Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 03

jungfru Elin ville komma hem till honom en dag, så skulle han visa henne
hennes man. Hans Niklasson svor på, att vad han sade var sant, och att
hon kunde lita på hans ord. Och Elin Olasdotter gjorde honom till viljes
och kom. Hon gjorde detta, utan att mena något allvar därmed, och hon
tänkte icke vidare över sitt förehavande, när hon en lördagsafton tog
vägen över ängarna till Hans ungkarls stuga. Då såg hon för första
gången Nils Tufvesson.
Elin började bliva eftertänksam, först när hon anade, att det var mera
allvar i detta, än hon trott, och när hon satt i stugan, och Hans
Niklasson reste sig upp och gick ut, lämnande de båda unga ensamma, då
kände hon som en tryckning för bröstet och önskade, att hon vore långt
därifrån. Men Nils rörde sig icke från stolen, där han satt. Kraftig och
stilla satt han, som han suttit, han flyttade sig icke närmare för att
omfamna Elin och sade henne intet av allt det, som unga män bruka säga
till flickor. Ej heller såg han på henne, mera än han hade gjort, innan
de blevo ensamma. Han yttrade blott några alldagliga ord, vilka han
måste säga, för att tystnaden ej skulle bliva för tryckande, och han såg
lättad ut, när Hans ungkarl om en stund inträdde. Men just detta tyckte
Elin om, ty det gjorde henne liksom tryggare. Och när hon gick ensam
hem, var hon tacksam, för att Nils icke gjorde henne sällskap.
Vad som skulle följa på denna dag, visste Elin Olasdotter icke. Men
ehuru ingen talat ett ord om giftermål, kände hon sig dock bunden.
Oupphörligt såg hon framför sig den storväxte mannen med den tungsinta
blicken under de underliga ögonlocken, vilka skuggade så djupt ner. Elin
trodde, att det var hennes dröm, som tagit gestalt. Och inför denna
tanke överfölls hon av en underlig rysning.
Var det möjligt, att han hade kommit, han, som hon väntat så länge?
Som Elin gick vägen fram stannade hon, och ännu en tanke slog ner i
henne:
»Skulle detta vara kärleken? Detta, att hon kände sig så beklämd, så
rädd, så fylld av en förutaning som om något rysligt, vilket hon gick
till mötes?»
Elin kunde icke reda sina tankar. Mer och mer tyckte hon, att vad som
skett liknade hennes dröm. Därför gick hon bort från vägen och inåt
ängen, där lönnarna gåvo skymning under unga, ljusgröna löv. Där satte
hon sig ned, och hela hennes själ var i uppror. Hon visste ingenting.
Platt ingenting visste hon om det, vilket hon nu kände sig skola gå till
mötes. Varför hade ingen sagt henne något? Och varför hade hon aldrig
kunnat fråga? I tyst ångest satt hon och lyssnade inåt på sig själv, som
hade hon hoppats, att ur djupet av hennes själ skulle ett svar komma.
Men svaret kom ej. Hennes instinkt sov, och själv kunde hon icke väcka
den.
Då såg hon åter den främmande mannens blick. Den var så instängt sorgsen
och på samma gång så blid, att Elin tyckte sig börja förstå. Hon tyckte,
att den berättade, hur han var ensam som hon, ingen hade varit honom
god, ingen hade givit honom en smekning. Inbunden och tyst hade han
blivit, emedan han längtade efter någon att älska som hon. Ur denna
tanke brann som ett ljus, vilket lyste upp i hennes mörker. Hur skulle
det vara, om denne främmande man lutade sig ned över henne? Skulle hon
icke sträcka ut sin hand och smeka hans hår? Som Elin tänkte så, blev
allt henne så nära, som hade det underbara redan skett. Då stockade sig
blodet kring hjärtat och hennes kinder brunno. Hon steg hastigt upp, och
vred på sig själv och sina egna tankar, gick hon vägen hemåt med så
snabba steg, som ville hon fly någon.
