Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 10

En mödom är een börda tung,
Odräglig för den, som är ung.»
Anna råder henne då att vända sig om saken till far och mor, men Phillis
anmärker alldeles riktigt, att det har sig svårt för en ung flicka att
yppa sitt första kärleksbehof och sin blyga låga till hvem det vara må,
ty
»när een modig piga får
Tri sex uti sin ålders åhr,
Föräldrar, märken då förvist,
At hon haer feel förutan brist
Och, fast hon tiger, någon bräck.
At hon är lustig, stålt och käck,
At hon är modig i sin gång
Och älskar en liuf älskogs-sång,
At hon upbeenar nett sit hår
Och lagar, at alt artigt står,
Band, kraga, knytning, ärmekrus,
Förn som hon går utur sit huus,
Är märken, märken, moer och faer,
At hon eld uti hiertat haer.
En mangill[40] piga tänker kring.
Fast om hon säijer ingenting.
Troo fritt, hon haer af sorg sin deel,
Fast hon haer alt, lell haer et feel.»
Anna svarar, att det aldrig skadar att vänta och se sig före. Man skall
låtsa hårdhet mot männen, men lagom, så att de ej gå sin väg i
förtviflan. Man skall gifva dem hopp emellanåt, ty derigenom blifva de så
mycket mer förälskade. Alldeles som vårdkasarna (»våhlböten») locka med
sin eld seglarna att ankra bredvid sig, men icke sjelfva gå ut från
hamnen. Mot detta beräknande tal invänder den lifliga Phillis, att hon
tror på friarens kärlek, äfven sedan han fått »ja», att en flicka ej
alltid är ung och eftersökt, att man kan börja underhandlingen genom
mellanhand. Och när Anna förmanar henne att noga lära känna och ransaka
sin friare, innan hon ger honom några rättigheter, utbrister hon i en
tanke, som hos oss skulle heta »hvad gör en kyss, när ingen den ser?»,
men här lyder:
»Och gier man kyssar utan breck,
Eij smeta de ell gie en fleck.
Et ermklä tårkar mången af,
Och man behåller hvad man gaf.» etc.,
der det långrandiga talet bjert afsticker mot det lifliga i tanken. Anna
visar nu arten af sin erfarenhet. En mös oskuld, säger hon, är mycket
skör och bör aktas väl. Med guld och skänker så får man ju allt. Och om
man springer och leker med männen, låt vara i fria naturen, på
Djurgården, Liljeholmen eller Bralund[41], inbjuder man frestelsen
eller skadar åtminstone sitt goda rykte. Phillis har svårt att
underkasta sig ett sådant tvång:--
»Man må full binda beest och träl,
Men kvinnans ädla mood eij väl.
Lääs femton låås om hennes krop,
Så blåser hennes vet dem op.»
Efter dessa vackra verser förkunnar hon till sist, att hon allra minst
vill gifta sig med en bokmal, som låter henne sofva i fred om nätterna.
Anna håller ett långt och förståndigt tal liksom en gammal tant, att man
bör äkta en medelålders man, som är lugn och trogen, och ej taga någon
svärmande kurtisör. Men han får ej vara för gammal heller, ty
»En purpur-mun och ijs-gråt skägg,
En fager målning, rutten vägg,
Flintskallot hufvud, gullgult hår,
Ijs-kaller snö och liuflig vår,
Een unger mö och gubbe-gloop,
De skicka sig eij väl i hoop.
Taen ingen gammal, ty han kan
Mehr synas faer eer än eer man,
Och fast han lefver, är han dö.
I blifven kiärng ock ären mö,
Een änkia och lell giffter fru.»
I synnerhet får en flicka ej taga en enkling, ty han har kanske förut
stora barn, som det blir svårt att reda sig med. Slutligen förmanas
systern, att, sedan hon väl är gift, aldrig tänka på någon annan än sin
äkta man, och som dervid de båda flickorna märkte den lyssnande skaldens
närvaro och sprungo sin väg, är utan tvifvel Annas sista förmaning äfven
dennes sluttanke.
