Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - 02

»Det är, Fillis, sant
-- -- -- -- -- --
Att du mig begärat
Så högt som jag dig»,
men
»Ej fria jag må,
Men fri vill jag vara.
Låt andra fortgå,
Som hustru vill få.
Jag låter dem fara
Allt uti en skara
Att resa i frid,
Till rida sig laga
Med kappa och kraga
Och hornen bredvid.
Jag blifver benöjd
(Fast andra behaga)
Ej njuta den fröjd.»
Vid ett annat tillfälle är det han, som är den förskjutne; hans älskade,
Belikinne, synes hafva varit af hög börd, hafva uppmuntrat och sedan
försmått honom:--
»Men godtron är bedragen,
Ty jag tänkt' ej om,
När som jag först, betagen,
I din vänskap kom,
Att olikt stånd och tid,
Trots id,
Kund' ändra mångens tankar; dock tröstar jag derved:
Du bröt, ej jag, vår ed.»
En älskarinna, kanske den en annan gång besjungna Bellinde, saknar det
poetiska grannlåtsnamnet, men episoden är desto påtagligare. Han hade
förgått sig mot henne genom sin vanliga lösmunthet:--
»Sei doch nicht so ergrimmt, mein Kind!
Ein Wort ist ja kein Pfeil, nur bloss ein Wind.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Es war so bös ja nicht gemeint,
Ob's gleich vor deinen Augen böse scheint.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Hat mein vermessner Mund gefehlt,
So soll mein Mund zur Strafe ungezählt
Dein schönes Lippen-paar,
Das ich erwäht
Zu meinem Buss-Altar,
Beküssen tausendmal.
Und fehl' ich eins, so küss' ich sonder Zahl.
Weg denn Zorn und Verdruss!
Das sei auf meine Buss'
Der erste Kuss.»
I likhet med dessa muntra verser finnas flera andra på tyska. Men nu äro
de nyss citerade äfven öfversatta på svenska (så framt den ledigare
rytmen berättigar oss att antaga det främmande språket som original),
hvilket tyckes hänvisa på ett i fäderneslandet bosatt fruntimmer. Under
den period, då det svenska väldet inbegrep många utlänska besittningar
och hade så stort europeiskt inflytande, ljödo främmande språk väl lika
ofta i de stockholmska sällskapskretsarne som de skrefvos i styrelsens
kanslier. I synnerhet bodde många tyska familjer i staden.--Slutligen må
vi nämna en visa till Lisette. En grym tartar har för hennes fötter
nedlagt sitt pilkoger, alla skynda att helsa henne, sjelfva himlen har nu
så länge ösregnat på jorden af afundsjuka att ej få taga henne upp till
sig. Kan någon dyrka dig tillräckligt, skämtar skalden,
»Sedan från så fjerran länder
Den så stolta Persian
Kom att kyssa dina händer,
Tartarn ock från Astrakan.»
Stycket hann ej skrifvas till slut. Det är påtagligen en maskrad vår-
eller höst-tiden, der åtskilliga kostymer från främmande land förekommo,
och der det fanns en balens drottning. Det dåvarande Stockholm, som
saknade mode- och resebeskrifningar, behöfde derföre ej fantisera ihop en
utländsk drägt; man kunde se den på gatan. Ty sommaren 1666 uppehöllo sig
här utskickade från furst Lubomirski i Polen, hvaribland sannolikt funnos
tartarer. Det låg således nära till hands att efteråt maskera sig till en
sådan.--Så se vi Lucidor skämta eller sucka bland unga flickor. När vi
dertill besinna att hans poesi understöddes af röstresurser--han brukade
sjelf sjunga sina visor, och flera af dem äro så sångbara, att de ej
kunna fullt uppskattas utan ackompanjemang--och att han förstod att skapa
egna melodier, kanske äfven föredraga dem på fiol eller annat instrument,
kunna vi ej tvifla på, att han varit angenäm för fruntimmerna, äfven om
den romantiska historien om Magdalena måste öfvergifvas. Men ändå har han
knappt i längden kunnat bibehålla sig i deras ynnest och sällskap; och
här träffa vi en svag sida af hans lefnadssätt. Hans umgängeston smakade
för mycket af värdshuslifvet, och hans dristighet lät detta allt för väl
märkas för att ett högbildadt hem skulle velat öppna för honom sin dörr.
