Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 05

Han drack eljest aldrig, men han blev sittande hos grannen i fulla två
timmar. Under denna tid sjönk brännvinet djupt i flaskan, och Nils drack
det mesta.
Till sist satte Anders Ohlsson korken i flaskan och sade:
»Nej, Nils, nu får du inte mer. Annars kommer du full hem till gumman.
Då blir ni osams. Och det passar inte nygift folk.»
»Tror du, jag är rädd för Elin», for Nils upp och blev plötsligt bister.
Brännvinet hade stigit honom åt huvudet. Hans kinder voro röda och
ögonen fuktiga.
»Jag ska visa dig, att jag inte är rädd för henne. Kom med hem, ska du
få se, hur jag gör med henne. Och där ska du få mer.»
Anders Ohlsson hade nog lust att offra dagen på ett litet kalas. Men
hustrun satt i vävstolen och hörde honom. Därför svarade han:
»En annan dag, Nils. Inte i dag.»
Då blev Nils mitt under ruset rädd, att han kanske sagt för mycket.
Därför stämde han ned tonen och blev ödmjuk och rädd. Skyggt och sakta
frågade han:
»Du tror väl inte, att jag gör Elin något ont?»
»Tycker nå'n det», sade Anders Ohlsson, helt förvånad.
Men emedan han också hade druckit, tillade han, vad han eljest aldrig
skulle ha sagt:
»Nu när mor din är borta, är det nog ingen, som gör henne något.»
Nils famlade i ruset efter svar, men fann intet. Han tog ett hastigt
farväl, raglade ut och kom upp i kärran.
Hans första tanke var, att han borde fara hem till Elin, för att se om
hon grät. Men han kunde icke se henne, han kunde icke vända åter till
sitt eget hem. Han vågade icke. Det var, som om han trott, att hustrun
under tiden fått veta hela hans rysliga hemlighet. Nils fruktade att
möta Elin, också därför, att han var rädd, att nu när han druckit,
skulle han slå henne igen. Därför lät han hästen löpa, och vägen gick
över bron, som leder över ån fram genom byn och ut på slätten, där den
låga tallskogen växer mörk på högra sidan om vägen.
Där for Nils fram, och han såg varken till höger eller vänster, hälsade
icke på dem han mötte, var över huvud så långt nere i sina egna tankar,
att han glömt, var han var, ända till dess att hästen åter av gammal
vana stannade. Då såg Nils, att han var vid sin mormoders gård, där Inga
Persdotter bodde.
Han tyckte att hans huvud blev mera klart, och att han visste, vad han
ville.
Huset låg helt nära landsvägen och utgjordes av två lägenheter, vilka
voro byggda samman i en lång låg envånings länga. De båda hushållen, som
bodde här, hade var sin täppa, vilken gick ända fram till landsvägen,
och staketet, som skilde täpporna åt, gick upp emot byggnaden och
tjänstgjorde som ett slags råmärke.
I den ena av dessa byggnadshalvor bodde Karna Andersdotter. Hon var
mellan sjuttio och åttio år och alldeles döv. Hennes ansikte var litet
och hopskrynklat som ett gammalt gulnat papper, nött och fårat, så att
rynkorna sträckte sig ända upp till det gråvita håret, vilket i oordnade
testar trängde sig fram under den rutiga huvudduk, hon städse bar. I
alla dessa rynkor lågo ögonen som begravna, men när de någon gång vågade
sig fram, blickade de oroligt och styggt omkring samt dolde sig hastigt,
på samma gång den tandlösa munnen knep sig samman.
Detta var Inga Persdotters moder, och hos henne bodde hon nu, när hon
fattat det trotsiga beslutet att flytta bort från sonen för att låta
honom umbära sig.
Nils band hästen vid staketet och gick in. Vid modern skulle han tala
nu, när han visste, vad han ville säga henne. Utan att hälsa på någon
satte han sig därinne, och när han såg på modern, tyckte han, att hon
såg förgrämd ut och var eländig som han.