Tyst och stilla skrider livet fram för de människor, vilka leva inåt.
Tyst och stilla fullbordas deras öden, utan att någon synes ana, det som
sker. Elin kände detta, och hela natten låg hon vaken, kämpande med en
underlig fruktan, att hennes framtid, utan att hon visste huru, nu var
bestämd. Hon kände, att om Nils begärde henne, skulle hon aldrig kunna
säga nej. Men hon trodde dock ännu icke, att hon älskade honom.

II.
Under de närmaste dagarna tänkte Elin Olasdotter dock icke mycket på
denna tilldragelse. Hon var glad, att allt hade gått så lätt över, och
undrade i sitt stilla sinne, hur hon kunnat taga allting så allvarligt.
Men några dagar senare kom Ola Persson in i köket och bad att få tala
med sin dotter. Elin följde honom ut, och genom förstugudörren, som stod
öppen, såg hon, att Hans Niklasson gick bort ifrån gården. Med ens
förstod hon allt och blev kall och stel.
»Hans Niklasson har sagt mig, att Nils Tufvesson i Möllinge önskar dig
till sin hustru», började fadern.
Och som alltid, när han nämnde något av stor vikt, darrade hans röst.
Elin hade helst velat springa bort och gömma sig. Så hjälplös kände hon
sig inför det, som nu skulle komma. Men hon vågade icke visa, hur
upprörd hon var. Därför stannade hon kvar, och då hon trodde, att fadern
väntade, att hon skulle svara något, sade hon sakta:
»Jag har hört det.»
Ola Persson hostade och tog sig om skägget. Han höll mera av Elin än
sina andra barn. Ty han visste, att hon liknade honom själv mest. När
han nu såg dottern stå nedböjd framför sig och hörde, att hon hade svårt
för att tala, tyckte han, att det icke skulle vara lätt att gifta bort
henne och mista henne i hemmet.
»Jaja», sade han därför. »Det måste ju så vara. Någon gång skall väl du
få ditt eget, du som andra.»
När han sade detta, tänkte han på, om han icke skulle sträcka ut sin
hand och klappa dottern på axeln. Men han kom sig icke för, och emedan
han icke ville visa sin rörelse, gjorde han sin röst hårdare, än han
ville när han frågade:
»Har du något emot, att Nils kommer hit en dag och talar vid dig?»
Elin såg upp, och i faderns röst tyckte hon sig höra en förebråelse
över, att hon ännu icke var gift. Hon trodde, att han ej längre ville
behålla henne hemma, utan helst önskade henne bort, och då tyckte hon,
att om det så var, kunde hon aldrig stanna hos sina föräldrar. Nu hade
Elin glömt sina drömmar, nu såg hon blott verkligheten, så mycket hon av
den förstod. Hon rätade upp sig och såg fadern i ögonen. Så väl dolde
sig båda för varandra, att ingen anade, vad den andre gömde.
»Han må gärna komma», sade hon.
Då nickade Ola Persson långsamt, vände sig om och gick in till sin
hustru. Där talade han om, vad som hänt, och de båda makarna räknade
över, hur mycket de skulle kunna giva sin dotter i hemgift.
