Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 07

fantasins tukt, hvarigenom den erhöll en viss prosaisk karakter af ett
utile dulci, representeras af Opitz, hvilken efter sin härstamning gaf
hela skolan namn af den första schlesiska. Opitz grundade en prosodi och
poetik med bestämda konstregler, tog bort knittelversen och satte i
stället den polerade alexandrinen samt bestämde Latium till mönster för
den nya vitterheten. Med alla sina formala förtjenster blef han till
innehållet egentligen blott reflexionspoet, och hans efterföljare--med
undantag af den i förtid bortryckte Flemmings lyrik--fortgingo i samma
nyktra anda. Vi måste här äfven omnämna Weckherlin, han, som allra först
införde de romerska versformerna, derföre att han såsom författare till
ett slags epos öfver Gustaf Adolf måste blifva mycket uppmärksammad af de
svenska lärda. Emellertid sökte man snart en motvigt emot den opitzska
riktningen i efterhärmandet af det italienska concettimanéret och
seicentisterna, hvarigenom man erhöll mera fantasi och lif i dikten, men
också föll ned i den motsatta ytterligheten, ihålig bombast och
affekterad sinlighet. Det blef den andra schlesiska skolan. Redan
Gryphius började genom att välja Senecas tragedier till sin förebild, och
den nya smaken kulminerade i Hoffmannswaldaus lyrik och framför allt hos
skolans banérförare, den bekante Lohenstein, hvars uppstyltade retorik
kom väl öfverens med den obscenitet, som utmärker hans bröllopsrim och
andra sånger. Lägga vi härtill de långrandiga hjelteromanerna samt den
gedigna psalmdiktning, som oafbrutet fortgick från Luther genom Speratus,
Johann Rist, Gerhard m. fl. fram till Franke, hafva vi omnämnt det
hufvudsakliga, som måste falla våra förfäder i ögonen och inverka på
dem.
Men det var ej blott i andra hand förmedelst den tyska efterbildningen,
som svenskarne gjorde bekantskap med Italiens litteratur; de uppsökte den
sjelf i dess hem. Här hade smaken genom öfverförfining råkat på afvägar.
Berninis plastik, Guido Renis målarkonst, Guarinis sirliga och
musikaliska herdedikt, »Pastor fido», Marinis vällustigt sentimentala, på
all ideel halt blottade »Adone», Tassonis i lokala småförhållanden och
strider sig dväljande komiska epopé (den sistnämnde kunde aldrig, till
följe af olika erfarenheter, hos oss vinna någon större anklang), della
Cruscas och Arkadiernas förnäma subtilitet beteckna alla den nya
riktning, som Italiens andliga lif antagit. Det var nu, som italienarnes
sinnen vände sig från den stora konsten och den romantiska hjeltedikten
till musiken och operan. Man kan lätt föreställa sig, hvilket intryck
dessa Hesperiens frukter med sitt melodiska språk, sin yppiga kolorit,
sin lifliga, om också ej storartade fantasi skulle göra på våra förfäder,
som knappt hunnit hemkomma från de bullersamma krigen och slå sig ned i
ro uti sitt kalla och fattiga land. Men de märkte icke i sin förtjusning
att dessa blomster, långt ifrån att upplifvas af morgonstundens friska
flägt, snarare dignade under eftersommarens hetta och sömngifvande sol.
De insågo ej, de öfverdådiga segrarne, att den nya poesin saknade
manlighet och kraft, djerfhet och eld. De hade sjelfva för mycket deraf.
De sågo blott den fulländade formen, den utsökta civilisationen, som de
saknade.
Det fanns dock för oss en motvigt mot denna poetiska blomsterverld,
hvarunder slafveriets veka sömn fördolde sig, i den kärnfriska och
genompatriotiska, om ock något spetsborgerliga och prosaiska anda, som
kom oss till mötes från ett land, hvarmed vi då hade de lifligaste
förbindelser. Det var det ärorika Holland, hvars kultur snart blef för
svenskarne lika känd som dess flagga, hvilken svajade i alla våra hamnar.
