Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 04

Rörande är en »Sorgesuck och trösttal», som han affattat till handelsman
Andersens små barn. Det yngsta af dem hade redan genom sin födsel kostat
modern lifvet. Fadern hade rest med dem till Sala och insjuknade efter
återkomsten, medan de vistades der. Han hade skrifvit att de skulle
hemsändas till hans dödsbädd, men de hunno ej förr inom Stockholms tull,
än de fingo höra att deras »far-kär låg på bår». Nu låter skalden de
föräldralösa små utgjuta sin jemmer, och den döde från sin himmel
uppmuntra dem. Betyda ej de här använda initialerna _J. B._ Johansson
broder? I dylika tillgifvenhetssånger kallar han sig _En välönskande
eller välmenande vän_ och tillägger ibland ytterligare »enfaldeligen,
dock välment».
Men allra mest äro dessa senare poemer dyrbara för oss derföre, att vi
genom dem kunna kasta en blick in i skaldens umgängeslif och
bekantskaper. Det förundrar oss att man hittills så litet brytt sig om
att granska dem i denna afsigt. De äro emellertid bestämdt afskilda
redan till titeln från de öfriga, så att ingen tvekan om deras rätta
betydelse kan uppkomma. I allmänhet i akt tager han mycket noga sin tids
fordringar om rangskilnad. Rådhusrättens varning har ej gått förlorad.
Till de anseddare heter det »högst lyckosälla prydliga vignings- och
brudlöftesdag», de ringare få nöja sig med »gladrike vigseldag»,
»hederligen sammanvigdes». Likaså förändrar sig tonen från »i hög, förnäm
heder- och folkrikt likföljes närvaro» till »välprydde jordsättningsdag»
eller »kristhedersamme jordsättning». Vi kunna då lätt finna, hvilka han
nalkas på ett förtroligare och väntrefligare sätt. Hit hör hans »väna
vän», den förr nämde Carlberg, hof- eller huspredikant hos rikskansleren
de la Gardie, och som snart fick pastorat i Vermland. Men betecknande äro
hans täta förbindelser med bergslagsbygden och lilla tullens tjenstemän.
Vi få ihågkomma, att bergslagens jern och andra produkter då mottogos af
de senare i Stockholm. Så har han, utom allt annat, sommaren 1672
besjungit fyra bröllop, som stå med den trakten i sammanhang. Det är en
Schaey eller Shay, fransman eller vallon till börden, hvars fader var
kronans faktor öfver Jäders bruk och tillika dref köpenskap i Arboga,
hvilken lemnade hufvudstaden för att gifta sig och bosätta sig uppe i
landet. Denne var hans vän, och skalden tänkte en gång fira hans
förstföddes ankomst till verlden, han »tänkt' en lagerqvist kring vaggan
till att linda», då han helt oförmodadt fick ett bref från vännen, att
hans fader hade aflidit, så att det blir en sorgesång i stället. Det är
en Trotzig, borgmästare i Falun och en af ständernas förste
bankofullmäktige 1668, som blef kronans inspektor öfver kopparräntan och
från Dalarne öfverflyttade till hufvudstaden och gifte sig der, då vännen
Johansson uppvaktade honom med ett bröllopsqväde. En annan vän var
handelsmannen Brandberg, också från Dalarne, hvars både giftermål och två
år derefter följande död i Stockholm han firar. En uppbördsman vid
Stockholms tolag, Zelin, helsades af skalden, då han ingick ett
förståndigt äktenskap med en duglig qvinna af allmogebörd, som tyckes
hafva födt sig som ljusstöperska. Vid en köpman Classons bröllop var han
närvarande och deklamerade verser, såsom »den som bäst kunde läsa i
bröllopslaget». Med en rådman, vid namn Myrman, och en ålderman för
snörmakareskrået, Tehedt, umgicks han äfven. Utom af faktorer och
handelsmän utgjordes hans sällskap af jurister. Hos en Simonsson,
