Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 01

SAMLADE BERÄTTELSER
AV
GUSTAF af GEIJERSTAM
NILS TUFVESSON OCH
HANS MODER
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG


NILS TUFVESSON OCH
HANS MODER

BONDEROMAN
AV
GUSTAF af GEIJERSTAM
ANDRA UPPLAGAN
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Copyright. Albert Bonnier, 1912.
STOCKHOLM 1912
A.-B. FAHLCRANTZ' BOKTRYCKERI



Denna saga passar i vinterskymningen, när glöden i brasan sakta brinner
ned. Då pläga vi sitta framför elden och drömma om, hur vårt eget liv
brinner ned som den. Då händer det ock, att vi nordbor -- med vårt tunga
sinne och hetsiga blod -- rysande låta livets spökgestalter draga vår
inre syn förbi. Då borde denna saga berättas.
Det är en berättelse av samma blod, som stänkt röda fläckar över de
gamla ättesagornas gulnade blad. Den handlar om samma folk och samma
race, och om vi också icke kunna framleta eller sammanställa de länkar i
utvecklingens kedja, vilka skulle bevisa detta, kommer oss aningen dock
till hjälp. I dess ljus se vi, hur förgångna släktens storvulenhet i
dåd, lidanden eller brott bindas samman med det, vilket ända in i
nutiden minner om förgångna dagars kvinnor och män. I dess ljus se vi,
hur frändskapen flammar oss till mötes mitt ur det liv, vilkets
proportioner vi ofta glömma. I dess ljus se vi ock, kanske klarast och
bäst, just det liv, vilket vi eljest kalla vardagligt, och som kanske
blir detta, endast emedan vi icke förmå att göra det annorlunda eller se
det i den dager, som ger sanning och liv.
Det, som synes stort, är kanhända ej alltid så stort. Det, som synes
vackert, är det kanske icke. Hur ofta ha vi icke hört detta? Men är det
ej också sant, att det, som synes litet, ej alltid är så ringa? Det, som
synes avskräckande och styggt, rymmer ofta det mänskligt stora. Det, som
först endast skrämmer, slutar med att locka. Allt detta blir oss så
klart, när brasan flammar, och vi själva se in i glöden och glömma den
måttstock, vilken är den gråa vardagens. Då skygga vi icke ens att se in
i mörkret, som eljest skrämmer. Ty ur själens mörker glöda de röda
lidelserna oss till mötes, och i deras ljus växa de små, vardagliga
människorna och bliva sagans under lika. Genom själva deras förirringar,
lidanden, ja brott, tycka vi oss då stundom kunna skymta något av den
mänsklighet och det hjältelynne, vilket inbillningen annars så gärna
förlägger till forntiden. Det blir, som när den mänskliga glimten ur ett
öga någon gång kan komma ett ansikte att lysa, vilket vi eljest sett
endast vanställt av laster, grämelse och år.
Låt oss därför lyssna, icke blott till dagens röster, utan även till
nattens. Lyssnar man då, stilla nog och länge nog, skall man förnimma.
Och blickar man in i mörkret, stilla nog och länge nog, skall ögat
skärpas, så att man också där kan se.
Därför skall denna saga berättas i skymningen, när de ansikten, vilka
lyssnande uppfånga dess ord, äro inåtvända, därför att deras ögon följa
glöden, som falna, och de sprakande träden i brasan, vilka sjunka ihop.
Ur en sådan tystnad, men endast ur den, kan det verkliga, som dikten
söker, ostört växa fram.
Den berättande själv skall sitta i skuggan, så att ingen må se hans
blick, och hans egen ej heller kan möta någon annans. Så måste den
berättande sitta, och så måste de lyssna, vilka vilja höra hans ord.
Eljest skulle orden av sig själva dö på hans läppar, och fasan över det
oerhörda komma hans eget blod att stelna, innan sagan blivit berättad
till slut.


Den gamla gården.

I.
Gården låg långt bort från den egentliga byn. Men den låg därför icke
helt avsides. Flere andra gårdar, lika den, inom vilkens murar det
drama, som här skall berättas, utspelades, lågo strödda kring den vida
slätten, vilken nu var täckt av ett tunt, vitt lager av snö. Gården var
stor och hade länge varit i familjens ägo. Den var byggd i en fyrkant,
vars ena sida lämnats ofullbordad, öppen mot slätten. I de båda
flyglarna, vilka slöto sig tätt intill mansbyggnaden, mot vilken de båda
tunga halmtaken bildade vinklar, funnos loge, lada, ladugård och stall.
