Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 02

med återhållen andedräkt tyst, till dess att hon hörde, att Nils somnat.
Då andades hon ut och beslöt att handla, när det blev dager.
Den första dagen sade Inga Persdotter dock ingenting åt sin son, ej
heller den andra eller den tredje. Först den fjärde dagen lät hon, vad
hon tänkt, komma till hans vetskap. Det var i mitten av februari, och
det var då den lätta snön låg vit över åkrarna, där så många släkten
hade arbetat, vilka nu sovo under vintertäcket. Aftonlampan brann med
svagt sken, och ljuset föll på Nils gestalt, där han satt vid det stora
fällbordet med den nyss tömda tallriken framför sig. Hans händer vilade
på bordet, och hans ansikte var tungsint och grubblande. Ljusskenet
nådde icke Inga Persdotter, som stod i skuggan, sedan hon rett bädden i
ordning, och oavvänt betraktade Nils, utan att han märkte det.
Tigande gick kvinnan fram till spisen och kastade några torra vedträn på
de slocknande glöden.
»Kom hit och sätt dig här hos mig, Nils», sade hon.
Mannen spratt till, som om han vaknat ur sömnen. Men som kvinnan sagt
honom, gjorde han.
Så sutto moder och son i vinterkvällen och sågo lågorna glida upp över
vedträden och mötas i en lång fladdrande låga, som steg mot det mörka.
Oljan i lampan var slut, och den började osa. Tyst reste sig Inga
Persdotter och skruvade ned veken.
Så sutto de där åter och sågo, hur lågorna fladdrade allt högre. De
krökte sig som spetsiga ormtungor av eld, slingrade sig om varandra,
sjönko ned i det blåa, vilket darrade kring de svartnade brändernas
flamröda glöd, och bakom sig kastade de båda nedhukade gestalterna
framför elden stora, brutna skuggor över golv, väggar och tak. Skuggorna
voro orörliga som de sittande själva, och dock var det, som om skuggorna
ägt liv, och de levande varit döda. Mycket länge sutto de båda så, och
när till sist den ena skuggan började röra sig och stiga högre, så att
hon skuggade över takets halva bredd, då begynte också Inga Persdotter
att tala.
»Jag har tänkt på detta länge nu», sade hon, »ty den tid måste en gång
komma, då du skall gifta dig. Du är tjugusex år fyllda, och du behöver
en hustru, som sköter om gården och tar vara på ditt. Du kan få många,
ty du är ung och ser bra ut, och gården är icke dålig. Du kan få en rik
kvinna, om du endast vill. Och här behövs nya penningar i gården.
Allting blir år för år dyrare, och ej heller arbetar folket längre så
villigt som förr. Därför hade jag tänkt, att du skulle se dig om efter
en hustru.»
Nils såg icke upp, när modern tystnade, och han rörde sig icke. Skuggan
bakom honom förblev lika orörlig som förut. Han satt och grubblade över
moderns ord, och han kunde icke förstå dem. Ehuru han eljest trodde
henne i allt, kunde han dock icke nu tro, att modern på allvar önskade
detta. En misstanke flög genom hans själ, att modern talat så endast för
att frampressa bekännelsen om de hemliga tankar, vilka de sista dagarna
plågat honom. Därför ville han känna sig för.
»Vad skulle det då bli av dig?» sade han.
När han sagt detta, undslapp honom en suck. Ty han förstod, att en
hustru ensam kunde lyfta från hans skuldror den skam, som tryckte honom.
Inga Persdotter hörde sucken och förstod den. Hon ryckte till, så att
den mörka skuggan bakom henne rörde sig som i darrning. Men hon betvang
sig och svarade:
»Jag får väl gå för mig själv, som jag alltid har gjort.»
