Modern: En Berättelse - 12

»Gud välsigne dig!» flög det som en hviskning ut af hans mun.
Han visste icke hur det kom sig att han valde just de orden. Allt hvad
han i detta nu kände fint och vackert och varmt och innerligt tog sig
uttryck i denna välgångsönskan, med klang som af ett barndomsminne,
rymmande allt som i barndomen varit honom det heligaste och högsta--en
fritänkares omedelbara och oreflekterade: Gud välsigne dig!
* * * * *
Han gick omkring som en vingskjuten fågel den första tiden sedan hon
rest; men det var icke samma inbundna, kalla, ödsliga saknad som förr.
Nu var isen bruten, nu kom han om aftonen, när missmodet blef honom för
tungt, och lade sitt hufvud in till sin mors bröst. Hon strök smekande
med sin hand öfver hans nacke:
»Min gosse! Min käre gosse!» sade hon blott. Men i tonfallet låg hennes
moderskärlek skälfvande som en välljudsrik och vek melodi från
strängarne af en gammal god violoncell.
En dag kom han och lemnade henne ett långt oförsegladt bref; det var
till Alma och han bad henne skrifva några rader på sista sidan.
»Du får gerna läsa det», sade han då hon tvekade.
»Är det ditt allvar?» frågade hon och de bruna ögonen lyste upp.
»Kan du inte förstå det», svarade han ömt i det han lade sin ena arm
kring hennes hals.
Hon ögnade flyktigt här och der på de fullskrifna bladen, men så blef
intresset henne öfvermäktigt.
»----När jag kom hem satt mor på sin stol och skref. Jag blef så glad för
det att jag kysste henne på kinden. Hon är så knuten fast till allt,
slingrad in i vårt lif under dessa tre månader--och hvad hon varit för
oss, det vet du lika godt som jag. Jag har aldrig förr hållit af henne,
tycker jag. Hon gaf mig allt men jag hade ingenting att ge. Ingenting
till någon menniska i verlden; jag bara tog emot, återgäldade ingenting,
ty jag _hade_ ingenting, jag var så fattig invärtes. Nu tycks det mig
som om jag blifvit rikare med ens----»
Hon kom icke längre. Tårarne störtade utför hennes kinder, hon måste
taga sin näsduk upp för att hämma dem. Men när hon en stund derefter
skref sin helsning på sista sidan, kunde hon icke låta bli att läsa hvad
han skrifvit derofvan.
»----Det är sent. Klockan är visst öfver 1. Och i morgon skall jag upp som
vanligt. Om det inte vore så gammalt och utnött skulle jag säga: 'God
natt, lilla sparfunge!' Men det _är_ gammalt och utnött. Och det är
dumt. Ty sparfungen sofver antagligen de rättfärdiges sömn, det gamla
romantiska kvinnoidealets djupa, drömlösa sömn. Och öfver ditt läger
sväfva hvita vingar och små englar spela ljufva melodier på gullharpor i
vrårna. Gud hvad det är vackert! Och hvad jag gerna ville vara en ren,
hvit engel som satt på din sängkant och spelade på gullharpa medan du
sof! Brinner ampeln i taket? Är dess sken ljus- eller mörkrödt? Det är
nog ljusrödt och det ger en varm fin ton åt ett mjukt barn-ansigte,
der alla drag äro liksom upplösta, ett stort, fylligt, rundt
barn-ansigte, som är så rörande renonce på uttryck och som kanske är
fult, men som jag böjer mig ner och kysser, så der lätt på pannan, att
du icke må vakna, så der oskyldigt som endast en engel med gullharpa
anses kunna kyssa----ett alldeles själlöst ansigte, som jag böjer mig ner
och kysser, derför att----derför att jag känner, det der ansigtets alla
skiftningar, vet hur det kan lysa upp när stora hjernan
--'själen'--vaknar och de stora förvånade ögonen slås upp...
(Nej, nu _går_ jag och lägger mig!) William.»
Svaret kom och var en stor missräkning. Det var kort och tomt--föreföll
nästan skrifvet med ängslig försigtighet.
Han föresatte sig att det skulle dröja innan han nästa gång lät henne
höra af sig och han höll sin föresats ståndaktigt i tre dagar. Så satte
han sig ner och skref ett lika långt och omedelbart bref.--
En dag i början af maj kom han glädjestrålande hem och berättade, att
han skulle resa till Köpenhamn om en veckas tid, som bladets
korrespondent för konstafdelningarne vid den stora utställningen.
