Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 06

Vore det nu så, att människornas tankar och handlingar bestämmas enbart
av, vad de verkligen veta och med sina egna ögon se, då skulle Elin
under de dagar, som följde, icke hava funnit skäl till oro. Visserligen
gick Nils ofta bort liksom förr, och Elin kunde förstå, att han besökte
modern. Men dessförutom hände ingenting. Nils var snarare mindre ovänlig
emot henne, än vad förr varit fallet, och Inga Persdotter visade sig
icke på Möllinge gård. Dagarna gingo sin enformiga, stilla gång och
blevo längre och ljusare. Det led mot slutet på februari, och med vart
dygn, som förgick, ryckte våren närmare.
Dock levde Elin i en ångest, som med varje timme blev starkare. Just
detta, att intet skedde, ökades hennes inre oro. Och det såg ut, som om
nu denna själsångest, i vilken hon levde, skärpt hennes sinnen och lärt
henne, vad ingen sagt eller kunde säga. Oupphörligt hörde hon som en
främmande röst, vilken talade inom henne själv, och som aldrig lämnade
henne ro. »Gå bort», sade rösten. »Gå bort ifrån allt detta. Eljest sker
dig en olycka. Gå bort, om också människor klandra dig och säga allt ont
om dig. Vänta icke till i morgon, utan gå den dag som i dag är.» När hon
lagt sig, och det blev mörkt omkring henne, ökades hennes rädsla. Det
tisslade och tasslade i varje vrå, det var, som om väggarna fått tungor,
och allt det onda, som de ensamma förnummit, blivit levande och talade
till hennes själ, medan hela världen omkring henne sov. Detta hände
först, när Nils var borta, och Elin låg ensam i bädden och väntade att
få höra honom komma och famla efter nyckeln, som låg gömd nederst under
det sista trappstegets nötta stenplatta. Men slutligen gick det så
långt, att Elin hörde allt detta, som hon aldrig kunde giva namn, även
när Nils var hemma och med lugna, starka andetag sov vid hennes sida. Då
kunde hon resa sig upp ur mörkret, fullt vaken, och med vitt uppspärrade
ögon se sig omkring, som om hon trott, att någon främmande smugit sig
in, och att Nils och hon ej längre voro allena.
De voro ej heller ensamma. Brottets ande vakade över deras bädd. Den
skyldige hörde honom icke, men den oskyldiga svettades kallt för den
sovandes skulder.
Elin blev tärd under denna tid, och hennes förr så friska kinder blevo
bleka. Inga Persdotter gladdes däråt, och hon sade, till vem som ville
höra det: »Är det en hustru för en man som min son?» Och vid ett besök
hos Bengt Tufvesson, svågern, yttrade hon detsamma och tillade: »Nils är
ledsen vid detta gifte. Och kan någon undra på det? Så länge ha de nu
varit gifta, och inga barn blir det.» Inga Persdotter tänkte framåt, när
hon talade så, och ville hindra blivande misstankar att komma på rätt
spår. Men Elin märkte själv, att hennes fägring avtog, och hon kände sig
gammal, som den gör, vilken tidigt lidit över sina krafter.
»Jag vill gå till mina föräldrar», tänkte hon. Och hon tyckte därvid,
att rösten inom henne gillade hennes beslut. »Jag vill gå till mina
föräldrar och säga dem allt.»
Emellertid förgingo flere dagar, under vilka Elin förtärdes av tungsint
grubbel, utan att kunna fatta något beslut. Då hände det en dag, att
Nils tidigt gick bort. Mot sin vana sade han hustrun, att han ämnade
stanna borta till nästa dags afton. Och som han sagt detta, visste Elin,
att nu skulle hon gå.
Icke ens för Kerstin Larsson hade Elin berättat om sitt beslut, men när
mannen gått, och hon hunnit kläda sig, gick hon till väninnan och fann
henne ensam hemma. För Kerstin berättade hon då om sin avsikt och bad
henne hjälpa med att fodra kreaturen och giva hönsen mat, till dess att
hon kom tillbaka, så att ingen skulle lida av att hon gått bort.
