Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 08

för vår tids ögon, t. ex.:
»Trägåls-trän the bära frukter,
Blomster lukter.
Gräset växer, vijsnar bort:--
Theras them infödde maskar
Fnaskar, naskar,
In til trät ok blomstret tort.»
Och han har ej heller gått i land med hela stycket. Vi sågo redan i dess
konstiga öfverskrift denna lek med ord, som tidehvarfvet tyckte så mycket
om, men som förefaller oss så osmaklig. Han kan sålunda ej undvara att
vid vännen Carlbergs förestående bröllop önska honom »en hoop
karlkullar». Hit höra äfven de språkgrannlåter i versen, som närmast äro
att förlikna med krumilurerna i vissa gamla boktryck. Så förekommer i en
med sentenser späckad visa som börjar »Hvarföre skal iag mig med sorger
qvälia?», troligen äfven den ett språkexperiment från Upsala, följande
vers:
»Stånd, rijkdom, skönhet, styrkia, världsig klookheet
Är fåfeng, intet, glas, fnas, as ok tokhet.
Vij varda allesammans, arm ock rijke,
Kung, bond, dvärg, rees, stygg, snygg, took, klook, an'n lijke.»
En gång skrifver han:
»Then som döör, förn han döör, han döör ey, när han döör»
och
»Hur ovist--vist alt dör.»
På ett annat ställe skall det taga sig lika grannt ut för ögat som för
örat:--
»O, o-uthtaalig lust, o, gamman o-beskrivlig,
O, o-begrijplig frögd, o, glädie som o-tvivlig,
O, frija _Hymens_ band, o, liuve träldoms-lahg!» Etc.
Detta bruk att med bindestreck beteckna sammansättningar, hvilket
sedermera bortföll men i våra dagar förändrats till en sträfvan att
skrifva orden åtskills, alstrade en ny slags oratorisk prydnad. Det
förekommer »vill-vall-hvälfvand siö», »sveft-vest-darrand skijn»,
»hiert-kvaf-ängslig pust», »tin kysk-dygd-ädla krop», »skijn-vijs-likt»,
ända till »svan-hvijt-snö-marmor-skiöna arm». I synnerhet var det bra om
man med dylika grannlåter kunde utsmycka öfverskriften till poemen.
Men lika sorgfälligt som sådant uppsöktes i och för diktionen, lika
vårdslöst och inkonseqvent förfor man med språkets syntax, grammatik
och stafning. Låt vara, att mycket får tillräknas Andersins slarfviga
upplaga, men till räckligt åter står, som ojäfaktigt bevis på huru
lättfärdigt Lucidor handskats med de språkliga formerna. Vi fästa oss ej
vid de slags apostroferingar, som då voro vanliga, såsom: _fog- ok
lagar_ (= fogar och lagar), _vij vill- ok valla här, lättie- ok
kättian, när täkk- mäd skiönheet blandat_ (= när täckhet med skönhet
blandat sig), äfvenså, ehuru ordens slutändelser äro olika:
_styrck-frögdar_ (= styrker, fröjdar), _lillj- nelk- ok rosor_ (=
liljor, nelker och rosor). Lägg härtill _morgon'n_ i bestämd artikel. På
lika sätt använde man helt obesväradt i skrift en synkope, som det nu
skulle anses simpelt att begagna i en konversation, t. ex.: _föllian_ (=
följa honom), _sih'na_ (= se henne), _hanna_ (= han henne), _går'e_ (=
går det). Då man skref _ledo taf_, bevisar det att man ännu ej lärt sig
den rätta förkortningen och erfor ett onödigt behof att undvika
hiatus. Att man stundom läser _ohl_ (= ord), _håhl_ (= hård), _diuft_
eller _diupt_ m. m. är intet egentligt fel, ty man talade på det sättet,
men _dö_ (= död), _luta_ (= lutad), _husä_ (= huset) äro större
friheter. Det måste medgifvas att Lucidor och Andersin i dylika saker
fara hejdlösare fram än öfriga samtida. Ibland bortkastas determinativ-
eller reflexivpronominet, hvarigenom meningen blir hårdragen och ända
till otydlighet förkortad t. ex.: »En hares död är många, et Leyon kan
undgå» (= lejonet undgår döden oftare än haren). Än användes i hastigheten
orätt pronomen t. ex. »Ey hielper en demant sit skijn» (= dess sken). I
koordinerade satser med samma subjekt händer, att subjektet först möter
oss i den senare satsen. Verbet _är_ uteslöt man merendels som i latinet.
