Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman - 07

»Det vågar Inga Persdotter aldrig», tröstade henne Kerstin Larsson. »Ty
skulle sådant hända, falla misstankarna genast på henne, och då måste
hon frukta, att allt blir uppdagat.»
Men Elin Olasdotter blickade med klarblåa ögon rätt fram, som hade hon
sett in i, vad ingen mer än hon kunde se, och svarade:
»Hon gör det ändå. Jag vet det.»
Men så kom hoppet tillbaka, och då vaknade också kärleken till Nils,
vilken hon givit sin tro, och som medlidandet lärt henne att älska. Då
ville hon kämpa om hans själ med den onda kvinna, som var hans egen mor.
Hon kom att tänka på gamla sagor, och allting omkring henne blev sådant,
att hon själv tyckte sig leva i en sådan. I de gamla sagorna berättades
om en man, som hade sålt sin själ åt djävulen. För guld och av svaghet
hade han gjort så, och han hade gjort det, emedan han var fattig och
icke förstod bättre, och emedan han trodde, att den dag, då djävulen
krävde hans själ till lön, aldrig skulle komma. Så gifte han sig, och
hans hustru älskade honom och var lycklig, emedan hon ingenting visste,
och emedan mannen teg. Men hennes man, vilken visste allt, var aldrig
lycklig. Ju närmare dagen kom, då han skulle betala den falska lycka,
han njutit, desto mera undrande, grubblande och inbunden blev han.
Hustrun, som älskade honom, förstod att han led, och ju närmare dagen
nalkades, då all hans lycka skulle vara förspilld, desto svårare blev
det honom att gå och tiga inför sin hustru. Även detta förstod hustrun,
fastän hon icke visste, vad som tryckte mannen, eller vilken olycka, som
hotade dem. Men till sist fick hon lönen, för att hon tegat och bidat
den rätta stunden. Ty när nöden stod för dörren, berättade henne mannen,
att han sålt sin själ. Och hon förebrådde honom varken att han begått
dödssynden eller bedragit henne med en falsk lycka. Hon såg blott, att
mannen var olycklig och visste endast, att hon älskade denne sin
olycklige man. Ty när är väl en människa mera olycklig, än när hon
begått en dödssynd? Och när behöver hon bättre kärleken? Detta förstod
hustrun, och därför fick hon också kraft, så att hon kunde strida mot
djävulen och all hans här och vinna seger. Och Gud gav henne klokhet och
mod, så att hon räddade mannen och lyckan åt sig själv och hans syndiga
själ åt den saliga evigheten.
Så tyckte Elin, att hon nu stred med djävulen om Nils själ. Ty just så
tungsint, inbunden och ordkarg gick han omkring. Ingenstädes fann han
ro, och aldrig hade han håg för sitt arbete. Våren kom, men han syntes
ej tänka därpå. Plogen rostade i redskapslidret, och åkern stod full av
ogräs. Men Nils gick omkring som en osalig ande, och när han var ensam
och trodde sig osedd, då smög sig Elin till att betrakta honom. Och vad
hon då såg, kom henne att frukta, att mannen ville göra sig själv något
ont. Runt om henne susade som tunga vingslag av död och av mord, hon
kunde känna deras kalla fläktar, och det fanns ingen aning så stygg
eller inbillning så hemsk, att den icke någon gång hemsökte henne. Men
mitt under allt detta levde hennes själ, renades och luttrades från
allt, som var fåfängligt och smått, och med hela sin ungdoms styrka
arbetade hon för att nå fram till den dag, då de onda drömmarna skulle
förjagas som i sagan.
