Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 06

Total number of words is 4142
Total number of unique words is 1884
22.2 of words are in the 2000 most common words
30.2 of words are in the 5000 most common words
34.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
till baka för att genomstinga honom, ehuru den olycklige redan då måst
hafva förlorat all kraft, samt sade åtskilligt annat lögnaktigt. Furubom
friade sig med, att han klockan 8 samma morgon gått ut offentligt och
mött Bohm på Söderbro vid slussen och omtalat för honom dådet. Klockan 12
på middagen hade de ytterligare träffats i Bohms qvarter på Hornsgatan
hos mäster Anders Bagares enka »och då intet annat talt än beklagat den
olyckan». Han blef frikänd. Lucidors enda »måls- och skyldsmän», mäster
Johan Groop och vaktmästaren på accisen Jost Stare, gjorde allt, hvad i
deras förmåga stod att beifra saken. Troligen var det också de, som, enär
den döde sjelf ej lemnade efter sig tillräckligt, bekostade hans
begrafning. Han, som besjungit så många andra ståtliga likfärder, begrofs
väl på det enklaste sätt, och man vet ej ens, på hvilkens kyrkogård
skaldens stoft nedsattes.
Emellertid satt löjtnant Storm fängslad. Man hade i början fört honom
till slottet, der då »arrest fanns för folk af bättre vilkor och
kondition» under drottning Kristinas egen fordna våning, men snart
förflyttades han till »Hvita hästen», ett hårdt och med pinoredskap
uppfylldt fängelse strax ofvan marken i det gamla rådhuset vid
Stortorget. Der bredvid hade stadsvakten sin post. Vaktmästaren Björn,
som tycks varit en enfaldig och slapp person, erhöll sträng tillsägelse
att hålla uppsigt, i synnerhet på denne fånge. Anhöriga och vänner hade
dock tillstånd att besöka honom. Domen för mord skulle snart fällas, då
hans moder, enkefru-öfverstelöjtnantskan Möller (således för andra gången
enka) lyckades befria honom. Den 7. november 1674 gick hon, som vanligt
åtföljd af sin tjensteflicka, in i sin sons häkte. Löjtnanten, som sades
vara mycket sjuk, hade nyss slutat sin middagsmåltid och syntes utifrån i
sin nattrock gå till spiseln att värma sina fötter. Modern skref ett bref
vid bordet. Sedan insläpptes till fången två kamrater, Lohde, och derpå
fyra andra män, alla med värjor, hvilka stälde sig mot fönstret för att
hindra vakten att se, hvad som förehades. Det hade blifvit mörkt. Endast
ett vedträd låg och rökte i spiseln. Ett ljus upptändes, men sedan det
fått tjena till brefvets försegling, släckte pigan det. Strax därefter,
vid 5-tiden, kunde Björn, som stod på trappan med ljus i handen, räkna de
sex männen, som åter gingo ut. Men som det fortfor att vara mörkt nere i
fängelset, steg han dit ner med sitt ljus och fann fogeln utflugen ur
buren och öfverstlöjtnantskan liggande i sängen i sin sons ställe. Det
gjordes allarm, men hvarken Storm, som hädanefter alldeles försvinner ur
historien och således aldrig, som det uppgifvits, fått någon lejd af
regeringen, eller bröderna Lodhe eller de andra obekanta männen kunde
anträffas. Modern ville man ej straffa, men rådsturätten dömde Björn,
oaktadt alla hans tårar och böner, för hans försummelse till samma straff
som mördaren och de lägre stadsvakterna till att mista tjensten och att i
tre dagar, en timma per dag, »rida uppå trähästen». Huru hofrätten sedan
ansett saken, vet man ej. Med denna myndigheternas stränghet slutade
således hela målet, handlingarna deruti begrafdes bland massan af öfriga
papper, och tomma sägner och allehanda missgynnsamma rykten fingo
småningom ersätta sanningens plats.[31]
Det hörde till tidens sed att skrifva verser öfver aflidna märkvärdiga
personer. Så skref Columbus öfver Lucidor följande epigram:
»Den sig i all sin tid olycklig sjelfver spådde,
Han ock uppå sin tid olycklig ända nådde.
