Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 09

(skråpuk, odugling) m. fl. Hvad skall man säga om det tillkrystade i en
sådan sats som denna?: Himlen ville ej att en viss person skulle bli
längre i den falska och bekymmersamma verlden,
»Som mäd gull-glysand skijn mång tusends gudh-veet skymmer».
Eller om den brist på lyftning, som röjer sig i en sådan sats, då de
fattiga skola beklaga en viss persons frånfälle?:
»Så offta theras maga sin affran kreffver.»
Man får understundom fundera mycket, innan man fattar hela passager i
dessa begrafningssånger. De åtföljas vanligen af särskilda grafskrifter,
som bestå af mycket beröm till den aflidne och åtskilliga i en pikant
sentensform affattade varningsord till den förbigående läsaren att komma
ihåg, att »alt födt och gödt blijr dödt» o. s. v. De äro affattade i form
af minnesstenar, grafurnor och dylikt och målades eller inristades på
grafvårdarna, så att en vandrare på den tidens kyrkogårdar visst icke
saknade tillfälle till både roande och uppbyggliga betraktelser. Som de
emellertid äro rätt utförliga, skola vi ej inkräkta på utrymmet genom att
citera dem. Vi skola blott anföra de kortaste och bästa.
Till stilen utmärka sig Lucidors griftqväden af ett visst manér, en stark
patos ända till häftighet. Han uppradar en mängd ord efter hvarandra t.
ex.
»Ängslan, pust, suk, snyftan, iämmer,
Sorg, kval, tårar, hierte-kvaaf,
Alt hvad siäl-bedröfligt klämmer,
Grufste sorgers olyks-haaf.» Etc.
Det handlar dock om ett litet barns död. I allmänhet besitter han stor
kraft i att förekasta menniskan hennes förgänglighet och lyfter sig då
ofta till verklig poesi:--
»Hvad vårt falsk-nembde lijf dock är: röök som försvinner,
En dimma som förgår, et reep som siälar binner,
Förnufftes fångetorn, et tukt-huus fylt mäd nödh,
Gallblandad sötma ok halfflefvandes en dödh.--
All theras prål ok prackt ok mackt är platt försvunnen,
Lijk som en giäller röst som hörs ok ey blijr funnen,
Lijk tijden, som nu är i varelsen ey ståår,
Lijk som en skugga flyr, och lijk en dröm förgår.--
Hvem veet ey, han skal döö? Men hvem kan timman veta?
Slätt ingen. Du må fritt i hand ok himmel leta.
Spör alla stiernor åth ok lysta granligt til,
The säia: Tu måst döö. Män när? När som Gudh vil.»
Men lika ofta faller hans patos så långt ner, att den väcker ett löjligt
intryck, t. ex. der han begagnar följande upprepade interjektion:
»O, o, o, usle värld!»
eller
»Säg: Jemmer, iemmer, ah, ah, at herr _Wibbling_ dog!»
eller
»Hvi liommar[38] klokkors röst mädh sörgligt bing, bang, bong?»
eller vid handelsman Brandbergs död:
»Så stog herr _Brandberg_ fast i olyks-storm ok nöd,
Bar himlen _Atlas_-lijk på axlen til sin dödh.»
Så slösar han ofta med ett smicker, som svårligen kan hålla läsaren
allvarsam. Och ett allt igenom löjligt intryck gör äfven hela griftqvädet
vid Axel Gyllenstjernas »snälle dock sälle dödzfälle». Det är en knappt
åttaårig pilt. Poeten försäkrar nu, att »han var skapt aff Gudh, et
underverck at blij», att han redan var »i barne-skona gråå aff dygder ok
förstånd, thet neplig then kan nåå, som för sin kappa skuld _Philosophus_
vil heeta»; hans redan å daga lagda minneskraft jemföres med Cyri,
Hadriani och kejsar Ottos, som kunnat nämna hvarenda soldat i deras armé
vid namn. Det säges, att, om han fått lefva, han öfvergått både dem.