Vi kunna dock ej lemna föregående korta redogörelse utan att påpeka en
betecknande omständighet. Det förekommer vid slutet en afdelning, den
fyrtiondetredje i ordningen, som ej är utförd i den svenska
öfversättningen. Phillis är villig att medgifva, att Anna har rätt. Men,
frågar hon omsider, hvad skall jag göra, om min far skickar mig en gubbe
på halsen, ty så mycket värde har dock ej hans förmögenhet för mig, att
jag skulle vilja tillhöra en åldring. Anna svarar härpå med en
omskrifning. Qvinnans vapen är ej kraften utan bönerna. Med lydnad vinner
hon hårda sinnen hellre än med motstånd.--Var Lucidor missnöjd härmed, så
att han lät det utfalla ur sin bearbetning? Och vågade Keder ej ändra
hans text eller kände han ej till originalet härutinnan? Men hvad Cats
sjelf tänkte vid ett slikt kinkigt fall, det se vi af öfverskriften: »Vis
omnis abesto». Guldet skulle segra, hjertat uppoffras.
Detta samtal pröfvar nu tålamodet alltigenom elfvahundra jamber. Nog
finner man der diverse tal om kärlek, men kärleken finner man
ingenstädes. Och författaren har ej heller den tillfredsställelsen, att
vid slutet lemna läsaren öfvertygad om den grundsanning, som han i
inledningen proklamerade. Ty åtminstone för oss framstår Anna trots
skaldens hela didaktik i en mycket sämre dager än Phillis, just derföre
att den senare tvärt emot hans medvetenhet råkat få en liten gnista af
poesi. Ett i sanning olyckligt resultat för en didaktisk poet! Men om
också »fader Cats' bok» på sin tid gällde som ett mönster i Holland, som
en versifierad långkatekes (hvilket ord verkligen är träffande), intager
den inom den europeiska litteraturen en mycket låg plats. Att Nils Keder
skulle kasta sig öfver hans »Weck-wyser ten Houwelick», som också är ett
namn på möns pligt, förundrar oss icke, ty han har efterlemnat två
oändligt prosaiska och förståndiga men långdragna bröllopspoem. Men att
en sådan natur som Lucidors skulle välja Cats till föredöme och
öfversätta honom, kastar ett egendomligt ljus öfver hela tidens
uppfattning af poesin, såsom varande till för allt annat än för sig
sjelf. Vi skynda oss att lemna denna qvafva poetiska atmosfär och låta
Lucidor föra oss öfver till en långt friskare i
=De verldsliga visorna.= Hvad vi förut genomgått, var skrifvet på
beställning eller till för skalden sjelf mer eller mindre likgiltiga
förhållanden. Han har också der låtit pennan skena i väg, och vi måste ur
massan af rimgods uppleta det poesins guld, som hörde till hans
begåfning. Hädanefter, låt vara någon gång manad af tillfälliga känslor,
är han fullt sin egen och antager en djupare och allmännare ton. Han
vårdar mera sin stil och stafning. Han, så att säga, slår sig ned inom
skaldernas gemensamma krets. Vi hafva först här hans poesi i ordets
egentliga betydelse. Antalet af hans kända visor är 31, hvaraf 8 på
tyska. Men olyckligtvis äro 9 svenska och 3 tyska förlorade och blott
till begynnelseorden bekanta. En, »Nys, när Frigga satt i bade», är
slipprig. Återstå således endast 5 tyska och 13 svenska, hvarom vi kunna
bilda oss ett omdöme. De äro med undantag af två dryckessånger och en
tröstevisa alla samtliga (såväl som de okända) kärleksvisor till
fingerade namn. Bellinde, Climene och Lisille hafva hvardera fått två
tyska. Castalinne, Belikinne, Margaris, Iris, Fillis och Lisette hvardera
en svensk. De öfriga styckena hafva ingen benämning. De tyska visorna,
såsom tillhörande en utländsk sångmö, gå vi förbi (huru skön är ej t. ex.
