Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 10

död. Alla anklagade Inga Persdotter, och ehuru ingen fritog Nils
Tufvesson för delaktighet i brottet, dömde de honom dock milt. Över
traktens betänksamma, tunga och tröga befolkning kom en hemsk fruktan,
att rättvisa icke skulle bli skipad. Det syntes alla som en stor
ogärning, i vilken var och en hade del, om den döda nu skulle begravas,
utan att något blivit gjort för att finna gärningsmannen. Allt vad som
kommit i dagen, när Elin blev funnen och svept, var i vars mans mun, och
alla väntade, att den rätte mannen skulle komma och föra allas talan i
en rättvis sak.
»Gud kan icke tillåta sådant», tyckte de. »Gud som skapat världen och
givit oss lagar och budord, kan ej vilja, att detta oerhörda skall ske.
Han kan ej vilja, att begravningen får försiggå i lugn, och
ogärningsmannen sedan sitta i ro och njuta frukterna av brottet, som för
var man ligger i öppen dag.»
Så gick rättfärdighetskänslan sin gång över denna bygd. Den kan sova i
vardagslag, och i det, som smått är, sluta människorna ögonen till och
le. »Det är världens gång», säga de, när de möta orätt. »Och orätt kan
ingen hindra.» I handel och vandel sker mycket, för vilket människorna
blunda, emedan de själva veta sig i stånd till detsamma. Men när något
väldigt händer, då ropar det emot himlen, och det är som om ej ens den
ringaste kunde sova lugnt, förrän rättvisan gått sin gång, och sanningen
kommit i dagen.
Här blev det från början icke en man, som trädde fram och förde allas
talan. Men en av de nätter, då Inga Persdotter och Nils rasade mot
varandra efter det dåd, de samman begått, brann länge ljus i en byggnad,
vilken ej långt från Möllinge ligger vid landsvägen. Ljuset brann länge,
därför att två människor där lågo vakna och talade om det brott, som
fyllde hela bygden med skräck. Ljuset brann i fönstret bredvid verandan,
som vette ut mot den välvårdade trädgården med fruktträd, bärbuskar och
bersåer. En strimma av detta ljus föll mellan vildvinets risiga grenar,
och därinne var det Kerstin Larsson, som höll sin man vaken. Hon gjorde
det därför, att hon talade ut, vad hela bygden tänkte, och hon var
modig, emedan hon visste detta. Men därjämte kände hon det så, som hade
den döda talat genom hennes mun, och denna känsla fick hon, emedan ingen
annan i livet stått henne så nära. Därför talade Kerstin under tårar och
med lidelse, som den gör, vilken talar sin egen sak.
»Det kan aldrig vara rätt, detta», sade hon. »Det kan aldrig vara rätt.
Här ligger Elin svept och skall komma i jorden. Om två dagar står
begravningen. Man skall ringa över henne, och prästen skall läsa över
hennes döda mull. Så skall kistan sänkas ned, och en liten stund
därefter är graven fylld med jord. Vad som finns därnere, kan ingen veta
och ingen se. Men de, som gjort detta, skola sitta i säkerhet och ro,
och när ett år har gått, är alltsammans glömt. Sådant kan aldrig vara
rätt, varken inför människor eller inför Gud.»
»Varför reste Elins fader härifrån och sade ingenting?» invände mannen.
»Därför att han icke visste, vad du och jag vet», genmälde hustrun
ivrigt. »Kvarnbo ligger långt härifrån.»
Hennes ansikte var rött av iver och sorg, och hennes klara ögon glänste.
Med livliga åtbörder fortfor hon:
»Han har icke sett randen, som gick omkring Elins hals. Han var icke
inne som jag och såg, när Inga Persdotter och Nils sutto ensamma i
salen, där liket stod. Som missdådare sutto de där och talade tyst med
varandra. Och ingen av dem vågade lyfta sitt huvud och se på den döda.
Inte heller såg Ola Persson Nils, när han låg på sängen med blod på
strumpan och ingenting kunde svara för att förklara sig. Han såg ej
heller, när vi fann örhänget i Elins tjocka hår. Hade han sett allt det,
då visste han som jag, att det är bara en, som har gjort det, och hon
heter Inga Persdotter. Då hade han heller icke rest, som han gjorde. Ty
Inga har övat brottet, så visst jag ligger här. Men Nils vet om det, och
han har nog hjälpt henne. Ty när modern velat det, så har han icke
förstått bättre än att lyda, stackare han.»