landssekreterare i Skaraborgs län och gift med borgmästarens i Mariestad
dotter, är han »gammal i gården». Vid kansliförvandten Stamms bröllop är
han med, utklädd till lapp-spåman, går rundt om gästabudsbordet och
skämtar med de sjutton flickorna. Med notarien i reduktionskollegium
Graan har han likaledes stått i förbindelse. Och de sista stunderna af
sitt lif finna vi honom i sällskap med en kapten och en löjtnant samt en
vice häradshöfding, Furubom. Hur går det nu med påståendet om hans dåliga
umgänge? Att en och annan af de ofvan uppräknade (Carlberg, som kastades
i fängelse för en obevislig och ärerörig anklagelse, och Furubom, som i
tjensten gjorde sig skyldig till försnillning) sedermera betedde sig
illa, kan väl ej skada Lucidors rykte. Ty han har aldrig blifvit beskylld
för andra fel än dem, som skadat honom sjelf, och litet hvar vet af
erfarenhet, huru fordoms bekanta kunna förändras och förfalla. Ej heller
hjelper det att antaga, att han i egenskap af poet fått umgås med
personer, som underhöllo, roade sig åt och för öfrigt ringaktade honom,
ty hans stolta och häftiga lynne var ej skapadt för en sådan roll, och
hans språk till dem bär ej minsta spår af ett nesligt beroende. Men
visserligen må den hafva varit välkommen gäst i ett gladt lag, som kunde
skrifva och sjunga dertill:
»Kom', käre bröder, kom'
Och låt' oss denna dag
Dricka friskt i detta lag,
Uti lust och behag
Drifva bort hjertegnag'.
Så låt' glasen gå rundtom!» Etc.
Det har blifvit en allmän tro, att Lucidor varit en drinkare. En af
orsakerna dertill är väl den, att man visste att han, yrkes- och hemlös,
lefde ute på offentliga ställen. Men hvarför har man då ej lika lätt
påstått honom hafva varit en qvinnoförförare? Man har sett verser,
skrifna af honom under rusets inflytelse. Men om en strängare granskning
egt rum, och ej utgifvaren utan urskiljning låtit trycka allt, skulle han
för oss äfven hafva blifvit mindre drinkare. Att han vid bröllop tog till
bästa, deri handlade han ju i likhet med de öfriga gästerna och hela sin
samtid, men då alla de andra personerna nu äro fullt förgätna, hafva åter
hans för stunden hopsatta verser bibehållits och fått anklaga honom ensam
inför efterverlden. En annan anledning till det dåliga ryktet är titeln
på ett hans arbete, »Lucida intervalla». Man har trott, att den hänvisade
på några ljusa ögonblick mellan ett i sus och dus tillbragt lif. Men
ingen särskildt antydan härpå kan den finna, som uppmärksamt och
fördomsfritt genomläser nämda titel i dess helhet, utan blott den vanliga
förmaningen att tänka någon gång allvarligt på döden midt under dagens
mångahanda bestyr. För öfrigt är den enligt tidens sed en smaklös
allusion på namnet Lucidor. Han har skrifvit dryckessånger; de äro blott
två bland sexton andra visor. Äfven skref han ju psalmer. Men till och
med dessa har man begagnat emot honom; man har härledt deras patos från
ångern öfver ett liderligt lefnadssätt. Det bevisar föga kännedom om
arten af hans egendomliga snille, att antaga en sådan bevekelsegrund till
deras författande, och föga tacksamhet mot skalden, att angripa honom
just med det skönaste som han lemnat oss i arf. Columbus, som sagt oss så
mycket om honom, har dock ej nämnt det minsta ord om dryckenskap. I ett
griftqväde, der Lucidor sysselsätter sig med menniskors olika passioner
och vandel, börjar han deras beskrifning så:
»En söker konst och lust på botten uti kannan
Och tror sig vara klok, men vinet är i pannan.