»Lass't uns die Blüht der Zeit»!). Vi anmärka blott, att de alla i
motsats till de svenska funnit nåd inför den stränge Sondéns ögon och af
honom anföras som bevis på, hvad skalden kunde hafva blifvit. Har ej
härutinnan granskaren mera låtit sig nöja med det främmande språkets
alster och deremot allt för mycket stött sig på det inhemskas
gammalmodighet? Sanningen är dock, att Lucidor liksom alla poeter på hans
tid till formen redde sig bättre med det uppodlade tyska tungomålet. Vi
hafva förut omnämnt, att han skref en och samma kärleksdikt på båda
språken och sid. 15 citerat en strof deraf på tyska. Vi skola nu till
läsarens pröfning anföra samma strof på svenska. Skilnaden är tydlig:--
»Om jag haer feelat med min mund,
Så skall han ock så af alt hiertans grund
Dit purpur-läppars paar
(Som jag mig har
Til mit sielfz-straff-altar
Utvalt med kiärleck stoor)
Bekyssa, min hiert-siähl- och ängla-moor.
Pfui! Sin koos alt förtreet.
En kyss, som ingen veet--
Förlijkning skedt.»
Af de andra sångerna känna vi redan tre: »Skulle iag sörja, då vore iag
tokot» och den vid utresan, som begynner »Så måste iagh digh, kiärste
vänn, förlåta». Den tredje står först i samlingen och är troligen äldst.
Den består af en samling stoiska sentenser på ett virtuosmessigt språk
och utgjorde väl någon poetisk öfning i Upsala. Början lyder: »Hvarföre
skal iag mig med sorger qvälia?» Columbus har skrifvit en liknande. »Hvad
är det åt, att jag mitt sinne qväljer» (se hans »Odæ Sueticæ», X., med
öfverskrift »Naturlig dödsbetraktelse» intagen hos Atterbom), i
skaldevärde Lucidors betydligt öfverlägsen. Sedan nu alla dessa sånger
blifvit afräknade, återstå för vår granskning endast två dryckesvisor och
sju kärleksvisor, dock dessförinnan måste vi göra en väsendtlig
anmärkning.
Man har visserligen medgifvit, att Lucidor begagnat en omvexlande och
liflig, ja, ibland konstmessig meter, men man har äfven påstått att han
går miste om denna formella förtjenst, just derföre att han öfverdrifvit
den och gjort den osmaklig. Det är ej nog med rimmen i slutet af hvarje
rad, utan de förekomma midt uti raderna och upplösa derigenom tankens
rytmiska behag till en, som Atterbom icke oäfvet kallar, på samma fläck
fortgående slängpolska. I bästa fall märker man dem ej, tills de här och
der störande uppfattas af örat. Vi bestrida ej det fullkomligt
berättigade i anmärkningen, men man borde å andra sidan besinna, att i
språkets då varande tillstånd en sådan virtuositet måste förefalla högst
beundransvärd. Den tröga svenskan behöfde framför allt upparbetas för
musernas fria lekar, och hvarje tungomål och litteratur har i sin början
egt sådana rena formvirtuoser, som gjort sin stora nytta, men äfven
lockat verkliga skalder till rimförkonstling. Dock drabbas icke Lucidor
så tungt af förebråelsen, ty man har ej uppmärksammat, att, hvad som i
hans poem tager sig illa ut för örat vid uppläsningen, kan taga sig helt
annorlunda ut vid musiken. Olyckligtvis känna vi ej nu till hans
melodier, men sjelf har han uppgifvit sig hafva komponerat visor, och för
öfrigt har väl han som så mången annan satt nya ord till redan brukliga
melodier. Det är en ny sida af hans begåfning. Hans sångers hela struktur
hänvisar tydligt på, att de äro ämnade att sjungas, ända derhän att på
vissa ställen (»Ich liebe dich» etc.) da capot finnes utsatt i texten.
Poemen skola således egentligen sjungas eller--om vi få begagna
uttrycket--halfsjungas. De nu för oss öfverflödiga rimmen kunna då
beteckna tonfallen eller ackompanjemanget. Öfver hufvud taget har poesi
och musik, innan de uppdrefvos till konster, räckt hvarandra handen till
menniskornas nöje. Men derigenom blir det också svårt för oss att rätt
uppfatta skaldestycken, som förlorat en del af sin naturliga luft. Till
och med Bellmans rykte har i någon mån lidit deraf, och det vore
orättvist att ej beakta saken hos Lucidor, som har äran likna honom
häruti som i åtskilligt annat.
