Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 04

hon sig icke inne ensam med Nils. Hon lät blott Elin gå före sig in och
bytte med sonen ett par ord, som ingen skulle höra.
När Nils och Elin gått till vila i den gamla sängen i vardagsstugan och
lampan var släckt, då sade Nils godnatt åt sin hustru, vände sig ifrån
henne och somnade tungt. Men Elin låg länge vaken och stirrade med
undrande ögon ut i mörkret.

IV.
När Elin Olasdotter for som hustru till Möllinge gård, hade hon hela
vägen tänkt på, att hon, vad som än månde hända, städse ville vara tålig
och god. Hon bad Gud, att Han skulle hjälpa henne till detta, och hon
var viss, att Han bönhört henne. Elin visste, att med tålamod övervinnes
mycket ont, och hon hade redlig vilja att göra allt, vad en människa
kan.
När hon levat på Möllinge en månad, började hon dock att frukta, att
även den redligaste vilja ingenting skulle kunna uträtta. Från morgon
till kväll arbetade hon, och aldrig gav hon någon ett ovänligt ord, hur
många sådana hon än fick höra. Hon kunde icke klaga på Nils. Han var
oftast god emot henne. Men hon kunde dock aldrig komma honom nära eller
förstå sig på honom. Var hon ensam med sin man, teg han mest, och när
han talade, var det om gården och dess skötsel, om hushållet, samt hur
modern plägat ställa allt. Gick han för sig själv, eller satt han tyst
inne, kom det städse något grubblande i hans ansikte, och ögonen blevo
sorgsna. Men Elin kunde aldrig förstå, vad som sysselsatte honom. Först
trodde hon, att Nils hade bekymmer för penningar, och denna tro bibehöll
hon, ehuru Nils själv städse försäkrade motsatsen. För att få vara honom
till hjälp, slog Elin ett par gånger fram något om detta. Men då svarade
mannen henne så hårt och tvärt, att hon genast förstummades.
Elin märkte, att Nils i denna sak ej ville förtro sig till henne, och
hon plågades därav, emedan hon icke kunde förstå, varigenom hon
förverkat sin mans förtroende. Men van som hon var att skylla allting på
sig själv och städse giva andra rätt, blev hon härigenom endast mera
undfallande, och snart gick hon ur vägen för sin man, icke blott med
ord, utan bokstavligen. Elin inbillade sig, att Nils ej kunnat förlåta
henne, att hon en gång velat svika sitt ord. Aldrig skulle hon dock
vågat säga sin man detta. Då skulle hon ju med detsamma hava förebrått
honom, att han var hård och sagt honom, hur tillbakasatt hon kände sig
själv. Icke för allt i världen skulle hon kunnat göra detta.
Men Elin fann snart, att hon icke var ensam om sin man, och hon hyste
blott ännu mera medlidande med honom, därför att hon insåg, att så länge
hans moder fanns där, skulle hon själv för mannen betyda intet. Det
svåraste av allt, tyckte Elin, var, att svärmodern aldrig ville låta de
båda makarna vara allena. Däröver grubblade Elin mycket, liksom över
allt vad som hände omkring henne, och varav hon intet förstod.
Elin hade aldrig förr hört hårda ord, nu fick hon höra många. Vad hon
gjorde, och var hon gick, visste hon, att svärmodern övervakade henne.
När Inga Persdotter kom sin sonhustru till mötes, och hennes mun log, då
visste Elin, att hon gjort något, som icke var bra. I det hela taget var
det mycket, hon gjorde, vilket ej var, som det skulle. Än rörde det
kreaturens skötsel, än hushållet. Med skarp, skrällande röst ropade
svärmodern ut sina anmärkningar. Stygga ord lade hon till. Och Elin
kunde aldrig svara. Ty då vädjade Inga Persdotter till Nils. Han nickade
med bortvända ögon och gav modern rätt. Härav blev Elin rädd för allt
vad hon företog sig, och hon kom att smyga sig fram i sitt eget hem, som
fruktade hon städse att oförvarandes stöta mot något hårt.