Han är medveten derom och uttalar detta en gång naivt nog: »jag har en
stor trut, och om man mig höfvisk finner, så är det rätt en slump»; men
han brydde sig icke om att rätta sig. Derföre har han känt qvinnan genom
de poetiska fiktionernas och det flyktiga gatulifvets synglas; och
sålunda kom han att sakna den tyngdpunkt, som aktningen för henne gifver,
då han hejdlöst kastade sig ut i lifvet.
Att dömma af hans poemer, har Lars Johansson den närmaste tiden efter
hemkomsten omvexlande uppehållit sig i Upsala och Stockholm, begagnande
sig här hemma af de kunskaper och det anseende, som han genom sin
vistelse i utlandet vunnit. Man väntade af honom mycket, ty »han ansågs
vara i nästan alla konster och vetenskaper väl förfaren». Han kunde dela
sin tid mellan de lärda sysselsättningarna i Upsala och verldslifvet i
Stockholm. Vid universitetet vistades han åtminstone i början af 1669,
»der han undervisade studenterna i språk och som en annan professor hade
tillstånd att intimera». Det är äfven vid denna tidpunkt, som hans
poetiska kallelse tyckes hafva blifvit klar för honom sjelf. Han antog nu
det vackra namnet _Lucidor_ (af Lucis och [Greek: dôron] [12]), första
gången användt i ett qväde af den 8. december 1668, hvarigenom han enligt
tidehvarfvets sed öppet betecknade sig som en musernas tjenare. Han
kallas ock Lucidor vid sin bosättning i hufvudstaden. Det är troligtvis
under dessa, jemförelsevis lyckliga år, när förhoppningarna om honom ej
hunnit förblekna, som han skrifvit de flesta af sina ömma eller muntra
visor, kanske också några af de andliga dikterna. Det är ett rent
skaldskap, uteslutande hemtadt ur hans egen inspiration. Deremot äro
bröllops- och begrafningsrimmen färre och hafva tillkommit af
tillgifvenhet eller bekantskap. Så besjunger han på latinsk hexameter
riksrådet och generalen Fårbus' enka, som dog den 22. september 1668.
Denna dam, född Boje, var Ebba Brahes ungdomsväninna, skref flera andliga
psalmer, understödde vittra idrotter och var sjelf vitter. Också kallar
skalden sig här _Laurinus den sorgbundne_. Med slägten har han kort
derpå stått i beröring: Tre förnämligare begrafningar i hufvudstaden i
december månad få dagar efter hvarandra firar han på glänsande tyska. Här
heter han _Lucidor der mitleidende_ eller _Celinus der betrübte_. En af
sångerna skrefs åt en vän, löjtnant Storm, till hvilken vi en gång skola
återkomma, och bär till underskrift _Triton Sturmmuth_. I Upsala visade
han för sista gången sin lärdom och skaldeådra under högsommaren året
derpå, när han på latinsk hexameter, franska, italienska, engelska,
holländska, tyska och på slutet konstfulla svenska verser blomsterströdde
en liten gosses graf, till hvars redan aflidne fader, teologie doktorn
och professoren Edenius, han stått i förbindelse. Här skrifver han sig
med initialer L. I. S. S. H. A. S. V., det är Laurentius
JohansSon, scientiarum humanarum artiumque studiosus Upsaliensis.
Emellertid fann han sig såsom ograduerad ej ega någon framtid vid
universitet och fattade nu det ödesdigra beslutet att för beständigt
öfverflytta till Stockholm och der utföra sitt ideal, det fria poetiska
lifvet. Hittills hafva vi ej kunnat följa honom så noga, men under
vistelsen i hufvudstaden blir han mera bekant, och källorna om honom
flöda rikare.
