Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 09

Total number of words is 5030
Total number of unique words is 1205
35.1 of words are in the 2000 most common words
45.0 of words are in the 5000 most common words
49.5 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Nedsjunken på vagnen sitter han, som vore han redan en gubbe, och hans
ansikte är utvakat och grått. Ibland rycker han upp sig ur sin skrumpna
gubbställning. Då låter det, som om han skrattat, och när han ser sig
omkring och intet kan känna igen, av vad han ser omkring sig, visslar
han och ler. Men fast han intet känner igen, av vad han ser omkring sig,
stannar han dock vid Anders Ohlssons gård. Han går dit in och träffar
blott hustrun. Henne hör han säga, att mannen gått ut, men att han snart
kommer tillbaka. Nils sätter sig då på en stol vid det stora fällbordet,
och han dricker två stora koppar kaffe, som Ohlssons hustru bjuder
honom, och äter bröd därtill. Men han svarar frånvarande på alla frågor,
och allt ibland visslar han högt för sig själv och ler.
När Anders Ohlsson kommit tillbaka, följas de båda männen åt till
skogen, och vägen är lång. De utföra sitt arbete, och när de vända åter,
är vagnen lastad med en väldig, tung stock. Själva gå de på ena sidan om
vagnen, den ena efter den andra. Nils går först och håller tömmarna.
Därför kan Anders Ohlsson, grannen, icke se den andres ansikte. Han kan
blott se, att ju närmare de komma Möllinge, desto mera sjunker mannen
framför honom ihop och blir liksom mindre. Då börjar också Nils att gå
långsammare. Ty han tror, att medan han varit borta, måste någon ha
kommit dit och funnit Elin, och därför väntar Nils att finna gården full
av folk, som beskärma sig över olyckan. Men i sista vägkröken möta de
torparen Jesper Svensson. Denne hejdar de båda männen och berättar, att
han varit inne på Möllinge gård. Där stå dörrarna öppna, säger han, så
att vem som vill kan gå ut och in. Men ingen var hemma, och när han
ropade, svarade ingen. Då vet Nils, att ännu har ingen funnit Elin. Och
han undrar, om hon ännu kan ligga kvar, som han varje stund ser henne
ligga. Han manar på hästen och när de rasslat in genom inkörsporten, ber
han Anders Ohlsson ropa efter hustrun. Ty själv vågar han det icke.
Anders Ohlsson går genom hela huset och söker och ropar. Till sist
kommer han också ned i källaren och finner, vem som ligger där, och att
hon är död. Då slår han händerna för ansiktet och ropar:
»Nils, Nils! Här har hänt en olycka. Elin har fallit i källartrappan och
slagit ihjäl sig.»
I ångest över vad han sett, ropar han så högt och är så förvirrad, att
han icke lägger märke till Nils, som står mitt emot honom och ler med
förvridet ansikte. Han rusar ut på landsvägen och skriker om det
förfärliga, som skett. Medan han är ute, går Nils och öppnar dörren till
foderlogen. När dagen blänker in, kommer hunden fram, men när han ser,
att det är husbonden, som öppnat, vänder han om och kryper jämrande och
haltande efter Nils spark tillbaka till sin mörka vrå i höet.
Då minns Nils, att han måste låtsa, som om han intet visste om allt
detta, och att han skall sörja sin hustru. Han höjer händerna och säger,
som sant är, att han är olycklig. Och människorna komma och gå förbi
honom. Det är torparen Jesper Svensson, som han nyss mötte. Det är
Bengta Jönsdotter från Kvarnen och Ida Qvick, som tjänar hos handelsman.
Det är Måns Nilsson, Gustaf Andersson, brovakten Skog, Johanna Åström,
Sven Bengtson och många, många flere.
Alla komma de och tala till Nils och gå honom förbi. Och för hans ögon
blir hustrun buren upp från den plats, där hon legat. Hon är stel och
kall och tung att bära, och den tjocka bruna hårflätan hänger ned.
De som bära, försvinna med sin börda in i vardagsstugan, och Nils
förstår, att han ej får stanna längre ute och lämna hustruns döda kropp
ensam med främmande. Han gör våld på sig och stapplar in. Men som han
stannar där innanför dörren, ser han, hur de samlats omkring henne alla.
