Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 11

omsider blifvit hardt när oigenkänlig. Nio strofer äro någorlunda
bibehållna, men de öfriga 11 förkortade till eller--rättare
sagdt--ersatta med fyra nya. Wieselgren anmärker dock med skäl att flera
kraftfulla strofer fått bortfalla.
Det är bekant att från pietistiskt håll en skarp och oförsonlig kritik
angripit den wallinska psalmboken, i synnerhet beträffande de äldre
sångernas modernisering. Man har velat återföra dem jemte hela den
teologiska andan till det gamla. Visserligen hafva de ibland vunnit på
den senare granskningen, i det att flera onödiga omsägningar och
plattheter fått försvinna, men vi tro att klagomålen ej sakna all grund,
och att af hela den massa ändringar, den forna psalmdiktningen fått
undergå, långt ifrån alla voro behöfliga. Många konkreta uttryck, hvaruti
ett kraftigt lif uppenbarade sig, hafva blifvit ersatta af intetsägande
abstrakta begrepp. Man har för mycket aktat sig att stöta en ljum
rationalism för hufvudet, och ord sådana som Satan och helvetet äro
nästan bannlysta. Vi taga några exempel ur Lucidors dikter för att
åskådliggöra vår åsigt. Icke har framställningens styrka vunnit på en
sådan förändring som:
»För gudlöshet, med uppsåt här bedrifven,
I Herrans lag står själens dödsdom skrifven.»
Originalet har:
»För synden, the här en kort tid ha drifvit,
Ett ständigt ve och qvahl them blir thär gifvit.»
Eller:
»O syndaträl, som i din dvala dröjer,
Der syndens lust din säkra själ förnöjer».
Originalet har dock:
»O syndig man, som säker är och trygger,
I syndsens sömpn och dödsens dvala ligger».
På samma sätt är Lucidors väldiga patos, som verkar genom de hopade
frågorna med sin tvära motsättning, i vår psalmbok alldeles omgestaltadt
och olika. Man har fått en mera regelbunden och genomskinlig tankeföljd,
men det kan blifva fråga om, huruvida ej just det abrupta gör en långt
kraftigare verkan. Så här läser man hos Lucidor sedermera öfverarbetade
verser:
»Hvad är tit lijf? It damb, som snart försvinner.
Hvad är tin lust? En ström, som fast bortrinner.
Hvad däjligheet? En färgad maske-stek.
Hvad godz och guld? En glittrand mull och treck.
Hvad adlig ätt? It ord, som bara nämpnas.
Hvad styrkia? Svagheet, som i grafven lämnas.
Hvad högvis konst? It tacklöst hufvudbrot[47].
Hvad nijt och flijt? Besvär för spee och spott.
Hvad saligheet? En frögd förutan ända.
Hvad himmelen? En hambn, dijt oss böör lända.
Hvad Gud? Alt got, al glädie, tröst och nåd.
Hvad samvets-ro? It dagligt giästebod.
Hvad evighet? En tid förutan tider.
Hvad helvetet? En eld, hvar siälen lider.
Hvad verldens gunst? En byggning satt på sand.
Hvad Satan? Ach, vår grymme afvundzman.»
Pietisterna återfinna ej de varma trosuttrycken för 200 år sedan och
anklaga de nya förbättrarne. Och poesin skall gifva dem rätt, häruti men
af ett något olika skäl. Det kan ej förnekas, att äfven det religiösa
medvetandet som allt annat går framåt och att den gamla tidens
gudsuppfattning var sinlig och rå. Men sådan den nu var, hade den fått
sitt fullgiltiga uttryck i sina psalmer, och ingen som helst abstrakt
grannlåt kan ersätta deras egendomliga skaplynne. Det är endast genom att
bibehålla det konkreta och personliga i dem, som man lär känna tidens
karakter, och de erhålla ett sant poetiskt och allmän-menskligt intresse.
Vi nödsakas derföre påstå, att Lucidors andliga diktning ej kan studeras
i de sånger, som uti den svenska psalmboken bära hans namn. Men å andra
sidan fordrar rättvisan att erkänna, att Wallin och hans medhjelpare
hufvudsakligen måste låta sig bestämmas af, hvad den allmänna
församlingen begrep, och hvaraf den uppbyggdes, då vi åter uteslutande
afsett de gamla författarnes poetiska individualitet.