Men mannen ville ännu icke ge Kerstin rätt. Ty han tyckte icke om att
låta hustrun råda för lätt. Därför svarade han:
»Jag har ingen makt och myndighet här. Ty jag är ingen målsägande.»
Då reste sig hustrun upp i bädden och slog ihop sina händer, så att det
small.
»Är inte var människa målsägande, där man ser, att blodig orätt sker?»
ropade hon. »Kan du gå på begravningen och vara med, när Elins kista
sänkes i graven och se mördarna stå där och sörja henne? Kan du se
sådant, när du vet, att med ett enda ord kunde du ha hindrat det, och
bara för att du skämdes stiga fram, har du låtit allt gå, som det gått?»
Larsson tänkte i grunden detsamma som hustrun. När han talade emot
henne, skedde detta mest, därför att han gruvade sig för att stiga fram
och synas. Han ryggade också tillbaka för att blanda sig i en sak, som
skulle föra rättegång, dom och rannsakning med sig. Bättre än hustrun
förstod han, att för en oskyld person låg däri en fara. Men innerst
kände han som hon och önskade, att allt måtte komma i dagen. Därför var
det blott som ett sista självförsvar han yttrade:
»Varför gör ingen annan detta?»
»Just därför att ingen annan gör det, måste du träda fram», var hustruns
svar.
Under det att Kerstin Larsson talade vidare, låg hennes man stilla och
lyssnade till hennes ord. Inom sig kämpade han samma kamp, vilken alla
de utkämpat, som trätt fram i större frågor och på större slagfält och
vunnit ryktbarhet genom sitt mod. Och det inre motstånd, han inom sig
själv hade att övervinna, var så mycket starkare, som han med sin
handling intet annat kunde vinna för egen del än medvetandet, att han
gjort en god gärning och handlat rätt. Ty när rättvisan en gång segrat,
skulle han, som blott varit ett ringa medel i dess tjänst, glömmas.
Emellertid talade Kerstin Larsson vidare, och med kloka ord sade hon sin
man, hur allt skulle göras. Orden trängde in i den lyssnande mannens
sinne, och ju längre han lyssnade, desto klarare blev det honom, att här
fanns blott en väg att gå, samt att han och ingen annan måste gå den.
När han kommit så långt, kände han inga betänkligheter längre. Han
kysste hustrun till godnatt och sade:
»Nu vill jag sova.»
Mer yttrade han icke. Men av den ton, vari han talat, förstod Kerstin
Larsson, att hennes ord hade verkat, och att hon kunde lita på sin man.
»Du är ändå en karl», sade hon och släckte ljuset.
»Fastän jag haltar på ena benet», svarade mannen halvt i sömn.
Och som han sade detta, skrattade han till, så att bädden skakade.
»På hjärtat haltar du inte», svarade hustrun.
Larsson sov redan, när hon sade detta. Men hustrun låg länge vaken och
tänkte på sin vän, och att hon, som så länge lidit orätt i livet, nu
ändå till sist skulle få rättvisa i sin grav.

V.
Morgonen därpå var handlanden Larsson tidigt uppe. När han klätt sig och
sett om sitt hus, kommo dock andra ting, som han måste bestyra. Hustrun
var otålig och ville skynda på honom. Men mannen lät sig nu icke drivas
längre, än han själv ville, och i ro och mak utförde han det arbete, som
förelåg. Först när han ätit middag, var han färdig att gå, och då styrde
han kosan mot byn för att tala vid andra.
Larsson uppsökte först skolläraren, vilken var en förståndig och erfaren
man, därtill kunnig i lagen. De båda samtalade länge och betänksamt med
varandra, och slutet på deras samtal blev, att de ville uppsöka en
tredje för att inhämta även hans råd. I detta syfte gingo de till
nämndeman Jonsson i byn. Denne var en stillsam man och ej lätt att
bringa till handling, men seg i viljan, då han en gång lagt hand vid en
sak. Hos honom sutto de en god timme och överlade, och när denna timme
var förbi, var det redan långt lidet på eftermiddagen.
Då såg Larsson på sin klocka och sade, att om något skulle göras, borde
de nu gå.