Han ser, hur de alla knäppt samman sina händer, oemotståndligt,
högtidligt och med vördnad, som seden är, när människor samlats inför en
död.
När Nils Tufvesson träder in, är det ingen, som gör plats för honom. Han
hör blott sorlet av en viskning, som tystnar, då han stiger över
tröskeln. Ur hopen hör han en röst, som säger: »Vem har gjort detta?»
Men vem, som talat, kan Nils icke se.
Då känner Nils, att han är dömd. Han vänder sig om och går ut, och när
någon ber honom stanna, svarar han:
»Jag kan icke se henne.»
Därute sätter han sig på trappan och gömmer ansiktet i sina händer. Då
hör han någon komma och gå sig förbi. Han höjer huvudet och ser upp.
Det är Kerstin Larsson, som kommer, den dödas enda förtrogna och vän.
Folk har hämtat henne först, och hon kommer springande. Hennes ansikte
är svullet av harm och gråt. Nils och väninnans blickar mötas. Kerstin
Larssons ögon ha icke hunnit att torka. Men genom tårarna bränna de och
gnistra, och de borra sig in i Nils, så att han måste gömma sin blick
för att ej behöva möta dessa ögon, som tyckas veta allt.
Så står Kerstin Larsson länge stilla och ser på Nils. Det är, som om hon
behövde hämta sig, innan hon gick in.
»Gud skall döma i detta», säger hon.
Så går hon förbi Nils, och när hon träder in, giva alla plats, så att
hon kan komma fram till den döda.
Som hon står där, ser hon och ser, men hennes läppar äro slutna. Till
sist böjer hon sig ned och försöker räta ut den dödas fingrar, som
kroknat.

II.
I vardagsstugan, där Elins döda kropp låg, talades icke mycket. Tysta
gingo alla, som voro därinne, sin väg. Skräcken hade slagit människorna,
vilka kommit dit för att se, och ingen trodde, att den döda av sig själv
fallit ned i den trånga källaren och av våda lyktat sitt liv. Därför
gingo alla tigande bort, och de togo skräcken med sig ut över bygden.
Men de, som gingo bort, ersattes snart av nya. Var och en berättade för
andra, vad han hade sett, och de, som hörde, måste själva gå till
olycksstället och övertyga sig om, att deras öron hade hört rätt. De
stannade alla framför den döda, och var och en, som gick därifrån,
utbredde och fördubblade den fasa, som börjat komma över bygden, fasan
för det namnlösa brott, vilket satte liksom en fläck på alla.
Inga Persdotter kom sent till Möllinge, och när hon kom, var det Kerstin
Larsson, som skickat henne bud, ehuru Nils bett, att man ännu skulle
skona modern. Inga Persdotter satt i moderns stuga och sydde på sin gråa
kjol, när budet med underrättelsen om sonhustruns död nådde henne. Så
fort hon fått höra allt, slog hon ihop händerna och utbrast: »Nu ska de
väl skylla Nils och mig för detta.»
Och först ville hon icke gå.
»Jag orkar det aldrig», sade hon.
Det var den gamla modern, Karna Andersdotter, som måste uppmana henne
att gå till sonens hem, där olyckan brutit in.
»Du kan väl aldrig bli skylld för detta», sade hon. »Du var ju här i
natt.»
Men vid det att hon sade detta, försvunno hennes ögon i skrynklorna, och
vad hon tänkte, visste ingen.
Inga Persdotter kom till Möllinge, och vad hon där sade, lade de
närvarande på minnet. Med snabb tunga förklarade Inga allt, och i allas
närvaro utfrågade hon Nils om, vad som skett, innan han lämnade hemmet
och åkte till skogen. Och Nils svarade på hennes frågor, därför att han
då som alltid böjde sig under hennes makt. Men inom sig visste han, att
han redan var dömd, och att motstånd tjänade till intet.
