Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 03

eller varnat den anklagade med ringaste ord». Croninghs slutpåstående
lydde, att Johansson må sjelf ansvara för sin tro, att landshöfdingen
hölle gref Douglas suspect, att han uppehållit saken med att åberopa sig
på så många, som ej hafva något synnerligt att berätta, och att han måtte
efter förtjenst blifva straffad. Härmed var det kinkiga förhållandet med
Douglas skjutet åt sidan. Denne behöfde ej ens inställa sig i rätten.
Handlingarna i målet remitterades till den ärade magistraten, hvars dom
utföll den 10. januari 1670. Skriften frikändes visserligen från att vara
pasquill, »varandes sådant scriptum generale, alludens ad passiones et
vitia hominum in communi, men icke till en eller annan person i
synnerhet; dock, emedan Lars Johansson samma skrift emot kongl. maj:ts
ordning och stadga obedin och med en ofullkomlig herr landshöfdingens
titel, som vid slika tillfällen här i staden brukligt är, låtit
publicera, hvilken också i några stycken befinnes vara förarglig,
offendera honestos aures och bonos mores, gifvandes han sålunda
afundsmenniskom och illviljandom (hvem anar ej här Douglas?) occasionem
calumniandi och andra enfaldiga anledning till hvarjehanda misstankar och
domar, som herr landshöfdingens reputation icke tåla kan eller bör, och
sådant allt på hans heders- och bröllopsdag; ty pröfvar rätten skäligt,
att Lars Johansson för ofvanbemälte excesser, erkannerligen ob
petulantiam, och att han icke förut betänkt hvad snack och tal, oro,
förtret och harm en sådan dikt under så höga och förnämliga brudfolks
namn uppväcka kunde, förutom det han med fängelse hafver pliktat, må
hålla sig från denna stadens societet och gemenskap på år och dag med
förmaning att han emellertid anlägger sina gåfvor, ingenium, studier och
förfarenhet till Guds ära, sin nästas uppbyggelse och sin egen heders
uppkomst och förkofring». Den högättade Douglas gick fri, den stackars
poeten var qväst. Så många af de tryckta exemplaren, som kunde
öfverkommas, blefvo förstörda. Ja, ännu efter många år, och när begge
makarna redan voro döda, var slägtens vrede och tidens ömtålighet så
stor, att vid utgifvandet af Lucidors samlade skrifter hela arket B, som
innehöll detta giljareqval, reklamerades af en grefve Gyllenstjerna, »och
detta ark togs ur alla exemplar af boken och bars hem till honom,
hvarefter hans grefvinna ej nöjde sig, förrän hon sjelf fick stå och se
uppå huru en kammarbetjent kastade dem på elden». Man har derföre trott,
att de få ark, som nu finnas qvar, antingen äro för andra gången upplagda
eller snarare att de innehålla ett helt annat eller förändradt arbete med
samma öfverskrift; men det har nu blifvit ådagalagdt att vi ännu ega qvar
några exemplar af den gamla sången, hvilka i hemlighet blifvit bibehållna
och nu äro nedsmutsade af de många händer, som handterat dem. Arket B har
dock, enligt Klemmings anteckningar, i några få exemplar blifvit omtryckt
1707, men detta omtryck är ännu sällsyntare än originalen.--Var det
förlikningsvilkor, beräkning eller högsinnad hämd, att, då Konrad
Gyllenstjernas maka redan halftannat år derefter dog i barnsäng, Lucidor
under namn af _Philaretus der tugendliebende_ egnade hennes stoft ett
längre griftqväde på tyska, der också alla titlarne stå utsatta?
Sådant slut fick Lucidors debut i Stockholm. Han var bemärkt på ett helt
olika sätt än han väntat. Några dagar efter bröllopet fick han vandra i
fängelse och satt der in på det nya året. En mäktig adelsslägt skulle
göra allt för att skada honom. Ingen inflytelserik beskyddare hade visat
sig. Den oundvikliga fattigdomens magra gestalt reste sig framför honom.