Cæsar och Scaliger. På sin dödsbädd förmanar pilten de äldre att vara
gudfruktiga. Ej under då, att hela parnassen sörjer, och allrafrämst
Apollo, som har klädt sig i svarta sorgkläder, afspänt sin lyras
strängar, flätat cypresser i sitt gyllene hår och sitter med kinden stödd
mot båda händerna och stirrar oafbrutet »rät ändast op i skyyn» på en
lysande Gyllenstjerna, som redan fördunklar den bredvid stående Phoebus.
Hvem igenkänner ej här en möjligen minnesgod, men lillgammal liten gosse,
hans familjs öfverdrifna förhoppningar och sorg, faderns anhållan om ett
särskildt sorgepoem och den stackars poetens tiggarmessiga smicker inför
den högförnäma familjen? Den bifogade grafskriften är med rätta
berömd:--
»Solen i sin neer- ok opgång håller vissan tijdh ok lopp,
Men nys gek en _Gyllen-stierna_ genom nedergången op.»
Men det märkvärdigaste hos Lucidors griftqväden är deras blandning af
högt och lågt, högtidligt och profant, snillrikt och löjligt, som redan
Sondén anmärkt, och som ligger alldeles bredvid hvartannat utan längre
öfvergång. Vi kunna ej gifva något bättre exempel härpå än verserna vid
Lorens von der Lindes graf. Här beskrifves »den rätta adels dygde-vääg»,
hur all adel utan dygd är
»En balsam, som haer mäst sin bäste lufft af lijk,
En präktig fattidom, then andras dygd giör riik,
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
En lys-mask, som man blott för mörka sinnen lys,
Et herligt slott ok borg, som dumman bonhunn hys»;
men när sonen vill efterapa faderns ära,
»Då kan en dvärg mäd skiäl iett-föttren effterföllia,
Då drifs en liten våg utaff en större böllia.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Then kan mäd rätt gått skiähl aff bästa adlen kallas
(Hvad elliest titt om slijkt i bonde-gårdar rallas)
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Mig tykkes at en slijk, som hafver konst ok modh,
Är dubbel adlig född aff dygd ok adlig blodh.» O. s. v.
Man kan ej förneka det snillrika i många uttryck, men hvilket lågt språk
deremellan, och detta vid ett riksråds och fältmarskalks sorgehögtid! Men
tidens naiva sed var sådan. Det är ej han ensam som skrifver så. Vi hafva
här Lucidors åsigter om adeln--han har ofta intresserat sig för ämnet och
ej saknat anledning dertill--och framstälda inför detta höga sällskap i
samma tonart, som han troligen begagnade på källaren, då han diskuterade
inför sina lyssnande bekanta. Här förekomma dock ord om adeln, som äro
det skönaste loford, den någonsin i Sverige förtjenat:--
»Ett konst-hvass-slipat svärd ok sinn-klook-skurin fiäder
Är stodren. Mellan them all landsens välfärd ståår.»
Det var hemligheten af adelns och Sveriges då varande storhet. Så har han
ofta poetiska tankar och välformade fraser, men de ligga djupt inbäddade
bland massan af orediga och simpla framställningar och ändlösa
reflexioner.
Den antika mytologien användes här naturligtvis mindre än i
bröllopsrimmen, men den uteblifver dock icke helt och hållet. Skalden har
tydligen åtminstone lika mycken benägenhet för Olympen som för den
högkyrkliga teologin. Man finner Jupiters namn ej långt från Guds eget,
och Jesu heliga namn, visserligen aldrig profaneradt, förekommer högst
sällan. Men den bibliska arsenalen tillgripes ofta, och Jonatan och
David, Achitophel och »Susanne-gubbarne», Asmodeus och benrangelsmannen
(»then tårr-vijg-skanklad död») figurera vid sidan af antikens heroer.