Väninnan trodde, att något nytt hade hänt och bad Elin under tårar, att
hon skulle förtro sig till henne och berätta allt. Men Elin skakade
blott på huvudet och sade, att hon måste gå, samt att detta kommit över
henne som en ingivelse. Då tog väninnan avsked av henne och lät henne
gå. Och Elin gick ut genom grinden och vandrade på sina fötter den långa
vägen till sina föräldrars hem. Hon kunde hava tagit en vagn och åkt.
Men hon ville det icke. Som hon nu kom, utstött och böjd av skam, tyckte
hon, att hon skulle komma gående till fots. Vandringen blev henne nästan
till en botövning, vilken hon sökte, emedan den var henne så tung. Och
medan hon gick vägen fram, tänkte hon på, att hur allting var, och hur
svårt hon än haft det, fanns det dock ett, som var tyngst av allt i
detta, och det var, att hon höll av Nils, dubbelt därför att han var
tungsint och olycklig och gick och sörjde över sitt liv, han som hon.
Hon tyckte, att de båda skulle kunna hjälpa varandra till lycka, om
ingen hindrade dem. Hon grät bittra tårar, därför att detta aldrig
skulle kunna ske. Så förvirrat var ju allt, att hon icke ens förmått
strida om sin mans kärlek och försöka vinna honom. Ty ingenting hade hon
vetat, ingenting visste hon ännu, allt vad hon gjorde blev blott att
treva i mörkret och aldrig kunna finna ut. Hon sörjde för Nils skull.
Vad hon nu gjorde skulle riva sönder all möjlighet att nå fram till
något bättre. Det visste Elin. Men det fick icke hjälpa. Rösten inom
henne drev henne fram, och hon kunde ej vända tillbaka.
I sådana tankar gick Elin Olasdotter den långa vägen till sina
föräldrars hem. Hon kom förbi den stora bokskogen, där de rödbruna
bladen lågo och multnade kring de mäktiga, gråvita stammarna, så långt
ögat kunde nå. Hon kom in på stigen, som ledde genom hagen, och såg
tegeltaket med den vitmålade listen och gavelfönstret, från vilka hon
själv så många gånger låtit sina flicktankar flyga ut över världen, som
hon aldrig hade sett. Fullt och överfullt blev hennes hjärta. Men hennes
fötter förde henne mekaniskt vidare, och utmattad av själsstrider trodde
Elin, att blott hon kom hem och åter satt bland de sina, skulle hon ha
vunnit över det värsta, och de skulle nog hjälpa henne. Men när hon kom
in i det gamla hemmet, såg hon, att ingen hade väntat henne. Då sjönk
den utpinade kvinnans mod, och som om hon vaknat ur en dröm, förstod
Elin, att när nöden på allvar kommer, då hjälper ingen. Så grymt livet
är, när man förstår det! Så grymt, ensamt och tungt! Fadern kom vänligt
emot henne, och modern sprang, när hon hörde rösten, ut ur köket, röd
och varm och med håret hängande fram under sjaletten. Alla gingo omkring
henne och talade vänliga ord. Mat kom fram på bordet, och föräldrarna
frågade Elin, om hon icke var hungrig och trött, varför hon ej skrivit,
att hon skulle komma. Allt var så hemlikt och vant, och dock var allt så
olika, mot vad Elin hade tänkt sig. Hon tyckte, att det, som drivit
henne att komma, var något hemlighetsfullt och stort. Det låg långt
över, vad hon någonsin erfarit eller upplevat. Framför allt låg det
långt över, vad som nu skedde. Vad ville det säga att vara hungrig och
trött, mot vad hon under denna tid hade lidit? Och hur kunde någon nu
tala till henne om trötthet och mat? Elins dröm om att något stort
skulle ske, att undret skulle komma och frälsa henne, krympte under
några korta ögonblick ihop och blev på en gång så liten och så omöjlig,
att hon ryste.