Midt under den vackraste högsommaren, den 28. juli 1669, anlände Lucidor
till Stockholm. Detta år i håg koms länge för sin särdeles vackra
väderlek. Vikar och sund stodo i sin skönaste fägring. Hela staden var i
rörelse, och präktiga förberedelser gjordes till morgondagens stora
högtidlighet, ty Englands sändebud, lord Howard, earl of Carlyle, med
hvilken makt Sverige nu efter Tripelalliansens afslutande stod i
förtrolig beröring, skulle slå den fjortonårige konungen till
strumpebandsriddare. Detta väckte sådant uppseende, att en särskild
medalj slogs deröfver. Lucidor uppsökte genast hufvudstadens lärda
kotterier. I spetsen för dem glänste den frejdade Stjernhjelm, som nyss
hade utgifvit »Musae Suethizantes, det är Sånggudinnor, nu först lärande
dikta och spela på svenska», och som nu hade mycket att syssla med det
nybildade antiqvitetskollegium, der han sjelf var preses, och
hvilket--enligt en kammarherres bref, bestämdt för »Rudbeck, Stjernhjelm
och andre vurmar»--erhöll kunglig instruktion 1668. Det skulle
egentligen sitta i Upsala, men blef en verklig härd äfven för
hufvudstadens vetenskapsmän. Der voro anstälda Columbus, hvilken vistats
som informator i presidentens i kammarrevisionen Blixenkronas hus, men nu
såsom Stjernhjelms lärjunge blifvit af honom anstäld som kanslist,
studenten Johan Bergh m. fl., med hvilka Lucidor umgicks. Hvarföre sökte
han ej någon befattning eller åtminstone sysselsättning der? Han besökte
dock skaldekungen flera gånger i hans hus nedom Brunkeberg och
diskurerade med honom ifrigt, ja, han till och med vann hans deltagande.
Om Lucidor icke begagnat ett sådant tillfälle, är detta den största
försummelsen i hans lif, ty hans framtid berodde på, om han lyckades få
fast fot i samhället. Kanske egde ej heller kollegiet någon plats qvar
att besätta. Emellertid hade skalden sin oinskränkta frihet orubbad och
fick lära sig att lefva för dagen. Han sökte förtjena sitt uppehälle
genom begagnande af sina stora språkkunskaper. Så veta vi, att »han
betjente en kapten Fårbus med translaterande uti dennes rättegångssaker»,
och att ofvannämde Bergh »till-litade honom i det italienska språket».
Men äfven hans pegasus måste sättas i galopp. Han skref på tyska vid
hofmarskalken Lützows begrafning; han uppvaktade lord Howard vid dennes
afresa med en ståtlig engelsk parentation, hvarpå han väl skördade en
vacker penning; han begagnade sig af bröderna Gyllenstjernas nästan
samtidigt inträffade bröllop för att hopsätta tvenne bröllopsrim på
svenska alexandriner, undertecknade _Lucidor den olycklige_ »i högsta
hast». Det ena, som inlemnades af en tysk student, vid namn Prilwitz,
inbragte honom tio riksdaler i karoliner, men det andra, som kom några
månader senare och framräcktes af Bergh, hade helt olika följder.
Det är det bekanta »Giljareqval uppå den högvälborne herres, herr Konrad
Gyllenstjernas och högvälborna frökens Kristina Ulfsparres högst
lyckosälla brudlöftesdag, continueradt af Lucidor den olycklige den 18.
november anno 1669». Vi ega det lyckligtvis qvar i sin helhet, och
handlingarna i den rättegång, som det uppväckte, återfunnos för fyra år
sedan bland dammet på Stockholms rådhusvind[13], så att vi kunna bilda
oss ett detaljeradt omdöme i målet. Om man genomläser detta poem och
beaktar, huru vidt olika och oförbehållsammare den tidens sällskapston
var emot vår, begriper man icke, hvari Lucidor felat. Det är sant, att
ett och annat uttryck kunnat vara mera passande, och att tonen uti början
på sina ställen är litet rå. Men de, som velat finna det brottsligt,
hafva allt för mycket låtit leda sig af dess å stad komna förargelse och
icke betraktat det i hela sitt sammanhang. Om här färgerna äro mera
målande än i det giljareqval, som han förut inlemnat vid broderns högtid,
och som denne frikostigt belönade, kommer det sig af poesins starkare
flykt, utan att man spårar det ringaste försök att förolämpa. Stycket är
i sjelfva verket ett af hans bästa, qvickt och färgrikt, och skulle nog
hedra en mognare skald. Han tyckes deri vara påverkad af Stjernhjelm, med
hvilken han ju också umgicks, och skildrar på samma lekande och satiriska
sätt som denne gjort i sitt »Bröllops besvärs ihågkommelse». Man vet
visserligen ej, när nämda Stjernhjelms dikt var färdig och första gången
kom ut i bokhandeln, men intet hindrar, att Lucidor fått se den i
manuskript hos författaren samt genast blifvit fattad af dess
snillrikhet. Det är att beklaga, att han af följderna afskräcktes från
att vidare skrifva i samma manér. Men hörom ett sammandrag af poemet! Han
börjar med att hänvisa på Kristoffer Gyllenstjernas och fröken
Oxenstjernas vigsel, der han redan sjungit.