Men Elin gick upp på sin kammare, som låg på vinden, och stängde sig
inne. Där satt hon och såg ut genom det lilla fyrkantiga fönstret, hörde
fåglarna sjunga och såg på äppelträden, som ännu stodo i blom, emedan
våren kommit så sent. Varför såg hon icke allting i dag så, som hon
förut hade gjort? Varför gladdes hon ej, att hennes önskan fyllts och
hon äntligen fått någon, som hon kunde älska? Allt detta var som struket
ur hennes själ, och Elin tänkte blott med ångest på, huru svårt det
skulle bli att lämna denna omgivning, som hon kände så väl, och komma ut
ibland främmande. Det kom henne för, som hörde hon icke hemma på någon
annan plats än just här. Och det blev henne så bittert, att ingen fanns,
som nu ville hålla henne kvar. I den gamla askens stam, som var ihålig,
såg hon starhonan flyga ut och komma tillbaka. Hon kunde se något röra
sig därinne i mörkret, och hon visste, att det var ungarna, som gapade
efter mat. Men de skulle också bli stora, flyga ur bot och hjälpa sig
själva. Sedan skulle ingen sakna dem. Så underligt allting kunde vara
för människor, tänkte hon, så underligt ensamt. Då hörde hon något, som
kom henne att lyssna. Vad var det? Det kom långt bort ifrån ängen. Det
var göken, som gol. Det var i norr, och det betyder sorg. Det skrämde
henne ej. Hon tyckte blott, att det passade så väl, till vad hon nu
kände. Och hela tiden tänkte hon på, att fadern säkert ville, att hon
skulle bort ur hemmet. Eljest hade han icke talat så kort och skarpt.
Men när hon sedan samma dag talade vid modern, sade Elin, att hon var
nöjd, och att hon trodde allting skulle bli bra.
Så blev det avgjort, att Elin Olasdotter skulle gifta sig, och dock var
det ingen, som av hjärtat önskade detta mer än Hans ungkarl, vilken fick
penningar därför både av Inga Persdotter och nämndeman Ola Persson. Ty
så leker livet stundom med människorna, och det ser ibland ut, som om
allt samverkade, blott för att det, som är förut bestämt, skall gå i
fullbordan. Men allt det, som sker, se vi människor aldrig, och blott
litet veta vi.
Nils Tufvesson kom en dag, det var midsommar, och säden stod grön. Han
kom åkande för egen häst, och när han steg in i huset, undrade Elin, hur
det kunde vara möjligt, att hon så genast kände, att honom hörde hon
till.
Han stannade endast en dag. Men då blev det bestämt allt, vad Elin
skulle föra med sig i boet. Det var kläder och linne, sängkläder och en
myckenhet möbler. Så var det ett tusen femhundra kronor, som Nils
Tufvesson skulle erhålla för att därmed lösa ut sin moder ur boet. Dem
erbjöd sig Ola Persson att strax betala, men Nils Tufvesson förklarade,
att därmed fick anstå, emedan han för tillfället icke var i behov av
penningar.
Under allt detta kände sig Elin nöjd och glad. Hon fann, att allt var,
som det borde vara, och det var henne en lättnad att veta, att hon icke
längre behövde ligga sina föräldrar till last. Även var hon dem tacksam,
att de sörjde för henne så väl, och då hon icke ville tänka ont om
någon, sade hon till sig själv, att det säkert icke var mer än rätt, om
hennes föräldrar nu önskade henne väl gift. Ty ingen kan finna sig i att
för beständigt få försörja fullvuxna barn. Nils Tufvesson tyckte hon om,
och hon var honom tacksam, för att han lämnade henne ifred och så litet
talade till henne. Blott när de blevo ensamma, kände sig Elin beklämd.
Då föreföll det henne, som om Nils liksom blev en annan, och hon önskade
sig långt bort.
På sensommaren skulle Elin enligt gammal sed besöka sitt blivande hem,
så att hon icke efter bröllopet skulle komma dit som en främling. Nils
Tufvesson kom själv och hämtade henne. Han hade ett vackert åkdon, och
det var förspänt med två hästar.