Så snart det dimmar ut, är han en dum're gäck
Än en arkadisk häst, som dricker ur en bäck.».
Visserligen kan man skrifva bättre än man handlar. Men är det antagligt,
att skalden vågat i en offentlig grafskrift gifva sig sjelf en sådan
dementi? Ingen af de anekdoter, hvarmed man efteråt utstyrt honom, talar
om Bacchus, och senare omdömen komma från ett fiendtligt och misstänkt
håll. Det har varit oss obehagligt att ingå i dylika detaljer, men vi
hafva ansett det nödvändigt för Lucidors minne och förklara således, att
inga giltiga bevis kunna uppletas för att han varit en slaf under
dryckenskapslasten. Han har blott betett sig så, som en glad fest och
tidehvarfvets burleska seder inom hans kretsar gjorde ursäktligt.
Dock få vi ej mäta den tidens samhällslager efter vår måttstock.
Klasserna voro då skarpt afsöndrade, när de nu öfvergå i hvarandra. Då
fanns ej denna mäktiga medelklass, som nu dragit bildningen, rikedomen
och makten till sig. En nutidens grosshandlare eller brukspatron skulle
ej förstå den simple handelsman, som sjelf stod i sitt trånga och illa
luktande kyffe till bod, eller den inspektor öfver statens bruk och
räntor, som hörde till Lucidors umgängeskrets. Endast när de blifvit rika
och förvärfvat sig allmännare anseende bland sina likar, upphöjdes de
till rådmän. En nutidens militär, som är sällskapslifvets och balernas
riddare, skulle lika litet kunna jemföras med sextonhundratalets löjtnant
eller fänrik, hvilken aldrig kunde styra sitt lynne och ständigt var
invecklad i blodiga gräl. Och nutidens unga damer af den högre
bourgeoisin skulle ej vilja erkänna den Sissla eller Malen, som aldrig
lemnat hemmet, som knappt kunde läsa innantill och alldeles icke kunde
skrifva en läslig rad, som förgäfves låtsade sig misstycka männens råa
skämt, och som i de förmögnare husen skötte om matskåpet och
bränvinsstopet samt dess emellan sqvallrade och tisslade med sina
leksystrar. Blifna fruar, ställde de sig ofta vid fönsterna eller
portarna och gjorde spefulla anmärkningar om de förbigående karlarna. Men
dessa skaldens bekanta, hvilkas seder han skildrar, voro den tidens
medelklass. Och det språk han begagnar är en trogen bild af medelklassens
då varande språk, ogrammatikaliskt och tungrodt till sina former, naivt
och ej nogräknadt till sitt innehåll, snarlikt det idiom, som nu talas af
vår tids halfuppfostrade allmoge. Man ser blott deraf, bland hvilka
personer han var van att röra sig. Ty hvilken skilnad mellan hans simpla
och inkorrekta, men rent fosterländska uttryck och den halffransyska och
latinbemängda svenska i de mest städade och finpolerade perioder, som vi
läsa uti en de la Gardies och de andra rådsherrarnes bref! Kanske dessa
ej ens så ofta talade svenska. Ty Sveriges lysande aristokrati var då på
det strängaste afsöndrad från det öfriga samhället och lika mycket
europeisk som svensk. Det är naturligt, att Lucidor skulle umgås med den
klass, hvartill han sjelf hörde. Vi hafva blott visat, att han, trots
sitt gatulif, ej blandat sig med den så vildsinta och genområa folkhopen,
som stod der nedom.
Vi skola äfven begagna hans poem till besvarandet af en annan fråga. Man
har påstått, att han födde sig uteslutande som bröllops- och griftpoet.