Det var det land, der rikedomarna hopades och de främmande verldsdelarna
sattes i förbindelse med Europa, der diplomaterna underhandlade, der en
äkta nationell målarkonst, laboratoriets och universitetets arbete var
väl betaldt och hedradt, der aktningen för vetenskapens frihet täflade
med den för medborgarens och fäderneslandets. Hit kommo de förföljda
sekterna från alla länder. Här tänkte Grotius, Cartesius, Spinoza, Bayle
någorlunda i fred. Holländarnas poesi företer i sin början en viss likhet
med Tysklands. Meistersångarnes och ordnarnas plats ersattes af
rederjikerkammare, och poesin begynte här, som nästan öfverallt
annorstädes måste blifva fallet, med en filologisk, språkrensande, efter
romerska och italienska mönster formbildande riktning, representerad af
Heinsius och Hooft, hvilken senare börjar raden af Hollands klassiska
författare och råkade in i ett visst versförkonstlings- och
concettimanér. Men smaken utvecklade sig på ett helt olika sätt än hos
öfriga folk. Det blef en praktisk realism med roten i det alldagliga
lifvet. Skådespel uppfördes ej för höga herrar eller lärda pedanter utan
för folkhopen på gatorna med scener hemtade från marknadslifvet eller det
borgerliga hemmet och genomandade af patriotisk frihetskänsla och
hänförelse. Så verkade Vondel, af hvars med sångkörer försedda dramer
»Lucifer» skulle förebåda Miltons religiösa flykt, och »Gysbrecht van
Aemstel» blef ett äkta nationalskådespel, som både då och allt framgent
af hans landsmän mottogs med lika bifall. Men hvad som olyckligtvis mest
slog an på våra förfäder, var den breda, småförståndiga och beskrifvande
didaktik, som Cats utvecklade, hvilken författare just framvisar den
sämre sidan hos den holländska litteraturen och, så allmänt läst och
omtyckt han än var, betecknar dess förfall och snara tillbakaträngande
för den franska klassiciteten. Ty Ludvig XIVs hofpoesi beredde sig att
äfven här trots fiendskapen och krigen intaga den tron, som den
nationella skaldekonstens öfverdrifter och förfall skulle lemna ledig.
Och detsamma skedde i det öfriga Europa.
Dock har i Sverige den franska klassiciteten blifvit långt fortare bekant
än allsmäktig. Man kände ganska väl till Molière och Corneille, men
fortfor länge att begagna andra mönster. Ja, man hade läst Ronsard och
Bartas, Spencer och Milton. Vi behöfva blott kasta en blick på Spegels
företal till »Guds verk och hvila» för att öfvertyga oss om, att under
denna beundransvärda tid våra förfäders lärdom var lika stor som deras
vapen voro kraftiga. Härtill kom en grundlig kännedom om de gamle. Det
kan till och med sägas, att man läste och visste för mycket för att kunna
tillbörligt smälta det. Vi draga nu våra gränslinier och karakterstecken
mellan de olika skolorna och poesiprodukterna, men för sextonhundratalets
svenskar måste allt detta blifva ett sammelsurium i stället för ett
ordnadt helt. Ej heller hade de af antiken förmått inhemta ett klart
konstomdöme. Ty de svenska lärde hade visserligen insupit dess själshelsa
och manlighet, men ännu icke dess naturliga smak. Derföre se vi, att, på
samma gång våra förfäders kunskaper voro förunderligt stora, deras
urskiljningsförmåga var förunderligt klen.
Huru såg nu den svenska poesin ut i jemförelse med all denna massa af
utländsk vitterhet? Hon fanns icke till. Man hade visserligen ett språk,
men ingen hade brytt sig om det, utan det fick gå som det ville.