Så såg han verlden sin. Gack nu, ehur du heter,
Och säg, att ej är sannt: Poeter ä' profeter!»
En af hans beundrare, numismatikern Nils Keder, som då var helt ung, men
sedan blef assessor i antiqvitetsarkivet och som äfven skrifvit åtskillig
vers, försåg Andersins upplaga af Lucidors skrifter med ett italienskt
epitafium öfver skalden:
»Trafitto, Lucidor, dal ferro muori?
O destin crudo, o colpo veramente,
Funesto, acerbo, infelice e dolente,
Ch' insieme trapassa mille altri cuori!
O sventuroso fin di chi si disse
_Odiato dalle stelle_, mentre visse!
O Lucidor, io piango la tua sorte,
E piangerian le Muse latine, francesi,
Toscane, tedesche, inglesi, svedesi
E fiaminghe, ma qui teco son morte.
I sednare tider har Vilhelmina Stålberg tagit honom till hjelte i en
roman och Wijkander i ett historiskt skådespel i fyra akter. Det behöfver
knappt anmärkas, att deras bearbetningar har intet med hans historiska
personlighet att göra.
Lucidor utgaf ej sjelf andra än sina tillfällighetsdikter, som på lösa
blad trycktes för bokhandeln och dels utdelades bland gästerna, dels för
tillfället uppköptes af de nyfikna. Men han fick flera beundrare, som
sysselsatte sig med att hopsamla hans arbeten, så väl de redan tryckta
tillfällighetsrimmen som de andra blott handskrifna sångerna. Vi hafva
nämnt erkebiskop Erik Benzelius, som lät trycka fängelsevisan. Likaledes
hafva vi omtalat det bekanta arket Bs förnyade publikation 1707. En annan
samlare skall hafva varit guvernementssekreteraren i Göteborgs och Bohus
län, Olof Wexionius den yngre, hvilken efter anmodan skref ett klent
ingångspoem till utgifvaren af Helicons blomster och synes hafva dött ej
långt derefter. Sjelf är han författare till en verscykel, »Sinneafvel.»
Men den ifrigaste var ofvannämnde Nils Keder, som skall hafva »med mycket
besvär samlat auctoris defecte och illa medfarne koncepter». År 1685
utkommo, enligt Palmsköld, några af hans andliga dikter under titel
»Lucidors lucida intervalla eller goda och gudeliga tankar om menniskans
dödlighet och verldens fåfänglighet, författade uti trenne visor, hvilka
till andras varning äro lemnade af honom, som sig kallade den olycklige
Lucidor» (in octavo). Boken kunde redan af Lidén ej mera återfinnas, men
1844 hittades ett exemplar, som kom till kongl. bibliotheket. I Linköping
finnes en af Spegel gjord afskrift. Den egentliga och fullständiga
upplagan af hans poemer utgafs år 1688 under Johan Andersins namn, och
kallas »Helicons blomster, plockade och vid åtskillige tillfällen utdelte
af Lucidor den olycklige, det är alla de poetiska skrifter, som
författade blefve af Lasse Johansson». Utgifvaren uppgifver dessutom
början af tretton andra visor, som han kände till, men dels icke funnit,
dels funnit ofullständiga eller i oläsligt skick. De äro 1) »Lisille, du
min hjertans själ, min tröst», 2) »Jag svor, jag skull ej vika ifrån
ditt», 3) »Ack, ack, min själ, du vet, jag kan ej mer din låga», 4) »Är
någon osäll såsom jag, är någon till, hvis», 5) »Vill du mig förebrå,
hvad jag har gjort», 6) »Kan någon lida större qval än den i tysthet», 7)
»Så skall en evig tystnad mig tillbinda, att jag», 8) »Wohl dem, der
sonder Traurigkeit in Lust ohn' Lieb'», 9) »Soll denn, Climene, meine
Wonne», 10) »Ach, wie lange soll sonder Ruh, o Lieb, sich», 11) »Fast
mången giftermålet rosar, dock håller jag», 12) »Mitt hjerta vill i
tusen stycken spricka», 13) »Nyss, när Frigga satt i badet, had hon
Astrild». Den sista af dem, som är lekande men obscen, finnes dock
