Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 12

fyllde tingssalen, ända ut på gården, visste det ock.
Men vid detta ville ingen röra. Så djupt ligger blygsamhetskänslan hos
vårt underliga, hetblodiga, tröga, lättrörda och långsamt tänkande folk,
att detta ville ingen yppa. Orden lågo på allas läppar, men ingen ville
taga på sitt samvete att vara den första, som sade ut, vad alla tänkte.
Samma outrotliga skamkänsla, vilken band Elins tunga den dag, då hon
satt hos sina föräldrar och klagade dem sin nöd, hindrade nu också dessa
män och kvinnor från att yppa, vad de anade och trodde. Sådant kunde man
icke ropa ut. Sådant kunde icke förkunnas från taken, förhandlas inför
domstol, gå på telegrafens vingar landet runt och läsas i alla
tidningar.
Så långt var det dock nu kommet, att utan att detta blev sagt, kunde
intet mera sägas. Då spred sig, ingen visste hur, i orten det ryktet,
att en dag på sensommaren skulle ting hållas, icke i staden, utan på
Möllinge gård. Det var domaren själv, som bestämt detta. På den plats,
där de båda brottslingarna levat en hel människoålder, skulle tinget
hållas. Just där dådet blivit begånget, i deras eget hem, skulle de
kallas inför samma rätt och förhöras ånyo. Rätten skulle sitta i det
rum, där den mördade Elin stått lik, där skulle stenarna och väggarna
tala till förstockade sinnen, och deras stumma vittnesord skulle pressa
fram den sanning, som sov i det fördolda.
Vid ryktet härom blev det åter rörelse i hela bygden. Som när dådet
först blev bekant, började människorna lämna sitt arbete och besöka
varandra för att rådslå. Dag och natt levde alla i samma spänning. Men
ännu var det ingen, som ville tala öppet om, vad alla anade eller trodde
sig veta.
Men bland dem alla gick en, som visste, att vad de andra endast anade,
måste vara verklighet och sanning. Det var den enda, för vilken Elin
yppat sin nöd. I dessa dagar gick hon och pinade sig med, att nu var det
hon, som borde tala. Gjorde hon icke så, skulle Nils oskyldigt mista
livet, och hon tyckte, att hon då skulle få hans död på sitt samvete.
Länge hade Kerstin tänkt på detta, men nu när rätten skulle sammanträda
på Möllinge gård, blev det, som om allt ryckt henne så pinsamt nära. Hon
hörde en röst inom sig, som eggade och drev, en röst, som ville, att
även det värsta skulle sägas, när ingen annan hjälp fanns. Denna gång
talade Kerstin Larsson ej mycket med sin man. Hon fann det vara orätt
att än en gång driva fram honom. Att han dock förstod, vad hon gick och
grubblade på, det trodde hon i alla fall säkert och visst. Men sovande
och vaken tyckte sig Kerstin se sin döda väninnas sorgsna blick, och det
föreföll henne, som om denna blick bad henne att göra våld på sin egen
blygsel och rädda Nils. Kerstin gick i en stor vånda. Ty det bjöd henne
mot att vara den, vilken skulle träda fram för alla och vittna om detta,
som människor icke vilja nämna vid namn.
Men till sist blev det henne omöjligt att gå längre och tiga. Elin, som
var död, fordrade offret av henne, och en döds vilja måste åtlydas. Ju
mera dagen nalkades, då hon visste, att tinget skulle hållas, desto
omöjligare blev henne allt. Ur stånd att längre bära sin samvetsbörda
ensam, gick Kerstin Larsson en morgon till länsmannens gård.
Kerstin Larsson trädde in i länsmannens ämbetsrum, men det var henne
först svårt nog att komma fram med sitt ärende. Ensam med en man, vilken
hon kände, var det henne dock lättare, än om hon på eget bevåg trätt
fram och utan förberedelse vittnat om detta inför rätta. Och när Kerstin
väl börjat tala, blev henne det hela enkelt och naturligt, som allting
blir, när människorna glömma sig själva, för det som större är.
»Det är så», sade hon till länsmannen, »att något äktenskap mellan Nils
och Elin fanns aldrig. Han gav henne aldrig en smekning, och aldrig var
han mot henne, som en man annars är mot sin hustru.»