Under vägen hände det, att den ena hästen blev skrämd och var nära att
falla i sken. Den andra blev också orolig och föll in i galopp. Elin
blev då rädd. Ty hon kunde aldrig sitta lugn, när hon åkte efter oroliga
hästar. Så länge faran stod på, behärskade hon sig, men när allt var
över, och hästarna åter stillsamt travade vägen fram, började hon gråta,
emedan skrämseln fick makt med henne efteråt. Utan att tänka på, vad hon
gjorde, flyttade hon sig närmare Nils och lade sin hand på hans arm,
emedan detta lugnade henne, så att hon åter kände sig trygg. Men som hon
satt så, blygdes hon över, vad hon hade gjort, och hon kom att tänka på,
att Nils ännu icke hade vidrört henne. Hon kände, att hon blev röd, och
full av blygsel tog hon bort sin hand och flyttade sig ifrån honom. För
första gången önskade Elin, att Nils skulle lägga sin arm om hennes liv;
och när han det icke gjorde, vågade hon icke längre se på honom. När hon
till sist förstulet vände sin blick åt sidan, såg hon, att Nils satt där
och såg stelt framför sig, samt att hans ansikte var grått och vitt.
Då steg inom henne en flod av ångest, så stark, att hon tyckte den ville
dränka henne. Så satt hon, utan att veta, varför hon blygdes, och varför
en sådan vånda plågade henne, ända till dess att Nils pekade framåt med
piskan och sade: »Nu är vi hemma.» Då såg Elin på Nils och märkte, att
hans ansikte åter fått färg och blivit lugnare, och hon var honom
tacksam, därför att han log mot henne, när han sade detta.
Den långa färden och allt vad hon därunder tänkt och känt var med ens
borta som en dröm, vilken flugit förbi. Här låg gården, och bakom
sträckte sig slätten vid med avmejade åkertegar. Nu rasslade vagnen in
över stenarna i inkörsporten, ljudet blev dovt under det trånga valvet,
och en av hästarna gnäggade mot stallet. Elin såg brunnen, fläderbusken
och solen, som föll över gårdsplanen, hon hörde en röst, som önskade
henne välkommen, och kände, att någon tog henne i hand. Men Inga
Persdotter såg hon icke, förrän hon satt i den fina soffan inne i
kammaren och fått överplaggen av sig.
Sedan det blev bekant, att Elin Olasdotter skulle gifta sig med Nils
Tufvesson i Möllinge, hade många talat med Elin om den blivande
svärmodern och hennes rykte. Mer än en hade också varnat henne därför
och sagt henne, att så länge en sådan svärmoder styrde i hennes mans
hus, skulle hon icke få många glada dagar. Nu satt Elin och såg framför
sig denna kvinna, vilken hon lärt sig frukta, redan innan hon sett henne
för sina ögon. Hemskare och hemskare blev det henne till mods, och hon
tyckte sig höra en röst inom sig viska:
»Gå, gå genast, innan det blir för sent.»
Men fast hon hörde detta, satt Elin som fastnaglad vid stolen och kunde
icke tala. En isande fruktan hade förlamat hennes lemmar.
Inga Persdotter satt stram och betraktade sonens blivande hustru, och
hon kunde icke dölja sitt ansikte. Hon betraktade den unga kvinnan från
huvud till fot, hon såg, att hon var fyllig och välskapad, att hennes
barm var ung och hennes höfter mjuka. Hon såg, att hennes drag voro
milda och ljusa, håret mjukt och lent, och att hon väl kunde göra en man
lycklig, vinna och behålla hans kärlek. Allt detta såg Inga Persdotter,
medan hon tigande satt och inför den unga kvinnan kände den ålderns
vanmakt, vilken hon fruktade. Då kunde hon icke tämja sin natur till
tystnad och ro. Allt som levde och brann inom henne kom i uppror, och
hon mindes ej längre, hur hårt hon arbetat och stritt, för att denna
kvinna en gång som sonens hustru skulle träda innanför hennes dörr. Utan
att besinna sig reste sig Inga Persdotter upp och gick fram till
fönstret, endast för att slippa se. Och när hon hörde sonens långsamma
steg i köket, gick hon utan att säga ett ord förbi Elin och ut ur
kammaren. Dörren läste hon efter sig i lås, och Elin kunde genom den
stängda dörren höra, hur Nils och den andra talade med varandra. Hon
hörde också, att Inga Persdotter höjde rösten, och att sonen försökte
tysta henne.