De tre männen sågo ännu en gång på varandra, och de visste alla, att det
var en allvarlig sak de hade för. Alla kände de varandra sedan många år,
och var och en visste om den andre, att inlät han sig på sådant som
detta, skedde det av nödtvång och ej av lust. Helst hade de stannat
hemma. Helst hade de tegat och låtit denna sak vila. Men det var
oskyldigt blod, som ropade till dem från jorden. Och därför måste de
övervinna varje betänklighet och gå.
»I Herrans namn», sade skolläraren, som var den äldste.
Så reste de sig alla upp och följdes stillatigande åt ut på vägen. Vad
som sägas kunde för och emot var sagt. Nu måste de göra, som samvetet
bjöd. Sida vid sida gingo de fram. Det var mulet ute, och molnen drevo
för vinden över den vida slätten. Från byggnadernas fönster blickade
ögon ut efter de gående, och de mötande hälsade tyst utan att göra några
frågor. Det var som om var man vetat, varför dessa tre gingo
tillsammans, och vart de gingo. När de kommo förbi handlandens gård,
stod Kerstin Larsson ute vid grinden och nickade åt dem. Men icke ens
hon kunde säga något. Dem, som gå så tunga vägar, tilltalar ingen.
Vägen var de gående tung. Ty det fanns en, vilken de gärna velat skona.
Det fanns en, som de önskat, att de kunnat hålla utom allt detta. Det
fanns en, som de ville allt gott, och för vilkens skull de ömkade sig
själva, att de för rättvisans sak måste vålla honom sådan smälek och
sorg.
Denne någon var Nils Tufvesson, den mördade Elins man. Han var nog en
brottsling efter lagen. Ingen trodde annat. Men han var av den gamla
goda släkten, som levat och dött på Möllinge gård, och i sitt innersta
väsen bråddes han på sin släkt. Var han brottslig, så måtte Gud döma
honom. Människorna, som kände honom, dömde honom ej. De visste, att han
var mild och god, och att han av egen vilja intet ont kunde göra.
Men rättvisan stod högre än hänsynen till Nils Tufvesson och allt annat.
Ty oskyldigt blod ropade från marken. Därför gingo de tre männen vidare,
och genom den låga inkörsporten trädde de in på Möllinge gård.
Där mälde de för Inga Persdotter och Nils Tufvesson, hennes son, att de
kommit för att enligt övlig sed se Elins lik, innan hon kom i jorden.
»Här ska hon då ligga som ett spektakel för alla människor», sade Inga
Persdotter.
Helst hade hon slagit dörren till och låtit de tre männen vända om och
gå. Ty hon fruktade deras besök, mest därför att Larsson var en ibland
dem. Men så gärna hon ville, vågade hon dock ej spärra dörren för tre av
bygdens mest ansedda män och låta dem lämna gården med oförrättat
ärende. Därför visade hon dem själv vägen till salen, där Elin låg. Men
sedan hon så gjort, gick hon tillbaka in i vardagsstugan och sade till
Nils:
»Nu börja snokarna komma. Men här finna de intet.»
Nils såg vrett på modern och svarade:
»Vet du det?»
Allt sedan den natt, då han slog Elin, hatade Nils modern och blygdes
över sig själv, att han ej vågade visa det öppet.
Men de tre männen stodo tysta framför Elins lik. De veko undan linningen
på hennes svepning och sågo alla den röda randen, vilken gick runt om
hennes hals. I tigande fasa stodo de så, och ingen behövde säga något
till den andre. Ty alla visste de, att kamraterna tänkte: »Detta har
icke gått rätt till.» De stodo där länge, och de skälvde så, att ingen
av dessa härdade män, som sett livet och kände det, kunde tala.
»Arma kvinna!» sade skolläraren till sist.
Och den gamle mannen darrade på rösten.
Så bemannade han sig, och en stund senare gingo alla tre ut ur den dödas
rum och stannade i vardagsstugan hos Nils Tufvesson och hans moder.
Där blev det skolläraren som förde ordet. Han sade dem, att här kunde
ingen begravning ske, förrän läkare hade undersökt den döda och givit
sitt intyg. Eljest skulle onda rykten uppkomma, och han tillade, att
sådana rykten voro redan i svang. Så såg han på de båda andra
kamraterna. Och dessa nickade bifall och sade sig vara av samma mening.
Inga Persdotter och Nils sutto länge tysta vid dessa ord. Så sade Inga
Persdotter:
»Skicka ni hit er doktor, får vi se, vad han hittar.»