Tyngd av denna förnimmelse av den plattaste vardaglighet satt Elin,
hörde föräldrarnas röster och såg deras ansikten. Varför hade allt
plötsligt blivit så förändrat? Varför var det hela med ens så omöjligt?
Vad var det för en vanmakt, som smög sig över henne och tyngde hennes
själ? Det föreföll Elin, som om allt inom henne med ens blivit dött och
tomt. Och ur stånd att säga eller göra något annat, lutade hon i
förtvivlan sitt dödströtta huvud mot bordet och snyftade högt.
Föräldrarna sutto tysta bredvid henne, och de å sin sida ledo av, att
dottern hade det så svårt, och att de icke visste, vad de skulle göra
för att hjälpa henne. Utan att veta, vad de skulle taga sig till med
denna ordlösa förtvivlan, väntade de, till dess att Elin gråtit ut, och
när hon gjort så, bådo de henne säga dem allt.
Då började Elin att tala.
»Jag har ju aldrig kunnat lida, att någon sagt mig något ont», sade hon.
»Och nu hör jag intet annat än ont från morgon till kväll. Det är synd
om Nils, och det är synd om mig. Hon gör oss bägge olyckliga, och det
blir aldrig väl, förrän jag kommer därifrån.»
Föräldrarna förstodo ej mycket av detta, de bådo dottern förklara, vad
det var, som tryckte henne, och de började fråga henne om detaljer. Men
på alla deras frågor svarade Elin: »Nej, det var inte det, och det var
inte det.»
Och som hon sade detta, kände Elin, att nu måste hon säga det yttersta.
Gjorde hon det, skulle hjälpen komma, och allt skulle bli som hon
önskat. Men maktlösheten var över henne. Hon kände i ångest, att denna
sin yttersta nöd och skam kunde hon icke blotta. Hon såg mot faderns
ansikte och mot moderns, och hennes blick fick det vettskrämda uttryck,
som kommer hos ett sårat djur, när krafterna svika, och hundarna stängt
vägen till flykt. Seg och outrotlig behärskade blygsamhetskänslan trots
allt hennes plågade själ och fjättrade hennes tunga. Och när hon märkte,
att hon icke kunde bliva herre däröver, hur mycket hon än ville, då
höjde hon sina armar mot föräldrarna och nästan skrek:
»Kan ni inte tro mig? Kan jag inte få stanna, där jag är? Sedan må det
komma vad som vill.»
Elin tyckte, att förtvivlan inom henne ropade så högt, att var man måste
höra den som hon och förstå. Ett ögonblick gick också den tanken genom
Ola Perssons själ, att han icke skulle fråga vidare, utan låta dottern
bliva kvar, då hon nu kommit, samt endast skriva till mågen, att Elin
för alltid lämnat dennes hus. Men i nästa ögonblick tyckte han, att då
borde Elin också säga honom varför. Utan stort skäl lämnar ingen hustru
sin man. Därav följer endast olycka och skam.
Därför frågade han henne, om hon icke kunde vänta ännu någon tid och se,
om det icke blev bättre. Elin var så utmattad, att hon på detta endast
tungt svarade ja, och som i gamla dagar intalade hon sig, att de andra
hade rätt och hon orätt. Rösten inom henne talade ej heller längre, och
det kom henne för, som var allt, vad nu beslöts, det enda riktiga och
rätta.
Men så mycket lovade fadern henne, att blev det icke bättre under våren,
då ville han skaffa henne skilsmässa, och hon skulle bli fri.
Men när aftonen kom, blev Elin orolig på nytt. Hon förstod icke längre,
varför hon kommit till föräldrarnas hus, och utan att kunna säga varför
försäkrade hon, att hon genast borde gå hem. Föräldrarna försökte
övertala henne, sade henne, hur lång och mörk vägen var. Men Elin hörde
icke på dem. Hon upprepade blott envist, att hon måste gå. Och så
bestämd var hon i sitt uppträdande, att Ola Persson även måste avstå
ifrån att taga en häst ur stallet och låta drängen skjutsa för dottern.