Inga Persdotter och Nils hade också under denna tid mycket att säga
varandra. Som länkade vid varandra med osynliga kedjor sökte de varandra
vid alla tillfällen, Nils därför att han fruktade moderns misstankar,
Inga Persdotter därför att misstankarna icke lämnade henne någon ro. De
gingo in i stallet, eller träffade varandra i kammaren, där Inga
Persdotter tagit sin bostad. Var de kommo, samtalade de viskande, och
alltid stängde de dörrarna efter sig. Drivna av sina onda samveten,
kunde de icke se något annat än ont hos Elin. Tyst och undfallande gick
hon sin väg fram, och de båda, som voro länkade vid varandra, märkte,
att hon fruktade dem. De sade varandra, att hon icke arbetade nog, och
att den mat, hon gav dem, icke var som den skulle. De funno, att
hemgiften icke var, sådan de tänkt sig, och de kallade det bohag, hon
medfört, överflödigt och värdelöst samt önskade, att hon i stället givit
dem reda penningar. Men i orten skröt Inga Persdotter vitt och brett
över, vilket rikt gifte hennes son hade gjort, och vilken duglig
människa hustrun var.
När de voro ensamma, var det alltid Inga Persdotter, som talade med Nils
om hans hustru, och Nils fann som alltid, att vad hans moder sade var
riktigt och gott. Men ehuru sonen hörde på henne och följde henne i
allt, växte ändå hennes oro. Under sådana dagar gick Inga Persdotter
från hemmet till sin mor, som bodde mitt emot den låga skogen på andra
sidan ån. Där stannade hon en dag eller två, och när ingen väntade
henne, kom hon plötsligt tillbaka. Då var hon dubbelt sluten,
misstänksam och ondsint. Och de dagarna, då hon gick allena med Nils och
väntade på svärmoderns återkomst, voro Elins värsta. Tigande gingo Nils
och hon om varandra, tysta stego de upp, och tysta gingo de till sängs.
Då fruktade Elin för allt vad hon gjorde eller sade, och det föreföll
henne städse, som om hon väntade, att något skulle inträffa. Varför hon
gick i sådan ängslan, förstod den stackars kvinnan aldrig. Men hon
behövde all sin självbehärskning för att icke, när Nils såg det, sätta
sig ned och överlämna sig åt samma hejdlösa, tysta gråt, som hon mindes
från avskedet med hemmet. Nu fann Elin, att denna gråt haft en orsak,
och den blev henne som en varsel om, att hon städse skulle följas av
olyckan. Först när svärmodern kommit tillbaka, och hon och sonen åter
börjat samråda, viska och draga sig undan henne som förut, blev Elin
lugnare. Ty då blev hon mera ensam, och det var, som om hon då mindre
behövt tänka på Nils. Därförutom hände ingenting, och blott hon gick ur
vägen, gjorde henne ingen något. Att hon fick höra onda ord, räknade
Elin icke längre. Ty hon tyckte sig kunna förstå, att Inga Persdotter
hade gott om sådana till vem det vara månde. Det var blott den hemliga
ångesten, som växte inom henne och stundom blev så stark, att hon tyckte
sig icke längre kunna bära sitt eget liv.
En gång, när Inga Persdotter på detta sätt hade begivit sig hemifrån,
utan att giva skäl och utan att tala om, att hon gick, hände det, att
Elins broder Håkan Olasson oförberett kom för att göra systern ett
besök. Han var den ende av syskonen, som ännu var ogift, och han kom i
sällskap med en mejerska från trakten, med vilken han ämnade gifta sig.
Elin hade alltid hållit mest av denne broder, emedan han var den yngste,
och han å sin sida hade kommit, emedan han ville visa systern sin
trolovade, innan hon skulle få höra, vad som var i görningen, genom
andra.