Wieselgren har räknat Lucidor till den svenska kyrkans största
psalmsångare. Det visar sig likväl af det jemförelsevis lilla, han i den
vägen skrifvit, och af en viss begränsning hos honom af det omätliga
ämnet, att han ej kan göra anspråk på en sådan plats. Om han ej bör
ställas i jemnbredd med våra största andliga diktare, Spegel och Wallin,
försvarar han dock väl sin ställning som en pater minorum gentium. Mot
Wieselgrens vitsord strider redan det, att det kan blifva fråga, om han
skrifvit psalmer af ett verkligt religiöst intresse, eller om det icke
snarare skett af ett blott poetiskt. Han var ingen andlig författare ex
professo som en Arrhenius eller Spegel. Men vi behöfva blott kasta en
blick på det då varande svenska samhället för att inse, huru lätt hans
skaldeskap kunnat slå in på en sådan väg. Kyrkan var i sjelfva verket den
tiden allrådande och uppslukade i sitt sköte hela det litterära lifvet.
Dogmerna funno då ännu fullt opartiska försvarare. Målsmännen för de
olika vetenskaperna hade ej ännu lösslitit sig från det ortodoxa
beroendet. Presterna voro lika mycket sökta af folket som hedrade vid
hofvet. Låt vara, att vi nu uppfatta religionen ur en vidsträcktare och
förnuftigare synpunkt, men bristerna i det då varande sinliga
gudsmedvetandet ersattes mer än tillräckligt af den religiösa kraft och
öfvertygelse, som genomgick kyrkan. Huru ifrigt skötte ej presterna sitt
kall och gingo förmanande eller bestraffande omkring i sin hjord! Huru
andäktigt och fulltonigt brusade ej psalmsången genom kyrkorna! Det
uppstod en stor andlig poesi, full af lif och tro, för oss numera omöjlig
att efterhärma, ty vi ega ej dess förutsättningar. Den räknade snart en
skara af ifriga, till en del utmärkta idkare. Dessutom införde man
andliga sånger ifrån Tyskland och öfversatte dem sjelfständigt, ty det
rådde naturligtvis då en mycket liflig såväl andlig som politisk
förbindelse med trosbröderna på andra sidan hafvet. Äfven andra än
prestmän lemnade sin tribut åt denna poesi. Lagerlöf öfvergaf sitt latin
för att rikta vår psalmbok med trenne sånger. Förnäma damer försökte sig
på gladeligt rimmande. Rikskansleren de la Gardie fann tröst för den
verldsliga storhetens vexlingar genom att författa psalmer. Kongl. rådet
Lindsköld roade sig pä lediga stunder ej blott med qvicka
divertissementer för hofvet utan äfven med att skrifva psalmer. Ej under
således, att Lucidor, en poet ex professo, skulle försöka sig i andlig
diktning, och han valde då den genre, som var egendomligast för hans
patos och kanske hans lif. Men ett dylikt patos var på samma gång i full
enlighet med tidsanden. Ty trolldomsväsendet stod då i högsta flor,
hexeribålen från Dalarna kastade sitt hemska återsken öfver landet, och
man trodde på fullt allvar, att Satan var lös och vandrade omkring i våra
svenska bygder. Den 20. februari 1670 låg hela riket försänkt i bön i
kyrkorna, då en särskild solemn bönedag på regeringens befallning hölls
för den förskräckliga och oerhörda trolldoms skull, som mest öfver hela
Sverige bland den gemena hopen gick i svang. Somliga trodde verldens
förstöring och domdagen vara när. Andra fördystrade sina dagar och nätter
med funderingar öfver hemligheten af Guds nådesanning, synden mot den
heliga ande och den eviga fördömelsen. »Biographiskt lexicon» lemnar oss
några bilder af dessa olyckliga prestmän, som, om de också aldrig egde
något af Bunyans snille, dock genomgått alla hans själsqval. Af sådana
färger blefvo nu Lucidors religiösa dikter sammansatta. Han har sålunda
alldeles icke behöft hemta anledning ur sitt eget lif. Han utgör helt
enkelt det poetiska uttrycket för en tidsstämning. Men det länder till
hans heder, att han aldrig sagt ett ord för någon vidskepelse, oaktadt
hans patos kunnat ypperligt begagna sig deraf. Det visar, att åtminstone
han ej trodde på trollen och skorstensfärderna. Men att öppet uttala sitt
tvifvel, skulle hafva varit farligt. Dock om vi efter bokstafven få
uttyda slutorden i hans dystraste sång:
»Merk tu thet, som thetta hörer,
För thet är mit Testament!