»Är du ensam?» sade Inga Persdotter. »Eller har du nötet med dig?»
Nils svarade ej på detta, han knäppte endast upp tröjan, som om den
bränt honom, och gav sig till att se stint på modern. Han tänkte vid sig
själv, att han skulle aldrig vågat göra så, om han ej hade druckit, och
inom sig prisade han brännvinet.
»Varför har du ställt det för mig, så som du har gjort?» sade Nils till
sist.
»Jag?» gav Inga Persdotter till svar. »Vad har jag gjort?»
»Du tog mig, när jag var pojke», fortfor Nils, »och sedan är det inte en
hederlig människa, som inte skyr mitt hus. Det har du gjort, och du har
förvänt synen på mig, så att jag inte mera vet ut eller in. Jag är
tvungen att komma tillbaks till dig, antingen jag vill eller inte. En
gång få människor veta detta, och då går jag i fängelset. Jag kunde ha
fått sitta och vänta på det, tills eländet hade kommit. Då hade jag
åtminstone haft dig, jag hade fått sova om nätterna, äta om dagarna och
leva i ro, till dess att den onda dagen kom, och skammen blev uppenbar.
Kanske hade den heller aldrig kommit. Du hade väl dött en dag, då hade
jag varit fri. Och ingen hade behövt veta något. Men i stället skaffade
du mig ett gifte. Hade jag någonsin bett dig om det? Varför gjorde du
så?»
Aldrig hade Inga Persdotter sett sin son sådan, eller hört honom tala
så.
»Du har druckit», sade hon kort.
»Ja», genmälde Nils och såg skadeglatt på modern, »jag har så gjort, men
därför kan jag också tala. Det finns somliga, som behöver dricka för att
få tankarna klara, och jag är visst av den sorten. Kan du svara mig, på
det jag frågar om nu? Varför ska jag för din skull dras med en hustru,
som ingen hustru är?»
»Jag ville det», sade Inga Persdotter. »Och det skulle väl så vara.»
»Du intalade mig», fortfor Nils, och ådrorna på hans hals svällde, »att
om jag fick en hustru i huset, skulle allt bli gott, och ingen skulle
längre tala något om oss. Du gjorde det, därför att du var rädd och
tänkte på länsman. Du var så rädd, att du inte visste, vad du gjorde.
Ser du inte, att just nu kommer länsman, just nu när du trodde, du hade
gjort det så bra? Jag går ensam med Elin och är rädd för dig. Jag går
ensam med dig och är rädd för henne. Du stänger dig inne med mig, och du
narrar mig att slå henne. Hur länge tror du, hon skall komma att gå som
min piga? Hon är ju det. Det var du, som ville ha henne till piga. Men
hon går en dag ner till sin släkt, och då falla alla över mig, jag, som
inte vet, hur någonting tillgått, och som ingenting gjort.»
Det brann ljus i det låga rummet. Ty ute föll redan skymningen, och i
det svaga ljusskenet lutade Inga Persdotter sitt huvud fram emot Nils,
hörde varje hans ord, visste, att han talade sant, och förstod blott
icke, hur hon någonsin kunnat tänka sig, att vad som nu kom allt
närmare, någonsin skulle kunnat undvikas.
Ett stycke ifrån dem satt den hoptorkade lilla gumman, nedsjunken som
vanligt. Hennes ögon hade krupit fram ur skrynklorna, och hennes
tandlösa mun rörde sig, som om hon tuggat. Ingen kunde säga, om hon satt
i sina egna tankar, eller om hon hörde mer, än hon själv ville kännas
vid.
»Det är djävulen, som driver sitt spel med oss», sade Inga Persdotter.
»Det är nog det», sade Nils, »men då har han drivit det bra. Ty det, som
vi sökte för att komma undan, det har han vänt så, att det snärjer oss
mer och mer.»
