Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 05

Total number of words is 4509
Total number of unique words is 1834
26.1 of words are in the 2000 most common words
36.2 of words are in the 5000 most common words
39.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
höll den gången.» Denna anekdot är oss dyrbar, emedan den visar, att
Lucidor var både sångare och viskompositör. Men hvilken sjelfständighet
mot hopens undran visar den ej derjemte! Kunde det länge dröja, att ej en
sådan menniska blef allbekant? Den andra lyder: »En gång åkte gref Peder
Brahe förbi. Då tog jag af mig hatten som andra och bockade mig. Lasse
frågade mig, hvarföre jag det då gjorde. Derföre att riksens drots åkte
förbi, sade jag, och det heter 'ära den äras bör', och han dessutom är en
herre, hög af ålder och meriter, och meriter ega vördas och äras. Då
svarade han: Grefe Per far sina vägar och jag mina. Om jag har några
pengar i pungen, så går jag på ett värdshus, lagar om mig det bäst jag
kan, och gref Per för sig, hvar han vill. Men har jag något att söka af
honom, så går jag till honom och bugar och bockar.»--Hvilken
sjelfständighet äfven mot de store! Och detta på en tid, då de förnämste
rådsherrarna hade ett litet hof omkring sig på sina gods, och
presteståndet på riksdagarna yppade sin fruktan, att, likasom
aristokratins hofpredikanter och patronatsprester redan voro det, hela
kleresit skulle blifva simpla tjenare åt adeln. Men hörom vidare: »När
jag bad honom bättre använda sina gåfvor, söka ynnest hos de höge, deraf
han kunde vinna både födan och äran, svarade han, att det vore väl tokigt
att sälja sin frihet för några hundrade riksdaler om året. Och dertill
vore det en inbillning om den äran. Ty, sade han, om ni sutte vid ett
herrebord och jag vid ett gårköksbord, eller ni sutte vid den främre
ändan af bordet och jag vid den andra, käre, hvad sällhetsförmån hade ni
framför mig? Då jag vidare förehöll honom, att principibus placuisse
viris summa sapientia est, och att det vore den första trappan till ära
och uppkomst att berömmas af de berömda, erkännas af de värdiga värdig,
hvilket man icke med undanskrymslan utan med uppvakt och förtjenster
öfverkommer, sade han sig intet passa på, sig intet ha svultit än. Då
svarade jag: Det kan än vara tids nog.»-- Vi hafva hört, snart sagdt af
hans egna läppar, hans lefnads teori och ekonomi. Samuel Columbi
sanningsenlighet är upphöjd öfver allt tvifvel. Och han kände Lucidor
väl. Om ej redan i Upsala, som är sannolikt, är det bekant att de i
Stockholm plägade umgänge. Men de skildes snart åt, i det att Columbus
1672 anträdde sin utrikes resa med de unga bröderna Reenstjerna. Det
behöfver anmärkas, att han ingenstädes beskyller Johansson för lösa seder
och kroglif. Att emellertid Columbus ej blifvit hans synnerlige vän
bevisas af det kalla och intetsägande epitafiet öfver hans sorgliga död.
Och svårligen hafva de i längden kunnat fullt förstå och uppskatta
hvarandra. Dertill voro deras lif och skaldeverksamhet för olika. Hvilken
skilnad är det ej mellan den enes veka natur och regelbundna vanor och
den andres häftiga lynne och upprörda lif! Den enes poesi liknar en klar
och inom säkra dammar inhägnad flodbädd, den andres en grumlig och öfver
obeaktade hinder framstörtande fors. Men om vi skulle antaga jemförelsen
med Diogenes, ej som en oratorisk grannlåt, som i sitt slag kan ega
sanning, utan efter orden, så att Lucidors lefnad skulle i allt vara en
förnyelse af den antika naturmänniskans vidriga öfverdrifter, tro vi att
han uppfattar den menlöse Columbi utsago oriktigt. Ty derhän har han ej
kunnat missförstå den för poesi och skönhet intresserade Lucidor. Ja, vi
tro, att mångens intryck af det svenska skaldeparet skall blifva likt
det, som man erhåller i vissa dramer, der den ena personagen förträffligt
tjenar till att framställa den rätta vägen och det sunda förnuftet, men
den andra förnämligast ådrager sig vår uppmärksamhet som den
intressantaste.