Nils våndades, när han hörde modern tala så, och han greps av ångest och
medlidande. Det var hans fel, tyckte han, alltsammans. För hans skull
satt modern där som en förkastad, och han undrade över, hur hon så lätt
kunde släppa honom ifrån sig. Det var nära, att han rest sig upp och
sagt ord, som bundit honom för alltid. Men så kom svedan av skamkänslan
över honom igen. Och i hans hjärta blev ett stort kallt rum, där han
kände sig ensam och måste tänka endast på sig själv. Därinne kände han,
att om han ville bli herre över sitt liv, måste han nu tiga. Det fanns
en utväg för honom att komma lös från allt detta, som på ett par dagar
blivit honom olika mot förr. Modern själv var den, som öppnade honom
denna utväg. Han behövde icke ens handla själv i strid mot hennes vilja.
Det visste han ju också, att han aldrig förmått. Men förhålla sig stilla
och låta henne handla, som hon ville, det kunde han. Så hade han alltid
gjort. Blott han så gjorde, skulle allt annat gå av sig själv. Nils höll
andan, som hade han varit rädd, att det minsta ljud skulle förråda
honom. Vad brydde det honom, vad modern önskade, när hon ingenting sade?
Och som i sömnen genmälde han lågt och fogligt, som hade han givit efter
utan att vilja det själv:
»Du gör väl med det, som du vill.»
Då började Inga Persdotter kasta fram planer och nämna namn. Ortens
rikaste flickor nämnde hon, räknade över, vad var och en ägde eller hade
att vänta i penningar och ägodelar, vägde deras arbetsamhet, duglighet,
fägring och goda egenskaper i övrigt. Nils hörde stilla på, och det var
honom, som om en ond dröm börjat vika från hans sinne, och hans domnade
lemmar vridit sig under en dvallik sömn för att få makt över sig själva
och äntligen kunna röra sig fritt.
»Vem vill du helst själv?» sade modern. »Du har väl en vilja.»
»Ingen», sade Nils. »Det gör mig detsamma. Välj du för mig.»
Han vågade icke svara annorlunda eller mera. Ty han fruktade, att vad
han än sade, skulle hans röst kunna förråda honom. Och han förstod icke
själv till fullo, varför han under moderns ord kände det, som om han
blivit lättare till sinnes än förr under hela sitt liv.
Nils satt blott stilla och stirrade in i elden, där flammorna sjunkit
ned, och glöden lågo stilla och halvbrustna med små blåa skälvningar
över röda lossnande ytor. En kort ensam låga arbetade för att komma upp,
sjönk tillbaka i sig själv och dog.
Inga Persdotters ögon voro även riktade mot elden. Men hennes blick var
stel, som när människan stirrar in i sig själv. Den ena handen höll hon
hårt knuten om sin vita, fasta arm. Hon tänkte som Nils, att en hustru i
huset skulle rädda henne, icke från människors dom, vilken hon
föraktade, men från en järnhård lag, som hon fruktade. Nils ville hon
icke fråga om hans tankar. Hon föraktade sådant, ty hon förstod vad han
tänkte ändå och ömkade honom. Trotsig och sluten satt hon där och såg
hela sin levnad i ansiktet, obruten och stum.
Glöden lågo röda och falnade, och från golv, vägg och tak hade skuggorna
försvunnit. Mörkret slöt sig om de båda, vilkas själar under mörkret och
tystnaden kämpade sin första ordlösa strid.

V.
Många dagar dröjde det ej, innan det blev bekant i byn, att Nils
Tufvesson gick i giftastankar. Detta tystade dock icke, såsom de båda,
vilka bodde där, var för sig hade trott, ryktena om den skändlighet, som
bedrevs på Möllinge gård. Snarare fingo ryktena därav ökad styrka och
spredos vidare. Det såg ut, som om tanken på ett giftermål för Nils
givit aningarna vingar och fördubblat misstankarna. Förr hade det gällt
en ohygglig sak, av vilken dock ingen mer än de, som den närmast angick,
kunde få men. Nu blev det hela en angelägenhet, vilken rörde även andras
väl och ve. Det blev fråga om hustrun, som skulle dragas in i detta. Det
blev fråga om släkten, som skulle stå den skydda familjen nära. Ryktena
om det onda, som skedde på Möllinge, kommo plötsligt att röra hela
trakten, och en var, som hade en dotter, syster eller kvinnlig anhörig i
giftasvuxen ålder, tyckte sig böra forska i detta för att få klarhet.