Bibelöfversättningen hotade det med en tysk, de nya segrarna och
kunskaperna med en fransysk-latinsk öfversvämning. Kung Gustafs
genompraktiska tidehvarf och teologernas ursinniga gräl under hans söner
hade utrotat hågen för vittra värf. Folkvisan började tystna; de nya
lärosätena hade ej ännu hunnit uppblomstra; de få lärda hade fått sina
studier och sympatier från utlandet. Då föddes »på den första
morgonstund, när solen uppgått i östern samt konstellationerna Herkules
och Lyran dominerade horisonten», Stjernhjelm. Han är en typ af nordens
ande, som känner sig hugstor till allt, men saknar mognad att genomföra
allt. Han är tillika »en stor och glad svensk själ» midt i en för Sverige
lysande period, hvars historia då just liknade denna nordens ande.
Stjernhjelm är representanten för det då varande svenska folklynnet och
har i sin själ egt begynnelsen till allt, hvad som de olika
kulturriktningarne hos oss strax efter honom utbildade. Man har sagt, att
han ensam utgör en hel akademi. Vi kunna ej här tala om hans hundra
skrifter i alla möjliga ämnen, ej om hans nyplatoniserande, med någon
kabbalistik bemängda filosofi, ej heller om hans geometriska, juridiska
och språkkomparativa arbeten. Dock i hans »Svea och Göta Måles Fatebur»
framlyser öfvertygelsen om, att vårt språk var gotiskans stammoder och
det äldsta på jorden, hvilken tanke en gång skulle frambringa Rudbecks
»Atlantica». Han var i aktningen för våra minnesmärken en vägledare för
Verelius och Peringsköld. Detta herrliga språk skulle nu af honom föras
tillbaka till sin ursprungliga renhet och rikedom. Det skulle i böjlighet
och gratie uppfostras till de antika och italienska språkens vederlike.
Muserna skulle ändtligen lära sig dikta och spela på svenska. Denna ifver
gjorde honom omsider till skald och till fader för hela vår efterföljande
poesi. Det låg i sakens natur, att det nya företaget förnämligast skulle
afse formen, ty just detta behöfdes i första rummet. Han använde sålunda
med stor förtjenst och framgång de antika rytmernas konstfulla
qvantitetslagar. Han införde de moderna tonvigtsformerna, alexandrinen
och sonetten (»klingdikten»). Men hos honom fanns ej blott formarbetets
energi utan äfven innehållets skapareförmåga. »Herkules» uppstod, en
hesiodisk produkt, som var ensam i sitt slag inom hela den då varande
europeiska litteraturen, och äfven innefattade komiska vändningar af stor
originalitet. Derefter kommo de af blandad vers och prosa uppbygda
allegoriserande »Upptågen» samt hans »Baletter», hvaraf »Den fångne
Cupido» i antika rytmer och »Parnassus triumfans» i moderna rim, samt
slutligen »Bröllops besvärs ihågkommelse», der redan hexametern är
ledigare och det hela enklare och friskare. En ton af antik själssundhet
och genomsvensk patriotism genomgår dessa dikter. Man kan lätt tänka sig,
med hvilken förtjusning de emottogos, och hvilken anklang de uppväckte.
Tyvärr kunde ej ens hos Stjernhjelm, de fel undvikas, som vidlåda hvarje
jätteföretags början. Det talrika och onaturliga användandet af antika
namn, det prosodiska experimenterandet med rim till och med i slutet och
midten af en hexameter, den osmakliga leken med lika ljudande ordformer,
den understundom skeende förändringen från svindlande flykt till platt
trivialitet, slutligen den något trånga uppfattningen af ett poesins
nödvändiga utile dulci, alla dessa fel öfvergingo i större och farligare
mått från mästaren till lärjungarne och efterföljarne. Slutligen måste
Stjernhjelms karakter äfven i sina öfverdrifter inverka på flera kommande
skalder. Den store man, som hade sådana valspråk som »Bonæ mentis comes
est paupertas», »Aut philosophum aut divitem oportet vivere» eller
»Vixit, dum vixit, laetus», kunde lätt karrikeras af en beundrande mindre
lärjunge. Emellertid har Stjernhjelm inom vår svenska kultur en plats,
som hör till de högsta. Han är en af dessa män, som oupphörligt vinna på
en närmare betraktelse. Han är vårt lysande tidehvarfs litterära koryfé
liksom Gustaf Adolf dess politiska del och kan sägas hafva vågat och
utfört lika mycket med pennan, som den senare med svärdet.