Och i mansbyggnaden rymdes flere rum än familjen någonsin kunde begagna.
Två ingångar funnos där. Den ena var körvägen, genom vilken de tunga
fordonen rasslade in över den med grova stenar belagda inkörsvägen; den
andra gick genom en liten dörr, som från trädgården, där vinden ruskade
fruktträden och de små syrénbersåerna bara från snö, ledde rätt in i
köket, där sovplatsen fanns, där alla samlades, besökande och de i huset
boende, medan huset eljest på båda sidor med sina stora rum stod
obebott, öde och mörkt. Inne i detta rum flammade lågan från spisen, som
var vänd mot det lilla köket, vilket var byggt i ett med vardagsstugan.
Inne i denna brann fotogenlampan på det stora fällbordet mitt på golvet.
Från de båda fönstren, av vilka ett vette mot gården och det andra mot
trädgården, trängde ljusskenet ut och skimrade över den tunna snön,
kastande skuggor av träden fram mot staketet, som skilde trädgården från
de vida, slumrande åkrarna.
I denna byggnad hade en familj bott, som varit väl känd och länge känd
vida omkring. Dess medlemmar hade alla varit aktade män och goda
kvinnor. De hade levat och dött, som de lyckligaste och bästa människor
göra det, utan att lämna annat minne efter sig, än att ingen hade något
ont att berätta om dem efter deras död. När de höllo bröllop eller dop,
de stora festdagarna i deras enformiga liv, samlades traktens män och
kvinnor i de rymliga kamrarna, vilka i vardagslag stodo tomma, då
dansades det och dracks, och långt ut åt landsvägen, som gick tätt utmed
den låga inkörsporten, hördes sorlet av klackar, som slogo mot hårda
golv, fioler, som spelade vals, röster av män och kvinnor, som i all
ärbarhet famnade varandra och skreko högt av ungdom och livslust. Även
när fönstren voro behängda med lakan, gården och den låga inkörsporten
ända ut till landsvägen samt ett gott stycke framåt densamma hedersamt
och tjockt voro strödda med barr, när en svart kista på bräden och
bockar var ställd i kammaren invid vardagsstugan, även då hade män och
kvinnor plägat samlas i dessa rum. Stilla och tysta, som det passar sig,
när man begår dödens högtid, hade de kommit, njutit av välfägnaden och
åhört de minnesord, vilka den äldste i laget talat vid huvudgärden,
innan locket lades på kistan. Så hade de följt den döde på vägen, som
ledde till kyrkan, hört klockorna ringa över hans öppnade grav och
böjande sina huvuden mumlande eftersagt de välkända ord, med vilka
prästen lyst frid över den döde. Så hade de åter samlats i de stora
rummen, där välfägnaden stod uppdukad, och där allt blivit liksom
lugnare, nu när den döde kommit till ro. I denna sinnesstämning hade
alla ätit och druckit, och när de mätta och berusade åter begåvo sig på
hemvägen, mindes de den döde med tacksamhet och glädje, eller de glömde
honom alldeles samt kände sig lättade och nöjda, att han efter ett liv
av arbete fick vila i frid.
Ty mycket hade det arbetats på den gamla gården, innan allt där blivit,
sådant det nu var. Åkrarna hade icke brutit sig själva, tegarna hade
icke själva lagt sig till rätta, så att ej ens det skarpaste öga kunde
upptäcka en sten i deras fåror. Brunnen hade icke grävt sig själv, huset
hade icke växt upp ur jorden, kreaturen, som fyllde ladugård och stall,
hade ej samlats av egen drift, och allt det bohag, som prydde rummen,
hade ej alltid stått på sina platser. Intet hade från början varit vad
det sedan blev.
Men allt som fanns, och allt som var, hade skapats och tillkommit under
de dagar, av vilka ingen kunde särskilja den ena från den andra, de
dagar, då allting gått sin gilla gång, och från vilka man därför icke
hade något att minnas. Under sådana dagar hade plogen gått jämt i
fårorna, skördens dagar hade efterträtt såddens, och när vintern kom,
hade vävstolen slamrat i vardagsstugan och hyveln i ladan.