Men allra mest citeras de gamles historia, och exempel hemtas
oupphörligen derur. Dessa exempel äro likväl ej alltid efter vår tids
smak lämpade för ämnets högtidlighet. Så anföres som bevis för
oberäkneligheten af dödens ankomst historierna om hur Fabius drack in ett
hår med mjölken och dog deraf, hur en ostra liksom en örn släpptes ned på
Æschyli flintskalle, hur Catulus afled af kolos, och Priseus af ett
fiskben. Samma naiva smak visar sig öfverhufvud vid den hop lärdom, som
är inströdd i den allvarliga betraktelsen, och sägnerna taga sig ut som
anekdoter, hemtade ur den tidens läroböcker. Derunder begagnar han
tillfället till att göra filosofiska räsonnemanger om hvad som
sysselsatte hans tankar, att fundera öfver den på modet varande kemin,
hvarpå vi förut anfört exempel, slutligen att meddela biografiska notiser
och en och annan målning, efter hvars och ens förhållanden. Sålunda
omtalas vid Björnklos graf på flytande vers, huru han blef sänd till
kejsar Ferdinandus till Regensburg och efter dennes död till riksdagen i
Frankfurt vid Leopolds val, huru han som sändebud hos fransmännen
parerade deras sluga statskonst och vid hemkomsten blef hofkansler. I en
gammal krigsöfverstes sorgverser skildras lifligt, huru fienden var mer
skrämd för honom än »haren, när han hör at trumman taar på gåå», huru han
stod stadigt, när »eld-mortlar högt mäd tunga stenar spelte», och
»rytterit brööt in på skarpa piqvers hegn», »at hijt et hufvud flög,
thijt armar eller been», huru han tåligt trotsat hunger, törst, köld och
hetta, regn, dagg, slagg, hagel och snö, men ej varit så rik på ord som
den, som vid ölkannan och tobakspipan bestämmer, huruvida en general
gjort rätt eller icke, fastän han sjelf i fält ej ens sett en död hund.
Om en assessor omtalas bland mycken patos, att han var af urgammal
frälse- och prestslägt, att hans farfarsfar var den förste luterske prest
i Vadstena, att fadern ville ha äfven honom till prest, hur han gjorde
motstånd, kom till Gestrikland, blef rådman och borgmästare o. s. v.
Dessa uppgifter hade väl den aflidnes anförvandter helt menlöst velat få
in i de bestälda verserna. En köpman får det berömmet efter sig, att han,
en simpel bondson, som älskade handel, dock var »ingen jude ell'
korne-buuk», som fröjdade sig åt missväxtårens högre spanmålspriser och
bedrog folk på jern och kläde. Mest betecknande härvidlag äro dock de på
sin tid bekanta verserna om Truls Kåhre, utrikes-resanden. De synas vara
skrifna, ej för den sorgklädda skaran kring likkistan, utan, för den
massa folk, som då löpte till vid begrafningar. Poemets första afdelning
börjar med en hänsyftning på, att vi här i lifvet ju alla äro
vandringsmän. Sådana behöfva passande reskostym, matrensel och staf med
två knappar, böra dock ej vara utstyrda (skämtar poeten, som väl hört
någon sjöhistoria derom) som den påfviska bilden i Calicuth, hvilken
liknar hin, der han mottager de troendes hyllning »i en stor läder-kraga
mäd kors ok kröke» och med sjöskal och en mängd andra prydnader, som
ständigt hvälfva sig omkring »slijk soomagas» hals. Det behöfves äfven
godt och troget ressällskap, och derpå omnämnas en resandes alla faror
till land och vatten, liknande frestelserna i lifvet. Den andra
afdelningen öfvergår nu till mannen sjelf, som ej fick vara någon »hampus
eller en pankaka ok mors grijss», utan med ringa mynt i pungen gaf sig ut
i verlden. Denna resa, som väl då var för våra landsmän lika ovanlig som
nu en resa kring jorden, omtalas i korthet blott med angifvande af kursen