»Här kommer jag igen, som förr har varit framme,
Och vill i denna qväll fullfölja giljeglamme',
Som jag begynte sist.»
Då hade han, naturligtvis i samma satiriska tonart, blott gjort
förberedelser och måst stanna vid de giljareqval, som heta svartsjuka; nu
brister honom tid ej mera, och han ämnar utföra sitt ämne. Kommer så en
målning af den svartsjuke:
»Hans vantro är så stor,
Att han för boleri förtänker jungfruns bror.
Leksystern sjelf kan ej väl undfly hans misstankar.
Stol, bänkar, säng och bord, allt hvad när' henne vankar,
Ja, hennes kläder med samt allt hvad hon kan nå,
Det kastar han misslynt sin' afundsögon på.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Är inte han ragal'n[14], som plågas af svartsot[15]?»
Sedan visar han, huru den stackars friaren måste upphöja sin kärastes
behag till skyarna, både dem som finnas och icke finnas, och göra detta
med modets sirligaste fraseologi:
»Allt fägrings ros måst' han väl kunna på sin nagel
Och kalla hennes hår, som sträft lik märretagel,
Guldtrådar, silkeslent och Astrilds-vidjor. Se'n
Måst' alla stjernors ljus och gyllne solens sken
Förmörkas liksom moln för hennes ögons strålar,
Fast hon droppögon har liksom två dalkarlsskålar.
På hennes kinder måst' båd' ros och liljor gro,
Fast kindbenen se ut liksom en skållad so.
Måst' ej korall, rubin och skarlaksfärgen blekna
Mot hennes läppars färg, lik' ålskinn? Hvem kan räkna
Allt tokot giljeqval?»
Dernäst omtalas giljarens omak att visa sig för sin älskarinna i ett så
fördelaktigt yttre som möjligt.
»Att haga[16] jungfrun väl, måst' han ha giljekläder:
Hårlufva[17], bäfverhatt, derpå en brokig fjäder,
Som han på hufv'et bär och ligger tidt[18] på strå;
Se'n à-la-mode-band, couleur de feu, ponceau[19]
Samt andra färger mer, rynkskjortor, lingarärmar[20]
Af cambrayduk, cotton och hvad hvar elj'st med härmar
Allt utländskt lapperi. Är icke det stor sorg,
När som en fattig pilt ej sådant får på borg
Och likväl prunka vill? -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- Hvad kosta marknadsgåfvor,
Hvad bindbref, spela grönt[21]? Tidt är en giljar's håfvor
Knappt, knappt fem fyrkar värd, lel[22] måst' han spela kort;
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Han måst' af höflighet ju låta jungfrun vinna....
Hvad kosta nyår, jul och slikt? -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
(Jag spelar, fast man ej vill höra sanningsgigan.)
Den jungfruns ynn'st vill ha, han lage väl med pigan
Och mute henne bra, så bär hon brefven fram!
Skull' posten ej ha lön, det vore nästan skam.»
Men trots allt detta får han ofta bara »kalfskinn» (korgen) för sitt
besvär. Så såg författaren en gång en olycklig älskare, som ville dränka
sig, men vattnet var för kallt. En annan hade ännu märkvärdigare öden.
Han tänkte dö af gift, men då han tog det i munnen, smakade det så illa,
att han spottade ut det igen; derpå grep han till repet, för att hänga
sig, men då kom han på den tanken, att han skulle dela samma dödssätt som
tjufvarna och kastade bort det; slutligen satte han en tre alnars lång
svärdsklinga mot sitt bröst, men då blef han rädd att hon skulle springa
i stycken och sade:
»'Jag har ej slik igen';
Hängd' henne så sin kos och lefver alltså än.»
Sist kommer i regelbundna strofer en vacker beskrifning på äkta ståndets
lycka efter alla vedermödor; den börjar med samma ord som det förra
giljareqvalet till brudgummens broder:
»O, säll, o, trefaldt säll den, som sig väl kan skilja
Från mödsamt träldoms ok, som andra kalla gilja!
