
rännstenen eller det som värre är. Ingenting binder mig. Ingenting skall
heller binda honom. Vi vilja begge bli fria.
-- Men tänk på verldens dom?
-- Hvad bryr jag mig om den? Mitt lif är rent som en engels, det veta
alla. Min karaktär är utan vank -- åtminstone för hvad man kallar
»verlden». Om jag felat som hustru, nå, så har jag fått min lön! Jag kan
stå mitt öde. Och nu, min käre vän, du måste gå, för jag är trött. Kom
hit ibland med din hustru, hon är så snäll. Och -- lycka till med din
protegé. Du förstår mig ju och är inte ledsen, inte sant?
Hon nickade till afsked. Herr Bäck kysste ännu en gång hennes magra och
heta hand och gick, echaufferad och upprörd. Så fort han kom hem,
meddelade han sin hustru alltihop. Med många utrop och korsningar åhörde
hon honom, kastade så på sig sin pels, tog en droska och for direkte
till Mäienens.
* * * * *
Mäienens hade en liten bakgårdsvåning på tre små rum, högt uppe. I ett
af rummen logerade familjens damer, i ett annat herrarne. I det tredje,
som på en gång var mottagningsrum och matsal, musicerade man dagen lång.
Der stod ett pianino, utbankadt som en gammal åkarehäst, det ljöd och
klagade från morgon till afton. Grannarne våndades, bultade i väggar och
tak, beklagade sig för portvakt och värd, allt lika förgäfves. Det
spelade nu mera nästan af sig sjelf, detta pianino. Och när Fina öfvade
»stora konserten» derpå, jemrade sig Dions violin i fars rum, medan
Adolfs violoncell brummade i mors.
Men belåten var man. Vid sitt skrifbord satt far och ritade med stift
och linialer, mor höll på att i stort köksförkläde koka potatis på
fotogenköket; småfröknarne diskade och skurade knifvar. Man hade ingen
piga, det kom en gång om dagen en madam och gjorde det grofva... Far och
»gossarne» buro mestadels upp maten från butikerna nedanför.
Det ringde. Fina, styf i händerna efter en förfärlig octavpassage,
öppnade. Fru Bäck! Det blef ett skrattande och fnissande, ett
välkomnande och kyssande. Småfröknarna stucko från dörröppningen in sina
lockiga tvillingshufvud, slängde bort förkläden och dukar, och trädde in
i salongen. Man slet i idel kärvänlighet bort kappan från den besökande,
knöt upp hattbanden, ref af handskarne och tvang den välkomna gästen in
i främmanderummets bästa vaxdukssoffa, der hon efter ett envist krusande
och genom en arkipelag af fåtöljer, bord och pallar, ändtligen hamnade
alldeles utmattad.
Man begynte strax tala om konserten. Fina skulle spela en fantasi öfver
»Don Juan» af Liszt, en rhapsodie af dito och så trion, naturligtvis af
Beethoven, med bröderna. Dion skulle ge Legenden till lifs, Adolf en bit
Goltermann.
-- Och så pluggar jag »Lucrezia» med Nadja Sergeiewna. Ack, hvad hon är
söt. -- Finas mörkröda, omfångsrika kinder liknade mer än någonsin röda
strandladan vid Morsviken, och hennes ögon glänste. -- Vi tala finska,
och det är så roligt! Hon lär sig så bra. Hon tycker så mycket om mig,
vi ä' så goa vänner, så! Vi lär oss också »hafvets unga tärna» af Pacius
förstås. Och Dion är också der, och hon är här. Och Dion är alldeles
tokig i henne, småfröknarna tror att di ska förlofva sig och göra
konsertresor och få så mycket pengar, att di kan inrätta ett nytt
konservatorium i Helsingfors, och der skall jag bli lärarinna och då får
jag visst en sju, åtta mark i timmen, för si fröken Algren, som var i
Paris...
Fru Mäienen kom in, hon ålade sig fram med vänligt blinkande, af
fotogenkökselden glänsande ögon och kinder ännu fuktiga af ångan från
den nykokta potatisen.
Nytt välkomnande, nytt ordflöde, allt i samma musikaliska strömriktning.
Ändtligen fick fru Bäck med en mycket uttrycksfull gest fru Mäienen att
förstå, att de borde vara i enrum.
De unga damerna försvunno som rök dit fotogénkökets läckerheter lockade
dem.
Man begynte samtalet hviskande. Fru Bäck berättade hvad hon visste om
Nadja.
Fru Mäienen himlade sig och ville icke tro. Det var kanske till sist
bara inbillning.
