Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 01

Om
Lars Johansson
(Lucidor den olycklige).
Litteraturhistoriskt utkast

af

Josef Linck.

Stockholm 1876.
K. L. Beckmans boktryckeri.


En bland de intressantaste företeelserna inom den svenska
litteraturhistorien är otvifvelaktigt skalden Lucidor genom sin lefnad,
verksamhet och slutliga öde. Det hvilar ett dunkel öfver hans
förhållanden, som retar nyfikenheten. Hans ställning inom vår litteratur
är så enstaka, och hans rykte så tvetydigt, att han af flera skäl utöfvar
på betraktaren en egen dragningskraft. Härtill kommer, att tid efter
annan nya källor om honom anträffats, än falska, än sanna, hvilka
modifierat en föregående uppfattning och hållit intresset för honom vid
lif. Författaren af följande uppsats har visserligen ingen förtjenst af
att hafva framdragit hittills obekanta fakta, men han har ansett det
kunna löna mödan att sammanställa, hvad de olika forskningarna om Lucidor
uppdagat, och än en gång underkasta dem en sorgfällig granskning för att
komma till en sann bild, helst som hädanefter inga nyare upptäckter i den
vägen synas vara att påräkna. Vi måste erkänna, att härvid vårt första
intryck var en obestämd förhoppning att möjligen kunna befria skalden
från de ogynsamma omdömen, hvarmed efterverlden belastat hans minne, i
det att hans sorgliga slut allt för mycket fått inverka på uppfattningen
af hans lefnadshistoria; men snart tog forskningen ut sin rätt, och vi
beredde oss att helt objektivt och utan alla mer eller mindre gynsamma
förutsättningar och hypoteser skildra honom blott sådan han skulle visa
sig för oss. Vi gå således att i tvenne afdelningar söka behandla, först
hans lif och sedan arten af hans diktkonst.


I.

Förrän vi inlåta oss på berättelsen om Lucidors lefnad, måste vi genast i
början förklara, att de underrättelser, som man nu derom kan hopsamla,
dels äro så knapphändiga, dels på sina ställen hvarandra så motsägande,
att man ofta är nödgad att fylla luckorna genom antaganden, som
naturligtvis måst göras så försigtigt som möjligt. Endast mot slutet af
hans lif kan man följa honom noggrannare. Dessutom få vi här en gång för
alla nämna, att vid vår uppfattning af hans karakter och dess utveckling
vi hufvudsakligen rättat oss efter hans egna skrifter, hvilka enligt vår
åsigt blifvit allt för litet använda till hans rätta bedömande. Hvad hans
egen tid må hafva förlänat honom af värde eller misstag, hafva vi ej
heller förbisett; eljest må han tala för sig sjelf så vidt möjligt är.
Man vet ej med visshet när han är född. Året 1642 uppgifves af de flesta;
kanske bör det dock vara några år tidigare. Ej heller har man varit fullt
på det klara i afseende på hans föräldrar och födelseort. Wieselgren
trodde sig hafva fått reda på, att han tillhört en gammal prestslägt från
Östergötland vid namn Humerus, att hans fader var en förtjent kyrkoherde
och att af hans begge bröder den ene likaledes blef kyrkoherde, den andre
professor och domprost i Lund. Det är nu af lektor Ahlqvists forskningar
ådagalagdt, att detta beror på en namnförvexling, och att denne Lars
Johansson Humerus slutade som löjtnant vid Dalregementet. Palmsköld och
andra förmodade, att han varit en oäkta son af amiralen Strusshjelm eller
till och med af Karl Gustaf Wrangel, hvilket också är ett misstag. Hvad
vi veta om hans slägt är följande. År 1600 började en simpel båtsman,
Lars Mattson, sin tjenst på den svenska flottan och uppsvingade sig så
småningom till amiral-löjtnant samt adlades som sådan år 1647 till
Strusshjelm; han introducerades på Riddarhuset 1649, hade redan 1636 gift
sig med en enka, Barbara Jönsdotter, hvilken härstammade från Gefle, samt
dog barnlös 1651. Men nu gifver Palmsköld honom en dotter, som blef
hustru åt en skrifvare Asserson på Öland. Skalden är äfven son till en
amiralen Strusshjelms dotter. Har då amiralen varit gift en gång förut
eller äro hans föregående barn oäkta? I alla händelser var Strusshjelm
den tiden af ringa stånd och villkor. Vi kunna ej ens uppgifva, om
dottern varit lagligen gift med den kapten, Johan Erichsson, som var Lars
Johanssons fader. Besynnerligt synes det åtminstone, att hon i
rättegångshandlingarne af 1669, hvarur denna uppgift är hämtad, ej nämnes
med något namn, utan amiralen säges der helt enkelt hafva varit den
anklagades morfar. Vid sin död hade skalden inga anförvandter.