Åtskilliga af Lucidors ordböjningar får man ännu höra från obildade
folks läppar, såsom: _han laga väl_ i presens konjunktivus, _hur'et plä
gå till_, _fast I brinna_. Men hvad skall man säga om sådana
inkonseqvenser straxt bredvid hvarandra som: _I som sörien I lär_ eller
_Til I kommen ok få?_ Deklinations- och genusformerna äro i allmänhet
osäkra: _Våg_ heter i pluralis än _vågar_, än _vågor_, likaledes _skattar_
och _skatter_, _thenne qvinna_, _thenna man_ o. s. v. I afseende på
skiljetecknen och stafningen råder ett fullkomligt kaos. Må vara att
skillnaden mellan artikeln _en_ och räkneordet _een_ ej var så tydligt
utpräglad och ytterligare blef af utgifvaren bortslarfvad. Men här kan
man få se _med_, _mäd_, _mädh_, _tåhr_, _tors_, _tårss_ i presens af
verbum töras, _mehr_ och _meer_ förekommande i samma versrad. Ett ord
hafva vi funnit stafvadt på fem olika sätt eller ungefär så många som det
är möjligt att hitta på: _segger_, _seger_, _säyer_, _säier_, _säger_.
Lucidors verser äro i sjelfva verket skrifna på hans tids hvardagsspråk.
Han använder det lika mycket för högtidligare som gladare ämnen. Det
är ganska intressant att sålunda få veta, huru våra förfäder talade
sins emellan. Somliga ord hafva nästan kommit ur bruk (såsom partikeln
_full_, _fuller_, _fulla_), andra hafva långt från hufvudstaden och den
allmänna samtalstonen fördolt sig i någon provinsdialekt eller jargon (så
interjektionen _throm_, _thromme_, hvilken den som skrifver detta kan
minnas sig hafva hört af sina oldfäder från roslagstrakten, och
partikeln. _lell_, som man ännu kan få höra på landsbygden). Andra ord
äro på 1600-talet utstyrda med öfverflödiga tyska prefixer. En mängd
ord erinrade då ännu lifligt om systerspråket danskan eller den
gemensamma norræna tungan. Man kan säga, att vårt språk då hade ett
djupare och hårdare uttal än nu, men deremellan, när det behöfdes, lät
naivare och ljufvare. Spegels »Guds verk och hvila» har ofta blifvit
användt af språkforskare i modersmålet. Vi, som sakna så väl utrymme
som nödig sakkunskap att härutinnan jemföra honom och de andra
karolinerna med Lucidor, taga oss härmed friheten att påpeka äfven den
senares skrifter till den nyvaknade fosterländska språkforskningens
och landsmålsföreningarnas uppmärksamhet.
* * * * *
Vi öfvergå nu till att göra några betraktelser öfver Lucidors särskilda
vitterhetsalster. De indelas efter innehållet uti »Lyckönskningar»,
»Bröllopsskrifter», »Grafskrifter», bearbetningen af »Om een möös plikt»,
»Verldsliga visor» och »Psalmdikter».
=Lyckönskningarna= äro blott sex, och vi kunna lätt öfverhoppa dem. Vi
anmärka blott tidens sed att med det mest hyperbola smicker öfverhölja
sina personer. Ibland träffar det rätt naivt in med författarens egen
sjelfförödmjukelse. Så heter det om bankdirektören Pötter-Lilienhoff:
»Vielleicht komt noch ein Schwan, der seinen Ruhm besingt,
Dass dessen laut Getön bis an die Wolcken dringt.
Ich bin nur eine Gans, so[33] nichtes kan als kirren,
Und würde mich gar bald in dessen Gröss' verirren.»