Först när Elin fick se brodern, blev hon så glad, som om intet ont
längre kunnat nå henne. Hon kände sig icke längre ensam eller övergiven.
Hennes bror hade besökt henne, och när hon fick någon att tala med,
skulle säkert allt bliva bättre. Elin skyndade att göra i ordning en
måltid, en god och riklig måltid, sådan som huset kunde bjuda. Nils kom
också hem, och emedan modern var borta, och Nils förstod, att han måste
visa sig vänlig mot hustrun inför hennes släktingar, talade han vänligt
vid Elin och välkomnade svågern på det bästa. Detta gjorde Elin så
lycklig, att hon icke tyckte sig hava känt något liknande i hela sitt
liv. Hela hennes människa lyste upp, och hon vågade bli pratsam. Hon
gick mellan spisen och matbordet som en ung, lycklig husmoder och
hustru, och när hon hörde brodern berätta om hemmet, tyckte hon, att
alla hennes kära kommo henne närmare och alltid skulle förbliva så.
När måltiden var slutad, och de fyra sutto tysta, som man gärna gör den
första stunden, sedan hungern blivit stillad, då tyckte Elin också, att
av allt vad som var, och som hon så länge grubblat över, kunde hon dock
intet berätta. Vad skulle hon säga? Och hur skulle hon förklara det?
Skulle hon tala illa om sin man? Och skulle hon utan orsak göra sina
föräldrar bedrövade? Kanske var alltsammans ingenting, och kanske var
det hon, som begärde för mycket?
Då öppnades plötsligt dörren, och Inga Persdotter steg in. Ingen hade
märkt, att hon kom, och knacka brukade hon icke. Hon stannade ett
ögonblick i dörröppningen, och som hon stod där, märkte Elin, att Nils'
ansikte blev ett annat. Inga Persdotter stängde dörren efter sig, och
när hon kom, tystnade alla. Sedan hon hälsat och satt sig, gav hon Nils
en hastig blick, som hade hon velat fråga honom om något. Så såg hon sig
forskande omkring, och man kunde se, att hon ville veta, vad som
tilldragit sig, medan hon var borta.
»Jag är hungrig», sade hon kort till Elin. »Har du någon mat?»
Elin skyndade sig det fortaste hon kunde att ställa fram av maten, varav
de andra nyss ätit. Men i sin häpenhet glömde hon en rätt, som kom att
stå kvar i spisen. Därpå satte hon sig ett stycke ifrån de andra och såg
på dem.
Som hon satt där, insåg hon, att vad hon nyss hoppats, endast var
inbillning, och att vad hon nu såg, var verkligheten. I ett nu förstod
hon detta så bittert och hårt, att smärtan i hennes bröst åter steg upp,
häftigare än förr och ville kväva henne. Då glömde Elin, att hon icke
var ensam, glömde, var hon var, och att de andra kunde höra och se
henne. Hennes huvud sjönk ned mot hennes bröst, och med händerna kramade
mot ansiktet, grät hon tyst och utan ljud, som hon alltid gjorde, när
hon någon gång grät.
Under gråten hörde hon dock, att det blev så underligt stilla omkring
henne. Då såg hon upp och försökte bekämpa tårarna. Som hon gjorde
detta, märkte hon, hur alla betraktade henne, alla, utom Nils, vilken
satt bortvänd och låtsade ingenting se.
Och hon kunde ingenting förklara, förstod ingenting själv, såg blott,
att Inga Persdotters ögon lyste emot henne, och att hennes mun hånlog.
»Varför gråter Elin?» sade brodern till sist.
»Hon gråter, för att hon såg mig», svarade Inga Persdotter. »Det är den
hjälp, jag har.»
Elin såg sig om, men kunde ingenting svara. Vad var dock detta
alltsammans? Och vad hade hänt?
Då hörde hon brodern svara i hennes ställe:
»Om hon det gör, har hon väl sina orsaker.»