Födelseorten var Stockholm. Häraf framgår nu, att Lars Johansson varit
född i låg, kanske ej ens laggill samhällsställning, samt att han ej
behöft slita några familjeförbindelser i provinsen för att söka en
äfventyrlig lycka i hufvudstaden, utan att han tillbragt sista delen af
sitt lif på samma ort, der han blifvit född och uppfostrad.
Lika som hans börd är otydlig, synes han ej heller fått ega något
föräldrahem. Hvarken mor eller far förekommer vidare--var den sednare ute
på sjön under kriget och stupade?--utan gossen blef uppfödd af sin
morfader, amiral Strusshjelm. Huruvida denne krigsbuss utan bildning--och
huru många sådana med hög militärisk grad egde ej Sverige strax efter det
trettioåriga kriget!--varit den rätte mannen dertill, lemna vi derhän; i
alla fall dog han ju redan 1651. Hans hustru var afliden redan i december
1648. Så stod den tioårige gossen ensam i verlden. (Sedermera, då skalden
på ett ställe talar om anhörigas sorg, bekänner han, att han »har svårt
att skrifva rätt, hvad som han ej försökt». Han har då i späda år
förlorat alla anförvandter.) Anlagen voro emellertid lysande. Kanske var
det redan nu, som Karl Gustaf Wrangel tog sig honom an, »höll ynglingen
vid studier och honom mycket påkostade». Sannolikt genomgick han
Stockholms gymnasium, hvilket först 1667 öfverflyttades till Gefle. Äfven
är han väl den Laurentius Johannis, som den 31. januari 1656 står
inskrifven som student af Stockholms nation i Upsala.
Det är ej utan vigt vid bedömandet af Lars Johanssons senare lefnadsbana
att i håg komma, att han hörde till dem, hvars glänsande själsgåfvor på
allt sätt uppodlades, medan man mindre vårdade sig om hans
barndomsintryck och karaktersutveckling i ett hem. Äfven här visade sig
de förra ej kunna ersätta de senare. Kunde väl en skolgång utan närmare
tillsyn midt ibland Stockholms alla frestelser jemföras med det stilla
lifvet och den stränga tukten vid ett läroverk i Skara eller Westerås?
Och hade ej det examenstvång, som det från början var meningen att
upprätthålla vid universitetet, redan börjat slappas? Hvad läsa vi ej så
väl om professorernas barnsliga gräl inom konsistorium som om de råa
dryckesgillena inom nationerna! Om dessa senare, som nu begynt inrättas,
förmådde lägga några helsosamma band på individernas frihet, är väl svårt
att säga; säkert är, att denna inrättning ej sågs med blida ögon på högre
ort. Vi sakna alla underrättelser om huru Lars Johansson uppfört sig i
Upsala. Wrangels fortfarande beskydd synes ej vittna ofördelaktigt derom.
Vid hans återkomst befunnos ej professorerna ovilliga att gifva honom
venia till undervisning. Men att den tidens studentlif var vildt och
bullrande, är säkert. Olyckligtvis inträffar nu en lucka af öfver tio år
i Lucidors biografi, som man har svårt att fylla. En god och nyttig vän
fick han i Samuel Columbus, som 1658 kom till Upsala, och med hvilken han
efteråt umgicks i Stockholm, men det skall senare visa sig att de ej
kunde fullt förstå hvarandra. Den enes fogliga och ömt elegiska lynne kom
väl redan här ofta i beröring med den andres filosofiska sjelfständighet,
som kunde urarta till cynisk likgiltighet. I dennes själ brann en ännu
fördold eld, som kunde härstamma från hans i sjölifvet kring tumlande
förfäder och passa till den tidens krigiska och i jätteföretag
sjelfförlitande Sverige, men som desto mera hade behöft ledas och
uppfostras, helst i ett godt hem. Det ser dock ut, som om han i moraliskt
afseende fått helt och hållet sköta sig sjelf. Men studierna gingo med
hans anlag lätt. Det var nu, som under den store Olof Rudbeck äfven de
fysiska vetenskaperna började uppblomstra vid universitetet. Lars
Johansson är ej heller okunnig i dem. Det kan vara intressant att veta
hvad han studerat i Upsala. Vi kunna ur hans skrifter uppleta flera
ställen, som visa oss, hvad man då för tiden fick lära sig der, äfven om
ett och annat måste antagas som af honom efteråt under resor inhemtadt.