Och om thet tit hiertat rörer,
Hvad mig nu är skeet och hendt,
Så fly synden!»,
och ej blott anse det som en stämning under psalmens författande, har han
sjelf i sin innersta varelse erfarit sin tids anfäktelser. Möjligen har
han på denna mörka och jemmerfulla väg sökt försoningen. Ty vi sakna ej
alldeles exempel på, att män, hvilka eljest ej begagnat nådemedlen för
att besitta sin Gud, dock förmått nalkas hans tron vid handen af poesins
genius.
Arten af Lucidors religiösa diktning ligger innesluten i följande hans
verser:
»Ryys, hisna, skiälf, bäf, darra, krop och leder!
Rees up, mit håår! Min tankar, stigen neder
Til afgrundz diup och seen, hvad kval ther är,
Som fräter allt, men ingen ting förtär!»--
»Kroppen ryys, och hiertat skiälfver,
När iag tänker therupå,
Ropandes til bergen: Hvälfver
Öfver mig och lät mig få
Hastig enda, ty jag veet
Ingen nåd och säkerheet.
Ah, hvar skal iag, usle, blifva,
När Gud vil mig öfvergifva?»
Det är en centrallyrik inom det rysligt patetiska. Man ser att
författaren har djupt dykt ner i fördömelsens jemmer. Han är den svenska
kyrkans qval- och straffsångare par preference. Hvilken skilnad är det ej
mellan honom och en Svedbergs pligttrogna eller en Spegels andaktsfulla
eller en Arrhenii enfaldiga, barnaglada kristendom! Man ser att dessa
senare haft ständigt umgänge med Gud. Lucidors poesi har vändt honom
ryggen med förtviflan i hjertat. De andra hafva trots alla pröfningar
sina ögon stadigt riktade mot den milda, försonande aftonglansen kring
Golgatas kors. Han åter har stigit ned i ångstens och fördömelsens
mörkaste afgrunder. Försoningen förekommer här mindre, den är skjuten i
bakgrunden. Det ser ut som skalden i sin koncentrerade ungdoms- och
olyckas kraft rent af försmått att skildra och prisa den. Troligen hade
det skett annorlunda om han, en resignerad gubbe, stått vid lifvets
afton. Nu är det idel natt, och en tung natt öfver Lucidors andliga sång.
Om vi vandra der, känna vi att evighetens oändlighet omgifver oss, och
att helvetet ej är långt borta. Den onda menniskan ströfvar der omkring
med alla ångerns och förtviflans qval målade på sitt ansigte. Hon vill
undfly dem, men ondskan bor i hennes hjerta och följer henne, hvart hon
går. Samvetet gnager henne som en orm, sargar henne med pilstygn, och då
hon söker tröst genom att frammumla Skriftens språk och löften, klämtar
det högt till, så att hon återfaller i sin misströstan. Hon till och med
drömmer att hon är fördömd. Af förtviflan längtar hon till grafven, men
drifves åter derifrån, då hon känner lukten af svafvelströmmen. Hennes
lif är så eländigt, att hon anropar bergen att falla öfver och skyla
henne. Slutligen uppnår fasan sin högsta spets. Alla goda englar hafva
gått bort, och onda andar smyga sig, tassande, omkring hennes fjät. Vid
hvart fotsteg hon tar tycker hon att jorden, som ej vill bära henne,
öppnar sig. Satan »raskar» efter henne, och döden synes gräslig. Ett
svagt sken faller omsider in från nådens himmel, och den olyckliga kan
våga hoppas. Tron är dock ännu ringa och »som en förbråkad rö». Hennes
krafter äro utarbetade, och hon sjunker af den orsaken ned till ro. Nog
skall då Jesu hand lägga sig öfver hennes sömn! Sådan är denna Lucidors
poesi.
Här har han också, liksom jägtad af en feber, uppbjudit hela sin kraft
och patos. Ämnet är oföränderligen detsamma under föga omvexlande former.