handskrifven i palmsköldska samlingarna. Det är möjligt att någon annan
af visorna, ännu oupptäckt, förmultnar bland gamla manuskript. Äfven i de
af Andersin utgifna poemen finnas här och der lakuner, som utvisa i
hvilket söndrigt skick de anträffats. Tre af de andliga visorna inkommo i
Svedbergs och derefter i vår nu varande psalmbok, ehuru något förkortade
och ändrade. Presterna hade just samma år, 1688, utverkat en
censorsinstruction på tillfällighetsrim, »som mesta dels pläga vara
odugliga både quoad materiem et stylum». Derföre ställer sig nu
utgifvaren under den berömde Lindskölds och landtmarskalken och
hofkansleren, friherre Nils Gyldenstolpes mäktiga beskydd, »enär han
funnit högst nödvändigt att i all underdån, ödmjukhet ersöka för bemälte
verk detta värn och beskydd för att ej äfventyra åtskillige vidersinnige
omdömen, besynnerligen deras, som kittla sig att lasta och danta andras
välmening». Och i kongl. maj:ts nådiga privilegio läses »att bemälte
arbete och skrifter för deras både invention och komposition ett temligt
beröm vunnit hafva och kunna tjena mången till en god anledning och
förkofring uti den svenska poesin». Men Andersin, som väl egentligen
blott sysselsatt sig med tryckningen, har genom sin upplaga illa gagnat
skaldens minne. Ty som Atterbom säger: »Lucidors sista olycka var, att
hans skrifter föllo i händerna på en utgifvare, hvars redaktion är ett
mönster af allt tänkbart slarf, så i ordnande som i manuskript- och
korrekturläsning». Isynnerhet äro mytologiska och geografiska namn
förvrängda. Ofullständig, är Andersins bok ånyo upplagd i en
duodesupplaga af 1835 bland Bonniers samling af »Klassiska författare i
svenska vitterheten». Den kallas ock »Helicons blomster». En ny upplaga
är i våra dagar utgifven af P. Hanselli i hans »Samlade vitterhetsarbeten
af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin». Vi hafva jemfört
Hansellis och Andersins editioner med hvarandra vid betraktelsen af
Lucidors egentliga skaldskap och betydelse för vår litteratur, hvartill
vi nu öfvergå.
-----
[1] = ändas.--I den del af vår afhandling, som utgör
biografin, hafva vi vid citater af Lucidors verser, så
vidt det kunnat ske utan men för originalets rätta
uppfattning, något moderniserat stafningen, hvaremot i
den andra delen, handlande om hans skaldskap, versen
öfverallt ordagrant aftryckts.
[2] Bartolus de Saxo-Ferrato och Baldus de Perusio voro
berömda italienska jurister, som lefde på 1500-talet.
[3] = vetat.
[4] = mönja.
[5] = luktar.
[6] En förvrängning af Orvietán.
[7] = med sken af att vara vis.
[8] = mörka.
[9] = fort.
[10] Af isl. ordet ást = kärlek. Utan tvifvel en härmning af
Stjernhjelm, som i vårt språk infört namnet Astrild.
Ordet var ännu ej glömdt i folkspråket. Uttrycken
ást-eld och ást-liungand' förekomma hos Lucidor.
[11] En då bruklig sällskapssed att utdela presenter.
[12] Jemför hans epitafium öfver Figrelius:»[Greek:
_Hêlios_], sol, unde Figrelius, quasi figura solis».
Sådant roade tiden mycket.
[13] Genom häradshöfding Amnell, som upptäckt papperen, samt
genom aktuarien Brissmans och registratorn
Schützercrantz' tillmötesgående har det varit oss
möjligt att genomgå dem, och aflägga vi härmedelst vår
tacksamhet derför.
[14] = splitter galen.
[15] = svartsjuka.
[16] = behaga.
[17] = peruk.
[18] = ofta.
[19] = band i eldfärg och högrödt.
[20] = krås och manschetter.
[21] = en lek. Se Rudbecks Atland, II, 539.
[22] = likväl.
[23] = svanemjuk (jemför det danska blød).