De tre männen hälsade utan flere ord och gingo ut. Först när de kommit
så långt ut på landsvägen, att de ej längre kunde synas från gården,
började de andas ut och se på varandra.
»Det var nog bra, att vi gingo», sade nämndemannen.
Vidare blev ingenting sagt. Ty alla dessa tre voro enkla, rättskaffens
män av allmogen. Ingen av dem tänkte på, att han med denna sin handling
uträttat mer, än han skulle och borde. Utanför Larssons gård skildes de
åt.
Men i sorgehuset på Möllinge sutto Inga Persdotter och Nils, samtalande
om, vad detta besök skulle föra med sig. De talade därom, därför att de
ville glömma fasan för natten, som nalkades, allt som solen sjönk. Och
dock fruktade de den morgon, som nu skulle randas, mera än både mörker
och natt.

VI.
Följande dag kom doktorn till Möllinge. Utan många ord skred han till
sin förrättning. Liket obducerades, och ett fullständigt protokoll
upprättades enligt alla laga former.
När det blev känt, att doktorn var på besök vid Möllinge, var det, som
om hela bygden andats lättare, och människornas sinne ljusnat till mera
allvar. Ryktet spred sig från gård till gård, och folk kom samman för
att få veta, vad de andra visste, för att tala ut, vad de själva hade på
hjärtat, och för att gemensamt glädas, att detta till sist dock hade
skett.
Ty alla kände, att det var deras egen rättskänsla, som talat och fått
saken i gång. Det var deras egna män, vilka de kände och ärade, som
övervunnit sin betänksamhet och fört rättvisans sak så långt, att den
icke längre kunde nedtystas. Alla visste, att när början väl var gjord,
skulle fortsättningen komma, och lagens väktare skulle icke vila, förrän
brottslingen var ertappad och straffad.
Bonden går vid sin plog, eller han kör sitt timmer. Han mejar sin säd,
eller han fodrar sina ök. Den, vilken ser honom så, tänker oftast: »Den
mannen är bunden vid jorden. Hans tankar gå ej längre än till stugans
knut. Vad frågar han efter världen, blott hans lada är fylld?»
Eller bondhustrun går i sitt dagliga stök. Hon bakar och brygger, sköter
sina kreatur och spinner. Hon lagar de sinas kläder och ser till, att
allt i huset är helt och rent. Barn föder hon till världen. Och hinner
hon för andra sysslor, då sköter hon också barnen, så gott hon kan. Den,
som ser henne, säger: »Hennes tankar äro bundna av det dagliga släpet,
hon ser ej mer än dem, som höra henne till. Vad frågar hon efter
världen, blott hennes gryta är full?»
Så säger och tänker mången, och ej sällan är väl detta också sant.
Men må den, som minns det, berätta, hur det dessa tidiga vårdagar gick i
Möllinge! Må den, som var med, söka i sitt minne! Där kom en kvinna
springande utåt vägen. Hon hade gått ifrån sitt hus, där barnet låg
sjukt i vaggan, och hon sprang bort till grannens, emedan hon icke kunde
stanna hemma. Ty hjärtat stod stilla i hennes bröst, när hon tänkte på
att den orätt, som skett, skulle få gå ostraffad.
Eller en man går ute vid plogen. Det är gott plöjningsväder, och
lärkorna drilla över hans huvud i den blåa luften. Han skulle vilja
arbeta ända till middagen. Ty hans teg är oplöjd, och jorden längtar
efter sådd. Men han kan icke stanna. Ty han får ingen ro för tankarna,
som kretsa om det förfärliga, vilket han och alla så länge tålt ibland
sig, och som nu blivit en oskyldigs död. Han binder tömmarna om oxarnas
ben och låter djuren stå. Själv går han bort till byn, där han kan få
stilla sin vetlust.
I hagen sitta två unga nedanför en stätta med armarna om varandras liv.
De ha stulit sig dit en stund för att få leka och kyssas. Men plötsligt
blir den unge mannen orolig och vill gå bort. Och när flickan frågar
honom varför, svarar han endast med en åtbörd, som hon förstår. Tysta
följas de åt för att få klarhet i den fråga, vilken bränner inom alla.
Uppför backen, som leder till skolan, stapplar en gammal man. Han är
ofärdig och nästan blind. När han går, trevar han sig fram med en käpp.
