Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 11

följt dem, och Inga Persdotter. Nils ensam stannade vid dörren.
»Kom närmare, Nils, och stig fram», sade nämndemannen. Var och en kunde
höra skälvningen i hans röst. »Den som har gott samvete, behöver
ingenting frukta.»
Nils steg fram, och han kände, hur alla betraktade honom. Med hopknäppta
händer stannade han ensam mitt på golvet. Och när han stod så, måste de
andra se bort. Ty de tålde icke att se honom i hans uppenbara olycka och
skam. Och Elins gamla moder grät.
Men Ola Persson steg fram till kistan och lyfte bort linneduken, som
täckte dotterns ansikte. Då sågo alla det stora blåröda märket i pannan.
Med orädd hand vek fadern undan kragen på linnet, så att det smala
skarpa strecket kring halsen lyste fram. Men när han gjorde detta,
darrade han så, att den gamla psalmbokens blad rasslade emot varandra
som torra löv i blåst.
Ola Persson stod länge stum och syntes icke hava ögon för annat än
dottern. Så steg han tillbaka och började:
»I Guds Faders och Sons och Den Helige Andes namn.»
Därpå slog han upp psalmboken och läste med låg, fast stämma:
I det djupa, i det höga
Råder en osynlig hand,
Och ett aldrig slutet öga
Vakar över minsta grand.
Intet valv dig innestänger
Dit den handen icke når;
Ingen natt omkring dig står,
Dit det ögat icke tränger.
Vart du flyr, och var du är,
Före dig är Herran där.
Dig han möter allestädes:
Blir du ej av häpnad stum?
Rummet, som av dig beträdes,
Är det ej ett heligt rum?
Ingen är dig mera nära,
Än den Gud, som skrev sin lag,
Skrev sitt heliga behag
I ditt hjärta och sin lära,
Och som själv dig döma skall:
Syndare, i stoftet fall!
Slå dig för ditt bröst och bäva:
Du är röjd av Hämnarns blick;
Du det vittnet ej skall jäva,
Som dig följde var du gick.
Kan ock här din gärning döljas
Brottsling, för en gäckad värld;
Kan ock, skrymtare, din flärd
Här i dygdens mantel höljas:
Inför Gud är mörkret klart,
Och det dolda uppenbart.
Under det att Ola Persson läste dessa ord, vilka han kände så väl, höjde
sig småningom hans stämma. Den sista strofen läste han utan att se i
boken och med ögonen direkt vända emot Nils.
Nils stod och hörde på allt detta och visste, att dessa ord voro talade
till honom. Det var Gud, som talade dessa ord. Det var Gud själv, som
straffade honom och röjde hans skuld inför alla. Nu var han vid målet,
nu blev allt uppenbart, som skrivet stod, nu brast allting inom honom.
Och med händerna slutna mot ansiktet, vände han sig om och vacklade ut
genom dörren, stönande som en människa i sin högsta nöd.
Med vidöppna ögon stirrade Inga Persdotter på sonen och förstod, att han
hade glömt henne. Hon kunde icke längre fånga hans blick. Och när han
försvann genom dörren, störtade hon fram för att följa honom.
Men Ola Persson ställde sig i hennes väg.
»Du stannar här», sade han myndigt.
Hela hans gestalt skalv av fasa och spänning. Men dock gick han stilla
fram till Elins kista och lade sakta duken på dess plats över dotterns
ansikte.
»Vile du i frid!» sade han. »Här är i dag icke tid till flere böner.»
Därmed gick han hastigt ut ur rummet, och de båda männen följde honom
under tystnad.
Ute på gården satt Nils med händerna för ansiktet och grät högt. Nu
visste han, att hans stund var kommen, och att han icke längre kunde
kämpa emot. Ty Gud själv hade talat och fördrivit djävulen, som förut
gått osynlig vid hans sida.