[24] = skrädt bröd.
[25] [Greek: _Sôchratês mainomenos._]
[26] = dum tölp. En sarkasm. Se Ihres Glossarium I. 893.
[27] Skall vara en tvetydig qvickhet vid ett bröllop.
[28] = god vilja att vara en till nöjes; ej vårt begrepp om
välvilligt, som åter hette »välment».
[29] Det åtgick dessutom 20 daler till papperet (ett helt
ris) och 12 daler i tryckarlön. Men kyrkoherden, som
höll likpredikan, fick två förgyllda silfverbägare,
vägande 90-1/2 lod och värderade till 248 daler.
[30] Elers känner ej till när tomten afbrändes, och på kartor
från 1626 och 1640-talet i Stockholms ingeniörkontor
står den utsatt i sitt närvarande triangulära skick.
[31] Det är litteratören C. H. Atterling som i Göteborgs
handels- och sjöfartstidning under rubrik »Huru Lars
Johanssons mördare undkom» publicerat ett sammandrag af
vittnesmålen härom inför kämnersrätten. Vi begagna här
tillfället, att frambära vår offentliga tacksamhet till
herr Birger Schöldström, hvilken, ehuru sjelf Lucidors
förre biograf, med utmärkt beredvillighet ställt alla af
honom och andra insamlade upplysningar till vår
disposition.


II.

Lika ogynnsamma omdömen hafva fällts om hans efterlemnade skrifter som om
hans lif. Man ser, att hos de mildaste granskarena det är mera välviljan
och medlidandet än den strängt rättvisa kritiken som talar. Redan tidigt
har den opinion utbildat sig, att det var Bacchus, som både drifvit honom
till att dikta och störtat honom i grafven. I Hedvig Charlotta
Nordenflychts uppsats, »De svenska poeter», möta vi den första vittra
kritiken öfver honom. Hon låter Stjernhjelm helsa de svenska skalderna en
efter annan:
»Alla han I burskap vunnit
På det vittra Helikon.--
Du, hvars eld så ojemnt brunnit,
Nalkas, Lasse Johansson!
Kom, att bland din samtids lärde
Ett berömligt ställe få,
Fast du skaldeådran närde
Minst ur Aganippens å!
När du dina gudar prisar,
Fröjas nåd och Bacchi saft,
En Anakreon knappt spisar
Mot din liflighet och kraft.
När din sorg, din kärlek råder,
När dig sjelf du sjelf är lik,
Flödar en poetisk åder
I en grafskrift om en Strijk.
Några fler de tecken bära:
»Syndarns bot» och »Möjors pligt».
Såleds röjas kunskap, lära,
Språk och bildning i en dikt.
Men du kan bland skalder finna
Ej det främsta rum med skäl
Eller bästa kransen vinna,
Ty du sjöng så sällan väl.»
Men med hvilken förblindelse kan hon ställa »Möjors pligt» och »Syndarns
bot» bredvid hvarandra i värde? I Carlesons samling finnes Lucidor ej
upptagen, ej heller läsas några prof af honom hos Sahlstedt. Denne har
dock sökt motivera sin uraktlåtenhet. Efter att hafva yttrat, att han hos
Columbus ej funnit ett enda stycke, hvarmed han kunnat förnöja läsaren,
tillägger han: »Samma olycka har händt mig vid genomgåendet af Lucidors
eller Lasse Johanssons skaldeverk, ehuru gerna jag önskat kunna få plocka
några af 'Helicons blomster' och sätta i min samling. Men jag lärer
behöfva ett längre företal till min ursäkt för det jag inga rosor hemtat
ur Runii 'Dudaim'.» Hvilken besynnerlig sammanställning och framför allt
granntyckthet hos en man, hvars antologi har upptagit så mycket
underhaltigt och nu alldeles förgätet! Lidén uttalar sig ungefär så:
»Hans sånger insmyga sig genom sin undransvärda lätthet i läsarens
sinnen. Men om han dessutom hade efterföljt denna Horatii föreskrift
»Carmen reprehendite, quod non
Multa dies et multa litura coercuit atque
Perfectum decies non castigavit ad unguem»,
och om han användt större omsorg i att polera sina löst framkastade
verser, skulle han utan tvifvel hafva ernått ett långvarigare beröm och
ett oförgängligt rykte. Derföre skola de, som äro vana vid en bättre smak
hos den poetiska skönheten, säkerligen hos honom finna talrika fläckar.