Då lyste Inga Persdotters ansikte upp, och hennes ögon slöto sig under
de tunga ögonlocken.
Ingens ögon kunde som hennes lysa av glädje över det, som var ont och
bringade andra skada.
»Elin har inte fribrev på att få leva», sade hon lågt.
När hon såg sonens plötsliga förfäran, teg hon en stund och log åt sina
egna tankars styrka eller åt hans svaghet. Så fortfor hon med samma låga
stämma:
»Kunde vi ställa det så, att Elin komme bort, och folk trodde, att det
skett av våda, eller att hon gjort det själv, då vore vi fria, och vad
hon fört med sig i boet, vore ditt.»
Då reste sig Nils upp och var vit av skräck.
»Dit får du mig aldrig», sade han.
Därmed rev han till sig sin mössa och gick ut. Därute löste han hästen,
vände om och körde i rasande fart från gården, där modern bodde, och hem
till sitt.
Inga Persdotter satt länge i tankar. Men vid sonens ord fäste hon ingen
vikt. Ty hon visste, att han behövde vänja sig vid en tanke, innan han
vågade utföra den. Därför lät hon honom fara, dit han for, och tänkte,
att den dag skulle komma, då hon åter hade honom i sin makt som alltid.
I stället vände hon sig nu till den gamla, ty en misstanke hade vaknat
inom henne, att denna hade hört något eller åtminstone anat och
förstått.
»Vad tänker I på, mor?» skrek hon i örat på den gamla.
Karna Andersdotter satt, som hon setat, men ögonen hade liksom
försvunnit.
»Jag hör ju inte», sade hon enstavigt.
»Det är också bäst för er», sade Inga Persdotter och höll sin knutna
hand för moderns ögon.
Den gamla hörde henne icke och såg ej heller. Och därav visste Inga
Persdotter, vad hon skulle tro.
Men Nils åkte som en ursinnig landsvägen fram och lät piskan vina över
hästens länd. När han kom fram till bron, saktade han dock farten.
»Elin sitter förstås hemma och väntar», mumlade han. »Jag har inte en
vrå, där jag kan få vara ensam.»
Nils tänkte på Elins ögon, som skulle se på honom och fråga, och han
vred sig vid tanken på, vad modern hade sagt. Han var rädd, att hans
onda tankar skulle lysa fram ur hans ögon och ur hans ansikte. Därför
lät Nils nu hästen gå i gående, och när han spänt ifrån och fodrat
kreaturen, gick han länge i stallet och väntade på, att Elin därinne
skulle släcka ljuset. Först när han sett ljuset slockna, gick Nils in
och klädde av sig i mörkret för att slippa tala och för att slippa se.

VII.
För sin egen del gjorde Elin i Möllinge blott få bekantskaper, och
sällan sökte hon någon. En väninna hade hon dock förvärvat, och henne
plägade hon besöka, när nöden blev henne för svår.
Väninnan var en gift kvinna, och hennes namn var Kerstin Larsson. Från
första stund fingo hon och Elin tycke för varandra, och umgänget blev
dem lätt, emedan de voro nära grannar.
De båda väninnorna voro jämnåriga, men varandra lika voro de ej. Kerstin
Larsson var mindre till växten, och allting hos henne såg ut att vara
runt och glatt. Rund och glad var hennes figur, runt och glatt hennes
ansikte som hennes skratt. Hon hade lätt för att tala och lätt för att
finna ting i världen att glädja sig åt. Ett naturligt gott hjärta hade
hon också, och ingenting fäste henne mera vid väninnan, än att hon
tyckte synd om Elin och gladde sig åt att kunna vara henne till hjälp.