Säll är den, som en gång har lagt sitt segel ner
Och fört i önskad hamn sin båt. Densamme ler
Åt andras sorglig' suck och höfver ej mer räddas
För böljor, vågor, vind och klippor, utan bäddas
I Astrilds svanblöt'[23] dun och sofver utan sorg
Uti sin kär'stas famn som Astrilds säkra borg.
O outtalig lust, o gamman obeskriflig,
O obegriplig fröjd, o glädje som otviflig,
O fria Hymens band, o ljufva träldoms lag!
Att skrifva mer om dig är pennan min för svag.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Men dygdfullkomna fru'r, I himmelssköna fröken,
I ljufsta jungfrufolk, som dygd och skönhet öken!
Jag lägger denna skrift som eder ring'ste träl
Till edra fötter ner och bjuder så farväl.»
Härtill är fogad en nätt gåta på fransyska till damerna, på ett långt
mera hyfsadt språk än eljest Lars Johansson är van att använda i sina
gåtor. Den handlar om kyssen:
»L'amour m'a engendré, les sujets de la terre
Les plus beaux enfanté dans une douce guerre.
On ne me peut pas voir, ni sentir, ni toucher,
Mais bien ouir, encor mieux l'on me peut gouter.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Je ne vis qu'un moment, car en naissant je meurs,
Et n'ayant point de coeur, j'ai pour tombeau le coeur.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Pour mon enfantement mon corps n'est pas de l'air,
Je tonne doucement passant comme un éclair.
Je ne saurais jamais être donné à personne,
Sans que lui qui me prend en même temps me donne.
Les belles qui sauront cette énigme expliquer
Auront à leur plaisir mille et mille baisers.»
Vi se således, att med anledning af detta bröllop ett sjelfständigt poem
höll på att utarbetas, och att det ur poetisk synpunkt var betydligt mera
värdt än de tio riksdaler, hvartill det förra uppskattades.
Men annorlunda tyckte mottagaren. Kanske, om skalden hade nöjt sig med de
vanliga betraktelser och smickrande fraser, som dussintalen af dåtidens
bröllopsvisor innehöllo, han skulle funnit mera nåd för landshöfdingens
smak. Nu skall efterverlden genom friherre Konrad Gyllenstjernas
förfarande få svårt att tro annat än att författaren här, som man säger,
stötte på patrull. Vare sig att han varit så svartsjuk, eller hans brud
så ful, eller han haft så mycket besvär att vinna henne, hvarpå sången
skulle anses syfta; alltnog, den mäktiga slägtens vrede uppflammade, den
stackars poeten kastades i fängelse och ställdes till rätta för pasquill.
Det vill dock synas, som om Lucidor, sig ovetande, genom sin skrift
berört ett ömtåligt förhållande, en duell mellan brudgummen och en grefve
Douglas, att minnet deraf genom verserna blifvit uppfriskadt, att man
hviskat derom i bröllopssalen, der den unge konungen, den regerande
enkedrottningen, andra furstliga personer och höga herrar voro
närvarande, samt att pratet sedan gick ut öfver staden, påstående bland
annat, att poeten blifvit mutad till att skrifva. Man känner, huru
strängt man då höll fast vid en familjs oantastade namn och rykte.
Emellertid beröras dessa tvistigheter med Douglas endast helt flyktigt,
man är tydligen intresserad af att förtiga dem, och hela ransakningen
erhåller derigenom en ensidig och despotisk karakter. Man ser, att med
dåvarande samhällsförhållanden en ringa student som Lucidor utan
beskyddare ovilkorligen måste få orätt mot en så förnäm adelsslägt. Dock
för oss ställer sig saken, som inalles upptager ett tjugosex sidors
protokoll, helt annorlunda, och den anklagade synes ständigt svara
segerfullt på hvarje punkt. Man begriper ej, huru han kunnat fällas till
något straff alls. Men hvad Wieselgrens gissning beträffar, att Douglas
skulle hafva förmått Lucidor genom rusets inflytande att hopsätta poemet,
är detta så obevisadt och osannolikt, att endast den förtjenstfulle
granskarens vid hvarje tillfälle framträdande nykterhetsifver kan
förklara densamma.