Länsmannen studsade och såg skarpt på den talande.
»Hur vet ni det?» sade han.
»Den döda har själv sagt mig det.»
»När?»
»Det var inte en vecka före hennes död.»
Mannen rusade upp och gick fram och åter i rummet.
»De begagnade dock samma bädd», sade han till sist.
»Ja», sade Kerstin. »Det gjorde de.»
»Detta var det värsta, jag ännu hört.»
I dessa ord inlade han hela sin bestörtning och all den fasa, han kände.
Ämbetsmannen var i detta ögonblick borta, och endast människan talade ur
hans mun.
»Det värsta jag i min levnad hört», upprepade han.
Och hans ansikte var färglöst och blekt.
Så bemannade han sig, och tanken på målet och hans egen roll som
åklagare vaknade ånyo inom honom.
»Och allt detta kan ni taga på er ed?» sade han kort.
»Ja», svarade Kerstin Larsson och mötte hans blick.
Då tog länsmannen Kerstin Larssons hand i sin och tryckte den kraftigt.
»Ni är en bra kvinna», sade han. »Det här har inte varit roligt för er.»
Kerstin Larsson såg brydd ut vid berömmet, men hon drog icke tillbaka
sin hand.
»Jag vill inte bli inblandad i detta mer än nödigt är», sade hon.
Det lovade länsmannen, och därmed gick Kerstin Larsson hem till sitt.
Där berättade hon för sin man, vad hon gjort. Och mannen var stolt över
sin hustru. Men säga henne det, ville han icke.
Så kom den dag, då tinget skulle hållas, och tidigt på morgonen hämtades
Inga Persdotter och Nils Tufvesson, en var i sin cell. Den ena visste
icke av den andra, ej heller visste någon av dem, vart de skulle föras.
Först rullade den ena kärran ut, och en stund senare den andra.
Fångvaktarna voro befallda att köra på olika vägar, så att fångarna
under vägen icke skulle få tillfälle att se eller tala med varandra. Men
vare sig de tagit fel om tiden eller vägen, hände det sig dock så, att
där två bivägar mötas, kommo de båda skjutsarna mitt emot varandra.
Sedan var ej annat att göra än att låta vagnarna följas åt.
Så åkte nu Inga Persdotter och Nils Tufvesson åter till Möllinge gård.
På kända vägar foro de, och snart visste båda, vart resan gick. När de
nalkades det gamla hemmet, vände sig Nils Tufvesson, som for i den
första kärran, om och försökte se på sin moder. Men han kunde ej fånga
hennes blick. De tunga ögonlocken hade fallit ned, och hennes ansikte
var orörligt. Med en suck satte sig Nils åter till rätta i sätet, och
som han blickade framåt, såg han, att vägen var full av folk. De gingo i
skockar eller två och två. Det såg ut, som när man en söndagsmorgon
nalkas en kyrka. Utan att tala, stilla och allvarliga, skredo dessa män
och kvinnor framåt, och Nils kände dem alla. Men han vågade icke lyfta
sitt huvud. Ty han fruktade att möta kalla blickar, vilka nyfiket skulle
mönstra honom eller förläget glida undan för hans. Men när Inga
Persdotter såg folket, höjde hon sitt huvud, på det att ingen måtte
kunna säga, att han sett henne nedböjd. Hon mötte ingens blick, men hon
for in på gården, så lugnt, som hade hon endast varit bortrest och
återvänt hem.
»Tror de, de här ska fånga oss bättre?» sade hon till fångvaktaren, när
hon steg ned.
Belagd med handbojor fördes Inga Persdotter ned i källaren, där Elins
döda kropp blivit funnen, för att sitta där, till dess att hennes tur
kom att kallas in för rätten.