I mörkningen vandrade Elin den långa vägen tillbaka igen, och hennes
själ var så tom och så pinad, att hon nu varken tänkte eller grät. Hon
bara gick och gick, som om vägen bränt henne. Föräldrarna hade hon låtit
tro, att hon över natten skulle vila hos bekanta, som bodde nära vägen.
Detta hade hon sagt, för att äntligen slippa lös och bli ensam. Men hon
hade aldrig på allvar ämnat göra, som hon sade, och när hon blev trött,
och midnatten var nära, vek hon av från vägen och satte sig i en lada,
som låg ute på ett gärde. Där trevade hon sig till en tapp hö att vila
på.
Så satt den rike Ola Perssons dotter, till dess att morgonen grydde, och
den första strimman av dager lyste fram genom mörkret. Då först vaknade
Elin till besinning om, vem hon var, och var hon var. Men hon ägde inga
tårar längre. Frusen och uthungrad satt hon där och stirrade ut mot den
kalla dagern, och i stället för att gråta som förr, kved hon och jämrade
sig, som om hon varit sjuk.
Elin fattade icke längre, att föräldrarna låtit henne gå. Hon fattade
ej, varför hon över huvud icke själv hade stannat.
Men allt detta var nu borta och slut. Och utan att se sig om eller tänka
mera, reste hon sig blott och gick på värkande fötter vidare hemåt. Som
i en dröm erinrade hon sig, att hon för mycket länge sedan hade åkt
samma väg, och att Nils då hade kört för henne. Hon tyckte sig kunna
känna igen varje gård och varje träd. Långt ut på slätten stod en rad av
låga pilar. Deras grenar stretade mot den grå himmelen, som växte de med
rötterna upp. Allt var sig likt. Det gick bara nu så underligt långsamt
att komma vägen fram, och allt vad hon såg, blev minut för minut liksom
skarpare och mera tydligt.
Men närmare och närmare kom Elin sitt mål, och hon tyckte sig ännu kunna
se Nils peka med piskan och höra honom säga: »Nu är vi hemma.» Hon var
glad att så var, och hon ryggade icke ens, när hon såg gården, från
vilken hon flytt, komma allt närmare. Nu gick solen upp, och den sken på
halmtaket över stallet.
Men när hon kom i inkörsporten, stannade Elin och höll andan. Hon hörde
röster på gården, som samtalade ivrigt, och hon förstod, att Nils hade
kommit hem. Men hon var så trött, att ingenting längre kunde skrämma
henne. Lugnt gick hon vidare.
Vid trappan stodo Inga Persdotter och Nils, och Elin tyckte, att de gåvo
varandra blickar, som om de undrat, ifall hon lyssnat på deras ord och
hört, vad de sade.
»Var kommer du ifrån?» sade Inga Persdotter.
»Jag kommer från far och mor», sade Elin, och hon undrade i samma
ögonblick, var hon fick stämma ifrån.
Men hon var för utmattad för att grubbla, för trött för att kunna tänka
någonting. Hon såg bara med undran på de båda andra och förvånade sig,
att de ingenting svarade. Utan att säga mera, gick hon in, och
överväldigad av sömnen, lade hon sig på sin bädd.
Om Elin stannat vid dörren och lyssnat, skulle hon aldrig behövt grubbla
mer. Ty då skulle hon ha vetat. Så förbittrad var Inga Persdotter, och
en sådan skräck rasade i hennes själ, när hon hörde, att sonhustrun,
utan att omtala det för någon, besökt sin far och talat vid honom, att
hon glömde all försiktighet och i ren skrämsel ropade högt, vad hon
eljest knappt vågade viska. Nils darrade av fruktan som hon, och han bad
blott modern gå hem till sitt och lämna honom ensam.