Vi hafva likväl sett, att endast hälften eller trettio af antalet öppet
utsäger en sådan bestämmelse. Men förtjensten har kunnat vara större än
man trott. För bröllopsqvädet till Kristoffer Gyllenstjerna fick han ju
10 daler i karoliner. Gyllenankars förr omnämda begrafningskonto uppför
36 daler som arvode för högtidsverser[29]. Hvad har ej en så fullkomlig
ädling som grefve Tott kunnat gifva honom! Och alla de, hvilkas friska
sorg eller glädje fann sig af honom i vers förherrligad! Lefnadsvanorna
voro långt ringare än nu, penningvärdet långt högre. Men skäl finnas att
tro, att detta ej utgjort hans enda inkomstkälla. Poemen beröra i stort
antal embetsmän i kongl. maj:ts kollegier och rätter, så väl tromän som
trotjenare, gamla och unga. Då han nu med dem stått i förbindelse, huru
nära ligger det ej att antaga, att han betjenat dem i deras skrifveri och
dragit inkomster äfven deraf. Han var mäktig flera språk. Han hade ju en
gång varit en slags sekreterare. Han sysselsatte sig dermed de första
månaderna i hufvudstaden. Det kunde ej störa hans frihet, ty han egde
ingen ordinarie tjenst, var blott till hands, när han behöfdes. Han kunde
slutligen undervisa i främmande tungomål. Med ett ord, intet tvingar oss
till att tro, att han lefvat och dött i elände. Det är sannt, att han ej
efterlemnade tillräckligt för att begrafvas. Vi sågo huru mycket detta
kostade, och hvilket stort värde hans samtid satte på en ståtlig likfärd.
Men han var häruti, såsom i åtskilligt annat, upphöjd öfver densamma
ända till gränsen af tadelvärd likgiltighet. Han hade hvarken hustru
eller slägt att tänka på. Han har sjelf påstått sig vilja lefva ur hand i
mun. Och huru många med samma åsigter om det jordiska goda som Johansson
hafva ej betett sig sin samhällsklass värdigt utan att efterlemna arf.
Detta hindrar således icke att antaga hos honom ett i allmänhet passabelt
yttre skick. Det är en lång väg mellan att hafva bekymmer och vara fattig
och att gå omkring som ett förfallet subjekt, äfven om en poetisk glömska
skulle hafva ökat tarfligheten mera än som var behöfligt. Man har dragit
missgynnande slutsatser från det porträtt, der Lucidor framställes med
penna uti handen, men i alldeles blottad bröstbild. Hvarför dömma till
ett så vanärande elände, när man kan ega en bättre förklaringsgrund i ett
konstnärligt motiv? Hvad vi bestämdt veta, är, att han bar handskar och
värja, en prydnad, hvarom vi ej behöfva hänvisa längre än till Molières
komedi för att å daga lägga, att den endast bars af adelsmän eller
statens och vetenskapens tjenare och ej ansågs passa för en simpel
borgare, att den således hörde till hvad vi skulle kalla en gentlemans
drägt.
Ett fenomen, som ofta uppdykt inom vår af revolutioner så hemsökta
samtid, skall hjelpa oss att bättre förstå Lucidors karakter än hans eget
tidehvarf kunde det. Det skall visserligen gifvas framstående
personligheter i alla tider, som sätta sitt individuella oberoende öfver
samhällets seder och bruk, liksom alltid den stora massan lätt uppoffrar
det förra för en blind lydnad åt de senare. Men i synnerhet den nu
varande litteraturen är full af dessa hjeltar och hjeltinnor. Vare sig nu
att samhället för länge dröjt med att i sig upptaga och göra berättigade
äfven de ästetiska intressena, eller att af menniskoandens förmögenheter
fantasin är den lättrördaste till afvägar, alltnog, vi hafva sett
menniskor af stor begåfning uppträda som försvarare och utöfvare af det
så kallade fria poetiska lifvet, hvilket väl skall betyda, att alla
hinder för fantasins fria spel undanrödjas, och att derföre familjen och
samhällets kraf förnekas. Det är klart, att en sådan åsigt är i sig sjelf