Han synes dock ej hafva tagit saken för hårdt. Ty ur djupet af hans häkte
hördes den visa, som, ehuru den först senare i blott tolf exemplar
trycktes af hans ifrige beundrare, erkebiskop Erik Benzelius, dock genast
gick ut öfver hela landet som en folksång och bibehöll sig på folkets
läppar nästan till våra tider:
»Skulle jag sörja, då vore jag tokot,
Fast än det ginge mig aldrig så slätt.
Lyckan min kan fulla synas gå krokot,--
Vakta på tiden, hon lär full gå rätt.
All verlden älskar ju hvad som är brokot,
Mången måst' liva som ej äter skrätt[24].
Olyckan vexlar ju lika med lyckan,
Allt, hvad begynsel har, ändas en gång.
Drucken man hafver ej allestäd's hickan.
Lust följer gråten, gråt ändas i sång.
Den, som på sanningen pekar med stickan,
Kan lel lätt falla från sanningens spång.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Ty skall mitt blod och mod osorgsna vara;
Lasse räds hvarken hat, afvund ell' tvång.
Ingen törs göra mer än han kan svara.
Rätt måst' trots orätten hafva sin gång.
Fly med flit, hvem som kan, slik olycksfara!
Fängsel gör längsel, när lyckan är vrång.
Tänk, min vän, att man för den skull mått' liva
Lustig, fast om det är mot ens behag.
Lyckan hon vandlar sig, kan sällan blifva;
Hvadan hon kom i går, går hon i dag.
Ty har jag hoppet, I lär en gång skrifva
Att I, olycklig, är lustig som jag.»
Lucidors senaste biograf, litteratören Schöldström, har velat anse denna
hårda fångenskap som brytningen i hans lif. Vi finna honom dock framgent
vara anlitad af riksråd och andra betydande personer. Domen häntyder ej
heller på någon annan förbrytelse än obetänksamhet och oförsynthet. Sjelf
har han aldrig visat någon ömtålighet deröfver eller ens dröjt vid detta
minne. Han synes ej hafva blifvit vidare förföljd af Gyllenstjernorna;
tvärt om, en af dem bestälde senare en grafsång af honom. På samma sätt
har man förut tillagt historien om Magdalena Sjöblad en afgörande
betydelse i hans utveckling. Vi bekänna, att vi, efter hvad skaldens
flyktiga karakter gifver vid handen, ej kunna tro på någon som helst
brytning i hans lif. Orsakerna till hans följande lefnadsbana hade redan
börjat yppa sig så småningom, och långt ifrån att taga sin tillflykt till
något visst tidsmoment, tro vi att man ur inre och djupare, ur hela arten
af hans verldsåskådning framgående grunder bör söka nyckeln till hans
tragiska öde.
Emellertid var nu Lucidor på ett år förvisad från hufvudstaden. Också
hafva vi ingenting af hans lyra under denna tidrymd. Omöjligt är att
säga, hvarest eller hvarmed han uppehållit sig. Vistades han i Mariestad
som biträde åt en landssekreter Simonsson, med hvars familj han efteråt
är nära bekant, eller fick han hjelp af Wrangel, kanske af
rikskansleren-mäcenaten, hvars hofpredikant, Carlberg, var hans gode
vän och tog engelska lektioner af honom? Nyårsdagen 1671 uppvaktade
han magistraten i Stockholm med en nyårsönskan, som vanligt på flera
språk, under namn af den _dråplige skrifmästaren Johan Paul Hoffman_.