Det var goda och ärliga människor, som skapat allt, sådant det nu var.
Män och kvinnor hade det varit, män och kvinnor, vilka nu voro glömda,
men som alla givit Gud och kronan sitt och aldrig legat i kiv med sin
nästa. Under möda och gamman hade de levat i äktenskap samman, med sveda
och värk hade kvinnorna fött sina barn. Tvistat och kivat hade de gjort,
som svaga dödliga göra, men de hade hjälpt varandra att taga vara på
det, som deras var, och hållit hop i det sista.
Nu voro de döda och borta alla, och om den siste ägaren, Tufve
Tufvesson, gick det ordet efter hans död, att han var så god, att han
hellre givit sin skjorta ifrån sig än sökt tvist med någon. Han var
sådan, att öken följde honom, utan att han behövde leda dem, och aldrig
hade någon sett honom köra med piska. Ty han brukade icke hårda ord
eller slag, och djuren lydde honom, som om de vetat det.
Tufve Tufvesson var sjuklig, och kanske hade han sitt milda lynne därav,
att han själv fått lära sig lida. I många år led han av dåligt bröst.
Och en morgon, när alla voro ute i marken för skördens skull, och ingen
var hemma utom hustrun och sonen Nils, som då var en fjorton års pojke,
kom blodet från bröstet strömmande ur hans hals, så att ett helt ämbar
blev fullt, och när folket kom tillbaka, låg han död i sängen.
Men hustrun drev dem bort och ropade på sonen. Och honom befallde hon
att bära bort ämbaret och gräva ned bloden i jorden. Sonen var storväxt
och stark, över sina år, han var ljuslagd som fadern, men hade moderns
tunga ögonlock och lydde henne i allt. Han gjorde, som modern bad, och
ingen mer än han såg, när eller hur detta skedde.
Men hustrun var vit i ansiktet, och hårt slöt sig hennes mun samman, när
hon ropade på sonen och fick honom att lyda. Hon grät icke, och det gick
länge onda rykten om Tufve Tufvessons död.
De onda ryktena tystnade till sist, emedan ingen gitte i längden hålla
dem levande. Men helt glömdes de aldrig.

II.
Det är med dessa onda rykten och med andra, vilka voro ännu värre, som
denna berättelse börjar. Ty de goda människorna äro nu döda och borta,
och andra makter härska på Möllinge gård, vilken förr var hållen så högt
i ära.
Och allt hade blivit förändrat, därför att bland de goda människorna
hade en annan kommit in, vilken icke var av deras blod och icke passade
samman med dem. Var kom hon ifrån? Och vem var hon? Varför var hon olik
andra människor? Och varför fruktade henne alla?
Det var icke därför, att hennes lynne var stridigt, och hon gärna yppade
kiv med andra. Många människor äro sådana, och dock gömma de det goda
inom sig, och när deras lynne saktat sig, bringa de sådant lätt i
glömska. Det var ej heller därför, att hon lätt blev vred och i hetsigt
mod slog sina pigor eller bannade dem med orätt. Många ha gjort sådant,
och ingen har därför brutit staven över dem på allvar. Ej heller var det
därför, att hennes röst ofta lät kärv och hennes ord föllo skarpa. Bakom
sådant finner man ej sällan godhet, och sådant se människor.
Nej, Inga Persdotter var skydd, därför att hon aldrig ångrade och aldrig
gjorde något gott igen, och därför att ingen trodde henne. Hennes hår
var svart, och hennes ögonlock voro tunga. Släpande och långsamt föllo
de ned över ögonen, och när hon slog upp dem, blev man hemsk till mods,
emedan hennes blick var så hård, fastän ögonen voro blåa. Det fanns
endast en, som aldrig hade förstått, hur hård denna blick var, och det
var Tufve Tufvesson själv, hennes man. Folk sade, att detta kom av, att
han själv var för god för att tro ont om andra, och de sade också, att
det var hans olycka. Men utom detta förhöll det sig även med Inga
Persdotter så, att hon, så länge det var henne möjligt, gärna ville stå
väl hos andra. Då gjorde hon sin röst mjuk och sitt leende vänligt, men
även de, som aldrig rönt något ont av henne, vunnos varken av hennes
milda röst eller av hennes leende. Ty när ögonlocken fälldes ned, log
hon utan att veta det, och detta leende var ett annat, än det hon helst
velat visa.