Nils gick i allt detta och betraktade sin hustru som med andra ögon. Ty
han såg, att hon blivit en annan. Det gick kraft ut ifrån henne, och det
kom honom ibland för, att han skulle velat vara ensam med henne och
glömma, att allt det andra någonsin funnits till. Det var icke djävulen,
som stred med en kvinna om hans själ. Det var två kvinnor, som stridde
om honom, han kände bådas välde, och hans inre var ett enda jäsande
mörker, där ingen dagning fanns. Hans själ var sjuk av fruktan,
samvetsagg och äckel. Hans kropp var trött av tvungna omfamningar och
brist på sömn. Han led som av ett långt hemskt rus, vilket varat i
månader och år, och hans hjärna var tom av utmattning. Han önskade blott
slut på alltsammans, och han hörde inom sig en röst, som viskade, att
allt skulle bli gott och stilla igen, endast någon av dem, vilka nu
levde för att pina varandra, vore borta och död.
Var det moderns röst, som så talade? Eller var det hans egen? Det
kvittade Nils lika. Han hörde blott rösten tala. Och han var så
söndergången, att han kunde varken tvivla eller tro.
Men skräcken för Elins släkt, upptäckten, och allt, som därav skulle
följa, vaknade ånyo med dubbel bitterhet, när en dag Elins syster kom på
besök. Föräldrarna hade skickat dottern till Möllinge. Ty allt sedan
Elin kommit gående till föräldrarna för att klaga sin nöd och sedan så
hastigt åter tagit avsked, hade de ej hört ett ord från dottern, och de
längtade att få veta, hur allting avlupit. De anade intet gott av denna
tystnad, och Ola Persson själv hade onda drömmar. Därför kom systern på
besök, och Elin blev först glad att se henne. Men fången i sina nya
tankar, som Elin gick, blev systerns besök henne till föga glädje. Ty
systern frågade henne om allt, och Elin ville nu mindre än någonsin
förtro sig åt någon.
I allmänna ordalag talade hon därför om mannens godhet och svaghet för
sin mor, och hur svår Inga Persdotter var. Men ännu sade sig Elin icke
vilja tänka på någon skilsmässa. Först ville hon se tiden an.
Systern stannade där i tio dagar. Och en dag hände det, att de varit ute
och hälsat på bekanta i byn. Då kom Kerstin Larsson springande och
berättade dem, att Inga Persdotter kommit på besök samt rådde dem att
genast begiva sig hem, emedan eljest någon ledsamhet kunde uppstå. Vid
denna underrättelse blev Elin utom sig av förskräckelse och bad väninnan
följa dem hem, vilket denna också gjorde. Hemkomna funno de dörren
stängd, och när de bultade på den, var det länge tyst inne i huset.
Omsider öppnade dock Nils förstugudörren. Och när de kommo in, funno de
honom och Inga Persdotter i vardagsstugan. Inga Persdotter var då sådan,
att hon knappast ville tala eller hälsa. Ej heller ville hon taga emot
den mat, som sonhustrun bjöd henne. Snart därefter tog hon avsked, och
Nils satte för hästen för att skjutsa henne hem.
Elin blygdes, att systern skulle behövt se detta. Men ett par dagar
därefter, strax innan systern skulle resa, hände det, att hon tidigt på
morgonen före makarna steg upp och gick ut. Systern hade sovit i
vardagsstugan i en inflyttad bädd, och Nils sov hos Elin i
tvåmanssängen. När Elin då blev ensam med Nils, lade hon sin bara arm på
hans, såg honom in i ögonen och sade:
»Om du ändå någon gång ville smeka mig.»
Hon hade aldrig förr sagt något sådant, och hon undrade själv, varifrån
hon tog mod därtill.
Nils sköt emellertid hennes arm tillbaka och svarade bistert.
»Sådant där bryr jag mig icke om.»
Men han kunde icke se henne i ögonen, när han sade detta, och ehuru Elin
kände sig skamsen, då hon steg upp för att kläda sig, ångrade hon dock
icke, vad hon hade sagt. Det kom henne för, som hade hon därigenom på
något sätt kommit sin man närmare.
När hon blev ensam med systern, sade hon denna, att hon höll av Nils,
men att han ej brydde sig mycket om henne. Och hon frågade systern, om
denna kunde säga henne, vad hon skulle göra för att vinna sin mans
kärlek.