Han såg upp, när han hörde svärfadern nalkas, och om han vågat, skulle
han kastat sig på knä och omfamnat den kommandes knän. Nu strömmade
blott tårarna över hans ansikte, och det låg en så omåttlig förtvivlan
över hela hans uppsyn och gestalt, att de tre männen rördes och knappast
vågade gå fram.
Till sist lade dock Ola Persson sin hand på hans skuldra och frågade:
»Vill du bekänna nu, Nils, och lätta ditt samvete?»
»Ja», sade Nils, »ja, jag har slagit henne. Jag är hennes mördare.»
Det fanns blott en redig tanke i hans huvud, den att modern måste hållas
utanför detta. Så hade han svurit, och den eden måste hållas till varje
pris.
Därför tillade han, när han såg, hur de andra ryggade tillbaka:
»Hon låg i sin säng och sov. Och jag kom in. Då tog jag en mangelrulle
och slog henne i huvudet, så att hon domnade bort. Därpå strypte jag
henne med snaran.»
»Vilken snara?» frågade Ola Persson hårt, och hans ansikte blev rött av
spänning.
»Den, som jag hade», svarade Nils meningslöst. »Snaran, som jag höll i
hand under rocken, när jag kom in. Jag var ensam om det. Mor vet
ingenting. Fresta inte mor att tala på sig själv, ty hon är oskyldig.»
»Ingen har frågat dig om henne», sade Ola Persson kort. »Varför säger du
så?»
Nils såg sig omkring med förvildade blickar. Hade han förtalat sig? Hade
han röjt mor, då han menade väl? Han förstod ingenting av detta,
upprepade blott tonlöst:
»Mor är oskyldig.»
Ola Persson lät Nils vila ut, till dess att han blev lugnare. Då bad han
honom berätta. Och Nils berättade den förfärliga natten, berättade,
medan svetten flöt över hans panna, och tårarna kommo hans röst att
stockas, berättade hela tiden så, som om han varit ensam om dådet, och
ingen haft någon del i det skedda utom han.
Ola Persson och de två andra stodo tysta och hörde honom. Blott en gång
avbröt svärfadern Nils berättelse.
»Hur kunde du rå med att kläda på henne ensam? Ensam släpa henne ned i
källaren och lägga henne, som hon där låg?» sade han.
Åter såg Nils upp med en förvildad blick. Varför ville de jaga honom i
en fälla? Var det icke nog, att han frivilligt tagit allt på sig? De
måste ju veta och se, att han var beredd att göra bot och dö.
Då grep Nils i sin förtvivlan den tanketråd, på vilken han spunnit under
de senaste ändlösa nätterna, samma tanketråd, som han funnit ibland, när
han tyckte, att det började dagas mitt i hans inres årslånga, hopplösa
mörker. Han sprang upp, och hans blick blev mörk och djup som på den,
vilken ser skräcksyner.
»Det var väl ingen konst», ropade han. »Ty jag var icke alldeles ensam,
när jag slog Elin. Ingen människa var med mig. Men djävulen stod hela
tiden bredvid. Djävulen sade mig, när jag skulle slå. Djävulen visade
mig, hur jag skulle lägga snaran. Djävulen hjälpte mig att lyfta henne
upp, kläda på henne, och släpa henne ut. Djävulen har aldrig övergivit
mig förrän nu.»
När han ropat ut dessa förtvivlans ord, satte Nils sig ned. Hans blick
var slocknad, och var och en kunde se, att mera förmådde han nu icke
säga. Ola Persson och de båda andra männen sågo på varandra, och åter
grepos de av medömkan med den brutne unge man, de nu sågo framför sig.
Hans ord trodde de icke. Ty var och en av dem visste ju, att han talat i
yra, och att om Nils haft hjälp av djävulen, så hade detta skett på
annat sätt, än vad han nu i sin nöd ville få dem att tro. Men för deras
ögon blev brottslingen nästan till en hjälte. Ty fastän de ville fara
skonsamt med honom och hjälpa honom från dödssynden, vilken ingen
trodde, att han hade begått, tog han dock frivilligt allt på sig och
ville ensam lida straffet.
