Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 08

  för vår tids ögon, t. ex.:
   »Trägåls-trän the bära frukter,
   Blomster lukter.
   Gräset växer, vijsnar bort:--
   Theras them infödde maskar
   Fnaskar, naskar,
   In til trät ok blomstret tort.»
  Och han har ej heller gått i land med hela stycket. Vi sågo redan i dess
  konstiga öfverskrift denna lek med ord, som tidehvarfvet tyckte så mycket
  om, men som förefaller oss så osmaklig. Han kan sålunda ej undvara att
  vid vännen Carlbergs förestående bröllop önska honom »en hoop
  karlkullar». Hit höra äfven de språkgrannlåter i versen, som närmast äro
  att förlikna med krumilurerna i vissa gamla boktryck. Så förekommer i en
  med sentenser späckad visa som börjar »Hvarföre skal iag mig med sorger
  qvälia?», troligen äfven den ett språkexperiment från Upsala, följande
  vers:
   »Stånd, rijkdom, skönhet, styrkia, världsig klookheet
   Är fåfeng, intet, glas, fnas, as ok tokhet.
   Vij varda allesammans, arm ock rijke,
   Kung, bond, dvärg, rees, stygg, snygg, took, klook, an'n lijke.»
  En gång skrifver han:
   »Then som döör, förn han döör, han döör ey, när han döör»
  och
   »Hur ovist--vist alt dör.»
  På ett annat ställe skall det taga sig lika grannt ut för ögat som för
  örat:--
   »O, o-uthtaalig lust, o, gamman o-beskrivlig,
   O, o-begrijplig frögd, o, glädie som o-tvivlig,
   O, frija _Hymens_ band, o, liuve träldoms-lahg!» Etc.
  Detta bruk att med bindestreck beteckna sammansättningar, hvilket
  sedermera bortföll men i våra dagar förändrats till en sträfvan att
  skrifva orden åtskills, alstrade en ny slags oratorisk prydnad. Det
  förekommer »vill-vall-hvälfvand siö», »sveft-vest-darrand skijn»,
  »hiert-kvaf-ängslig pust», »tin kysk-dygd-ädla krop», »skijn-vijs-likt»,
  ända till »svan-hvijt-snö-marmor-skiöna arm». I synnerhet var det bra om
  man med dylika grannlåter kunde utsmycka öfverskriften till poemen.
  Men lika sorgfälligt som sådant uppsöktes i och för diktionen, lika
  vårdslöst och inkonseqvent förfor man med språkets syntax, grammatik
  och stafning. Låt vara, att mycket får tillräknas Andersins slarfviga
  upplaga, men till räckligt åter står, som ojäfaktigt bevis på huru
  lättfärdigt Lucidor handskats med de språkliga formerna. Vi fästa oss ej
  vid de slags apostroferingar, som då voro vanliga, såsom: _fog- ok
  lagar_ (= fogar och lagar), _vij vill- ok valla här, lättie- ok
  kättian, när täkk- mäd skiönheet blandat_ (= när täckhet med skönhet
  blandat sig), äfvenså, ehuru ordens slutändelser äro olika:
  _styrck-frögdar_ (= styrker, fröjdar), _lillj- nelk- ok rosor_ (=
  liljor, nelker och rosor). Lägg härtill _morgon'n_ i bestämd artikel. På
  lika sätt använde man helt obesväradt i skrift en synkope, som det nu
  skulle anses simpelt att begagna i en konversation, t. ex.: _föllian_ (=
  följa honom), _sih'na_ (= se henne), _hanna_ (= han henne), _går'e_ (=
  går det). Då man skref _ledo taf_, bevisar det att man ännu ej lärt sig
  den rätta förkortningen och erfor ett onödigt behof att undvika
  hiatus. Att man stundom läser _ohl_ (= ord), _håhl_ (= hård), _diuft_
  eller _diupt_ m. m. är intet egentligt fel, ty man talade på det sättet,
  men _dö_ (= död), _luta_ (= lutad), _husä_ (= huset) äro större
  friheter. Det måste medgifvas att Lucidor och Andersin i dylika saker
  fara hejdlösare fram än öfriga samtida. Ibland bortkastas determinativ-
  eller reflexivpronominet, hvarigenom meningen blir hårdragen och ända
  till otydlighet förkortad t. ex.: »En hares död är många, et Leyon kan
  undgå» (= lejonet undgår döden oftare än haren). Än användes i hastigheten
  orätt pronomen t. ex. »Ey hielper en demant sit skijn» (= dess sken). I
  koordinerade satser med samma subjekt händer, att subjektet först möter
  oss i den senare satsen. Verbet _är_ uteslöt man merendels som i latinet.