Man har påstått, att det stjernhjelmska tidehvarfvet ej gått vidare
framåt i poetiskt afseende, derföre att alla skalder, som kommo sedan,
voro mindre än hufvudmannen. Men så är ingalunda förhållandet. Tvärt om
märker man en utveckling, som ungefär liknar den tyska. Fastän under
förutsättning af hans diktning (hvad som också berättigar honom att gifva
sitt namn åt perioden) aflägsnar man sig så småningom från hans
uppfattning. Man bibehåller qvar efter honom samma varma nit för språkets
renhet och uppodling. Låt vara, att man i hvardagslag talar eller
skrifver tidens rotvälska, men i bunden stil duger det icke. Man
öfversätter och kommenterar isländska fornsagor. Man bibehåller äfven
hans mindre efterföljansvärda sidor, ordlekarna, ojemnheten, rimmeriets
öfverflöd. Men en stor egenskap hos honom har visserligen gått förlorad,
den antikt manliga och rena sinnesförfattningen. Det uppstår ett
mångläseri, som går hand i hand med den fullkomligaste brist på sann
smak. Marini föredrages framför Tasso, Ronsard framför Petrarca. Der det
ej fanns någon kritik, måste det ännu mindre finnas någon sjelfkritik.
Således händer, att äfven rikt begåfvade författare ofta parodiera sig
sjelfva. Vi nämnde, att hos Stjernhjelm förefanns ett visst utile dulci,
en viss nykter uppfattning af poesin, förenad med en i det hela måttfull
form efter antika mönster och en hög tanke om skaldekonstens värde, om
den blott blefve rätt tuktad och uppfostrad. Denna riktning hos
Stjernhjelm ärfves af hans varmast tillgifne och närmaste lärjunge,
Columbus, som ersätter, hvad han saknar af mästarens originalitet, med en
större innerlighet och smidighet, samt af Lagerlöf, som, sjelf stor
latinsk vältalare och skald, med lika liten skaparkraft som Columbus
ytterligare polerar och utbildar mästarens formsinne. Efter dessa
fortsätta andra rimmare den didaktiska riktningen. Men redan Lucidor, som
äfven fått höra månget ord från Stjernhjelms läppar, börjar träda ifrån
den raka stråten och åt sidan. Denne, begåfvad med egen originalitet,
utgår från mästarens glada och djerfva poesi-medvetande. Han bryter med
den åsigten, att muserna skola vara uppbyggliga och docerande (i sin »Om
en mös pligt» är han blott bearbetare) och proklamerar diktarens ohejdade
liflighet och sjelftillräcklighet. Om också detta hos honom ofta urartade
till försummelse af formen och till ett slags poetiskt fribyteri,
betecknar det dock onekligen ett framsteg, och Atterboms uttryck, att han
på samma gång förlorade sig i den stora samtida rimmarmassan och likväl
höjde sig öfver den, kan å andra sidan betyda, att han förde poesin ur de
lärdas krets ut i lifvet. Dock måste han härvid ofta gifva en ren och
odlad smak grofva örfilar och sväfva mellan den retoriska flykt och
platthet, som redan starkt erinrar om Lohenstein. Steget tages omsider
fullt ut af seicentisternas efterhärmare. Man ville hafva en fantasirik
och liflig skaldekonst, men också återföra den från gatans råheter till
ett städadt och sirligt, efter tidens smak förnämt manér. Detta blef
vissa högtuppsatta och för en korrekt språkutveckling nitälskande herrars
uppgift. Redan Kristinas hof talade italienska; nu blef Marinis och
Guarinis seger fullständig. Den klassiskt och humanistiskt grundlige
Liljenstedt, författaren till »Klagan öfver Iris' afresa», imiterade
»Pastor fido»; envoyén vid engelska hofvet, Lejoncrona, fortsatte
manéret; presidenten, baron Gustaf Rosenhane kallade sig »den skogkäre
bergsbon» och tvang det då varande svenska språket att ikläda sig
sonettformen i 100 klangdikter till sin »Venerid»; slutligen kom
Dahlstjerna, hvilken con amore sökte öfversätta »Den trogne herden» och
införde ottave rime i sin »Kungaskald», som måste hafva utgjort en