Därom talade de båda länge med varandra, och till sist frågade systern
Elin, om hon hört talas om Spå-Maren.
Elin slog ned sina ögon och teg. Just detta hade hon nämligen själv
tänkt. Men hon tyckte, det var skamligt att fråga en sådan person till
råds. Och själv trodde hon ej på, att någon med trolldom kunde vända en
annans sinne till kärlek.
Men systern berättade, vad hon hade hört. Det var både män och kvinnor,
som lidit av obesvarad kärlek. De hade alla gått till Maren och alla
hade de blivit hjälpta. Ett par av dem kände systern väl, och de hade
själva berättat för henne, hur det gått dem.
Elin satt och hörde på allt detta, och det syntes henne så underligt,
att hon, som visste bättre, skulle låna sig till sådant. Men när nöden
är stor, och människan icke kan finna hjälp, då blir hon liten och svag
och tyr till obekanta makter, även till sådana, som hon under lyckligare
dagar föraktat. Inom oss finns alltid den känslan, att allting är så
osäkert, dunkelt och svårt att reda, ett stilla tvivel, att vad vi tro
oss veta, dock icke är det riktiga. Kanske finns det hjälp att få,
endast man vill utsträcka sin hand och söka den.
När systern samma dag skulle fara, följde henne Elin därför till vägs.
Och när de båda systrarna skildes, tog Elin ensam vägen till Spå-Maren.
Hon blygdes icke längre över, vad hon gjorde. Ju närmare hon kom den
lilla stugan, där de gråa förhängen skymde för fönstren, ju mera kände
hon det så, som skulle hon där få hjälp. Gud kunde ej vara så hård, att
han lät henne gå ohörd även denna gången, och det kunde ej vara orätt av
en ensam, olycklig kvinna, att hon sökte hjälp för att vinna sin egen
man.
Elin satt i Marens kammare, innanför den stängda dörren, och framför sig
såg hon det magra ansiktet, där skinnet tycktes sitta stramt över de
breda kindknotorna. Lika stramt var det rödsprängda, gråa håret kammat
bakåt och virat upp i en knut. Och de små klara ögonen lyste emot henne.
Elin tyckte, att denna kvinna måste veta allt, och vad hon rådde henne,
det ville hon utan tvekan göra.
Maren sade Elin aldrig, att även Inga Persdotter varit där, och vad hon
tänkte, vet ingen. Hon lät den högra handen icke veta, vad den vänstra
tog. Och Elin gick ifrån henne i en feber av glädje.
Hemma valde hon ut två rena örngåttsvar, som Maren hade lärt henne. Dem
lade hon in i en liten packe och gick nästa dag åter till Maren och
lämnade örngåtten till henne. Ett par dagar senare hämtade hon dem åter.
Då hade Maren läst över dem eller hängt dem i någon rök eller fuktat dem
med något. Hur detta var, fick Elin aldrig veta. Men på dessa skulle
Nils och hon ligga, då skulle hans kärlek vakna, och aldrig skulle den
sedan lämna honom.
Med darrande händer stoppade Elin försiktigt ned sin egen och Nils kudde
i de dyrbara örngåtten. Hon lade dem vackert till rätta och stod sedan
länge och betraktade dem. Rena och vita lågo de där över den smala
spetsen på lakanet. All tanke på, att hon gjort något otillbörligt, var
nu försvunnen. Elin tänkte icke på annat, än vad hon nu hoppades och
väntade. Hon erfor något nästan av en oskyldig glädje, när hon såg dessa
vita örngått. De blevo henne som ett tecken på lycka mitt i all hennes
pina, och de första glädjetårar, hon på länge känt, stego i hennes ögon.