och ortnamnen. Han besökte Danmark, Holland, Portugal, seglade genom
Gibraltar sund omkring på Medelhafvet, såg Spanien och Madrid, Genua,
Sicilien, Malta, Cypern och Alexandria, genomströfvade så landvägen
Syrien och Palestina med de heliga orterna ända till Eufrat och kom
tillbaka med en karavan till Egypten, hvars under något utförligare
beskrifvas. Härifrån gaf han sig åter ut till sjös, kom till Rodus,
Mindre Asiens kuststäder, Stambul, Aten och Korint. Men Hellas'
undersköna ruiner hafva ej gjort det minsta intryck hvarken på resanden
eller poeten. Man begrep ännu ej deras värde. Få år derefter skjöto ju
Königsmarks venctianska kanoner på Panteon. Truls ämnade sig nu öfver det
Adriatiska hafvet, men blef af korsarer jagad kring Afrikas och Spaniens
kuster, anlände dock lyckligen till Rom och besåg Italien, först Neapel
och, sedan han oantastad passerat Schylla och Carybdis och Ætnas
svafvelrökande brand, Palermo, så Venedig, Mailand och Florens. Hemfärden
skedde genom Frankrike, England, Holland och Tyskland. Alla dessa och
många flera orter äro på ett ledigt sätt inpassade i alexandrinen. Men då
Truls kom tillbaka, var han ej lik dem, som yfvas
»Ok skräppa[39] hvad de lärt: tre bokke-språng at springa,
At stöta en falsk quart mäd udde-lösan klinga,
At hosta två, trij ord uth effter franskt humeur
Ok veta, om ey mehr, à vous ok serviteur.»
Han hade lärt sig förfarenhet och vett och blef rådman i hufvudstaden.
Och derpå följer grafskriften:
»Then hela värden för tykt nästan alt för trång.
Åt then är thenna plass--trij ahlnar iord--för lång.»
Utan tvifvel var hela detta qväde på sin tid mycket läst och berömdt.
Vi se att till och med sorgepoesin fick tjena till mångahanda ändamål.
Likväl är sådant undantag, och tyvärr fylles största delen af
begrafningsrimmen af ett i oändlighet uttänjdt räsonnerande, merendels
utan poetisk lyftning. Vi skola i korthet angifva de idéer, hvarmed
Lucidor här rör sig, endast anmärkande, att de poetiska vändningar, som
medfölja, äro af oss uppletade, der de sparsamt förekomma i massan af
öfrigt rimgods.--»Alt är inte» och underkastadt förgängelsen; sjelfva de
hårda metallerna upplösas. Och hvad står qvar af Assurs, Persiens,
Alexanders, Cæsars makt, Solons vishet. Ganymedes' och Adonis' däjlighet?
Ingen konst, så mäktig den vara må, kan rädda från döden, som leker med
menniskan på mångtusende sätt. Liksom en ljuflig ros ler vid
morgonrodnaden, men innan qvällen är bortrifven, eller som de största
träden i skogen fällas ner af yxan, eller qvittrande och glada foglar
fastna i snaran, så skola vi alla gripas af döden. Och huru olycklig är
vår bekymmersamma lefnad och huru fåfänga dess sträfvanden! En samlar som
Euclio egodelar, en annan löper efter Thais i Korint, en tredje lefver i
sus och dus bland kort och tärningar, men endast samvetsqvalen återstå
för dem på slutet,
»När lifves trötta skepp får stryka seglen neer».
Döden kommer ju och jemnar allt. »En heerd-kiäp ok en rijksstaf» blifva
lika. Det ser till och med ut, som om allt skulle bli sämre och sämre:--
»Lucretia döör bort, Xantippe lifver kvaar».
Gud låter ofta den onde åtnjuta verldens fördelar och den gode deremot
lida brist. Det är så hans underfulla råd. Än tager han den gode hastigt
bort till sig ur den här snöda verlden, än låter han enligt sitt löfte
honom bli långlifvad på jorden (detta användes ömsom efter den aflidnes
olika ålder och omständigheter). »Lijkväll, om en vill rätt beskåda ok
betrackta», finner man att döden just är lifvet och vårt mål, liksom
örnen flyger mot solen, och elden söker himmelen.
