Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 01

  
   Om
   Lars Johansson
   (Lucidor den olycklige).
   Litteraturhistoriskt utkast
  
   af
  
   Josef Linck.
  
   Stockholm 1876.
   K. L. Beckmans boktryckeri.
  
  
  En bland de intressantaste företeelserna inom den svenska
  litteraturhistorien är otvifvelaktigt skalden Lucidor genom sin lefnad,
  verksamhet och slutliga öde. Det hvilar ett dunkel öfver hans
  förhållanden, som retar nyfikenheten. Hans ställning inom vår litteratur
  är så enstaka, och hans rykte så tvetydigt, att han af flera skäl utöfvar
  på betraktaren en egen dragningskraft. Härtill kommer, att tid efter
  annan nya källor om honom anträffats, än falska, än sanna, hvilka
  modifierat en föregående uppfattning och hållit intresset för honom vid
  lif. Författaren af följande uppsats har visserligen ingen förtjenst af
  att hafva framdragit hittills obekanta fakta, men han har ansett det
  kunna löna mödan att sammanställa, hvad de olika forskningarna om Lucidor
  uppdagat, och än en gång underkasta dem en sorgfällig granskning för att
  komma till en sann bild, helst som hädanefter inga nyare upptäckter i den
  vägen synas vara att påräkna. Vi måste erkänna, att härvid vårt första
  intryck var en obestämd förhoppning att möjligen kunna befria skalden
  från de ogynsamma omdömen, hvarmed efterverlden belastat hans minne, i
  det att hans sorgliga slut allt för mycket fått inverka på uppfattningen
  af hans lefnadshistoria; men snart tog forskningen ut sin rätt, och vi
  beredde oss att helt objektivt och utan alla mer eller mindre gynsamma
  förutsättningar och hypoteser skildra honom blott sådan han skulle visa
  sig för oss. Vi gå således att i tvenne afdelningar söka behandla, först
  hans lif och sedan arten af hans diktkonst.
  
  
  I.
  
  Förrän vi inlåta oss på berättelsen om Lucidors lefnad, måste vi genast i
  början förklara, att de underrättelser, som man nu derom kan hopsamla,
  dels äro så knapphändiga, dels på sina ställen hvarandra så motsägande,
  att man ofta är nödgad att fylla luckorna genom antaganden, som
  naturligtvis måst göras så försigtigt som möjligt. Endast mot slutet af
  hans lif kan man följa honom noggrannare. Dessutom få vi här en gång för
  alla nämna, att vid vår uppfattning af hans karakter och dess utveckling
  vi hufvudsakligen rättat oss efter hans egna skrifter, hvilka enligt vår
  åsigt blifvit allt för litet använda till hans rätta bedömande. Hvad hans
  egen tid må hafva förlänat honom af värde eller misstag, hafva vi ej
  heller förbisett; eljest må han tala för sig sjelf så vidt möjligt är.