verklig jättemöda med sina 271 stanzer. Men det var gifvet, att det ännu
ouppodlade svenska språket skulle visa sig motspänstigt. Dertill kom de
använda mönsternas egna anlag för flärd och bombast. Följden blef en
blandning af platthet och dialektgodtycke med diktionens djerfhet och
delvisa fulländning, som gifver dessa dikter ett för oss vidunderligt
utseende. Vi må dock besinna det sisyfusarbete, som dessa män företogo
sig, att på samma gång tillskapa och på sydländskt manér versifiera vårt
tungomål. Men föga mindre förvånad skulle väl Stjernhjelm sjelf hafva
blifvit, om han fått läsa sådana alster från män, som sade sig utgå från
hans skola och föredöme.
Vi hafva yttrat oss något utförligare om poesins tillstånd i allmänhet på
Lucidors tid och om hans förhållande till de samtida svenska skalderna
för att visa, hurudan skaldekonsten måste synas för hans ögon, och för
att derigenom kunna tydligare bestämma, hvilken plats han sjelf fann sig
lockad att intaga inom sin samtids vitterhet. Hvad som utgör hans
gynsammaste kännemärke, och hvarigenom han i sjelfva verket visar sig som
en sannare och originellare poetisk natur än Columbus och Lagerlöf, är
hans i ord och handling å daga lagda tro på, att poesin är till blott för
sin egen skull och att den, utan att behöfva stödja sig på några
bundsförvandter, har rätt att kasta sig ut i lifvet. Härigenom är hos
honom all utile-dulci-betänksamhet upphäfd, men som långt derefter ännu
många fortforo att stå på denna ståndpunkt, måste han för dem synas som
en betänklig skalde-äfventyrare. Stjernhjelm, hvars snille visserligen
var fullt vuxet och omedvetet genomträngdt af samma glada och fria
uppfattning, hade dock stött på ett alldeles obearbetadt språk och en
ännu ointresserad allmänhet, så att han vid sitt tunga arbete att nyskapa
dem båda ej hann fullt utveckla sina vingar. Columbus och Lagerlöf stå
dervid långt efter mästaren. De nöja sig med att fortsätta hans idrott
att uppodla och förädla diktionen för att göra den värdig en klassiskt
bildad och fordrande publik. Lucidors poesi deremot bryr sig ej längre om
detta försigtiga uppfostringsarbete, utan ger sig direkt ut bland
allmänheten, i hvilken som helst drägt den är iklädd för stunden. Om
äfven hon, som all den tidens svenska poesi, måste stöta på prosodiska
och stilistiska klippor och svårigheter, stannar hon ej och arbetar bort
dem, utan hoppar öfver dem som en fors i skummande språng. Deraf denna
vilda energi, detta friska patos, som man ofta anmärkt om Lucidors
dikter. Så väl hopandet af en mängd uttryck och namn, hvilka alla
beteckna samma sak (med påverkan af Lohenstein), som upprepandet af
interjektioner och andra partiklar äro endast de yttre sidorna af detta
skaplynne. Hit höra äfven likgiltigheten för alla konstmessigare
versformer, trots den lifliga och hastiga rytm, som skalden vet att
ikläda sina framstörtande tankar, ovårdsamheten om hvilka ord bäst passa
för en högre stämning, hvad som utvisar frånvaron af sorgfällig
granskning och sjelfkritik, slutligen den totala bristen på hvad
latinaren kallade verecundia. Betänksamhet och försigtighet eller en
urskiljande smak får man ej söka hos Lucidors verser. De drifva den så
kallade licentia poetica till sin yttersta konseqvens. Det skummar en
viss vild lefnadsglädje, men blott på ytan, öfver hans dikter, ofta der
den inre sinnesstämningen fullkomligt saknas, karrikerad till trots och
liknöjdhet eller renad till sublim betraktelse öfver intigheten. Det är
en sprittande kraft, men som vänder sin flykt mot grafven och
förgängelsen, liksom denne Stjernhjelms ungdomlige Herkules till sist
göres uppmärksam på, att
»Döden är yttersta målet, hvari vi samkas och ändas».