Inne i salen var denna redan samlad, och en underligare rättegång har
ingen sett. De, som sutto i rätten, kunde icke frigöra sig från känslan
av det ohyggliga, som själva platsen, där de voro församlade, gjorde
dubbelt plågsam. Domaren såg orolig ut, och åklagaren bet sig gång på
gång i läppen och såg i sina papper, som hade han glömt något. Vittnena
fyllde rummet, vilket var alltför trångt för att kunna giva plats åt
alla, som ville komma in, och åhörarna hade därför skockat sig omkring
fönstren, vilka för värmens skull stodo öppna. Bland dem härskade en
upphetsning, som ingen kunde giva ord. Den kändes av alla, delades av
alla och meddelade sig överallt. Så blir det gärna, när människor komma
samman i flock. Vare sig det sker till gott eller ont, så smitta
människors tankar varandra. Det är ögonen, som tala, ansiktena, som få
liv. Åtbörder, vilka ingen vet sig göra, och ingen minns sig hava sett,
föra sitt stumma språk, när munnarna tvingas till tystnad. Och det är
mer än detta. Allt, vad vi icke känna i människosjälens djup, allt
detta, om vilket vi veta så föga, kommer på ett hemlighetsfullt sätt i
rörelse. Det är detta, som kan göra en tystnad mellan människor rik
eller ljus, liksom våldsam och förfärlig. Här voro tusen tankar,
stämningar, önskningar och viljor utan ord blandade om varandra. De
kämpade och stego. Som osynliga vågor fyllde de luften, och de
skräckfyllda ansikten, vilka uttryckte och togo intryck av allt detta,
sade dock intet av allt det förfärliga, som var.
Nils Tufvesson går genom vardagsstugan in i salen, som i hans öron ännu
genljuder av psalmens ord, vilka tvingade honom till bekännelse. Där
stannar han inför rättens bord, och omkring honom på golvet uppstår,
trots trängseln, ett litet tomrum, emedan ingen vill komma honom nära
och störa honom. Människorna skygga ej för honom, men för allt det, som
nu måste fylla hans själ. Allas ögon äro riktade på hans ansikte, och
domaren dröjer med att börja förhandlingarna, liksom tvekade han att
höja sin röst inför allt det, vilket här talar.
Som Nils står där, ryggar han tillbaka. Allas blickar följa hans
rörelser, och de, som stå långt bort, höja sig på tå för att kunna se
bättre. Vad är det? Varför brister mannen i gråt? Vad har hänt?
Det är ingenting märkvärdigt alls, som hänt. Det är bara en hund, som
länge varit utan herre. Han har sovit i foderlogen, där dörren stått
öppen, och under långa månader har han sökt sig mat i granngårdarna, var
han kunnat. Han har väckts till nytt liv av, att gården varit full av
folk. Nu har han funnit sin husbonde. Därför hoppar han upp på Nils och
tjuter av glädje.
Och Nils böjer sig ned och smeker hunden, medan tårarna strömma från
hans ögon.
»Du är den ende, som ännu vill känna igen mig», säger han.
Och så tyst är det runt omkring honom, att hans ord, som komma lågmält,
höras av alla.
»För bort hunden», säger domaren.
Och hans röst darrar.
Men på en blick av Nils ändrar han sig, och hunden får stanna kvar. Som
trogen vakt sitter han vid husbondens fötter och rör sig icke.
Så börjar förhöret, vittnena kallas fram, och brev läsas upp. Nils föres
bort, och hunden följer honom ned i källaren, där ekot längesedan dött
av hans tjut inför döden. Inga Persdotter kommer in, och allas spänning
förnimmes som en suck, vilken kommer från folket, som fyller fönstren
och huvud vid huvud täcker åkern därutanför. Den häftiga rörelsen
sprider sig in över salen, där rätten sitter. Och som allas blickar
träffa henne, syns det, att hon är förändrad. Hennes ansikte är utan
rynkor som förr, och hennes blick har samma glans, när hon lyfter de
tunga ögonlocken och ser upp. Men håret har grånat på dessa månader.
När hon kommer in, se alla, hur Elins fader betraktar henne. Ola Persson
har blivit gammal och böjd, och sorgen har grävt fåror i hans panna och
kring hans mun. Men när hans blick faller på Inga Persdotter, vitna hans
läppar, och han ler ett styggt, hårt leende, som icke är hans eget. Så
hatfullt trodde ingen, att nämndemannen kunde blicka på någon.
Men när Nils Tufvesson och hans moder på en gång äro närvarande, då se
alla, hur även deras blickar mötas. Inga Persdotter fäster sina ögon på
Nils och fångar hans, medan sonens blick sjunker i hennes. Så länge båda
tillåtas vara inne, stå de så, och denna hängivenhet utan gräns, som
ingenting skyr, och som intet kunnat dämpa, ökar den underliga skrämsel,
som fyller rummet.