Det finnes några andra anekdoter om Lucidor, upptecknade af professorn,
sedermera biskopen Olof Celsius den yngre såsom annotationer till Lidéns
afhandling om den svenska poesin. »En gång hände sig att riksrådet grefve
Tott, som i samma dagar förlorat sin son, reste förbi. Lucidor passade då
på och stack in i hans vagn ett papper utan att vidare låta märka sig.
Grefven, som trodde att det var en tiggaresupplik, såg icke derpå förr än
han kom hem och fann att det var en grafskrift öfver hans son. Några hans
vänner, som väl kände Lucidors stil och skrifsätt, försäkrade, att ingen
annan än han skrifvit henne. Grefven skickade då sin kammartjenare med en
hederlig gåfva till Lucidor, hvilken efter mycket sökande anträffades,
men gaf till svar, att han icke skref för penningar. Sedan grefven
mottagit detta svar och tillika blifvit underrättad om Lucidors sinnelag,
lät han därefter en dag bjuda honom till sig på middag. Efter måltidens
slut bad grefven Lucidor, att han ville bära en klädning, som han för
hans räkning låtit förfärdiga. Lucidor tog emot den, och då han, i henne
utstyrd, kort derefter träffade sin vän Columbus, så förvånades denne,
huru han blifvit så grann, och sade, att allt folket undrade och gapade
på honom. Lucidor gick då hem, tog af sin granna klädning, brände upp
henne och iklädde sig den gamla. Då han derefter träffade Columbus, som
frågade efter den vackra drägten, omtalade han hvad gjort och tillade,
att han ej ville bära en drägt, som gjorde honom till ett vidunder.» Vi
bekänna, att vi ej rätt veta hvad vi skola tro om denna anekdot. Har hon
någon sanning uti sig, ty i detaljerna tar hon miste, eller är
alltsammans en dikt? Innehållet deruti förefaller oss högst besynnerligt
och osannolikt. Celsius lefde ju ett helt sekel efter Lucidor, och många
orimliga rykten gingo i svang om skalden. Att Celsius orätt uppgifver
hans mördares namn och derunder berättar en annan, alldeles grundfalsk
anekdot, förringar naturligtvis trovärdigheten af denna. Vidare: skulle
Columbus hafva försummat att uppteckna ett så pikant drag? Uppgiften om
grefve Totts aflidne son är alldeles oriktig. Qvädet, som är mycket
vackert, handlade om hans fru, född Oxenstjerna, och, långt ifrån någon
anonymitet, bär utsatt författarenamn, _Lucidor den olycklige_, och datum
af begrafningsdagen den 19. maj 1672. Slutligen har grefve Tott, som var
en af regeringens mest använda diplomater och nästan jemt på utrikes
resor som dess utomordentliga sändebud, redan i april afgått som gesandt
till Polen och således för fäderneslandets skull försakat att vara
närvarande vid sin makas jordfärd. Lucidor måste då hafva in kastat sitt
ännu blott handskrifna qväde i grefvens vagn, medan denne var hemma och
hans gemål stod på bår. Poetens handling var ingalunda så utomordentlig,
som den nu skulle förefalla oss, ty man var knappt då aflägsnad från den
period, då en sann kavaljer, när han på gatan mötte en dam i sin kaross,
steg upp i hennes vagn och under höfviskt samspråk åkte med henne en bit
väg. Men ett sådant bemötande af Tott är i full enlighet med hans
karakter, ty han var i rang, skönhet och nobless lika lysande. Vi tro
således, att Lucidor på ett eller annat sätt presenterat honom poemet och
blifvit på furstligt vis belönad. Men att han så oförståndigt och löjligt
skulle besvarat sin höge gynnares ädla uppförande, derom kunna vi ej, när
så många omständigheter tala deremot, öfvertyga oss.--Celsii anförande om
poetens död lyder ungefär så. Han hade skämtat med en vän, Samuel
Ernstedt, som slutligen satt sig i försåt under bordet och stuckit
Lucidor midt igenom bröstet. Denne har då sagt: »Ernstedt, du har gjort
min spådom allt för sann, jag är stucken till döds. Du har gjort en elak
gerning, men gå nu hem i min kammare, tag hvad pengar der finns och rym.»