grundfalsk och blott måste leda till den svagares, d. v. s. individens
förstöring. Men under de svåra brytningar, som samhället i våra dagar
undergår, kan det gifvas stunder, då denna lära skall bland sina leder
räkna just de ädlaste naturerna. Praktiskt hafva vi äfven sett, att det
kan försökas med framgång. Shakspeare har som londonerskådespelare lärt
sig åtskilligt deraf, och under Italiens himmel, der den sköna naturen
ensam tillfredsställer så många behof, eller midt uti Paris'
civilisation, der en stor talang kan försäkra sin existens utan
konseqvent och ihärdigt arbete, har en sådan författares frihet ofta
gagnat poesins och konstens sak, äfven om man ej blundar för de
missriktningar, som derigenom uppstått. Men hvad som dervid oundgängligen
erfordras, är ett upplyst publikt omdöme, en liflig uppfattning af det
skönas berättigande och en stor derför intresserad allmänhet. Men hur var
detta möjligt i Sverige för två hundra år tillbaka? Vår skaldekonst låg
då i sin födslovånda. Den uppväckte hos flertalet af nationen endast föga
intresse, ty den hade ännu ej ingått bland nationens behof, och i
betraktande af dess enfaldiga och smaklösa beskaffenhet hade den knappt
rättighet att pocka på tidehvarfvets ynnest. Hos oss uppstod ingen af
dessa väldiga heroer, som förmådde rycka bindeln från menniskornas ögon.
Vi se också den unga poesin förnämligast derigenom vinna aktning, att den
idkades af män, som redan voro af sin tid erkända som i duglighet
öfverlägsna på andra områden. Så var Stjernhjelm lika ansedd embetsman,
matematiker, språkforskare, filosof och skald. Och »den djerfvaste af de
karolinska skalderna», Gunno Eurelius, var framför allt en nitisk och
mycket använd direktör för landtmäteriet. Men det är klart, att hos några
den poetiska fallenheten skulle vara utvecklad ända derhän, att den
inkräktade på de solidare egenskaperna och viljan. Dessa förstod man ej
riktigt, de blefvo martyrer. Tillräckligt utrustade för poesins kraf,
voro de för litet utrustade för samhällets, som under ingen tidrymd
betydt så mycket som då. Det var monarkins och statens envåldsperiod. En
poet, som ej uppbar pension af hofvet, som var utan anställning i statens
tjenst och utan särskildt lefnadsyrke, var en anomali, som ingen förstod.
Ty hvar skulle han finna erkännande och stöd? Det fanns ingen press och
publicitet. Vi kunna nu knappt föreställa oss den tidens snäft åtdragna
samhällen. Utom den råa hopen af dagsarbetare, funnos endast fyra klasser
medborgare: aristokratin, presterna, militära och civila embetsmän samt
handelsmän. Och till på köpet dessa strängt afsöndrade. Hvilket yrke
skulle då poeten tillgripa, som alltid har svårt att finna sig bland de
så kallade positiva menniskorna? Hvilken plats skulle hans af motsatser
kombinerade själ intaga bland så enkla förhållanden? Och hvilken
lefnadsuppgift--den att arbeta för poesin, som ej ännu fanns till, hvars
sjelfständighet ingen begrep? De förnäma vände sig med afsmak från de
muser, som nu för första gången framstapplade sina toner på ännu
barbarisk svenska. De voro vana att lyssna till andra på ett naturligare
tungomål, Roms och Italiens konstmessiga språk, eller de vände sig mot
den uppgående solen, den franska klassiciteten från Ludvig XIVs hof. De
öfriga fattade ej det nya intresse, som ej hade någon egentlig nytta till
följd. De undrade blott på, att en så begåfvad och lärd man kunde drifva
omkring utan stadig sysselsättning och utan att begagna sig af sina
företräden. De fingo deraf en ofördelaktig tanke om hans karakter och
lefnadsmål. Denna besynnerliga menniska nalkades deras hem och umgänge