Därför hejdade de icke Nils, när han reste sig upp, utan läto honom fri
gå förbi dem och in i det gamla huset, vilket redan låg i skymning.
»Gud vare dig nådig, Nils», sade Ola Persson, när Nils gick.
Men Nils hörde honom icke. Han var redan inne i vardagsstugan och hade
stängt dörren efter sig. Då hämtade Ola Persson sin hustru och lät
Anders Ohlsson taga henne med hem till sitt. Själv spände han hästen för
vagnen och lät Jesper Svensson sitta upp. Så åkte de båda, allt vad
hästen kunde löpa, till länsmannen uppe i byn.
Inga Persdotter stod i fönstret och såg Ola Persson åka bort, och hennes
förbannelser följde honom. Dit hade det alltså gått. Detta blev alltså
slutet. Hon gick ut på gården och satte sig där på sin gamla plats under
fläderbusken och tänkte.
Slutligen steg hon upp och gick åter in i vardagsstugan. Där låg Nils
påklädd på sängen och sov, sov, som han icke gjort, sedan de båda begått
dådet tillsammans. Men Inga Persdotter väckte honom.
»Stig upp, Nils!» sade hon, »gå ut i foderlogen, tag där ett rep och
häng dig själv. Eljest är det ute både med dig och med mig.»
Nils hörde icke hennes ord, han såg blott med sömndruckna ögon på modern
och förstod intet.
Inga Persdotter upprepade då, vad hon hade sagt.
Men Nils lade ned sitt trötta huvud mot kudden.
»Nej, mor», sade han. »Det gör jag icke. Nu vill jag sova. För jag är
trött. Och när jag vaknar, skall jag taga straffet. Annars får jag
aldrig frid.»
Därmed somnade Nils Tufvesson åter. Men Inga Persdotter gick ifrån honom
med vrede i hjärtat och med förakt. Hon visste nu, att hon var ensam som
aldrig förr och starkare än alla. Men hon var rädd, därför att det var
mulet ute, och skymningen föll så tidigt. Därför vände hon om till Nils
bädd. Och krypande samman som en hund, satt hon där och avundades sonen,
som kunde sova.
Två timmar senare höll länsmannens vagn på Möllinge gård. De, som följde
honom, funno Nils ännu sovande och Inga Persdotter hopkrupen vid hans
sida. Vid männens ankomst väckte Inga Persdotter Nils, och på
länsmannens ord häktades icke blott Nils, som hade bekänt, utan även
hans moder.
»Vem anklagar mig?» sporde Inga Persdotter.
Då såg Ola Persson lugnt på henne och svarade:
»Jag.»
Slamrande for vagnen med fångarna ut genom inkörsporten.
Ola Persson gick ut och hämtade sin hustru. De båda gamla stannade på
Möllinge över natten. De tyckte båda, att Elin skulle ej ligga ensam i
mördarnästet, om hon än var död.
Men redan samma kväll gick ryktet ut över trakten, att Nils Tufvesson
och hans moder blivit häktade. Ryktet gick runt i stugorna, och
människorna började andas lättare, därför att nu rättvisan kom. Men den,
som berättade detta, tillade också: »Nils har bekänt och tagit hela
skulden på sig.»
Då skakade människorna sina huvuden och undrade, hur sådant var möjligt.
Detta gick dock över allt förstånd och över alla gränser.

VIII.
När Inga Persdotter och hennes son nu körde bort från Möllinge, voro de
belagda med handbojor. Körsvennen hette Jan Ersson och hade förr varit
deras dräng. Nu var han i kronans tjänst och satt i försätet som deras
herre. Så åkte den sista ättlingen av den gamla släkten ut från sina
fäders gård.