  Åtskilliga af Lucidors ordböjningar får man ännu höra från obildade
  folks läppar, såsom: _han laga väl_ i presens konjunktivus, _hur'et plä
  gå till_, _fast I brinna_. Men hvad skall man säga om sådana
  inkonseqvenser straxt bredvid hvarandra som: _I som sörien I lär_ eller
  _Til I kommen ok få?_ Deklinations- och genusformerna äro i allmänhet
  osäkra: _Våg_ heter i pluralis än _vågar_, än _vågor_, likaledes _skattar_
  och _skatter_, _thenne qvinna_, _thenna man_ o. s. v. I afseende på
  skiljetecknen och stafningen råder ett fullkomligt kaos. Må vara att
  skillnaden mellan artikeln _en_ och räkneordet _een_ ej var så tydligt
  utpräglad och ytterligare blef af utgifvaren bortslarfvad. Men här kan
  man få se _med_, _mäd_, _mädh_, _tåhr_, _tors_, _tårss_ i presens af
  verbum töras, _mehr_ och _meer_ förekommande i samma versrad. Ett ord
  hafva vi funnit stafvadt på fem olika sätt eller ungefär så många som det
  är möjligt att hitta på: _segger_, _seger_, _säyer_, _säier_, _säger_.
  Lucidors verser äro i sjelfva verket skrifna på hans tids hvardagsspråk.
  Han använder det lika mycket för högtidligare som gladare ämnen. Det
  är ganska intressant att sålunda få veta, huru våra förfäder talade
  sins emellan. Somliga ord hafva nästan kommit ur bruk (såsom partikeln
  _full_, _fuller_, _fulla_), andra hafva långt från hufvudstaden och den
  allmänna samtalstonen fördolt sig i någon provinsdialekt eller jargon (så
  interjektionen _throm_, _thromme_, hvilken den som skrifver detta kan
  minnas sig hafva hört af sina oldfäder från roslagstrakten, och
  partikeln. _lell_, som man ännu kan få höra på landsbygden). Andra ord
  äro på 1600-talet utstyrda med öfverflödiga tyska prefixer. En mängd
  ord erinrade då ännu lifligt om systerspråket danskan eller den
  gemensamma norræna tungan. Man kan säga, att vårt språk då hade ett
  djupare och hårdare uttal än nu, men deremellan, när det behöfdes, lät
  naivare och ljufvare. Spegels »Guds verk och hvila» har ofta blifvit
  användt af språkforskare i modersmålet. Vi, som sakna så väl utrymme
  som nödig sakkunskap att härutinnan jemföra honom och de andra
  karolinerna med Lucidor, taga oss härmed friheten att påpeka äfven den
  senares skrifter till den nyvaknade fosterländska språkforskningens
  och landsmålsföreningarnas uppmärksamhet.
   * * * * *
  Vi öfvergå nu till att göra några betraktelser öfver Lucidors särskilda
  vitterhetsalster. De indelas efter innehållet uti »Lyckönskningar»,
  »Bröllopsskrifter», »Grafskrifter», bearbetningen af »Om een möös plikt»,
  »Verldsliga visor» och »Psalmdikter».