Han lefde som i feber under den veckans lopp. Så reste han ändtligen--en
vacker vårdag.


TOLFTE KAPITLET.

Det var en veckas tid efter Williams afresa.
Vid fönstret satt fru Kate Zimmermann ensam och sydde. Den svarta
figuren tecknade sig mjukt mot fönsterfördjupningens mörka trä och de
brokigt inlagda rutorna nederst.
Nålen gick upp och ned i jemna, lugna tag och ullgarnets krasande när
det drogs genom stramaljen var det enda ljud som störde tystnaden.
Detta arbete var henne kärt; det var hennes hvilotids sysselsättning.
Det skulle bli till ett gungstolsöfverdrag åt sonen och det var som om
hon med de varma, starka färgerna sydde in sin egen tillgifvenhet i
hvarje styng; det var som om hvarje ny figur förde återseendet närmare.
Och medan nålen gick sysslade hennes tankar med dessa två, som nu voro
henne det käraste, det enda i verlden som kunde hindra tomheten och
ödsligheten att bryta in öfver hennes lif.
Hon satt der så slät i håret, så blid och jemn, och hon tänkte ständigt:
så vill min gosse ha mig.
Förr, när hon var ung, hade hon känt en ängslig fruktan för att bli
gammal.--Då betydde det för henne detsamma som att kastas undan, mista
sin mans kärlek; ty alla toalettens hjelpmedel skulle icke kunna dölja
att hon var passée, och Konrad--med en mans eviga ungdom--skulle ha
föredragit de yngre.
Nu var ångesten borta. Nu betydde det, att bli gammal, just att vinna
sin sons tillgifvenhet.
Hvilken oändlig trygghet det låg i att vara mor! Aldrig hade det väl
funnits en son, som vändt sig bort från sin mor, derför att hennes hår
blifvit hvitt eller hennes kind fått rynkor. Tvärtom! Hon kunde se
hvarje dag tillmötes med ro; ännu då hon var gammal och grå skulle hans
blick lika smekande säga: min vackra mamma.
Det låg ett småleende öfver hennes ansigte då hon såg upp emot luften i
det arbetet sjönk. Hvilken förmåga lifvet hade att läka! Samma naturens
sunda instinkt, som drifver det sårade djuret att söka upp sin håla för
att tillfriskna eller dö, hade tvingat henne hit med en obändig längtan.
Och nu var det förflutna dödt; det närvarande var allt. Och det
närvarande var sonen; hans lycka strålade ned öfver hennes lif som en
reflex af sol.
Det knackade på dörren och Molly kom in med posten; bland tidningar och
korrektur såg hon strax de två bref hon väntade: från William och från
Alma.
Hon bröt först sonens bref och läste;

Köpenhamn den 12 maj.
»Min mor.
Så fort jag satt mig in i ställningar och förhållanden här, hyrt rum
etc. reste jag till Lund. Jag hade sett en skymt af Alma då jag for
förbi med snälltåget--hon mötte vid stationen--men det var bara några
korta minuter och du kan förstå hur jag längtade efter att träffa henne
_riktigt_----
Det är bäst att säga det strax: vi voro främmande för hvarandra.
Alldeles främmande.»

Fru Zimmermann lät brefvet sjunka.
Främmande? Främmande efter knappt en månads skilsmessa. Nej, hon förstod
sig icke på denna verld, hon lefde i.
Med darrande fingrar bröt hon Almas bref. Der skulle hon nog finna
förklaringen, det brefvet skulle tala om bunden värme och skygghet,
tolka en älskande kvinnas hela vexlande själslif, som William icke hade
förstått.
Det var kort.

»William har varit här. Jag blef inte glad öfver att han kom.
Jag såg på honom med helt andra ögon nu och han var mig främmande.
Jag visste, det skulle gå så, men jag trodde inte det skulle komma så
fort.»

Hon kastade brefvet ifrån sig på golfvet. _Visste att det skulle gå så!_
Det var _det_ som var så afskyvärdt.
Fru Zimmermann tog ett par telegramblanketter och skref: »kommer till
Lund morgon. Skaffa rum.»--De sista två orden stodo icke i telegrammet
till William; eljes var innehållet detsamma.