Nils somnade tungt på sin kudde, och Elin låg vaken bredvid honom och
välsignade hans sömn. Hon glömde, att hon lärt i katekesen, att Gud
fördömer allt trolltyg, och hon bad varmt, att Gud måtte välsigna sömnen
och låta örngåtten verka. Så erinrade hon sig, att hon själv måste somna
vid mannens sida, om medlet skulle kunna lyckas. Och trött av oro och
hopp, somnade hon på sin vita kudde och sov gott och utan drömmar som
ett barn.
På morgonen var hennes första tanke örngåtten, och hon betraktade
ängsligt Nils. När han som vanligt åt och gick, utan att synas märka
hennes därvaro, sade hon sig själv, att en natt vore för litet, och att
hon nog måste ha tålamod länge.
Hon talade sig in i sin egen dröm, och den fyllde henne så helt, att hon
på förmiddagen måste gå till väninnan för att förtro henne sin lycka.
För henne berättade hon alltsammans, och väninnan hade icke hjärta att
säga henne emot.
»Nu äro de vita och rena», sade Elin. »Men jag skall låta dem sitta,
tills de bliva svarta, om det behövs, och inte byta om. Nils skall nog
komma att tycka om mig.»
Hon såg ut som en ung brud, när hon sade så. Men i nästa ögonblick
förändrades hennes ansikte, och hon lutade pannan mot handen och ville
länge icke se upp.

XII.
Det var i mitten av mars, och våren kom tidigt. Luften var varm, och de
första lärkorna svingade redan i solskenet över åkrar och ängar. Över
hela naturen låg en ljum värme, som andades växtlighet, och där slätten
slutade, steg imman från jorden blå mot aftonsolen. Elin gick under
denna tid och försökte forska ut sin man. Allting var sig likt dem
emellan, och någon förändring hade icke inträtt. Och alltsom kuddarna
förlorade sin vita färg, utan att någon förändring dock inträdde,
började hennes tro på det ofelbara medlet att svikta.
Så kom en dag, då Nils gick omkring och syntes vara mer än vanligt
orolig, och ett par ord, som hon hört, gav Elin den rätta ledtråden. Hon
erfor, att han behövde penningar, emedan han var i skuld. Det var en
gammal skuldsedel, endast på tvåhundra kronor. Men för Nils var detta
redan nog, emedan han inga reda penningar hade.
På detta tänkte Elin en hel dag och en hel natt. Hon somnade in med
tanken på dessa penningar, medan hon sov, drömde hon om dem, och när hon
vaknade upp, tyckte hon, att Gud hade låtit detta ske för att hjälpa
henne.
Dessa tvåhundra kronor stodo på en skuldsedel, som Nils fader, Tufve
Tufvesson, hade utfärdat, under det sista året han levde. Denna var
överårig och skulle skrivas om, och för detta var det nu, som Nils gick
och gruvade sig.
På morgonen visste Elin, vad hon skulle göra. Det kom henne för, att
gjorde hon detta, då skulle Nils se, att hon höll av honom. Och såg han,
att hon ville vara honom till hjälp i allt, vad hon kunde, skulle kanske
hans sinne vändas till henne.
När Nils därför på morgonen skulle fara bort, gick Elin till honom och
sade:
»Du skall fara bort nu, Nils. Jag vet också, vart du far.»
»Vet du?» sade han vresigt.
Men Elin lät ej skrämma sig av hans ton. De stodo mitt emot varandra i
vardagsstugan, och dörren till gården stod öppen, så att man kunde se
hästen, vilken stod för kärran och tuggade på betslet. För första gången
såg Elin Nils frimodigt i ögonen och log.
»Du är skyldig tvåhundra kronor», sade hon. »Och det gruvar du dig för.
Men jag hade tänkt så, att om du ville, skulle jag skriva till far.»
»Vill du det?» sade Nils tvivlande.
»Det vill jag», fortfor Elin. »Och ber jag honom om det, sänder han dig
nog pengarna.»