På latinsk prosa (den enda prosa, som vi ega af honom) tilltalade han
rättens ledamöter: »Jag hänger vid edert ädelmods altare denna lilla
tafla, som ej är inhuggen i metall, utan endast prentad så godt min
handskicklighet tillåtit; jag hoppas att den skall blifva en af ert
ädelmod väl upptagen, dock eder ovärdig skänk, om I blott besinnen att
intet bättre kan gifvas än den skrifna bokstafven. Ty skrifkonsten har
för oss uppenbarat den Allrahögstes rådslag, verk och gerningar; den
är minnets stöd, dygdens vältalare, evighetens minnesmärke; om man
förstör den, upphäfver man all lärdom och nedstörtar verlden i sin
första okunnighets kaos.» Meningen var väl att rekommendera sig till någon
tjenst, på samma gång han framlade en språkkunskap, mäktig en
hufvudstads vidsträckta förbindelser. Han har också en tid innehaft en
slags skrifvare- eller sekreteraresyssla. Derunder har han ej mycken
ledighet öfver till rimmeri. Han sjunger blott en gång »villigst» under
namn af _Theophilander den dödlige och odödlige_ vid den välborna
jungfrun Elisabet Strijks graf. Ty här är det en på skönhet, ungdom,
samhällsställning, förstånd och hjerta lika rikt begåfvad flicka,
hvars bortgång midt under lifvets och årets sommardagar höjer hans språk
till en ännu i dag mäktigt verkande inspiration. Hans samtid beundrade
allmänt denna sång. Men enligt vissa initialer från början af 1672, J.
P. A. & M. S. (Johansson, privatus artis et martis studiosus), har han
ej ens året till ända förestått sin skrifvarebefattning, utan återgått
till sitt förra osäkra privatlif, ja, önskat sig ut i krig. Hvad har då
händt? Har han så snart tröttnat vid sin syssla, och hur har han
blifvit af med den? Nu blifva bröllops- och begrafningsrimmen allt
tätare, slarfvigare och likgiltigare; man ser att han af nöden drifvits
att skrifva dem »i högsta hast» och för dagligt bröd. Vi stå vid den
period, som enligt det allmänna föreställningssättet anger Lucidors
förnedring.
* * * * *
I sanning hårda äro de omdömen, som samtid och efterverld fält om hans
lif. »Han skall hafva uppehållit sig nästan blott på källare och
jungfruhus.» Gezelius säger, att han varit utan annan beställning än att
skrifva vers, lefva i hunger och dö i elände. Lidén yttrar, att han skref
nästan allt på Anakreons sed inter pocula, och att sådana ex tempore
framkastade verser genast lemnades utan den minsta beröring af
författarens granskning eller polering till pressen. Sondén talar om hans
våldsamma, vilda, af inga regler bundna lif, kommer att tänka på
Stjernhjelm i anseende till bådas antika seder att vara nöjda med litet
och sig sjelfva nog; men dock hvilken skilnad, utbrister han: »han är den
senare olik till den grad, att man med begagnande af Platos bekanta
uttryck om Diogenes[25] med all rätt kan kalla honom den rasande
Stjernhjelm». Wieselgren påstår, att af den med goda qvaliteter försedde
ynglingen uppstod en förfallen student, som i Stockholm födde sig såsom
griftpoet och gratulant vid bröllop och dylikt, samt att han står som ett
ypperligt bevis på går-an-teorins värde. Till och med den milde Atterbom
skrifver »poet, vagabund, mördad på en källare» och erkänner att han
egentligen ämnade affärda honom helt kort. »Men den bleka och blodiga
ynglingavålnaden kan ej på nära håll betraktas utan att gripa hjertat med
sällsam dragning.» Det är ej under, att han sålunda, först af dem som
genomögnat hans ovårdade dikter och sedan af hela hopen af eftersägare,
blifvit betraktad som en förolyckad sälle med det sämsta umgänge, rå och
utsväfvande till sina seder, utfattig och sluskig till bostad och
klädedrägt.