Hans röst lät skarp, när han sade detta, och han såg ond ut, som en man
gör, när han vill skydda en annan, men icke kan. Elin höjde sin arm för
att hejda honom, men orden voro redan utsagda, och Inga Persdotter lade
undan kniv och gaffel samt steg upp.
»Jag är inte hungrig längre», sade hon.
Men som hon steg upp, kom hon närmare spisen. Då föll hennes blick på
den rätt, vilken där stod, och som Elin glömt.
»Mig krusar du inte», sade hon. »Det är annan mat, du ger dina
släktingar.»
Denna gång teg brodern, emedan Elin bad honom därom. Och mer blev ej
talat om detta. Men samma eftermiddag reste brodern med sin trolovade
hem till Kvarnbo, och han förstod intet, av vad han hade sett, mer än
att systern hade det svårt, och att hjälp ej var lätt att lämna. Ej
heller blevo syskonen vidare ensamma, så att Elin kunde säga sin broder
något.
När de besökande på aftonen foro ut genom inkörsporten, följde Elin
efter dem ut på landsvägen för att vifta farväl. Där stod hon stilla och
såg vagnen försvinna i skymningen. När hon vände åter, mötte hon Inga
Persdotter, som bar en lykta och var på väg till stallet. Efter henne
gick Nils, och från trappan såg Elin hur mörkret i stalldörren
uppslukade lyktskenet, så att endast en liten strimma ljus blev kvar.
Den föll genom en springa ut över snön, och den tunga dörren var stängd.

V.
Från denna dag hatade Inga Persdotter sin svärdotter, och hon dolde det
icke, ej heller skröt hon längre med det rika giftet. Nu fann hon endast
fel och lyten, och hennes hat låg i öppen dag, för vem som ville höra
och se.
Elin visste sig ingen annan råd, än att gå ur vägen. Med Nils vågade hon
ej tala, och hon visste också, att det ej skulle lönat sig.
Men dagen efter, att brodern hade besökt Elin, satt svärmodern vid
kvällsbordet länge tyst, som om hon ruvat över något.
»Det är bäst, att jag går härifrån», sade hon till sist.
Och Elin förstod, att hon talade till Nils, fastän hon betraktade henne.
Hon förstod också, att vad Inga Persdotter nu sade, visste Nils förut,
och att alltsammans var mellan dem båda på förhand avtalat mot henne
själv.
»Det är bäst jag går», fortfor den onda kvinnan, »ty här kan jag ej
bliva. Du Elin, gör mig till skam för andra, och du gråter, så fort du
får se mig. Skriv till din far, att han ger mig mina femtonhundra
kronor, som jag skall ha. Då är du och Nils kvitt ifrån mig, och då
behöver du Elin inte se snett på, att jag stör dig eller äter din mat.»
Nils försökte dock denna gång medla och bad modern stanna. Åter tyckte
Elin, att det lät, som om även detta var på förhand avtalat, till hennes
skada. Hon greps av en hemsk, stum ångest, och i ett slags förtvivlat
hopp, att hon på så sätt skulle böja Nils' hjärta till sig, fogade hon
sig och bad Inga Persdotter stanna liksom han. Tillika sade Elin, att
hon nog trodde, fadern skulle utbetala pengarna, som han en gång lovat.
Då skrattade Inga Persdotter högt.
»Du vill ändock ha mig bort», sade hon.
Och nästa morgon tog hon en del kläder med sig och flyttade över till
Karna Andersdotter, sin moder.
Elin visste icke, om hon skulle vara ledsen eller glad över detta. Väl
kände hon en lättnad över att Inga Persdotter icke längre fanns i
hemmet. Men därför kom hon dock icke sin man närmare. Ty sedan modern
flyttat hemifrån, blev Nils svårare mot hustrun. Han talade ont och hårt
till henne, och han fann nöje i att se henne gråta. Då svor han högt och
sade, att modern haft rätt.
»Gjorde jag rätt», sade han, och höll sin knutna hand emot hustrun,
»läte jag dig gå eller flyttade själv efter.»