  Man vet ej med visshet när han är född. Året 1642 uppgifves af de flesta;
  kanske bör det dock vara några år tidigare. Ej heller har man varit fullt
  på det klara i afseende på hans föräldrar och födelseort. Wieselgren
  trodde sig hafva fått reda på, att han tillhört en gammal prestslägt från
  Östergötland vid namn Humerus, att hans fader var en förtjent kyrkoherde
  och att af hans begge bröder den ene likaledes blef kyrkoherde, den andre
  professor och domprost i Lund. Det är nu af lektor Ahlqvists forskningar
  ådagalagdt, att detta beror på en namnförvexling, och att denne Lars
  Johansson Humerus slutade som löjtnant vid Dalregementet. Palmsköld och
  andra förmodade, att han varit en oäkta son af amiralen Strusshjelm eller
  till och med af Karl Gustaf Wrangel, hvilket också är ett misstag. Hvad
  vi veta om hans slägt är följande. År 1600 började en simpel båtsman,
  Lars Mattson, sin tjenst på den svenska flottan och uppsvingade sig så
  småningom till amiral-löjtnant samt adlades som sådan år 1647 till
  Strusshjelm; han introducerades på Riddarhuset 1649, hade redan 1636 gift
  sig med en enka, Barbara Jönsdotter, hvilken härstammade från Gefle, samt
  dog barnlös 1651. Men nu gifver Palmsköld honom en dotter, som blef
  hustru åt en skrifvare Asserson på Öland. Skalden är äfven son till en
  amiralen Strusshjelms dotter. Har då amiralen varit gift en gång förut
  eller äro hans föregående barn oäkta? I alla händelser var Strusshjelm
  den tiden af ringa stånd och villkor. Vi kunna ej ens uppgifva, om
  dottern varit lagligen gift med den kapten, Johan Erichsson, som var Lars
  Johanssons fader. Besynnerligt synes det åtminstone, att hon i
  rättegångshandlingarne af 1669, hvarur denna uppgift är hämtad, ej nämnes
  med något namn, utan amiralen säges der helt enkelt hafva varit den
  anklagades morfar. Vid sin död hade skalden inga anförvandter.
  Födelseorten var Stockholm. Häraf framgår nu, att Lars Johansson varit
  född i låg, kanske ej ens laggill samhällsställning, samt att han ej
  behöft slita några familjeförbindelser i provinsen för att söka en
  äfventyrlig lycka i hufvudstaden, utan att han tillbragt sista delen af
  sitt lif på samma ort, der han blifvit född och uppfostrad.
  Lika som hans börd är otydlig, synes han ej heller fått ega något
  föräldrahem. Hvarken mor eller far förekommer vidare--var den sednare ute
  på sjön under kriget och stupade?--utan gossen blef uppfödd af sin
  morfader, amiral Strusshjelm. Huruvida denne krigsbuss utan bildning--och
  huru många sådana med hög militärisk grad egde ej Sverige strax efter det
  trettioåriga kriget!--varit den rätte mannen dertill, lemna vi derhän; i
  alla fall dog han ju redan 1651. Hans hustru var afliden redan i december
  1648. Så stod den tioårige gossen ensam i verlden. (Sedermera, då skalden
  på ett ställe talar om anhörigas sorg, bekänner han, att han »har svårt
  att skrifva rätt, hvad som han ej försökt». Han har då i späda år
  förlorat alla anförvandter.) Anlagen voro emellertid lysande. Kanske var
  det redan nu, som Karl Gustaf Wrangel tog sig honom an, »höll ynglingen
  vid studier och honom mycket påkostade». Sannolikt genomgick han
  Stockholms gymnasium, hvilket först 1667 öfverflyttades till Gefle. Äfven
  är han väl den Laurentius Johannis, som den 31. januari 1656 står
  inskrifven som student af Stockholms nation i Upsala.
  Det är ej utan vigt vid bedömandet af Lars Johanssons senare lefnadsbana
  att i håg komma, att han hörde till dem, hvars glänsande själsgåfvor på
  allt sätt uppodlades, medan man mindre vårdade sig om hans
  barndomsintryck och karaktersutveckling i ett hem. Äfven här visade sig
  de förra ej kunna ersätta de senare. Kunde väl en skolgång utan närmare
  tillsyn midt ibland Stockholms alla frestelser jemföras med det stilla
  lifvet och den stränga tukten vid ett läroverk i Skara eller Westerås?
  Och hade ej det examenstvång, som det från början var meningen att
  upprätthålla vid universitetet, redan börjat slappas? Hvad läsa vi ej så
  väl om professorernas barnsliga gräl inom konsistorium som om de råa
  dryckesgillena inom nationerna! Om dessa senare, som nu begynt inrättas,
  förmådde lägga några helsosamma band på individernas frihet, är väl svårt
  att säga; säkert är, att denna inrättning ej sågs med blida ögon på högre
  ort. Vi sakna alla underrättelser om huru Lars Johansson uppfört sig i
  Upsala. Wrangels fortfarande beskydd synes ej vittna ofördelaktigt derom.