Det är något af den hebreiska profeten i honom. Slutrefrängen är alltid
en uppmaning till att göra snar bättring och förlita sig på Guds nåd
genom hans enfödde son. Men hvarje sång stegrar oupphörligt det skakande
intrycket. Den måttfullaste af hans psalmer är den sjelfständiga
bearbetningen efter Rist. Den framhåller betydelsen af en tid, som har
ingen gräns, och en pina, som aldrig upphör. Läsarens tanke svindlar
liksom skaldens. Men intrycket--så väldigt det än är--uppväcker ingen
egentlig fasa. De mellersta stroferna äro allmänt erkända som några af de
herrligaste toner, den svenska kyrkan eger. Och den sköna stämningen
fulländas genom psalmens afslutning med samma vers hvarmed den begynt: »O
evighet, tin längd mig fast förskrecker». Sedan kommer psalmen »O syndig
man, som säker är och trygger», hvarest motsatserna mellan lifvets
intighet och dödens sanning, himlens salighet och helvetets pina starkt
skildras. Men psalmen »Herre Gud, för tig iag klagar» är en enda
syndajemmer alltigenom tjugu verser. Höjden af Lucidors religiösa
diktning intages dock af det poem som bär titeln »It samtaal emellan
döden och een säker menniskia». Det har ett sublimt innehåll, som
ovilkorligen kommit oss att tänka på Belsazars måltid eller de allmänna
dödsfantasier, som understundom liksom pesten smögo sig öfver
medeltidsfolken och äfven inspirerade Orcagnas och Holbeins målningar.
Det är ej otroligt, att Lucidor känt till dödsdansen och velat imitera
den. Men han har också kunnat få sitt ämne från svenska folkets egen
inbillningskraft. Ty på en tid, när läkekonsten ännu var maktlös mot en
mängd farsoter, gjorde döden förfärliga härjningar. Vi se af hans
begrafningsqväden, att helst om sommaren »liktågen» voro talrika. Och
hvilken andlig ångest låg ej öfver nationen! Men detta stycke är ingen
vanlig psalm, utan Lucidors snille springer här i framställningssättet
öfver den vanliga psalmformen och närmar sig dramats handling och lif. Vi
beklaga, att utrymmet skall förneka oss att fullständigt citera de femton
åtta-radiga stroferna, men vi skola ange hufvudinnehållet. Döden är ej
här en blek allegori, utan uppträder som en fullt lefvande person. Han
slår sig förtroligt ned midt emot en säker menniska, och de börja
samtala. Menniskan säger sig vilja lefva i glans och lycka. Döden varnar
för Guds misshag och sin egen allmakt.
»_M._ Jag är uti silke klädder,
Och min säng är kostelig.
_D._ Jag med ormar åt tig beddar
Och med matkar skylar tig.
_M._ Hvar man seer och hedrar mig.
_D._ Men si, Gud förachtar dig.
_M._ Alle gå mig nu til handa.
_D._ Til thes jag taer bort tin anda.
-- -- -- -- -- -- -- -- --
_M._ Iag är i got välstånd satt.
_D._ Tu skalt mistat thenna natt.
_M._ Nu vil iagh mig kräsligt göda.
_D._ Nu skal iagh tig plötsligt döda.»
Den öfvermodige fortsätter sitt gästabud och frosseri. Han bjuder Döden
skåla med honom, ja, spela tärning om hvad som helst: --
»_M._ Stora glaas är mit behag.
_D._ Tu äst sielf som glaset svag.
_M._ Lustigt speel och sköna krantzar.
_D._ Faalna, när tu med mig dantzar.
-- -- -- -- -- -- -- -- --
_M._ Drick en skåål! Hvem borier först?
_D._ Tu, som får en evig törst.
_M._ Spela vi, trotz hvad thet giäller?
_D._ Siälen, när tu tig så ställer.
_M._ Lefver så, att hvar man merker
Al vår glädies bång och liud!
_D._ Ah, det onda, som tu verkar,
Ropar nogsampt up til Gud.
_M._ När iag en gång varder grå
_D._ (Om tu kan thet drögzmål få)
_M._ Vil iag from och nychter blifva.
_D._ Viltu Gudi dräggen gifva?
-- -- -- -- -- -- -- -- --
_M._ Mine barn få nog äntå.
_D._ Tu i helvetet och så.
_M._ Iag skal dela med min nästa.
_D_, Satan får kanske thet bästa.»