Ernstedt fick sedan lejd och kom hem igen.--Det är en fullkomlig
»sannsaga». En annan uppgift ur samma källa har på ett besynnerligt sätt
kommenterats till Lucidors nackdel. Celsius uppgifver nämligen, att han
förde ett kringirrande lif och om sommaren bodde långt upp på Norrmalm i
ett lusthus, beläget i en trädgård, och der hela möbleringen bestod af en
halmbädd, ett vanligt bord och en stol samt bläck och papper. Hvad
behöfdes nu vidare bevis på hans ekonomiska elände? Äfven den siste
utgifvaren af hans skrifter, Hanselli, talar urskuldande om att han ej
alltid kunde trifvas i sitt »vintersvala lusthus», der »snön stundom
bredde sitt hvita lakan öfver hans tarfliga halmbädd i ett hörn af
rummet». Med förvexling af årstiden har således den ogynnsammaste opinion
utbildat sig om hans bostad. Äfven vi veta, att den med hans osäkra
inkomst måste vara tarflig nog, men skola framställa en gissning derom,
som åtminstone är rimlig. Vi hafva redan hört något talas om hans
»herbergen» på nedra botten, troligtvis i ett trähus på malmarna, hvarest
då för tiden någon »värdinna» plägade logera enskilda på kortare tid och
der man åtnjöt då varande värdshus' beqvämligheter. Men vi tro att han
snart tvungits att taga sig en stadigare bostad. Vi hafva funnit honom
ega ett i ögonen fallande lifligt umgänge med lilla tullens tjenstemän
och bergslagsboarna. Vid hans död var en der anställd vaktmästare, Jost
Stare, jemte en handtverkare, hans enda skyldsmän. Den förre bodde
otvifvelaktigt i det hus vid Svartmangatan inom Staden, som var accisens
egendom och upplagsmagasin. Var det kanske på sin vindskupa i detta
bullersamma hus som poeten hänsyftade, då han skref:
»Och många griller klifva
Upp i mitt skatebo,
Hvar jag ej, som jag vill,
Kan ha min rimme-ro,
Och Phoebus' konst ogill.»--?
Hvad var naturligare, än att han under sommartiden sökte sig en
lämpligare »skaldebolig» och fann en passande sådan i lusthuset på
Norrmalm, hvilket han hvarken förmådde eller med sina enkla vanor ens
ansåg behöfligt att möblera, men hvarest han fick följa sin fantasi att
lefva som nomaden i sitt tält och ostörd invänta sånggudinnornas ankomst.
Norrmalm egde då ännu inga ståtliga gator och höga husmassor, i stället
höjde sig småstensberget, begränsadt af trädgårdar och lusthus. Här,
omgifven af fjärilar och blommor, och befriad från den vedervärdiga
stanken från hufvudstadens gränder, kunde han fröjda sig åt frisk
sommarluft och se skutorna segla ut på Mälaren och vimplarna fladdra från
skeppen på strömmen.