  Vid hans återkomst befunnos ej professorerna ovilliga att gifva honom
  venia till undervisning. Men att den tidens studentlif var vildt och
  bullrande, är säkert. Olyckligtvis inträffar nu en lucka af öfver tio år
  i Lucidors biografi, som man har svårt att fylla. En god och nyttig vän
  fick han i Samuel Columbus, som 1658 kom till Upsala, och med hvilken han
  efteråt umgicks i Stockholm, men det skall senare visa sig att de ej
  kunde fullt förstå hvarandra. Den enes fogliga och ömt elegiska lynne kom
  väl redan här ofta i beröring med den andres filosofiska sjelfständighet,
  som kunde urarta till cynisk likgiltighet. I dennes själ brann en ännu
  fördold eld, som kunde härstamma från hans i sjölifvet kring tumlande
  förfäder och passa till den tidens krigiska och i jätteföretag
  sjelfförlitande Sverige, men som desto mera hade behöft ledas och
  uppfostras, helst i ett godt hem. Det ser dock ut, som om han i moraliskt
  afseende fått helt och hållet sköta sig sjelf. Men studierna gingo med
  hans anlag lätt. Det var nu, som under den store Olof Rudbeck äfven de
  fysiska vetenskaperna började uppblomstra vid universitetet. Lars
  Johansson är ej heller okunnig i dem. Det kan vara intressant att veta
  hvad han studerat i Upsala. Vi kunna ur hans skrifter uppleta flera
  ställen, som visa oss, hvad man då för tiden fick lära sig der, äfven om
  ett och annat måste antagas som af honom efteråt under resor inhemtadt.
  Han var naturligtvis hemmastadd i klassikerna och dertill hörande
  historia och mytologi. Exempel förekomma, att han äfven haft känning af
  den antika filosofin, sådan man då fick lära den, samt af juridiken.
  Sålunda läser man på ett ställe, der han filosoferar öfver existensens
  intighet:
   »Som Stagiriten lärt: all varelse består,
   Att ingenting begynt, att intet ände får,
   Fast om det till sin art syns ändras, intet ända[1],
   Men lik en eld af eld sig alltid låter tända»,
  och på ett annat, der han prisar en lagfaren:
   »Hvad Codex och Pandect, Auténtic och Rubric,
   Hvad som Noveller var och hvad som mer dem lik,
   Hvad Bartolus och Bald[2] som Themis' tolkar skrifvit,
   Och hvad Justinian för lag till känna gifvit,
   Har han till pricken vist»[3].
  I geografin känner han för sin tid ganska utförligt till städerna i
  Orienten och använder till passande jemförelser Egyptens mumier,
  pyramider och öfriga jätteruiner. Af den äkta svenskan i hans arbeten
  synes det som han både förstått isländska och liksom en Stjernhjelm och
  en Verelius nitälskat för det fosterländska tungomålets renhet. Men för
  naturvetenskaperna visar han sig, långt mera än hvad då i Upsala var
  fallet, hafva varit lifligt intresserad. Hvem tänker ej på Rudbecks nya
  trädgårdsanläggning och hans första få lärjungar, när man läser Lucidors
  i detalj in gående beskrifning på en örtagård, rik på både praktblommor
  och ogräs, hvarmed han förliknar menniskolifvet, hvars rätte örtagårdsman
  är Gud? Hvem tänker ej på tidens håg för kemiska och fysiska experimenter
  (äfven framstäld i de bekanta holländska genretaflorna) vid hans
  mångfaldiga liknelser på detta område? Det var då högst modernt, att en
  bildad person konverserade om fysik och kemi, poeterna inblandade dem i
  sina verser, damerna besökte i karosser de nyanlagda museerna, de förnäma
  och konungarne höllo sig egna laboratorier och tillbragte der en del af
  sina lediga stunder. Det förekommer ej blott så vanliga iakttagelser som
  denna:
   »När vattnet uppåt klifver,
   Förändradt uti vind af solen, som det drifver
   Till luftens medelrum, och der af kölden se'n
   Förändras uti snö och hvitan hagelsten,
   Så faller det af tyngd full åter ner på jorden,
   Blir vatten liksom förr»,
  utan andra, som allenast kunnat inhemtas ur ett kemiskt eller alkemiskt
  laboratorium:
   »Lägg i qvicksilfver tenn ell' bly,
   Det synes samma malmer fly;
   Jern, koppar, stål, allt likaså,
   De flyta deri ofvanpå.