Dock ville han icke hjälpa till att bära hustruns döda kropp från
vardagsstugan och in i den stora salen, som nu stod öppen och skulle
göra tjänst. Han föregav, att han icke orkade, och han gjorde detta,
ehuru han märkte, att de som voro närvarande förstodo, att hans vägran
kom av, att han ej vågade vidröra Elin. Han såg främmande människor
lyfta henne upp inför sina ögon och bära henne bort. Och han kände sig
till mods, som om allt detta icke anginge honom. Det som skulle komma,
kom ändock. Och han skulle icke uppleva, att han fick följa hustrun till
jorden.
Ty skräcken gick över bygden, och Nils kände dess smitta i sitt eget
blod, och därav trycktes han till jorden. Skräcken verkade så, att alla,
vilka tillfrågades, om de ville hjälpa till att avkläda, tvätta och
svepa den döda, svarade nej. Fullt påklädd låg Elin på det stora bordet
inne i salen. De, som burit henne dit, tyckte, att nu hade de gjort nog.
En efter en skakade de sina huvuden och gingo därifrån. Och de visste
alla, att över det hus, de lämnade, vilade förbannelsen.
Då var det Kerstin Larsson, den dödas väninna, och den enda, vilken i
livet haft hennes förtroende, som hyste förbarmande. Hon talade med
andra, och hon befallde sin egen piga att hjälpa till. Själv lade hon
också hand vid verket. Men Inga Persdotter gick ut ur rummet och sade,
att hon måste gå för att trösta Nils.
Medan kvinnorna så arbetade med svepningen, talade de ej mycket med
varandra, men var och en gissade den andras tankar. De blottade den
dödas hals, och de sågo det röda märket, vilket gick som ett band runt
omkring. De frågade sig själva och varandra, om detta kunde vara märke
efter ett fall. Och just som de ömsat linne på den döda, kom Kerstin
Larssons man in och begärde att få se Elin.
Inga Persdotter hatade såväl honom som hans hustru, emedan hon visste,
att i dem hade Elin haft goda vänner. Men hon kunde icke vägra Larsson
att komma in, och hon följde honom själv fram till den döda.
Larsson stod där stilla och iakttog allt. Hans ansikte var blekt och
strängt, och hans ögon voro vakna. Han såg den röda randen, som gick
runt halsen, och hans ögon borrade sig ett ögonblick in i hustruns, som
mötte hans. Men därinne yttrade han intet, stod bara stilla, överlade,
tänkte och såg. Så gick han därifrån, tigande som han stått där.
I vardagsstugan satt Nils, och när Larsson gick honom förbi, stannade
han och sade barskt:
»Hade du haft någon hos Elin och icke ständigt låtit henne gå så ensam,
när du var borta, då hade detta icke hänt.»
Nils såg slött på den talande och svarade:
»Jag har det nog tungt ändå, utan att du behöver lägga sten på börda.»
Därmed gick Larsson ifrån gården, grubblande över, vad som skulle komma
att ske efter detta.
Men därinne sysslade kvinnorna med den döda, och som de sågo henne ligga
där, sade den ena:
»Hon har två örhängen, men av dem är det ena avslitet. Det lilla
trekantiga stycket, som hänger löst ned, är borta på ena sidan.»
Då stannade alla i sitt arbete. De ropade in Nils och visade honom, vad
de sett. Alla märkte, att han blev häpen över denna upptäckt och
förvirrad. Men för att ingen skulle misstänka något, gick Nils ned i
källaren och sökte. Därifrån kom han hastigt tillbaka och berättade, att
han funnit det saknade stycket av örhänget där. Åter sågo kvinnorna på
varandra, utan att säga något, och åter gick Nils in i vardagsstugan,
där Inga Persdotter sysslade vid spisen, och satte sig där.
Nu började kvinnorna att reda ut den dödas hår, och som de gjorde detta,
funno de intrasslat i håret det saknade stycket av örhänget. De jämförde
och försökte på det ställe, där det blivit avslitet, och alla sågo, att
det passade.
Då bådo de åter Nils komma in och visade honom, vad de funnit. Nils tog
i sin hand det lilla metallstycket, som sade så mycket, och inom honom
blev det svart. Men han försäkrade dock, att han funnit något i
källaren.