Då det emellertid led mot aftonen, och mörkret var nära, fann
fjärdingsmannen det ej lönt att samma afton fara in till staden och mitt
i natten slå larm i cellfängelset, utan han inhyste fångarna i
häradshäktet, som låg nära hans hem.
Där tillbragte Inga Persdotter och Nils Tufvesson sin sista natt samman,
och fjärdingsmannen blev hårt klandrad, därför att han hade tillåtit
detta. Ty de, som förstodo saken, trodde, att Inga Persdotter använt
tiden att inskärpa hos Nils, att nu, när han röjt sig själv, skulle han
också bära straffet ensam.
Därom talade hon också, och Nils lovade att lyda henne i allt. I hans
ögon var modern ej längre brottslig. Hon var blott en olycklig, som alla
ville ont. Själv var han förändrad. På vad sätt eller när detta kommit,
visste han nog icke. Men det hat, han känt mot modern, var som utplånat
ur hans själ. Och de, vilka följde fångarna till cellfängelset, kunde
aldrig glömma deras avsked. Inga Persdotter var lugn och behärskad, men
hennes ögon hängde vid sonens, som ville hon binda honom för evigt. Och
från Nils ögon strömmade tårarna, så att han ingenting kunde se.
Vacklande leddes han in i sin cell, och dörren stängdes om honom.
Under de första två dagarna hände det märkliga, att Nils knappast ville
taga någon föda till sig. Det såg ut, som om han endast haft behov av
sömn. Han sov icke blott om natten, utan största delen av dagen. Och när
han sovit ut och började kunna vara vaken, då var han en annan man.
Det kan vara gott för en människa att bliva instängd i en cell, om hon
aldrig fått tänka själv, och om hennes själ ständigt varit bunden av
onda makter. Nu var Nils för första gången ensam, och nu undrade det
honom, hur han någonsin kunnat bliva, den han var. Nu var allt, som
aggat, plågat, hetsat och förnedrat honom borta. Nu behövde han intet
frukta. Nu kom var dag lik den andra, och var natt sov han som ett barn.
Genom det lilla fönstret, som satt så högt upp, att han icke kunde nå
det, såg Nils en flik av himlen, och på bordet lågo böcker, som han hade
lov att läsa. Av dem förstod Nils icke mycket, och när han läste i dem,
blev han mest skrämd. Ty i böckerna kunde han blott läsa, vilken syndare
han var. Därför lät Nils också böckerna vara, och när han förändrades,
var det icke med deras hjälp.
Nils led ej av att vara ensam, han tog i stället kraft därav, och han
kände sig glad, att han ingen människa behövde se. När människor förut
betraktat honom, hade han alltid känt blygsel, och som hans liv blivit,
fullt av skam och brott, hade andra ingenting att säga honom. Här var
han ensam som den av livet och egna synder plågade människan, vilken
fordom flydde till öknen. Här gingo hans tankar sin egen väg, så gott
han förstod att tänka. Och här fann han, att när stor nöd kommer, då
hjälpa människorna intet.
Emedan Nils var ensam, hade han vant sig att tänka halvhögt för sig
själv, som om han haft någon, till vilken han kunde förtro sig. Ofta
slog han den fotsida fångdräkten omkring sig och gick med långsamma steg
fram och åter den korta vägen från dörren och till den plats på väggen,
ovanför vilket fönstret med järngallret satt. Där talade Nils sakta med
sin egen själ. Fångvaktaren kunde se det, när han oförmärkt sköt
förhänget undan från det lilla fönstret på den stängda dörren, varifrån
man från korridoren utan att synas kunde blicka in i fångens cell.
»Jag är en stor syndare», kunde Nils då säga. »Men mor hade aldrig
behövt bedja mig att icke röja henne. Hon har tagit min ed, och jag har
givit henne den, därför att hon eljest icke ville tro mig! Stackars mor!