Så är det också med den aflidnes »salig-sälle siäl». Men man måste hafva
ett tigersinne och en leopards natur eller vara gjord af Pyrrhæ stenar
och uppfödd på Kaukasus af drakgift för att ej smälta i tårar vid en
sådan bår. Ty mot honom har afunden sjelf intet att säga; Zoili och
Theons »laster-tand» kan ej skada honom. Nu prisas hans dygder (vanligen
sammanfattade under en benämning »dygden») och jemföras med forntidens
store mäns egenskaper, hvilka han öfverträffat. Man kan af honom lära,
hvad man bör göra och bör undvika i lifvet. Dervid försummas ej heller
att omtalas den nåd, som kongl. maj:t kunnat bevisa honom. Men den, som
värdigt förmår sjunga hans lof, vore blott en Cicero och Demostenes,
Mantuas svan eller sjelfva Suada. Poeten vet med sig, att han ej duger
dertill: »han såf aldrig än uppå Parnassi klint». För öfrigt är tiden
alltid för kort att uppräkna alla dygder och förtjenster. Dock skulle
minnet i evighet fortlefva i den verld, som han lemnat, så länge denna
funnes qvar.
Poeten vänder sig derefter med tröstens ord till de anhöriga. Han
»står'et gierna til» att deras sorg är bitter, men de böra besinna, huru
väl den aflidne nu har det i jemförelse med oss, arma dödliga. Han går
öfver stjernors hvalf i snöhvita kläder och tittar ned på oss och undrar
öfver mörkret på jorden. Hans salighet är långt större än den, som de
hedniske skalderna trott sig finna i Tempedalen och de elyseiska fälten,
i »Amphions röst ok Orphei lyre-klång». Derföre må hans närmaste och vi
alla underkasta oss Guds vilja och förtrösta på hans hjelp samt laga så,
att vi i likhet med den aflidne må »ur pust til lust» ingå i den eviga
saligheten och icke till helvetet.
Bland de bättre begrafningsrimmen märka vi dem till grefve Tott vid hans
äkta hälfts, född Oxenstjerna, död, som ega flera praktfulla oratoriska
satser. Utan tvifvel har man mycket beundrat denna till den sörjande
grefven:
»Ey skiäres utan kvaal ens halfva hierta aff,
Män himlen gier thet heelt igen, ok halfft en graff.»
De vid grefve Gabriel Oxenstjernas död äro märkliga för den dystra
färgtonen i Lucidors filosoferande vid slutet af hans lif samt för den
lysande ätts skull, med hvilken Bruter, Fabier, Meteller och Scipioner
jemföras. Man stod dock ännu midt i ljuset af de stora utförda bragderna.
Tiden hade ej hunnit kasta minnets skugga deröfver. Det ser ut, som om
skalden efter »Giljareqvalet» sorgfälligare skurit sin penna, då han
vände sig till de förnäma. Men mest berömdt var dock qvädet »Oundvijklige
dödens öde» vid välborna jungfru Strijks graf. Det är det enda, som Blom
finner ha förnuftig mening, och vi kunna våga det påståendet, att det,
med någon liten modernisering och förkortning, eger ett varaktigt och
stort värde. Som kronan af Lucidors griftqväden skola vi analysera det
närmare. Det skall gifva en åskådlig bild af hela hans skaldskap inom
denna genre.
Början är sant patetisk:
»Hijt, iordemaskar, hijt! Här kunn' I rättlig lära,
Hur fåfängt all ting är, gods, högheet, fägring, ähra.