Därmed lämnade han rummet, och i det han stönade högt, lade han sig ned
på sängen i vardagsstugan. »Vad angår allt detta mig?» tänkte Nils. »Jag
är ju ändå dömd. Människornas ögon ha dömt mig.»
En stund senare kommo kvinnorna ut i vardagsstugan. Deras arbete var
fullgjort. Då sågo de Nils utan rock och skor ligga på sängen, och de
trodde, att han sov.
Då pekade pigan, Ida Qvick, som Kerstin Larsson befallt hjälpa sig, på
hans ena fot och sade högt, så att alla kunde höra det:
»Nils har blod på strumpan.»
Nils blundade och låg en stund stilla, som om han ingenting hade hört.
Då upprepade flickan sina ord, och motvilligt slog Nils upp ögonen.
»Jag har gjort mig illa i foten», sade han lågt.
Men inom sig tänkte han: »Vad betyder det, om blodet syns? De veta det
ju ändå alla.»
Då sågo de främmande på varandra, och den ena efter den andra gjorde sig
redo att gå. Men Kerstin Larssons hjärta var fullt av sorg och harm, och
hon kunde ej lämna huset, innan hon känt sig äga visshet.
Därför kallade hon på Inga Persdotter och sade:
»I ska väl gå in nu och se på henne. I har inte gjort det förr.»
Och detsamma sade hon åt Nils.
Ingen av de båda hade någon brådska att gå. De sågo på varandra och
menade, att tids nog fingo de se sådant.
Men Kerstin Larsson trugade dem, talade och bad, och till sist läto de
tvinga sig. Inga Persdotter och Nils gingo genom stugan och in i salen,
där den döda låg. De sågo mot golvet när de gingo, och ingen av dem hade
lust att gå först. Till sist kommo de likväl in, men när de inkommit,
stängde Inga Persdotter dörren efter dem båda.
Utanför den stängda dörren stod Kerstin Larsson och gladdes. Ty hon
förstod, att hon bryggt ett helvete åt de båda, som hon tvingat därin.
Men när hon utanför ingenting kunde höra, grep henne lusten att se, och
innan någon anade det, hade hon öppnat dörren och trädde in till de båda
andra i likrummet.
Då såg hon Inga Persdotter och Nils Tufvesson sitta därinne i den skumma
salen, där lakanen hängde för fönstren. De sutto i rummets bortersta vrå
och samtalade viskande med varandra. Och båda hade vänt sina ansikten
så, att de ingenting kunde se.
Med starka ord och hån i stämman bad Kerstin Larsson Inga Persdotter och
hennes son att dock se på den döda.
»I ska väl se, om det som är gjort, är bra», sade hon.
Inga Persdotter mötte hennes blick.
»Det vet vi ändå», sade hon. »Och för denna gång ha vi sett nog.»
Då lät den tappra kvinnan dem båda gå förbi sig. Själv stängde hon
dörren om dem båda, och när hon gick, kände hon, hur benen veko sig
under henne efter den våldsamma spänning, som nu var förbi.

III.
Nu hade den sista av dem, som besökt Möllinge, lämnat gården. Nu låg
Elin svept och klädd på sin sista bädd. Väninnan hade stuckit en
psalmbok i hennes hand och brutit blommorna av sin geranium för att
pryda henne. Nu föll skymningen, Inga Persdotter och hennes son gingo
tigande om varandra i de tysta rummen.
Nils satt i vardagsstugan och sängen bakom honom stod bäddad. Ögonen
höll han öppna, och dock var det honom, som om han ingenting såg.
Från kammaren hörde han Inga Persdotters röst:
»Gå och lägg dig, Nils, och försök sova.»
Mannens hela kropp skakade till, och hans läppar skälvde.
»Jag kan ej sova», mumlade han. »Då kommer hon över mig.»
Inga Persdotter gick fram och strök sonen över håret.
»Du är trött, gossen min», sade hon. »Gör som jag säger, så blir det
bättre.»