Allt detta hängde nära samman med, att hon själv var lycklig. Hennes man
var handlande, och hans hus, som låg på samma sida om landsvägen som
Möllinge gård, var stort och glatt. Det liknade ej bondgårdarna, utan
var byggt mera på herrskapsvis. Från vardagsrummet kom man ut på en
öppen veranda, kring vilken vildvinet klängde upp, och nedanför verandan
fanns en välskött trädgård, med fruktträd och bärbuskar och vackra
bersåer. Larsson själv var en man med ett öppet, gott ansikte, ett
prydligt helskägg och ett par ögon, som gärna logo. Munnen log också,
och hans skratt var smittsamt friskt. En smula halt var mannen, men det
syntes knappast, när han gick, och hans hustru hade aldrig skäl att
beklaga sig över detta lilla lyte. Ty frisk och glad var han som hon,
och man kunde se på de båda makarna, att dem emellan var allt, som det
bör vara mellan människor, vilka funnit varandra i kärlek.
Emellan möblerna i rummet sprang redan en liten vacker flicka, som
alltid var fin och ren, men som modern ändå aldrig fann snygg nog, när
det kom främmande. Lilla Greta lekte med far och mor, och föräldrarna
plägade giva varandra varjehanda kraftiga ömhetsbevis, när de nojsade
med flickan. Ty hon erinrade dem om deras kärleks bästa tid, och när de
sågo henne, kände de sig unga och kärleksstarka.
För Elin blev det en lättnad att vila ut i detta hem, där ingen mörk
skugga störde trevnaden, och hon sade ofta, att hade hon icke haft
Larssons att gå till, skulle hon aldrig ha hållit ut. Hon blev också vän
med mannen liksom med hustrun, och hon förtrodde sig till dessa sina
vänner, emedan hon hos dem fann trygghet och vila, och emedan hon ej
kunde annat. För dem berättade hon allt, vad hon kunde berätta, och
Kerstin Larsson var henne en god väninna, ty när Elin själv hade svårt
för att tala, hjälpte henne den andra. Hon gjorde detta, icke av
nyfikenhet för att få veta något, utan emedan hon själv kände sig
lycklig och förnöjd, och emedan hon icke kunde tåla att se andra lida.
Allt hos denna kvinna var nämligen icke så runt och glatt, som det vid
första ögonkastet kunde se ut. Hennes förstånd var klarare än de flesta
mäns, och hennes intryck av människor voro levande och outplånliga. Från
första stunden hon fick veta, att Nils Tufvesson skulle gifta sig, hade
hon förstått, att den, som kom i det huset, skulle bliva olycklig som
ingen. Ty Kerstin Larsson tänkte gärna över andra människors öden, och
det var hennes lust att förstå, hur världen gick sin gång. Inga
Persdotter avskydde hon av instinkt och av hela sitt hjärta, utan att
denna dock gjort henne själv något egentligt ont, men på samma gång
lockade henne den sällsamma kvinnan som något av det underligaste hon
någonsin sett. På de rykten, vilka gingo om förhållandena på Möllinge,
trodde Kerstin Larsson fullt och fast. »Man skall vara blind för att ej
inse det», sade hon, »man behöver ju blott kunna stava och lägga ihop.
Och ser man Inga Persdotter bara en gång i ögonen, måste man väl veta,
att hon är i stånd till allting. Jag ville aldrig vara ensam med henne i
mörkret för aldrig det.» Detta var Kerstin Larssons mening, och om hon
icke uttalade den inför andra, kom detta sig därav, att hennes man
förbjudit henne det och sagt, att med sådant, som man ej vet, skall man
ej bry sig.
Men så träffade Kerstin Larsson Elin och såg genast, hur god hon var,
hur mild och stilla och fin. Som om de känt varandra i åratal, tyckte
hon, att Elins hela väsen låg öppet för henne. Då förstod Kerstin också,
att just en sådan kvinna som Elin var liksom skapad att förtryckas och
pinas ihjäl av en sådan djävul, som Inga Persdotter var. Kerstins hjärta
blev så fullt av ömhet och ömkan på samma gång, att hon nästan ville
falla i gråt, så fort hon såg Elin. Mer än en gång under de första
dagarna av deras bekantskap, kommo tårarna i hennes ögon, så att hon
rent av måste vända sig bort. Och Kerstin lovade sig själv, att allt vad
en människa kunde göra för att hjälpa en annan, det ville hon också göra
för denna stackars unga kvinna, som kommit in i ett sådant ormbo och
icke ens syntes veta, vad hon gick till mötes, mer än ett barn. Och i
denna punkt höll Kerstin Larsson ärligt ord.