I, som falsk-lysand' skijn, som sminkte lykans prakt,
Ok hvad som dårars hug plä kitla, haa i akt,
Hijt, säger iag, hijt, hijt! Gran-skåden denna båren
Och thenna skönheets roos, i bästa ungdoms-våhren
Aff dödens kalla nord ifrån sin ädla stamm
Affrijfvin, nederlagt! Kom, kommen, träden fram
I, som ehrt fåfängt hopp med dårlig vällust spijsen
Ok med olustig lust the glade sorger lijsen,
Til högheet, prål ok makt igenom eld ok siö
Med fahra fijken ok ey tänken til at döö!»
Endast ett består, sjelfva ostadigheten, ty hvad trotsar tiden? »Als
intet.» Hvar äro nu t. ex. Babels mur, Rhodos' rese, Pharos torn?
»Längstlijfvede _Phoenix_ sielff är (om han är) ey frij». Huru vill då
menniskan, »tu mullsäk, maskemaat», undgå förgängelsen? Intet kan frälsa
henne, hvarken »all apthekens hälso-maat», mumie-balsamering eller
Molukkernas kryddor. Så måste äfven hon, flickan, hvars beröm nu följer,
betala sin tribut åt benrangelsmannen:--
»Tänk, öfver-tänk, betänk! The ögon, som så täkka
Mäd sit kysk-klara skijn kund' _Venus_-stiernan släkka
Ok trossa solen siälf, är uthan något liuus
Ok liggia uthan skijn i dödens mörka huus.
The öron, them så kiärt Guds helga ord at höra,
Är hörsel-löös' ok vet' ey, hvad nu maskar giöra.
The läppar aff corall, aff roser ok rubin
Är döö-blåt öfverklädd' ok hafva mist sit skijn.
Then snabba hand, som förr med _Pallas_ kunde kämpa
Ok i hand-konstig värk _Arachnens_ klookheet dämpa,
Är stälnad lijk som steen, lijk marmor ok kristall,
För mehr än marmor hvijt, nu meer än marmor kall.
The fötter, som så vijgt then trånga dygd-stijg trådde
Ok genom olyks-törn ok tistel cronan nådde,
Nu the i döden ey mehr någon krafft förmå,
Måst til sit hvijlorum med andras fötter gå.»
Sedan följa fyra utmärkta förmaningsstrofer i kort trokeisk vers. Vi
anföra de två första som prof:
»Menniskia, tänck hvem tu äst!
_Inte_ ok een blotter gäst.
Är thet tå ey under,
At tu vilt så fåfängt troo,
Thet tu ävigt här kan boo,
Som döör alla stunder?
Haar tu för tit ögne-måhl
Högheet, makt ok svijkfult pråhl,
Tänk, at _alt_ är _inte_!
Förty döden, som tig taer
Ok tog tin fahr-fahr-fahrs-fahr.
Gillar inte mynte.»
Slutligen anslås en lenare tonart på strängaspelet. Vi citera de sista
raderna: --
»Begråten thenna värden!
Rättferdigheetens sool lys henne, vij haa flärden.
Hoon är frij, trälar vij. Vij ligge, ok hoon står.
Oss brenner sool ok kiöld, hoon haer en ävig våhr.
Vij stå ännu i strijd, ok hoon haer seger-vunnit.
Vij släpe syndens ook, ok hoon hae'r hvijlo funnit.
Hoon leer i himmelsk frögd, vij gråta här vår nöd.
Hoon lifver äfvig säll, vij vänta än vår död.»