Då vi jemfört honom med Bellman, har det icke skett helt godtyckligt för
att närma honom till en skald, hvars namn är så stort, att det är en
heder att stå till och med i dess skugga. Det är nemligen ett faktum i
den svenska litteraturen, att Lucidor är Bellmans föregångare.
Hammarsköld sjelf har medgifvit, att »man i alla hans bacchanaliska
qväden märker en aflägsen gryning till det egna genialiska skaplynne, som
sedermera med fulländningens glans framstrålade i de bellmanska
dryckesvisorna». I visan »Kom, kiäre bröder, kom» hafva vi ju--Lucidors
originalitet ostörd--en hel bacchiscen i deras anda framför oss. Skalden
uppmanar sina kära bröder till ett gladt lag och att slå bort alla
sorger. Han ropar åt drängen, att, om han vill undvika bas, skölja ett
glas åt honom i baljan. Men i sällskapet kontrasterar mot de öfriga en
»jungru gran» gosse, som ej är så van att dricka och sitter tyst. »Drick
hin lilla flikkans skåhl, som boor i nästan gåhl» tillropar honom poeten,
och sedan han enligt bruket i stående ställning druckit skålen och tryckt
en kyss på glaset, utbrister ett ursinnigt jubel. Värden framsätter två a
tre pipor tobak per man, och för att ölet bättre skall smaka lutar man
sig åt väggen och bolmar, så att röken står som ett töcken upp i taket
(de då varande källarrummen voro små). Sedan dobblas med tärning och kort
(»trij på ra»). Poeten vinner. »Rundadinellula!» Allt ölet är nu
utdrucket till sista droppan, men se, se, vinet spritter i stället upp
och ner i bägaren. Den stackars ynglingen, som tycker att det kunde vara
nog, får en ytterligare uppmaning att resa sig, säga »topp» och klinga
laget rundt med glasen och stopen. Men han tömmer ej i botten som en
ärlig svensk man. Skrif då upp din förtäring på räknebrädet och gå i
säng, min herre, ty vår sed är, att den, som ej kan dricka, får bjuda god
natt.--Vi se ju det glada kroglifvet på 1600-talet i hela sin
natursanning, med dess olika nöjen, öl och vin, tobaksrökning, kort och
tärning samt en flickas skål. Man spelade öfver allt den tiden, från
gallerierna i Versailles och Whitehall till den holländska bykrogen. En
fulländad dandy måste vara stark spelare. Dock äfven här hafva vi ännu
ingen Bellman. Den glada scenen är hvarken som hos honom satt i
förbindelse med den sköna naturen utanför, hvad som förlänar hans
baccanalier så mycket idylliskt behag. Ej heller har den genom sina
karakterer svällt ut till ett allmän-menskligt drama. Det är blott, så
att säga, ett stundens lif på krogen, men som sådant högst lefvande
skildradt. Det originellaste består i den häftiga patos, som strömmar
öfver det hela. Man hör ännu festens buller, kamraternas sorl och glasens
klang genom de två sekler, som skilja oss derifrån. Rytmen passar mera
för utrop än toner. Den skall sjungas af en hel kör af dryckesbröder, och
ingenstädes har Lucidor så konstfullt slösat med rimmen som här. Hur
leker han ej med svenskan t. ex. i följande:--
»Hvem gier en större kup?
Dreng, fort, fort skölj' et glaass!
Pojke, snart, ell' du får baass!
Bödlen må vara maass.
Kom nu, nu vill vij taas,
Intill alt är drukkit up.
Then, som för glaass, stoop, kannor, bolkar[42] skolkar,
Han må fritt gå, ok trå
Han som med then blijr vän.
Lät sij, at I som iagh i lagh är män!»
Den andra dryckesvisan är så bra skrifven, att den ganska väl låter läsa
sig utan melodi. Det är en hög centrallyrik, som också en dylik sång
måste vara för att ej den flygande poesin må råka i delo med moralen.