Han möter en skock barn, gossar och flickor om varandra. De ha fått lov
i skolan. Skolläraren har givit dem lov. Men de stoja icke, och det ser
ut, som om lovdagen icke vållat dem någon glädje. De gå förbi den gamle
mannen, och då han icke kan se, ropar han på avstånd för att tvinga dem
att stanna och få svar på den fråga, som drivit honom ut. Så förstår
han, vilka han har framför sig. Och i det han mumlar något om »barn,
vilka ej begripa sådant», stapplar han vidare uppför backen, darrande av
den oro, som är allas. Men barnen gå tyst samtalande vidare. De berätta
varandra, vad de veta, och de knota över, att de icke kunna förmå dem,
vilka veta mera, att säga dem allt.
Må den, som minns dessa dagar, stiga fram och vittna! Var allt detta
endast tom nyfikenhet? Eller var det icke rättskänslan, som länge sovit,
vilken nu vaknade och krävde att bli hörd?
Eller var det kanske ännu mera än så?
Det var så, att alla kände sig som medvetna om ett stort brott, vilket
ingen förmått uppdaga och föra till straff. I åratal hade dock
misstanken lurat hos dem alla. Hos dessa människor fanns ingen annan
tanke än, att den, vilken ont gjort, skall ont lida, intet vad från den
gamla förbannelsen, att syndens lön är döden. De visste, att de tålt det
onda ibland sig. Och att de detta gjort och ingenting kunnat uträtta
däremot, låg nu som en smälek över dem alla. Detta var en skam, som
skulle tvättas från deras ansikten. Och deras själar längtade efter att
känna sig rena.
Ty bonden känner samhörigheten mellan sig själv och alla. Hur kort än
han ser, känner han ändock detta. Och i denna känsla ligger frukten av
allt det bästa, som lag och sed under århundraden byggt upp. På det att
detta må bevaras, är det stundom gott, att det stora onda sker
uppenbart, så att alla tvingas att vakna.
Det kommer en herremannavagn och far vägen fram. Den, som sitter däri,
är den gamle doktorn, och hans ansikte är allvarligt. Han nickar åt alla
sidor, utan att lyfta på hatten. Och om någon vinkar honom, låtsar han
icke se, utan far förbi.
Han vill icke stanna. Ty vad han tror sig veta, är alltför gräsligt. Men
var han far, stå folk i klungor och följa med ögonen vagnen, där den
rullar fram.
I spisarna vidbrännes maten, på åkern stå oxarna och vänta framför
plogen, i ladugården råma korna av längtan att bli mjölkade, skolan är
stängd, och handelsboden är full av folk, som ingenting köpa.
Ty arbetet är det, som vilar, det vardagstunga dagliga arbetet är glömt.
Det är glömt, emedan känslan för rätten bragt allt annat i glömska.
Brottet, som slagit ned ibland människorna, har tänt en eld, som när
blixten ljungar ned, och vid den elden läses i flammande bokstäver, att
ingen människa lever endast av bröd.

VII.
Begravningen har blivit uppskjuten i två dagar. Nils har själv kört till
den gamle kyrkoherden för att anmäla dödsfallet.
Det var en svår stund för honom. Ty kyrkoherden hade en gång berett Nils
till den heliga nattvarden, och sedan den dag, då han läste på gången
och tydligare och bättre än de fleste besvarade alla frågor, hade han ej
samtalat ensam med sin lärare, utom den enda gång, då han kom att anmäla
sitt bröllop. Kyrkoherden hade då lyckönskat Nils och uppmanat honom att
vara god och fördragsam mot sin hustru.
Detta kom Nils att tänka på, så fort han trädde in i rummet, och därför
blev hans blick skyggare, då han skulle hälsa. Kyrkoherden märkte detta,
och emedan han själv med oro motsett detta besök, fann han först
ingenting att säga.
I sin karmstol vid skrivbordet satt han och bläddrade i församlingens
stora bok, där allas namn stå uppskrivna, och hans huvud var nedböjt.
Nils såg på honom och förstod, att prästen satt i tankar, men vågade ej
avbryta honom. Hans ögon fäste sig vid den svarta kalotten, omkring
vilken det vita håret flöt ut, och han stod liksom och väntade på att få
se denna svarta fläck med det vita omkring börja röra sig.
När detta äntligen skedde, borrade sig kyrkoherdens gråa ögon in i Nils,
och han sade lågt:
»Det lär se ut, som om Elin blivit mördad.»