Vi erkänna, att äfven vi hafva svårt att så skiljas från hans bild, men
af ett annat skäl. Ty då han hos den store vitterhetstecknaren
företrädesvis uppväcker ett romantiskt intresse, ingifver han oss, som ej
längre äro belåtna med romantikens obestämda fjerran, ett rent
psykologiskt. Dessutom är sakens utredande äfven för fosterlandet af stor
vigt, ty det gäller ingenting mindre, än om en af de intressantaste
personligheterna inom vår litteratur endast varit ett förfallet och
dåligt subjekt. Vi veta väl, att hvarje litteratur i sin födslovånda eger
sina mer eller mindre berättigade martyrer, hvilkas öden äro lärorika för
kommande slägten och, der stora gåfvor finnas, äfven rörande för hjertat.
Lucidor ligger nu för oss i sina skrifter. Vi skola således noga granska,
ty det kan ju hända att föregående granskningar varit oriktiga. Vi skola
likaledes beakta den tid och de förhållanden, hvaruti han lefde. Men vi
höra ej till dem, som endast söka rentvå, lemnande åskådaren en fadd bild
af konstladt ljus och förminskade skuggor. Dertill tro vi för fast på
menniskoandens sjelftillräcklighet att föra sin egen talan. Den har flera
vägar än dem, hvarpå ett kallt omdöme förmår följa den. Vi skola icke
frikänna, icke heller fördöma, ty hvarken det ena eller det andra
nedtränger till själens grund; vi skola blott söka förstå, öfvertygade
om att man på denna rätta medelväg bäst hinner till det gemensamma målet,
sanningen.
Först måste vi anmärka, att i de äldsta uttalanden om Lucidor råder en
hätskhet i ordalagen, som uppväcker misstro till deras opartiskhet. Hela
den litterära kritiken var äfven inkräktad af presterna, som i intet
tidehvarf hyst så ensidiga ståndsfördomar som just i detta. De förföljde
en Matthiæ och Terserus; de ville vid universitetet förbjuda den
kartesianska filosofin. För sin kraftfulla religiositet förbisågo de
alldeles poesins sjelfständiga rättigheter. Så vida den ej stälde sig
till didaktikens och religionens tjenst, var den en öfverloppsgerning, om
hvars oskadlighet det kunde vara tu tal. Så uppstodo så många tråkiga
volymer af kyrklig poesi utan minsta gnista till inspiration, och deras
mönster är sjelfva Spegel, som skref så förträffliga psalmer, men genom
sitt öfriga andliga rimkram både bragt andra till sömn och sjelf »snarkat
på den svenska parnassen». Huru skulle då, när poetens yrke var
misstänkt, Lucidors verldsåskådning och lif bedömas af detta klerus, som
ville hafva hela landets lärdom i sina händer. Och en dylik åsigt
bibehöll sig länge. Den, som ej var annat än en skald, betraktades af
ortodoxin med misstroende. I bästa fall nöjde man sig med, att om denna
besynnerliga menniska utsprida en mängd anekdoter. Derefter lade hvar och
en sin lilla kommentar till den ursprungliga historien. Huru många
historier har man ej hört om Bellman! På samma sätt säger Lidén, som
bedömer Lucidor mildt, att »många rykten gingo om honom i svang, några
rätt artiga, men också andra löjliga och rent af otroliga». Vi måste
således noga sofra dessa misstänkta källor. En annan nödvändighet blir,
att rätt fatta sederna och tänkesätten omkring honom. För att bedöma en
ovanligare menniska är det godt att göra sig bekant med olika tider. Ty
dels behöfva vi förstå hans tid för att förstå omständigheter i hans lif,
som vår tid ej skulle riktigt uppfatta, dels hjelper oss vår egen tids
längre framåtskridna odling att begripa honom i de drag, der hans tid ej
kunde begripa honom. Vi skola betrakta Lucidors sak ur begge
synpunkterna.