   Men guldets gulhet och dess kropp
   Sväljs af qvicksilfret alldel's opp
   Och tas emot med yppigt sköt',
   Der alla andra ofvan flöt'.»--
   »Bly har sin minie[4], tenn arsénik, koppar grönan,
   Och jernet har sin rost, ja, sjelfva silfver skönan
   Förtärs af dess lazur; guldmalmen hålles ren,
   Men har på många sätt, så väl som annat, men.»--
   »Blir icke bly till nikt och blyhvitt, tenn till aska?
   Rost äter jern och stål, som kallas Mars den raska.
   Kan icke tartar guld förvända uti rök?
   Hvar koppar ligger, finns dess gröna der? Ej sök!
   Hur mången har Mercur i konsten öfvervunnit,
   Som tänkt att böja fast hans qvickhet? Men försvunnit
   Är deras mynt och han, ty deras rika hopp
   Lik vingfota Mercur i skorsten flugit opp.
   Af silfver blifver falsk lazur, som andra kalla
   Ultramarinblå färg.»
  Här ser man tydligt, huru alkemin på hans tid ännu höll på att grundlägga
  kemin. Med denna var då äfven medicinen nära förbunden, och kemister och
  apotekare hade ofta samma yrke. Skalden känner till kryddorna:--i
  himmelen
   »Ej luftar[5] luften der som vor' hon parfumera'
   Med musc ell' ock civet, jasmin och hvad man mera
   Här brukar: benzoïn ell' storax, calamit
   Och hvad Arabien elj'st sänder till oss hit.»
  Han känner vidare till de tre hufvudmedikamenten, såsom man då antog dem.
  Ingenting kan hjelpa mot döden, säger han,
   »Ej någon Panacé, Theriac och Mithridat,
   L'or-vie-estant[6] och all aptekens hälsomat,
   Ej något dricklikt guld, som elj'st så högt berömmes,
   Ej Trismegisti sten, hvarom skenvislikt[7] dömmes
   Af mången kloklik tok, den aldrig annat var
   Än såsom Gyges' sten, den han i ringen bar;
   Osynlig menar jag.»
  Han har läst astrologernas böcker; han vet, att, när Mars är satt tvärt
  emot solen, och Jupiter ej kan undgå Saturnus, det anses betyda att man
  då födes till olycka, med flera andra dylika funderingar, men utbrister
  strax derpå:
   »O, mer än tokot folk, som vet hvad ingen vet!»
  Man ser åtminstone, att han ej var benägen för vidskepelse inom alla
  dessa då mörka vetenskaper. Det är troligt, att han redan i Upsala begynt
  sina kemiska studier, hvilka han i utlandet, kanske mest i Holland,
  utbildat. Men de främmande språken, hvaruti han visar så stor färdighet,
  kunde väl ej universitetet hafva meddelat honom; der funnos visserligen
  en spansk och en italiensk språkmästare på stat, men de nya språken
  ansågos ej lika behöfliga som de klassiska. Det var senare just han, som,
  hemkommen från sina resor, fick undervisa studenterna i tyska, franska,
  engelska, italienska, holländska. Emellertid finna vi, att Lars Johansson
  ej vistats i Upsala utan resultat; men att rätta sig efter bestämda
  föreskrifter, behagade ej hans öfverdrifvet sjelfständiga själ. Tiden
  förgick, och han blef aldrig mera än student. Dermed hade han nästan
  stängt för sig möjligheten af befordran i statens tjenst.