Själv tänkte hon icke nu på det, som skett, endast på det, vilket ännu
återstod att göra. Den spänning hon levat i, uppehöll henne ännu, hon
var i jämvikt, därför att allt gått efter hennes vilja, och hon kände
medlidande med Nils, emedan hon såg, att han var svagare än hon. Så var
hon van att finna honom, och inför denna svaghet blev hon god och ville
klema med den. Därför strök hon ännu en gång sonens hår och upprepade:
»Försök att få sova. När du sedan vaknar, blir det bättre.»
Hon stannade kvar i rummet, till dess att hon fått Nils i säng. Därefter
gick hon själv in i kammaren för att söka vila. Dörren mellan de båda
rummen lät hon dock stå öppen.
Nils låg vaken och hörde på, hur modern gick fram och åter inne i
kammaren. Han kände, hur en kall svett flöt över hans lemmar, och han
förstod, att han icke skulle få sömn.
»Mor», sade han. »Släck inte lampan.»
»Är du rädd?» sade Inga Persdotter.
I blotta linnet stod hon på tröskeln och log. Ej heller nu var hon
mörkrädd. Ej heller nu kände hon, att fasan omgav henne. Hennes
instinkter sovo, och hon erfor något av samma slags lugn som ett nyligen
mättat djur.
Men när hon kom närmare och fick se Nils ansikte, mörknade Inga
Persdotter och leendet dog på hennes läppar.
»Varför vill du, att lampan skall brinna?» sade hon hårt.
»Därför att när jag ser skenet inifrån dig lysa här på golvet, blir det
mindre svårt», svarade Nils.
»Här skall vara mörkt», svarade Inga Persdotter. »Mörkt skall här vara,
och du skall sova. Är det inte nog, att lampan fick brinna här halva
sista natten för din skull? Hade du varit karl då, hade jag inte behövt
släcka nu. Ska de nu ha det att säga, att ej heller i natt kan här i
huset vara mörkt?»
Då blygdes Nils att bedja modern längre. Han lade sig stilla ned och såg
på den ljusa fläcken, där lampan inifrån kammaren kastade sitt sken över
golvtiljorna. Därefter hörde han modern gå till vila inne i kammaren,
och ett ögonblick senare såg han mot den öppna dörren skuggan av hennes
arm, när hon sträckte ut den för att skruva ned lampan. Då försvann
framför honom den ljusa fläcken, som givit honom ro, och runt omkring
var mörker.
Men ur mörkret växte syner, och det var, som om allt inom den ensamme
mannen plötsligt blivit levande och ljust. Han såg människorna, som
kommit och gått i hans hus, och åter kände han, att de kommit för att
döma honom, och att han redan var dömd. En rysande ensamhetskänsla
bemäktigade sig honom. Ingen hade han att gå till, ingen, till vilken
han kunde tala. Därinne, på andra sidan om väggen, hörde han, hur modern
redan sov, och han greps av medlidande med sig själv, som skulle ligga
ensam och frysa. Det hade plötsligt blivit så kallt, att han hackade
tänder. Att svepa täcket omkring de frysande lemmarna hjälpte icke.
Kölden gick igenom allt det, som eljest värmer. Kölden kom inifrån. Den
kom av, att han var så förtvivlat ensam. Hur hade han så plötsligt
blivit ensam? Och hur kunde det vara, att han i vida världen icke hade
någon, till vilken han kunde gå?
Som Nils låg så och arbetade med sig själv och sina egna tankar, kom det
för honom, att han ej längre kunde ligga stilla. Det var något han
glömt, något, som framför allt annat måste göras. Han vågade ej väcka
modern genom att tända på ljus. Därför smög han sig upp i mörkret och
trevade sig fram till spisen. Med darrande hand fann han bunten med
svavelstickorna ytterst på spiselkanten, och utan att veta varför,
endast driven av ett sällsamt begär att ännu en gång se, gick han på
sina bara fötter vägen till salen, där hans hustru låg.