Så till ända lupo de sista åren af hans lefnad. Bilden bör äfven för oss
vara intressant, ehuru Lucidors enkla förhållanden togo sig ringa ut mot
de invecklade och romantiska händelser, som i våra dagar omgifva
hjeltarne af hans slag. Själens eld och strid är densamma, det yttre må
te sig huru som helst. Troligen fick han mången gång i praxis utöfva sin
grundsats att ej misstycka ett »gårköksbord». när kassan var tom. Dess
emellan lefde han undan och tog dagen som den kom. Hela staden kände
poeten Lucidor; hans verkliga namn förekommer mindre. De offentliga
ställen, som han besökte och som hans skrifter omtala, voro »Den
holländska tuyn» vid Österlånggatan, som fanns qvar på Bellmans tid,
»Frans de Moy» med namn efter en utländning som synes haft den
elegantaste vinhandeln, »Munkens källare» midt emot det gamla Myntet, der
en oriktig tradition ansåg honom hafva blifvit mördad, och
»Fimmelstången» vid Kindstugatan, der dådet verkligen skedde. Han var
ganska ofta uppsökt af höga och låga för att med sina rim förhöja deras
glädje- eller sorgefester, och han gjorde affären merendels kort. Ty han
var nu hufvudstadens erkände bröllops- och begrafningsskald. Men det var
nu slut med hans ungdomsfriskhet. Kärleken hade tagit afsked ur hans
hjerta. De ömma och vackra visorna hade tystnat. I stället öfvergick han
till holländaren Cats' dikaktiska erotik och bearbetade honom i ett
mycket långt och förståndigt poem. »Om en mös pligt», hvilket han ej hann
afsluta. Och troligen härleda sig från samma tid hans psalmer, hvari han
så gripande skildrat ångerns qval, dödens fasa och det tillkommandes
ovisshet. Han kunde knappt också undgå följderna af sitt lefnadsval. Det
försummade samhället hämnade sig såsom det höfves alla stora makter. Det
lemnade honom till det yttre oantastad, men han fick lära känna att
blotta saknaden deraf blef en inre sjelfförstörelse. Den tilltagande
tomheten och disharmonien i hans själ behöfde en ständigt stigande
häftighet för att kunna något så när förgätas. Derföre bar hans
sånggudinna--såsom Sondén träffande anmärker--prägeln »af en mera
menadisk än poetisk kraft». Möjligen har äfven någon gång Bacchus måst
tillkallas, för att trösta hans enslighet och dervid, som det vill synas,
stänkt några vindroppar öfver hans verser. Ibland hade han ölstånkan
bredvid sig under författandet och uppfriskade sig då och då med en klunk
derur. Det låg i sakens natur att hans dagar skulle bli sämre och sämre.
Troligen har han dock om julen 1673 vistats borta på landet hos någon
vänkär familj, emedan på fem månader omkring denna tid (oktober--mars) vi
ej ega någon dikt af honom. Då han slutligen den 24. maj 1674 vid makarna
Oxenstjernas jordfärd låter höra den sista vältaliga klangen af sin lyra,
kallar han sig med det betecknande namnet _Thanatophilander_ (en man som
älskar döden). Han har således önskat att dö. De yttre förhållandena
blefvo också allt dystrare. Med hvilka känslor skulle han ej vid den nu
ändtligen skeende begrafningen af Stjernhjelm den 28. juni 1674 se den
långa sorgprocessionen från Brunkeberg till S:t Klara kyrka! Men ingen
sång till den store hädangångne! Kriget hade nu spridt sig öfver hela
Europa, och dess flammor nalkades Sveriges landamären. Ett sändebud från
Ludvig, Feuquières, hade kommit hit och underhandlade ifrigt. Våra arméer
i Tyskland utrustades, det ena regementet efter det andra fick under
sommaren uppbrottorder. Man ville nämligen under den gamle, men för krig
ständigt benägne riksmarskens befäl hopsamla ända till 22,000 man i
Pomern. Rådet hade de bittraste bekymmer att underhålla dem. Emellertid
spred sig ängslan och oro omkring landet. Så kom hungersnöden.
Osäkerheten var stor på Stockholms gator. Vi, som nu så länge i vårt
obeaktade hörn fått åtnjuta fredens och en jemn utvecklings alla
välsignelser, hafva svårt att föreställa oss den allmänna beklämningen
hos våra förfäder, då Sverige var en stormakt och omedelbart beroende af
hvarje fluktuation inom den europeiska politiken.
Lucidors död är i konstnärlig mening en högst passande afslutning af hans
olyckliga lif, men har kanske mest bidragit till hans tvetydiga rykte. Ty
misskännandet och misstanken hafva öfverallt gömt sig inom det mörker,
som råder i berättelserna om hans lif. Det sista draget, som återstår oss
att omnämna af hans karakter, och som gör honom så fulländadt tragisk som
om han vore en ren fantasiskapelse för ett drama, ur hans nästan
demoniska medvetande om sin bråddöd. Ingen har vuxit så förtrogen som
han med förgängligheten och undergången af allt jordiskt. Och denna
förkänsla blir allt starkare, ju mer han nalkas döden. Det är väl
derföre, som Wieselgren låter honom sjunga sina psalmer »med dödssåret i
sin kropp», på sjuklägret mellan mordet och afsomnandet. Detta är endast
en fantasi, ty han hann knappt yttra några ord, innan han afled. Men
hörom honom i en psalm:--
»Was ist vor Arbeit Noth,
Eh der gewisse Todt
Uns ungewiss ereilet
Und eine Wunde schlägt,
Die uns ins Grab einlegt
Und bloss im Himmel heilet!