Därför fick talet om allt detta otillbörliga ny fart, medan Nils gick
omkring på friarfötter. Det värsta i detta var just, att ingen fanns,
som kunde säga sig veta något bestämt. Bland de besinningsfulla
framhölls detta som något, vilket gjorde, att man måste gå försiktigt
till väga och ej döma någon ohörd, ej göra en blott gissning till en
avgjord sak. Men bland de övriga, som utgjorde flertalet, gick sagan som
sanning, till dess att folk tröttnade att tala därom, och man blev ense,
att sådant kunde dock ingen veta. Men fastän man till sist blev ense om
detta, stannade dock alltid något kvar: det man verkligen visste om Inga
Persdotter. Mycket nog var detta förut. Men under denna tid växte
anklagelserna i styrka och mängd. De blevo så många och så svåra, att
till sist ingen ville bliva i släkt med henne, och oviljan mot den
hatade kvinnan blev så stark, att Nils, utan att veta det, vann därpå.
Ju mer ont man talade om hans moder, ju mer gott talade man nämligen om
Nils. Och till sist började Nils att själv förstå detta. Ty när han
under våren fick nej från tre olika hus, där modern friat för honom till
dottern, lät man honom öppet förstå, att det var icke honom avslaget
gällde, utan modern.
Detta gjorde människor, emedan de trodde, att de på så sätt skulle
liksom förmå Nils att hålla sig ifrån Inga Persdotter, vilken alla
ansågo som hans onda ande. Beskedliga människor, som trodde sig handla
klokt, läto honom veta detta. De läto honom veta, att alla fruktade hans
mor, och att ingen kvinna ville komma i ett hem, där hon städse skulle
gå som den härskande.
Nils tänkte länge över detta, och det grämde honom svårt. Åter tyckte
han, att modern fick lida för hans skull. Och en vårdag, när solen stod
blank på himmelen och lärkorna virrade högt upp och fyllde luften med
kvitter, kom han emot Inga Persdotter, som stod i den öppna dörren utåt
trädgården, och sade:
»Det är inte värt, att vi tänka på detta giftermålet längre. Det är
bäst, att vi låta allting vara, som det är.»
När han sade detta, tänkte Nils ej längre på, att modern var den, vilken
först drivit honom till giftermålet. Det föreföll honom i stället, som
om dessa ord skulle göra modern glädje, och att hon borde förstå honom.
Detta sista gjorde hon också, mer än vad Nils velat. Ty hon utbrast
genast:
»Du tror, att jag låter bekomma mig, av vad alla dessa prata. Jag
förbannar dem, gör jag, och jag spottar på dem. Som djävlar ha alla
varit mot mig, sedan jag här satte min fot. Men de röra mig icke. Deras
tal kan ingen skada, och vad intet öga sett, det vet heller ingen.»
Nej, förstod honom gjorde Inga Persdotter, och Nils behövde aldrig fråga
henne, om hon visste, varför ingen kvinna ville bli hans hustru. Men
Inga Persdotter var sådan, att om hon prövat sätta en sak igenom, och
någon motarbetade hennes önskan, då reste sig hennes vilja i trots, och
då blev, även det hon innerst icke önskade, till ett mål, som hon måste
nå, om också allt inom henne skulle brista. Varför hon ville det, visste
hon då icke längre. Hon visste blott, att hon ville, och hon, den eljest
klarsynta, blev blind, och vad hon strävade att vinna blev till ofärd.