  Den, som underhöll honom vid universitetet, var Karl Gustaf Wrangel, som
  tyckes på ett högsinnadt sätt hafva sörjt för honom. Utom det lysande
  mäcenatskap, som då allmänt utöfvades af de store, bidrog väl äfven
  härtill, att morfadern och Wrangel varit krigskamrater. Den senare blef
  ju riksamiral, och de hade utan tvifvel närmare sammanträffat under
  transporterna till Tyskland och det heta sjökriget mot Kristian IVs
  flottor. Den ännu ej till Strusshjelm adlade hade nog beundrat Wrangels
  dödsförakt, då han i Kielerhamnen, der den svenska flottan låg instängd
  af den danska, lät ro sig fram till amiralskeppet under ett sådant
  kulregn, att af tjugufem man på båten fjorton stupade; och Wrangel å sin
  sida hade nog lärt sig värdera den djerfve uppkomlingen. Sannolikt satte
  samma mäktiga beskydd Lars Johansson i stånd till att efter tidens sed
  fullborda sin uppfostran och sina studier genom en längre tids
  peregrination; ja, Wieselgren antager, att Wrangel ej tvekat att utsända
  honom som sällskap åt sin unge, förhoppningsfulle son Karl Filip, hvilken
  sedan stannade i London hos svenska sändebudet, grefve Dohna, men der
  bort rycktes i förtid 1668 och den 14. december 1670 begrofs i
  Skoklosters kyrka. Denna förmodan vinner i sannolikhet genom den varma
  grafsång på tyska, som skalden då egnade den hädangångne, der han
  märkligt nog undertecknar sig _Adelfino der klagende_. Sjelf uppgifver
  han sig hafva besökt England, Frankrike och Italien; att han äfven varit
  i Holland är väl tydligt redan af den bearbetning af ett Cats' arbete,
  som är den enda i sitt slag af hans skrifter; och att han varit
  hemmastadd i Tyskland framgår af, att han är språket fullt mäktig som en
  inföding, ja, uttrycker sig ledigare på tysk än på svensk vers. Det är ej
  troligt, att Lars Johansson ograduerad kunnat uppehålla sig för länge i
  Upsala. Med ledning af några fakta våga vi då ett antagande, som fyller
  luckan inom denna del af hans biografi. Om våren 1666 stod fältmarskalk
  Dohna med några regementen i Bremen, färdig att inbryta i Holstein. Nästa
  års sommar och höst tillbragte han i Holland för att på sin regerings
  vägnar medla fred mellan England och Generalstaterna. I januari 1668
  afreste han som sändebud till London och förde då sannolikt med sig den
  unge Wrangel, hvilken dermed slutade sina utlänska uppfostringsresor.
  Dylika färder brukade vanligen räcka trenne år. Har då Lars Johansson
  vistats i Tyskland som en slags ledare för riksmarskens son under åren
  1662--1664, under hvilken tid denne uppehöll sig på andra sidan
  Östersjön, sysselsatt med att ställa der varande svenska krigsmakt på
  stridsduglig fot och insända promemorier till rådet om förbund med
  England och krig på utlänsk botten under hvad förevändning som helst? År
  1665 skulle han med Karl Filip hafva anträdt resorna, medföljt denne
  öfver Holland till England och derifrån öfverseglat till fäderneslandet.
  Hösten 1668 är han hemma, såsom kan ses af hans gratulationssång till en
  Lilienhoff vid hans adlande, som skedde den 19. september detta år.
  Åtskilliga smärre omständigheter tala likaledes för detta antagande. I så
  fall har han vid tjugutvå års ålder lemnat det gamla Sverige.