Hon bar något inom sig, det såg var man, som ingen fick se, och detta
var det man fruktade. Det var något av en gåta över hela hennes väsen,
och detta något var ej av den art, som lockar, utan av den, som
skrämmer. Hon gjorde ingen orätt, bedrog ingen i handel, skinnade ingen,
och om hon var snål om sitt, var det ej mera än, vad man tålt av mången
annan. Men det fanns ingen, som kunde säga, att han visste, vilka
hemligheter Inga Persdotter gömde, och det fanns heller ingen, som ej
innerst fruktade att få veta det.
Blott att hon gömde mycket inom sig, därom voro alla ense.
Inga Persdotter var även vid äldre år vacker, som sällan en bondhustru,
vilken arbetar mycket, är. Hennes hy var mjällare, än vad bondens
kvinnor pläga bära, och hennes händer mjukare och mindre. Hon var icke
född i byn bland de andra. Hon kom norrifrån, från den låga tallskogen,
som mörk och tät tager vid, där den ljusa slätten slutar. Tallskogen
börjar på andra sidan ån, och den sträcker sig utmed landsvägen långt
bort utmed en sandig ås, där ingenting annat vill växa. Därifrån kom
Inga Persdotter, och där, trodde man, hade hon lärt sig att le, inåtvänt
och stilla, med de tunga ögonlocken skymmande för blicken, så att ingen
kunde se, vad ögonen eljest förråda, ett vasst, plötsligt leende, vilket
hastigt kom och hastigt försvann, som om hennes själ setat i fängsel
bakom de jämna, vita tänderna och aldrig velat träda människorna nog
nära för att skänka dem ett leende, vilket var öppet och ljust.
Sådan var Inga Persdotter, och den ende, mot vilken hon städse var mild,
var sonen. Honom betraktade hon med öppna ögon, honom visade hon sin
blick, och med honom talade hon, medan de båda följdes åt över markerna.
Spänstig och liten gick hon bredvid honom, tung och stor följde han
henne, alltid ett par steg efter, så att hon till hälften måste vända
sig om för att kunna träffa honom med sin blick. Då lyste hennes ögon.

III.
Efter Tufve Tufvessons död förgick emellertid lång tid, innan några
förändringar skedde på gården i Möllinge. Nils växte upp och blev man.
Han var lång och grovlemmad, hans ansikte var barnsligt och hans ögon
godsinta. Ögonlocken voro tunga på honom liksom på modern, och han såg
ofta bort, när han talade med någon. Men eljest liknade han mest fadern,
om vilkens död de onda ryktena gingo, var god och välvillig som han och
gjorde ingen för när, varken människor eller djur.
Men borta från alla andra människor levde han liksom modern. Aldrig hade
han vänt sin håg till någon kvinna, aldrig hade han som de andra unga
männen i byn haft en käresta, vilken under de ljusa sommarkvällarna
mötte honom i ängen. Nils hade ett gott huvud, fastän han aldrig talade
mycket, och fastän han gärna höll sig själv undan. Ty prästen, för
vilken han läste sig fram, gav honom vitsord, framför andra. Och när
han, högväxt och välskapad, ljus i hyn och med ett gott leende i sina
ljusa ögon, kom på kyrkvägen bland de andra, var det mången flicka, som
gärna skulle kastat sina blickar på honom, om hon icke fruktat hans
moder. Men Inga Persdotter önskade ingen kalla svärmor. Ty alla visste,
att Nils rättade sig efter sin moder i allt, och att hon var den enda,
som hade makt över honom.