»=Om een möös plikt=», »ett samtal emellan Anna och Phillis», afdeladt i
43 stycken, hvart och ett med sin latinska öfverskrift som anger
innehållet, är det enda större arbete vi ega af Lucidor. Men det är
endast en öfversättning från den holländske skalden Cats och dessutom
ofullbordadt samt senare af Nils Keder öfversedt och rättadt. Dertill
kommer att vi måste erkänna, att vi sakna nödig insigt i det holländska
språket, så att det är oss omöjligt att uppgifva, hvad som här är
Lucidors eget. Dock trösta vi oss lätt med att denna vår okunnighet ej
kan beröfva honom det minsta af hans författarära, ty ingen skall nu mera
vilja tillräkna Cats' arbete något poetiskt värde. Emellertid hafva vi
genombläddrat hans skrift med ett intresse, som visserligen ej var af
kritisk eller poetisk natur, men som här må i några ord uttalas. Ett
exemplar finnes på kongl. biblioteket. Redan sjelfva dess yttre utstyrsel
med sitt solida och ljusgula pergamentsband måste uppväcka bokvännens
nöje. Titeln lyder »Jacobi Catzii I. C. Silenvs Alcibiadis, sive
Protevs». Volumen är tryckt i Amsterdam »by Willem Blaev, op't water inde
vergulde Sonnewyser», hvars kännemärke väl stod och speglade sig i någon
kanal. Årtalet finnes ingenstädes utsatt, men en latinsk anteckning på
främre permens innansida upplyser, att den 12. augusti 1651 en viss
Nicolaus Jonæ Galatius fick boken till skänks af sin kärälsklige broder.
Det kan häraf tyckas, som om den varit ämnad för det lärda publikum. Men
man ändrar snart sin tanke. Ty efter det sedvanliga företalet pä latin
och holländska med sitt »Lector -- -- vale» eller »Leest dan -- -- en
waert wel», kommer en tillegnan till damerna på Zeeland (»Aen de Zeevsche
Ionckvrovwen»), och slutligen ända till 11 parentationer till författaren
sjelf. Boken består af moral- och kärleksstycken, dock i holländsk
mening, d. v. s. faderliga eller lekande råd till folk, som tänka gifta
sig, helst till fruntimmerna. Det längsta är det, hvarmed vi skola
sysselsätta oss, och kallas »Monita amoris virginei» eller
»Maechden-Plicht», särskildt egnadt »ten de eerbare, achtbare,
konstrijcke Ionch-vrov Anna Roemers», hvilket är en desto större
komplimang, som hennes namn och lof sammanfalla med poemets bästa figur,
Anna. Men de holländska verserna äro dessutom parafraserade på i sanning
väl gjorda latinska pentametrar, och alltsammans är försedt med lämpliga
noter från bibelspråk eller latinska och franska auktorer. Att Montaigne
ofta skall citeras är naturligt. Bland de latinska få Seneca, Gregorius
Nazianzenus, Augustinus och Erasmus figurera bredvid månget pikant ord af
Ovidius och Lucretius. Till och med Euripides anträffas på
originalspråket. Men hvad som allra mest slår an, det är planscherna, som
åskådliggöra en i texten använd liknelse eller berättelse. Hvilken
skilnad mellan den tidens friska och våra stillösa kopparstick! Man ser
genast att här finnes konst från kronan till roten af lifvet, från
handtverket till Rubens och Rembrandt. Det mest betecknande är just
stilen, så väl en konstnärlig som patriotisk. Det är återigen den
holländska genren, som möter oss i hela sin egendomlighet. Än får man se
den sinlige dandyn med sin promenadvärja och starkt plymagerade hatt samt
fröken med sin styfkjortel och stora spetskrage, än bonden grinande åt
nappet på metkroken, än en mängd barn, gående på styltor eller lekande
med dockor eller ridande ranka. Än se vi benrangelsmannen, som skyndar i
väg på en krokodil, eller en hvalfiskfångst med skepp och båtar. Alla
djur betrakta åskådaren än i dag med de lifligaste menniskoögon. Guden
Amor, som ofta förekommer, ser ut som en välfödd hollandspilt. Än är
genren genomförd ända derhän, att hela planschen består af några fingrar,
som med en starkt stiliserad ljus-sax snoppa ett talgljus. Den yttre
omgifningen är lika nationell. Det är Holland man ser både i gatan med
sina sirliga gatuportar, smårutiga fönster och utvecklade takbyggnader, i
trädgårdspromenaden, der fransysk rätlinighet och holländsk småtreflighet
sammansmält med hvarandra, i det sanka, trädfattiga landskapet med sin
kärrmark, sitt kyrktorn och sin oundgängliga väderqvarn, och i dynerna
vid kusten, upplysta af en flämtande vårdkas, medan ett båtsegel synes i
fjerran, och hafsfåglar skynda öfver scenen. Framför allt förekomma
mycken renlighet och blommor. Man blir omsider öfvertygad om, att detta
pergamentsband utan årtal skall vara en elegant bok, en slags
fruntimmerskalender eller rådgifvare för hvad man kallar verlden. Att
hälften är latin och franska, betyder ingenting, ty sådant ingick ju i
det täcka könets uppfostran. Man blir naturligtvis nyfiken att få reda på
innehållet och se hvad en sextonhudratalets fashionable poet har att säga
till damerna samt huru han säger det.