Därför fortsatte hon, då Nils stod stum och ej kunde svara henne:
»En hustru ska du ha, om jag också ska söka henne i månen. Hon ska vara
vacker och rik, arbeta ska hon kunna, och det ska hon också få. Ty jag
behöver inte gå hela mitt liv och släpa ut mig. De känner inte mig, alla
de, som prata, och inte du heller, kommer det mig för.»
Hon teg en stund, och hennes ögon blinkade mot solen.
»Ser du oxen där?» sade hon och pekade ut på åkern. »Drängen kör honom,
och oxen är två gånger starkare än han. Varför låter han köra sig?
Därför att han låtit sig tämja och inte förstår bättre. Jag förstår
bättre, och jag låter inte köra mig, dit jag inte vill. Men köra andra
kan jag. Och det ska jag också göra -- för din skull, efter du inte
förstår den konsten själv.»
Så talade Inga Persdotter, och spänstig och späd gick hon förbi sonen
och ut på åkern, emedan hon sett, att drängen ej satte plogen nog djupt.
Men inom sig tänkte hon något, som hon ej sade. Inom sig led hon av en
marterande fruktan, vilken pratet och avslaget väckt. Allt syntes henne
omöjligt, om ej Nils fick en hustru. I mörkret kom rädslan över henne,
så att hon icke kunde tänka som förr, rädslan, att en gång upptäckten
skulle komma. På sista tiden hade Inga Persdotter börjat ligga vaken om
nätterna. Det var avslaget på sonens giftermålsanbud, och allt vad
därmed stod i samband, som höll henne vaken. När hon låg så, tyckte hon
sig kunna höra hela socknens män och kvinnor tissla och tassla om henne,
och hon visste alltför väl, varom de talade. Då kunde hon se, hur de
alla en dag liksom skulle få rätt emot henne. Hon tyckte, att alla tjöto
som vargar, vilka fångat ett byte. Och bytet var hon själv. Hon tänkte
på domstolen, och hon tänkte på fängelset. Onda ord fruktade hon ej,
rättvisa domar ej heller. Men kroppens plågor fruktade hon, ensamheten,
visste hon, var full av fasor, och tanken på ensamhet i mörker gjorde
henne vanvettig. Dessa tankar stodo som spöken kring hennes bädd och det
var andra människors handlingar och ord, vilka manat dem fram.
Men när hon talat vid Nils, sken solen. Och då var Inga Persdotter
modig. Blott inför det, som ingen kunde se, blev hon liten och rädd.

VI.
Tre mil söder om Möllinge ligger Kvarnbo. Det är en rik bygd, och där bo
många välhavande bönder. Där bodde ock en man, som hette Hans Niklasson.
Han var liten till växten och mager, hade rött hår och ett fräknigt
ansikte, där skägget endast växte under hakan. Hans ögon voro kvicka,
gråa och glada, och hans mun lyste muntert, satt som ett tvärstreck över
den korta hakan.
Han for ofta runt i bygderna, och vad han levde av, visste ingen. Han
påstod, att han ägde ett hus, samt att till det huset hörde en täppa,
och han brukade tala därom, när brännvinsflaskan kom på bordet, och han
bjöd flickorna giftermål. Hans Niklasson var gammal ungkarl, sade han,
lös och ledig till äktenskap, och när han druckit, ville han gifta sig,
med vem som ville hava honom. Men varken av huset eller täppan kunde han
leva, det sade alla, som besökt Hans, något hantverk idkade han icke
heller, och det han förtjänade på att byta klockor, räckte väl icke
heller stort. Och emedan alla visste, att han aldrig skulle gifta sig,
fick Hans spenamnet Hans ungkarl. Därför togo också flickorna aldrig
hans giftermålsanbud på fullt allvar, utan de nojsade med honom och
svuro honom trohet på lek, och om en flicka var mycket munter och ville
gäckas med andra, kunde det hända, att hon lät Hans Niklasson kyssa sig.