  =Lyckönskningarna= äro blott sex, och vi kunna lätt öfverhoppa dem. Vi
  anmärka blott tidens sed att med det mest hyperbola smicker öfverhölja
  sina personer. Ibland träffar det rätt naivt in med författarens egen
  sjelfförödmjukelse. Så heter det om bankdirektören Pötter-Lilienhoff:
   »Vielleicht komt noch ein Schwan, der seinen Ruhm besingt,
   Dass dessen laut Getön bis an die Wolcken dringt.
   Ich bin nur eine Gans, so[33] nichtes kan als kirren,
   Und würde mich gar bald in dessen Gröss' verirren.»
  Men allra värst öfveröses lord Howard af loford. Vi hafva ej vid
  genomläsandet af dessa tirader kunnat undgå att erinra oss Macaulays
  skonslösa omdömen: »Hvarje rik och godhjertad lord ansattes af författare
  med ett så oförsynt tiggeri och ett så ömkligt smicker, att man på vår
  tid derom knappt kan göra sig ett begrepp. Man väntade att den
  beskyddare, åt hvilken man tillegnade sitt arbete, skulle belöna
  författaren med en börs dukater. Böcker trycktes derföre ofta endast för
  att blifva tillegnade. Denna handel med smicker hade den följd man kunnat
  vänta. Ett till gränsen än af oförnuft än af gudlöshet drifvet smicker
  ansågs ej vanära en skald. Oberoende, sanningskärlek, sjelfaktning voro
  ej de saker som verlden fordrade af honom». Likväl ansågs det ej liksom
  några sekler förut tillständigt, att poeten helt öppet i vers uppgaf den
  summa som han behöfde. Men hörom lordens beröm:--
   »Minerv' and all the Muses' skill is gone,
   And faith! Apollo with all eloquence
   Can scarce describe Your glorious Excellence:
   It must needs be no _Man_ but _Angels_ tongue,
   That would in words set forth a worthy song
   Of You, _Great Hero_, Crown of English _Lords_,
   Whose marv'lous virtues far surpass the words
   Of man. -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
   -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
   What labours more than _Hercles_ You have done?
   What victories more than _Caesar_ You have won?
   -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
   _Mars_ and _Apollo_ are in striving mad,
   Whose glorious laurels first shal crown Your head.
   But (pray t'excuse me) I swear by my oath:
   Sir, You are twice more worthy than them both.»
  Som emellertid mylord snart skall stiga ombord för att åter segla till
  England, låter skalden gudarnes fader, Jupiter, på majestätisk latin
  befalla de öfriga gudarne att på allt sätt gynna hans resa. De svara på
  olika länders språk. Hafvets beherrskare, Neptunus, uttrycker sig på
  engelska, och det är intet dåligt påhitt af poeten att under dåvarande
  rivalitet mellan de båda sjömakterna, sedan Neptunus lyktat sin hyllning
  med ett
   »We have no Sovereign, but Brittain's King, next You»,
  låta Æolus yttra sig på holländska:
   »Ik hebb, wat U belieft, altijd te doen bemint.
   Sou ik er tegen staan? Ik ben maar bloot een wind».
  Derefter talar Mars, krigsguden, svenska, Apollo italienska, den lysande
  Phoebus fransyska och Mercurius på lätt tysk vers.
  Vi öfvergå till den följande afdelningen:
  =Bröllops-skrifterna.= De äro tjugutvå till antalet, nästan alla på
  svenska och till närmare bekanta, ofta slutande med lättgissade gåtor af
  mer eller mindre obscen beskaffenhet till »kvinfolcket», någon gång med
  en genom längre och kortare versrader bildad figur, som ser ut som en
  festpokal, fylld med lyckönskningspoesi. De synas också mest vara lämpade
  till en andlig dessert efter maten, medan sällskapet ännu sitter och
  »måvar» sig kring bordet. Såsom tillfällighetsstycken är naturligtvis
  deras innehåll högst omvexlande om ämnet än är detsamma; och, hvad som
  utgör en verklig förtjenst, versmåttet är rikt och ledigt, från
  alexandrinen till 8-, ja, 6-fotade jamber och trochéer. Med hvilken
  förvåning och beundran skulle ej gästerna åhöra ett så lätt spel af den
  svenska sånggudinnan! Men såsom endast ett gladt skämt för stunden, måste
  de vara utan egentligt konstvärde och göra ej heller anspråk derpå.