Hon har nog av sitt, och jag skulle inte kunna leva, om jag visste, att
hon hade det så tungt som jag. Men hon hade aldrig behövt bedja mig om
detta. Ty jag skulle ändå aldrig hava röjt henne. Så syndfull är jag,
och så mycket har jag förbrutit i min levnads dagar, att jag icke kan
bliva som andra. Aldrig kan jag komma ut bland människor och bliva dem
lik. Jag är för vek till sådant, och jag skulle aldrig kunna lida, att
människorna sågo på mig, när jag kände, att de visste allt. De skulle
aldrig kunna förlåta mig. Men om jag tager på mig allt och lider allt,
då måste Gud en gång förlåta mig. Ty han ser till, vad jag lidit.»
Så enfaldigt och rättfram gingo Nils Tufvessons tankar, när han i cellen
blev ensam med sig själv och fick ro. Det kom kanske icke i så tydliga
ord, och kanske hade han det ej så klart för sig själv, allt vad som i
själva verket drev honom att handla som han gjorde. Men allt som dagarna
gingo, slutade han upp att räkna deras gång, och han kände endast, att
han själv blivit en annan, och att allt nu syntes honom så enkelt och
klart.
»Det är ju bara att dö», sade Nils till sig själv, »och dö måste jag. Ty
jag är icke värd att leva.»
Så kom en afton fångvaktaren som vanligt in med mat i hans cell.
»I morgon skall du förhöras, Nils», sade han till honom.
»Förhöras?» genmälde Nils.
Han förstod honom icke.
»Jo», sade fångvaktaren. »Du skall inför rätten.»
Denna natt sov icke Nils. Ty detta kunde han icke fatta. Han smög sig
till att gå uppe, fastän han visste, att detta var förbjudet. Och han
stod länge nedanför det lilla fönstret och blickade uppåt. Då såg han i
mörkret en ensam stjärna, som blänkte på den djupblå himmelen.
»Varför skall jag rannsakas», tänkte Nils, »då jag redan är dömd? Varför
skall jag åter ut och stå inför alla människor? Är det icke nog, att jag
bekänt, och kunde ej människorna vara barmhärtiga och föra mig ut endast
för att låta mig dö? Då vore allt så enkelt. Då skulle jag förstå, vad
man gjorde med mig, och vara nöjd. Vad kunna människorna ännu vilja
mig?»
Nils gick länge uppe i svår vånda, och han tänkte på, hur underligt det
var, att han under de sista dagarna, innan bekännelsen gått över hans
läppar, hade hatat sin mor. Vad ont hade hon gjort honom? Vilken rätt
hade han att vredgas på henne eller söka sak med någon?
»Så mycket ont har jag själv gjort», tänkte Nils, »att vad hon gjort,
kommer mig icke vid. Jag har nog av mitt eget. Mer än nog.»
Vilken förändring som skett med honom, kunde Nils icke förstå. Han
visste blott, att han blivit annorlunda mot förr, och att han var
nöjdast, när han ensam fick känna, hur detta nya, vilket han ej visste,
vad det var, växte inom honom. Men detta nya var icke så nytt, som Nils
själv trodde. Det var äldre än han själv och hade funnits, innan han
blev född. Det var de många goda människorna, som levat och arbetat inom
hans släkt, vilka nu började vinna välde inom honom. De voro icke döda,
som folk sade. De levde och verkade nu i sin levande ättlings blod. Det
var Tufve Nilsson, hans farfader, vilken varit en ärans man. Det var
Tufve Tufvesson, hans fader, vilken varit så godsint, att han aldrig
kunnat säga en människa ett ont ord eller slå ett djur. Det var flere
ännu, vilka levat så långt borta i tiden, att Nils aldrig hört deras
namn. Men av deras blod var han kommen, och i ensamheten skildes nu
bort, vad av ondo varit, och det, som förr icke fått verka, kom upp inom
honom och blev till nya makter, som omdanade och förnyade. Ingen annans
vilja tryckte honom längre ner. Nils begynte ånyo att brås på de goda
inom sin släkt, som naturen danat honom och menat.