Vid dager hade han ej vågat se på henne. Nu när natten kom, drevs han
dit av en oförklarlig makt, som fjättrade hans vilja och oemotståndligt
förde honom fram. Hans ögon tycktes genomtränga mörkret, så att han
kunde se, och utan att göra buller eller stöta emot, ljudlöst och säkert
som en sömngångare, gick han fram genom rummen och öppnade dörren till
salen, där Elin låg. Där drog han eld på en tändsticka och närmade sig
den döda. När den ena tändstickan slocknat, rev han eld på en ny, och
med vidöppna ögon och mun stirrade han på Elins orörliga ansikte. Han
stod där, till dess att ingen sticka längre fanns kvar, och när det då
blev mörkt omkring honom, tyckte Nils sig ännu kunna se det lugna
uttrycket och de slutna ögonen.
»Varför står jag här?» tänkte han. »Och vad vill jag?»
Tyst som han kommit, gick han ut ur rummet, och utan att kläda på sig
gick han sin vanda gång ned i stallet för att se om hästarna. I mörkret
såg Nils något svart ila sig förbi. Men han förstod, att det var hunden,
och han blev icke rädd. Fastän han gick omkring så, var det något inom
honom, som sov, och som ej ville bli vaket. Sedan han känt efter, att
vatten och foder fanns tillräckligt, gick han från spilta till spilta
och räknade hästarna. En, två, tre, fyra, fem, räknade han. En, två,
tre, fyra, fem. Det fanns fem hästar. Ingen hade tagit bort någon. Flere
hade aldrig funnits. Så försökte han vissla på hunden. Han ville smeka
Pojken, emedan han varit orättvis och sparkat honom någon gång. När
kunde han ej minnas. Men medan han sökte efter hunden, märkte han, att
han kommit fram till förstugudörren, som stod öppen, och huttrande av
köld steg han uppför trappan och drog igen dörren efter sig.
Hela tiden, sedan han gått ut ur det rum, där Elin låg, visste han, att
han ej var ensam, och att någon följde honom, utan att dock visa sig
eller på annat sätt giva sig tillkänna. Denna någon följde honom, som om
hans eget jag kluvits itu, och de båda halvorna gått vid varandras sida,
utan att kunna beröra varandra. »Du är jag», tänkte Nils, »och jag är
du. Men varför har du ingenting att säga mig och icke jag dig? Här är så
ensamt och mörkt, varför talar du icke? eller varför gör jag det icke
själv?» Han stängde dörren om sig och var åter ensam i vardagsstugan.
Det vill säga han var, vad människor skulle kallat ensam. Själv visste
han ju, att så icke var. Tydligt kände han, att den andre följt med
honom in, och när han lade sig, tyckte Nils, att det var två, som på en
gång drogo över sig täcket och ryste av köld. Nils var i denna stund
nära den gräns, där, om den överskrides, det sista bandet i en människas
skäl brister.
Ty mitt framför sängen såg Nils på golvtiljorna en liten fläck av ljus,
och han trodde först, att modern låg vaken som han och hade tänt lampan.
Men som han stirrade på denna lilla ljusfläck, märkte han, hur den
växte, och mitt i densamma urskilde Nils tydligt, att Elin låg på knä på
golvet. Hon låg där i blotta linnet och såg ut, som om hon sprungit upp
ur bädden vid hans sida. Han kunde se hennes axlar och hennes rygg och
huvudet, som hon höll nedböjt. Och mitt emot henne såg han sig själv,
den andre, som följt honom in, och med vilken han icke kunnat tala. Den
andre stod mitt emot Elin, och i handen höll han något, som han lyfte
för att slå till. »Skona mitt liv», bad Elin, »jag ska gå själv, jag ska
ingenting säga, men skona mitt liv.» Nils hörde allt detta tydligt, där
han låg, och han såg den andre, som var han själv, slå till på hennes
hjässa. Han såg Elin sjunka till jorden med ett skri. Så hörde han henne
rossla och kvida. Så blev allt tyst, och det blev mörkt, mörkt, som om
intet ljus någonsin kunnat lysa.
Då stod Nils i förtvivlan upprätt på golvet och skrek högt. Men när Inga
Persdotter kom in, och lampan var tänd, låg han åter i sin bädd och
ville ingenting svara henne. Han bad henne endast gå. Men när modern
dock ej ville lämna honom, då satte sig Nils upp, och med läppar vita av
skräck talade han till henne.