  Författaren kunde väl aldrig ana att de skulle läggas under den litterära
  kritikens ögon efter två seklers förlopp. De stå derföre på gränsen af
  ett vittert och kulturhistoriskt intresse, och om vi granska dem något
  närmare, sker det visst icke ur poesins synpunkt, som det här vore orätt
  att tillämpa, utan för att få vissa inblickar i tidehvarfvets och
  författarens skaplynne. De äro uppfylla af gamla, nu till en del
  förlegade ordspråk, af barnsliga allusioner på brudens och brudgummens
  namn, till och med af då brukliga och ännu ej alldeles aflagda svordomar,
  som lätt halkade förbi under gästabudsglädjen. Vissa talesätt återkomma
  oftare, såsom att tärnorna liknas vid »iordgudinnor», att Venus för
  bruden »i fägring som i dygder villigst vijker» och »at the, som två i
  dagh», snart »läre vara trij».
  I allmänhet är poeten känd för att vara »maaklöös plump» och ha en »stoor
  truut». Flickorna äro rädda när han kommer med sina gåtor, och han måste
  på förhand ursäkta sig att
   »När iag then sätter vijte[34],
   Så vet iag (fast thet lijte)
   Lell både kaas[35] ok huut».
  Ingen af gåtorna förtjenar att här citeras. Men hvad skulle ett sällskap
  i vår tid säga om man läste upp för det verser som dessa om det äkta
  ståndets lycka?:
   »Hon bädder sengen med
   Ok vermer henne sielff. Tänck hvad för hugnad thet,
   När hennes svanduun-blööt ok sniö-hvijt armar liggia
   I örnegotes rum! Tå höfver man ey tiggia
   Olofligh kiärleckz-leek. Hon vil hvad kiärstan vil.
   Hon rettar honom tit ok retar ok ther til
   At hvila. Gifftans frucht seer man, när vaggan rultar,
   Och två, tree små på rad kring stool ok benckiar tultar.
   Hvem frögdas icke tå, när barnen stamla 'far'?»
  Och vår förvåning stiger, när vi besinna att dylika breda skildringar ej
  kunde dölja sig under qvickhetens larv. Någongång försöker dock Johansson
  vara qvick som t. ex.:
   »Sophia sitter tyst,
   Män troen thet ingalunda.
   Lell låss hon stundom blunda,
   På thet hon må blij kyst.
   Iempt henne Ingeborg,
   Som kalffskin gaff ok fekk en korg.
   -- -- -- -- -- -- -- -- --
   Sij Sissla, som är vååp,
   Hon troor för sant ok vissa,
   At iag ey rätt kan gissa,
   Thet hon aff mate-skååp
   Mehr håller og af brenvijn-stoop
   Än aff then bästa unga gloop.
   -- -- -- -- -- -- -- -- --
   -- -- -- -- -- iomfru Malen
   -- -- -- -- -- -- -- -- --
   Vil haa en man ok blifva gifft,
   Män I döö mökärng. Mins min skrifft! O. s. v.
  Trots all plumphet lyckas det honom synbarligen icke. Utom att den tidens
  enkla förhållanden ej erbjödo så många på samma gång nära och fjerran
  liggande motsatser, hvarmed just qvickheten leker, låg denna ej i hans
  natur. Den var för mycket lidelsefull och allvarsam. Deremot hade han
  stora anlag för satiren, såsom vi sågo i det gyllenstjernska
  giljareqvalet, hvarom vi förut talat, och han hade kunnat blifva
  någonting i den vägen, om han blott bemödat sig och ej öfvergifvit den.