Han var naturligtvis hemmastadd i klassikerna och dertill hörande
historia och mytologi. Exempel förekomma, att han äfven haft känning af
den antika filosofin, sådan man då fick lära den, samt af juridiken.
Sålunda läser man på ett ställe, der han filosoferar öfver existensens
intighet:
»Som Stagiriten lärt: all varelse består,
Att ingenting begynt, att intet ände får,
Fast om det till sin art syns ändras, intet ända[1],
Men lik en eld af eld sig alltid låter tända»,
och på ett annat, der han prisar en lagfaren:
»Hvad Codex och Pandect, Auténtic och Rubric,
Hvad som Noveller var och hvad som mer dem lik,
Hvad Bartolus och Bald[2] som Themis' tolkar skrifvit,
Och hvad Justinian för lag till känna gifvit,
Har han till pricken vist»[3].
I geografin känner han för sin tid ganska utförligt till städerna i
Orienten och använder till passande jemförelser Egyptens mumier,
pyramider och öfriga jätteruiner. Af den äkta svenskan i hans arbeten
synes det som han både förstått isländska och liksom en Stjernhjelm och
en Verelius nitälskat för det fosterländska tungomålets renhet. Men för
naturvetenskaperna visar han sig, långt mera än hvad då i Upsala var
fallet, hafva varit lifligt intresserad. Hvem tänker ej på Rudbecks nya
trädgårdsanläggning och hans första få lärjungar, när man läser Lucidors
i detalj in gående beskrifning på en örtagård, rik på både praktblommor
och ogräs, hvarmed han förliknar menniskolifvet, hvars rätte örtagårdsman
är Gud? Hvem tänker ej på tidens håg för kemiska och fysiska experimenter
(äfven framstäld i de bekanta holländska genretaflorna) vid hans
mångfaldiga liknelser på detta område? Det var då högst modernt, att en
bildad person konverserade om fysik och kemi, poeterna inblandade dem i
sina verser, damerna besökte i karosser de nyanlagda museerna, de förnäma
och konungarne höllo sig egna laboratorier och tillbragte der en del af
sina lediga stunder. Det förekommer ej blott så vanliga iakttagelser som
denna:
»När vattnet uppåt klifver,
Förändradt uti vind af solen, som det drifver
Till luftens medelrum, och der af kölden se'n
Förändras uti snö och hvitan hagelsten,
Så faller det af tyngd full åter ner på jorden,
Blir vatten liksom förr»,
utan andra, som allenast kunnat inhemtas ur ett kemiskt eller alkemiskt
laboratorium:
»Lägg i qvicksilfver tenn ell' bly,
Det synes samma malmer fly;
Jern, koppar, stål, allt likaså,
De flyta deri ofvanpå.
Men guldets gulhet och dess kropp
Sväljs af qvicksilfret alldel's opp
Och tas emot med yppigt sköt',
Der alla andra ofvan flöt'.»--
»Bly har sin minie[4], tenn arsénik, koppar grönan,
Och jernet har sin rost, ja, sjelfva silfver skönan
Förtärs af dess lazur; guldmalmen hålles ren,
Men har på många sätt, så väl som annat, men.»--
»Blir icke bly till nikt och blyhvitt, tenn till aska?
Rost äter jern och stål, som kallas Mars den raska.
Kan icke tartar guld förvända uti rök?
Hvar koppar ligger, finns dess gröna der? Ej sök!
Hur mången har Mercur i konsten öfvervunnit,
Som tänkt att böja fast hans qvickhet? Men försvunnit
Är deras mynt och han, ty deras rika hopp
Lik vingfota Mercur i skorsten flugit opp.
Af silfver blifver falsk lazur, som andra kalla
Ultramarinblå färg.»