Det hände en gång, att Larsson skulle fara bort, och innan han gick,
kysste han först barnet och sedan sin hustru. Då vände sig Elin bort och
brast i gråt. Men när väninnan frågade henne, ville hon ingenting svara.
»Jag gråter, därför att jag icke får vara lycklig som du», sade hon
blott.
Mera yppade hon icke. Ty allt annat kunde Elin berätta för sin vän. Men
detta yttersta, som var hennes värsta oro och för henne som kvinna den
svåraste smälek -- att hennes man försmådde henne -- det kunde hon icke
berätta. Denna hemlighet gömde hon och berättade den under långa månader
icke. Ja, hon tyckte, att hon förr skulle velat dö än att yppa sin skam.
Ej heller kunde Kerstin eller någon annan gissa sig till eller misstänka
sådant.
När därför Elin klagade, att hon ej var lycklig med sin man, sökte
Kerstin ingen annan orsak bakom hennes tal, än den som låg i orden och
fann i dem orsak nog att gråta. Väl visste hon, vad hon tänkte om
förhållandet mellan Inga Persdotter och dennas son. Men aldrig föll det
Kerstin in, att detta skulle kunna vara annat än dött och borta, nu då
en hustru kommit i huset. Det var styggt nog, med det som var. Men när
Elin kom till henne och full av skräck berättade om, hur mannen och
svärmodern utan orsak hade misshandlat henne, då kallade väninnan in sin
man, och båda uppmanade henne då att skriva och berätta allt för sina
föräldrar och påkalla deras hjälp. Då skrev Elin till sina föräldrar
detta brev.
»Kära föräldrar.
Jag får skriva till eder och tala om för er, det var i går kväll, då
Håkan och Anna de reste från mig, så kom jag till att gråta, när de
skulle skiljas ifrån mig, så jag kunde inte följa dem ut på gården, då
kom svärmor in och begynte skälla på mig och räkna upp en hel hop och
sa: »ni kan få skaffa, det jag ska ha, så ska ni snart bli av med mig,
jag behöver inte gå här i vägen», sa hon. Jag har aldrig talt ett ont
ord till henne. Jag får be Far, om ni vill låta mig få de pengar, hon
ska ha, så kanhända flyttar hon härifrån på allvar. Hjälpen mig, så är
ni snälla, för det är inte gott för mig, som jag har det. Det märker jag
nu, efter hon inte kunnat tåla mig dessa få månader ens. Nils kan inte
trösta mig; han tiger stilla, när jag gråter. Jag har kommit i ett
fasligt elände. Om ni vill veta hur många tårar jag spillt på detta
papper, jag gråter både natt och dag, så jag tror, jag gråter mig till
döds. Jag sa till mor, när vi skulle lägga oss: »varför skäller ni på
mig. Jag har ju intet talt er något ont till. Jag grät ju inte, för att
ni kom hem, jag grät för Håkan och Anna, när de reste.» Så krängde hon
åt mig och sa: »så kan du väl säga, vad du gråter för då».
Ni kan ju låta någon gå hit och säga mig, hur ni gör med penningarna.
Mor hon gick i dag bittida till sin mor, men hur länge hon blir där, det
vet jag inte. Jag måste skriva brevet med blyertspenna, för jag har inte
något bläck, och så får jag gå till Larssons och få kuvert. Nu får jag
sluta mitt brev för denna gången med en kär hälsning till eder alla.