--- Kära hjertandes, det är visst förtal! Det är svekomanerna, som ha
spridt ut det. Nog är hon litet oförsigtig, men det är ju bara naturen.
Det är bestämdt inte sant! Har han varit der en afton -- så har han väl
läst högt, tills det dragit litet länge ut ... ungt folk ... en
svartsjuk fru ... frän Åbotrakten, der är' di alltid så tråkiga, så ...
nej, det är bara prat, Dion har tänkt sjelf -- han är alldeles betagen,
nog vet man, unga menniskan!
Fru Bäck gick henne närmare inpå lifvet, visade henne allt flera
sannolikheter, hjelpte henne att se och tro, nästan att sticka fingrarna
i såren. Men det hjelpte ändå inte. Fru Mäienen var så hjertans god.
-- Lilla hjertans kära fru Bäck, vi måste hålla upp henne, hon är
finska, riktigt landsbarn, förstår ni, och skall nu sjunga »Nella fatal»
på finska, som min lilla englagubbe der har öfversatt! Och vi ha bestyrt
om till alla tidningar, och vi ha sprungit här till alla möjliga, och
konserten skall bli om åtta da'r och mina barn ska' spela och sjunga,
och biljetter ä' sålda, och nu kan det inte ändras!
Det kunde icke ändras. Fru Bäck insåg det nog. Hon menade, att möjligen
de, som protegerade en sådan äfventyrlig uppenbarelse, komprometterade
sig, men icke heller det kunde numera komma fru Mäienen att uppge Nadja.
Mäienens hade rört på bastrumman, och en gång i farten gick den af sig
sjelf och kunde icke hejdas. Reklamerna växte, det var så romantiskt med
denna unga sångerska, som var en verklig fiskarflicka, ett barn af
folket! Finskt i förening med ryskt, så intressant! Hon hade dessutom
lärt sig sjelf allt hvad hon kunde och var så naturlig och ursprunglig,
på samma gång som verkligt genialisk.
Konserten gick af stapeln på den bestämda dagen. Huset var något mer än
halft. Herr Adolf Bäck hade köpt några och trettio stycken biljetter och
delat ut dem som han bäst kunde bland kreti och pleti. Ingeniör Granberg
disponerade femtio, hans kamrater, deras fruar och barn, deras väninnor
och väns vänner. Flere korrespondenter hade blifvit inviterade, man hade
icke försummat något. De Mäienenska numren gjorde lycka, isynnerhet
småfröknarnas. Fina i ponsorödt atlaslif hade slagit af ett par strängar
med Liszt, eljes hade det gått utmärkt. Nadjas furore var mer artificiel
än naturlig. Hon kom af sig i både text och melodi, men skrattade bort
alltsamman. Hennes toilett var dyrbar och affekteradt enkel, men bars
illa. Hon hade icke glömt sina forna teaterfasoner och sparkade med
släpet lika som förr. Sin dramatiska talent visade hon medelst några
häftiga rörelser med armarne och med våldsamma rynkningar på ögonbrynen
så ofta som möjligt. Några korrespondenter tog hon med sina då och då ut
och in vända ögon, andra med sina uppmuntrande leenden och små skratt,
hennes »naturliga och otvungna väsende» behagade dem alla.
Damerna deremot intogos genast af en oförklarlig antipati för
debutanten. De tyckte, att hon bäst hade passat för något caféchantant,
några ville till och med förpassa henne ända till zoologiska trädgårdens
tältföreställningar. Icke en tyckte om hennes sång! De funno rösten rå
och utan klang samt hennes föredrag lika plumpt som affekteradt. Allmänt
anmärktes mot intonationen.
På återvägen från konserten ifriga disputer. Man tadlade bland fruarna
dem, som gifvit henne buketterna. Tvenne lagerkransar hade efter
folkvisorna tillkastats henne nedifrån, de hade präktiga band i de
finska färgerna, och denna hyllning fann man opassande. Men herrarne
skrattade åt alla dessa anmärkningar. De funno den nya artisten pikant,
retande, artistiskt begåfvad och absolut naturfrisk. Det var bara
afunden, som kunde döma annorlunda.
I de ryska blad, hvilkas kritici närvoro på konserten, funnos inga
recensioner. Endast i en liten tidning syntes morgonen derpå en
svassande blomsterspäckad artikel, deri Nadjas uppträdande rosades som
någonting utmärkt. »I den fullsatta salongen jublade en hänförd publik,
och ett regn af blommor jemte lagerkransar höljde snart den unga
stjernan, som nu för första gången visade sig för en större publik».