Här ser man tydligt, huru alkemin på hans tid ännu höll på att grundlägga
kemin. Med denna var då äfven medicinen nära förbunden, och kemister och
apotekare hade ofta samma yrke. Skalden känner till kryddorna:--i
himmelen
»Ej luftar[5] luften der som vor' hon parfumera'
Med musc ell' ock civet, jasmin och hvad man mera
Här brukar: benzoïn ell' storax, calamit
Och hvad Arabien elj'st sänder till oss hit.»
Han känner vidare till de tre hufvudmedikamenten, såsom man då antog dem.
Ingenting kan hjelpa mot döden, säger han,
»Ej någon Panacé, Theriac och Mithridat,
L'or-vie-estant[6] och all aptekens hälsomat,
Ej något dricklikt guld, som elj'st så högt berömmes,
Ej Trismegisti sten, hvarom skenvislikt[7] dömmes
Af mången kloklik tok, den aldrig annat var
Än såsom Gyges' sten, den han i ringen bar;
Osynlig menar jag.»
Han har läst astrologernas böcker; han vet, att, när Mars är satt tvärt
emot solen, och Jupiter ej kan undgå Saturnus, det anses betyda att man
då födes till olycka, med flera andra dylika funderingar, men utbrister
strax derpå:
»O, mer än tokot folk, som vet hvad ingen vet!»
Man ser åtminstone, att han ej var benägen för vidskepelse inom alla
dessa då mörka vetenskaper. Det är troligt, att han redan i Upsala begynt
sina kemiska studier, hvilka han i utlandet, kanske mest i Holland,
utbildat. Men de främmande språken, hvaruti han visar så stor färdighet,
kunde väl ej universitetet hafva meddelat honom; der funnos visserligen
en spansk och en italiensk språkmästare på stat, men de nya språken
ansågos ej lika behöfliga som de klassiska. Det var senare just han, som,
hemkommen från sina resor, fick undervisa studenterna i tyska, franska,
engelska, italienska, holländska. Emellertid finna vi, att Lars Johansson
ej vistats i Upsala utan resultat; men att rätta sig efter bestämda
föreskrifter, behagade ej hans öfverdrifvet sjelfständiga själ. Tiden
förgick, och han blef aldrig mera än student. Dermed hade han nästan
stängt för sig möjligheten af befordran i statens tjenst.
Den, som underhöll honom vid universitetet, var Karl Gustaf Wrangel, som
tyckes på ett högsinnadt sätt hafva sörjt för honom. Utom det lysande
mäcenatskap, som då allmänt utöfvades af de store, bidrog väl äfven
härtill, att morfadern och Wrangel varit krigskamrater. Den senare blef
ju riksamiral, och de hade utan tvifvel närmare sammanträffat under
transporterna till Tyskland och det heta sjökriget mot Kristian IVs
flottor. Den ännu ej till Strusshjelm adlade hade nog beundrat Wrangels
dödsförakt, då han i Kielerhamnen, der den svenska flottan låg instängd
af den danska, lät ro sig fram till amiralskeppet under ett sådant
kulregn, att af tjugufem man på båten fjorton stupade; och Wrangel å sin
sida hade nog lärt sig värdera den djerfve uppkomlingen. Sannolikt satte
samma mäktiga beskydd Lars Johansson i stånd till att efter tidens sed
fullborda sin uppfostran och sina studier genom en längre tids
peregrination; ja, Wieselgren antager, att Wrangel ej tvekat att utsända
honom som sällskap åt sin unge, förhoppningsfulle son Karl Filip, hvilken
sedan stannade i London hos svenska sändebudet, grefve Dohna, men der
bort rycktes i förtid 1668 och den 14. december 1670 begrofs i
Skoklosters kyrka. Denna förmodan vinner i sannolikhet genom den varma
grafsång på tyska, som skalden då egnade den hädangångne, der han
märkligt nog undertecknar sig _Adelfino der klagende_. Sjelf uppgifver
han sig hafva besökt England, Frankrike och Italien; att han äfven varit
i Holland är väl tydligt redan af den bearbetning af ett Cats' arbete,
som är den enda i sitt slag af hans skrifter; och att han varit
hemmastadd i Tyskland framgår af, att han är språket fullt mäktig som en
inföding, ja, uttrycker sig ledigare på tysk än på svensk vers. Det är ej
troligt, att Lars Johansson ograduerad kunnat uppehålla sig för länge i
Upsala. Med ledning af några fakta våga vi då ett antagande, som fyller
luckan inom denna del af hans biografi. Om våren 1666 stod fältmarskalk
Dohna med några regementen i Bremen, färdig att inbryta i Holstein. Nästa
års sommar och höst tillbragte han i Holland för att på sin regerings
vägnar medla fred mellan England och Generalstaterna. I januari 1668
afreste han som sändebud till London och förde då sannolikt med sig den
unge Wrangel, hvilken dermed slutade sina utlänska uppfostringsresor.