Ty så litet skadade ingen, och med Hans kunde en flicka utan fara
tillåta sig sådant.
Men kom Hans Niklasson till en gård och på fullt nykter kaluv gjorde en
flicka giftermålsförslag för någon annans räkning, då kan det nog hända,
att man lyssnade till honom med mera allvar. Många voro de män och
kvinnor, som Hans fört samman inför altaret, och många voro de män,
vilka själva saknade talegåvan, men fått hjälp av honom. Själv plägade
Hans säga, att han i det fallet gjort mer än någon präst sedan Adams
tid. Ty talegåva det hade Hans Niklasson, och att gå folk tillhanda som
mellanman, vare sig det gäller kärlek eller andra affärer, där gods kan
vinnas, det är nog ett yrke, som föder sin man.
Knappt hade Inga Persdotter fått det tredje avslaget för sin son, förrän
Hans Niklasson en dag som av en händelse kom inkörande på Möllinge gård.
Knappt hade han kommit in i stugan, förrän han lockade fram
brännvinsflaskan, och knappt hade brännvinsflaskan kommit fram, förrän
Hans slog Nils på knäna och frågade, om han inte tänkte gifta sig.
Nils såg betänksam ut och svarade varken ja eller nej. Men Hans ungkarl
satt där med glaset framför sig och en slocknad cigarrstump mellan
tummen och pekfingret. Så slog han näven i bordet och ropade, så det
sang i rummet:
»Nämndemans Elin i Kvarnbo, det vore en flicka för dig, Nils!»
Inga Persdotter kom fram från spisen, när hon hörde namnet. Hon kände
det väl och visste, att det betydde både gods och heder. Men Nils blev
röd, när modern kom, och såg trumpen ned.
Hans ungkarl märkte nog, att Inga Persdotter lyssnade på hans ord, men
han låtsade om ingenting, utan fortsatte att tala, som om han talat
endast till Nils. Han berättade om Elins far och mor, hennes syskon och
hela hennes släkt, beskrev hennes ögon och hår, växt, hy och sinnelag,
men mest uppehöll han sig vid, hur arbetsam och duktig hon var, och hur
mycket hon en gång skulle få i arv efter fadern.
Då steg Inga Persdotter fram, såg stint på Hans Niklasson och sade:
»Far du med prat nu Hans, eller menar du något?»
Hans ungkarl svor vid sin själs salighet på, att han menade allvar. Då
ville Inga Persdotter, att han skulle svära vid något bättre. Ty hon
blev vid lynne av hans ord, och då tyckte även hon om att gyckla.
»Jag skall väl svära vid din själ då», menade Hans ungkarl.
Men då blev Inga Persdotter mörk, och Hans, som genast såg, när det var
ugglor i mossen, vände skämtet i allvar och svor som hon ville.
»Så visst jag här lever, och Gud vill», sade han.
Då lät Inga Persdotter sig nöja, och när en stund gått, sade hon:
»Gör du det, Hans, skall du inte ha gjort det för intet.»
Och när Hans ungkarl gick, stack han mellan västfodret en sedel, vilken
han fått som handpenning.
Nils hade hela tiden ingenting sagt. Men när Hans ungkarl var utanför
dörren, såg han upp på modern, som om han velat säga något, men reste
sig i stället och gick långsamt ut.
All luften var full av lärkornas kvitter. De syntes icke för solens
strålar, som brände mot nedgången. Men de hördes som ett surr av jubel
och klang, från jorden ångade det varmt, och ur trädens knoppar brusto
de första blekgröna bladen. Nils gick genom trädgården ända fram till
staketet. Där ställde han sig tyst och stirrade länge mot solen. Genom
rutan följde Inga Persdotter honom med ögonen, och när hon såg honom stå
där så orörlig, som om han stelnat, blev hennes ansikte mörkt.