Länge satt Elin så ensam, och hon kände sig rädd, som om hon setat ute
på en kyrkogård i kolmörkret. Hur länge hon satt så, visste hon ej, men
det måtte ha varit länge, ty när dörren åter öppnades, märkte hon, att
solfläckarna på golvet hade flyttat sig. Men därute avgjordes Elins öde,
ty där gick Inga Persdotter sin son till mötes och lade sin hand på hans
arm.
»Tyst», sade hon, när hon kom ut. »Tyst och hör på mig.»
Hon sade så, oaktat Nils ej hunnit öppna sin mun, och hon fångade hans
blick med sin och tvang honom att lyssna.
»Hon är vacker, kvinnan, som du valt dig», sade hon, »och hon kommer att
dåra dig.»
Nils stammade och ville draga undan sin arm.
Men modern höll honom fast, och hela hennes gestalt skälvde, fastän
hennes stämma ljöd säker.
»Har du rört henne?» sade hon rått. »Svara mig, har du rört henne?»
Nils försökte vika undan för moderns blick och han kände, som om något
inom honom domnade och dog. Men inför den blick, som så länge tvungit
honom ned under sig, kunde han ej längre hålla sig själv upprätt. Allt
vad han hoppats och tänkt ramlade plötsligt under hans fötter, och
skammen, som han hoppats undgå, var åter över honom. Nils förstod, att
allting måste förbliva, som det var, och han såg, att för honom ingen
räddning fanns. Han gav upp hela sitt liv, när han svarade nej, och i
samma ögonblick tyckte han, att han aldrig velat något annat.
Inga Persdotter såg, att han talade sanning, och hon släppte hans arm.
»Svär mig», sade hon, »att så länge jag lever, skall du ej komma henne
närmare, än du gjort.»
Nils stönade av fruktan och smärta, och hans panna blev våt av svett. Så
oförberett kom detta över honom, så meningslöst häftigt, att han tyckte
sig som väckt ur sin sömn, när elden satt i väggarna. Han vred sig för
att komma loss.
Men Inga Persdotter fortfor:
»Svär mig det vid den levande Guden och vid din syndiga själ. Ty så
visst jag lever -- eljest går det varken dig eller mig väl.»
På ett ord av Nils sänkte hon rösten för att ej höras in i kammaren, och
hon hämtade andan, som om hon sökte efter ord, nog starka för att passa
till den ed, hon krävde, och det brott, den innebar.
»Svär det», sade hon, »eljest sätter jag i denna natt eld på gården och
hänger mig själv, så att allting får ett slut. Du vet, att jag kan det,
och att jag alltid gör, som jag sagt.»
Då svor Nils den ed, hans moder krävde, vid den evige Guden och vid sin
fattiga själ. När han gjorde så, böjde sig hans knän under honom i
skräck, och han kände det, som om han försvurit sig åt djävulen.
Men Inga Persdotter log åt hans skräck, och när samtalet var slut,
öppnade hon lugnt dörren till kammaren och bad den blivande sonhustrun
komma ut och dricka kaffe med sin fästman.
Sådant var det första sammanträffandet mellan dessa tre.
I tre dagar stannade Elin på Möllinge gård, och var dag som gick, tyckte
hon, att tiden stod stilla, och att hon själv i stum ångest ropade efter
hjälp. Men gå bort kunde hon lika litet som låta någon av de andra ana,
vad hon led. Trygg kände hon sig först, när hon åter satt i vagnen och
var ensam med Nils. Men när Möllinge gård försvunnit bakom backen, där
pilarna stodo i rad, sträckande sina blekgröna grenar mot den blåa
augustihimmelen, då lovade Elin sig själv, att berodde det på henne,
skulle hon aldrig återvända. Förr ville hon skriva avskedsbrev till dem,
som kunde leva, och själv dö för sin egen hand.
Men hela tiden tänkte dock Elin på Nils och sade sig själv, att det
gjorde henne ont om honom. Så ensam han gått dessa dagar och så förgrämd
han sett ut. Han var en god man, det förstod Elin, och han rådde sig
icke själv.