Det faller af sig sjelft, att hvad vi här sagt är en karakteristik i
största allmänhet och ej tillämplig på hvarenda produkt af hans
diktarförmåga. Särskildt utmärka sig flera af kärleksvisorna för sitt
enkla, trohjertade och ömma innehåll. Emellertid måste det medgifvas, att
en sådan ande med alla sina oregelbundenheter måste bilda ett helsosamt
afbrott i det eviga versarbete och diktionsstädning, som utmärker
Stjernhjelms närmaste lärjungar, och att Lucidor genom sin friska, om än
fribytarmessiga lefnadsflägt bildar ett bestämdt utvecklingsskede inom
den af mästaren skapade fosterländska poesin.
Men de oundgängliga felen hafva tyvärr ej heller dröjt att visa sig för
den opartiske läsaren. De låta lätt reducera sig till ett enda,
vårdslöshet. Samma energi, som jägtade honom att skrifva vers, hindrade
honom att vid mötande svårigheter besinna sig, förädla uttrycken och
bringa dem till ett harmoniskt helt. Det är intet koketteri med sin lätta
versifikationsförmåga, utan en bokstaflig sanning, då han öfverskrifver
sina poem »i högsta hast». Atterbom har rätt, då han förändrar detta till
»med hafs». Skalden tyckes aldrig ens haft tid till att se igenom de
hopkomna raderna och granska dem. Han beter sig derunder så, som om han
skrefve endast för den förbi ilande hopen på gatan, eller som om ingen
kritik och framför allt efterverld funnes till. Det är en sångmö, som
aldrig bryr sig om, hur hennes garderob är försedd, eller toalett tager
sig ut, ehuru hon eger diamanter och juveler. I afseende på innehållet
yttrar sig vårdslösheten i en ojemnhet och blandning af höga och platta
idéer, som visserligen höra tiden gemensamt till, men här dessutom synas
nästan med flit tillkomna. Och dessa idéer äro i sanning ej nogräknade
med på hvad sätt de uttryckas. Om de ord, han använder, verkligen äro
högsvenska eller han hört dem från någon provinsdialekt, bekymrar honom
alls icke, när han behöfver dem. Den yttre formen är lika flyktigt
behandlad. Den förvånande ledigheten att rimma tyckes fritaga skalden
från hvarje fordran på korrekt och stilbunden diktion. Alexandrinerna
halka lätt undan, men om den ena ej räcker till att i hast uttrycka
tanken, kastas det enda återstående ordet utan vidare besvär ned i den
andra och efterföljes af punkt, eller i motsatt fall, om alexandrinen är
för lång för tanken, insättas onödiga eller rent af olämpliga ord i
versraden, ett förfarande, som skulle bragt Malherbe och Boileau till
ursinne. Lucidor har ej heller sträfvat efter att rikta vårt tungomål med
nya versformer från mer utbildade språk; han är ovanligt nykter i den
vägen. Blott få gånger experimenterar han med sydländska versformer,
hvarom mera sedan. Han har märkvärdigt nog icke skrifvit en enda svensk
hexameter (han förfärdigade dock goda sådana på latin), ej heller en enda
klangdikt eller sonett, trots mästaren Stjernhjelms föredöme. Med all sin
förmåga i versifikation har han aldrig försökt att ikläda svenskan en
antik rytm, ja, ej ens användt några konstmessigare versformer på de
bildbarare utländska språken. Man ser att en dylik möda skulle hafva
besvärat hans sångmö. Det vanligaste versmåttet han begagnar är
alexandrinen. Här och der förekomma dock mycket korta versrader, som äro
behandlade med utsökt ledighet. Lika enkel är hans repertoar i afseende
på poesins hufvudarter, inga episka eller dramatiska ansatser, vare sig
från modern eller antik synpunkt, inga pindariska oder och hymner eller
försök till någon sammanhängande diktcykel. Hans lyrik inskränker sig
till enstaka kärleksvisor, dryckessånger samt psalmer, förutom