Vittnen kallas in och förhöras. Frågor ställas, och svar givas. Hela den
mörka sagan, som alla känna så väl, berättas ånyo. Men det är icke
längre samma historia, som alla förut ha hört. Den har helt plötsligt
blivit ny. Det är som en tavla, vilken fått sin rätta ram, som ett
ansikte, vilket man sett i mörkret och sedan plötsligt möter i fullt
dagsljus. Allt har blivit skarpt, förklarat och nytt. Det är väggarna,
som tala, golven, som genljuda av allt det, vilket trampat dem och
tyngt, själva de gamla rummen, som fått liv och vittna med människorna i
det brott, vilket ännu ingen bekänt. Som en rysning bemäktigar sig alla,
vilka taga del i denna oförgätliga dags händelser, uppskakade och bleka
följa människorna, vad som inför deras ögon utvecklar sig och sker. Ty
brottet har blivit levande igen och begåtts öppet, så att alla kunna se
det. För första gången kan någon märka, att Inga Persdotters ansikte
blir oroligt. Hennes ögon se sig skygga omkring, och hennes kropp ryser.
Varför rygga människorna så plötsligt? Varför stängas fönstren? Varför
avlägsnas alla, utom de anklagade själva och de vittnen, som skola
höras?
Alla ana det, men icke ens nu vill någon säga det högt. Först när
domarens klubba fallit, och rättegången för dagen är slut, veta alla vad
som förefallit. Åter stiga Nils Tufvesson och Inga Persdotter upp i var
sin vagn. Åter fara de ut på landsvägen och tillbaka mot staden. Efter
den första vagnen springer en herrelös hund och skäller av glädje, att
han funnit sin husbonde.
Men bland mängden av människor sprider sig underrättelsen om, att det
yttersta ordet i denna sak blivit sagt. Åklagaren har ställt den frågan
till Nils, om det är sant, att de tilltalade bedrivit otukt med
varandra.
Men Nils står fast i det sista. Han förnekar allt, som kan kasta en
skugga på modern. Vad han bekänt, vidhåller han, men därutöver erkänner
han intet.
Detta vet mängden, som väntat till sista timmen på Möllinge gård.
Långsamt skiljas människorna åt för att söka sig var och en åt sitt
håll. Deras oro är icke stillad. Ännu grubbla de över det öde, som
fängslar deras inbillning och deras skräck, och de veta intet.
Men när nästa underrättelse kommer från staden om Inga Persdotter och
hennes son, då har rätten setat ännu en gång, och då har utslaget
fallit. Det var beledsagat av många ord och en lång utredning, såsom
utslag i en rätt äro. Men domen lydde så, att Nils Tufvesson och jämväl
Inga Persdotter skulle mista livet för mord.
Hur var detta möjligt? Hade Nils äntligen talat? Eller hade Inga
Persdotter bekänt?
Först sent fick någon veta sammanhanget. Ty intetdera hade inträffat.
Nils hade icke talat, och ej heller hade Inga bekänt. Men att Inga
Persdotter utan bevis kunde bliva dömd livet förlustig, det gick så
till, att domaren under hand försäkrade sig om bisittarnes mening. Ty
själv kunde han, som var en lagens väktare och tolk, icke döma henne
emot lagen. Men när de andras mening blev honom känd, lät domaren
överrösta sig av nämnden. Och bisittarne, vilka ej voro i lika grad
bundna av lagens bokstav, fällde ensamma domen.

X.
På Nils Tufvesson verkade uppläsandet av denna dom, som om en stor
oförutsedd olycka hade drabbat honom. Han kunde icke förstå detta.
Modern var dömd till samma straff som han själv. Och dock hade ingen av
dem båda erkänt hennes delaktighet i brottet. Själv hade han icke röjt
henne. Hur kunde då detta ske?
»Gud vill icke låta mig lida för henne», tänkte Nils. »För mig skulle en
sådan nåd hava varit för stor.» Aldrig tänkte han på, att moderns brott
var för stort att lämnas ostraffat. Hos Nils kunde aldrig en sådan tanke
uppstå. Ty någon annans brottslighet än sin egen kunde han icke se.