Att visan är högst genialisk lär ej kunna bestridas. Eget nog finnes af
honom ej mera än dessa två bacchisånger, ehuru han var så mycket ute med
kamrater och vänner. Men Lucidor tillhörde ej det glada Sverige i samma
mening som efteråt en Hallman och Kexél, och hvilket Bellmans öfver sorg
och fröjder upphöjda sångmö skulle evigt förherrliga. Dertill var han i
djupet af sitt sinne för patetisk och allvarsam, och häruti ligger ett
annat skäl, hvarföre han ej kunde hinna Bellman. Men för att fylla den
felande länken har man åtskilligt af Runii diktning att fästa sig vid. Vi
tro oss göra läsaren ett nöje med att citera Lucidors andra dryckessång:
--
»I männ af höga sinnen,
Som skämmes at drikka, minnen
At drikken gier största lust!
Förachten then hiernlösa hopen,
Som lefver i sårg och pust,
Ock sök som iagh frögd uti stopen!
Fast om I pengar gömmen,
Vij kasta them eij i strömmen,
Vij hålla them i vår krop.
Alt mynt giörs ju at förtära?
Dy hempten et fullt stoop op,
Så längi mig beenen kunn bära!
Lät then som siuk, sigh qvällia.
Vij vele then dricken vällia,
Som hafver then bästa smaak:
Iagh älskar mäst dubblade drickar,
Hvar glädie står op i taak,
Till thess iagh bå hickar ock nickar.
Tross them, som thet förtryta,
Fritt lät them migh thet förvijta,
At iagh är med dricken dull[43].
Iagh låter ju gilliare gillia.
När iagh hafver fylt mig full,
Kan iagh migh från sorgen bäst skillia.
Dy drick hvar stund ock timma!
Långt bättr' är i vijn att simma
Än lijda heet kärleeks brand.
Släck uth een slijk skärs-eld med kannan
Ock mäd ett glaass i hvar hand,
Till thess man blier heeter om pannan!
Blier iagh af dricka döder,
Så beer iagh alla drickz-bröder,
At the min afdödde krop
När under ett vijnfaat uthsträkka,
Om torsten migh väkker op,
At iagh strax thensamma må släkka.
Lucidors kärlekssånger skola nu andas emot oss, men de äro alldeles
stumma om de enskilda förhållanden, som bragt dem till lifvet. Af deras
ordning i upplagorna är det omöjligt att bestämma något derom, och
hälften af dem han skref äro ju förlorade. Vi hafva dock förr antydt, att
de ej äro några blotta fantasiskapelser, och dervid citerat ett och annat
drag. Ett tillfällighetspoem i ordets inskränktaste mening och tillkommet
för stunden är t. ex. sången
»Hvad begär du, hierta lilla?
Visor? Visor giör hvar man.» Etc.
Man har velat finna den opassande. Visserligen är den litet sjelfsvåldig,
men medgifvas måste, att den i all sin enkelhet är ett mönster i sitt
slag. En annan gång firar skalden på ett högst snillrikt sätt under
festens gamman en allmänt beundrad skönhet, i hvars beröm, utom andra
artigheter, antikens gudaverld ståtligt figurerar. Hon förliknas vid
Diana, när gudinnan hvilar sina af jagten trötta lemmar i skogen, och hon
fördunklar Frigga, så att man måste ropa: »Slekken _Paphos_' eldar uth,
ok du, _Cypern_, var bedröfvad!» Den visa, som börjar »Så är dit hierta
från mig vändt», är allt igenom sångbar och utmärker sig för sitt
musikaliska välljud. En helt annan ton anslås i den till Fillis, »Låt
hvem, som vill gå», der han öppet förklarar sig som nu mera endast könets
goda vän utan att besvära sig med frieri och äktenskap. Den är skrifven
på 5- och 6-fotade jamber med en den tiden ovanlig ledighet och dertill
märklig för sin konstfulla rytm. Men bäst äro de sånger från hans
ungdomsdagar, hvarest han lemnar mytologi och galanteri å sido och endast
sjunger om sin saknad. »Mit hierta vil uti mit bröst mig brista» heter
en, der han klagar:
»En hiort, som uti mörka skogar vistar,
Han löper oförhindrat med sin hind.
Så leeker fisk i siön, fogl upå qvistar;
Men iag kan see ock måste vara blind.» Etc.