  Men dermed hafva vi ej sagt, att icke hans bröllopsverser äro uttryck af
  en uppsluppen glädje. Tvert om utvisa de ofta för oss, som nu läsa dem
  två hundra år efteråt, att dagen varit mycket glad, att de tillkommit i
  lekande hast, och att poeten varit beskänkt lika mycket af Bacchus som af
  Apollo.
  En annan sak att anmärka är den stora mytologiska apparat, som tiden hade
  för sed att sätta i rörelse. Ej nog med att hela den grekiska gudaverlden
  lefver upp igen för att illustrera nordboernas bröllop. Äfven nordens
  gudar förekomma ibland, såsom Oden och »hans stora grymm» och Tor med
  sina viggar, och trifvas väl tillhopa med de grekiska i samma sällskap.
  Ja, Venus och Frigga, Astrild och Amor äro endast olika namn på samma
  personer. Der den mytologiska nomenklaturen ej användes, säger man t. ex.
  »maat-guden», i st. f. Comus, ty en gud måste det vara äfven för köket.
  Ett så högförnämt sällskap kan ej ibland undgå att ta sig löjligt ut inom
  skaldens enkla umgängeskretsar, som ofta aldrig förut hört talas om dess
  tillvaro. Så besjunges vid ett tillfälle Astrilds stora makt, huru han
  kufvat alla gudar och heroer, Orpheus och Eurydice, Jupiter och Danae,
  Thetis och Neptunus, Daphne och Phoebus, Hercules och Omphale, men sist
  har han varit i Upland och skjutit »et Bärg i Brand», d. v. s.
  handelsman Brandberg, som nu håller bröllop. Vid en assessors giftermål
  framställes en tvist mellan Themis och Frigga, som hvar och en vill ega
  honom i odelad besittning. Jupiter förklaras jäfvig som domare för sina
  många kärleksaffärer, men Apollo sliter slutligen tvisten på Helikon så,
  att den ena gudinnan får rå om honom om dagen och den andra om natten. En
  inspektors öfver kopparräntan kärlek uppkom så, att Amor en gång fick
  lust att bli grufdräng i Falu koppargrufva, men råkade ramla ner i det
  kallaste vattnet. Herr inspektorn kom och hjelpte upp honom igen, och
  till tack derför sköt guden, sedan han först fått grundligt värma sig, en
  pil i räddarens bröst. Utan tvifvel hafva dessa barnsligheter mycket roat
  gästerna och förtjusat de nygifta. Men aldra tydligast se vi tidens smak
  afspeglad i bröllopsrimmen vid herr Utterklos och jungfru Bojs
  sammanvigning. Skalden gick och promenerade vid Parnassus och hittade der
  gudastämmans protokoll, som Mercurius hade glömt. För att åter få det,
  tog denne honom med sig till Helikon. Nu följer i Bellmans manér i lätta
  verser en pikant beskrifning på gudarnas samqväm. Så sprang Astrild på
  dörren, åtföljd af Mercurius och den berättande skalden, som undrade hvad
  som månde ske. Men Astrild lopp omkring i skogen och sköt och träffade
  slutligen en _utter_, som, sårad, gaf sig ut på sjön, men hvars _klo_
  dervid fastnade i en _boj_; båda antändes och drefvo i land till Amors
  fröjd och gamman. Det är på detta sceneri på Helikon som Lidén hänsyftar,
  då han hos Lucidor fördömer »ej blott en allt för ymnig påminnelse om
  gudar och gudinnor utan äfven en stil, som alltför bjert afsticker från
  de gamles mönster. Ty hvem skall fördraga, att han under gudarnas gille
  låter Saturnus snarka så att det blir genljud i salen, Venus bete sig som
  en tokig käring, Mars gå omkring och hvissla och Vulkanus röka pipa?» Vi
  kunna ej instämma i dessa Lidéns klagomål. Ty det vill synas oss, som om
  på en tid, då man hemtade hela sin bildning från antikens studium utan
  att ännu uppfatta dess lefvande konst, det var en verkligare
  skaldeinspiration att förläna dessa gudanamn åtminstone sin tids själ och
  verksamhet, än att helt mekaniskt och dödt återupprepa den yttre formen,
  hvad som sedermera skedde i ett korrektare men andefattigare tidehvarf.