Hon tillbragte natten på tåget, men kunde icke sofva. Tankarne brottades
innanför den heta pannan och tinningarnes pulsar slogo takten, klippte
den långa natten i småbitar, som sekundvisaren på ett ur. Hänemot
morgonstunden reste hon sig upp; det var lönlöst att söka sömn--hon satt
och stirrade ut genom fönstret öfver det förbiilande landskapet, der
dimmorna började skingras som spöken för den gryende solen.
Då hon vände blicken inåt igen såg hon från den motsatta soffan ett par
ögon som betraktade henne. Dessa ögon tittade fram ur ett hvitt och fett
ansigte utan uttryck; men ögonen sjelfva hade ett uttryck af godhet.
»Det går inte att sofva?»
»Nej.»
De två reskamraterna komma i samspråk. Den blekfeta kvinnan var en fru
från Malmö och samtalsämnet var gifvet då det visade sig att hon kände
Alma Hagberg. Hon talade om henne som småstädernas firade dansdocka,
dröjde med ogillande vid hennes emanciperade idéer och hennes fallenhet
för kurtis, berättade till sist med diskret förtrolighet att hon ändå,
med alla sina fel och brister, skulle komma, att göra ett alldeles
ovanligt godt parti. Hon var nemligen hemligt förlofvad med en
grosshandlare i Malmö--en smula fet, men annars en ovanligt hygglig
karl...
Fru Zimmermann hörde på med en känsla af invärtes raseri. Hon trodde
icke på allt det lösa skvallret, men från dess bakgrund lyfte det sig
med ens upp emot henne ett ansigte som hon tyckte sig känna. Hvarifrån?
Jo, nu mindes hon det: det första ofördelaktiga intrycket af den unga
flickan fick hon här igen, lifslefvande. Något bortskämdt och
tilltagset--kyla--en sjelfkär djerfhet.
Och den feta, goda frun hade sagt ett par ord som med ens gaf denna bild
sitt ljus: _en tom dansdocka_.--
Alma mötte henne vid stationen i Lund. Hennes glädje öfver återseendet
var uppriktig och okonstlad. Hon hade tårar i ögonen. Och vid sidan af
fru Zimmermann vandrade hon genom stadens gator, förbi sina bekanta, i
hvilkas uppspärrade ögon hon kunde läsa ett frågande: hvem är den höga,
allvarliga damen, som fröken Hagberg går med.
Hon talade och skämtade, var i det mest strålande humör. Men fru
Zimmermann var kall.
Ändtligen nådde de stadshuset, der Alma beställt rum. Och förmiddagen
släpade sig fram, trögt och tungt. I detta stela, otrefliga hotellrum
bodde ingen förtrolighet.
Vid middagstiden väntades William; modern hade berättat att hon
telegraferat till honom.
»Går du till tåget?» frågade hon den unga.
»Ja, naturligtvis. Går du inte med?»
»Nej. Jag är trött. Jag vill helst slippa.»
Hon trodde ännu att om de blott finge träffas och tala med hvarandra
skulle allt bli som förr.
Men när hon såg dem träda in genom dörren visste hon att det var förbi.
Det låg i hela deras hållning, deras sätt att tala till hvarandra och se
på hvarandra: förtroligheten var borta. Det var som om småstadsluften
omkring dem lagt sig tryckande öfver deras väsen; här satt skvallret på
lur i hvarje vrå, och medvetandet derom födde ängslan och beklämning.
Hennes hjerta drog sig ihop som lefvande kött i stark frost. Det hade
alltså ingenting varit mellan dem! Ingenting annat än hvad de sjelfve
kallade en stämning, som strök förbi och försvann; en lek med det
heligaste i lifvet. Det var en drifhusplanta som hon vårdat och älskat
och knutit sina förhoppningar vid; den hade vissnat så snart den
flyttades ut i kallare jord; en såpbubbla som glimmat i eldskenet från
kaminen, men som icke tålt dagens nyktra ljus.--För minnet hägrade ännu
dess granna färger, medan hon satt och stirrade ut i tomheten.
Blytung och svart skulle denna tomhet breda sig ut öfver hennes lif.