Men allra värst öfveröses lord Howard af loford. Vi hafva ej vid
genomläsandet af dessa tirader kunnat undgå att erinra oss Macaulays
skonslösa omdömen: »Hvarje rik och godhjertad lord ansattes af författare
med ett så oförsynt tiggeri och ett så ömkligt smicker, att man på vår
tid derom knappt kan göra sig ett begrepp. Man väntade att den
beskyddare, åt hvilken man tillegnade sitt arbete, skulle belöna
författaren med en börs dukater. Böcker trycktes derföre ofta endast för
att blifva tillegnade. Denna handel med smicker hade den följd man kunnat
vänta. Ett till gränsen än af oförnuft än af gudlöshet drifvet smicker
ansågs ej vanära en skald. Oberoende, sanningskärlek, sjelfaktning voro
ej de saker som verlden fordrade af honom». Likväl ansågs det ej liksom
några sekler förut tillständigt, att poeten helt öppet i vers uppgaf den
summa som han behöfde. Men hörom lordens beröm:--
»Minerv' and all the Muses' skill is gone,
And faith! Apollo with all eloquence
Can scarce describe Your glorious Excellence:
It must needs be no _Man_ but _Angels_ tongue,
That would in words set forth a worthy song
Of You, _Great Hero_, Crown of English _Lords_,
Whose marv'lous virtues far surpass the words
Of man. -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
What labours more than _Hercles_ You have done?
What victories more than _Caesar_ You have won?
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
_Mars_ and _Apollo_ are in striving mad,
Whose glorious laurels first shal crown Your head.
But (pray t'excuse me) I swear by my oath:
Sir, You are twice more worthy than them both.»
Som emellertid mylord snart skall stiga ombord för att åter segla till
England, låter skalden gudarnes fader, Jupiter, på majestätisk latin
befalla de öfriga gudarne att på allt sätt gynna hans resa. De svara på
olika länders språk. Hafvets beherrskare, Neptunus, uttrycker sig på
engelska, och det är intet dåligt påhitt af poeten att under dåvarande
rivalitet mellan de båda sjömakterna, sedan Neptunus lyktat sin hyllning
med ett
»We have no Sovereign, but Brittain's King, next You»,
låta Æolus yttra sig på holländska:
»Ik hebb, wat U belieft, altijd te doen bemint.
Sou ik er tegen staan? Ik ben maar bloot een wind».
Derefter talar Mars, krigsguden, svenska, Apollo italienska, den lysande
Phoebus fransyska och Mercurius på lätt tysk vers.
Vi öfvergå till den följande afdelningen:
=Bröllops-skrifterna.= De äro tjugutvå till antalet, nästan alla på
svenska och till närmare bekanta, ofta slutande med lättgissade gåtor af
mer eller mindre obscen beskaffenhet till »kvinfolcket», någon gång med
en genom längre och kortare versrader bildad figur, som ser ut som en
festpokal, fylld med lyckönskningspoesi. De synas också mest vara lämpade
till en andlig dessert efter maten, medan sällskapet ännu sitter och
»måvar» sig kring bordet. Såsom tillfällighetsstycken är naturligtvis
deras innehåll högst omvexlande om ämnet än är detsamma; och, hvad som
utgör en verklig förtjenst, versmåttet är rikt och ledigt, från
alexandrinen till 8-, ja, 6-fotade jamber och trochéer. Med hvilken
förvåning och beundran skulle ej gästerna åhöra ett så lätt spel af den
svenska sånggudinnan! Men såsom endast ett gladt skämt för stunden, måste
de vara utan egentligt konstvärde och göra ej heller anspråk derpå.
Författaren kunde väl aldrig ana att de skulle läggas under den litterära
kritikens ögon efter två seklers förlopp. De stå derföre på gränsen af
ett vittert och kulturhistoriskt intresse, och om vi granska dem något
närmare, sker det visst icke ur poesins synpunkt, som det här vore orätt
att tillämpa, utan för att få vissa inblickar i tidehvarfvets och
författarens skaplynne. De äro uppfylla af gamla, nu till en del
förlegade ordspråk, af barnsliga allusioner på brudens och brudgummens
namn, till och med af då brukliga och ännu ej alldeles aflagda svordomar,
som lätt halkade förbi under gästabudsglädjen. Vissa talesätt återkomma
oftare, såsom att tärnorna liknas vid »iordgudinnor», att Venus för
bruden »i fägring som i dygder villigst vijker» och »at the, som två i
dagh», snart »läre vara trij».
I allmänhet är poeten känd för att vara »maaklöös plump» och ha en »stoor
truut». Flickorna äro rädda när han kommer med sina gåtor, och han måste
på förhand ursäkta sig att
»När iag then sätter vijte[34],
Så vet iag (fast thet lijte)
Lell både kaas[35] ok huut».