Men Inga Persdotter gick med rastlösa steg fram och åter i sin cell, och
alltmera slutet och oåtkomligt blev hennes ansikte. Hon unnade sig ingen
vila, visade till och med maten ifrån sig. När hon trodde sig osedd, såg
fångvaktaren genom det lilla fönstret på cellens dörr, att hon stod
stilla på golvet med krampaktigt slutna händer, och att hennes mun sakta
rörde sig, som om hon talat. Men hon talade ej. Hon kved lågt och sakta,
som hon gjort de dagar, då hon beslöt, att Elin Olasdotter skulle dö.
Vem vet, vad hon tänkte? Vem vet vad det var, som bevekte henne? Var det
tanken på, att hon dock måste dö, och att hennes kamp för livet icke
hade nyttat henne? Hade allt nu blivit henne likgiltigt, då detta sista
hopp slog fel? Eller ville hon, när stunden kom, dock rädda sonen? Blev
det henne för tungt att veta, att han offrade sitt liv för hennes skull?
Måhända trodde hon, att sonen var för ung att drabbas av så hårt straff,
som livets förlust. Kanske framhärdade hon i att neka, därför att hon
trodde: »Hans liv vill ingen taga. Annat är det med mig.» Kanske bröts
hennes motstånd som ett rö, när detta sista hopp slog fel, och dödsdomen
lästes upp. Kanske älskade hon dock Nils, tygellöst, ofattbart, utan
gräns.
Ingen har någonsin fått veta detta. Ty för ingen yppade Inga, vad som
drev henne att ändra beslut. Blott cellens tomma väggar och de ögon, som
stulo sig till att se, förtrodde hon sin själs kamp.
Men en morgon i gryningen bad hon att få tala vid fängelsedirektören,
och när denne senare på dagen kom in i hennes cell, då bekände hon, att
hon varit Nils behjälplig med att begå brottet, och att hon avvetat det.
Denna bekännelse uppsattes skriftligen, och Inga Persdotter
undertecknade den med sitt namn.
Men de, som sågo henne dessa dagar, kunde märka, att ännu hade hon icke
fått lugn. Endast den första natten sov hon. Redan följande dag började
hon vandra fram och åter på golvet som förut. Åter smög sig fångvaktaren
till att betrakta henne. Åter såg han, hur hon stod stilla eller gick
fram och åter, medan fingrarna slöto sig som i kramp, och läpparna rörde
sig som om hon talat.
Prästen, som sökte henne, avvisade hon.
»Ni säger, att jag mördat», sade Inga Persdotter. »Vad vill ni med mig?
Mörda mig, vill ni. Alla vilja mörda mig. Alla vilja bli mina bödlar.»
Bekännelsen, som Inga Persdotter undertecknat, hade skickats till
hovrätten, och hovrätten fann, att därmed var allt förändrat. Befallning
utgick, att målet skulle upptagas på nytt. Och domaren i häradsrätten
log i sitt skägg. Ty han såg blott, att hans list hade lyckats, och att
dödsdomen tvingat den hårda kvinnan till bekännelse.
Åter sammanträdde då häradsrätten, och åter stod Inga Persdotter inför
sina domare. Andlösa väntade alla på den bekännelse, som nu måste komma.
Då började Inga Persdotter att tala, och hennes ögon betraktade de
sittande, som ville hon njuta av deras fruktan och sin egen makt. Lugn
och viss på sin sak stod hon och berättade allt så, som det verkligen
skett. Blott när hon kom till själva mordgärningen, höll hon inne. Det
var, som om hon tänkt på sin son och erinrat sig, hur han stigit fram
och tagit hela skulden på sig. Hon ville ej vara sämre än han.
»Det var jag, som ville hennes död», sade hon. »Det var jag, som fick
tanken och tvang honom att vilja som jag. När han var ute, och Elin sov,
gjorde jag gärningen ensam. När han kom in, var hon redan död. Då
hjälpte han mig att ställa det så, att ingen behövde få veta något. Men
ingen annan har slagit Elin än jag.»