  Vi kunna omtala en episod från denna resas början. Kärleken hade redan
  klappat på hans skalde- och ynglingahjerta. Det skepp, hvarmed han
  utreste, tvangs af stark motvind att kasta ankar i skärgården vid
  Landsort. Här gick han nu och tänkte på fosterlandet, som i afskedets
  stund blef honom dubbelt kärare, men framför allt på sin flicka och den
  ljufva förbindelse, hvaråt han måst säga farväl. Regnet föll ned i
  strömmar och utplånade hennes namn, som han ritade i sanden. Allt detta
  jemte vågornas eviga brus stämmer hans lyra till ett synnerligen rent och
  varmt vemod. Huru skön klingar ej denna af kärlek inspirerade sång,
  kanske hans innerligaste:
   »Farväl, min vän, min själ, mitt lif, min kära,
   Min fordna ögontröst, min lust och ära!
   Farväl, mitt hjertas barn och bästa vän!
   I fall att himmeln helsan min behagar,
   Förtröstar jag, att han min resa lagar
   Snart hit igen.
   Jag sitter nu beklämd af dröfve[8] tankar,
   Min längtan och mitt hopp för tross och ankar,
   Ty väderguden blåser strängt emot
   Med ömkan af den sorgen som mig sårar,
   Och himmeln fäller, lika som jag, tårar,
   Sjuk af min sot.
   Jag skrifver här ditt namn i våta sanden
   I Ekelsvik vid Nereus-salta stranden,
   Och fast det skjött[9] af vädret måst' förgå,
   Skall det likväl uti ett stadigt minne
   Och i min själ liksom uti mitt sinne
   Samt hjerta stå.»
  Ack, denna kyska kärlek bortjagades väl snart ur den knappt manbare
  ynglingens själ vid det nya och fria lif, som nu öppnade sig för honom.
  Af hans tyska visor framgår det, att han äfven egt utländska
  ömhetsförbindelser. Lars Johansson var i sanning ingen pedant, som aldrig
  erfarit känslans eld, utan en skaldenatur. Men, dess värre, liknade han
  ej heller de flitiga svenska unga män, hvarom vi läsa, att de under sin
  peregrination dröjde vid de tyska småstadsuniversiteten, responderade och
  disputerade der till professorernas förvåning samt återvände hem, sedan
  de afslagit lysande anbud af utlandet, med lärda diplomer och smickrande
  helsningsverser både på latin och andra språk. Vi ega visserligen inga
  underrättelser om Lars Johanssons utrikes öden, men endast den
  omständigheten, att han oaktadt sina anlag och kunskaper hemkom utan
  någon lärd utmärkelse att åberopa, leder oss till den slutsatsen, att han
  föredragit det verkliga lifvets buller framför den stilla lärdomssalen.
  Tiden var också högst upprörd. Det var ej tjugo år, sedan det
  trettioåriga kriget, knappt fem, sedan Karl Gustafs vapenbragder satte
  Europa i spänning. Den unge svensken hörde under resan talas om
  krigsutbrott mellan England och Holland, att hans fosterland ifrigt
  underhandlade samt utrustade härar i Tyskland, att riksmarsken Wrangel
  var åter öfverkommen och tänkte brandskatta Lüneburg samt öfverfalla
  Bremen, att de tyska staterna allvarsamt beredde sig på krig. Och förstod
  han--hvilket endast få på hans tid förstodo--att i antikens hemland låta
  dennas lugnande och gedigna inflytelse uppfostra hans ästetiska sinne,
  eller mottog måhända ej snarare hans otyglade själ några intryck af det
  Italien, hvars utsväfningar redan förstört Guido Renis snille och
  inspirerade Caravaggios taflor? Öfverkommen till London, träffades han af
  hela inflytandet af en Karl IIs och Buckinghams sedeslösa hof, hvars
  vanarter trängt ned till alla samhällslager; en Sedley, Davenant,
  Etheredge voro då på modet, och hela verlden sprang att åhöra slippriga
  komedier och applådera lättfärdiga teatertrupper. Hvilken skilnad mellan