Det omedelbaraste intrycket vid genomläsandet af Lucidors
tillfällighetspoem är deras opassande språk och ovårdade stil. Att de äro
skrifna på medelklassens hvardagsspråk och ej enligt ett konstnärligt
manér, är icke ensamt nog att förklara det. Vi måste veta att tidens
samtalston verkligen var sådan. Man läse blott hur en Runius,
visserligen Lucidor underlägsen i sångargåfva och karakter, behandlar
äfven allvarsamma ämnen. Det heter t. ex. i ett griftqväde vid
beskrifningen om en mottagning af Gud i himmelriket: »En annan blef
tillbaka stött och uppå näsan knäppt.» Han umgicks dock hela sitt lif i
riksrådet grefve Strombergs hus. Sjelfva Stjernhjelm, som syntes på
hofvet och konverserade med Kristina, har öfverlemnat en den
slipprigaste gåta »till alla vackra damer». Lucidor gör sammaledes
»till alla kysksinte och dygdälskande mör». Man begagnade gerna gåtan för
att framkalla fruntimmernas gissning och rodnad. Atterbom säger härom:
»Sällskapslifvets tänkesätt lär den tiden varit, att, när man var
nogräknad med gerningarna, behöfde man ej vara det så särdeles med
orden, åtminstone ej med poetens ord.» Hvad det ovårdade språket
beträffar, måste vi besinna, att vi nu för våra kritiska ögon hafva
stycken, som Lucidor kanske aldrig ämnade för efterverlden. Så finnes ett,
som han hoprafsade på en krog i beskänkt och förslöadt tillstånd:--
»Men jag ber om tillgift,
Ty pennan intet duger.
Tron I't ej, läs min skrift
Och sen, att jag ej ljuger!
Här bullrar Bacchus' folk,
Och om I tron mig sann,
Så finnes mången holk[26],
Som rimlust störa kan.
-- -- -- -- -- -- --
Jag tänkt att skrifva, hvad
Här händer och är händ',
Att göra laget glad;
Men hugen går förvänd....
Den rike Mogul var
Uti min penn' och tankar,
Och hvad som Kina har.
Men pennan kastar ankar,
Förty mitt bleka bläck
Ej tal-likt flyter fram,
Och tiden med har 'bräck,
Och jag sjelf räds för bann.» Etc.
Icke kunde det vara hans mening, att ett dylikt snillefoster skulle läsas
efter två århundraden. Och så har han troligtvis i hast skrifvit månget
stycke, som blott var beräknadt för tillfället, men som nu qvarstår i
samlingen. Huru många underhaltiga visor kunna ej äfven stora författare
i våra dagar hafva tillagat, men de förstöras sedan de roat för stunden.
Och med huru stor försigtighet och sorgfällighet granska de ej sina
dikter, förrän de lemna dem åt pressen och kritiken. Och likväl klagar
man öfver för vidlyftiga upplagor af allmänt erkända skalder. Men på den
tiden tryckte man genast hvarje tillfällighetsrim och utspridde det kring
land och rike, glad öfver att se det motspänstiga svenska språket
omformadt till någorlunda rim och meter. Och sedermera uppsöktes af en
utgifvare efter författarens död alla dessa lappar och öfverlemnades
såsom hans samlade skrifter åt efterverlden.
De utgjordes då till största delen af bröllops- och begrafningsverser,
hvaremot kristningar ej ansågos af den betydelse, att de kunde fordra en
poetisk utsmyckning. Och dessa tillfällighetsdikter förekomma ej mera hos
Lucidor än hos andra författare från den tiden. Columbus, som säkerligen
höll mycket på en skalds värde, har skrifvit sexton dylika, hans latinska
verser till enskilda personer oberäknade. Nu skulle det anses som en skam
för en verklig skald att förslösa sin talang på sådana stundens foster af
för honom likgiltig anledning, och som ej mindre skam för en bildad
person att göra sådana beställningar, ty man har insett poesins väsen.