När dessa ord blivit sagda, kände alla det, som om livet plötsligt
blivit lättare att leva. Ola Persson slog ihop händerna över sitt huvud
och log och grät som en vansinnig. Med vacklande steg följde Inga
Persdotter fångvaktaren, vilken följde henne tillbaka till cellen.
Där sjönk hon ihop och ville ingenting mera säga. Nu var allt slut. Nu
hade hon böjt sig för människorna. Som ett djur hade de jagat henne i
nätet och fram till detta. I detta nu ångrade hon, vad hon sagt, och
blygdes däröver som över sin enda svaghet.
När Nils sedan fördes inför rätten, sade honom domaren, att nu behövde
han icke längre taga det på sig. Nu hade Inga Persdotter bekänt, och
alla visste, att hon var en mörderska.
Nils trodde, att detta var en snara, i vilken man ville locka honom, för
att han skulle förråda modern, och han svarade därför:
»Mor kan inte bekänna, det hon aldrig har gjort.»
Då slog domaren på papperen, som lågo vid hans sida, och där skrivarens
bläck ännu icke torkat. Han slog hårt, så att papperen rasslade mot
varandra.
»Det står här», sade han myndigt.
Men Nils tvivlade ännu och begärde, att vad modern sagt, måtte uppläsas
för honom.
Då lästes bekännelsen upp, och under det den lästes, sjönk Nils samman.
Hans knän skälvde under honom, så att han måste sätta sig ned, och tunga
tårar droppade från hans ögon. Ingen, som såg honom då, tyckte sig hava
sett en man, så pinad av sorg.
»Har hon bekänt?» mumlade han. »Att hon ändå har bekänt!»
Hela hans kropp vaggade fram och åter, och det såg ut, som om han glömt
sig själv och alla, glömt, var han var, och att främmande ögon
betraktade honom.
»Stackars mor», ropade han högt. »Stackars mor! Varför fick jag icke
lida för dig?»
Nils hörde icke längre, vad domaren frågade honom, visste icke själv,
vad han sade, svarade blott ja till allt och ändrade i moderns
bekännelse intet.
Först när han blev ensam i sin cell, märkte han, att modern nu i stället
tagit all skulden på sig, att rollerna voro ombytta, och att hon nu
skulle få lida för honom. Då led Nils på nytt av ångest, att hela hans
lidande under de långa månaderna varit fruktlöst. Men på samma gång
kände han sig lättare om hjärtat. Ty nu såg han för första gången klart,
att hans eget lidande var honom nog. Och han visste, att människorna,
som han lämnat, ej längre behövde döma honom för annat, än vad han
verkligen gjort.
Under de rättegångar, som nu följde, ändrade Inga Persdotter i sin
bekännelse, och Nils Tufvesson ändrade i sin. Detta skedde flere gånger.
Den ena syntes ångra, att hon sagt för mycket, och den andre, att han
icke bekänt nog. Så stridde dessa båda, vilka aldrig träffades och
aldrig bytte ett ord, om vad som var sant, och vad som icke var. Allt
detta, som inbördes stred mot vartannat, togs till protokoll och skrevs
upp. På grundvalen därav föll äntligen domen.
Men vad som var verklighet i de hemska detaljerna, och vad som icke var
verklighet, det fick ingen veta. Måhända visste de anklagade detta ej
längre själva. Så länge hade de ruvat över det gräsliga, som skett, och
så hemskt hade cellens ensamhet verkat, att inbillningens och
verklighetens trådar omärkligt flätade sig in i varandra. Så likgiltigt
blev dem också allt, att de till sist bekände så, som de inbillade sig,
att rätten ville hava det.
Därför kom sanningen aldrig fram, och dock visste alla, att den dom, som
fälldes, var rättvis. Det var ingen, som önskade, att Inga Persdotter
skulle få nåd; bland folket i trakten, där hon bragt nesa och skräck,
var hennes dom fälld. De kände ej ett högre lagbud än budet om liv för
liv, och de andades alla lättare, när de visste, att ingen nåd för den
längesedan dömda fanns. Om Ola Persson berättades det, att han under
denna tid varit sådan, som ingen förut sett honom eller trott sig skola
få se. Han, vilken alla kände som rättvis och mild, blev mager och böjd
av sitt hat, och i omättligt raseri ingav han ansökan om, att det måtte
tillåtas honom att vara närvarande, när den hatade kvinnan ändade sitt
liv. Han gjorde detta, emedan han erfor lust att själv se henne pinas
och hennes blod flyta. Och han kände sig kränkt i sin rättmätiga vrede,
när hans ansökan icke kunde beviljas.