Nils stod stilla och såg på sin hustru. Vad hon nu sade honom, kunde han
aldrig tro skulle hava varit möjligt. Tårarna stego upp ur hans ögon av
ånger, blygsel och samvetsagg, och han undrade, hur det var möjligt, att
han liksom aldrig märkt Elin förr. Nils kunde ej se på henne längre,
utan han vände sig om och gick ifrån hustrun ut på gården. Där ute gav
han sig till att syssla med hästens betsel, och Elins hjärta stod stilla
i hennes bröst, emedan hon tyckte sig känna, att något nytt nu måste
komma. Då såg hon Nils vända sig ifrån hästen och med tunga, långsamma
steg åter gå upp för den låga trappan och in i vardagsstugan. Utan att
säga ett ord, gick Nils fram, tog Elin om halsen och kysste hennes mun.
Aldrig hade förr en man kysst Elin, och nu var det Nils, som gjorde det.
Hon stod blossande röd och såg på honom med halvöppna läppar och fuktiga
ögon. Så lycklig trodde hon aldrig, att någon människa kunde bli.
Nils stod också stilla, och nya känslor skakade hela hans själ. Han
kunde icke stanna längre och se på hustrun. Han vände sig för andra
gången om och gick.
Men när han redan var ute, ropade Elin efter honom:
»Säg bonden, att om en vecka har han pengarna.»
Nils satt redan i vagnen. Men när han for, vände han sig om och såg på
hustrun. Och Elin kände det, som om hon i denna stund ägde sin man helt.
Så underlig var denna blick, så djup och så dunkel.
Hon gick fram till bädden, och med huvudet lutat mot Nils kudde, som låg
ytterst, föll hon på knä och tackade Gud, som hjälpt i hennes nöd.
På eftermiddagen satt hon hos Kerstin Larsson och berättade om sin
lycka.
»Ser du det», sade hon, »jag tror, att örngåtten börjat verka, och att
det är Gud själv, som lett mig.»
Hon var röd och varm, när hon talade. Och hennes ögon tindrade.
Över trädgården nedanför verandan sken vårsolen varm, och lärkorna
kvittrade i den klara luften.
Tidigt gick Elin hem, lagade kvällsvarden i ordning och väntade på Nils.
När han kom, gick hon skyggt emot honom och ville räcka honom sin hand.
Men Nils såg icke den framräckta handen, ej heller hennes ögon, som
bådo. Han var åter fången i den trolldom, som band hans själ, och utan
att säga något, satte han sig till bordet och åt.
Då störde Elin honom icke, utan gick till sängs. Men när det blivit
mörkt, och hon hörde, att Nils sov, låg Elin länge med öppna ögon,
lyssnande till mannens andetag, och det gamla uret, som knäppte så
långsamt.
»Har jag drömt?» tänkte hon. »Är det möjligt, att jag bara har drömt?»

XIII.
Dagen därpå, som var en lördag, kom Inga Persdotter till Möllinge och
tillkännagav, att hon ämnade stanna där över söndagen.
Aldrig hade hon synts Elin så vidrig, aldrig hade Elin haft så svårt att
uthärda den onda kvinnans blotta närvaro. »Från första stunden jag såg
henne», tänkte den stackars hustrun, »gav det inom mig som ett stygn av
rädsla. För var gång jag återsett henne, har jag blivit mera och mera
rädd. Hon har hållit Nils borta från mig, och hon har förstört hans liv
och har förstört mitt. Allt vad jag var rädd för, när jag såg henne
först, var ingen inbillning. Ty allt vad jag då kände var verklighet,
och värre än jag ens kunde inbilla mig. Men all den vishet, människor
talade till mig, att jag skulle vänta och tåla mig, och att kanske allt
icke var så svårt, det var ingen vishet, det var bara lösa ord och prat,
sådant som människor tala, när de icke vilja erkänna sanningen. Nu har
Nils kysst mig, och han är min. Jag själv har sett i hans ögon, att han
skulle vilja som jag, om han bara kunde och tordes. Och nu hatar jag
henne, så, som hon hatar mig. Det finns inte det onda, jag icke skulle
vilja göra henne och se henne lida. Gud hjälpe mig, att jag säger så om
Nils moder. Men hon är icke bättre värd.»