Men då var den ännu en tjenarinna åt andra intressen, och det föll aldrig
hvarken riksråd eller enskilda in, att den unga skaldekonsten kunde
förnedras och bringas på afvägar genom att fira deras glädje eller
aflidna anhörigas värde. Tvärt om fördes dessa alster genast till
pressen och lästes med förvåning och bifall af många, som hvarken känt
eller vetat af de förevigade personerna. Dessutom måste vi besinna,
hvilken omätligare betydelse ett bröllop och en begrafning då hade mot
nu. Det var nästan hela omvexlingen i det af små förhållanden bundna
lifvet. Allt skulle i evighet hafva förblifvit sig lika, om man ej egt
bröllopsglädjen inom slägterna och liktågen på gatorna. Hufvudstaden var
ej heller då för stor för att ej hafva reda på förnämligare händelser af
dylik art och intressera sig derför. Men märkvärdigt förefaller det oss,
att man hyste så ringa intresse för publika saker. Hvart stånd skötte
sina åligganden och brydde sig ej om de andras. Och Sverige var ej då
inveckladt i några yttre jätteföretag eller inre brytningar, som kunde
bemäktiga sig sinnena och sätta lyrans strängar i rörelse. Förunderligt
litet har också Lucidor, som för hela medelklassens talan, sysselsatt sig
med sin tids märkbarare öden. Han brukade dockt roligtvis genomögna de
»Ordinarii Post-Tijdender» på två qvartblad, som hvarje onsdag utkommo
från Meurers och Wankijfs tryckerier. Ja, sista året af hans lif började
»Svenska Mercurius» två gånger i veckan, måndag och onsdag, tryckas hos
Wankijf. Sommaren 1672 hade Ludvig XIVs arméer, ända till 100,000 man
starka, öfversvämmat Holland. Det var en verldshändelse, som hotade att
upphäfva hela den gamla ordningen i Europa. I ett stycke, »Den simmande
postiljon», omtalar då Lucidor för vännerna i Falun, hvad han sett i
avisorna eller gazetten, att, när man i Frankrike vill ha en knekt eller
ryttare, de skaka ner honom strax ur somliga trän, som slika frukter bär,
att i hvart hus i Utrecht äro fransoser[27], att man på
Rheinströmsgränsen lagt 12,000 tyska män, som all ond lust afvärja med
piller utaf bly, att man i England gifver mest akt på flottan, att
Danmark sitter stilla och ynkar att det går somliga illa, att i Stockholm
den ene gifter sig och den andre dör. På ett annat ställe nämnes, att de
kanstöpa om hvem är bäst, polack eller turk, som då lågo i krig mot
hvarandra. Intet ord om tilldragelserna hemma. Intet om Stjernhjelms död
den 22. april 1672, hvarigenom utsigterna för den svenska litteraturen
förändrades; intet om det tre veckors långa gästabudet och lustlägret på
Ladugårdsgärdet i augusti--september, hvilka väl beskådades af
hufvudstadens alla innevånare; intet om riksdagen och den unge konungens
tillträde till regeringen den 18. december samma år; intet om hans
eriksgata 1673; ingenting om trolldomsväsendet. Så litet bekymrade man
sig då om det offentliga lifvet. Censuren var sträng. Vår tidningspress
med sin granskning skulle hafva betraktats som ett oerhördt politiskt
brott. Men hvilken prakt och ståt utvecklades ej i stället vid en
begrafning! Hvilken lång procession, hvilka sorgefanor och draperier, som
klädde hela templet i svart, samt prydliga liktal i kyrkorna, dit tåget
alltid begaf sig! Klockorna ringde på en gång från de sju förnämsta
kyrkorna och utbredde sin gälla sorgeton öfver hela staden. En begrafning
uppslukade en liten förmögenhet. Bibliotekarien Klemming har
offentliggjort ett utgiftskonto från vicepresidenten Gyllenankars
jordfärd 1696, en man, som hvarken till börd eller embete var en bland de
högsta. Summan uppgår till 6,174 daler. Kostnaden och ståten beräknades
noga efter rangen. Krigsrådet och preses i antiqvitetskollegium,
Stjernhjelms lik fick stå obegrafvet ofvan jord i öfver två år, tills
medel hunno hopsamlas för hans anständiga begrafning. Sådana dröjsmål
inträffade ofta; man balsamerade kroppen. Riksråd undskylde sig för
uteblifvande från rådskammaren med, att de måste följa en meriterad man
till grafven. En tvist om lederna i en likprocession bidrog till att
framkalla den första rangordning i Sverige. En mans jordfärd var i
sjelfva verket en slutmanifestation af hans hela lif och verksamhet i
samhället.--På samma sätt hade då, när umgängeslifvet var så litet
utveckladt, och inga offentliga nöjen funnos att tillgå, bröllopen en
långt större betydenhet än nu. De starka slägtbanden gjorde sitt till. En
stor hop ungdom och äldre funno sig för en gång tillsammans. Borden
dignade af fat och stop; sedan gick man till danssalen och musikanterna.