Ruvande över det skedda gick Inga Persdotter därifrån, och Nils gick
ensam in för att tala vid Elin. Men när han kom in i vardagsstugan, sov
hustrun påklädd i makarnas gemensamma bädd. Nils stod länge och såg på
Elin, som han icke vågade väcka.

IX.
När Elin långt fram på eftermiddagen vaknade, var hon ensam. Nils hade
gått bort. Och i rummet hördes blott det gamla urets enformiga
tick-tack.
Ljudet kom från ett gammalt klockfodral, som stod mitt emot den breda
sängen på ena sidan om det fönster, vilket vette åt gården. Det var
målat med många gammaldags snirklar och sirater, röda och gröna rosor,
och mitt på det fyrkantiga fältet längs ner brann ett rött hjärta,
vilket lyste som eld. Överst uppe under urtavlan kunde man ännu läsa
årtalet 1769, men årtalet, liksom allt det målade, var urblekt och nött,
och när verket gick, knäppte det långsamt och osäkert. Det lät, som om
någon haltat. Av visarna var den längsta krökt, så att den alltid pekade
fel, och siffrorna på urtavlan voro de gamla, arabiska. På den tiden,
när de goda människorna byggde Möllinge gård och förkovrade dess jämte
sitt eget välstånd, när socknens män och kvinnor där stämde möte vid
bröllop, begravningar eller dop, då hade klockan varit väl hållen. I
taktfasta säkra knäppar hade den mätt tiden för de släkten, vilka kommit
och gått. Nu var det gamla urverkets tid förbi, och när klockan nu
skulle slå, voro slagen icke att lita på. Den gamla klockan kunde slå
tre, när hon menade åtta, och åtta, när hon menade tolv. Ty verket hade
kommit i oordning, och ingen tänkte längre på att sätta det i stånd.
Elin hade ofta legat och hört på det gamla urets knäppar. Denna gång
tvingade de henne att lyssna, så att sömnen svek henne, och hon kunde
icke bringa reda i sina tankar. Var var Nils? Och var var hon, den
andra? »Har jag icke mött dem, när jag kom hem?» tänkte Elin. »Eller har
jag endast drömt så?» Hennes tankar ville icke komma i ordning, och som
om hon drömt och plågats av maran, kände Elin trycket över sitt bröst,
att något hade hänt, som skulle göra henne sorg, när tankarna hunnit
vakna.
Då hörde hon någon gå ute i förstugan, och utan att ännu minnas något
klart, reste hon sig till hälften upp och såg mot dörren. Först lät det,
som skulle stegen tystna bort och försvinna. Så rörde sig låset åter,
dörren öppnades, och Kerstin Larsson trädde in. Då satte sig Elin upp
och var fullt vaken.
»Jag såg, att dörren stod öppen, och därför ville jag gå in och se, vem
som var här», sade väninnan. »Att du redan är hemma!»
»Ja», sade Elin. »Det gick fortare, än jag tänkte.»
Elin steg upp och gick förbi väninnan. Därpå öppnade hon dörren och steg
ut. Det var den första vårdagen, som kommit. Ute sken solen ljumt, och
de första fåglarna kvittrade och plockade på körsbärsträdens kala
grenar.
Då satte sig Elin ned på tröskeln och såg ut. Väninnan frågade henne,
vad hon uträttat hos föräldrarna, och Elin berättade för henne, hur
allting hade gått. Men hon hörde sina egna ord, som om en annan hade
talat, och allt vad hon såg var för hennes ögon, som om det icke funnits
till.
Åter stego tårarna upp i Elins ögon. Hon var nu så van att gråta, hon,
som aldrig gråtit förr, att blott hon satt tyst och ingenting tänkte,
kommo tårarna av sig själva. De droppade ned utan att hon märkte det,
med upprätt huvud och händerna tungt vilande i skötet satt hon där och
grät. Och hon grät i början så tyst, att väninnan ingenting märkte.