blott på afstånd såsom bröllopsgratulant eller begrafningspoet. Och när
han då vände sig ifrån dem, återstod honom blott larmet på gatan och
värdshuset. Men dylika ställen lifvades ej då af de samtal om teater och
konst, vetenskap och litteratur eller förskönades af den smak och lyx,
som nu draga sin lysande fernissa öfver restaurationslifvet i
hufvudstaden. De liknade i stället de kyffen och sällskaper, som
underhålla oss på vissa holländska genretaflor. Dertill kom, att ingen
uppmuntran, intet solsken från tronen träffade de stackars
sånggudinnorna. Konungen var för ung och obildad; han visade blott anlag
för kroppsöfningar och lustläger. Hennes majestät drottningen kunde väl
få sin son att intressera sig för en och annan predikan och hygglig
prest, men var sjelf för tanklös för att ingifva honom någon litterär
håg. Det fanns visserligen mäcenater men på ett annat område, ty de
mäktigt uppblomstrande vetenskaperna, som hade att hugna sig af de
regerande rådsherrarnes ynnest, sköto poesin i skuggan. Så kommo
bekymren öfver styrelsens förfall och en blifvande efterräkning. Få af
den tidens maktegande, mest naturligtvis rikskansleren, hafva fått någon
anmärkningsvärdare uppvaktning af den svensksa sångmöns talförare. Vi se,
att det poetiska lifvet var en omöjlighet. Lucidor hade anlag dertill,
har försökt det och blifvit upprifven på försöket.
Det finnes två sidor i hans karakter helt nära hvarandra, som genast
springa i ögonen. Den ena är en stolthet och sjelfständighet, som aldrig
ville höja sig eller ens veta af någon öfverman, och som kunde bli desto
farligare, som den var förenad med en benägenhet att aldrig stanna på
halfva vägar, utan drifva sin föresats till dess yttersta konseqvens. Ty
hans häftighet var stor. Den andra är ett lika okufligt frihetsbegär.
Insupet med blodet från de vilda seglarne på hafvet, som voro vana att
trotsa alla slags eländen, stormar och faror under de ständiga krigens
och flibustierernas tidehvarf, utveckladt under ett kringirrande
ungdomslif vid universitetet och i främmande länder, ytterligare inrotadt
efter hemkomsten genom saknaden af anhöriga och en stadgad lefnadsbana,
blef detta frihetsbegär slutligen så öfvermäktigt, att han upphöjde det
till uteslutande grundsats med förakt för samhället ända till trots och
hårdnackenhet. Han har således ej låtit leda sig af några rent poetiska
motiv, ty ett sådant medvetande fanns näppeligen den tiden, ehuru han kan
sägas vara dess föregångare, utan af sitt häftiga lynnes drift. En annan
fråga blir, om hans beslut genast var färdigt eller om omständigheterna
så småningom förde honom derhän. Ty hvad veta vi nu om hans strider? Det
vill dock synas som om det ligger en lång utvecklingsväg mellan den
yngling som vid hafsstranden så mildt och menlöst besjöng sin kära, och
den man, som efteråt vände ryggen åt familjelifvet. Kanske hade hans
stolta själ kommit i strid med samhällsandan och adelshögmodet, då han
såg sig, oaktadt han kunde mäta sig med de förnämare i lärdom och
storsinthet, omöjligen kunna öfverstiga den skranka, som då skilde frälse
och ofrälse. Vi, som till och med i våra samfund hafva bevittnat deras
olyckor, hvilkas äregirighet ej låter sig ledas af deras ställning, kunna
knappt föreställa oss det förtviflade missnöjet hos sextonhundratalets
så beskaffade män. Kanske också hans oförmåga att sätta sig in i ett
bestämdt yrke eller hans motgång på embetsmannabanan drifvit honom till
att af nederlaget göra sig en slags ära, allt nog, han begärde intet
vidare af samhället, han förnekade der all framtid. Man ser, att han
tidigt betraktat sin existens som förfelad och afskedat ungdomsintresset