Bref om saken hade ingått från kongl. maj:t till hofrätten, hvilken sände
den till magistraten, och dymedelst kom den till kämnersrättens
föregående pröfning. Den 11. december 1669 inställde sig båda parterna
inför Johan Bjugge, Hans Kohlmether och Henrik Märman, som då sutto i
rätten. Kärandens ombud, hofauditören Samuel Croningh, klagade öfver »ett
ärerörigt, skamlöst och groft pasquill, som hela vägen är uppfyldt af
skamliga ord och meningar, och som man med särdeles behändighet låtit i
brudhuset in praktisera och der utdela». Hans första fråga till Johansson
gälde, om han var adelsman; hvarpå denne stolt svarade: »nej, utan så
vida dygden angår». Det var genast ett upphäfvande af jemvigten mellan
parterna. Sedan åberopade Croningh ett kungligt plakat mot pasquiller.
Lucidor invände, att han väl visste att alla pasquiller voro både i
konungariken och republiker strängt förbjudna, men han hade ej heller
skrifvit en sådan; han redogjorde för sin ankomst till Stockholm, för
sitt första giljareqval till kärandens broder, samt huru det senare
tillkommit; att han träffat friherrens kammartjenare i Kyrkbrinken eller
Trångsund och af honom fått veta dagen för bröllopet, och att studenten i
Stjernhjelms hus, Bergh, öfverlemnat poemet åt en lakej, som gått in med
det i festsalen. Croningh anmärkte, att det var försmädligt mot
brudparet. Lucidor svarade, att »han hafver aldrig tänkt någon menniska
med denna sin skrift försmäda och förarga, utan allenast sådant gjort
till sin egen öfning i det svenska språket, sitt modersmål». Detta lät
den tiden icke som någon tom undanflykt; men om han sagt, att orsaken
till författandet varit en förhoppning om att få tio daler en gång till,
hade han väl kommit sanningen närmare. Croningh påstod, att meningen
varit att »lædera studio infamandi» i synnerhet i så höga personers
närvaro. Lucidor svarade, att »han ej tänkt lædera någon, att han ej
vetat af att de kungliga majestäterna skulle komma dit, eller att hans
skrift skulle blifva så illa upptagen och uttydd, förmenande sig såsom en
poet hafva någon licentiam och frihet». Croningh angrep nu Johansson i en
lång, med latinsk juridik späckad harang, anklagade honom för att hafva
begagnat namnet Lucidor, förebrådde honom »oförskämda och illistiga
uttryck, i det han som en grof kalumniant hafver låtit trycka pasquill,
som före detta aldrig varit hördt, dermed han icke allenast min principal
och dess fru, utan denna familia Gyllenstjernorna med sin grofva
allusion mycket stor skymf tillfogat». Lucidor svarade, att hans
författarenamn utgjorde ingen hänsyftning och vore af många poeter före
honom begagnadt, att han ej tänkt försmäda någon menniska, »derpå han
ville sin ed aflägga, utan allenast sökt med sådana skrifter förkofra
sitt modersspråk». Omsider frågade rätten honom, om någon hade instigerat
honom att skrifva; »ingen menniska, hvarken hög eller låg,» svarade
Lucidor. Croningh slöt dagens förhör med begäran, »att Lars Johansson
måste plikta som en oförskämd kalumniant och äreskämmer».