Kerstin såg det först, när den unga kvinnans starka kropp började skaka
som i tyst kramp. Då satte hon sig på tröskeln, också hon, och drog
Elins huvud intill sig. Så hade Kerstin Larsson aldrig sett en människa
gråta. Det var, som om hon väntat, att Elin skulle gråta sig till döds
och aldrig mera resa sig upp.
Länge dröjde det, innan Elin kunde börja att tala, men när det skedde,
var hennes kraft bruten, och hon yppade allt.
»Du vet inte det värsta», sade hon. »Ingen vet det värsta. Det är, att
jag aldrig blivit Nils hustru, om jag än är vigd vid honom. Aldrig har
han ens kysst mig, aldrig tagit mig i sin famn. Vore det icke så, skulle
allt annat också vara annorlunda. Du kan inte veta, hur detta är, du som
har en man, som håller av dig, du, som har ett barn, du, som blir smekt
och är lycklig. Mig har ingen smekt, allt sedan jag var ett barn. Den
enda gång Nils händer rört vid min kropp, slog han mig, och jag låg
stilla framför honom och tog emot.»
Allt det, som Elin gått och tänkt, att hon skulle säga sina föräldrar,
men aldrig kunnat, det berättade hon nu, när hennes krafter voro
uttömda, och hon icke längre var mäktig sig själv. Det kom i korta
satser, brutet, mellan suckar och utrop. Det var ångesten över hela
hennes liv, som äntligen fick luft.
»När vi var fästfolk», fortfor hon, »trodde jag, att han ville vänta,
tills vi var gifta. När bröllopet stått, trodde jag, att han först ville
ha mig hem. Vad jag sedan trott, vet jag icke längre. Jag bara gråter,
så jag tror, att jag gråter mina ögon ut. Och jag ber var natt till Gud,
att han ville låta mig dö och glömma mitt elände.»
Under det Elin så talade, satt väninnan bredvid henne och vågade icke se
upp. I ett sådant lidande hade hon aldrig blickat in, och så förintad
som hon nu såg Elin, trodde hon aldrig, att någon människa i levande
livet kunde bli. Kerstin Larsson frös, så att hela hennes kropp skälvde,
och hon visste aldrig, hur hon skulle kunna gå bort och lämna den
olyckliga kvinnan ensam. Hela natten efteråt låg hon vaken, och vad hon
fått veta fyllde henne med spöksyner. Men när morgonen kom, talade hon
med sin man om, vad hon ville göra. Och då han såg, att så stor nöd var
å färde, gillade han hennes plan. På förmiddagen gick Kerstin Larsson
alltså till väninnan och tog henne med hem till sig. Och när hon väl
fått Elin hem, stängde hon dörren, så att ingen kunde höra dem, och
berättade henne, vad hon visste om Inga Persdotter och hennes son, samt
vad många trodde.
Elin satt stilla, noga lyssnande till väninnans ord, och när denna
slutat, sade hon:
»Hade jag vetat detta, hade jag aldrig gift mig med Nils.»
Men mot hennes förra lidande syntes henne upptäckten av denna styggelse
dock vara ett mindre ont. Ty så underligt är människohjärtat, att den
värsta visshet synes oss bättre, än att ingenting veta, och intet frukta
vi människor så, som att treva omkring i vårt eget liv och endast finna
mörker. Vissheten torkar inom oss tårekällan, som ingen mening har, och
ger oss lust att kämpa intill döden.

X.
Långt bort från vägen, mitt ute på slätten, ligger ett ensamt hus. Där
brinner långt in i sena nätterna ljus, och framför fönstren hänga gråa
förhängen, så att ingen kan se, vad som förehaves därinne.
Där bor den gamla Spå-Maren, som kan mera än rätt fram, och som många
besöka, när varken präst eller doktor kan ge ett råd. Vad hon varit
förr, och när hon flyttat dit, det vet numera ingen. Hon är endast
Spå-Maren, och ingen vill, att det skall bli känt, när han går dit. Det
är blott, när flickorna komma och fråga henne till råds i kärlek, som
alla få veta det.