»Där låg hon», sade han. »Där på golvet. Där borta stod jag, och jag
slog henne i natt, som jag gjorde det i går. Men jag vill inte kläda på
henne igen. Jag vill inte ta i hennes döda kropp, inte släpa henne ut
och kasta henne i källaren. Jag gör det inte. Bed mig inte. För jag
lyder dig inte längre.»
Då greps Inga Persdotter för första gången efter dådet av samma skräck
som sonen, och med läppar, vita som hans, frågade hon:
»Var hon här?»
»Ja», sade Nils.
»Och såg du dig själv också?»
»Jag gjorde så.»
»Såg du mig?»
»Jag såg dig ej. Men jag vet, att du var där.»
Då sjönk Inga Persdotter samman, och mörkrets underliga isande fasa var
över henne. Hon flyttade sig närmare Nils och ville röra vid hans hand.
Men hon sade intet. Ty hon ville ej yppa, vad hon själv såg.
Men Nils samlade all sin kraft och stötte modern undan.
»Gå ifrån mig», ropade han. »Gå ifrån mig du, som icke gjort mig annat
än ont, du, som för ont med dig, du, som lärt mig ont, och lever i det
onda. Jag förbannar dig, och jag förbannar den stund, då du fött mig.»
Inga Persdotter hörde honom, och hennes vrede var sådan, att den först
gjorde henne mållös. Hon skulle helst velat gå och lämna sonen åt sitt
öde, om hon blott hade vågat. Men hon vågade det ej. Ty i denna stund
var skräcken för mörkret över henne, och hon visste, att kom hon ensam
ut, skulle hon vända om och på skälvande fötter springa tillbaka.
»Det är för dig, jag gjort detta», prövade hon att säga.
Men Nils avbröt henne.
»Tig», sade han, »och ljug inte nu. Hon, som du hatat och förföljt,
lever inte. Det vore bättre, om du vore död.»
Som osaliga andar, vilka mot sin vilja fjättrats vid varandra, sutto de
båda där, och ingendera vågade gå och lämna den andra ensam. Ty ingen av
dem båda hade mod att bli ensam med sig själv. Därför sutto de och
väntade, att dagern skulle komma, och långsamt mätte den gamla klockan
med sitt enformiga ojämna tick-tack ut tiden. När morgonrodnaden färgade
slättens östra moln röda, sutto de där ännu, och det hat, som föddes
mellan människor, vilka enats i ont, växte inom dem båda.
Först när solen var uppe, gick Inga Persdotter in till sig och sökte
vila.
»Jag vet, att jag blir dig kvitt», ropade Nils efter henne. »Jag vet
det.»
Då slog den våldsamma kvinnan dörren i lås och lät Nils förstå, att hon
kunde leva honom förutan. När dagern kom, var Inga Persdotter åter
modig, och mot solen, som långsamt steg, ruvade hon länge över, vad hon
icke kunde hindra.

IV.
Men ute i bygden gick skräcken från hus till hus och höll människorna
vakna. Som Inga Persdotter tänkt, när hon i stolta vanvettsdrömmar från
den mörka skogsbacken såg ned över de slocknande ljusen i byn, så gick
det också. Ljusen slocknade senare än eljest den natt, då Inga
Persdotter och hennes son i ruvande ångest delade varandras vaka, och
skrämseln för dådet var det, som hindrade människorna från att sova. Det
blev många nätter, som följde på varandra. Och icke blott den första
natten slog denna Inga Persdotters högmodiga spådom in. Natt efter natt
spridde sig skräcken allt längre. Flere och flere blev det, som den höll
vaken, snart visste alla olyckan med Elin Olasdotters död.
Men det fanns heller icke en, som under allt detta icke anade, att ett
brott hade blivit begånget. När medvetandet om sådant träffar människor,
då är det först gärna, som om något sov inom dem. De flesta äro ju slöa
och likgiltiga för andras lidanden och andras öden. De flesta av dem
tänka som så: allt detta angår icke mig. Låt var och en sköta sig. Jag
mitt, och du ditt. Var och en för sig. Och Gud för oss alla.
Människorna måste hava tid för att besinna sig. De måste hava tid, även
därför att deras dom ej skall falla för hastigt, för orättvist. Dårar
äro de, vilka löpa efter varje känsla, som tillfälligtvis flammar upp.