  Likaså ser man på gamla böcker från denna tid vignetter, föreställande
  vissa personager från den grekiska mytologien, men omgestaltade efter då
  brukliga föreställningar och hemseder. Och Lucidor har verkligen här
  lyckats få ett sceneri i gång, som passar bra in på bröllopsglädjen och
  ej illa häntyder på Bellman.
  Ty han har någon gång fått den farliga äran att af granskare jemföras med
  denne beundransvärde skald. Atterbom har kommit att tänka på »Bacchi
  tempel» vid genomläsandet af Lucidors »Giäst-buds-lust» till en viss
  Giliussons bröllop. Sannt är, att det mytologiska frasmakeriet och
  hyperbola smickret här lemnat plats åt en liflig och väldisponerad
  festidyll. Skalden är ej sjelf närvarande utan målar i sin fantasi, huru
  det skulle gå till. Det blir sålunda ett verkligt skaldestycke. Han ser
  brudgum och brud stå i en krets af så vackra tärnor, att han skattar sig
  lycklig att ej vara der och förlora sitt hjerta, ser, huru maten bärs
  fram på stora fat, alla slags stekar och fågel, potage, frikassé och
  pastej, mandeltårta och konfekt, samt hvilket nederlag sker på faten. Men
  qvinnorna, som skola låtsas vara mätta, lemna sin mat nästan orörd, och
  när grannflickan obligerar, svara de: »Syster, tack, iagh hafver ätit
  väl». Så kommer Bacchus stånkande in med silfverbägare och glas och
  dricker »_Danman_- och _Danquin_-skåål». Nu går vinet och ölet kring
  bordet, och flickorna varnas af poeten att ej förtära ett helt »spijsöhls
  kruus i sokker och renst vijn», ty det kan bekomma dem illa. Pokulerandet
  fortsättes, så länge man sitter stillsamt och stadigt på bänkarna kring
  bordet. Vid midnatt röra musikanterna på strägarna, och dansen med
  kurtiser och favörer begynner. Slutligen lemnar man dansplatsen, och
  Hymen drar »sparlakanen igän», »ok innan åhre går omkring», de »läre vara
  trij.» Man läser än i dag med nöje denna glada och sansade idyll, men det
  är dock en lång väg mellan den och Bellmans genius. Lucidor besitter
  hvarken hans dramatiska kraft att med få drag upplysa hela scenen eller
  hans rikedom på fullt utpräglade personligheter. Hvarför blef här ingen
  Bellman? Svaret kan ej blifva något annat, än att hänvisa på den, med
  tanken aldrig mätbara hemligheten af skaldestorhetens olika grad. Ty en
  så väldig originalitet som Bellmans under kung Gustafs soliga tidehvarf
  födes sällan. Hos Lucidor finnes den icke. Äfven i ett annat
  tillfällighetspoem, som dock innehåller åtskilliga metriska
  knaggligheter, har man funnit likhet mellan honom och Bellman. Det är det
  enda stycke, som Sondén anser läsvärdt af alla hans bröllops- och
  griftqväden. Alla känna vi den store skaldens sätt att måla nordens
  sommar och natur. Men den äran kan ej förnekas Lucidor att i sin
  »Berg-råårs eller Nymphers chor» hafva haft en aning om det
  stämningsfulla sken, som mer än hundra år senare Bellmans poesi skulle
  utgjuta öfver Djurgårdsstränderna och Mälarens mångbesjungna sjö. Det är
  ett af dessa sommarlandskap, som endast Norden eger, då det smyckar sig
  desto ljufvare som den kulna hösten ej är långt borta. Och det är ett
  konstnärligt grepp af sångaren att å skådlig göra naturens skönhet under
  bilden af ett gudarnes samqväm kring land och vatten. Vi veta nu icke,
  till hvilka qvädet skrefs, endast att det rörde ett giftemål mellan
  herrgårdarna Aske och Signildsberg vid Mälaren. Men han har sjelf
  förgätit de vanliga personalierna och höjer sig som en äkta skald öfver
  dem till en sann natur- och festingifvelse. Vi meddela poemet i någon
  förkortning.