Förutom dem, som han--så ouppodladt som vårt fädernespråk då ännu var--ej
gerna kunnat förebygga, måste man fördömma ej blott en alltför ymnig
påminnelse om gudar och gudinnor utan äfven en stil, som allt för bjert
afsticker från de gamles mönster.--Ej heller kunna hans allt för
slippriga och tvetydiga gåtor behaga sedigt folk. Men detta och annat
lika tadelvärdt skall likväl en mild läsare af skaldens verk tillgifva
honom, då på hans tid den fosterländska poesin låg nästan nere
ouppodlad.--Vinkällaren har merendels varit musernas boning, hvarest den
starkt vinbegjutna poetiska ådran ej styrdes hvarken af hederns eller
skaldekonstens fordringar.--Den som besinnat huru svårt det är att
uppfylla en poets kall att i lika mån undervisa och förnöja, när helst
till besjungande af någons brudsäng eller dödsbår pennan måste sättas i
rörelse med vanans och nödvändighetens hela slentrian, skall ej undra
öfver, att dylika sånger ibland kunna vara sömngifvande. Emellertid läsas
dock många goda, ja sköna saker i hans samling.» Akademikern Blom, som
naturligtvis ej kunde hafva något sinne för den karolinska periodens
framfart med »smaken», hånar hans långa, löjliga titlar, sällsamma
förvecklingar af auktorsnamn (det var utgifvarens fel) och osmakliga
gåtor m. fl. råheter. »Lucidor var kanske ej utan snille och var säkert
ej utan kunskaper, men har vårdslösat med begge. Hans skrifter röja en
viss vild energi, någon färdighet i versifikationen, mycken oegentlighet
i uttryck och en fullkomlig brist på granskningens möda. De synas med
säkerhet bevisa hans oregelbundna lynne och hans sätt att författa vid
pokalen.»
De nyare granskarenas dom utfaller föga gynnsammare. Sondén börjar med
att påpeka poemens slarfviga författande och dåliga utgifvande, så att af
de många bröllops- och grafsångerna ej en enda är läsvärd utom på sin
höjd »Kom', säjen mig nymfer!». Derpå fortsätter han: »Det är ej få som
tadlat honom, och detta är ej så underligt. Ty det mesta som han
framklottrade på papperet saknar nästan allt värde. Dertill kommer, att
för beständigt heligt och profant, högt och lågt äro blandade med
hvarandra. Slutligen undgår ej litet en ofta trög och hård rytm att stöta
bildade öron. Ej heller kunna vi fördölja för oss, att äfven de sånger,
som framsprungit i en ädlare och högre skaldeingifvelse, mera sätta oss i
spänning medelst sin rysliga och framstormande häftighet än de förnöja
oss genom poesins gudaborna och rena hänförelse.--Likväl saknade han ej
helt och hållet sånggudinnornas ynnest. Om nu ingen hittills kunnat
öfvertyga sig härom, skola vi, på det att vi ej må synas fara med löst
prat, exempelvis anföra de sånger, som han skrifvit på främmande
tungomål, hvilka, fastän icke egnade de fosterländska muserna,
tillräckligt visa oss, hvad han kunnat blifva, om han ej alltför mycket
förslösat sina skaldegåfvor.» Men har den, som, enligt Sondéns
medgifvande, utvecklat så mycket snille på främmande tungomål, kunnat
vara så underhaltig på sitt eget? Säkert är, att lika vackra stycken på
svenska kunna hos honom uppletas som de utländska, hvilka vunnit
granskarens ynnest. Hammarsköld, som underskrifver Sondéns omdöme,
skärper det enligt sin vana och förebrår Lucidor, att han prydt sina
dikter med mytologiska namn och personer, dem han alldeles ryckt ur deras
ideala sfer ned i smutsen af sitt eget hvardagslif, att hans rim lifvas
af en vildt och vulkaniskt brusande energi, en nästan till vansinne
gränsande häftighet, som tydligt utmärker en fullkomligt störd harmoni
mellan skaldens alla inre krafter, hvadan han också fann ett särdeles
nöje uti att leka med de högsta motsatser, hopförande dem i en enda
föreställning. Efter denna romantiska målning påpekar han ytterligare,
att Lucidors bacchussånger hänvisa på Bellman. Atterbom, som aldrig kan
frigöra sin granskning af hans poesi från de ogynsamma ryktena om hans
utsväfvande lefnadssätt, talar om den ton af likgiltighet, trots och hån,
som genomgår hans dikter, de hjertskärande ljud, som emellanåt frambryta