  dessa den stora stadens dramatiska föreställningar och de tarfliga
  sederna der hemma! Det är ej underligt, att en sådan natur som Johanssons
  drogs ditåt. Vi få ej glömma att en dylik omgifning hjelpt stora skalder
  såsom Molière och Shakspeare till en mångsidigare och fördomsfriare
  lifsuppfattning; men i betraktande af det förakt, som den tidens
  hederliga personer buro till de dramatiska konstnärerna, och som snart
  gjorde att dessa förtjenade det, innebar umgänget med dem en ej ringa
  fara. Palmsköld upplyser också, att Johansson »var af ett liderligt och
  flyktigt sinne och inlät sig med komedianter och annat pack». Det var
  dåvarande svenskars tanke. Vi kunna nu bättre uppfatta hans poetiska
  förkärlek och le äfven åt denna allsmäktiga opinions ensidighet; men med
  skaldens häftighet och hänsynslösa sjelfständighet, huru mycket måste ej
  hans karakter förlora på denna brytning med hela samhället! Emellertid
  har han ej försummat att under resan rikta sina kunskaper efter sin håg;
  han förvärfvade stor ledighet i att uttrycka sig på främmande tungomål,
  latin, tyska, engelska, franska, italienska, holländska; och Lars
  Johansson intager sin jembördiga plats bland de lärda svenske män,
  hvilkas kunskaper och språkskicklighet sträckte sig lika vidt som
  fäderneslandets politiska inflytande och vapenära. Som förut är sagdt,
  var han hemkommen hösten 1668, och han kallar sig i ett då skrifvet
  bröllopsqväde för _Asthold skaldkär den olycklige_[10], hvilket väl
  skall betyda någon otur i en kärleksaffär.
  Här är stället, att yttra några ord om den beryktade förbindelsen med
  Magdalena Sjöblad. På Skokloster hänga två porträtt bredvid hvarandra,
  som af förevisaren framställas och i katalogen upptagits som de båda
  älskandes; hon strålande och fager i tidens präktiga adelskostym; han med
  gulbleka kinder, hemska svarta ögon, eklöfsblad på hjessan och i det
  hela utvisande lefnadströtthet. Man har återfunnit alla handlingarna i det
  mål, der fadern, välborne Olof Sjöblad, anklagat sin dotters vanbördige
  förförare, studenten Lars Johansson; man har häradsrättens förfrågan,
  Göta hofrätts välmenande yttrande och kongl. maj:ts slutliga
  resolution. Dertill kommer, att tiden något så när öfverensstämmer
  (1666-1668), att man i de sorgsna kärleksvisorna om en Margaris, Iris
  eller Belikinne trott sig finna anspelningar härpå, och slutligen det
  romantiska i sjelfva saken. Ty kunde det fås någon mera passande
  förklaring på den olycklige skaldens lefnadsbana? En ofrälse poet vinner
  en adlig flickas hjerta--hemliga och ensliga promenader kring den
  vackra sjön Åsnens stränder--en liten dotter födes--den förolämpade
  fadern offrar sitt barns rykte för sitt bördshögmod och raseri samt
  offentliggör allt--han vidhåller hårdnackadt sin anklagelse, ehuru både
  älskaren och dennes alla anhöriga bjuda hederlig försoning genom
  äktenskap,--tidens fördomsfulla lagar riktade mot en ännu omogen, men i
  utveckling stadd skaldegenius,--domen på två års landsflykt--de båda
  älskandes förtviflan--slutligen, på samma gång som Magdalena försvinner
  ur historien, kanske gift med en annan, Lucidors förlorade tro på verlden
  och sjelfförstöring--! Ej under att denna förbindelse blifvit en
  trosartikel. Olyckligtvis är det nu genom Ahlqvists efterforskningar
  säkert, att Lars Johansson, skalden, ej haft det minsta att skaffa med
  någon af ätten Sjöblad, utan att frågan rör den östgötastudent Humerus,
  om hvars förvexling med sin namne vi ofvanföre talat. De båda porträtten