Dylika färder brukade vanligen räcka trenne år. Har då Lars Johansson
vistats i Tyskland som en slags ledare för riksmarskens son under åren
1662--1664, under hvilken tid denne uppehöll sig på andra sidan
Östersjön, sysselsatt med att ställa der varande svenska krigsmakt på
stridsduglig fot och insända promemorier till rådet om förbund med
England och krig på utlänsk botten under hvad förevändning som helst? År
1665 skulle han med Karl Filip hafva anträdt resorna, medföljt denne
öfver Holland till England och derifrån öfverseglat till fäderneslandet.
Hösten 1668 är han hemma, såsom kan ses af hans gratulationssång till en
Lilienhoff vid hans adlande, som skedde den 19. september detta år.
Åtskilliga smärre omständigheter tala likaledes för detta antagande. I så
fall har han vid tjugutvå års ålder lemnat det gamla Sverige.
Vi kunna omtala en episod från denna resas början. Kärleken hade redan
klappat på hans skalde- och ynglingahjerta. Det skepp, hvarmed han
utreste, tvangs af stark motvind att kasta ankar i skärgården vid
Landsort. Här gick han nu och tänkte på fosterlandet, som i afskedets
stund blef honom dubbelt kärare, men framför allt på sin flicka och den
ljufva förbindelse, hvaråt han måst säga farväl. Regnet föll ned i
strömmar och utplånade hennes namn, som han ritade i sanden. Allt detta
jemte vågornas eviga brus stämmer hans lyra till ett synnerligen rent och
varmt vemod. Huru skön klingar ej denna af kärlek inspirerade sång,
kanske hans innerligaste:
»Farväl, min vän, min själ, mitt lif, min kära,
Min fordna ögontröst, min lust och ära!
Farväl, mitt hjertas barn och bästa vän!
I fall att himmeln helsan min behagar,
Förtröstar jag, att han min resa lagar
Snart hit igen.
Jag sitter nu beklämd af dröfve[8] tankar,
Min längtan och mitt hopp för tross och ankar,
Ty väderguden blåser strängt emot
Med ömkan af den sorgen som mig sårar,
Och himmeln fäller, lika som jag, tårar,
Sjuk af min sot.
Jag skrifver här ditt namn i våta sanden
I Ekelsvik vid Nereus-salta stranden,
Och fast det skjött[9] af vädret måst' förgå,
Skall det likväl uti ett stadigt minne
Och i min själ liksom uti mitt sinne
Samt hjerta stå.»
Ack, denna kyska kärlek bortjagades väl snart ur den knappt manbare
ynglingens själ vid det nya och fria lif, som nu öppnade sig för honom.
Af hans tyska visor framgår det, att han äfven egt utländska
ömhetsförbindelser. Lars Johansson var i sanning ingen pedant, som aldrig
erfarit känslans eld, utan en skaldenatur. Men, dess värre, liknade han
ej heller de flitiga svenska unga män, hvarom vi läsa, att de under sin
peregrination dröjde vid de tyska småstadsuniversiteten, responderade och
disputerade der till professorernas förvåning samt återvände hem, sedan
de afslagit lysande anbud af utlandet, med lärda diplomer och smickrande
helsningsverser både på latin och andra språk. Vi ega visserligen inga
underrättelser om Lars Johanssons utrikes öden, men endast den
omständigheten, att han oaktadt sina anlag och kunskaper hemkom utan
någon lärd utmärkelse att åberopa, leder oss till den slutsatsen, att han
föredragit det verkliga lifvets buller framför den stilla lärdomssalen.