Ingen af gåtorna förtjenar att här citeras. Men hvad skulle ett sällskap
i vår tid säga om man läste upp för det verser som dessa om det äkta
ståndets lycka?:
»Hon bädder sengen med
Ok vermer henne sielff. Tänck hvad för hugnad thet,
När hennes svanduun-blööt ok sniö-hvijt armar liggia
I örnegotes rum! Tå höfver man ey tiggia
Olofligh kiärleckz-leek. Hon vil hvad kiärstan vil.
Hon rettar honom tit ok retar ok ther til
At hvila. Gifftans frucht seer man, när vaggan rultar,
Och två, tree små på rad kring stool ok benckiar tultar.
Hvem frögdas icke tå, när barnen stamla 'far'?»
Och vår förvåning stiger, när vi besinna att dylika breda skildringar ej
kunde dölja sig under qvickhetens larv. Någongång försöker dock Johansson
vara qvick som t. ex.:
»Sophia sitter tyst,
Män troen thet ingalunda.
Lell låss hon stundom blunda,
På thet hon må blij kyst.
Iempt henne Ingeborg,
Som kalffskin gaff ok fekk en korg.
-- -- -- -- -- -- -- -- --
Sij Sissla, som är vååp,
Hon troor för sant ok vissa,
At iag ey rätt kan gissa,
Thet hon aff mate-skååp
Mehr håller og af brenvijn-stoop
Än aff then bästa unga gloop.
-- -- -- -- -- -- -- -- --
-- -- -- -- -- iomfru Malen
-- -- -- -- -- -- -- -- --
Vil haa en man ok blifva gifft,
Män I döö mökärng. Mins min skrifft! O. s. v.
Trots all plumphet lyckas det honom synbarligen icke. Utom att den tidens
enkla förhållanden ej erbjödo så många på samma gång nära och fjerran
liggande motsatser, hvarmed just qvickheten leker, låg denna ej i hans
natur. Den var för mycket lidelsefull och allvarsam. Deremot hade han
stora anlag för satiren, såsom vi sågo i det gyllenstjernska
giljareqvalet, hvarom vi förut talat, och han hade kunnat blifva
någonting i den vägen, om han blott bemödat sig och ej öfvergifvit den.
Men dermed hafva vi ej sagt, att icke hans bröllopsverser äro uttryck af
en uppsluppen glädje. Tvert om utvisa de ofta för oss, som nu läsa dem
två hundra år efteråt, att dagen varit mycket glad, att de tillkommit i
lekande hast, och att poeten varit beskänkt lika mycket af Bacchus som af
Apollo.
En annan sak att anmärka är den stora mytologiska apparat, som tiden hade
för sed att sätta i rörelse. Ej nog med att hela den grekiska gudaverlden
lefver upp igen för att illustrera nordboernas bröllop. Äfven nordens
gudar förekomma ibland, såsom Oden och »hans stora grymm» och Tor med
sina viggar, och trifvas väl tillhopa med de grekiska i samma sällskap.
Ja, Venus och Frigga, Astrild och Amor äro endast olika namn på samma
personer. Der den mytologiska nomenklaturen ej användes, säger man t. ex.
»maat-guden», i st. f. Comus, ty en gud måste det vara äfven för köket.
Ett så högförnämt sällskap kan ej ibland undgå att ta sig löjligt ut inom
skaldens enkla umgängeskretsar, som ofta aldrig förut hört talas om dess
tillvaro. Så besjunges vid ett tillfälle Astrilds stora makt, huru han
kufvat alla gudar och heroer, Orpheus och Eurydice, Jupiter och Danae,
Thetis och Neptunus, Daphne och Phoebus, Hercules och Omphale, men sist
har han varit i Upland och skjutit »et Bärg i Brand», d. v. s.