Men det blev Nils svårt, när han leddes in i den stora salen och stod
ansikte mot ansikte med alla dess människor, både dem han kände, och dem
han aldrig sett förr. Där stod svärfadern, Ola Persson, med sitt mörka
hår och sina klara ögon, och bakom honom grannarna, män och kvinnor.
Upprörda och allvarliga betraktade de alla Nils, och vid det stora
bordet satt kyrkoherden med den svarta kalotten tryckt ned över sitt
vita hår. Allt detta var tungt för Nils att se. Men svårast var det
honom, när han fick syn på modern. I fångdräkt stod hon där som han, och
hennes ögon brunno emot honom. Då lade Nils sin hand på hennes axel och
mumlade mitt inför alla människor:
»Stackars mor.»
Av vad som sedan skedde, förstod Nils icke mycket. Det var alltför
olika, mot vad han själv tänkte, och alltför ringa, mot vad han led.
Själv blev han förd ut och åter ledd in igen. Män och kvinnor kommo fram
och vittnade. De berättade, vad de hade sett, och vad de visste, och
hela tiden stod Nils och tänkte:
»Vartill tjänar allt detta? Vilja de icke låta mig dö, så att allt kan
få ett slut?»
Inför rätten berättade Nils, huru allt hade tillgått vid hustruns död,
och han märkte icke själv, att vad han berättade, var något helt annat,
än vad han sagt i sin första bekännelse inför svärfadern. I den grad
behärskade tanken, att modern till varje pris måste räddas, hela hans
själ, att när man gjorde honom uppmärksam på, att han motsade sig själv,
visste Nils icke längre, om vad han berättade var verkligt, eller om han
själv uppfunnit det för att rädda modern.
När Nils åter blev ensam i sin cell, var han trött. Med huvudet lutat i
sina händer satt han på den brits, vilken om natten tjänstgjorde som
bädd, och hans kropp vaggade fram och åter.
Där blev det honom första gången klart:
»Det är icke för min skull, man gör allt detta, kallar mig inför rätta,
frågar ut mig, underkastar mig förhör. Det är för att snärja mor.»
Nils rätade upp sig vid denna tanke, och hans ansikte blev tungsint av
grubbel.
»Är det icke nog, att en dör?» tänkte han. »Är det icke nog, om jag
giver liv för liv?»
Nils fann intet svar på detta. Ty om han någonsin förstått det, hade han
glömt, att sanningen hade ett värde. Han hade aldrig varit en högmodig
man, nu var han så ödmjuk och förkrossad, som blott den är, vilken
känner sig, ehuru ännu levande, för alltid hava lämnat sin plats i
livet.
Rättegång avlöste rättegång. Nils fördes upp ur sin cell och fördes åter
tillbaka i den. Mer än en gång blev han beslagen med tvetalan. Mer än en
gång kände han, att den fulla bekännelsen var nära att gå över hans
läppar.
Detta gjorde hans nätter tunga och hans dagar fulla av ångest. Men han,
som alltid böjts under en annan och aldrig gått den väg, han själv
ville, han framhärdade nu, oböjlig och oåtkomlig, i detta enda, att för
allt vad han syndat, ville han göra bot, därigenom att han tog på sig
straffet, icke blott för sin egen missgärning, utan ock för en annans.
»Endast om jag det gör», tänkte Nils i sin fromma enfald, »kan Gud
förlåta mig.»
Men de visa trodde, att han handlade under inflytande av moderns vilja,
och att han innerst längtade efter att göra sig fri.

IX.