Och samma känslostämning genomgår dem alla. Den besjungna kallas ofta
hans »andra iagh», hvars träl han är. Han vet att hennes skönhet förtär
honom så småningom till döds, men han skall vara evigt trogen intill
grafven. Nu äro de tvungna att lefva åtskills, men man måste dock till
slut finna sig i hvad som är himlens vilja. Poemet till Margaris är lika
framstående för sin passion som sin poesi. Dock har äfven här besannat
sig, att poeter känna djupt, men tyvärr ej alltid ihärdigt, och att man
tål mycket förrän man förgås. Lucidor är med alla sina ömma qväden ingen
Petrarca-natur. Huruvida nu dessa stycken under olika namn tillhöra en
och samma eller flera »gudinnor» är emellertid af ringa vigt. Hufvudsaken
är--och det betecknar just skalden--att det allmän-menskliga träffar oss
i de enskilda förhållandena och bibehåller sig friskt bortom seklerna.
Och dessa sånger, huru sköna äro de icke i all sin enkelhet! De äro inga
produkter af konstnärliga sträfvanden och studier, inga rosenhaneska
sonetter, ej heller så ädelt finpolerade som »Myrtillus af Bergen»
förstod att göra det. De äro bara visor till att sjungas, men Lucidor
intager dock genom dem en lika hög och säker plats inom vår första
litteratur som någonsin Columbus eller »Elisandras» skald. Med undantag
af en och annan ordlek och besynnerlighet, som tiden ej kunde undvara,
äro de författade på korrekt och flytande meter. Det karakteristiska hos
dem är ej innehållets omvexling, liknelsernas glans och fantasins
rikedom, utan endast språkets lena välljud, den melankoliskt veka
stämningen och känslans innerlighet. Våra damer skulle kanske finna dem
mycket enfaldiga, men säkerligen skulle de önska sina tillbedjare något
af deras känslighet. Här uppvaktas ej den käraste med någon grannt
utstyrd bukett från orangeriet af främmande rosor, utan med några blommor
från den svenska ängen, hvilken våra förfäder kände och älskade. Och man
kan ej undgå att tycka sig se den ännu ungdomlige Lucidor njuta någon af
dessa herdestunder, hvilkas saknad han efteråt begråter. Det är simpla
blomster han räckt sin älskade. Och flickan och hennes mor öppna sin
smårutiga och blyinfattade fönsterluft för att låta sin qvafva kammare
dricka aftonens vind, medan de öppna sitt hjerta för sångarens verser och
sakta melodi. Det är det enkla som utgör deras behag. Och det är en
betecknande omständighet, att just han, hvars lif var så stormigt,
hvilken »omkom, genomborrad af svärd», och som gifvit oss våra hemskaste
psalmer, i dessa poem äfven skänker oss, vi veta icke hvilken ålderdomlig
och ljuf flägt från den gamla goda tiden. »Så måste iagh digh, kiärste
vänn, förlåta», hvars slutverser vi förut citerat, är enligt vår mening
den innerligaste af dem alla. Men följande står ej långt efter:
»Iris, aldrabäste vänn,
Ach, när sijr iag dig igän
Ock fåhr mäd dig tala?
När uprinner dok then dagh,
At min siäl ok andra iagh,
Du, migh skalt hugsvala?
Aldrig gifver någon ting
Större qval och hierte sting
Än en vänn, som såther.
Dödligt är ju såre vist,
När man halfva hierta mist
Ock mäd vän'n förlåter.
Mins, när iag sidst från dig drog,
At iagh gråt-ögd afsked tog
Ock slijk sårg än lijder.
Sårgse ti min störste lust,
Lijkvähl glader i min pust,
At iagh för digh qvider.
När sigh solen till sit lopp
Reser utur hafvet op,
Reser och min iämmer,
Som mehr stadig än hon står,
Dy min sårg eij nedergår,
När sig solen gömer.
När seen natten öfverhölgt
Målne kappan, månen, fölgdt
Utaf stiernor, skijner,
Qvellier _Morpheus_' drömmar migh,
At iagh, fåfängh-glad, sijr digh,
Som mäd sorgen tijner[44].
I alt, hvad iag sijr och höör,
Uti alt, hvad som iag giör,
Är olust i löije,
At iag vämjes hvar iag är
Ok du intet mäd äst när
Som mit eenda nöije.
Mången skönheet finnes här,
Som mäd skiäl dyrckvärdig är,
Lell mig ingen kräncker[45],
Dy iag, lijk sool-bloman sigh
Effter soolen vänder, migh
Til digh, min sol, länker.