Vi vända oss då från originalet till Lucidors öfversättning, endast
anmärkande att den senare, långt ifrån att vara en fri disposition af det
förra, mycket nära ansluter sig dertill, så att all sjelfständighet
saknas. Den är som originalet skrifven på 8-fotade jamber och på ett
ledigt och mera vårdadt språk än vanligt, hvilket troligtvis är Keders
förtjenst. Men man tröttnar dock snart på de evinnerliga maskulina
rimmen. Och hvad värre är, arbetet är genomtråkigt, man kan ej säga
annat. Hvilken förståndig prosa i innehållet! Skalden föreställes i
hemlighet lyssna till tvenne flickors samtal öfver en mös pligter och
giftermål. Den ena, Phillis, står midt i sin ungdoms vår, är giftassjuk
och af inbillning »från rätta vägen villad». Den andra åter, Anna, är
mognare till åren, mera sansad och betänksam. När flickorna komma
underfund med att man lyssnar på dem, göra de slut på debatten, hvarvid
skaldestycket äfven upphör, sedan i sjelfva verket sista ordet i ämnet
blifvit utsagdt. Det är till hela sin anläggning och i hvar enda detalj
en lärodikt och ej ens en sådan, hvilken eger det mindre mått af poesi,
som ligger i gnomerna eller i öfverraskande vändningar. Det är endast en
torr och skolmessig förmaning på vers, uttänjd i det oändliga. De båda
karaktererna beherrska ej framställningen, utan äro rent liflösa,
tillkomna för att bättre uttömma räsonnemanget från två synpunkter. De
höra till dessa stela dockor, i hvilkas mun man målat en papperslapp,
full af förståndigt tal. Följden är, att de komma att sakna all
individualitet och nyansering, och att hela dialogen står qvar på samma
punkt och af brist på utveckling och dramatiskt lif icke förmår att i
längden intressera. Liknelser användas ymnigt, men de äro ej framsprungna
ur fantasins eld utan att borttappa ämnet. De äro mödosamt hopletade från
hvarjehanda simpla saker, från köket och bakgården, från diverse yrken
och en trivial erfarenhet, någon gång från de yttre naturfenomenen. Till
på köpet hafva de blifvit matematiskt och omständligt utförda. Men ännu
besynnerligare måste det förefalla oss, att de ofta äro opassande, ja,
rent af oanständiga. Den populäre skalden begagnar dock den samtalston,
som då flickor emellan brukades. Ehuru Lucidors rykte är för hela stycket
indifferent, skola vi dock till försvar för det ofvan sagda lemna ett
kort sammandrag af innehållet och dervid anföra de uttryck, som synas oss
mest lyckade.
Redan i inledningen begår författaren ett poetiskt misstag, i det han ej
öfverlemnar poemets intryck åt framställningens egen konst eller läsarens
uppfattning, utan genast i början förklarar:
»Hvad Phillis säijer är full mäst
Gott, men, hvad Anna säijer, bäst.»
(»Al spreeckt oock Phyllis met bescheyt,
Het is u best dat Anna seyt.»)
Phillis uttalar helt naivt sin trosbekännelse:
»Hvem gifftes eij? Hvem blifver mö,
Som icki heller ville dö?