Folkets fädra.

I.
Kvarnbo låg långt bort ifrån Möllinge, så långt, att de värsta ryktena
om Nils Tufvesson och hans moder aldrig hunnit dit.
Nämndeman Ola Persson i Kvarnbo var sin orts främste man, och han hade
blivit det, därigenom att han var både en dugande man och en rättrådig.
Till honom vände sig alla, vilka sökte ett gott råd, för alla hade
nämndeman tid, och ingen kunde säga, att han vänt sig till Ola Persson,
utan att få stöd för sin vilja, och mera klarhet i det, varöver han
grubblade. Nämndemans hår var gråsprängt, tätt och mörkt, och med det
gråa skägget under hakan och de ljusa, klara ögonen liknade han lika
mycket en skeppare som en bonde. För allt fann han tid, och utan att han
själv syntes veta det, var han alltid den, som styrde. När han var
trött, talade Ola Persson gärna om, att det var en olycka, att han, som
hade så mycket om sig, alltid fick mer och mer. Allt skulle han bestyra,
alldeles som klockarefar. Men när någon annan försökte lyfta någon del
av arbetsbördan från Ola Perssons starka skuldror, blev han själv liksom
orolig. Och innan någon kunde säga, huru det tillgått, hade nämndeman
tagit tömmarna i egen hand och på sitt lugna, raska sätt klarat det
hela. Dock var han icke sådan, att socknens angelägenheter hindrade
honom från att sköta sin gård och sitt hem. Som en husmor visste han
besked om alla de sysslor och detaljer, vilka bilda det inre i ett hems
skötsel, och om han lämnade allt, vad därtill hörde, åt sin hustru, kom
detta icke därav, att han ej skulle kunnat taga även denna del av
dagligt arbete och omsorg på sig, utan emedan han var en rättvis man och
ville, att ingen skulle se hans hustru över axeln. Därför lämnade han åt
hustrun, vad henne tillhörde och lät henne aldrig ana, att han ibland
önskade hustrun något mera av den klarhet och den driftighet, som
utmärkte honom själv. Men sin gård skötte han, som han skötte bönderna i
socknen, och det fanns intet, vilket där skedde, som undgick hans blick.
Emedan Ola Persson själv var sådan, att man måste se, var han satt eller
stod, och höra på hans ord, så ofta han talade, lade man föga märke till
hans hustru. Tyst och sakta kom Sara Persson och gick, och i tysthet
tjänade hon sin man och gjorde, så långt hon det förstod, allt så, som
hon trodde, att han ville. Detta märkte nog aldrig Ola Persson. Ty han
var städse upptagen av sitt och van, att alla fogade sig efter honom.
Men han var god emot sin hustru, därför att hon skötte hans hus, skänkte
honom glädje i ungdomen, då hon var välväxt och späd, samt därtill givit
honom fyra barn, vilka alla gjort honom glädje. Mera begärde Ola Persson
icke av sin hustru, och mera ger också sällan någon kvinna. Det bästa,
livet skänker, är också gott nog.
Men med all den kraft att handla, som utmärkte Ola Persson, och allt det
välde han utövade över andra, var han dock ingen högmodig man. Från
högmodet och dess kyla skyddades han, därigenom att han, så kraftig han
än föreföll, innerst var vek till sinnet. I likhet med många av dem,
vilka ha svårt att kläda sina känslor i ord, hade den myndige
nämndemannen lätt att bli rörd och lätt att darra på rösten, emedan
gråten mot hans önskan ofta ville tränga sig fram i hans hals. Detta
skedde, när någonting, som rörde hans närmaste, skulle avhandlas, eller
ock, när någon gång talet kom att vända sig kring livets och dödens
stora frågor, inför vilka väl sällan en människa står kall.