III.
När Elin kom hem gick hon i stor ångest till sin far och lät honom veta,
att till Möllinge kunde hon icke fara. Hellre ville hon gå ut i bygden
som piga, än hon ville stanna där.
Så häftiga ord hade ingen förr hört Elin uttala, och Ola Persson blev
därför betänksam. Men han upptog icke desto mindre, vad dottern sagt
honom, illa, emedan Elin icke kunde uppgiva något skäl för sitt
förändrade beslut. Dock sade han henne, att ingen ville tvinga henne.
Med detta besked gick Elin ifrån sin far, och sedan talades ej mera
härom, ej heller skrev Elin därom till Nils Tufvesson.
Han var alltså ännu hennes fästman, och med besöket på Möllinge gick det
Elin, som det ofta går människor med en ond dröm. En sådan dröm kan
understundom vara så förskräcklig, att den länge efteråt sätter skräck i
deras blod, så att de ej våga sova ensamma, och fyller dem med en
bestämd tro, att något ont förestår, vilket de ej kunna undkomma. Men
emedan människor alltid önska att intala sig själva det bästa, bleknar
småningom det hemska intrycket bort, och de gå åter till sina
vardagstankar och känna sig lättare till sinnes, emedan maran ej längre
trycker dem. Så verkade dagarna som gått, även på Elin, och med var dag
önskade hon starkare, att hon skulle bliva sig själv lik, som hon förut
var. Hon önskade detta, emedan hon fruktade, vad människor skulle säga,
då det blev sport, att Ola Perssons dotter brutit sin trolovning utan
orsak. Hon önskade det, emedan tron på, att fadern ville hava henne
bort, satt kvar i hennes själ. Hon önskade så även av en annan orsak.
Djupt inom sig bar Elin på en hemlig känsla för Nils, vilken hon ej
kunde bliva kvitt. Nu, när allt var över, var det, som om hennes dröm
kommit tillbaka. Litet hade Nils sagt henne, och litet visste hon om
honom. Om det var kärlek, hon hyste för honom, förstod hon ej, och
mycket tänkte hon heller icke däröver, obekant som hon var med den makt,
som binder kvinna vid man. Men Elin visste, att mot Nils ville hon gärna
vara god, och att det skulle göra henne glädje, om hon kunde få se hans
tungsinta ögon le. Därför kände hon, att icke allt ännu var slut. Och
hon skulle önskat, att fadern än en gång velat tala med henne. Men han
gick henne tyst förbi, och själv vågade Elin icke ännu en gång närma sig
honom och bringa frågan på tal. Så stort kände Elin avståndet mellan
honom och sig. Dessutom fruktade hon, att fadern skulle fråga henne, om
hon hyste kärlek för någon annan än Nils, och då visste hon, att hon
skulle stå svarslös och falla i gråt.
Elin var icke lycklig denna tid, hon smög sig fram i sina föräldrars
hem, som om hon önskat att kunna gömma sig för alla. Nöjdast var hon,
när hon fick vara ensam, men hon grät aldrig. I stället kom hennes dröm
tillbaka, och åter tänkte hon på, att den man, efter vilken hon så länge
väntat, kanske dock nu kommit i hennes väg. Vad var det hon ville göra?
Vad ville hon med sitt liv? Stod hon icke i begrepp att svika allt, vad
hon själv städse hållit dyrast och högst? Elin böjde sig under denna
tanke och tyckte, att ingen hade gjort så mycket ont som hon. Hon hade
givit en man sitt ja-ord, och dock gick hon och tänkte på att bryta det.
Hon hade dragit sina föräldrar in i detta, och för hennes skull måste
faderns namn gå i folkets mun och sudlas av rykten och snack. Ingen hade
tvingat henne, och dock gjorde hon allt detta. Hur var allt detta
möjligt? Och hur hade det kunnat bliva så?