   (_Berg-råårs chor:_)
   Kom, säijen, _Nympher_ kring Mälare-strömmen,
   Hvad för et glädie-speel ok frögde-sång
   Höres alt rundt omkring? I _Nympher_, dömmen,
   Hvart ut sig ärnar alla gudars gång,
   Som allesamman
   Med störste gamman
   Ok lust sij the _Sathyrers_ bokke-språng!
   Alt sijr man, hvad man sijr, at det sig gläder,
   Fast om det löper åhrsens tijd emot.
   Nu gifver himlen här mehr liufligt väder,
   Skijn hafver härtil ond haft af rägn-soot.
   Alt måln fördrifver.
   Ok himlen gifver,
   För hvad han sargat, åter läke-boot.
   Män hvad är orsak til at det så händer,
   Hvad för en under-makt som lagar så?
   Hvem är, som all vår sårg ok olust vänder,
   Som vij alt härtil haa måst undergå?
   För rätt ok vissa
   Kunn vij ei gissa,
   Om vij det ei igenom eer förstå.
   -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
   Lell måste vij med god skiäl oss förundra,
   Hvad som i dag kring Mälaren lär blij,
   Efter som _Jupiter_ nyss vänstert dundra,
   Ok vij å denna dag fulkomligt sij,
   Hur alla gudar
   _Mercur_ sambudar
   Ok ingen, än _Erinnys_, lemnar frij.
   Välan! I fall at vij rättligen höra,
   Så hörs i vädret en rätt gudlig röst,
   Ok huru _Muserne_ liuft stränger röra.
   O, skiöne sommar-väer i första höst!
   Vist boor när handen
   Vid Mälar-stranden
   Den, hvilken himlen tillför hiertats tröst.
   -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
   _Mälare-nymphers chor:_
   I _Nympher_, som i vatne boo,
   Eer glädie bör så väl som vår nu groo,
   Fördy at I, som vij, för sant ok vist
   Igen få, hvad som vij i fiol ha mist.
   Nu haa vij fram för andra mon[36],
   Seen som sin boning bygger _Themis_ son
   Uppå vår önsklig grönskand skiöna land,
   Ok I, I _Nympher_ vid eer ljuflig strand.
   Nu lär' vij begge ti god roo
   Oss glädia, hvar uti sit egit boo;
   Nu vår gudinna, som här omkring råår,
   Rättrådighetens son til maka får.
   Dy frögdas alla gudars hoop,
   Ok all' gudinnor gifva glädie-roop.
   Sij, hvar som framför alla deras trop
   Gud _Hymen_ brude-faklan tänder op!
   -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
   Nu ha vij eder aldels teet,
   I _Mälar-nympher_, hvad som skeer ok skett.
   Dy vill vij, när som solen mist sin glans,
   Med eder träda fram i spel ok dans.»
  =Grafskrifterna= äro 38, hvaraf fjerdedelen äro författade på tyska.
  Endast anmärkande, att dessa till innehållet likna de svenska, men till
  formen äro ledigare, gå vi dem förbi, emedan de tillhöra ett främmande
  språk. Vi citera blott ett par strofer som prof. Det är vid grefvinnan
  Oxenstjernas, född Lewenstein und Scharffeneck, graf:
   »Ach, aber! Jammer, Jammer, ach!
   Sie ist dahin, sie ist verblichen,
   Und wie ein Sonnenlauff verstrichen.
   Wir sehen ihr betrübet nach.
   Sie ist dahin, sie ist verschwunden.
   Folgt dem, den sie für ihre Sonn'
   Hielt, wie _Dian' Endymion_,
   Mit dem sie ewig ist verbunden.