och hoppet. Han stod omsider ensam. Och hvad betydde ej detta, efter hvad
vi förut visat, den tiden! Det är alltid svårt att skapa sig ett
lefnadsmål, som samhället ej adopterat, och som derföre måste, oaktadt
all vår egen tro, plåga oss med sin osäkerhet. Men att icke ega något mål
alls! Att lefva för dagen som en kringvandrande student utan framtid,
utsatt för de strängas tadel, de verldsklokas tysta spe, för allas
förvåning och--som det ständigt sker, då man ej förstår,--för deras snara
likgiltighet! Att sluta sin bana med just det, hvarifrån den unge
debutanten sträfvar att komma, lifvet för stunden och vistelsen på
källarena! En egenskap kom honom dock härvid väl till pass. Det är ett
nytt drag i hans karakter, att han ej skattade det timliga goda högt, att
han var nöjd med litet. Han sökte ej de mäktigas ynnest, han var för
stolt att begära beskydd, han kände sig dragen till de ringare. Lyckan
blef honom likgiltig. Och sist måste det egna högmod infinna sig, som
envisas att bryta med menniskorna och hålla sig fast vid en förtviflad
sak. Det var hans aristokrati, och att Lucidor egt en sådan af egen art
midt ibland sitt simplare umgänge, är obestridligt. Han är ingen
beundrare af tidens adel, men hans hjerna sysselsätter sig med tankar
derom. Han stiger med sina verser inom dess krets och trotsar den genom
ett med flit sjelfsvåldigare och friskare språk. Han vet sig vara af
skaldernas adel. För öfrigt var då hela det svenska samhället en enda
aristokrati, liksom dess historia ser ut som ett epos. Om någonsin
allmänandan fått besegra materiens knapphändighet hos ett folk, var det i
Gustafvernas och Karlarnes Sverige. »Verket» hemma hotar att falla i
spilror, men man står som en stormakt inför Europa. Landet är fattigt och
ödsligt, men man bygger trappuppgångar som Drottningholms eller för ett
hof som de la Gardies och Per Brahes. Det är endast ett nytt uttryck af
samma segervana och hugstora ande, då Lucidor i detta tidehvarf vågade
lefva som en poet. Han måste misslyckas, men det, att han ej genom
svaghet och laster långsamt nedglidit, utan fullt medvetet valt sin
ställning, räddar honom från det miskundsamma medlidandet och gör honom
till en sant tragisk person.
Vi hafva sagt, att han försmådde sin lefnads lycka. Dock är ej detta den
värsta uraktlåtenheten i hans lif. Han har begått en synd, som kastar ett
egendomligt ljus öfver likgiltigheten och vårdslösheten i hans karakter
och som, mindre ögonskenlig för hans applåderande samtid, hotar att
beröfva honom efterverldens aktning. Han har försummat sina manuskript
och utan granskning ut kastat dem åt allmänheten och efterverldens
kritik. Det var att brista i hänsyn till sig sjelf, sitt rykte och
framför allt till poesins genius. Och det låter ej ensamt förklara sig af
hans tidehvarfs för oss obegripliga sorglöshet att utan nödig sjelfkritik
och utstyrsel utgifva sina dikter. Ty hans mål, det enda som stod honom
öfrigt, var just poesin, hvilken han i sina tillfällighetspoem lika
mycket försummat som sin öfriga framtid. Hvilken olika väg gick ej
Columbus! Denne böjde sig under sin tids prosaiska förhållanden, men fick
just derigenom tillfälle att egna en allvarlig och pligttrogen vård åt
sin sångmö. Lucidor deremot sökte lefva poetiskt och sjönk ofta i sin
poesi ned till den pinsammaste prosa. Om han på bekostnad af sin lefnads
lycka hade förmått lemna oss en allt igenom värdig poetisk skatt, skulle
efterverldens beundran hafva hållit honom skadelös och kastat glans öfver
hans förirrelser. Nu ökas det tragiska i hans öde dermed, att han
förspilde sin existens utan att blifva en stor skald.