I finska blad citerades begärligt allt detta. Nadjas rykte växte. De,
som kände henne, ryckte föraktligt på axlarne, men andra gladde sig åt
att landet fått en ny storhet.
Med de samlade medlen skulle Nadja resa till Paris, så var bestämmelsen.
Hon hyrde sig i stället en egen liten våning, möblerade den och klädde
upp sig sjelf. Dion kom på ett märkvärdigt sätt att hjelpa till vid
arrangementerna. Fru Mäienen upptäckte för sent, att hon gjort en dumhet
i att beskydda deras bekantskap. Pappa Mäienen än hotade än bad sin son,
-- der var nära att ske en olycka. Dion hade blifvit som en »annan
menniska», emanciperat sig från familjen, sagt upp »pappas kammare» och
svärmade både dag och natt borta på egen hand.
Maj månad kom. Fru Granberg hade rest. Herrskapet Bäcks hade förbjudit
Nadja huset, Mäienens förnekade bestämdt hennes existens. De hade
aldrig känt någon Nadja Sergeiewna. Der hade bara varit ett åskmoln
någonstädes vid horizonten. Det hade stält till någon oreda, i
förbifarten slagit ned i deras hem och gjort deras son smått galen. Den
älskvärda och präktiga fru Granberg hade också fått en stöt och blifvit
skild från sin man. För dem var hon icke mera till, Nadja Sergeiewna,
det odjuret.
Ingeniör Granberg hade blifvit melankoliker och gick hos sin läkare
hvarannan dag. Han medicinerade och tog massage, men blef icke bättre.
Skygg och lynnessjuk undvek han sina landsmän, och de kamrater, hvilkas
sällskap han förr mest sökte, flydde han nu som vore de hans fiender.
Fram på sommaren återfick herrskapet Mäienen sin förlorade son. Hon hade
fått nog af honom.
Och han, han hade rasat ut. Han hade också fått nog. Och man stekte
kärleksfullt den gödda kalfven vid hans återkomst.
Talet om den utmärkta nyupptäckta talangfulla sångerskan Nadja
Sergeiewna tystnade fort. Man glömde henne för nya utmärktheter.
Statsanslagsfrågan, som för det året blifvit bordlagd, glömdes också. I
några smånotiser i finska blad lästes, att fröken Sergeiewna rest till
Paris för att utbilda sina ovanliga anlag hos Frankrikes förnämsta
mästare. Och dermed var man nöjd. Om man bara hade tålamod att vänta,
skulle hon nog återkomma som en storhet.
I den region, dit hon stigit ned, gaf emellertid detta korta rykte henne
en viss popularitet. Hon blef modern och förstod en tid att hålla sig på
höjden. Granberg och unge Mäienen förkastades, den förre emedan han
plågade henne med sina löjliga fordringar på hennes ömhet för sig
allena, den senare helt enkelt emedan han var »både fattig och dum».
Löjtnant Ulf, numera stationerad i St. Petersburg, togs till nåder igen,
det gamla kamratlika vänskapsbandet emellan henne och honom återknöts på
nytt.
Hon förde eget hus, tog en kock, en betjent och en huspiga, hade en
bestämd hyrvagn, loge i de olika teatrarne och egen perukmakare. De
bättre teatrarne besökte hon dock icke, hon vantrifdes på »italienskan»,
gäspade sig halft ihjäl på »ryskan» och roade sig egentligen blott på
»Bouffe», »Varietés» och andra tvetydigare ställen. »Benstyckena» voro
nu en gång i hennes smak. Offenbach hennes musikaliska afgud. Cancan
hennes förtjusning. Och i allt detta trifdes hon utmärkt. Och var
lycklig.
* * * * *
I det lilla rummet vid Torparbacken sken sommarens aftonsol. Genom en
uthuggning i skogen kunde man öfver fälten se en bit af hafvet och
holmarne långt borta. Höga skogbevuxna klippor med sluttningar, som
stupade brant ned. Och vid stranden lyste den gulröda graniten bjert.
Vattnet sqvalpade friskt och grönt om de djupa bräddarne, och några
seglare kryssade genom sunden. Det var en augustiqväll.
Rågen vaggade, och längs gärdesgårdarne vuxo höga hallonbuskar, tunga af
bär. Lingonen stodo stinna och rodnade på ena sidan, de trifdes
öfverallt på de sandiga tufvorna, fetmade för hvar dag och trängdes i
klasarne. I de fuktiga dikena suto ännu en mängd öfvermogna åkerbär
bland blommor och strå, lärkorna sjöngo alltjemt och sparfvarne
småqvittrade i säden.