Den mäktiga kyrkans ceremonier förhöjde än ytterligare den tidens, nu
länge sedan förgätna fröjder. Verser voro der lika nödvändiga, som de nu
äro det för brudtärnorna. Det ansågs ej ovärdigt en pindarisk lyra att
nalkas dessa lysande högtidligheter. Och den bestälde poeten tog utan
skam emot det guld, som var sångarens lön.
Ett annat bruk, som stöter våra seder, var, att poeten ibland ödmjukligen
presenterade en skrift till någon hög person och af honom emottog en
uppmuntran och penninggåfva. Nu, i våra jemlikhetens tider, skulle detta
anses som att man utsläppt sånggudinnorna på tiggeri. Huru stora franska
snillen hafva dock ej annorlunda uppvaktat Richelieu eller Ludvig! Ty det
fanns ingen annan publik att vända sig till. Medelklassen förstod ej att
värdera musernas fria lekar, och ädlingens penningskänk var den tidens
författararvode. Aristokratin stod då så högt, att det föll ingen poet in
att anse sig förolämpad af dess beskydd. Och det är en ej ringa förtjenst
hos denna aristokrati, hvars karakter då var fullt vuxen dess anspråk,
att hafva tagit den unga poesin i sin tjenst, tills den hann växa till
och gå på egna fötter. Hvart tidehvarf har sina seder och hederssaker.
Sextonhundratalets ömtålighet, så stor på andra områden, var ej riktad åt
det hållet. Om derföre någon annan än de store ville härma dem och
belönade Lucidor för ett framräckt poem, behöfde han ej i sina samtidas
ögon blifva förringad af en dylik transaktion.
Låtom oss nu öfvergå till hans skrifter. 22 bröllopsqväden och 38
grafsånger ega vi inalles qvar efter honom. De äro för alla slags
personer i samhället från högadeln till bondesonen, riksråd, generaler,
amiraler, högre och lägre embetsmän (»kongl. maj:ts tromän och
trotjenare»), faktorer, handelsmän, handtverkare och deras qvinnor. De
beröra alla slags åldrar från den orkeslöse gubben till det för tidigt
bortryckta barnet. De skrefvos ej blott för Stockholm och dess närmaste
landsbygd. På eget bevåg eller på beställning skickar han dem till Falun,
Arboga, Örebro, Norrköping, Mariestad, Jönköping. Flera af dem skrefvos
till en och samma familj och af olika anledning, glädje eller sorg. Så
har den Gyllenstjernska ätten fått ända till fyra poem. Två gånger
blomsterströr han mans och hustrus liktidiga graf. Han har besjungit
samma personers bröllop och död. Syster och bror, far och son hafva fått
sin bröllopslyckönskan eller sitt griftqväde. Det ser ibland ut, som om
en föregående frikostighet framkallat författarens uppvaktning vid ett
senare tillfälle. Någon gång har han diktat för en annans räkning. De
namn, han dervid gifver sig, äro högst omvexlande. Mest begagnar han sin
poetiska signatur _Lucidor den olycklige_ (sexton gånger), dernäst sitt
eget namn _Lasse Johansson_ (åtta gånger), dessa båda vid mer förnäma
eller högtidliga tillfällen. För sina närmare bekanta af lika
samhällsställning kallar han sig _vän_ (sju gånger). Enstaka förekomma