Segelsteen[46] och iernet haer
Vexel-kiärlek, som them draer.
At the samnas giärna.
Så draer du ock hierta mit,
At det rättas effter dit,
Min _magnet_ ok stierna.
Hvij fördenskuld klagar iag
Öfver himmelens behag,
Thet man billigst lijder?
Ty, hvad ingen ändra kan,
Måst een lijda, lijk een man,
Som, hvad värst, bäst tyder.
Trooheet, then iag en gång svor,
Skall, mä'n lijf i bröste boor,
Ey från mig försvinna.
Dy slut mig uti din siähl
Som mit hierta dig lijk trähl
Dyrckar, min Gudinna!
=Psalmerna.= Vi äro här som genom ett trollslag förflyttade till en helt
annan atmosfer. De ömma kärlekssångerna hafva tystnat för suckar och
ångest. De andliga styckena äro sju, hvaraf vi redan anfört en del af det
på tyska. Först i samlingen möter oss en versifierad nådelära, som
erinrar om moraliteterna. Menniskan föreställes redan hafva ätit af
kunskapens träd. Tvenne allegoriska figurer, Rättvisan och Sanningen,
framträda inför Gud och förorda evigt straff. Tvenne andra, Nåd och Frid,
tala för den fallna. Slutet blir att de senare vända sig till Guds
enfödde Son, som tar skulden på sig och frälsar menniskan. Sedan anmärka
vi ett stycke, »Ach, huru ligger staen så platt aldels öde», hvilket är
en grann parafras af det förhärjade Jerusalem, som, landsflyktigt och
bespottadt af hedningarna, vänder sina ögon tillbaka mot sin förgångna
storhet. Redan här råder den dystra färgton, som betecknar skaldens
andliga diktning. Vi mena de trenne poem, som äro upptagna i vår nu
varande psalmbok. Nr 463 är en fri, nästan sjelfständig parafras på
alexandriner i fyraradiga strofer af den tyska sången: »O Ewigkeit, Du
Donner Wohrt, O Schwerd, das durch die Seele bohrt, O Anfang sonder
Ende!» Denna, som innehåller 16 strofer i helt annat versslag, då vår är
en stark förkortning och har 12 strofer, är skrifven af Johann Rist eller
Risten och utkom 1658 i Lüneburg bland hans »Himlische Lieder». Sedan
blef den ånyo införd i en mängd tyska psalmböcker och öfversattes till
och med i Amerika, »Eternity, tremendous Word!», samt i Frankrike,
»Eternité, ta durée épouvante!» Högmarck uppgifver, att den är bearbetad
af Lucidor och efteråt något städad af Lagerlöf. Beckman lutar åt den
åsigten, att endast Lagerlöf är författare. Vi kunna ej finna de skäl
giltiga, som vilja beröfva Lucidor äran af denna sköna psalm. Det är
sant, att den hvarken är med bland de tre sångerna, som under namn af
»Lucida intervalla» utgåfvos 1685, eller förekommer i »Helicons
blomster». Men den har kunnat senare anträffas. Beckmans påstående, att
dess sansade stil är ett starkt bevis mot Lucidors författarskap, synes
oss gendrifvas just deraf, att Lagerlöf fått genomse den. För öfrigt är
den till hela sin anda fullt öfverensstämmande med den förres andliga
dikter. Den är slutligen skrifven på alexandriner liksom en af hans
öfriga psalmer. Dess melodi skall hafva varit nyttjad inom den reformerta
kyrkan till konung Davids åttonde psalm och år 1552 använd för Marots
bearbetning deraf. I Svedbergs psalmbok intager den nr 477, i den så
kallade gamla af år 1695 nr 407.--Den nästa i ordningen eller nr 465, som
likaledes är på alexandriner, utgör jemte den följande psalmen och »It
samtaal» det lilla häfte, som utkom 1685. Dess nummer i den svedbergska
psalmboken är 479 och i den gamla 409.--Den tredje eller nr 467 består i
originalet af 20 strofer, blef af Spegel sammandragen till 13 och intar
hos Svedberg numret 475 och i den gamla psalmboken 406. I vår har den