Vi se att den säkre syndaren utlofvar bot och bättring på gamla dagar, ty
han tror fullt och fast på att nödig tid skall beviljas honom. Men nu
säger Döden till, att timglaset är utrunnet. Han söker beveka honom och
slutligen ber han blott om ett kort uppskof. Men förgäfves. Fasan får
makt med honom: --
»_M._ Iag kan ei för ångest tala,
Ia, at sukka är mig svårt.
_D._ Sukka och tig Gud befalla,
Gör thet snart! Tin tid är kort.
_M._ Ah, Gud som rätfärdig gör!
_D._ Hans budord man lyda bör.
_M._ Ah, låt mig tin nåde niuta!
_D._ Beed och dö! Tin tid är ute.»
Det är ett mästardrag af skalden, att han ej intränger i nådens
hemlighet, utan låter menniskans tillkommande öde efter skilsmässan af
kropp och själ liksom förlora sig i oändligheten. Ty Döden står härefter
ensam qvar och varnar:
»Then är fort. Men om han hade
Hiertans tro, så fann han nåd.»
Derföre sen er i tid före om ert eviga väl, ty ingen har upptecknat min
dag, så att han må minnas mig hvarje dag.
»Man kan sig väl seent omvända,
Men hoo veet, hvad tå kan hända?»
Vi känna intet enda skaldestycke inom hela den svenska litteraturen som i
det hemskt sublimas genre förmår mäta sig med detta Lucidors poem.
* * * * *
Vi hafva slutat vår granskning. Det är oss en glädje att erkänna, att de
farhågor, vi hyste vid början af vårt arbete, nu vid dess slut blifvit
bragta på skam. Visserligen kände vi på förhand att för oss personligen
denna granskning skulle medföra den nyttan, att vi kunde stärka vår
kärlek till den svenska litteraturen. Ty det är ej så mycket genom att
beundra densamma från den period, då den hunnit fullt utbilda sina
flygande vingar, som fastmera genom att uppsöka den från dess omogna
barndom och dess första bekymmersamma steg, som man erhåller en kanske
mindre lätt och intressant, men desto mera uppoffrande och derigenom
gedignare kärlek till denna litteratur. Men vi hafva också, hvad vårt
ämne beträffar, fått en ny bekräftelse på vår tro, att i de flesta fall
menniskan vinner på, att man närmar sig henne. Ty då vi företogo oss att
öfverskrida den dubbla gränslinie af andras ogynsamma omdömen och eget
vårdslösadt skaldeskap, som fördunklade Lucidors bild, skedde det ej utan
farhåga, att resultatet af vår granskning skulle blifva ledsamt, och att
hans gestalt genom att göras klarare skulle framstå i en ofördelaktig
dager. Vi hade nämligen framför allt beslutat att hälla oss strängt vid
sanningen, följden måtte blifva hvilken som helst. Men vi tro oss nu mera
kunna försäkra, att, om det första intresset som Lucidor hos oss
uppväckte berodde på hans isolerade ställning, han hädanefter har mer
grundade anspråk på att uppmärksammas och studeras. Vi ställde honom
blott under belysningen af hans egen tid, och han blef ej längre den
föraktlige vagabonden. Vi sågo ej ned på hans poesi från höjden af våra
tiders konst och poetiska resurser, och den upphörde att vara ett
handtverksmessigt och hoprafsadt rimsmideri. Man har någon gång anmärkt,
att hans inflytande på vår litteraturs utveckling varit ringa eller alls
intet, att ingen skola af honom bildats, och att ingen ens visat sig
hafva varit påverkad af honom. Man har sett honom som en fribytare utom
sina samtidas krets och som en varnande skalderuin för efterverlden.