Rätten, som skulle döma i detta mål, sammanträdde sju gånger från början
av april och till slutet av juli. Men intet nytt kom fram, intet, som
lagligen kunde fälla Inga Persdotter till medbrottsling i mordet. Själv
förnekade hon allt, och vad hon tänkte, visade hon för ingen. Prästens
hjälp avvisade hon med hån, och stod hon någon gång svarslös vid en
fråga, bekymrade det henne icke. Ty hon litade på sin son, att han icke
skulle förråda henne. Nils Tufvesson fortfor, som han hade börjat. Han
_ville_ dö för sin moder, och varken skrämsel eller lock kunde rubba den
hårda vilja, som syntes kunna bära honom upprätt fram till stupstocken.
Nils Tufvesson fick stort rykte av detta, och mången tyckte, att han
därigenom försonade mycket av det onda, han hade begått. För Nils själv
skulle det varit en stor tröst, om han vetat detta. Ty så djupt hade
hans skuldkänsla böjt honom, att det aldrig ens kom i hans dröm, att
någon kunde tänka på honom annat än med avsky. Men den, som frivilligt
söker döden för en annans brott, finner därigenom vägen till
människornas hjärtan, om hans brott är aldrig så stort. Och Nils blev
under denna tid till en hjälte.
»Han har gjort allt ont, som nämnas kan», sade folket. »Och mera än det.
Men han har aldrig velat det onda. Vi känna honom alla, och vi borga för
hans uppsåt. Själv visar han nu, vilken man han är. Ty han tager allt på
sig, och en dag skall han gå i döden för modern.»
Ty alla visste de, vem den brottsliga var. Allt folket visste detta.
Nämnden, som satt vid tingen, och vilkens medlemmar själva voro män av
folket, visste det. Domaren, som skulle uttala domen, visste det ock.
Men tillika visste alla, att mot den skyldigas nekande och mot Nils
Tufvessons egen bekännelse kunde ingen rätt döma den brottsliga skyldig
efter svensk lag.
Därför kom skräcken tillbaka över bygden, skräcken, att den oskyldige
skulle få lida för den skyldiga, och att vad rätt var aldrig skulle få
stämma att göra sig hört. Och denna skräck var värre än den, vilken
förut kommit. Ty den blossade icke upp så häftigt. Den kom icke
oförberett eller hastigt. Långsamt och smygande kom den, och inför denna
nya skräck förstummades alla munnar, och även de hårdhjärtade rördes
till medlidande.
»Inga Persdotter skall komma tillbaka till Möllinge», sade folket. »Hon
skall åter bo mitt ibland oss, lös och fräck skall hon gå omkring ibland
oss alla som förr, och hon skall icke böjas, ens när sonens huvud tagits
av bödeln.»
I sådana tankar gingo människorna den långa vägen till staden, där
tinget hölls. De, som voro inkallade att vittna, gingo dit och fingo
ersättning för sin inställelse. De, som icke voro kallade som vittnen,
gingo dock, utan tanke på ersättning eller tidsförlust. De stodo där i
timmar. De, vilka icke fingo plats i tingssalen, fyllde gårdsplanen
utanför. Och för var och en, som kom ut från det trånga rummet, där
rätten var församlad, gick en viskning och en rörelse genom hopen. »Har
någonting skett? Veta de ännu intet?» Men rörelsen saktades, viskningen
byttes i en dov tystnad. Ty allt där inne var, som det varit länge.
Varför skulle de, som sutto i rätten, intet veta, medan de, som stodo
utanför, visste allt? Så frågade många. Och hade hatfyllda blickar och
starka ord kunnat mörda, då hade Inga Persdotter icke längre varit vid
liv. Lugnt mötande allas blickar gick hon genom hopen, där fångvaktaren
röjde väg. Sin gråa fångdräkt med repet om livet bar hon, som hade den
varit en hedersdräkt, och huvudet höll hon rakt. Stolt såg hon framför
sig, och kring hennes slutna läppar flög ibland ett löje, som hade hon
vetat, vad alla tänkte och glatt sig däråt, att hon ännu kunde visa dem
sitt hån och bära sitt huvud upprätt. »Där går hon», sade de, »hon blygs
ej att offra sonen för att rädda sitt usla liv.» Detta syntes dem alla
vara det värsta av allt. När därför Nils gick samma väg, och
fångvaktaren röjde plats för honom, då veko alla självmant åt sidan, och
sorlet tystnade. När Nils gick förbi, rådde tystnaden över allt. Folk
höll andan, och ingen ville störa Nils på hans tunga väg. När han gick,
vågade han icke se upp, icke möta de blickar, som riktades mot honom.