Tecknar vänligen
Elin Olasdotter.»
Med detta brev gick Elin, som hon sagt, till Larssons för att få kuvert.
Väninnan läste ock brevet, och när hon läst det, sade hon:
»Till mig berättade du, att du grät, innan du visste, att de skulle
resa.»
»Kanske det var så», svarade Elin. »Jag har glömt det. Allting går ihop
för mig.»
Så funderade hon en stund på, om hon skulle ändra det. Men så sade hon:
»Lägg ihop brevet och låt dem få det, som det är. Jag orkar inte skriva
om eländet en gång till.»
Så gick brevet, sådant det var, till föräldrarna i Kvarnbo. Men där stod
intet om det viktigaste av allt, och Kerstin måste även förebrå Elin,
att hon icke nämnt något om misshandeln.
Men då svarade Elin:
»Kan jag skriva sådant, som bara gör dem sorg? Är det icke nog, med det
som är? Berättade jag om detta, då skulle jag skämma ut Nils inför alla.
Och hur allting är, är han mig kär, och ingen vet som jag, att han
ingenting skulle gjort, om inte hon hade tvingat honom.»
När brevet kom till Kvarnbo, framkallade det ingen bestörtning, men väl
sorg. Så mycket ont hade alla redan hört, att de ej kunde annat än veta,
att Elins giftermål var olyckligt. Men när Ola Persson fick ett sådant
brev från dottern själv, då visste han, att nöden var större, än vad hon
ville vidgå.
Då blev han också den man, han alltid var, då det gällde att ordna
angelägenheter för andra, och utan att grubbla eller sörja länge började
han tänka efter, om det ej fanns någon man, som stode Nils Tufvesson,
mannen, nära, och som kunde passa att vara skiljedomare i denna sak.
Nämndemannen kom då att tänka på, att Nils Tufvesson hade en farbroder,
Bengt Tufvesson, vilken bodde ej långt ifrån Möllinge gård. Till honom
skrev Ola Persson och framställde sin anhållan samt utsatte en dag, då
de båda skulle mötas.
Den dagen blev emellertid ett så rasande oväder, att ingen kunde tänka
på att fara. Men ett par dagar därefter kom Ola Persson åkande till
Möllinge gård, och Elin Olasdotter sände genast bud efter mannens
farbroder. När Ola Persson kom, var han myndig och sluten. Han talade
kort och bestämt, och hans röst darrade aldrig. Det sägs, att han var
den ende man, som någon sett Inga Persdotter frukta.
Mer än en timme sutto de där, Elin och hennes man, Inga Persdotter och
Ola Persson och väntade på Bengt Tufvesson, som skulle komma.
Långsammare har tiden ej gått för många, som väntat.
Lång och mager, som han var, steg Bengt Tufvesson äntligen in i stugan,
och de, som känt den döde Tufve Tufvesson, kunde se, att Bengt liknade
sin broder. Han satte sig sävligt ned och höll sig långt borta från de
andra. Ty han var en fridens man, som icke gärna ville komma i ovänskap
med sin svägerska.
Samtalet började med, att Ola Persson frågade, vartill allt det timmer
skulle brukas, som han vid sin ankomst sett ligga upplagt på gården.
Nils Tufvesson vred sig på sin stol och såg bort till sin moder. Men
Inga Persdotter satt med hopknipna läppar och låtsade icke märka sonens
blick.
»Jag talar till dig, Nils, och till ingen annan», sade då Ola Persson.
Då svarade Nils, att timret låg där för att användas till en stuga,
vilken han tänkte bygga, för att hans moder skulle bo där och kvinnorna
ej längre behöva vara varandra till hinder.
Då tego alla en stund, och till sist tog Ola Persson åter ordet:
»Jag ser hur det är här», sade han. »Du vill ställa det, som om Inga
vore borta, men ändå behålla henne hos dig. Men så är icke min mening.