ur det förstörda strängaspelet, samt att han med allt sitt hafs och slarf
aldrig tänkt på att en kritik fanns till eller kunde komma. Wieselgren,
hvilken lika litet som Atterbom kan skilja mellan hans poesi och hans
lif, prisar väl hans psalmer, »få ha bättre än han sjungit ångrens qval»,
men låter undfalla sig yttranden som »dessa tvillingstjernors luntor i
vitterhet af bestäldt rimgods» (det menas Lucidor och Runius). Vår siste
allmänne literaturhistoriker, Malmström, som i första delen af sitt
arbete råkar hafva en Atterboms korta men mästerliga skildringar före sig
och för resten icke tyckes hafva uthärdat att genomläsa alla de
vitterhetsalster, hvarom han måste fälla sin dom, bevärdigar Lucidor
blott i förbigående med två utlåtelser, hvilka begge råka att vara
missledande. Den ena framhåller den låghet i sinnet, som kom Stjernhjelms
manliga glädtighet att urarta till ett smaklöst och föraktligt buffoneri,
och som förnedrade poesin till ett tillfällighetsrimmeri för pengar och
den stjernhjelmska sånggudinnan till en kammarpiga vid bröllop och andra
högtidligheter.--Det är icke från en så hög ståndpunkt som ifrån Olympens
solbeglänsta, och jemnkylda höjder, som en billig granskare skall se ned
på det karolinska tidehvarfvets med svårighet sig framarbetande poesi,
utan han skall göra sig förtrogen med tidens eget skaplynne och
förutsättningar. Det andra utlåtandet berör Stjernhjelms prosodiska
experimenterande: Sin höjdpunkt nådde denna osmaklighet hos Lucidor och
Runius, som rimmade sina hexametrar, hvar helst rim kunde fås. Nu
förhåller det sig så, att visserligen Lucidor på sina ställen, äfven han,
skattat åt tidens oriktiga smak härutinnan, hvarom mera framdeles, men
först och främst har han ej skrifvit några svenska hexametrar, således ej
heller kunnat rimma dem hvarken i midten eller i slutet, och i hans
latinska förekommer felet ingenstädes. Sedermera har denna dom sin
egentliga tillämplighet på Runius, men kan aldrig träffa Lucidor mera än
den träffar andra och sjelfva Stjernhjelm.
Det har blifvit ett axiom att hopföra Lucidor och Runius som stallbröder
i platthet, likgiltighet och lefnadssätt. Det är vår skyldighet att till
den förres heder tillbakavisa en sådan sammanställning. I afseende på
karakteren voro de hvarandras raka motsatser, den ene oförarglig och
glad, nöjd med att i alla sina dagar lefva såsom ett nådehjon hos grefve
Stromberg, den andre häftig och olycklig, uppoffrande sin medborgerliga
existens för sitt omåttliga begär efter frihet och oberoende. I afseende
på begåfningen yttrar ju Atterbom, att Lucidor var »till den grad
öfverlägsen i genialitet och energi, så auktorlig som personlig, så af
vittra som af ovittra utsväfningar» och att Runius deremot »i alltsammans
förekommer såsom blott en mattad och beskedliggjord efterklang». I
afseende på stilen i deras skrifter kunna vi ej heller finna någon
likhet. Den ene syftar åt det lekande och småroliga, den andre åt det
patetiska. Hvad plattheten beträffar, är det orättvist att ställa dessa
båda vid skampålen utanför sina samtidas krets. Deras eget publikum, både
det vittra och ovittra, var ej stort bättre. Det fordrades ett
århundrade, innan smaken i Sverige var obestridd. Åtminstone måste den
hugstore Dahlstjerna, som ju Atterbom sjelf på sina ställen förliknar med
en Bengt Bjugg, komma dem ganska nära, och egentligast böra Dahlstjerna
och Lucidor i det afseendet bättre ställas tillhopa än Lucidor och
Runius. Ty de förstnämda egde dock båda obestridligen poesins kraft. En
liten skugga faller till och med öfver Stjernhjelm. Runius, hvilken på
sin tid åtnjöt ett af dessa anseenden, som snarare härröra från ett till
qvantitet än till qvalitet betydande publikum, har derefter inom den
svenska litteraturen nedflyttats till en plats, som starkt påminner om
löjet och medlidandet. Men Lucidor har så väl genom sitt lif som sina
skrifter en gång för alla undanbedt sig att der få hålla honom sällskap.