Nils ryckte icke till. Han grep blott fastare om mössan, som han höll
med båda händerna framför sig.
»Det sägs så», sade han. »Och underligt ser det ut.»
»Märken på hennes kropp tyda därpå», fortfor kyrkoherden. »Vet du, vem
det kan ha varit?»
Åter blänkte de gråa ögonen bakom glasögonen mot Nils, och åter grep
denne hårdare om mössan.
»Jag vet ingen, jag kan misstänka», svarade han. »Men det kan ju ha gått
någon förbi.»
»Det kan så», medgav kyrkoherden. »Men det är annars underligt, att
detta är den andra i din släkt, som dör en bråd död.»
När kyrkoherden sade detta, tryckte han liksom på varje ord och knep
hårt ihop läpparna. Nils blev röd och fann intet att svara. Ty han hade
icke väntat sig denna anspelning på ryktena om faderns död.
Då satte sig kyrkoherden upp i stolen och höjde sin ena hand.
»Kan du säga mig inför Gud, Nils, att du ingen del har i detta, och att
du ingenting vet?» sade han allvarligt.
Då darrade Nils på orden, och det kom gråt i hans röst. Men tydligt och
fast svarade han:
»Så sant Gud mig hjälpe, och jag vill dö en salig död, så vet jag intet
om detta. Och någon del däri själv har jag icke.»
Då lutade sig kyrkoherden ned och skrev i den stora boken.
»Vilken dag var det du fann Elin död?» frågade han utan att se upp.
Nils nämnde lågmält dagen och timmen. Han var en bruten man i denna
stund, och hans kraft var uttömd. Hade kyrkoherden upprepat sin fråga,
skulle han fallit samman och bekänt allt.
Men kyrkoherden såg icke upp från den stora boken. Med tungt hjärta
skrev han däri, vad skrivas skulle. När han slutat, räckte han Nils
Tufvesson sin hand och sade:
»Gud förlåte dig, om du har farit med lögn inför mig!»
Därmed gick Nils. Utan att se till höger eller vänster gick han bort
till stallet och löste sin häst. När han satt i vagnen, såg han ut över
vägen och lät hästen löpa.
Fattig, trött på allt, övergiven av alla, kände han sig till mods. Det
han bar på, var så över alla gränser, så alltför tungt. Han skulle bära
på detta i dag och i morgon. Han skulle stå med allt detta inför
människorna vid graven. Nils led mest därav, att han kände, som om det
band, vilket förenade honom med andra människor, var avslitet. Sådant
passade icke honom. Ty mer än allt annat önskade Nils, att han kunde gå
ut bland människorna och vara som en av dem. Men nu var detta förbi. Han
var en alltför stor syndare. Icke en sådan, om vilken prästen, när han
läste sig fram, hade sagt, att alla människor äro syndare inför Gud.
Utan en sådan, för vilken ingen förlåtelse givs, och som alla måste sky.
Hela sitt liv måste han bära på detta. Hela sitt liv skulle han gå som
utstött bland människorna. De skulle viska till varandra, när han gick
dem förbi, och peka med fingret efter honom. »Där går Nils Tufvesson,
som har mördat sin hustru», skulle de säga. Och han, som en gång trodde,
att han skulle bliva den skam, vilken tryckte honom, kvitt, måste nu
till straff bära en ännu större nesa.
»Jag orkar det aldrig», mumlade han.
Och tanklöst upprepade han de gamla orden:
»Jag fattig, syndig människa.»
Det var ord, ord. För honom hade de ingen mening. Djävulen hade snärjt
hans själ och gjort honom till fånge för livet. Så åkte Nils Tufvesson
in på sin gård, och när han stigit ur vagnen, såg han, att därute stod
ett främmande åkdon utan häst. Nils kände igen, att det var svärfaderns
vagn och visste alltså, att Ola Persson på nytt kommit till gården.
Han blev med ens liksom torr i munnen och såg sig om, som sökte han en
utväg att obemärkt kunna smyga sig bort.
»Inte nu», tänkte han. »Inte nu. Jag vill gå in på logen och lägga mig
där hos hunden. Kanske kan jag då få sömn.»
Han hade ju icke sovit allt sedan hustruns död.
Som han tänkte detta, kom Inga Persdotter och hjälpte honom att spänna
ifrån.
»Sade prästen något?» frågade hon.
Nils berättade lågmält, vad som hänt, och lät hästen gå före sig in i
stallet.