Tiden var också högst upprörd. Det var ej tjugo år, sedan det
trettioåriga kriget, knappt fem, sedan Karl Gustafs vapenbragder satte
Europa i spänning. Den unge svensken hörde under resan talas om
krigsutbrott mellan England och Holland, att hans fosterland ifrigt
underhandlade samt utrustade härar i Tyskland, att riksmarsken Wrangel
var åter öfverkommen och tänkte brandskatta Lüneburg samt öfverfalla
Bremen, att de tyska staterna allvarsamt beredde sig på krig. Och förstod
han--hvilket endast få på hans tid förstodo--att i antikens hemland låta
dennas lugnande och gedigna inflytelse uppfostra hans ästetiska sinne,
eller mottog måhända ej snarare hans otyglade själ några intryck af det
Italien, hvars utsväfningar redan förstört Guido Renis snille och
inspirerade Caravaggios taflor? Öfverkommen till London, träffades han af
hela inflytandet af en Karl IIs och Buckinghams sedeslösa hof, hvars
vanarter trängt ned till alla samhällslager; en Sedley, Davenant,
Etheredge voro då på modet, och hela verlden sprang att åhöra slippriga
komedier och applådera lättfärdiga teatertrupper. Hvilken skilnad mellan
dessa den stora stadens dramatiska föreställningar och de tarfliga
sederna der hemma! Det är ej underligt, att en sådan natur som Johanssons
drogs ditåt. Vi få ej glömma att en dylik omgifning hjelpt stora skalder
såsom Molière och Shakspeare till en mångsidigare och fördomsfriare
lifsuppfattning; men i betraktande af det förakt, som den tidens
hederliga personer buro till de dramatiska konstnärerna, och som snart
gjorde att dessa förtjenade det, innebar umgänget med dem en ej ringa
fara. Palmsköld upplyser också, att Johansson »var af ett liderligt och
flyktigt sinne och inlät sig med komedianter och annat pack». Det var
dåvarande svenskars tanke. Vi kunna nu bättre uppfatta hans poetiska
förkärlek och le äfven åt denna allsmäktiga opinions ensidighet; men med
skaldens häftighet och hänsynslösa sjelfständighet, huru mycket måste ej
hans karakter förlora på denna brytning med hela samhället! Emellertid
har han ej försummat att under resan rikta sina kunskaper efter sin håg;
han förvärfvade stor ledighet i att uttrycka sig på främmande tungomål,
latin, tyska, engelska, franska, italienska, holländska; och Lars
Johansson intager sin jembördiga plats bland de lärda svenske män,
hvilkas kunskaper och språkskicklighet sträckte sig lika vidt som
fäderneslandets politiska inflytande och vapenära. Som förut är sagdt,
var han hemkommen hösten 1668, och han kallar sig i ett då skrifvet
bröllopsqväde för _Asthold skaldkär den olycklige_[10], hvilket väl
skall betyda någon otur i en kärleksaffär.
Här är stället, att yttra några ord om den beryktade förbindelsen med
Magdalena Sjöblad. På Skokloster hänga två porträtt bredvid hvarandra,
som af förevisaren framställas och i katalogen upptagits som de båda
älskandes; hon strålande och fager i tidens präktiga adelskostym; han med
gulbleka kinder, hemska svarta ögon, eklöfsblad på hjessan och i det
hela utvisande lefnadströtthet. Man har återfunnit alla handlingarna i det
mål, der fadern, välborne Olof Sjöblad, anklagat sin dotters vanbördige
förförare, studenten Lars Johansson; man har häradsrättens förfrågan,
Göta hofrätts välmenande yttrande och kongl. maj:ts slutliga
resolution. Dertill kommer, att tiden något så när öfverensstämmer
(1666-1668), att man i de sorgsna kärleksvisorna om en Margaris, Iris
eller Belikinne trott sig finna anspelningar härpå, och slutligen det
romantiska i sjelfva saken. Ty kunde det fås någon mera passande
förklaring på den olycklige skaldens lefnadsbana? En ofrälse poet vinner
en adlig flickas hjerta--hemliga och ensliga promenader kring den
vackra sjön Åsnens stränder--en liten dotter födes--den förolämpade
fadern offrar sitt barns rykte för sitt bördshögmod och raseri samt
offentliggör allt--han vidhåller hårdnackadt sin anklagelse, ehuru både
älskaren och dennes alla anhöriga bjuda hederlig försoning genom
äktenskap,--tidens fördomsfulla lagar riktade mot en ännu omogen, men i