Det var ett besinningsfullt, långsamt folk, som bodde i denna trakt.
Människorna fattade långsamt eld, och de togo ej vid sig för småsaker.
Att nämndemannen och hans hustru kommo åkande dagen efter dotterns död,
det var i sin ordning och ej mer än man kunnat vänta. Ola Persson såg
gammal och förgrämd ut, när han kom. Det var många, som sett honom
komma, och medan han var inne på Möllinge, skockades folk utanför på
vägen. Det var, som om alla väntat, att någonting då skulle hända. Men
deras väntan blev besviken. Ola Persson och hans hustru gingo blott,
gamla och nedböjda, in i salen, där deras dotter låg.
Som det höves i sorgehus, talade de icke mycket. Ola Persson själv stod
framför liket med händerna hopknäppta och bad tyst. Hans hustru hade
tagit plats bredvid honom, och hennes tårar runno. Men mycket frågade de
icke, och mycket blev icke sagt. Ej heller intogo de mera förtäring, än
nödvändigt var, i sorgehuset. Som de kommit, vände de åter hem, lovande
att komma tillbaka till begravningen. Mängden, som skockat sig på vägen,
gav plats, när vagnen åkte förbi.
Också Ola Persson behövde tid för att betänka sig. Också han var en
långsam man, och han ville gärna överlägga med sig själv, innan han
handlade. Förgrämd och sörjande for han till sitt hem, och med bitterhet
tänkte han på, att om han behållit dottern, utan att fråga, när hon
gående kom den långa vägen till sitt hem och bad honom därom, då hade
detta aldrig skett.
Men när Ola Persson och hans hustru rest, och alla visste, att
begravningen var utsatt till söndagen, då var det, som om människorna
börjat vakna. Då började de också att tala, och allt vad som förut
endast viskats man och man emellan, det sades nu högt, och de, vilka
förut fruktat för sina egna tankar, klädde dem nu i ord och fruktade
icke. Det visade sig då, att ingen trodde, att Elin dött en naturlig
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 10
  • Parts
  • Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 01
    Total number of words is 4869
    Total number of unique words is 1375
    32.7 of words are in the 2000 most common words
    43.4 of words are in the 5000 most common words
    48.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 02
    Total number of words is 5039
    Total number of unique words is 1307
    35.2 of words are in the 2000 most common words
    45.1 of words are in the 5000 most common words
    48.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 03
    Total number of words is 5111
    Total number of unique words is 1189
    37.5 of words are in the 2000 most common words
    47.9 of words are in the 5000 most common words
    52.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 04
    Total number of words is 5034
    Total number of unique words is 1126
    37.4 of words are in the 2000 most common words
    47.4 of words are in the 5000 most common words
    51.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 05
    Total number of words is 5082
    Total number of unique words is 1182
    38.0 of words are in the 2000 most common words
    47.1 of words are in the 5000 most common words
    51.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 06
    Total number of words is 5058
    Total number of unique words is 1274
    37.4 of words are in the 2000 most common words
    46.2 of words are in the 5000 most common words
    50.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 07
    Total number of words is 5040
    Total number of unique words is 1220
    37.0 of words are in the 2000 most common words
    47.4 of words are in the 5000 most common words
    51.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 08
    Total number of words is 4997
    Total number of unique words is 1237
    35.5 of words are in the 2000 most common words
    44.8 of words are in the 5000 most common words
    49.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 09
    Total number of words is 5030
    Total number of unique words is 1205
    35.1 of words are in the 2000 most common words
    45.0 of words are in the 5000 most common words
    49.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 10
    Total number of words is 5010
    Total number of unique words is 1316
    35.6 of words are in the 2000 most common words
    44.7 of words are in the 5000 most common words
    49.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 11
    Total number of words is 4958
    Total number of unique words is 1293
    34.8 of words are in the 2000 most common words
    43.3 of words are in the 5000 most common words
    47.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 12
    Total number of words is 4653
    Total number of unique words is 1302
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    42.3 of words are in the 5000 most common words
    46.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.