»Vad sade du honom?» frågade Inga Persdotter åter.
»Jag svor mig fri», svarade Nils.
Och hans ansikte skalv.
»Du får göra det en gång till i dag då», sade Inga Persdotter. »Ola
Persson har kommit hit. Han har hustrun och två andra med sig. Jag vet
inte, vad de vill. Men allesammans äro de efter dig och mig som vargar.
Så mycket ser jag. Visa nu, att du också kan bita ifrån dig som en
varg.»
Därmed gick Inga Persdotter åter in i byggnaden, och Nils stod ensam
kvar ute på gården. Han selade av hästen och gav honom vatten. Det var
blott några minuter, som gått, men Nils tyckte, att han varit ensam
länge, och att det var någon annan gång, för en tid sedan, han visste ej
rätt när, som han hört modern stå där och säga: »Ola Persson är därinne,
och han har andra med sig. Nu ska du bita ifrån dig som en varg.» Ännu
kände han samma brännande torrhet i munnen, och han drack ur skopan i
långa drag. Utan att veta mera, än att nu måste han gå in, steg han
uppför de båda trappstegen och böjde huvudet i den låga dörren.
När Nils såg upp, stod han själv ensam mitt på golvet i vardagsstugan.
Han såg sig omkring och fick intryck av, att han stod inför en domstol,
och att de, som sutto där, kommit samman för att döma honom. Där sutto
Ola Persson och dennes hustru. Mitt emot dessa sutto två andra män. Nils
såg på dem, och han kände, hur hans mod sjönk. Det var Anders Ohlsson
och Jesper Svensson, desamma, vilka först varit med och funnit Elin.
Ensam i hörnet, där den gamla klockan stod, satt Inga Persdotter.
I rummet var så tyst, när Nils kommit in, att alla kunde höra, hur den
gamla klockan pickade. Ensam förde hon ordet, som om hon velat påminna
dem alla om, att tiden gick.
Ola Persson satt och såg med sina klara ögon stint på Nils. Icke en min
i dennes ansikte undgick hans kloka blick. I dag var nämndemannen en
helt annan, än när han för blott ett par dagar sedan for från Möllinge,
sedan han första gången stått stum inför dotterns lik. Hög och myndig
satt han på sin stol, och den breda underläppen sköt fram över
hakskägget. I denna stund visste han, vad han ville göra, och hur han
skulle sköta sin sak.
Nils stod stum och kunde ej vända sina ögon från Elins fader. Utan att
han flyttade sin blick märkte han, att alla i rummet voro högtidsklädda,
samt att han själv glömt påtaga kyrkrocken, när han for till prästen.
»De ha kommit för att döma mig», tänkte han än en gång.
Då bröt Ola Persson tystnaden.
»Sätt dig, Nils», sade han kärvt.
Nils satte sig tafatt och rädd, som hade han egentligen bort förbliva
stående. Åter hördes uret, som med hackiga knäppar berättade för alla,
att tiden gick.
»Vi har tänkt som så», började omsider Ola Persson, »att när det nu
dröjt med begravningen, ville vi alla se Elin, innan kistan spikas igen.
Och vi ha väntat, till dess att du kom, därför att du skulle kunna vara
med. Du, som var hennes man, är ju ändå den första i sorgen.»
När Ola Persson sagt detta, blev det åter tyst, och ingen visste, vad
som nu skulle följa, förrän nämndeman åter tog ordet och yttrade:
»Det finns väl ändå en psalmbok i det här huset.»
Det låg hån i hans stämma, när han frågade så. Men Inga Persdotter
låtsade ej höra detta. Hon gick in i kammaren och hämtade själv boken
samt räckte den åt Ola Persson. Denne slog upp boken och började söka
däri. Den var tung och stor och knäpptes igen med knäppar av mässing. På
den första rena sidan stod skrivet med gulnat bläck och stora, barnsligt
formade bokstäver: »Tufve Nilsson, Möllinge 1829».
»Det var din farfader, det», sade Ola Persson. »Han var en ärans man,
liksom ock Tufve Tufvesson, din fader.»
Därmed reste sig nämndemannen upp och vinkade åt de andra att följa sig.
Själv gick han före dem in i salen, där Elin låg. Hon hade nu blivit
flyttad i sin kista, och kistan var ställd på golvet, så att alla kunde
se den.
Där stodo de alla, Ola Persson och hans hustru, de båda männen, som