Bor hon här på gården, blir förhållandet lika fullt detsamma, som det
är, och vi veta alla, att det hittills ej varit gott. Nu vill du, att
jag skall hjälpa dig med penningar, emedan du har skuld och ej kan
hjälpa dig själv. Sådant skulle du ha sagt mig före giftermålet, så hade
kanske mycket varit annorlunda, än vad det nu är. Men nu har detta
skett, och jag vill ändå hjälpa dig, med allt vad jag kan. Men då skall
du sälja din gård och flytta ned åt min trakt. Och Inga Persdotter
stannar här och lämnar dig ensam med din hustru.»
Därpå beskrev Ola Persson en gård, som stod att köpa, samt sade
villkoren för köpet.
»Vill du icke detta, Nils», slöt han, »har du ingenting att vänta av
mig.»
Om detta talades nu länge, utan att någon av de andra, varken Nils
Tufvesson eller hans moder, ville säga rent ut, vad de önskade eller
tänkte. Nils försökte dock till sist beveka svärfadern att göra
villkoren mildare.
Men Ola Persson såg förbi honom åt det håll, där Inga Persdotter satt,
och sade:
»Bestäm dig nu, hur du vill. Eljest vet jag, både var jag skall söka
roten och upphovet, och vad jag tänker göra.»
Hela tiden hade Nils Tufvesson setat inbunden och tyst, och han förstod,
att nu hade han ingen hjälp att vänta från modern. Ty så länge Ola
Persson var på Möllinge, ville hon, att det skulle se ut, som om sonen
handlade ensam i egen sak. Därför kunde Nils heller ej uthärda längre,
utan som om han tänkt på annat och ej visste, varom fråga var, reste han
sig upp och gick tigande ut. Dörren stängde han hårt efter sig, när han
gick.
Bengt Tufvesson, som skulle vara skiljedomare, hade hittills ingenting
yttrat. Men när Nils gick ut, var hans ansikte så förtvivlat, att Bengt
Tufvesson blev orolig, och om en stund reste han sig upp och gick efter
brorsonen. Ty han fruktade, att Nils i ensamheten kunde tillfoga sig
själv något ont.
Nils stod upprätt ute i foderlogen, och hans ögon voro fulla av tårar.
Han visste, att han kunde icke göra, vad svärfadern hade begärt, och han
såg intet slut på det elände, som skulle komma. Han stod därute och grät
över sig själv och över sitt eget liv, och så fann honom farbrodern.
Bengt Tufvesson teg en stund. Så frågade han Nils, varför Elin och Inga
Persdotter kommit i sådan tvist.
Det lät i Nils öron, som om farbrodern velat utforska honom och kanske
visste mer, än han ville säga, och därför svarade han buttert:
»Mor har icke all skuld, ty Elin är också konstig. Hon har gått omkring
och sagt, att hon vill skiljas från mig.»
»Jaså», sade Bengt Tufvesson, »det var ledsamt med detta giftet.»
Då knöt Nils sina händer, och mellan sammanbitna tänder bröt han ut:
»Det hade varit bättre, att det aldrig skett.»
Men som om han fruktat, att han sagt för mycket, tillade han:
»Aldrig flyttar jag dit ned. Aldrig.»
Därvid blev det också, och med oförrättat ärende fick Ola Persson fara
ifrån Möllinge gård. Bengt Tufvesson sade då också farväl och gick. Men
när de tre, som frågan gällde, åter voro ensamma, då började Inga
Persdotter att tala, och de första ord hon yttrade till sonhustrun, voro
dessa:
»Nu vet vi, vad det är, vi ha att tacka dig för.»
Så slutade släktmötet på Möllinge gård, och först dagen därpå gick Inga
Persdotter bittida hem till sitt. Nils följde henne åt, och båda veko av
på den gångstig, vilken på andra sidan om ån viker av ifrån stora
landsvägen.