   Kommt, wetzt die Zähn' an diesem Sarg,
   Ihr Hasserinnen edler Jugend
   Und falscher Leibwach' aller Tugend.
   Neid, Missgunst und was noch mehr arg!
   Hier wird eu'r Spiel euch nicht gelingen.
   Ob gleich du, blauer Neid, viel kanst.
   So wird dir hie doch Zahn und Wanst
   Von deinem eignen Gifft zerspringen.
   -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
   Ihr aber, die ihr übrig seidt
   Und diesen hohen Trau'rgepränge
   Zu ehren folgt in langer Länge,
   Betrachtet eure Sterblichheit!
   Was hell sich zeigt und schnelle steiget,
   An Glantz der Sonnen übergeht,
   Fällt, wenns am allerbesten steht,
   Wie diese Sonn' sich ruhig neiget.»
  Vi kunna på samma gång ej neka oss nöjet, att som prof på hans latinska
  diktkonst afskrifva följande sköna verser vid den lille Sven Edenii bår:
   »Si bonus es, heu, plange probis non parecre Parcas,
   At tremulis sacros ululatibus atque boatu
   Manes thebano prudens turbare caveto.
   Crinibus haud opus est sparsis, nec tristia foedis
   Signa genis addas infestis unguibus. Absint
   Mænades. Ite procul! Poscunt vos orgia Bacchi.
   Si bonus es, heu, plange probis non parcere Parcam,
   Purpureos spargens flores violasque rosasque,
   Adde apium dextra, calathis da lilia plenis.
   Sit procul infelix bubo, sit noctua tristis!
   Thura, crocos et quicquid habent, incende, Sabæi,
   Atque immortales amaranthi necte coronas,
   Svavibus et siccam perfunde liquoribus urnam[37],
   Et cineres lacrimis irrora, murmure læto
   Dic: felix fatum! Melior de pulvere surget
   Phoenix, in cineres nunquam rediturus. Abito!
   Si veterum voto vis claudere, forte licebit:
   S. T. T. L.
   Sit Tibi Terra Levis, sit in urna perpetuum ver!
   Si malus es, mirare probis non parcere Parcas.
   Vivus disce mori metuens, quoque vivere discas,
   Mortuus, a vivo hoc, quo sic quoque vivere possis.
   Sed si derides, Epicuri de grege porcus,
   I, fuge, curre cito! Sequitur pede pallida vindex,
   Parca, et eris, nec eris quod hic est.
   Bene vive!
   Valebis!»
  Men vi öfvergå till vårt egentliga ämne.
  Troligtvis uthärda nu inga andra än forskare att genomläsa alla dessa
  begrafningsrim, ty det kostar verkligen på, att följa till slutet de
  tråkiga, oerhördt utdragna och merendels räsonnerande alexandriner,
  hvarpå de äro författade. Dock måste medgifvas, att för oss, som nu ega
  dem alla i rad efter hvarandra och skrifna i en vår tid alldeles motsatt
  smak och till för oss likgiltiga eller alldeles okända personer, det
  måste vara en svårare sysselsättning än det var fallet på Lucidors tid,
  då de utan tvifvel hade både intresserade och beundrande läsare.
  Emellertid är deras konstvärde ringa, deras meter hackig, och man kan ej
  annat än förvåna sig öfver den vårdslöshet samt på sina ställen rent af
  omening, som utvisa så väl att de skrifvits raskt undan, som att de äfven
  blifvit slarfvigt utgifna. Trots det högtidliga, som man fordrar af
  verser vid grafven, äro de i ovårdadt språk och inkonseqvent stafning
  föga bättre än bröllopsrimmen. Likasom de sakna sjelfkritik, äro de
  också utan hållning och en alltigenom värdig sorgestil. Vi skola ur
  massan blott uttaga några få citater. Skalden begagnar ofta det sämsta
  hvardagsspråket, ända till oqvädingsord, t. ex. »pykka», »hampus»