Han anklagade Elin att hava tvingat Inga flytta hemifrån.
»Det är ju för din skull hon inte kan vara här», skrek han.
Och Elin vågade icke svara honom, gick blott tyst undan och lät Nils
rasa ut.
Under denna tid började Nils även att vårdslösa sin gård, och Elin kunde
tydligt se, att det var något han grubblade över, och för vilket han
icke kunde finna frid. En gång bad hon honom att betro henne, vad han
tänkte på. Men då svor han till och gick ut. Strax efteråt hörde Elin
honom spänna hästen för kärran och åka bort. Först följande dag kom han
åter.
När Nils då kom, var Inga Persdotter med honom, och sådan hon då var,
hade Elin ännu aldrig sett Inga. Hon hälsade icke, när hon kom, utan
gick förbi sonhustrun rätt in i köket. Där började hon snoka omkring,
som ville hon se efter, att ingenting blivit bortstulet. Från köket gick
hon ut i visthusboden och från boden ned i källaren. En stund senare
hörde Elin henne vända på kistorna uppe på vinden.
Av allt detta, vilket dag efter dag hopade sig, blev Elin så rädd, att
hon ej kunde säga eller företaga sig något, utan att samtidigt fruktan
kom över henne:
»Har jag gjort något, så att de åter kunna finna sak med mig? Vad skall
nu ske?»
Till en vrå i köket smög hon sig undan. Där satte hon sig ned och grät,
och där fann henne också Inga Persdotter.
Hon gick fram emot sonhustrun, lyfte undan hennes händer, som denna
pressat mot ansiktet, och sade:
»Sitter du här nu igen och gråter, för att du inte kan bli mig kvitt?»
Och när Elin ingenting kunde svara, fortfor hon:
»Du blir mig aldrig kvitt. Tro inte det. Jag kommer igen, var dag jag
kan, och ser, hur du ställer det.»
»Jag har ju inte bett er gå», sade Elin. »Ni ville det ju själv.»
Då gick Inga Persdotter till förstugudörren, öppnade den på vid gavel
och ropade på Nils, att han skulle komma. Men till Elins stora förvåning
svarade Nils ute från stallet:
»Jag vill inte. Låt mig vara och blanda mig inte opp i ert.»
För andra gången vände sig Inga Persdotter mot Elin. Men denna gång sade
hon intet, hon endast betraktade den unga kvinnan med en blick, så att
Elin tänkte: »Hon vill mörda mig. Gud i himmelen, hon vill mörda mig!»
Och i sin förskräckelse sträckte hon båda händerna mot svärmodern och
sade:
»Vad vill I mig? Vad har jag gjort?»
Då vände sig Inga Persdotter om och gick utan att svara in i kammaren.
När hon kom på tröskeln, vände hon sig tillbaka, och hon hade icke
längre herravälde ens över sin kropp. Ty hon darrade som i feber, och
hennes fingrar knöto sig som i kramp:
»Gå och lägg dig», sade hon. »Det är sent. Och jag blir här i natt.»
Elin vågade icke motsäga henne, utan klädde darrande av sig och kröp ned
under täcket. Hon kände det, som om hennes vilja blivit lam, och om det
också gällt hennes liv, skulle hon ej ens vågat ropa på hjälp. Hon frös,
där hon låg, så att hennes lemmar skälvde, och hon undrade, om någon
människa på jorden lidit som hon. Med varje nerv spänd till det yttersta
låg hon stilla och lyssnade efter ljud, och hon tänkte på, om hon skulle
smyga sig upp och kläda sig samt sedan gå bort i den mörka natten, lika
gott vart. Hon undrade på Nils, som inte kom, och det enda hopp, hon
hyste, var, att han icke kunde vara så ond som modern.
Då hörde hon ett lås, som knarrade. Men det var icke förstugudörren, det
var dörren till kammaren, som gick upp. Inga Persdotter stod på
tröskeln, och hennes ögon sökte sonhustrun. Hon var halvklädd, och i
handen höll hon något, som Elin icke kunde se, vad det var.