Denna stig går i en krok runt omkring byn och följer sedan stora
landsvägen, dock på lagom stort avstånd, för att de, vilka där vandra
fram, icke behöva bliva sedda från densamma. Denna stig hade Inga
Persdotter och hennes son redan mer än en gång gått. De följde den ofta,
och när stigen sänkte sig, så att backsluttningen dolde dem för andra,
stannade de för att samtala. Så fortsatte de åter under de låga, mörka
tallarna, vilkas barr dröpo i morgonsolen efter den föregående nattens
regn.
»Jag tror, det syns nu», sade Inga Persdotter, »vilken hustru du har.
Ingen hjälp får du av hennes rika släkt, och ingen vill hon skaffa dig.»
»Jag vånnar, jag vore långt härifrån», genmälde Nils.
»Det vore nog bäst för dig», svarade den andra. »Du är vek och vågar
intet. Varför är det inte jag, som är man, och du, som är kvinna?»
Hon stannade framför honom och såg sig omkring för att övertyga sig om,
att ingen lade märke till dem. Då log hon tyst, och hennes näsvingar
skälvde.
»Då skulle du ha lockat mig, och jag skulle ha följt dig», fortfor Inga.
»Men sedan skulle jag ha tagit makten och visat, att jag var man.»
»Tig, mor», sade Nils, »tig och låt mig vara.»
Han vände sig ifrån henne och gick långsamt vidare. Inga Persdotter
följde honom, och hon talade med livliga rörelser och viskande röst.
»Du är rädd», fortfor hon, »rädd för en kvinna, som inte ens vågar slå
igen. Därför är det bäst, att du kommer bort, och jag får väl hjälpa dig
med det, som med allting annat. Du säljer gården, som Persson vill, så
hjälper han dig både att få betalt och att få en köpare. Men sedan köper
du biljett till Amerika, reser din väg och lämnar mig här. Jaja, det
blir väl inte annat.»
Nils Tufvesson hörde knappast på moderns ord. Han gick i sina egna
tankar, och de sade honom, att bort från detta skulle han aldrig komma.
För sig själv upprepade han det sista modern sagt: »jaja, det blir väl
inte annat». Men han visste ej, vad Inga menat därmed, och medan han
tänkte däröver, dök ett minne upp inom honom, att modern en gång sagt
något om, att de kunde röja Elin ur vägen. När hon sagt detta, och vad
han då själv hade svarat, kunde Nils ej längre erinra sig. Det föreföll
honom blott, som om en lång tid förflutit sedan dess, och att om det
skett och vore över, skulle han få frid.
»Vad har du sagt, mor?» frågade han plötsligt. »Jag vet det inte.»
Inga Persdotter höll honom stilla och ruskade i hans arm, som för att få
honom vaken.
»Har du inte hört, vad jag sagt dig?»
»Nej.»
Då slog Inga Persdotter plötsligt om, och som om hon kunnat läsa sonens
tankar tvärs igenom hans tystnad och förstod, att de nu följde hennes
som aldrig förr, vände hon tillbaka i sina egna tankespår och ljög
djärvt:
»Jag har sagt, att hon måste dö. Dö, så visst som jag lever. Det har jag
talat om hela tiden, medan du gått här och ingenting hört. Jag teg i
går, medan alla andra talade. Men då såg jag henne dö under mina händer,
och jag visste, att jag, som ingenting sagt, var starkare än ni alla,
som talat. Så visst jag går här, vet jag nu också, att det en gång
sker.»
Hon släppte taget om Nils arm. Båda gingo tysta vidare. Men under
tystnaden talade den enes själ ohörbara ord till den andres och talade
så starkt, att Nils trodde allt vad modern sagt. Han trodde, att de ord,
han nu hörde, träffat hans själ, redan när han gick i sina egna tankar
och icke lade märke till moderns ord.
Så fullbordades småningom dag för dag Inga Persdotters verk och för var
dag, som gick, blev Nils sorgsnare och mera bunden.

VIII.