Naturligtvis är det icke vår mening att helt och hållet opponera oss mot
så många lärda och snillrika män, som fällt de hårda omdömena om Lucidors
poesi. Men liksom vi förut granskat hans lif inom ramen af hans tid och
utveckling, så skola vi nu åtnöja oss med att försöka sätta läsaren in i
den anda, som genomgår hans dikter, de bättre och de sämre. Må vi derföre
hellre höra hans egna toner, så väl deras harmonier som missljud, i
stället för att göra kritiker derom! Det vittra kategoriska omdömet med
sina abstrakta och graderade domslut har aldrig förefallit oss hvarken
till fyllest görande eller respekt ingifvande. Dessutom hafva vi sett
omdömet vexla, om ej lika hastigt som den lättvindiga opinionen,
åtminstone som den olika tidsriktningen och smaken. Så har man äfven i
Sverige ofta ändrat skaldernas ställning. Dock kunna vi till den svenska
granskningens heder säga, att mången gammal reputation, som efteråt varit
af både löjets och kritikens vapen nedstörtad, åter börjar få gälla för
hvad den är. Det farligaste, som kan träffa det poetiska snillet, är väl,
att ett nytt, senare kommet, fördunklar det förra genom originalitetens
och den framryckta tidens överlägsenhet. Men inom andens verld behöfva de
olika storheterna ej tränga hvarandra utan kunna trifvas väl tillsammans.
Och sålunda må äfven i Sveriges panteon hvar och en få sin tillbörliga
och ärofulla plats, hur olika än vår smak vexlat och hur fullkomligare
vår civilisation än utbildat sig. Ty först var under språkets barbariska
tillstånd förmågan att behandla det i vers så glädjande, och
nödvändigheten att rensa det från oorganiska tillsatser så
maktpåliggande, att en lätt och ledig poesi utan sans och smak eller en
genomsvensk språkbehandling utan klassiskt jemnmått och behag måste vinna
en rättvis beundran. Dertill kom det bålstora i anläggningen, oaktadt de
små och ouppodlade medlen, som i likhet med vår politik gifver en nu mera
för oss egen färg åt vår litteratur. Sedan kom ett långsamt
framåtskridande i vitter odling, som omsider kulminerade i den
fransyskt-akademiska smaken, men hvilken senare i den rättmätiga glädjen
öfver sina förtjenster ej förstod att uppfatta utan blott kunde ringakta
de föregående ansatserna. Derefter inträffade de olika skolornas strid,
hvarunder den litterära kritiken måste blifva allt för mycket beroende af
hvars och ens ställning inom stridsfrågorna. Det är kanske den största af
Atterboms vittra förtjenster, att slutligen i sina »Svenska siare och
skalder» hafva sökt att fördomsfritt och opartiskt granska föregående och
samtida, större och ringare skalder. Det är svårt, ja, omöjligt för
hvarje andlig riktning, som ännu behöfver kämpa för sitt erkännande eller
njuter af sitt första segerrus, att oväldigt bedömma andra tider och
författare. Man såg derföre antingen föraktligt ned på dem från sin högre
ståndpunkt eller var oförmögen att förflytta sig inom deras tankekrets
och förhållanden. Men nu mera, då den svenska skaldekonsten hunnit så
stadgad ålder, att den förmår att se tillbaka på alla sina utvecklings
skeden med rättvisa och kärleksfulla ögon, må äfven den karolinska
vitterheten framträda för oss endast i sitt eget ljus. Det är ur en sådan
hänsyn som vi gå att framställa Lucidors diktning. Dock hafva vi ej
dermed afsagt oss rättigheten att betrakta den äfven ur en allmän och
komparativ ästetisk synpunkt, ty den uthärdar att skärskådas äfven från
denna, och för öfrigt är en dylik regel nödvändig för sammanhanget och
uppfattningen af all organisk litteraturutveckling. När vi således vid
behandlandet af Lucidors lif i våra omdömen hejdades af mensklighetens
gemensamma mått af förvillelser, kunna vi i afseende på hans skrifter
visserligen vara strängare, på det att vi ej må råka in på den andra
afvägen eller att ämnets behandling skulle aflocka oss så mycken kärlek,
att vi förbisåge de mötande bristerna och felen.