»Varför gråter du alltid, när du ser mig?» sade Inga Persdotter.
»Kära, söta, det gör jag inte», sade Elin. »Jag ska aldrig göra det ...»
Hon vågade ej ligga stilla, utan sprang upp i blotta linnet och stannade
mitt på golvet.
»Ljuger du också?» fortfor Inga Persdotter. »Jag skall ge dig för att
ljuga, så du har något att gråta för åtminstone.»
Elin visste, att hon var ung och stark, och att hon med ett slag kunde
fälla sin plågoande till jorden. Men hon varken ville eller kunde, hon
höll blott händerna för ansiktet och vände sig bort. Då kände hon ett
hårt slag mot sin rygg. Hon sjönk ned på knä. »Jesus, förbarma Dig över
mig», ropade hon utom sig. Så hörde hon, att dörren öppnades, och att
Nils kom in. Hon hörde Inga Persdotter utfara i en ström av onda ord och
förbannelser, och hon hörde henne befalla Nils att slå sin hustru. Det
blev tyst en stund, och ännu låg Elin där nedböjd. Aldrig trodde hon,
att Nils i detta skulle lyda sin mor. Men plötsligt hörde Elin mannen
uppgiva ett ljud, som kunde varit en suck, men lät som ett rytande.
Därpå slog han sin hustru med knutna nävar, och han såg ej efter, var
slagen föllo. De träffade henne överallt, och samlande sina sista
krafter reste sig Elin upp och störtade ut. Hon visste icke, vart hon
gick. Hon visste blott, att det hastigt blev kallt och mörkt omkring
henne, och att ingen slog henne längre.
Men inne i vardagsstugan stodo Nils Tufvesson och hans moder mitt emot
varandra. Ingen av dem sade något i början. Men bådas bröst flämtade,
som om de utfört ett tungt arbete. Inga Persdotter hämtade sig först.
»Jag _ville_ se dig slå henne», sade hon. »Jag ville se, att du kunde
det, och att du ville.»
Men Nils blygdes över, vad han gjort, och han vågade ej möta sin moders
blick. Hennes vilda jubel kunde han varken förstå eller dela. Därför
blev han rädd.
»Det är bäst att se till, att hon inte gör sig något illa», sade Nils
och ville gå ut efter Elin.
Men Inga Persdotter höll honom tillbaka. Själv blygdes Nils över, att
han slagit sin hustru utan orsak och skulle helst önskat detta ogjort.
»Det är inte så väl», sade hon kallt. »Vänta du, jag går först.»
Elin hade kommit ut ur den smala gången, som ledde förbi muren till
bakugnen ned i källaren. Där stod hon nu i mörkret och skalv av fruktan
och köld. Svedan av slagen märkte hon ej, men hon tänkte på, att hon
aldrig blivit misshandlad eller slagen förr, och hon ömkade sig själv,
som måst lida sådant. Hon hörde de andra sakta ropa sitt namn, liksom
fruktade de, att någon kunde höra deras rop. Men hon rörde sig ej ur
stället och svarade ej heller. Hon tänkte, att de kanske ej skulle finna
henne. Då kunde hon måhända finna vägen ut och få gå bort från
alltsammans. Alltid fanns det väl någon barmhärtig människa, som lånade
henne hus till dager.
Så stod Elin, till dess att strålen av ett ljus träffade hennes ansikte.
»Jaså, här står du», sade Inga Persdotter. »Vänta du, jag ska nog laga,
så jag får dig hän.»
Utan att säga ett ord, följde Elin sina plågare in. Som hon nu såg dem,
tyckte hon, att de båda sågo ut, som om de fruktat henne, vilken de hade
i sitt våld. Detta skrämde Elin mera, än allt vad som förut skett. Ty
därigenom kom hon för första gången att ana, att det fanns något, som
band de båda samman, vilket hon icke borde veta. Och när de åter började
slå henne, tyckte Elin, att de slogo för att hindra henne att se och för
att hindra sig själva att tala eller tänka.