Fylld av dessa tankar gick Elin en söndag till kyrkan och visste sig
icke sin arma råd. När hon kom dit, föreföll det henne, som om alla sågo
på henne, och därför vågade hon icke gå in genom den stora dörren och
sätta sig i den bänk, där modern satt, utan hon gick in i kyrkan en
annan väg och sökte sig en plats uppe på läktaren, där tjänstefolk och
fattiga plägade sitta. »Om jag vore som en av dem», tänkte Elin. »Om jag
kunde komma långt bort och finna en plats, där jag finge tjäna hos
främmande. Kanhända skulle jag då kunna bliva lugn och lycklig igen, och
om jag arbetade och slet mycket, skulle kanske Gud och människor kunna
förlåta mig, vad jag gjort.» Som hon tänkte så, började orgeln att
spela. Då slog Elin upp psalmboken. Hon glömde, var hon var, och såg ej
längre på människorna, vilka sutto omkring. Ensam satt hon i kyrkan,
ensam med sin Gud, och när prästen läste syndabekännelsen, föll Elin på
knä, utan att minnas, att sådant icke brukades, och hon tyckte, att
varje ord var talat direkt ur hennes hjärta. »Jag har givit Nils mitt
ja-ord, och ingen har tvingat mig. Nu tänker jag på att bryta detta och
göra honom och mina kära föräldrar så mycket ont.» Så talade Elin för
sig själv, under det att prästen läste syndabekännelsens ord. Därpå
reste hon sig upp och sjöng med de andra psalmen till Gud i himmelrik.
Honom bad hon i sitt hjärta om förlåtelse. Sedan satt hon stilla och
nedböjd och följde gudstjänsten ända till slut. Men hela tiden tänkte
hon på, att Gud nog skulle förlåta henne allt det onda, hon hade gjort.
Och när allt var slut, och utgångsmarschen spelades, då satt Elin kvar i
sin vrå och lät alla gå ut, för att ingen skulle se henne. När hon sedan
ensam tog vägen hemåt, kände hon sig lättare och friare till sinnes, än
hon på länge hade gjort. Ty nu trodde hon, att Gud förlåtit henne, och
att hon till sist skulle få känna sig lycklig som andra människor.
I den vecka, som nu följde, kommo Inga Persdotter och Nils Tufvesson
åkande för att göra ett besök på Kvarnbo, innan bröllopet skulle stå.
När Elin såg dem komma, visste hon, att nu kunde hon ej låta dem resa
med ett nej från gården. Och när hon kom in och hade hälsat och satt sig
ner, förstod hon icke, varför hennes fader skulle berätta dem, att hon
icke ville fullfölja giftermålet och flytta till Möllinge. Det föreföll
henne, som om detta varit något, vilket hon sagt och glömt, och som nu
var alldeles utan betydelse. Gärna skulle hon velat avbryta fadern och
säga, hur hon nu tänkte. Men hon vågade icke falla honom i talet, och
när han slutat, satt hon med nedslagna ögon och undrade, hur allting nu
skulle gå. Att hon verkligen skulle bli fri, trodde hon aldrig. Hon
önskade det icke ens, tyckte blott, att allt vad nu sades, var en onödig
pina.
Då började Inga Persdotter att tala. Hon lovade allt gott för framtiden,
och hon talade vackra ord om sin son, om vilken ingen hade något ont att
säga. Så talade hon om sig själv, och hur mycket hon fått lida genom
andras tungor. Elin satt med nedslagna ögon och hörde på hennes ord, och
allt vad Inga Persdotter sade, fann hon, var sant och rätt. Vidare
tänkte Elin, att den, som talade så, ej kunde vara så dålig, som
människor ville göra henne. Och när Elin nu såg henne sitta där, undrade
hon, varför denna kvinna en gång kunnat ingiva henne en sådan motvilja.
Hon trodde, att hon gjort Nils moder orätt, och hon led därav.