Så gingo Elins tankar, allt sedan hon börjat hoppas att vinna sin man, i
en ny fåra. Härigenom blev hon djärvare och mindre skygg. Även inom
hennes ödmjuka natur vaknade känslan av egen rätt. Och när hon såg Nils
och den andra byta hemliga miner och stänga sig inne som förr, fruktade
hon icke längre, utan hon blev vred och fick lust att kämpa för sitt
eget, och det, vilket hon kände var hennes rätt.
Inga Persdotter märkte också, att någon förändring hade inträtt med
sonhustrun. Hennes ögon gingo från Nils till Elin, som ville hon
utforska, vad som hänt, och hon såg, att Nils icke längre var så fri,
som hon ville hava honom. Därav blev hon orolig, och hennes inre kom i
uppror. När hon stängt in sig med Nils i kammaren, lyssnade Elin på dem.
Hon kunde ej urskilja orden. Men hon hörde, att Inga Persdotter var
vred, bannade och svor, samt att Nils icke kunde försvara sig.
Då kände Elin, att vreden steg inom henne och måste ha luft. Och hon
gick ut på gården samt satte sig där på trappan och väntade. Från denna
plats kunde hon se bort mot sitt gamla hem. Där borta över staketet
följde hon med ögonen vägen, vilken hon en gång i så tunga tankar hade
gått. Elin tänkte på allt, vad hon utstått, sedan hon första gången grät
över brudkronan, och ända till denna dag. Hon tänkte på alla de tårar,
hon fällt, och visste, att ingen kunde räkna dem. Även kom hon ihåg, att
hon velat vara god, att hon fallit undan och aldrig satt hårt emot hårt.
På allt detta tänkte Elin, och hon undrade över, att hon själv nu kände
sig så beslutsam och hård, och att hon icke längre ville gråta.
»Det har blivit för mycket», tänkte hon. »Nu bär jag det icke längre.»
Då hörde hon från vägen ljudet av ett handklaver, som spelade en glad
marsch. Det var ungdom, som var ute och roade sig. Muntra, klara röster
hördes närma sig. De dämpades en stund av byggnaderna, som lågo emellan,
hördes så återigen och drogo förbi. Över dem alla klang låten från
handklaveret.
Då mindes Elin, att det var söndagsafton.
»Hon ämnar gå i morgon», tänkte Elin vidare. »Men dessförinnan skall hon
ha talat med mig.»
Blott på detta enda tänkte hon. Allt annat gled henne förbi, rörde henne
ej. Det fanns icke ens till.
»Det har blivit för mycket», mumlade hennes läppar.
Då hörde hon Nils komma inifrån köket och gå henne förbi. Men hon rörde
sig ej ur stället; när hon hörde honom, såg hon icke ens upp, tänkte
blott på det, som nu skulle komma.
»Sitter du här?» hörde hon Nils säga nedifrån gården.
»Ja», sade Elin trotsigt och reste sig.
Nils ryggade. Så hade han aldrig trott, att hustruns röst kunde ljuda.
Han vek undan för den och gick. Men Elin såg aldrig vart. Ty hon hade
redan glömt, att han talat till henne, och stod nu inne i vardagsstugan,
där Inga Persdotter satt och ruvade över sina egna tankar.
Elin satte sig mitt emot vid bordet och såg på den andra. Det undrade
henne, att hon kunnat gå så länge tyst och vara så skrämd.
»I sitter här och tänker», sade hon till sist.
»Vad tar du för ton?» sade Inga Persdotter.
»Jag tar den ton, som jag borde ha tagit förr, så sutte I kanske icke
här nu», svarade Elin.
Den andra reste sig upp och ville gå till dörren.