Das helle Sonnenlicht
Kommt uns erst ins Gesicht
Mit Heulen, Schreien, Weinen.
Mit Schwitzen werd'n wir gross;
Wir fahren in den Schoss
Der Mutter, eh' wir's meinen.
-- -- -- -- -- -- -- --
Nicht Schöne, nicht Gestalt,
Kein Jung-sein oder Allt
Kan uns den Tod abwehren.
-- -- -- -- -- -- -- --
De sista raderna hunno ej fullbordas. Med dyster förkärlek dröjer han vid
de utmärkta historiens män, hvilkas verk och gerningar äro förspilda,
eller vid de väldiga, af menniskohand uppresta monument, som redan fallit
till stoft. Och öfver allt sammans ljuder med sublim likgiltighet
oföränderligen temat »allt är intet» som i »Predikaren»:--
»Allt hvad i verlden är, är fåfänghet, allt inte.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Allt, allt sin ända fick, så snart som det begynte.
Ej hjelper hårdhet sten, ej finhet något gull,
Ej en demant dess sken. Hvad mull är, måst bli mull,
Och mullen ingenting».
Ibland sker det med ett vemod, som betecknar en så obotlig men poetisk
sorg, att den färgar hela verlden:--
»I evigt verldslig-sinte,
Måst icke verlden då med tiden blir till inte,
Som utaf inte gjord och så högåldrig är
Att hennes öde död visst måste vara när?
Man hörer sjö och haf mer än som vanligt brusa,
Man hörer vädergud'n med grymma stormvä'r susa,
Årstiden håller ej som förr sin vissa tid
Med hetta eller frost. Allt synes som med strid
Till fallet luta ner och fram till ändan ila,
Allt, liksom trött utaf sin möda, söka hvila.
Den trötte Atlas, som så länge himlens last
Har burit, signar kull och orkar ej stå fast.»
Då han den 11. augusti 1674 sände några sorgverser med sin vän,
handelsman Brandbergs stoft till kyrkogården, skref han:
»Kom, hjelp mig, att jag klagar
Af hjerta, som sig bör
Den som i bästa dagar
Sitt afsked tar och dör
Uti sin bästa blomma,
Sin ålders middagstid!--
Si, så kan döden komma,
När vi som trygg'st i frid.»
Var det med de derför erhållna pengarna i fickan som han dagen derpå gick
in på den källare, der han då mördades?
Tack vare de nyupptäckta rättegångshandlingarna i målet, hafva vi
fullständigare underrättelser om hans död, än vi haft om någon händelse
under hans lefnad. De beriktiga flera lösa antaganden om, att han blifvit
dödad i ett slagsmål, att det skett af hans bäste vän och under rusets
inflytelse, att han lefvat någon tid efter mordet och, »en kristendomens
Ragnar Lodbrok i samvetsqvalens ormgrop»; lättat sitt hjerta genom
andaktsöfningar. Wieselgrens förmodan att hans baneman varit »hans gode
vän, hvilken vi ju träffa bland de besjungne», tål så till vida att
förändras, som dels en längre köld har rått mellan dem båda, om också de
en gång varit vänner, dels visserligen Lucidor har skrifvit en sång för
hans räkning, der han efter honom kallar sig för _Triton Sturmmuth_, men
ingalunda gjort honom till ämne för något qväde. Det är nu vidare klart
att ingen af sällskapet var vid tillfället farligt beskänkt. Huru vida
det skall kallas ett simpelt mord eller en slags duell, må följande
sammandrag af de närvarandes vittnesmål inför domstolen bestämma. Utom
att dessa berättelser ega ett visst dramatiskt intresse och alltid måste
vara välkomna såsom skildrande de sista stunderna af Lucidors lif, äro de
dyrbara äfven derföre att de sätta oss i stånd att jemföra den tidens
seder och bruk med våra.