Denna makt hade hon fått, därigenom att hon i den ålder, då sonen ej
längre var gosse, men ej heller ännu blivit man, gjorde sig till hans
härskarinna genom att locka honom till brottslig kärlek. Detta började,
medan den sjuklige Tufve Tufvesson ännu levde, och om de onda ryktena
efter hans död talade sanning, så var denna brottsliga kärlek skuld
däri. Inga Persdotter var ännu en ung kvinna, när hon i orent syfte
första gången kom att kasta sina ögon på sin son, hennes blod brann
hett, och hennes man var gammal och sjuk. Det oerhörda blev Inga
Persdotter möjligt, emedan hon själv hörde till dem, vilka aldrig känt,
att någonting i världen har helgd. Av sig själv och sin egen lust var
hon fylld. Därför föraktade hon också andra människor, emedan de icke
voro som hon, samt kallade dem i sitt sinne enfaldiga och svaga. Detta
var väl ock hemligheten, varför hon ingav alla, som kommo i hennes
närhet, skräck. Men sådant höll henne icke tillbaka. Hon märkte det
tvärtom själv och gladdes i högmodssvindel och kraftkänsla åt den
skrämsel, hon spridde. Aldrig hade heller denna kvinna önskat sig ett
barn. Kärleken ville hon njuta, gods och penningar, kläder och husgeråd
ville hon äga. Men böja sig ville hon icke. Hon ville icke lida, som
kvinnor göra, vilka längta efter lidandet, emedan de känna, att just
detta skänker dem den enda, stora sällheten. Den dag, då hon märkte sig
vara havande, blev hon därför utom sig av vrede och skräck. Hon gav sin
man skymford och slog honom rasande i ansiktet samt fick ännu större hat
till honom, emedan han i sin godhet icke nändes slå henne igen. Så gick
hon till Spå-Maren, som kunde läsa över sår, slå ut ögon, väcka kärlek
och hat samt andra hemliga konster, och henne bad Inga Persdotter, att
hon måtte göra henne hennes livsfrukt kvitt. Men Spå-Maren, som icke
fruktade Gud, men väl lagen, vågade icke göra som hon bad. I vanvett
gick Inga Persdotter därifrån. I två dagar stängde hon sig inne och
ville icke taga någon föda till sig. Hon ropade till dem, som ville
komma in till henne, att de skulle låta henne vara, till dess att
hungern vållat hennes död. På tredje dagen blev henne dock hungern
övermäktig, så att hon kom ut och åt. Då var hon blek och tärd samt hade
blåa, djupa ringar kring ögonen. När hon ätit, gick hon ut på gården.
Fastän det ännu var tidigt på våren och kyligt i luften, satte hon sig
där vid brunnen under fläderbusken och satt så, utan att röra sig, ända
till aftonen. Hennes man och husets folk gingo henne förbi. Men ingen
kunde säga, om hon verkligen ingen såg, eller om hon blott låtsade så.
Efter den tiden var Inga Persdotter ej värre, än havande kvinnor pläga.
Hon var blott tystare och grubblade mera. Men när födslosmärtorna kommo,
hädade hon Gud och slog barnmorskan, som ville hjälpa henne, samt
betedde sig så, att Tufve Tufvesson, hennes man, som länge längtat efter
barnet och nu gladde sig, att det kom, gick ut i trädgården, emedan han
ej kunde vara inne. Där satte han sig ned på bara marken och bad. När så
gossen var född, ville modern till en början ej se honom, och ej heller
ville hon ge honom di. Hon rördes ej av hans kvidan, och hon fogade sig
icke, förrän hennes egna bröst började värka.
Hennes känsla för gossen vaknade ej heller, förrän han blev äldre och
lockade hennes blod. Hon slog honom aldrig, gjorde honom heller aldrig
på annat sätt något ont. Men hon kunde sitta och se på honom, som
undrade hon över att han fanns där, och varför han egentligen blivit
till.
»Du Tufve», sade hon en dag till sin man. »Varför komma egentligen
barnen?»
Härpå hade Tufve Tufvesson aldrig tänkt, emedan det för honom var nog,
att han visste, att Gud en gång hade ordnat det så. Men emedan han
trodde, att han kunde inverka på sin hustru till det goda, svarade han:
»Gud giver oss dem väl för att lära oss, att vi icke endast skola leva
för oss själva.»
»Det tror jag inte», svarade Inga Persdotter. »Jag har alltid levat för
min egen skull, och det vill jag ock göra hädanefter.»
Hon gladde sig, när hon sade detta, emedan hon märkte, att hennes man
ryste vid hennes ord och i sin godhet icke ville tro, att hon menade
allvar. Ty så underligt var Inga Persdotter skapad, att andras fasa
väckte hennes glädje. Ja, hon erfor ej blott ett slags lyckokänsla
därvid, hon kände sig även stolt, emedan hon därigenom trodde sig vara
förmer än andra. Hur hon blivit sådan? Hur detta kan vara möjligt? Vet
en människa överhuvud, hur hon blivit till? Kan hon någonsin säga, hur
hon blivit den hon är? Få veta, vilka de äro. Men Inga Persdotter hörde
till dessa få. Och just att hon kunde veta det, utan skrämsel och utan
samvetsagg, däri låg hennes styrka och hennes ensamma timmars outsägliga
maktkänsla och fröjd.