Hade han det gjort, skulle han sett, att han ej var hatad. Det fanns
många, vilka aldrig kunde se Nils gå förbi utan att fälla tårar.
Men de, som återvände från tinget, förde den nya skräcken vidare över
bygden. Inga Persdotter skulle komma tillbaka, hon skulle en dag
återvända till den gård, där hon med orätt satt, och hon skulle göra
detta, när Nils Tufvessons namn var utplånat från jorden, och han själv
ej ens hade fått en ordentlig grav.
Detta var icke längre fruktan, för att rättvisan skulle förstummas och
aldrig få göra sig hörd. Det var vida värre. Det var fasan, för att
orätten skulle segra, gå den skyldiga förbi och drabba den oskyldige på
gods och liv.
Det var, som när man vakar den långa, heta högsommarnatten på den södra
slätten, när åskan går. Blixtarna väsa fram ur molnen, vilka blytunga
hänga ned över jorden. Regnet strömmar ned, och de våta pilarna, vilka
skymta fram som spöklika skuggor i rad, böjas som rö. Åskan är nära, ty
blixt och knall följa varandra i ett. Man urskiljer knappast de
särskilda knallarna. Ty de förenas till ett enda dovt dunder, varur
smäller som skott, och hela tiden korsa blixtarna varandra tätt, tätt.
Som skarpa, blåvita streck stå de ristade in i den svarta molnmassan.
Under sådana nätter slår åskan ned, och människorna, som veta det, vaka
och bedja Gud beskydda hus och hem. Rädda och allvarliga se de ut genom
de stängda fönstren, mot vilka regnet piskar. Och de frukta ej blott för
sig själva. Ängsligt spana de ut över slätten för att se, om ingenstädes
den rödgula lågan flammar upp mot molnen. »Gud hjälpe alla människor i
natt», säga de. »Gud hjälpe oss och alla!»
Ängsliga gå de om varandra i rummen. Överallt är tänt ljus. Ej ens
barnen få sova. Påklädda sitta de tätt krupna till varandra, och med
uppspärrade ögon betrakta de de äldre för att få veta, om faran, vilken
de ej kunna bedöma, är lika stor som deras egen rädsla.
Så sitta alla, till dess att ovädret är över, blixtarna ha saktat sig
och regnet ej längre faller så stritt. Då gå alla till sängs och söka
vilan. Men om natten sova de oroligt, och när morgonen kommer, spana
deras ögon ängsligt efter att få veta, vem olyckan drabbat. Ty under
natten ha de känt, att marken darrat och de förstå då, att blixten
slagit ned. Men de veta ej, om en gård brunnit, om en vandrare ligger
död under ett splittrat träd, eller om blixten endast träffat trädet,
som fallit, eller en lada, som ligger ensam på slätten, där solen nu
lyser fram.
Såsom människor i tryckande ängslan, fruktande för sitt eget och andras,
vaka en dylik åsknatt, så gingo också människorna om varandra under hela
denna sommar i Möllinge. Och det var en sak, vilken grämde dem värst,
och som alla äntligen började att se.
Det var att inför rätten talade ingen på Inga Persdotter och hennes son
för den styggelse, de med varandra bedrivit. Nämndens ledamöter visste
om detta. Alla, som vittnade, kände dessa rykten. Allt folket, som