Äfven om man hade rätt häruti, skulle vi säga, att den svenska
sånggudinnan måste tacksamt erkänna hvarje begåfning och försök inom sin
sfer. Ty det kan ej bestridas, att Lucidor har, äfven han, upptagit den
fosterländska lyran, då den ännu ej var så eftersökt och lätthandterad,
och derur förstått att framlocka toner, som skola höras till en sen
efterverld. Men man har ej haft rätt. Lucidor står lika väl som någon
annan inom den svenska kulturströmmen. Han har varit en länk deraf. Han
har egt och fyllt en bestämmelse deruti. Han hör till de byggmästare som
i tidernas längd upprest den svenska civilisation, i hvars solljus vi nu
förnöja oss och hvilken understundom kommer oss att glömma vår pligt att
vara tacksamma. Emellertid måste det dock tillika sägas, att hos honom
liksom hos så många andra skalder anlagen öfverflyglade karakteren. Men
man må besinna, hvilken grad af karakterens storhet det behöfves för att
riktigt handtera och utveckla alla resurserna hos det väldiga instrument,
som heter snille. Hos Lucidor förmådde ej viljans roder betvinga de
brusande anlagen, utan dessa drefvo honom ur den rätta kursen. Den lätta
förmågan att frambringa vers lånade sig allt för väl åt likgiltigheten
och vårdslösheten i hans lynne. Om derföre största delen af hans
skrifter kan utan afsaknad bortkastas, återstår dock tillräckligt mycket
för att utgöra ett betydande resultat af hans poetiska verksamhet. Detta
resultat låter i korthet så bestämma sig, att åtminstone ett bröllops-
och ett begrafningsqväde bland hela samlingen af dylika stycken eger ett
varaktigt poetiskt värde, att dryckessångerna erinra om Bellmans framtida
skaldestorhet och äkta nationalitet, att några visor finnas, som i sin
enkla sångbara genre ej kunna undvaras af den svenska litteraturen,
slutligen att i vissa psalmer utvecklas hela kraften af skaldens
egendomliga patos. Med allt detta skall Lucidor väl alltid synas som en
ofullgången natur, och man skall förgäfves vid den förtidiga graf,
hvaruti den trettioårige mannen nedstörtades, gissa, hvad som kunnat
blifva såväl af hans lefnad som poesi, om de fått fortfara. Men redan i
afseende på värdet af hvad han verkligen blifvit skall den menskliga
omdömeskraften få medgifva sin otillräcklighet. Huru mycket af hans skuld
afplanas genom de kalla och trängande omständigheterna omkring honom, och
huru mycket af hans talang sköt hastigare fart under något kärlekens och
lyckans solsken? Huru bör man uppdraga gränserna af hans anlag, och huru
många verksamhetsfält skulle hafva tillhört honom framdeles, om äfven vid
hans död obegagnade? Allt frågor, som åtminstone vi ej kunna besvara. Vi
vilja blott säga, att emellan de glada dryckessångerna och de ömma
kärleksvisorna samt de hemska psalmerna finnes ett stort mellanrum inom
hans förmåga, och att den man, hvars ofulländade poesi förmått uppresa så
vidt skilda gränsstenar, af naturen varit ämnad till långt mera än hvad
han blef. Men redan det bästa, han lemnat efter sig, bevisar en verklig
skald.
* * * * *
-----
[32] = upphöra med.
[33] = der.
[34] = sätter p. för min mun.
[35] = anständighet.
[36] = förmon.
[37] Likaså vid en ung gift qvinnas graf:
»Lijk som när rosen-bladh mäd ljufve nälker blandas,
Fast om the vissna bort ok torkas, lijkväl andas.
The mäd en liuf-sööt luft, som sprider sigh omkring:
Så är og hennes prijs -- -- -- -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Vij vele mäd full hand fiol ok amaranth
Iempt andra blomster mehr uthströ kring hvarien kant
Ok rund kring grafvens bredd.»
[38] = ljuder.
[39] = skryta med
[40] = giftvuxen.
[41] Det förtjenar anmärkas, att intet ord förekommer i
dikten om dessa trakters sköna natur och lifliga
folknöjen. Men visst fanns der ett rikt ämne för
behandling. Medelklassens då varande förströelser i
Stockholm voro nemligen om sommartiden att ro ut och slå
sig ner i det gröna samt leka t. ex. »Tick-tack»,
»Blindbock», »Giöm grant», »Tag fatt på den», »Mig möter
monsieur. Hur heter han?», »Min vän, kom snart igen»
(hvem igenkänner ej flera af dessa namn ännu?). Deruti
deltogo då gamla och unga, gifta och ogifta. Om vintern
åter klingade bjellrorna öfver isen, och man gjorde en
utflykt till Drottningholm, Brahelund (i Haga-trakten)
och Fittja. Utom dessa enkla och landtliga nöjen var
lifvet monotont, så vida ej en mycket stor fest någon
gång måste firas.
[42] = bollar, träskålar.
[43] = det tyska toll. oredig, galen.
[44] = smälter bort.
[45] = gör intryck på mig.--Är visan skrifven i Stockholm
1669 och rör den någon flamma i Upsala?