Vi frestas genom hans beteende att tro, att han sjelf ringaktat sina
bröllops- och griftpoem. Har han då sjelf kunnat inse, att han egde för
litet snille att bana sig en alldeles säregen väg? Det kan finnas så
olyckligt utrustade anlag, att de visserligen genom samtidens fördomar
och moln förmå urskilja poesins skönaste kuster, men på samma gång äfven
mäta det stora afståndet mellan målet och sin förmåga att hinna det. I
så fall har han tömt den tragiska kalken ända till botten och förlorat
den sista illusion, som kunnat trösta hans lif. Han stod nu på den
pinsamma punkt, då man oupphörligen jägtas att jemföra, hvad man tydligen
blifvit, med den sväfvande förmodan om, hvad man kunnat blifva. Men att
hafva försakat samhället i medveten likgiltighet derför, att förfela sin
bestämmelse för efterverlden på poesins område och att hafva en dunkel
aning derom, detta är ett dystert slut på så många lysande
ungdomsförhoppningar, helst när ens roll på sådant sätt är utspelad vid
trettio år eller den period, då man borde inträda i sin mandoms blomma.
Det är otvifvelaktigt att Lucidor känt sitt värde, och mer än sannolikt
att han äfven känt sitt fall. Också kallade han sig _Lucidor den
olycklige_.
Vi få dock icke fatta det så, som om han först sent skulle hafva insett
sin belägenhet. Tvert om har han tidigt egt en förkänsla af sin sorgliga
tillvaro. Man har ofta anmärkt, att det finnes naturer, som med en mängd
lysande färdigheter dock äro från första början behäftade med ett fel,
som gör dem alla om intet och med blind makt griper sin menniska i likhet
med de gamles öde. Redan i det första giljareqvalet till Gyllenstjerna,
dateradt den 17. augusti 1669, tilläger han till _Lucidor_ epitetet _den
olycklige_, och efteråt blir det vanligt. Äfven häraf finna vi, att den
misslyckade debuten i Stockholm ej har utgjort någon brytning i hans lif.
Columbus säger, att han spådde sig olycklig i all sin tid, och att han
såg verlden uti en dylik gestalt. Några hafva trott, att han kallat sig
så för att göra sig intressant och af de stora, som han tillegnade sina
poem, få en desto större penningsumma. Intet är dock falskare. Han har
aldrig nämt ett ord om egna öden och sorger i sina sånger till andra. Den
tiden var ej ömtålig i uppriktighet. Och huru litet han skydde att
framställa sig sådan han verkligen var, må följande anekdoter visa, som
äro särdeles upplysande om hans karakter. De äro tagna ur Columbi
anteckningar om ett och annat, kallade »Målro eller romål». Den första
lyder så: »Jag vill nu tala om en svensk Diogenes, som jag har känt. Det
var Lucidor eller Lasse Johansson. Han gick på gatan och sjöng. Då bad
jag honom, att han intet skulle sjunga. Han frågade: Hvarför icke?
Derföre, så var mitt svar, att det icke är tjenligt. Då bemötte han mig,
om ej vädret och luften var allmän, och alltså hvar och en hade fritt
till att bruka henne, vare sig i sång, spel eller tal. Så vore också
tungan hans egen, och visan, den han sjöng, hade han sjelf komponerat. Då
ville jag skilja mig vid honom, tog en annan gata, nemligen
Svartmangatan. Vi voro just stadde i dess gatumun på Köpmangatan (såsom
vid Stortorget, var väl detta ställe då ett af de mest folkuppfyllda i
hufvudstaden). Han ville gerna veta, hvarföre jag ej ville hålla honom
sällskap. Jag gaf till svar: På det att icke allt folk må vända ögonen på
oss för hans sångs skull och hålla oss för narrar. Han sade, folket vore
narrar sjelfva. Dock lofvade han sig icke mer vilja sjunga, det han också