Ofvanför Kajsas fönster hade svalor byggt sina bon. De flögo af och till
med korta jublande skri, stora färdigfjädrade ungar stucko upp öppnade
gap ur boen och ville ständigt ha mera. Snart skulle de ut och flyga.
På lilla blomstertäppan nedanför stod en rad resedor och löfkojor. De
doftade och aftonvinden bar den fina doften varm och stark in genom
fönstret. Grannfamiljens sophög sände en fiendtlig lukt omkring, men
vinden kom vänligt från vester och förde bort de osunda ångorna. Den
sjuka inne i rummet kände blott de goda.
Golfvet var beströdt med enris, och vid tröskeln låg en sammanflätad,
af granrisqvistar hopsatt matta. Elden småpratade i spiseln, sprakade
upp någon gång, då en kådig tallgren tog eld, men domnade af igen under
askan.
På trefoten puttrade sumppannan. Kaffepannan stod nyskurad bredvid på
sanden. Allt var rent i den lilla stugan, skinande och putsadt. I en
stor, bred stol satt Kajsa med stickstrumpan, svag och feberaktig. Hon
hade haft lunginflammation och lidit mycket. Det onda hade emellertid
»slagit inåt», hon hade det alltsamman qvar; inte så att hon låg och
yrade som för fjorton dagar sedan, men på ett annat vis.
Det var hennes femtiondeförsta födelsedag, och den firade hon allena.
Herrskapet från gården hade sändt henne kaffe, socker och en ny
huspostilla med knäppen, alltsamman var lagdt på byrån, prydligt i rad.
En af grannhustrurna hade på förmiddagen lånat henne sin lilla dotter,
medan hon sjelf var på utarbete. Den lilla hade legat på golfvet och
lekt med några af Welis gamla trädockor, ty Nadjas alla voro förstörda,
så att icke ens ruinerna återstodo. Det hade varit en fest för Kajsa att
observera barnets små fridsamma lekar. Hur täckt det lekte med hvad som
helst. En träd kunde sysselsätta den lilla Majalisa en hel halftimme.
Hon gjorde ett barn af en ullgarnstofs, vyssjade det, lindade det i en
liten pappersremsa, vaggade det i ett barkskal, gaf det mat med en liten
sticka, stor som en knappnål, och lärde det att tala sitt eget
outvecklade lallande jollerspråk.
Kajsa satt och tänkte på Nadja, när hon var vid samma ålder. Skrikig och
bullrande, vild och missundsam hade hon aldrig tålt det hon hade sjelf,
utan endast det brodern hade. Så hade hon förstört allt för dem båda,
bråkat och krånglat, utan att unna sin mor någon ro, och skrikit dag ut
och dag in, år ut och år in, tills hon fann på att skratta i alla väder,
när hon var ond som när hon var god. Kajsa hade alltid tröstat sig med
att Nadja var så god, oaktadt allt det andra. Denna godhet uppvägde ju
mycket, tyckte hon. God, men svag. Ett hjerta, men villigt till allting.
Det var ett och ett halft år sedan hon sist haft bref från Nadja. Kort
derefter hade det stått i tidningarne så mycket om henne. Hon hade
blifvit nämnd med utmärkelse, som en musikalisk artist. Återigen det der
märkvärdiga artistiska, som hon, Kajsa, hela sitt lif hatat och kämpat
emot. Hade således Sergej det också? Eller hade hon det kanske sjelf,
eftersom det gjorde så starkt intryck på henne?
Måhända var hon sjelf ett slags musikalisk talent? Hon tänkte efter.
Nej. Det var inte möjligt. Väl hade hon som helt ung fått beröm för sin
röst, patrons fru hade ju försökt henne vid pianot och sagt, att hon
kunde komma in vid operan, men musik hade hon ju aldrig tålt. Bara
orgel. Inte sådan der lättfärdig dansmusik med horninstrumenter, eller
gnidmusik på fiol, eller klingeliklang på fortepiano, nej, bara
ordentlig, långsam klar sång, i stämmor eller ensamt, men allvarligt.
Hon älskade blott predikomusik.
Af henne hade således Nadja icke det artistiska, men af hvem? Om hon
varit Rellus -- men det var ju inte så. Sergei hade kanske varit vid
musiken? Det visste hon inte. Han hade en häst och var kosack, hade
lefvat, älskat i förbifarten och dött i en hast. Det var hvad hon kände
om honom.
Nadja skulle således bli en teatermamsell på allvar. Hon hade sörjt
deröfver den första tiden i Helsingfors, men gladde sig, då hon i
tidningarne läste om hennes triumfer. Nu kunde hon kanske stadga sig.