handelsman Brandberg, som nu håller bröllop. Vid en assessors giftermål
framställes en tvist mellan Themis och Frigga, som hvar och en vill ega
honom i odelad besittning. Jupiter förklaras jäfvig som domare för sina
många kärleksaffärer, men Apollo sliter slutligen tvisten på Helikon så,
att den ena gudinnan får rå om honom om dagen och den andra om natten. En
inspektors öfver kopparräntan kärlek uppkom så, att Amor en gång fick
lust att bli grufdräng i Falu koppargrufva, men råkade ramla ner i det
kallaste vattnet. Herr inspektorn kom och hjelpte upp honom igen, och
till tack derför sköt guden, sedan han först fått grundligt värma sig, en
pil i räddarens bröst. Utan tvifvel hafva dessa barnsligheter mycket roat
gästerna och förtjusat de nygifta. Men aldra tydligast se vi tidens smak
afspeglad i bröllopsrimmen vid herr Utterklos och jungfru Bojs
sammanvigning. Skalden gick och promenerade vid Parnassus och hittade der
gudastämmans protokoll, som Mercurius hade glömt. För att åter få det,
tog denne honom med sig till Helikon. Nu följer i Bellmans manér i lätta
verser en pikant beskrifning på gudarnas samqväm. Så sprang Astrild på
dörren, åtföljd af Mercurius och den berättande skalden, som undrade hvad
som månde ske. Men Astrild lopp omkring i skogen och sköt och träffade
slutligen en _utter_, som, sårad, gaf sig ut på sjön, men hvars _klo_
dervid fastnade i en _boj_; båda antändes och drefvo i land till Amors
fröjd och gamman. Det är på detta sceneri på Helikon som Lidén hänsyftar,
då han hos Lucidor fördömer »ej blott en allt för ymnig påminnelse om
gudar och gudinnor utan äfven en stil, som alltför bjert afsticker från
de gamles mönster. Ty hvem skall fördraga, att han under gudarnas gille
låter Saturnus snarka så att det blir genljud i salen, Venus bete sig som
en tokig käring, Mars gå omkring och hvissla och Vulkanus röka pipa?» Vi
kunna ej instämma i dessa Lidéns klagomål. Ty det vill synas oss, som om
på en tid, då man hemtade hela sin bildning från antikens studium utan
att ännu uppfatta dess lefvande konst, det var en verkligare
skaldeinspiration att förläna dessa gudanamn åtminstone sin tids själ och
verksamhet, än att helt mekaniskt och dödt återupprepa den yttre formen,
hvad som sedermera skedde i ett korrektare men andefattigare tidehvarf.
Likaså ser man på gamla böcker från denna tid vignetter, föreställande
vissa personager från den grekiska mytologien, men omgestaltade efter då
brukliga föreställningar och hemseder. Och Lucidor har verkligen här
lyckats få ett sceneri i gång, som passar bra in på bröllopsglädjen och
ej illa häntyder på Bellman.
Ty han har någon gång fått den farliga äran att af granskare jemföras med
denne beundransvärde skald. Atterbom har kommit att tänka på »Bacchi
tempel» vid genomläsandet af Lucidors »Giäst-buds-lust» till en viss
Giliussons bröllop. Sannt är, att det mytologiska frasmakeriet och
hyperbola smickret här lemnat plats åt en liflig och väldisponerad
festidyll. Skalden är ej sjelf närvarande utan målar i sin fantasi, huru
det skulle gå till. Det blir sålunda ett verkligt skaldestycke. Han ser
brudgum och brud stå i en krets af så vackra tärnor, att han skattar sig
lycklig att ej vara der och förlora sitt hjerta, ser, huru maten bärs
fram på stora fat, alla slags stekar och fågel, potage, frikassé och
pastej, mandeltårta och konfekt, samt hvilket nederlag sker på faten. Men
qvinnorna, som skola låtsas vara mätta, lemna sin mat nästan orörd, och
när grannflickan obligerar, svara de: »Syster, tack, iagh hafver ätit
väl». Så kommer Bacchus stånkande in med silfverbägare och glas och
dricker »_Danman_- och _Danquin_-skåål». Nu går vinet och ölet kring
bordet, och flickorna varnas af poeten att ej förtära ett helt »spijsöhls
kruus i sokker och renst vijn», ty det kan bekomma dem illa. Pokulerandet
fortsättes, så länge man sitter stillsamt och stadigt på bänkarna kring
bordet. Vid midnatt röra musikanterna på strägarna, och dansen med