När man gått backen uppför Tyska brinken och kommit till tyska kyrkan,
som på ojemn grund reser sin byggnad och sitt torn mellan täta husmassor,
inträder man på Kindstugatan, som slutar vid den triangelformiga
utskärningen af Skärgårdsgatan. Inga trottoarer finnas, och husen se
förfallna ut. Solens strålar hafva svårt att nedtränga på den fuktiga
stenläggningen. Ej långt ifrån ligger midt ibland menniskoboningarna den
gamla kyrkogården, hvarest likväl ej mer några lik få nedgräfvas att
underlätta pestens härjningar. Nästan blott s. k. sämre folk bebor nu
Kindstugatan. Der finnas mindre verkstäder, oljiga fenster, smutsiga
ingångar, magasin och ännu sämre ställen. Vi äro i hjertpunkten af den
egentliga staden. Likväl, så gammalmodig gatan än synes, är hon modern i
jemförelse med sitt utseende vid Lucidors dödsår. Ett hus bär årtalet
1739, ett annat 1685, ett tredje är ungefär från samma tid, att döma
efter den tyska inskriften öfver porten, ett citat af en psalm: »Wohl
dem, der den Herren fürchtet und grosse Lust hat Zu seinen Geboten.
Reichthum und die Fülle wird in Ihrem Hause seyn.» Ett hus stod just då
under byggnad: det skulle blifva Olof Hanssons och Margareta Anderssens
tillhörighet och enligt tidens sed få sin utstyrda portal och inskrift:
»Then Gudh wil hielpa, kan ingen stielpa, anno 1674». Ett enda hus veta
vi säkert stå qvar från denna och en ännu aflägsnare tid med sina små
fönsterlufter i fyra våningar. Det är den bekanta Brasan, så kallad efter
hautreliefen, framställande man och hustru med rep om halsen och
stretande på båda sidorna om en eldbrasa. Årtalet öfver denna dråpliga
portal är 1558. Likaledes fanns redan då den s. k. Brända tomten vid
mynningen till Skärgårdsgatan, och det var bortom mannaminne, när
eldsvåda en gång förstört huset och bildat densamma[30]. Vi kunna
således endast ana oss till gatans utseende vid midten af 1600-talet. Men
det är eget att tänka sig den då bebodd äfven af högre samhällsklasser,
när vagnarna der måst hafva rasslat förfärligt på den usla
stenläggningen, då ingen sundhetspolis fanns till, och ingen aldrig så
tarflig oljelykta kämpade mot det kolsvarta mörkret. Genom en stinkande
förstuga i ett af husen inkom man då till källaren Fimmelstången, hvars
betecknande skylt skramlade för vinden ofvanför porten. Hvarest detta rum
nu bör sökas eller om det ens är qvar, är svårt att afgöra. Men huru det
då såg ut, derom kunna vi lätt göra oss en föreställning. Ett stort bord,
några bänkar och klumpiga stolar, en hylla med stop och flaskor, en
tvättbalja der glasen sköljdes i sjelfva rummet, en väldig spisel med
förtorkade löfruskor från någon sommarhögtid, och det på en dylik ort
oumbärliga räknebrädet, der förtäringen efter hand uppklottrades på
krita,--se der hela möblemanget. Genom en lucka på golfvet nedsteg man
till magasinets öl- och vintunnor, hvarifrån för hvarje gång de
reqvirerade varorna upphemtades. På uppassning var åtminstone der ingen
brist. Utom värden sjelf, Petter Grill, (ovisst är, om denne varit på
något vis beslägtad med de rika Anthony Grill och sonen Balthasar, som
voro juvelerare och vid kronans myntverk anställda) fanns en källarpojke.
Dessutom omtalas en tjensteflicka. Lägg härtill smårutiga fönster med
starka bommar, det oigenomträngliga mörkret derute, en oljelampa eller
ett talgljus att upplysa serveringen derinne, och man kan någorlunda se
det rum, der Lucidor dog.