Som mången olärd, vilken gärna tänker själv, var Ola Persson icke blott
en handlingens man, utan även en grubblare, och när han satt ensam på
sin förstugukvist eller gick omkring på sina ägor, då hade han från
ungdomen vant sig att tänka över sitt eget liv och deras, som stodo
honom nära. Därifrån kom han på sitt vis att tänka även på allt det, som
rör oss människor alla lika nära, och någon enda gång, när han satt i
samtal med en man, till vilken han vågade tala, yppade han något av allt
det, som i ensamheten upptog hans tankar. Vad som då mest sysselsatte
Ola Persson var städse, att han fann sig själv liten och allt, som
skedde i världen, märkligt och stort. Ingen, som såg nämndemannen i
livet, skulle hava trott detta. Blott vid tysta högtidstimmar i livet
kom sådant över hans läppar. Men när Ola Persson då tillät sig själv att
tala, blev han en helt annan man, än när han lugnt och klart ledde andra
till rätta i yttre ting eller förde ordet på sockenstämman. Inför
sådant, som låg högre än det vardagliga, där kände Ola Persson sin egen
otillräcklighet, och han inledde gärna sitt tal med: »sådant förstår ju
icke jag». Då blev han fåordig och skygg, och emedan han kände sin egen
otillräcklighet så starkt, och hans sinne var vekt, blevo hans ögon lätt
fuktiga och hans röst darrande. Det var nämndemannen en självklar sak,
att han i sådana ting aldrig kunde komma längre än till en blygsam
undran. Men så starkt och så rikt kände han det lilla, han vid sådana
tillfällen sade och tänkte, att han dock alltid meddelade andra
intrycket av, att det liv, han levde, var rikt. Sina barn hade han
aldrig kommit nära, endast emedan han älskade dem så högt, att han
svårligen förmådde tro, att de skulle kunna återgälda, vad han själv
kände för dem. Icke ens i sina drömmar hade han begärt sådant. Han såg
barnen växa upp, lämna hemmet och sätta bo, och han kom dem aldrig
närmare än andra främmande.
Också över sådant kunde Ola Persson grubbla, men han vande sig vid att
vara nöjd med det som var, då han såg, att det icke kunde ändras. Skygg
som han blivit och ovan vid att visa sina känslor, hade han heller
aldrig kunnat smeka barnen, och med åren hade denna skygga
återhållsamhet blivit honom en sådan vana, att han aldrig ens kunde
tänka sig en ändring däri. Dock skulle det glatt honom, om någon av hans
döttrar en gång kommit och smekt hans hår. Men det föll icke
nämndemannen in, att om barnen avhöllo sig från sådant, detta kunde bero
på, att han själv vant dem därvid.
Två av döttrarna hade emellertid redan kommit i eget bo, och endast den
tredje, Elin, gick ogift kvar och väntade den dag, då även hon skulle
lämna hemmet. Elin var lång och smärt, starkt byggd, hade brunt, tjockt
hår och var vacker och finlemmad. Glada och varma voro hennes ögon,
ljust och varmt hennes leende. Vackrare än systrarna var hon, och hennes
förstånd var bättre än deras. Hon var icke den yngsta, utan den andra i
ordningen, och hennes yngsta syster hade blivit gift före henne. Alla
tyckte, att då hon var två och tjugu år, var det hög tid på, att även
Elin blev gift. Och mången undrade över, att den rike Ola Perssons
dotter så länge gick ogift.