På vägen dit går en dag i mars en kvinna. Hon går lutad och ser sig
omkring. Hucklet har hon dragit ned för ansiktet, som fruktade hon att
bli sedd, och när hon hör ett ljud från landsvägen av någon vagn, som
åker förbi, hukar hon sig ned i det stora diket. Det är Inga Persdotter,
som nu är på väg till Spå-Maren, och medan hon går där ensam, talar hon
högt till sig själv.
»Jag vill bara fråga Maren om det är farligt», säger hon. »Och jag skall
inte säga henne något, så att hon förstår, vad det är. Jag skall tala så
listigt, att hon ingenting kan ha att säga, om det värsta skulle hända,
och jag skall lova henne pengar, om hon ställer för mig, så att allt går
bra.»
Hon kommer in till Maren, och hon ser, att det är en man därinne. Hans
namn är Håkan Nilsson, och Inga Persdotter känner honom. Han sitter där
länge och talar om ett stort dike, som skall grävas. Och hela tiden
undrar Inga Persdotter, varför han talar om detta, då hans ärende säkert
längesedan är uträttat, och han därför lika gärna kunde gå. Men hon
tvingar sig dock att höra honom med tålamod, och hon talar själv om
diket, som icke angår henne.
Äntligen går han, och Inga Persdotter blir ensam med Maren.
Maren öppnar dörren till kammaren och beder sitt främmande stiga in.
Inga Persdotter gör så, och när hon satt sig, ser hon sig om. Hon har ej
varit härinne på länge, och hon undrar över, att ingenting nytt är att
se.
Då frågar Maren henne, vad hon vill, och Inga Persdotter tiger först,
men frågar sedan, vad Håkan Nilsson velat, efter han stannat så länge.
»Det kan jag nog säga», säger Maren. »Han är sjuk av tungsinne, och det
vill han, att jag ska hjälpa honom kvitt för.»
»Kan I bota sådant?» säger Inga Persdotter.
»Jag har gjort det förr», säger Maren, och hennes två gråa ögon blänka
till.
»Det är lika illa med mig», säger Inga Persdotter och suckar. »Jag
skulle bli det kvitt, om allt kunde bli, som det var före giftermålet
hemma hos sonen min, Nils.»
Då tiger Maren en stund, och hennes små gråa ögon borra sig in i den
andras.
»Det är nog svårt det», säger hon till sist. »Så länge Elin finns där,
kan väl inte allt vara, som det förr var.»
Inga Persdotters ansikte får färg, och hon nickar ivrigt.
Vad de två sedan tala om, skulle ingen kunnat höra, även om en tredje
funnits dold i rummet och lyssnat. Så lågt viska de med varandra, och så
förbehållsamt falla orden.
Men när Inga Persdotter går därifrån, är det redan mörkt, och hon
påskyndar sina steg, emedan hon ingenting fruktar såsom mörkret. När hon
kommer fram till den låga tallskogen, börjar hon springa. Omkring henne
vrida tallarna sina krokiga grenar, så att de bliva till armar, vilka
sträcka sig fram, som ville de fånga den flyende. Stubbarna i skogen
bliva till ansikten, vilka få liv och grina emot henne, som ville de
bitas. Ett par kråkor, som skrämts upp ur sin sömn, lyfta och susa bort
på svarta vingar, vilka förstoras i skymningen, och borta från kärret
ljuder en ensam vipas skri som från en människa i nöd.
Inga Persdotter tror icke på Gud. Men hon tror på djävulen. Hon är
besatt av det brott, som fångat hennes tankar. Hon vet icke längre,
varför hon vill begå det, eller hur det skall ske. Hon vet blott, att
brottet jagar, hetsar, pinar och tvingar henne framåt. Det har växt till
ett med hennes själ. Och hon kan ej leva, om hon ej får begrava sina
fingrar i den strupe, vilken som i en spöksyn andas inför hennes ögon.