Det var icke blott det, att förhållandet mellan de unge slagit så djupa
rötter i hennes eget inre; men instinkten sade henne att brytningen
skulle sätta ett märke i sonens själ, som all hennes modersömhet icke
skulle kunna utplåna. Hon tyckte sig redan förnimma kylan strömma sig
till mötes från hans väsen och hon märkte hur hon sjelf krympte samman
dervid; det var som om alla de fina trådar, genom hvilka hon för så kort
tid sedan kunde förnimma hans tankar och känslor bulta mot sitt eget
hjerta, nu med ens blifvit afklippta.--
På eftermiddagen måste han resa igen. Det hade icke vexlats ett
förtroligt ord mellan de tre under detta misslyckade möte; men modern,
som kände hvarje linie i hans ansigte hade sett smärtan bakom de bleka,
beherskade dragen.
De båda kvinnorna hade följt honom till tåget. Och medan de långsamt
gingo från stationen satt bilden af detta bleka ansigte med de
sammanpressade läpparne som inbränd i moderns hjerna.
Den unga flickan talade och skrattade hela vägen med nervös liflighet;
hon berättade lustiga anekdoter om Lund, orden jagade hvarandra i
feberaktig hast, som var hon ängslig att tiga stilla en sekund; och
moderns läppar drogo sig alltsomoftast till ett själlöst, mekaniskt
leende, men inom henne reste det sig en brännande bitterhet emot denna
unga kvinna, som kunde skratta och skämta som om ingenting
passerat--utan att egna en tanke åt honom, som skakades framåt i en
jernvägskupé, fram emot sitt ensamma, toma, ödsliga lif. Hon hade icke
öra för, att i detta öfverretade skratt gömde sig en saknad lika djup
som hennes egen. Starkare och starkare växte bitterheten inom henne och
till sist tyckte hon nästan att hon hatade denna lilla varelse, som för
en månad sedan varit henne kär som det käraste hon egde i verlden.
Men vid sidan om denna känsla bodde också en annan: hon var nyfiken. Hon
ville veta hvad som tilldragit sig mellan de unge. Hon ville lura ut
Almas hemlighet för att möjligen kunna använda den till fördel för sin
son.
»Vill du gå med upp till mig?» sade hon derför då de stannat utanför
hotellet.
»Ja, gerna.»
Det var ingen konst att få Alma att berätta. Nu, sedan William rest, var
det som om något af den gamla förtroligheten kommit igen. Hon framlade
allt för modern med en omisstänksam öppenhjertighet; hon anade icke, att
denna kvinna, som varit hennes bäste vän och till hvilken hon närde ett
barns oinskränkta tillit, nu satt der som en fiende och utspionerade
henne.
Strax efter middagen, som mor och son intagit i hvarandras sällskap,
hade William aflägsnat sig. Modern fick nu bekräftelse på, hvad hon
anat, att han då hade sökt upp Alma i hennes bostad.
Den unga flickan beskref deras möte; och ur hennes ord slog kylan vid
detta möte omisskänneligt fram. Sjelfbeherskningen hade icke ett enda
ögonblick lemnat honom i sticket och de hade talat lugnt om sitt
förhållande till hvarandra. Men han var sig icke lik sådan han varit
under den sista tiden i Stockholm; han hade åter blifvit den William
Zimmermann hon mindes från deras första sammanträffande i Lysekil. Hans
ansigte hade återtagit sitt ironiska verldsföraktar-uttryck; men under
röstens sarkastiska klang hade hon då och då förnummit en dallring som
vittnade om att dess köld var tillkämpad.
Hon hade sagt honom allt; hon hade blottat sitt inre för honom och han
hade förstått att hon var uppriktig då hon sade att hon icke älskade
honom, ty han hade icke gjort något försök att värma henne med en
smekning.
...»Och det högaktar jag honom för», sade hon till sist. »De fleste män
skulle inte ha gjort som han; vid sådana tillfällen har en man ingen
stolthet.»
Fru Zimmermann satt och undrade öfver detta barn, som talade med ett
sådant förakt och en sådan erfarenhet om männens brist på stolthet »vid
sådana tillfällen». Och inom sig hörde hon den feta, goda fruns ord: en
tom dansdocka.
Men hon kunde icke tro på denna känslolöshet; den var så främmande för
hennes egen natur, att hon icke kunde förstå den; hon misstänkte att den
var spelad eller åtminstone inbillad,
»Om han stannat kvar», sade hon sakta, »hade nog allt blifvit godt igen.