Aldrig hade hon heller känt sig som mor, aldrig hade hon böjt sig under
ansvar och plikt. I instängd och trotsig ensamhetskänsla hade hon sett
ut över människorna, för vilka hon kände sig främmande, och när hon
lockade Nils till synd, undrade hon aldrig över, hur hon kunde önska
sådant, fann heller ej, vad som skett, onaturligt. Tvärtom höjde det
hennes gömda lycka, som intet människoöga skulle se, att hon visste sig
hava utfört i handling, vad andra människor knappast våga nämna vid
namn. Hon kunde gå ensam för sig själv och säga det högt: »Det har jag
gjort. Det har jag vågat. Det finns ingen mer än jag, som kunnat göra
sådant. Sagorna tala därom, men sagorna ljuga, som Bibeln gör. Ingen
tror dem, och ingen lever därefter.»
Och när mannen var död, och hon ej längre hade någon herre över sig, för
vilken hon måste hyckla och gömma sig, kände hon sig trygg i sitt brott.
Ty ingen kunde dock misstänka sådant mellan moder och son. Därtill voro
människor alltför veka och svaga, deras blod för trögt och deras tankar
för skumma. Nils var i hennes hand som ett vax, och ingen annan människa
betydde för henne något.
Som ett vax var han i hennes hand. Ty så tidigt hade hon tagit hans
sinnen fångna, och så allsmäktig är kärleken, helst när den tagit
brottets dunkelröda, sällsamma färg. Så mycket starkare var hon också än
han, att inför hennes leende trängdes alla frågor, vilka ynglingen velat
framställa, outtalade tillbaka i hans själ. De lågo där slumrande och
plågade honom kanske. Men de lyckades aldrig göra sig helt hörda, ännu
mindre växa till makter, vilka skulle göra honom till herre över sig
själv. Så mycket kan väl en mogen kvinna alltid verka på en gosse,
vilkens kärlek hon tagit, innan hans egna drifter ens blivit medvetna
för honom själv. På ett ännu sällsammare sätt fick Inga Persdotter makt
över sonens själ, just därför att hon var hans mor. Slog hon upp sina
tunga ögonlock, fångade hon genast hans blick, och som under en
förtrollning blev honom allt, vad de båda sade och gjorde, rätt och
gott. Nils växte upp och blev en man. Han såg åren komma och åren gå.
Det är troligt, att han önskade sig fri och önskade vara som alla andra.
Men så fast var det garn av njutning, beundran, lust och kval i sällsam
blandning tvinnat, vilket band honom vid denna kvinna, som han kallade
mor, att han aldrig ens förmådde tänka sig, att bandet kunde brytas. Han
var länkad vid henne för livet, och de tu voro ett.
Ty när Tufve Tufvesson var begraven, då intog Nils faderns plats i den
breda sängen i vardagsstugan. Där somnade han varje afton, där vaknade
han varje morgon, där knöto grymma ödesgudinnor varje natt vidare och
vidare på maskorna i det nät, som drog honom från livet och stängde
honom ute från människor.
Men han kände det icke. Ty hans kropp var ung och sund. Hans tankar
gingo icke långt. Och var dag som kom, skänkte honom nog med arbete på
gården, där han en gång skulle sitta som ensam husbonde.
Detta var hemligheten om Inga Persdotter och hennes son, och detta
gjorde också en var, vilken kom innanför deras dörr, otrygg och
mörkrädd, som människor bliva, när den varnande rösten inom dem röjer
ont, vilket ingen sett, ingen vet, och ingen vågar nämna.

IV.
När Nils blev man, började husfolket dock att undra över, att han behöll
sin sovplats vid moderns sida. En gång hände det, att en dräng, vilken
var ny i gården, icke kunde stillatigande åse detta, utan frågade Nils
om orsaken. Drängen framställde sin fråga, emedan han därmed trodde sig
göra husbonden en tjänst, och emedan han ej önskade, att folk skulle
tala illa om dem, hos vilka han själv tjänade.