  på Sko hafva fått falskt signalement, troligen uppkommet deraf, att man
  gissat sig till Karl Gustaf Wrangels forne skyddsling i den okända
  duken på hans slott. Men dels öfver ens stämmer ej detta hemskt
  hemlighetsfulla ansigte det ringaste med det, visserligen om lifvets
  omisskänliga härjningar vittnande, konterfej med blottad öfverkropp på
  Gripsholm, som af traditionen anses beteckna Lucidor, och hvilket i
  Schöldströms monografi poetiserats till en ungdomligare bild; dels har
  han på Sko den medborgerliga eklöfskransen i stället för den poetiska
  lagern kring sitt hufvud, hvad som är snörrätt stridande mot hans
  personlighet. Konstkännare tro sig i taflan på Sko finna en kopia från
  någon hollänsk målning. Det faller nu af sig sjelft, att äfven tanken på
  Magdalenas porträtt måste öfvergifvas, och att originalen till Margaris
  och de andra poetiska namnen tyvärr aldrig skola upptäckas. Hela den
  intressanta, men i hvarje detalj osanna historien visar sig vara
  grundad på Palmskölds, af honom sjelf som lösligt erkända, förmodande,
  »att denne Lars Johansson lärer visst varit vår namnkunnige svenske poet
  Lucidor». Vi tro att ändringen af hans lefnadsbana, så ofullgången den
  nu blef, ej betingades af något olyckligt kärleksförhållande, helst
  som hans flyktiga natur strider häremot, utan af andra, i sin art
  romantiska skäl, hvartill vi sedan skola återkomma.
  Dermed påstå vi naturligtvis icke, att Lars Johansson ej varit älskad
  eller saknat de kärleksaffärer, som han besjungit i sina sånger. Han
  skulle väl då vara den ende moderne skald, som ej haft sådana. Tvärt om,
  han har skrifvit visor, som förråda mera innerlighet eller älskvärd
  skalkaktighet än man af hans lefnad kunde vänta. Alla hans erotiska
  dikter, om också namnen, enligt tidens sed att med grannare poetiska ord
  beteckna de besjungna, äro tillskapade, hänvisa tydligt på verkliga
  händelser; de äro i ordets egentligaste mening tillfällighetsdikter. Hans
  glödande själ trängde lika mycket till verklighet som till fantasibilder.
  Han var ej van att sitta hemma och uppteckna drömmar om kärlek; han
  plockade lifvets rosor. Palmsköld angifver som motiv för sin förmodan om
  fröken Sjöblad en erinring af en major Prytz, »att Lucidor äfven vid
  denna tid haft en labyrint för sin amour skull». Många af hans
  kärleksvisor äro nu förlorade, bland andra en som börjar »Mitt hjerta
  vill i tusen stycken spricka»; men hvad som är qvar, visar tillräckligt
  hans dyrkan af Amor. I sitt längsta poem, »Om en mös pligt», skrifver han
  som en god fruntimmerskännare. Vi skola uppräkna några af hans flammor.
  Den, för hvilken han hetast brunnit, heter Margareta. Han kallar henne i
  en glödande kärlekssång »Margaris, min själs behag, andra jag». Är det
  samma person som fick det artiga, nästan på concettimanér affattade
  »bindbrefvet»[11] på margaretadagen under årets vackraste tid? Han kan
  ej gifva henne något smycke att binda kring armen, i stället får hon hans
  hjerta och sång. Slutet öfverraskar med en stor förplumpning, som å daga
  lägger, hvad slags qvickhet man då kunde tillåta sig mot damerna. Än en
  gång förekommer Margareta på ett förtroligt sätt. En väninna får af honom
  en liten visa, som hon begärt:
   »Men du måste kunna tiga,
   Att jag åt dig någon gjort.
   Säg för ingen annan piga,
   Ty det blifver snarlig sport.
   _Magga_ lilla må det veta,
   Hon går ej dermed i skall.
   Vill dig någon ann' utleta,
   Säg: du tok, drag fan i vall!»
  En annan är Fillis, som ville bli hans hustru, men det vore då ej värdt
  att tänka på:--