Detta kom därav, att Elin Olasdotter i mycket icke var andra kvinnor
lik. Bland de sina bråddes hon mest på sin fader. Som han gick hon skygg
och instängd i sina egna tankar, och det, som rörde hennes eget
känsloliv, röjde hon icke. Som fadern var hon i allt öppen och hjälpsam,
när andra behövde henne. Rask och oförtruten var hon i sitt arbete, och
ingen förstod sysslor och människor lättare än hon. Men liksom fadern
kände hon sig själv liten, och hon kunde därför aldrig tro, att det var
sant, när hon hörde människor säga, att hon såg något ut. Emedan Ola
Persson icke visade någon yttre vänlighet mot sina barn, gjorde hans
hustru det icke heller. Ty Sara Persson följde sin man i allt, och som
mannen själv gjorde, trodde hon, att han också ville hava det. Därför
hade Elin aldrig mottagit en smekning av sina föräldrar, och när hon var
tjugutvå år, visste hon ej vad en kyss ville säga. Av tjänstefolket hade
hon någon gång hört talas om sådant, men vad hon då hört, fyllde henne
med en sådan känsla av skam, att hon aldrig vågade fråga mer.
Elin Olasdotter levde därför icke helt som andra kvinnor. På sidan av
livet levde hon, och hennes värld var drömmens. Där såg hon allt, vilket
rörde henne själv, allt det, som en dag skulle komma, hon visste icke
hur. Hennes dröm diktade för henne om kärleken och om den man, hon en
gång skulle älska. Men vad drömmen diktade, förtrodde hon ingen. Ensam
och tyst gick hon sin väg, och hon undvek allt, som gjorde hennes
väninnor glädje. När hon hörde dem tala om gossar, nöjen och dans, satt
hon tyst och lyssnade undrande, hur någon kunde tala om sådant. Och då
hennes sinne var rent och hennes kropp sund, blev hon ungmö och kvinna
utan övergång nästan, och även hennes sinnen slumrade, emedan intet hade
väckt dem. Just därför att hon var så oberörd och liksom ingenting ville
veta, fanns det också något hos henne, som höll männen borta. De sågo
henne och närmade sig först, men då intet gensvar kom, gingo de henne
till sist förbi, undrande över, att hon icke var som de andra.
Men längtade gjorde Elin, och aldrig hade hon tänkt, att hon skulle dö
ogift. Drömmarna hade lärt henne det, och fastän hon knappast visste,
vad hon själv önskade, längtade hon att finna en man, som hon kunde
hålla av. Hela världen, tyckte hon, blev öde, om hon en gång skulle
behöva uppgiva detta hopp. Elin kunde tänka på sin mor och på sin far,
och hon visste, att fadern var för henne allt och modern intet. Hon lät
i inbillningen alla män och kvinnor, hon kände, träda fram för sin
blick, och alltid stod det för henne så, att vad en man var, det kunde
en kvinna aldrig bliva. Liten kände hon sig, när hon drömde sig en man
att älska, och aldrig kände hon sig mera lycklig än då. Ty en sådan man
ville hon finna, en sådan, som hon ej kunde få ord för att beskriva, men
som mötte henne i drömmen. Mot honom skulle hon alltid vara öm och god,
och han skulle kyssa henne, som ingen förut hade gjort. Elin undrade, om
han skulle vara hårdhänt mot henne, och om det skulle göra mycket ont.
Men hon ville fördraga det, om hon blott kunde få älska, och för varje
man, som hon sett närma sig henne, undrade hon, om det ej skulle vara
henne möjligt att hålla av just honom. Var gång hon märkte, att hon icke
kunde, sörjde hon bittert, och inom sig såg hon klart, att måste hon
leva länge så, utan någon att älska, då var hon icke duglig till något.
Då ville hon hellre dö. Tyst och stilla växte denna tanke samman med
allt, vad hon önskade sig eller hoppades av livet. Fick hon ingen att
älska, ville hon dö. Och hon grät tunga tårar för sig själv vid tanken
på, att ingen skulle sörja henne.
Sin far höll hon av mera än andra människor, men emedan hon fått hans
sinne i arv, trodde hon aldrig, att han hyste någon större ömhet för
henne.
Sådan var Elin Olasdotter, när hon en dag vid midsommartiden mötte Hans
Niklasson, och denne utan vidare förberedelser framkastade sin fråga, om