kurtiser och favörer begynner. Slutligen lemnar man dansplatsen, och
Hymen drar »sparlakanen igän», »ok innan åhre går omkring», de »läre vara
trij.» Man läser än i dag med nöje denna glada och sansade idyll, men det
är dock en lång väg mellan den och Bellmans genius. Lucidor besitter
hvarken hans dramatiska kraft att med få drag upplysa hela scenen eller
hans rikedom på fullt utpräglade personligheter. Hvarför blef här ingen
Bellman? Svaret kan ej blifva något annat, än att hänvisa på den, med
tanken aldrig mätbara hemligheten af skaldestorhetens olika grad. Ty en
så väldig originalitet som Bellmans under kung Gustafs soliga tidehvarf
födes sällan. Hos Lucidor finnes den icke. Äfven i ett annat
tillfällighetspoem, som dock innehåller åtskilliga metriska
knaggligheter, har man funnit likhet mellan honom och Bellman. Det är det
enda stycke, som Sondén anser läsvärdt af alla hans bröllops- och
griftqväden. Alla känna vi den store skaldens sätt att måla nordens
sommar och natur. Men den äran kan ej förnekas Lucidor att i sin
»Berg-råårs eller Nymphers chor» hafva haft en aning om det
stämningsfulla sken, som mer än hundra år senare Bellmans poesi skulle
utgjuta öfver Djurgårdsstränderna och Mälarens mångbesjungna sjö. Det är
ett af dessa sommarlandskap, som endast Norden eger, då det smyckar sig
desto ljufvare som den kulna hösten ej är långt borta. Och det är ett
konstnärligt grepp af sångaren att å skådlig göra naturens skönhet under
bilden af ett gudarnes samqväm kring land och vatten. Vi veta nu icke,
till hvilka qvädet skrefs, endast att det rörde ett giftemål mellan
herrgårdarna Aske och Signildsberg vid Mälaren. Men han har sjelf
förgätit de vanliga personalierna och höjer sig som en äkta skald öfver
dem till en sann natur- och festingifvelse. Vi meddela poemet i någon
förkortning.
(_Berg-råårs chor:_)
Kom, säijen, _Nympher_ kring Mälare-strömmen,
Hvad för et glädie-speel ok frögde-sång
Höres alt rundt omkring? I _Nympher_, dömmen,
Hvart ut sig ärnar alla gudars gång,
Som allesamman
Med störste gamman
Ok lust sij the _Sathyrers_ bokke-språng!
Alt sijr man, hvad man sijr, at det sig gläder,
Fast om det löper åhrsens tijd emot.
Nu gifver himlen här mehr liufligt väder,
Skijn hafver härtil ond haft af rägn-soot.
Alt måln fördrifver.
Ok himlen gifver,
För hvad han sargat, åter läke-boot.
Män hvad är orsak til at det så händer,
Hvad för en under-makt som lagar så?
Hvem är, som all vår sårg ok olust vänder,
Som vij alt härtil haa måst undergå?
För rätt ok vissa
Kunn vij ei gissa,
Om vij det ei igenom eer förstå.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Lell måste vij med god skiäl oss förundra,
Hvad som i dag kring Mälaren lär blij,
Efter som _Jupiter_ nyss vänstert dundra,
Ok vij å denna dag fulkomligt sij,
Hur alla gudar
_Mercur_ sambudar
Ok ingen, än _Erinnys_, lemnar frij.
Välan! I fall at vij rättligen höra,
Så hörs i vädret en rätt gudlig röst,
Ok huru _Muserne_ liuft stränger röra.
O, skiöne sommar-väer i första höst!
Vist boor när handen
Vid Mälar-stranden
Den, hvilken himlen tillför hiertats tröst.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
_Mälare-nymphers chor:_
I _Nympher_, som i vatne boo,
Eer glädie bör så väl som vår nu groo,
Fördy at I, som vij, för sant ok vist
Igen få, hvad som vij i fiol ha mist.
Nu haa vij fram för andra mon[36],
Seen som sin boning bygger _Themis_ son
Uppå vår önsklig grönskand skiöna land,
Ok I, I _Nympher_ vid eer ljuflig strand.
Nu lär' vij begge ti god roo
Oss glädia, hvar uti sit egit boo;
Nu vår gudinna, som här omkring råår,
Rättrådighetens son til maka får.
Dy frögdas alla gudars hoop,
Ok all' gudinnor gifva glädie-roop.
Sij, hvar som framför alla deras trop
Gud _Hymen_ brude-faklan tänder op!
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Nu ha vij eder aldels teet,
I _Mälar-nympher_, hvad som skeer ok skett.
Dy vill vij, när som solen mist sin glans,
Med eder träda fram i spel ok dans.»
=Grafskrifterna= äro 38, hvaraf fjerdedelen äro författade på tyska.