andra efter omständigheterna afpassade författarenamn, såsom _Clarimond
den semperlustige_ och _Cupidos Geheimschreiber Amintor_, _Postmästaren
eller åhöraren i Parnasso_, _Silvanus_, _En lapp_, _En jägare_, _Den som
kunde bäst läsa i bröllopslaget_, _Den som skref, En medsörjande_ m. fl.;
slutligen mer eller mindre besynnerliga initialer, t. ex. _A. et M. A._
(artis et Martis auctor?), _Alla jungfrurs träL I Sommar_ (Lars
JohansSon), _Den som har bekymmer intE Lite_ (Er Lasse?), _Johan Elasson_
(omkastade bokstäfver för Lasse Johansson) o. s. v. Men nästan alla, huru
de än må vara undertecknade, äro tillkomna »i hast», »i all som största
hast», »i flygande hast». Det är i sanning en uttrycklig förklaring att
de äro tillfällighetspoem.
Man har sagt att Lucidor under de senaste åren endast skrifvit för bröd
och betalning. Om vi nogare se efter öfverskrifterna, tål dock detta
påstående en betydlig afprutning. De stycken, som betecknas med orden
»efter begäran», »pligtskyldigst», »efter behag», »viljefärdigst»,
»välvilligt»[28], äro endast tjugoen. Bland dem finnes ett vid
riksrådet och fältmarskalken, friherre Lorenz v. d. Lindes bår, kalladt
»Den rätta adels dygdeväg»; ett vid riks- och kanslirådet Mattias
Björnklos grift, han, som från simpel mjölnarson blef en af rikets
inflytelserikaste herrar, var den djupast invigde i Karl Gustafs
diplomati och vågade i rådet trotsa sjelfva de la Gardies makt; ett vid
kongl. stallmästaren Reutercrantzs bröllop, hvilken då fruktades såsom
stående högst i den unge konungens ynnest; ett vid den åttaårige friherre
Axel Gyllenstjernas begrafning. Vi se att både förtjenst, makt och förnäm
börd ej tvekade att uppsöka Lucidors penna. Andra stycken åter hafva väl
af honom sjelf blifvit underdånigst framlemnade och belönade. Detta veta
vi bestämdt hafva skett för de båda bröderna Gyllenstjerna, de engelska
sändebuden lord Howard och Henry Coventry, kanske också, för riksrådet
grefve Tott vid hans hustrus död, för aflidna riksrådet, öfvermaskalken
och lagmannen, grefve Oxenstjernas och hans frus arfvingar, för
riksstallmästaren grefve Torstensson vid hans lilla dotters död, för den
i Holland födde rådman Pötter, som ordnat den 1668 af ständerna
öfvertagna banken och derför adlades till Lilienhoff, hvarvid Lucidor för
honom upptände en »Ehrenfackel» o. s. v. Antalet af dessa presenterade
skrifvelser skulle bli ungefär tio. Vi vilja ej heller förneka, att af de
öfriga poemen, fastän titelbladen ingenting upplysa derom, åtskilliga
dels kunnat vara indirekta böneskrifter, dels blifvit bestälda och
betalade. Men en hel mängd andra förekomma till umgängesvänner och
bekanta, hvilka blott hans egen tacksamhet eller välvilja dikterat.
Muntert skämtande, infinner han sig sjelf eller åtminstone hans lyra vid
deras bröllop. Om det för sig går på andra trakter, sänder han dem
lyckönskningsverser med posten, äfven om han sjelf ej är glad. Vid deras
förluster af anhöriga sjunger han ett vänskapens och tröstens ord.