Hon kröker sina fingrar, som om stunden redan vore kommen. Och medan
skräcken för det, som rasar inom henne själv, förvandlar allt, vad hon
ser omkring sig, till osynliga blodtörstiga fiender, vilka trakta efter
hennes eget liv, springer hon med fladdrande kjolar och flåsande bröst,
och hon stannar icke, förrän hon slängt moderns dörr på vid gavel och
räddat sig in dit, där en lampa brinner.
Då först vet hon, att Maren ingenting lovat och ingenting sagt. Och
ensam med sitt brott går hon kvidande fram och åter på golvet och tror,
att hon är sjuk.
Men ute blänka stjärnorna, och skogsranden står stilla och mörk mot den
djupblå himmelen. Ingen mer än den, som är olycklig och besatt av
mordanden, kan där tänka på annat än den tidiga våraftonens stilla,
skymmande frid.

XI.
Med Elin försiggick under dessa dagar en stor förändring. Nu mera tänkte
hon på, hur hon skulle kunna vinna sin mans kärlek, och hon hoppades
ibland, att hon skulle lyckas. Detta kom därav, att hon nu fått klarhet
och visste, varest hon skulle söka det onda, vilket tyngde på hennes
liv.
För Elin, som aldrig dömde någon, var det blott helt naturligt, att hon
ej kunde tillräkna Nils detta som en svår skuld. För henne blev han
endast ett olyckligt offer, han lika väl som hon själv. Det var onda
öden, som skilde dem åt, och Elin anklagade icke sin man ens i sina
tankar. En vilja, som var ond och starkare än hans, drev honom till
allt, vad han gjort, och ännu gjorde. Elin växte under allt detta. Ord,
för allt vad hon tänkte, fann hon aldrig, och aldrig anade hon, att hon
växte högre än människor eljest göra. Utan att veta det, nådde hon den
höjd, därifrån förlåtelsen synes vara allt, och vad människor eljest
kunna döma och tänka, intet. Det största och ljusaste Elin nu kunde
drömma sig var, att hon en dag skulle få säga Nils, att hon visste
allting, och att hon förlät honom.
»När jag sagt detta», tänkte Elin, »då skall Nils falla ned framför mig
och gråta. Eller kanske han ingenting säger eller gör alls. Nej», tänkte
hon vidare, »han vill icke låta mig se in i all sin skam. Han är ordkarg
och skygg, han som jag. Kanske han reser sig upp och går och ingenting
vill säga mig. Jaja», drömde hon vidare i sina tankar. »Så måste det
vara.» Och hon visste med sig själv, att hon skulle äga kraft att tiga
och ingenting låtsa se. Blott tiga och vänta ville hon, till dess att
aftonen kom, och det blev mörkt, så att Nils ej behövde blygas för att
möta hennes blick. Då skulle han bliva mot henne som andra män mot sina
kvinnor, han skulle smeka henne utan ord och göra henne till sin hustru.
Hur kunna icke människor drömma! Hur djupt sitter icke behovet att leva
och vara lycklig i våra själar! Få av oss kunna se sitt eget liv, och
för de flesta gäller: »Saliga de, som icke se.» Elin trodde väl icke
helt, att så skulle hända, som hon nu drömde. Men hon drömde dock därom
mitt i all vånda, och i hoppet, som levde inom henne och sent dog,
sträckte hon båda armarna efter sin egen dröm.
Inga Persdotter fruktade Elin nu mera än förr. Blott hon hörde hennes
röst, kände hon som ett stygn i sitt bröst. Och hon kunde tänka: »Blir
det icke snart en ändring, så mördar hon mig.» Hon trodde detta själv på
fullt allvar, och hennes aning var så klar, att hon sade den till
väninnan.
»Hon mördar mig nog en dag», sade hon.
Och när hon var nedslagen och trött, önskade hon det nästan. Ty då
skulle allt vara slut, och hon fick frid.