Gud hjälpe alla människor, när nöden kommer! Men den förtvivlan, som
Elin då kände, går över, vad vanliga dödliga känt. Hon drog sig undan
slagen i sin bädd, och hon var glad, när det blev tyst omkring henne,
och hon var ensam.

VI.
När solen gick upp över nästa dags morgon, undrade Nils först, om han
drömt. Och när han mötte Elins undrande och rädda blick, blev han
skrämd, som han aldrig i sitt liv varit. Han förstod, att han nu måste
handla ensam, och han gick fram till hustrun och försökte för första
gången att vänligt tala henne till.
»Var är hon ...?» sade Elin enstavigt. Hon kunde ej förmå sig att kalla
Inga Persdotter vid något annat namn.
»Menar du mor?»
»Det vet du nog.»
»Mor har gått hem till sitt», sade Nils.
»Det tänker jag också göra», genmälde Elin.
Då började Nils bedja henne, att hon ej skulle göra honom olycklig. Och
fastän Elin ej förstod, vad dessa ord inneburo, fattade hon dock, att
hennes man var i nöd, och att han behövde hennes förlåtelse.
Dock sade Elin:
»Om detta händer en gång till, då går jag till far och säger honom
alltsammans.»
Då lovade henne Nils, att sådant ej skulle ske än en gång. Så underlig
var hans blick och så ödmjukt hela hans sätt, att Elin gav honom sin
förlåtelse. Men något löfte för framtiden gav hon honom icke.
Elin förstod icke själv, varifrån hon tog den kraft, som behövdes för
att denna gång vara så bestämd. Hon visste blott, att så länge hon var
ensam med Nils, behövde hon ej frukta honom.
Nils å sin sida gick till sina sysslor, undrande över, att allt hade
avlupit så lätt. Men mest undrade han över, att han någonsin låtit förmå
sig att misshandla Elin.
När han begärde henne till äkta, hade han gjort detta, emedan han tyckte
sig behöva en hustrus råd och hjälp, och han hade aldrig tänkt så långt
framåt, att han kunnat ana sig till, vad som nu dagligen hände inför
hans ögon. Över detta, att modern och hustrun ej skulle kunna enas under
samma tak, hade han över huvud aldrig tänkt. Det hade endast förefallit
honom, som om allt skulle bli bra, ifall han blott finge en hustru. Ej
blott skammen skulle då bliva lyftad från hans skuldror, utan allt
skulle bliva annorlunda. Hur visste han icke. När modern tog hans ed,
anade han för första gången, att allt som var ont och tungt efter
giftermålet skulle bli värre och icke bättre. Men den tanken hade han
skjutit undan, som människan gärna gör med sådant, vilket hon helst vill
glömma. Då tyckte han, att modern stod honom i vägen, och han erfor
motvilja mot Inga, därför att hon ej lät honom vara man. För sin hustru
hade han aldrig känt någon kärlek, men ju mer han fick lida för hennes
skull, ju mer blev han henne gramse. Vad rörde hon honom? Varför hade
hon kommit i hans hus? Varför skulle hon gå där ständigt och se på honom
med sina tåliga ögon, vilka tycktes se och veta, vad ingen vetat förut,
och ingen skulle få veta?
När Nils gick ifrån sin hustru, tog han av gammal vana vägen ned åt
stallet. Där stodo hästarna och tuggade hö, och Nils stannade därinne
och betraktade dem. Vad hade han där att göra? Varför stod han där? Det
var vinter, julen var förbi, och då är lantmannens möda ringa. Nils
satte sig på en låg träbänk, som plägade begagnas, när hästarna skulle
skos, och ett ögonblick föll det honom in att se efter, om ej någon
hästsko satt lös och behövde slås fast bättre. Men han saknade lust att
företaga sig något, och därför blev han sittande.