Då det svenska samhället genom de lysande segrarna plötsligt fann sig
försatt midt uti den stora kulturströmmen, var det naturligtvis med dess
då varande ringa resurser omöjligt, att det skulle kunna inom något enda
verksamhetsfält utveckla sig fullt sjelfständigt, utan det lopp fast mer
fara att öfversvämmas af det främmande inflytandet. Så till exempel
företer vårt språk och vår poesi en anslutning till Tyskland, så att det
karolinska tidehvarfvets litteratursträfvanden endast äro en parallel
till de tyska. Äfven Tyskland behöfde efter det trettioåriga kriget en
pånyttfödelse. Medan de lärda talade latin och de förnäma fransyska,
sökte den aristokratiska Palmorden, Pegnitzschäferbröderna m. fl. samfund
att väcka hågen för vittra idrotter och språkets uppodling. (Det var nu
som den öfversachsiska munarten vann fullständigt erkännande som
skriftspråk.) Förebilderna dervid togos från den romerska antiken och den
italienska efterblomstringen. Den första riktningen, som naturligt nog
förnämligast måste afse formens stränghet och den genom kriget förvildade
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 07
  • Parts
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 01
    Total number of words is 4264
    Total number of unique words is 1785
    24.6 of words are in the 2000 most common words
    34.3 of words are in the 5000 most common words
    39.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 02
    Total number of words is 4326
    Total number of unique words is 1817
    24.8 of words are in the 2000 most common words
    33.7 of words are in the 5000 most common words
    37.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 03
    Total number of words is 4338
    Total number of unique words is 1851
    24.7 of words are in the 2000 most common words
    32.9 of words are in the 5000 most common words
    38.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 04
    Total number of words is 4560
    Total number of unique words is 1786
    25.4 of words are in the 2000 most common words
    35.6 of words are in the 5000 most common words
    41.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 05
    Total number of words is 4509
    Total number of unique words is 1834
    26.1 of words are in the 2000 most common words
    36.2 of words are in the 5000 most common words
    39.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 06
    Total number of words is 4142
    Total number of unique words is 1884
    22.2 of words are in the 2000 most common words
    30.2 of words are in the 5000 most common words
    34.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 07
    Total number of words is 4314
    Total number of unique words is 1818
    21.0 of words are in the 2000 most common words
    30.1 of words are in the 5000 most common words
    35.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 08
    Total number of words is 4205
    Total number of unique words is 2021
    19.2 of words are in the 2000 most common words
    27.3 of words are in the 5000 most common words
    30.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 09
    Total number of words is 4369
    Total number of unique words is 2043
    20.5 of words are in the 2000 most common words
    27.8 of words are in the 5000 most common words
    31.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 10
    Total number of words is 4248
    Total number of unique words is 1784
    23.7 of words are in the 2000 most common words
    33.3 of words are in the 5000 most common words
    38.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 11
    Total number of words is 4098
    Total number of unique words is 1805
    24.4 of words are in the 2000 most common words
    34.5 of words are in the 5000 most common words
    40.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.