Endast anmärkande, att dessa till innehållet likna de svenska, men till
formen äro ledigare, gå vi dem förbi, emedan de tillhöra ett främmande
språk. Vi citera blott ett par strofer som prof. Det är vid grefvinnan
Oxenstjernas, född Lewenstein und Scharffeneck, graf:
»Ach, aber! Jammer, Jammer, ach!
Sie ist dahin, sie ist verblichen,
Und wie ein Sonnenlauff verstrichen.
Wir sehen ihr betrübet nach.
Sie ist dahin, sie ist verschwunden.
Folgt dem, den sie für ihre Sonn'
Hielt, wie _Dian' Endymion_,
Mit dem sie ewig ist verbunden.
Kommt, wetzt die Zähn' an diesem Sarg,
Ihr Hasserinnen edler Jugend
Und falscher Leibwach' aller Tugend.
Neid, Missgunst und was noch mehr arg!
Hier wird eu'r Spiel euch nicht gelingen.
Ob gleich du, blauer Neid, viel kanst.
So wird dir hie doch Zahn und Wanst
Von deinem eignen Gifft zerspringen.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Ihr aber, die ihr übrig seidt
Und diesen hohen Trau'rgepränge
Zu ehren folgt in langer Länge,
Betrachtet eure Sterblichheit!
Was hell sich zeigt und schnelle steiget,
An Glantz der Sonnen übergeht,
Fällt, wenns am allerbesten steht,
Wie diese Sonn' sich ruhig neiget.»
Vi kunna på samma gång ej neka oss nöjet, att som prof på hans latinska
diktkonst afskrifva följande sköna verser vid den lille Sven Edenii bår:
»Si bonus es, heu, plange probis non parecre Parcas,
At tremulis sacros ululatibus atque boatu
Manes thebano prudens turbare caveto.
Crinibus haud opus est sparsis, nec tristia foedis
Signa genis addas infestis unguibus. Absint
Mænades. Ite procul! Poscunt vos orgia Bacchi.
Si bonus es, heu, plange probis non parcere Parcam,
Purpureos spargens flores violasque rosasque,
Adde apium dextra, calathis da lilia plenis.
Sit procul infelix bubo, sit noctua tristis!
Thura, crocos et quicquid habent, incende, Sabæi,
Atque immortales amaranthi necte coronas,
Svavibus et siccam perfunde liquoribus urnam[37],
Et cineres lacrimis irrora, murmure læto
Dic: felix fatum! Melior de pulvere surget
Phoenix, in cineres nunquam rediturus. Abito!
Si veterum voto vis claudere, forte licebit:
S. T. T. L.
Sit Tibi Terra Levis, sit in urna perpetuum ver!
Si malus es, mirare probis non parcere Parcas.
Vivus disce mori metuens, quoque vivere discas,
Mortuus, a vivo hoc, quo sic quoque vivere possis.
Sed si derides, Epicuri de grege porcus,
I, fuge, curre cito! Sequitur pede pallida vindex,
Parca, et eris, nec eris quod hic est.
Bene vive!
Valebis!»
Men vi öfvergå till vårt egentliga ämne.
Troligtvis uthärda nu inga andra än forskare att genomläsa alla dessa
begrafningsrim, ty det kostar verkligen på, att följa till slutet de
tråkiga, oerhördt utdragna och merendels räsonnerande alexandriner,
hvarpå de äro författade. Dock måste medgifvas, att för oss, som nu ega
dem alla i rad efter hvarandra och skrifna i en vår tid alldeles motsatt
smak och till för oss likgiltiga eller alldeles okända personer, det
måste vara en svårare sysselsättning än det var fallet på Lucidors tid,
då de utan tvifvel hade både intresserade och beundrande läsare.
Emellertid är deras konstvärde ringa, deras meter hackig, och man kan ej
annat än förvåna sig öfver den vårdslöshet samt på sina ställen rent af
omening, som utvisa så väl att de skrifvits raskt undan, som att de äfven
blifvit slarfvigt utgifna. Trots det högtidliga, som man fordrar af
verser vid grafven, äro de i ovårdadt språk och inkonseqvent stafning
föga bättre än bröllopsrimmen. Likasom de sakna sjelfkritik, äro de
också utan hållning och en alltigenom värdig sorgestil. Vi skola ur
massan blott uttaga några få citater. Skalden begagnar ofta det sämsta
hvardagsspråket, ända till oqvädingsord, t. ex. »pykka», »hampus»