Nils blev då röd och svarade så underligt, att drängen genast ångrade,
att han blandat sig i, vad som icke angick honom. Samma afton flyttades
en säng in i vardagsstugan och sattes vid den motsatta väggen. »Mor är
rädd, när hon är ensam i mörkret», sade Nils som en förklaring. Men
drängen fick sedan alltid dålig kost, så länge han tjänade på Möllinge,
och det ryktet kom ut i trakten, att han var oärlig. Varifrån dessa
rykten kommit, visste ingen. Men när drängen en månad senare måste
flytta, berättade han för andra, vad som skett, och vad han själv
trodde. Då skakade människorna sina huvuden och ville i början ej ens
tänka på den styggelse, som de anade mitt ibland sig.
Men efter denna dag blev Nils grubblande och undvek modern. För första
gången i sitt liv gick han sina egna vägar och försökte finna ut, varför
det blivit annorlunda för honom i livet än för alla andra. Kom han ut på
åkern, tog han gärna en omväg, så att ingen kunde se honom. Där satte
han sig ned och försökte bringa sina tankar i ordning. Han kände det
svårt, att människor skulle tala om honom sådant, som satte en fläck på
hans rykte. Ty så kände han, att de gjorde. Och han vågade ej säga detta
åt modern. Han visste att hon skulle förakta som en svaghet, att han
frågade efter sådant, som att vinna aktning hos andra. Men på samma gång
ömkade Nils sig över modern, emedan han satte henne högre än allt annat
på jorden, och emedan han visste, att det onda, som sades om dem,
hårdast skulle drabba henne. I sådan vånda gick han och hade ingen, till
vilken han kunde tala. Var natt vid tolvtiden plägade han vakna. Då steg
han upp, klädde på sig, tände en lykta och gick ut i stallet för att
giva hästarna foder och vatten. Detta var en sed hos dem bland bönderna,
vilka voro måna om sina kreatur. Hans far hade alltid gjort så, och Nils
hade lärt detta av honom. När han kom ut i stallet, tyckte han att
Blacken såg på honom med så underliga ögon. Nils gick fram och strök
hästen över mulen, och hästen lade sitt huvud mot husbondens arm. Nils
tyckte sig höra, att han suckade. Då blev honom all den vånda, han gick
i, övermäktig. Han såg sig omkring i stallet, där lågan från lyktan
flammade över spiltorna och över djuren, där det blev så mörkt uppe
under taket, och där gluggen till höskullen gapade ned som ett stort
svart hål. Som han stod och såg på allt detta, tyckte han, att allt
omkring honom var nytt, och att han aldrig sett det så. Det föreföll
honom som ett underligt varsel om ont, att han själv stod där och var
ensam med djuren i natten. Blacken strök pannan och manen mot hans arm,
och ännu en gång tyckte husbonden, att hästen suckade. Då blev Nils rädd
för sig själv och hela sitt liv, och emedan han var vek och hade lätt
för att röras, brast han i gråt och grät länge med Blackens mule mot sin
kind. När han gråtit ut, kände han sig lugnare, men hans ben vacklade
under honom, som om han varit mycket trött. Suckande grep han efter
lyktan, och när han kom över gården, släckte han den och tänkte gå in
obemärkt för att slippa tala med modern.
Men hon hörde honom ändock och frågade, varför han varit så länge borta.
Nils kröp ned i sin bädd, men ville ingenting svara. Med öppna ögon låg
han stilla i sin säng och väntade i ångest, att modern skulle upprepa
sin fråga.
Inga Persdotter låg också vaken, och för första gången i sitt liv kände
hon sig rädd. I flere dagar hade hon sett, att Nils varit underlig. Och
hon förstod också, varför han var sådan. Nu låg hon och teg, och
raseriet mot hela världen växte inom henne. Det grämde henne, att hennes
son icke var henne lik. Han bråddes på fadern, och hon fruktade, att han
skulle glida henne ur händerna. Hon fruktade detta, därför att mörkret
bredde sig tjockt omkring henne, och därför att hon då blev en annan, än
när dagsljuset kom. Hon låg och tänkte på, om hon skulle tala till Nils.
Men för första gången vågade hon det ej. Någonting växte fram ur
mörkret, som hindrade henne, och som hon icke ville se. Därför låg hon