begrafnings- och bröllopsverserna. Han har tydligen satt det att lefva
som poet högre än det att arbeta som poet. Men lika mycket som innchållet
är formen nödvändig för att blifva en klassisk författare. Derföre är
hans genius, så nyttig hon än var för utvecklingsgången af den karolinska
poesin, och trots alla de antika namn hon har på tungan, ett barn från
gatan med stora anlag men vårdslösad uppfostran, hvad som också en lång
tid hindrat henne från att blifva upptagen och erkänd inom de andras
ärofulla krets. Och den efterföljande italieniserande skolan gick i sin
ordning ett betydligt steg framom Lucidor, i det att den återförde den
svenska poesin, som af honom höll på att förvildas, till lärdomens och
förfiningens hem och framför allt underkastade det svenska språket ett
uppfostringsexperiment, hvartill det aldrig sedan erfarit maken.
Det vore dock orättvist, att anse Lucidor ensam skyldig till dessa
försummelser mot det poetiska jemnmåttet och språkrenheten. Det hörde
tvert om till den svenska skaldekonstens födslovånda att frambringa
dylika vidunderligheter, oaktadt man hade så mycken kunskap om de högsta
och renaste mönster. Ett kulturspråk och en poesi byggas vanligen ej på
en dag. Det är ej all poesi, som i likhet med den helleniska och
toskanska springer fullrustad fram för verlden. Det var ju knappt ett
sekel före den franska klassisitetens oupphinneliga formskönhet och
lagbundenhet, som Frankrikes moderna skaldekonst leddes af Ronsard, till
och med af en Bartas. Då geniet är en ingifvelse af naturen, är den sanna
smaken ett resultat af civilisationsarbetet och sjelfva qvintessensen
deraf, beroende på så många omständigheter och så lättledd från den enda
smala vägen, att man snarare har att sätta sig in uti än blott förvåna
sig öfver dess olika afvägar. Må vi derföre lära oss, att, lika mycket
som vi uppskatta de sällsynta mäns förtjenster som hulpit oss från dem,
äfven förstå de öfrigas nödvändiga beroende deraf. Ingen emanciperar sig
från sin tid. Blott genom att känna det karolinska tidehvarfvets
smaklöshet i poesin, kan man fullt uppskatta den franska klassicitetens
förtjenster inom vårt land. Och vi behöfva blott kasta en blick på det
svenska språkets då varande tillstånd, huru dess stammoder isländskan
först nyligen hade begynt studeras och ännu i vigtiga punkter
missförstods, huru vårt modersmål måste låna sin periodbyggnad än från
tyskan än från latinet, huru det hotades med intrång af främmande ord,
och huru dess grammatik, syntax och ortografi ännu voro så obestämda och
af ingen antagen regel bundna, att hvar man skref ungefär som han
behagade eller det föll sig bäst för hans meter och rim, och vi skola
lätt förstå den glödande ifver, hvarmed en Tjällman, Columbus, Rosenhane,
Svedberg i sin »Schibboleth» m. fl. sökte utforska det och binda det vid
vissa dess egna bestämningar. Hvarje poet från denna tid är på samma gång
en språkkonstnär och patriot. Stjernhjelms dubbla sträfvan att
grammatisera och dikta på vårt språk bibehåller sig hos alla hans
efterföljare. Trots all sin vårdslöshet har äfven Lucidor ej vanslägtats
från sin mästare. Nästan inga främmande ord eller vändningar få förekomma
i hans poesi. Han angriper på flera ställen dem, som i sin löjliga
fåfänga föredrogo det utländska framför »faderlandet». Om hans smak är
bizarr, är den visserligen ej sämre än Dahlstjernas. Om språket hos honom
är inkorrekt och inkonseqvent, är det ej mycket bättre behandladt hos
Spegel. Ty förbistringen var så stor, att samma män, som i tal och skrift
mest ifrade för svenskans renhet, sjelfva skrefvo en dålig svenska.