Omkring klockan 7 en onsdagsqväll på eftersommaren inträdde fyra herrar,
välborne kapten Bengt Bohm, välborne löjtnant Arvid Kristian Storm vid
öfverste Grotthusens regemente i Pomern, häradshöfding Furubom och poeten
Lucidor. Alla hade enligt bruket sina handskar och värjor på sig. Ingen
annan gäst synes då hafva uppehållit sig på Fimmelstången. Gästerna
begärde en pipa tobak. De andra läto framsätta för sig ölstånkor. Lucidor
drack vin. Vid 9-tiden aflägsnade sig Bohm, förrän det blef kolmörkt, men
de andra sutto qvar. Kort derefter hemkom värden eller vinskänken. »Lasse
begynte att drifva med honom åtskilliga äfventyr», men klockan 12 ville
Furubom gå sin väg, då Storm bad honom blifva qvar, och Johansson började
tala om, huru farligt det var att gå ut, och huru än den ene, än den
andre blifvit öfverfallen på gatorna. Man beslöt derföre stanna öfver
natten, och Furubom beställde till och med en säng, men värden ville nu
ej servera dem mera. »De hade dock allenast druckit åtta stop mumma och
ett halft stop vin, tillika med 24 öre tobak», hvilket den tiden ej var
någon öfverdrifven dosis. Då blef Lucidor ond på värden, sägande: »Har du
intet velat mera tappa, skulle du det sagt oss före klockan 9. Då hade vi
kunnat gått bort och intet sutit här så länge.» Han »skällde honom för
ett och annat, knäppte honom åtskilliga gånger på näsan och ville taga
skrifbrädet att slå honom». Emellertid, om också Lucidor synbarligen var
vid dåligt humör, sutto de qvar och pratade, men drucko nästan ingenting.
Klockan 2 gick källarpojken och lade sig. Emellertid steg Furubom upp och
drack poeten till i vin, men denne »ville ej göra besked med vinet», utan
tog ett ölglas, drack ur det och kastade det i väggen. Det bör anmärkas,
att, liksom det då ansågs tillhöra »en ärlig svensk» att kunna dricka
tappert, det var förolämpande att ej svara på en skål, som i stående
ställning brukade utbringas. Den träta, som nu uppstod mellan Johansson
och Furubom, skedde på fransyska och hade inga vidare följder än att
Furubom reqvirerade ett halft stop vin till, och värden, som under tiden
tycks hafva ändrat tankar, förfogade sig ner i källaren. När han kom upp
var nästan allt förbi. En svag morgongryning började framskymta.
Löjtnant Storm hade i sin ordning stigit upp och druckit poeten till, men
fick, ej heller han, besked. Han frågade, »hvarför han det icke göra
ville och om han det icke göra kunde». »Jag kan fuller, men jag vill
intet» svarade Lucidor. »Om du intet vill göra mig besked, så måste du
något veta med mig» sade Storm. »Hvad jag vet, det skall jag strax visa
dig» sade den andre. Hvad orsaken var till Lucidors vägran att emottaga
skålen, om det rörde en kärleks- eller penningeaffär eller något annat,
vet man icke, och rätten har--betecknande nog för tidsanden--aldrig sökt
taga reda derpå, men att det var något hemligt groll dem emellan, är af
följande tydligt. »Det du vill säga mig, har jag längesedan sett»,
utbrast krigaren, »har du något emot mig, så kom ut på gatan; der är
plats». Och han gick till förstugan, förgäfves qvarhållen af
häradshöfdingen. Då sade Lucidor: »Halt, halt, här är plats nog här inne.
En hundsvott, som icke står i sina skor!» De hade genast påtagit högra
handsken, dragit värjorna och »voro så furiauxe ihop med hvarandra», att
Furubom, som bibehöll all besinning och ej ville draga sin värja ur
baljan, knappt kunde skilja dem åt, förrän de båda under det skarpa
fäktandet fallit omkull i spiseln, Lucidor under och Storm ofvanpå. Då
tog Furubom dem åtskills. Lucidor sade »jag är stucken», reste sig ur
spiseln och gick till bordet, men segnade der ner utan mål och sans. Då
såg löjtnanten, huru det stod till och flydde. Furubom ref upp den
slagnes jacka, emedan intet blod flöt fram. Han hade ett sår i bröstet,
som sedan af den besigtigande läkaren, Låhrman, förklarades dödligt, och
dessutom fyra andra sår. Värden, som emellertid hunnit upp ur källaren,
sökte qvarhålla Furubom, men afstod, då denne tog på sin värja. I stället
gjorde han larm, skickade efter vakt och fältskär. Men då barberarens
dräng infann sig, och Lucidor upplyftades på en bänk, afled han genast.