Nils tankar gingo åter till det ämne, som för beständigt satt sig fast i
hans hjärna likt ett hjul, vilket utan ändamål snurrar på samma punkt.
Han såg Elin nedböjd framför sig, och han tyckte sig ännu kunna känna i
sina händer, hur hårt han slog henne. Varför hade han gjort så? Därför
att modern hade bett honom. Varför hade han sedan bett hustrun om
förlåtelse? Därför att han ej vågade annat. Han hade ingenting menat
därmed. Han visste, att tordes han, skulle han vända tillbaka och slå
henne igen, därför att ingenting annat skaffade honom lisa i den vånda,
på vilken han bar. Nils knöt sina händer och bet ihop tänderna. Aldrig
tyckte han, att en människa varit i värre pina än han. Det kunde ej vara
svårare i helvetet. Att skammen nu skulle kunna gå ifrån honom, därpå
tänkte han ej längre. Det var länge, länge sedan, han hoppats något
sådant. Nils tyckte sig hava glömt, att en sådan tid över huvud någonsin
funnits till. Han var fördömd, fördömd, född till det onda.
Utan att veta klart, vad han ville eller ämnade göra, spände Nils en
häst för kärran, och utan att ens giva sig tid att taga på sig
helgdagsrocken, åkte han ut på landsvägen. När han for, märkte han, att
Elin stod i fönstret och såg efter honom. Alltid såg hon också på honom,
alltid följde honom hennes ögon, var han gick och stod. Nils svor högt
och smällde med piskan. Nu skulle hon sitta hemma och gråta och vara
rädd, en dag skulle hon förstå allt och anklaga honom. Varför hade hon
också kommit upp i allt detta? Hon hade intet ont gjort. Hon kunde ha
blivit gift med någon annan. Då hade allt varit gott, och vad som nu
skett ogjort.
Varför kunde det ej göras om? tänkte Nils Tufvesson. Varför kan det, som
en gång skett, aldrig göras om?
Plötsligt kom Nils att tänka på, om någon kunnat höra hustruns rop efter
hjälp. Vid denna tanke blev han stum av förskräckelse. I nästa ögonblick
tänkte han: »hon ropade ju aldrig på hjälp. Det är jag, som har glömt.
Hon ropade ju aldrig.» Nils ansträngde sitt minne för att komma ihåg
detta. Men han kunde ingenting erinra sig redigt. Hans minne var tomt.
Då stannade hästen av sig själv vid vägen, och Nils Tufvesson rycktes
upp ur sina tankar. Han höll stilla inför en liten byggnad, som låg tätt
invid stora landsvägen. Där bodde en granne till honom, och Nils steg av
och gick in, som om han trott, att han där kunnat få svar på sina
frågor.
Där inne satt Anders Ohlsson, grannen, och lagade träskor. Hustrun satt
i vävstolen, och vävskeden gick slamrande fram och åter. När Nils
Tufvesson trädde in, stannade de i sitt arbete, och båda lade märke
till, att Nils såg förströdd och underlig ut.
»Du är ute och åker i dag», sade Anders Ohlsson.
»Jag är så», sade Nils, hälsade på båda och satte sig.
»Har du tid med det, du, som är nygift karl?» sade Anders Ohlsson och
plirade med ögonen.
Han var en kortvuxen, skallig man med krokig näsa och buskiga ögonbryn,
under vilka ögonen ofta logo.
Nils vred sig på stolen och fann intet att svara.
»Varför tala de också just om Elin?» tänkte han.
»Ska du fara långväga?» fortfor grannen.
»Ja», svarade Nils, utan att tänka på, vad han sade. »Jag har väl ett
par mil att åka eller så.»
»Då är det bäst, vi tar fram en sup åt dig, efter du tittat in», sade
Anders Ohlsson, som själv gärna såg, att flaskan kom fram.
»En sup», tänkte Nils. »Något starkt! Att jag inte tänkt på det förr.»