»Sitt ni», sade Elin. »Nu kan I höra på mig. Jag har hört på er länge
nog och ingenting svarat.»
Inga Persdotter blev stående. Hon kunde ingenting säga och ville
ingenting förstå.
»Om rätt vore», fortfor Elin, och hennes ansikte var vitt, »så sutte I,
där varken sol eller måne lyser. I har begått ting, som ingen människa
kan nämna. Men en gång borden I veta, att jag vet det. Det är flere än
jag, som vet det. Och vad många vet, kan inte tystas ner.»
Elin steg upp, gick förbi svärmodern och stängde dörren.
»I skall inte gå ut till Nils nu», sade hon. »Ty jag tål inte att tala
vid honom om detta. Men I ska gå härifrån. Och I ska aldrig sätta er fot
här mer. Till Nils ska I säga, att jag vet alltsammans, och I ska en
gång svara inför Gud, för vad I gjort med honom och mig.»
Inga Persdotter stod stilla, och även från hennes kinder vek blodet.
»Vad vet du?» sade hon hest.
»Jag tror, det heter blodskam på lagspråket», sade Elin kort.
Då vek Inga Persdotter baklänges, och hon skulle velat kasta sig över
sonhustrun och strypa henne. Men hon vågade ej. Ty den andra var större
och starkare. Med vitt uppspärrade ögon och mun blev hon stående och
stirrade på Elin, som alltid varit så foglig, och hon kunde på länge ej
få fram ett ord.
Elin såg allt detta, förstod henne och njöt därav.
Till sist sade Inga Persdotter:
»Vem har ljugit på mig detta för dig?»
»Det behöver ingen ljuga», svarade Elin, »när allting är sant. Vem som
sagt det, kan vara er detsamma. Men tvingar I fram länsman, ska I få se,
att jag har vänner.»
Då satte sig Inga Persdotter ned och jämrade sig, som om hon lidit en
svår, kroppslig plåga. Elin såg på henne med förakt.
»Vrid er», sade hon, »vrid er som en mask för mig. I ska en gång vrida
er värre i helvetet. Och kom ihåg, att I inte har kunnat säga mig emot.
Men nu ska I gå in till er och låta mig vara. Jag lider inte att se er
här.»
Därmed pekade hon på dörren till kammaren, och Inga Persdotter lydde sin
sonhustru och gick. Elin stängde själv dörren om henne.
Länge satt Inga Persdotter inne i kammaren. Men den aftonen lämnade hon
dock icke Möllinge gård. Ännu en gång talade hon med Nils. Det var
måndagens morgon, när han följde henne på hemvägen. Ensamma gingo de
åter på den smala stigen, som stiger och sänker sig utmed den låga
tallskogen på andra sidan byn. Skarpa som knivar föllo Ingas ord. Och
aldrig hade hon talat med vildare lidelse, aldrig våldsammare kämpat för
sitt eget liv. Hennes tal var tungt och mörkt som ett ovädersmoln, och
ur molnet blänkte blixtar, vilka bådade fara och död.
Men hon sade icke Nils, att Elin visste allt och förebrått henne deras
skamliga förhållande. Ty hon insåg, att om Nils visste detta, skulle han
bli feg och aldrig våga, vad hon nu ville tvinga honom till.
Men Elin tänkte ej på sådant. Den afton, hon talat ut med svärmodern,
gick hon första gången lugn och säker i sitt eget hem. När kvällen kom,
sökte hon vila, och hennes själs uppror hade varit så starkt, att hon nu
sov tryggt, utan tanke på morgondagen.

XIV.
Dagen därpå väntade Elin, att Nils skulle säga något, som visade att
Inga Persdotter givit honom del av det samtal, som förts dem emellan.