[46] = magnet.
[47] = hufvudarbete.

De =källor=, som vi till vår afhandlings utarbetande hufvudsakligen
begagnat, äro följande:
Helicons blomster, plåckade ok wid åtskillige Tillfällen utdelte af
Lucidor den Olycklige. Det är alle de Poëtiske Skrifter, som författade
blefne af _Lasso Johansson_. Sthm 1688.
Samlade Vitterhets Arbeten af Svenska Författare från Stjernhjelm till
Dalin. Efter original-upplagor och handskrifter utgifna af _P. Hanselli_.
Upsala 1856-1875.
Lars Johansson Lucidor. En litterär studie af _Birger Schöldström_.
Utgifven i 25 exemplar. Sthm 1872.
Försök Till Et Biographiskt Lexicon öfver Namnkunnige och Lärde Svenske
Män, af _Georg Gezelius_. Sthm 1778-87.
Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige Svenske män. Upsala och Örebro
1835-57.--Ny följd Örebro 1857-68.
Svenska Adelns Ättartaflor, utgifna af _Gabriel Anrep_. Sthm 1858-64.
_Joannis Schefferi_ Svecia litterata sive de scriptis et scriptoribus
Gentis Sveciæ. Opus posthumum. Holmiæ 1680.
Historiola Litteraria Poëtarum Svecanorum, quam pro laurea exhibet _Joh.
Henr. Lidén_. Upsaliæ 1764-72.
_Isak Reinhold Bloms_ Samlade skrifter. Sthm 1827.
In Historiam Poëseos Suecanæ Hypomnemata, quæ--p. p. _P. Ad. Sondén_
Upsaliæ 1817.
Svenska Vitterheten, Historiskt-Kritiska Anteckningar af _L.
Hammarsköld_. Andra upplagan, utg. af _P. A. Sondén_. Sthm 1833.
Sveriges Sköna Litteratur, en öfverblick vid Akademiska föreläsningar af
_P. Wieselgren_. Lund och Upsala 1883-49.--Jemte Tredje upplagan. Del. I.
Lund 1866.
Svenska Siare och Skalder, eller Grunddragen af Svenska Vitterhetens
häfder. Intill och med Gustaf III:s tidehvarf tecknade af _P. D. A.
Atterbom_. Upsala 1844-52.
Grunddragen af Svenska Vitterhetens historia. Akademiska föreläsningar af
_Bernhard Elis Malmström_. Örebro 1866-89.
Psalmopoeographia. En utförlig Beskrifning öfver them, som hafva
sammansatt, öfversatt och förbettrat Psalmerna i Sv. Psalmboken af 1695.
Af _Lars Högmarck_. Sthm 1736.
Den nya Swenska Psalmboken, framställd uti Försök till Swensk
Psalmhistoria af _Johan Wilhelm Beckman_, Sthm 1845-72.
Ur en Antecknares Samlingar. Sthm 1868-1874. [Af _G. E Klemming_.]
Samlade Skrifter af _Hedvig Charlotta Nordenflycht_. Upsala 1852.
_Jacobi Catzii I. C._ Silenvs Alcibiadis, sive Protevs: Humanæ vitæ
ideam, Emblemate trifariam variato, oculis subjiciens. -- -- --
Amsterdam.
Palmsköldiana. (Samlingar i Upsala universitets bibliotek).
Olof Celcii d. y:s anteckningar. (Handskrift i Upsala universitets
bibliotek).
Stockholms kämners- och rådstufvu-rätters protokoll för åren 1669, 1670
och 1674. (Handskrifter i Stockholms rådhusrätts arkiv).


Först sedan afhandlingen börjat tryckas, fästes vår uppmärksamhet på en
till »Nya dagligt allehanda» 1872 insänd notis, undertecknad C. A. K.,
hvarigenom tvetydigheten af Lucidors härstamning på mödernet synes
försvinna. Amiralens hustru, Barbro Jönsdotter, hade nämligen i sitt
första gifte (Umeå 1622) en son och fyra döttrar. Antagligt är, att en af
dessa döttrar var den olycklige skaldens moder. En hennes syster har
kunnat blifva gift med Assersson. Insändaren åberopar den likpredikan
öfver amiralens son, som hölls 1649 i Stettin af Mathias Decenius. Om den
assersonska familjen läses en uppsats af Säve i »Land och Folk» för
1874.