Sålunda när vi nu, före betraktelsen af hans särskilta dikter, meddela
några detaljer härom, må man ej taga det så, som om Lucidor ensam gjort
sig skyldig till följande smaklösheter, utan som ett prof på, hvad både
han och andra skalder då ansågo för vackert eller tillåtligt.
I allmänhet beteckna Lucidors alexandriner ett framsteg före de dittills
bildade, och versslaget blir genom honom fullt hemmastadt i det svenska
språket. Han behandlar dem med synbarlig förkärlek, och de låna sig
villigt och ledigt åt hans hastiga författarskap. Ja, det kan blifva
fråga, om ej hans så till innehåll som form otvungna alexandriner kommo
de fransyska närmare än de gustavianska med deras despotiska cesur och
stereotypa s. k. högre stil. Flera af dem se så akademiska ut, att de
skulle funnit nåd för Bloms ögon, t. ex. följande praktfulla antiteser:
»Hvad är för hiertans lust, när man thet achtar ära,
I träldom uthan tvång medh frijheet kädior bära!--
(Det dåliga) thet grönskar lager-lijkt,
Blier fast aff ähra armt, dok utaff åhren rijkt.--
Vij lykta[32] billigt grååt, hvar hennes frögd begynns.--
Knapt var ännu uthbrunnin
Then fakla _Hymen_ tändt, ok thu är bort försvunnin.--
Fast om hans späde lijf i morgon'n fann sin kväll!--
Nu döden dräper en ok mehr än hundra sårar».
Men andra åter äro desto klenare. Ibland måste tonvigten sättas så här:
»Til menniskiáns tiänst trälar»--»Hvem är et så' dumbt took»--»Kund'
oskämd i' dygd pråla»--»Uthaff thenné matrona». Det kan då vara af mindre
vigt om han än säger Methusálem än Methúsalem. I sitt rimmande följer
han, i likhet med sina samtida, tyskans föredöme. _Nytta_ och _sitta_,
ja, äfven _finnes_ och _synes_ förekomma. Blir det svårt att få något
rim, tillgripes ett dialekt-uttal, t. ex. _vana_ och _stana_ (i st. f.
stanna). Sällan rimmar han in uti versen. Det sker dock i några af hans
sångbara visor. I alexandrinerna hafva vi funnit det blott på ett enda
ställe. Någon gång försöker han sig på en sydländsk och konstfull
versform, t. ex. ett språkexperiment från Upsala, kalladt »Svijklige
världens oundvijklige öd'-dödligheetz sorg-tröstande lijk-sång». Ibland
lyckas han der rätt bra, t. ex.:
»Alt är, hvad som här kan finnas
Ok besinnas,
Hvad som någon någ'nsin veet,
Obeståndigt: mans bedriffter,
Skriffter, griffter.
Stadig är ostadigheet.»
Men ibland tager sig detta rimsökande i svenskan löjligt ut, åtminstone