Tjenstflickan och källarpojken, som emellertid rusat ner vid bullret,
funno snart rummet uppfyldt af folk och golfvet färgadt af blod. Det var
klockan 5 på morgonen, den 13. augusti 1674.
Vi sågo, med hvilken hänsyn hans kamrater af societeten behandlade
Lucidor på Fimmelstången. Det var de, som drucko honom till och retades
af hans vägran. En adelsman och löjtnant hade ej velat slåss med någon
annan än sin like. På samma gång häntyda alla omständigheter på, att
mordet väckt djup och allmän sensation. Man kände, att man förlorat en
märkvärdig och rikt begåfvad ande. Såväl öfverståthållaren, riksrådet
friherre Klas Rålamb som de andra myndigheterna behandlade den fattige
skaldens frälse baneman med största stränghet. Men Arvid Storms beteende
efter mordet är ej egnadt att tillvinna honom något medlidande. Han
sprang genast till Furuboms qvarter och fick af honom låna tre dukater
till respenningar. Då han skulle ge sin obligation derpå, »darrade handen
på honom att han intet skrifva kunde». Sedan, när han visste sig vara
efterspanad af vakten, »nemligen en korporal, en nattbonde och en
stadsvakt», gick han ej till sin bostad, utan begaf sig till Den
holländska thun in i Hans Näfs hus vid Österlånggatan, var i köket och
sökte komma upp genom spiseln samt gömde sig slutligen under dunbädden i
en säng. Gripen och förd inför rätta, sökte han kasta misstankar på
Furubom, såsom den der äfven skulle haft sin värja ute, så att Lucidor
sjelf skulle hafva rännt lika mycket på dennes som på hans eget vapen,
och han beskylde den aflidne att i spiseln hafva sökt vända hans värja
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 06
  • Parts
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 01
    Total number of words is 4264
    Total number of unique words is 1785
    24.6 of words are in the 2000 most common words
    34.3 of words are in the 5000 most common words
    39.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 02
    Total number of words is 4326
    Total number of unique words is 1817
    24.8 of words are in the 2000 most common words
    33.7 of words are in the 5000 most common words
    37.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 03
    Total number of words is 4338
    Total number of unique words is 1851
    24.7 of words are in the 2000 most common words
    32.9 of words are in the 5000 most common words
    38.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 04
    Total number of words is 4560
    Total number of unique words is 1786
    25.4 of words are in the 2000 most common words
    35.6 of words are in the 5000 most common words
    41.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 05
    Total number of words is 4509
    Total number of unique words is 1834
    26.1 of words are in the 2000 most common words
    36.2 of words are in the 5000 most common words
    39.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 06
    Total number of words is 4142
    Total number of unique words is 1884
    22.2 of words are in the 2000 most common words
    30.2 of words are in the 5000 most common words
    34.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 07
    Total number of words is 4314
    Total number of unique words is 1818
    21.0 of words are in the 2000 most common words
    30.1 of words are in the 5000 most common words
    35.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 08
    Total number of words is 4205
    Total number of unique words is 2021
    19.2 of words are in the 2000 most common words
    27.3 of words are in the 5000 most common words
    30.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 09
    Total number of words is 4369
    Total number of unique words is 2043
    20.5 of words are in the 2000 most common words
    27.8 of words are in the 5000 most common words
    31.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 10
    Total number of words is 4248
    Total number of unique words is 1784
    23.7 of words are in the 2000 most common words
    33.3 of words are in the 5000 most common words
    38.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 11
    Total number of words is 4098
    Total number of unique words is 1805
    24.4 of words are in the 2000 most common words
    34.5 of words are in the 5000 most common words
    40.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.