utveckling stadd skaldegenius,--domen på två års landsflykt--de båda
älskandes förtviflan--slutligen, på samma gång som Magdalena försvinner
ur historien, kanske gift med en annan, Lucidors förlorade tro på verlden
och sjelfförstöring--! Ej under att denna förbindelse blifvit en
trosartikel. Olyckligtvis är det nu genom Ahlqvists efterforskningar
säkert, att Lars Johansson, skalden, ej haft det minsta att skaffa med
någon af ätten Sjöblad, utan att frågan rör den östgötastudent Humerus,
om hvars förvexling med sin namne vi ofvanföre talat. De båda porträtten
på Sko hafva fått falskt signalement, troligen uppkommet deraf, att man
gissat sig till Karl Gustaf Wrangels forne skyddsling i den okända
duken på hans slott. Men dels öfver ens stämmer ej detta hemskt
hemlighetsfulla ansigte det ringaste med det, visserligen om lifvets
omisskänliga härjningar vittnande, konterfej med blottad öfverkropp på
Gripsholm, som af traditionen anses beteckna Lucidor, och hvilket i
Schöldströms monografi poetiserats till en ungdomligare bild; dels har
han på Sko den medborgerliga eklöfskransen i stället för den poetiska
lagern kring sitt hufvud, hvad som är snörrätt stridande mot hans
personlighet. Konstkännare tro sig i taflan på Sko finna en kopia från
någon hollänsk målning. Det faller nu af sig sjelft, att äfven tanken på
Magdalenas porträtt måste öfvergifvas, och att originalen till Margaris
och de andra poetiska namnen tyvärr aldrig skola upptäckas. Hela den
intressanta, men i hvarje detalj osanna historien visar sig vara
grundad på Palmskölds, af honom sjelf som lösligt erkända, förmodande,
»att denne Lars Johansson lärer visst varit vår namnkunnige svenske poet
Lucidor». Vi tro att ändringen af hans lefnadsbana, så ofullgången den
nu blef, ej betingades af något olyckligt kärleksförhållande, helst
som hans flyktiga natur strider häremot, utan af andra, i sin art
romantiska skäl, hvartill vi sedan skola återkomma.
Dermed påstå vi naturligtvis icke, att Lars Johansson ej varit älskad
eller saknat de kärleksaffärer, som han besjungit i sina sånger. Han
skulle väl då vara den ende moderne skald, som ej haft sådana. Tvärt om,
han har skrifvit visor, som förråda mera innerlighet eller älskvärd
skalkaktighet än man af hans lefnad kunde vänta. Alla hans erotiska
dikter, om också namnen, enligt tidens sed att med grannare poetiska ord
beteckna de besjungna, äro tillskapade, hänvisa tydligt på verkliga
händelser; de äro i ordets egentligaste mening tillfällighetsdikter. Hans
glödande själ trängde lika mycket till verklighet som till fantasibilder.
Han var ej van att sitta hemma och uppteckna drömmar om kärlek; han
plockade lifvets rosor. Palmsköld angifver som motiv för sin förmodan om
fröken Sjöblad en erinring af en major Prytz, »att Lucidor äfven vid
denna tid haft en labyrint för sin amour skull». Många af hans
kärleksvisor äro nu förlorade, bland andra en som börjar »Mitt hjerta
vill i tusen stycken spricka»; men hvad som är qvar, visar tillräckligt
hans dyrkan af Amor. I sitt längsta poem, »Om en mös pligt», skrifver han
som en god fruntimmerskännare. Vi skola uppräkna några af hans flammor.
Den, för hvilken han hetast brunnit, heter Margareta. Han kallar henne i
en glödande kärlekssång »Margaris, min själs behag, andra jag». Är det
samma person som fick det artiga, nästan på concettimanér affattade
»bindbrefvet»[11] på margaretadagen under årets vackraste tid? Han kan
ej gifva henne något smycke att binda kring armen, i stället får hon hans
hjerta och sång. Slutet öfverraskar med en stor förplumpning, som å daga
lägger, hvad slags qvickhet man då kunde tillåta sig mot damerna. Än en
gång förekommer Margareta på ett förtroligt sätt. En väninna får af honom
en liten visa, som hon begärt:
»Men du måste kunna tiga,
Att jag åt dig någon gjort.
Säg för ingen annan piga,
Ty det blifver snarlig sport.
_Magga_ lilla må det veta,
Hon går ej dermed i skall.
Vill dig någon ann' utleta,
Säg: du tok, drag fan i vall!»
En annan är Fillis, som ville bli hans hustru, men det vore då ej värdt
att tänka på:--