Men när Nils som vanligt gick tyst och icke heller visade sig annorlunda
emot henne själv, då insåg Elin, att Inga Persdotter ingenting hade
sagt. Skälet härtill kunde hon väl icke fullt fatta, men ju mer hon
grubblade häröver, ju mer blev det henne, som när man ser ned i en
avgrund och känner, hur den suger och drager. Hon greps av en måttlös
och vettlös skräck, mot vilken allt vad hon förut upplevat syntes henne
ringa och intet.
Så häftigt kom omslaget från hopp till förtvivlan, att det berövade Elin
varje rest av självbevarelseinstinkt och gjorde henne oklok. Hon som
förut icke talat vid någon, talade under de få dagar, som nu följde, med
alla, vilka kommo i hennes väg. Hon talade vid Nils om, hur olycklig hon
var, hon grät och besvor honom att sälja Möllinge och flytta bort.
»Stannar du här», sade hon, »så blir jag här aldrig, då går jag ensam,
och du ser mig aldrig mer.» Hon besökte främmande människor endast för
att få fråga, om Inga Persdotter varit i deras hem. Inför dem grät hon
och klagade sin nöd, berättade om sin ångest och om sina kval, anklagade
om vartannat Inga Persdotter och sin man, alltid i allmänna ordalag.
Något bestämt kunde hon icke säga, blott att de voro så svåra emot
henne, och att allting var så svårt. Skam, skräck, sorg och hopplös
längtan hade på en gång förvandlat Elin, från den hon en gång var, till
en vanlig bondkvinna, vilken torgförde sina egna lidanden utan blygsel
och återhåll till alla, som ett ögonblick ville unna henne lisan att få
beklaga sig. Medan hon gjorde så, kunde hon höra sig själv tala, och hon
visste ej, var hon fann alla ord, eller varför hon uttalade dem. Vad som
förut varit henne en styggelse, blev henne nu ett behov. Hennes människa
var borta, hennes person utplånad, hon var tom.
Och hon kände blott ett enda: namnlös fruktan för de ord, hon uttalat,
och den kvinna, hon trotsat.
»Jag har sagt henne allt», tänkte hon. »Nu kan jag icke mer. Nu är allt
förbi.»
Men ensam med den gamla modern gick Inga Persdotter fram och åter på
golvet i deras låga stuga och kved. I två dagar och en natt gick hon så,
och det kom ej en blund i hennes ögon. Hon åt föga, och med modern
talade hon knappast. Den gamla gick omkring henne, och hennes tandlösa
mun var hårt sammanknipen. Modern fruktade dottern och vågade ej störa
henne. Allt vad hon gjort i sitt liv, och allt vad hon ville göra,
trädde dessa dagar och denna natt fram för den ensamma kvinnan, som
endast litade på sig själv. Ingas hy blev grå, medan hon så gick, och
den kraftiga underläppen sköt fram, men ögonen voro dolda under
ögonlocken. Icke ens när någon främmande kom in i stugan, stannade Inga
Persdotter i sin gång. Hon lät främmande komma och främmande gå. Det hon
tänkte och ville, angick ingen. Hon var ensam därom.
Inga Persdotter överlade icke nu längre, hon betänkte sig ej. Hon
behövde blott denna tid för att stålsätta sig, och så starkt var hennes
inre uppror, att det just var detta övermänskliga inre uppror, som i det
yttre förlänade henne styrka och självbehärskning. För ingen visade hon
något. Det var blott vandringen fram och åter, som röjde hennes oro. När
hon blev ensam med modern, kved hon sakta och tyst. Hon visste, att
modern ej kunde höra henne. Och när någon kom, tystnade hon vredgad,
därför att den främmande stört henne. Sedan började hon på nytt.
En enda gång talade hon. Det var, när en besökande kom att nämna
sonhustruns namn. Då stannade Inga Persdotter sin gång, såg lugn på den
främmande och sade, obekymrad om, hur man skulle tolka hennes ord.
»Jag vet ett hus, där jag ville sätta henne, och hade jag henne väl där,
komme hon nog aldrig dän.»
Därmed fortsatte hon sin vandring och såg icke upp, när den främmande
gick.