När Inga Persdotter slutat, teg Nils Tufvesson, men gav Elin en blick,
som om han velat säga: »Allt vad mor där sagt, kan du lita på, som om
jag sagt det själv.» Och när alla setat tysta en stund, reste sig
nämndemannen upp och sade:
»Detta må Elin svara på själv. Jag vill icke tvinga henne.»
Då svarade Elin:
»Om Nils ännu vill ha mig, då jag varit så vankelmodig, skall jag bli
hans hustru, när han själv vill.»
Därmed reste hon sig upp och gick fram emot honom, i det hon räckte
honom sin hand. Nils reste sig då även upp och tog hennes hand samt
strök henne med den lediga handen över skuldran.
»Jag trodde alltid, att det skulle så gå», sade Ola Persson. »Kvinnor
strida gärna med sina egna känslor. Därför har jag tegat och låtit tiden
verka.»
Därefter tog Inga Persdotter fram två släta guldringar, som hon haft
inknutna i hörnet av sin näsduk, och med dem fäste Nils Tufvesson Elin
som sin trolovade brud.
Så var allt fullbordat, som fullbordas skulle, och en torsdag i november
stod bröllopet på Kvarnbo gård. Inga Persdotter var själv närvarande,
och hon och nämndeman Ola Persson själv stodo på var sin sida närmast
brudparet. När vigseln var förbi, reste Inga Persdotter samma afton hem,
för att, som hon sade, någon skulle vara hemma och taga emot brudfolket.
Men bröllopet varade i dagarna tre. Ty det var ett hederligt bröllop,
hållet i en burgen mans hus, och där fattades ingenting varken av
traktering eller gåvor. Elin själv var varken sorgsen eller glad. Men
hon var lugn som den, vilken vet, att han vill det rätta och är ense med
sig själv.
Men när lördagens afton kom, och hon skulle fara bort från hemmet och
visste, att hon aldrig skulle få komma åter och stanna där som förr, då
greps hon av beklämning och smög sig ensam upp på sin lilla kammare, som
nu i två nätter stått tom. Där var allt i oordning, emedan ingen haft
tid att städa där allt sedan torsdagen, då Elin där uppe kläddes till
brud. Av myrten som blivit över från krona och krans, lågo några kvistar
och vissnade framför spegeln, och på bädden hade Elin glömt sin
flickklänning, vilken hon utbytt mot bruddräkten. Elin tog klänningen
och skulle vika ihop den för att taga den med, men som hon gjorde detta,
blev hennes hjärta så fullt, att tårarna började rinna. Hon satte sig
ned på trästolen vid fönstret, och hon grät så stilla och tyst, att även
om någon varit inne i rummet, skulle han dock icke kunnat höra ett ljud.
Ty hon försökte att bekämpa gråten, och det var sällan Elin grät. Därför
kom allting så tyst. Men hela hennes kropp skälvde, som om all den
smärta hon så länge burit på och icke förstått, nu äntligen fått luft.
Och när hon gråtit ut, såg Elin genom fönstret, hur hösten skakade i
äppelträdens kala grenar och rasslade i trädgårdens blommor och gräs,
som länge sedan vissnat ner. Då vaknade hon till besinning om, att man
kanske sökte bruden, och att hon måste skynda sig ned. Rädd att bli
överraskad däruppe i skymningen, som redan börjat falla, tog Elin
klänningen under armen och smög sig sakta utför trappan. Där nere sade
hon, att hon glömt sin klänning och hämtat den. Och ingen anade, att
Elin lämnat hemmet med sorg. Ej heller sade hon det till någon. Gillet
fortfor med gamman länge, även sedan de unga tu hade farit.
Men lång var bruden vägen, och mycket blev icke sagt mellan de båda, som
åkte. Åter pekade Nils Tufvesson med piskan och sade: »nu är vi hemma».
Åter dundrade vagnen mot stenarna under den låga inkörsporten, åter kom
Inga Persdotter ut på trappan och välkomnade dem. Och denna gång stängde