Det var blott en, som sörjde Inga Persdotters öde, och denne ende var
Nils Tufvesson, hennes son.
»Ingen vet, vad hon har lidit», sade han. »Ingen vet det.»
Nils kunde säga så, emedan han böjt sig under det öde, som han burit
från moderlivet, och emedan han aldrig kunde tänka eller se, att han
själv hade något att förlåta.
När trumvirveln gick på fängelsegården, och Inga Persdotters dom lästes
upp, då gick det dock som en ny känsla genom alla dem, vilka stodo i
väntan på, att hennes stund skulle komma.
Inga Persdotter trädde in på gården, och hennes ögon föllo på den låga
stupstocken framför henne. Utan att taga sin blick från den plats, där
hon skulle lägga ned sitt huvud, och avvisande andras stöd in i det
sista, stod hon ensam bland alla dem, vilka ännu tillhörde livet, och
hon darrade ej. Ingen kunde se, att hon fruktade för mörkret, som skulle
komma, och när hucklet togs från hennes huvud, sågo alla, att hennes hår
nu blivit alldeles vitt.
Som hon stod där, var hon en gåta, och gåtan var ej löst därmed, att
bödeln tog hennes liv. Så stort var Inga Persdotters brott, och så
mäktigt hennes öde, att den mänskliga rättvisans största kraftyttring i
jämförelse därmed föreföll ringa och vanmäktig. Den blev till en hädelse
mot de okända makter, vilka kasta sina mörka skuggor över allt levande
och det, som bortom råder och styr.
Mer än en blygdes över sig själv och vände bort sina ögon.
Utan att hava ångrat, och utan att hava yttrat en önskan angående det
liv, hon skulle lämna, besteg Inga Persdotter den tröskel, som leder
till evigheten. Blott när hennes hals rörde vid stupstocken, undslapp
henne som en gärd åt kroppens svaghet en ordlös kvidan.
Hon tog sin egen gåta med sig och gick.

XI.
Möllinge gård ligger öde.
Den blev såld till främmande, och jorden brukas ännu. Ty den var god och
väl skött. Släkten efter släkten hade arbetat med den och låtit den giva
skördar, till dess att en gång ofärden kom. Trädgården, som en gång bar
rikt med frukt, och där jordgubbarna glödde röda under de mörkgröna
bladen, är skövlad och förvandlad till tobaksland. Men det gamla huset
står öde.
Det står öde, därför att ingen vill bo där. Ingen vill få till ständigt
grannskap minnena om den onda modern, vilken förledde sin son och tvang
honom att mörda sin hustru. Ingen kan stå ut med att dag för dag och
natt för natt höra väggarna tala och lyssna till nattens sagor om det
mörka dådet, om vilket sanningen aldrig kom fram.
Den sista, som bott där, var en herrelös hund, vilken dag och natt sökte
sin husbonde. Om nätterna plägade han stå och tjuta på gården, och de,
som gingo förbi, hörde honom. Då var det en barmhärtig man, som lockade
hunden med sig hem och sköt honom.
Sedan dess har gården stått tom. Spindlar och råttor äro dess
innebyggare.
Men om Nils Tufvesson går den sägen, att en gång när han suttit ut sitt
straff och fått kunglig nåd, som livstidsfångar få till sist, om de
uppfört sig väl, då skall han komma tillbaka. Det blir tungt för honom
att komma. Men han känner ingen annan trakt än sin hembygd, och någon
annan plats på jorden att ty till äger han icke. Därför måste han komma
till sin egen bygd.
Men när han då kommer, är han välkommen, och förbannelsen är lyftad från
hans huvud. Ty honom har ingen dömt av dem, som kände honom, och ingen
av dem skall tveka att räcka honom sin hand.
Mer än hans gärningar värda voro, har han icke lidit. Men den, som lärt
att se uppåt, vet, att det finns något, som tindrar och lyser, högt över
gärningarna.