Hon hade redan gifvit dottern förlorad, hon hade öfver henne gråtit sina
kinder vissna, sina ögon röda ... kanske hon nu kunde blifva någonting
stort.
På de bref Samuli skref efter Kajsas diktamen hade Nadja aldrig svarat.
En gång hade hon sändt modern en tiorubelsedel, men inte ett ord. Hon
hade dock hellre emottagit ett aldrig så kort bref med några vänliga
ord. Tiorubeln hade hon ännu, i sin gamla svarta psalmbok. Nadja kunde
kanske en gång behöfva den sjelf ... hvem vet.
Kajsa och Samuli disputerade den tiden ofta om Nadja. Han trodde, att
hela den nya historien var till hennes olycka. Han visste, att »herrarne
satt ihop alltsammans», allt det granna man läste om henne. Hon var icke
en riktig, menade han, och hon kunde aldrig i verlden bli en riktig. En
verklig stadsdam, som dugde för en ordentlig herrskapsteater. Hon
passade inte, påstod han, »och blir hon något, så blir det till hennes
eget förderf».
Kajsa deremot trodde på dottern. Hon hoppades och lefde på detta hopp.
Hon planerade, väntade, såg i rosenskimmer en lugn, lycklig framtid. Sin
vildfogel såg hon som en skön, firad storhet och sig sjelf vid hennes
fötter, tjenande, ödmjukt aflägsnande alla hinder och alla obehag från
hennes väg!
Så blef det tyst i tidningarne en lång tid. Modern blef orolig. Samuli
rynkade ännu mer ögonbrynen och ingen vågade börja ett samtal om den de
båda tänkte på.
Samuli reste ofta till staden. Då och då hörde han något från resande,
som sett eller hört om henne i St. Petersburg. Han kom hem igen till
Kajsa och svarade missnöjdt och afböjande på hennes fråga: Nadja har det
bra...
Men nu en tid hade han ingenting alls fått veta, tills för någon vecka
sedan löjtnant Ulfs betjent återvändt till den finska hufvudstaden,
emedan hans herre dött. Denne betjent, som var en gammal bekant till
Samuli, hade ute i staden berättat, att Nadja var fullkomligt på
förfall. Det sista året hade hon alldeles ohjelpligt sjunkit. Det var
för att höra detaljer Samuli hade rest till Helsingfors i går. I afton
skulle han komma hem.
Kajsa väntade så säkert några glada underrättelser, hon tyckte sig
nästan ha rätt att fordra någon glädje, det hade ju länge varit så
sorgligt för henne, lifvet. Hon väntade, nästan i högtidsstämning. Med
otrolig möda hade hon sjelf skurat golfvet och plockat enris för att
strö öfver ... allt var nu färdigt, han måste komma och med honom någon
helsning från hennes enda barn.
Solen sjönk allt mer, det led och led, men han kom icke. Kajsa hörde hur
katten, som krupit in genom fönstret, lade sig på sin vanliga plats
under sängen och snurrade liksom en slummersång åt sig sjelf. Minnena
stego, hon såg tillbaka som i en spegel sitt förflutna lif inom ramen af
detta trånga rum, utom hvilket hon aldrig kommit, oaktadt all sin flit
och sin sträfsamhet. Och hon kände, att hon hunnit till sista kapitlet
utan att någon lycklig förändring var att vänta. Endast någonting godt
ifrån Nadja, det var hennes hopp, den väntade fodelsedagsgåfvan. Gud var
ju så god, och hon hade fått upp en så hoppingifvande vacker vers ur
nya testamentet nu på qvällen. Det måste komma någonting godt, -- men
han dröjde.
Tänk om han hade henne med sig! En fin och ordentlig herrskapsfröken,
med förnäma manér, litet högmodig kanske, men med ett godt leende,
sådant hon hade som barn, då hon ville ha någonting och försökte
kokettera sig till det...
Kajsa smålog för sig sjelf. Hon såg sin Nadja för sig, ehuru hennes ögon
voro fästade på den grå strumpan, hon såg sin dotter sitta i
sidenklädning på stolen och såg sig sjelf lycklig och förtjust böja sig
ned för att smekande känna på det mjuka, fina klädningstyget. Hon
tyckte, att hon, den simpla bondqvinnan, icke vågade beröra Nadja sjelf,
bara sakta smeka hennes kläder. Och hon tänkte, att om Nadja ville
sjunga en enda ton, så skulle hon, modern, visst inte kunna hålla
tillbaka sina tårar. Det var visst så skönt, så rörande, det hon sjöng.
Hennes enda älskade dotter!