Den 13. december var målet åter före, och man ingick nu på
enskildheterna. Croningh fästade sig i sitt klagomål in particulari vid,
att hans principal och dess gemål ej fått deras rätta titlar. Lucidor
invände, att han ej visste så noga alla titlarna, att man i skrift till
kungen blott brukade sätta etc. etc. efteråt, samt att den engelske
ambassadören ej tagit samma sak illa upp. Croningh anmärkte allusionen
med lux de or, och att Gyllenstjernornas namn blifvit i skriften insatt,
»dem till evig men». Lucidor bevisade, att han brukat sin signatur
tillförene, och påstod fortfarande, att han ej menat illa med
Gyllenstjernorna. Croningh framkastade, att Lucidor i skriften talar om
»couleur de ponceau och de feu, sådana färgeband som herren uti 14 dagar
tidt före bröllopet på sin klädedrägt dragit hafver». Lucidor försäkrade
sig aldrig hafva sett Gyllenstjerna eller åtminstone känt igen honom, än
mindre kunnat veta hvad färg han burit, »derpå han ville göra den största
ed». Croningh påstod, att han pasquillerat ridderskapet och adeln medelst
omnämnandet af hårlufvan, lingarärmarne och plymen på hatten. Man ser,
att modet med peruken och den öfriga kostymen à la Ludvig XIV. ännu var
så nytt, att det ej trängt ned till medelklassen. Det var sannolikt ej
utan spe som Lucidor derpå svarade, att han skrifvit om en plym, »som
tidt ligger på strå» och ej står upp i vädret, »hvad som intet till
Gyllenstjerna och andra herrar kan appliceras». Croningh talade om en
»querell», som Gyllenstjerna skulle hafva haft. Lucidor förklarade, att
han ej visste af någon querell, »ehuru väl han vet efter folks tal, hvem
de misstänka för att hafva bestuckit honom», hvilket vore osanning; dock
skulle han nämna sina sagesmän, en tysk student Johan Schaffer,
regementsqvartermästaren Erick Klangh och flera; det skulle hafva varit
grefve Douglas som slagits med Gyllenstjerna. Då Croningh inföll, »att
efter herr Konrad seglat förbi och 'lagt sitt segel neder', så måste han
tillförene varit i sådant qval som Johansson beskrifver» (här var
Croningh oförsigtig nog att antyda orsaken till querellen), svarade
Lucidor knipslugt a simili: »att den som seglar Schyllam och Carybdin
förbi, han kommer ju intet derpå». Tyske studenten Prilwitz var framme
som vittne och berättade om den första bröllopsskriften och de tio
dalerna, hvarefter han gjorde en rolig beskrifning på ett beramadt möte
med Johansson. Han hade träffat honom på Skeppsbron och sagt honom, att
det nu vore tid att skrifva igen; gick derefter till hans herberge, men
värdinnan svarade först att han sof, sedan att han var sjuk, slutligen
»att han vill råka eder på Bron; hvilket intet skedde»; andra dagen gick
han åter till hans logemente och fick se honom igenom fönstret, men
värdinnan sade, att han ej var hemma, utan det var hennes gäster, som
Prilwitz hade sett genom fönstret; »och som han trodde att Lars Johansson
ville göra något allena, gick han bort och gjorde ock något för sig».
Tillfrågad af Croningh, hvarföre han så suspecte velat vara ensam,
svarade den anklagade, att han intet var påklädd. Ransakningen slöts med
att Lucidor företedde de skrifter, der han först begagnat sin signatur
och ej utsatt alla titlar, samt att kapten Fårbus, densamme, som han
bistått vid translaterandet, bevittnade att Lucidor sagt sig vara
olycklig, såsom misstänkt för att hafva blifvit bestucken, samt att han
villfarit hans begäran att gå upp till Konrad Gyllenstjerna och tala godt
för honom.
Det var förgäfves. Den olycklige fick sitta qvar i sitt fängelse. Pratet
och sqvallret hade nu gått ut öfver staden genom hundratals munnar;
kanske de kungliga personerna sjelfva, som varit med på bröllopet,
deltogo deri, åtminstone kan man tro enkedrottningens karakter om något
sådant. Landshöfdingens vrede uppflammade än mera, och han tog ett steg,
som måste hafva den anklagades fällande till följd. Den 15. december kom
han sjelf in i rätten, utropande, »att han håller Johansson för en
kalumniant och äretjuf, helst som han vetat af någon handel, som mellan
honom och grefve Douglas skall vara förelupen, begärandes att han, Lars
Johansson, må på det högsta blifva afstraffad». För öfrigt upptogs dagen
med att afhöra vittnen, som intet stort kunde meddela. Bergh fick
beskrifva huru han lemnat rimmen till brudgummens page, men nekade sig
hafva läst dem, förrän de presenterades. Croningh frågade, hvad som
menades med slutallusionen på duellen. Johansson svarade, att han hört
både utrikes och här hemma, att för några år sedan en person skjutit sig
ihjäl för ett qvinfolks skull. Klangh nekade sig hafva nämt Douglas som
bestickare. En viss Printz fick vittna, om han sagt till Johansson, »att
de illa tagit upp er skrift, men er kunna de ej stort skada, utan den
lära de knipa, som hafver bestuckit eder» o. s. v. Det framhölls, att
kongl. boktryckaren Niklas Wankijf vid tryckningen »icke heller sagt