»Nej. Aldrig som förr. Jag tycker om att höra honom tala, jag tycker om
att han kallar mig sparfunge, men...»
»Säg--har du icke en enda gång längtat efter en smekning?»--Hon såg den
unga flickan forskande rakt in i ögonen, som ville hon hemta fram
sanningen ur dem om också orden ljögo.
»Nej», sade hon, och blicken och tonfallet var äkta. »Jag skulle bara ha
känt vämjelse och motvilja.»
»Det _är_ icke möjligt.»
»Jo. Det har visst aldrig varit något; eller om det varit, är det
åtminstone nu förbi.»
»På en enda månad?»
»Ja. Jag trodde alltid att det skulle ta slut, men jag trodde inte att
det skulle gå så fort.»
Fru Zimmermann satt och såg på denna bleksigtiga lilla kvinnomenniska,
som stirrade henne så rakt i ansigtet och sade: »det har visst aldrig
varit något». Hon satt och slets af det häftiga och lifsvarma i sin egen
natur, af harmen och smärtan och afskyn och medlidandet; och hon vred
sig under sin oförmåga att öfverföra något af sitt eget, röda,
sydländska blod i denna månskensvarelse så att hon kunde få känna hvad
det var att älska.
»Kan icke din stämning vexla?»--Hon valde med afsigt just det uttryck
som hon afskydde mest af alla, det var som om hon dervid ville sänka sig
ner till dens nivå, som hon talade med.
»Nej. Det vet jag att den aldrig gör. Om han vill att det skall vara som
förr skall jag bara känna afsmak för honom liksom för de andre.»
Den unga flickan reste sig upp och räckte fram handen till afsked. De
stodo en stund och sågo hvarandra in i ögonen; vemodet hade trängt
bitterheten tillbaka.
»Det är så underligt att jag nu skall skilja på er två», sade modern.
»Och det smärtar mig så mycket mer som du just nu behöfde mig allra
bäst.»
De stora, sjögröna ögongloberna blefvo fulla af tårar; den unga stirrade
upp i det stränga ansigtet som hade hon icke förr än nu förstått, hvad
det betydde att de skulle skiljas.
»Ja», hviskade hon. »_Nu_ behöfde jag dig just.»
Den gamla kvinnan strök öfver hennes hår med sin hand. Sitt medlidande
kunde hon icke neka henne; dertill hade detta ljusa hufvud alltför ofta
legat vid hennes hjerta.
Men något mera kunde hon icke ge. De skulle drifvas ifrån hvarandra så
långt att hon icke skulle kunna nå att stödja henne. Och hon skulle
glida handlöst ur förhållande i förhållande.
»Jag kan icke hjelpa dig--det måste komma inifrån genom arbete och
viljeansträngning.»
»Jag vet det», sade den unga sakta. »Och det gör mig ängslig--för det är
just viljekraft jag saknar!--Tycker du jag skulle gifta mig?»
»Med hvem...?»
»Åh...der är en grosshandlare, som...»
Det stack till inom moderns bröst och hon kände en isande kyla strömma
igenom sig.
»Ja, gift dig med honom--ju förr dess hellre...»
När hon blef ensam satte hon sig ner vid bordet, stödde båda armbågarne
deremot och lutade sitt hufvud emot sina händer. Återigen såg hon
framför sig det bleka ansigtet med dess beherskade, smärtfyllda drag.
Hennes gosse! Hennes stackars gosse. Så var då hans vackra dröm
ohjelpligt förbi; och den gamla tomheten skulle stirra emot honom igen,
nu liksom förr--nej, nu ännu ohyggligare än förr, derför att
ömhetsbegäret nu en gång hade vaknat.
Hon grep hastigt efter brefpapper och penna. Hon ville skrifva till
honom så att han redan i morgon kunde få det. Han skulle känna det som
om han hela tiden hade varit med de enda två menniskor, han höll af. Hon
ville skildra allt som tilldragit sig med språkets mjukaste ord. Hon
ville skämta--som han tyckte så mycket om--berätta alla anekdoterna om
Lund med Almas egen stänk af humor. Hon ville fördubbla sig för att
ersätta hans förlust, vara icke blott hans mor utan också hans muntra
kamrat. Från hufvud till fot ville hon svepa honom i sin gränslösa,
ångerfulla tillgifvenhet för att godtgöra de många årens
försumlighet--hvad ville hon icke göra för sitt enda, älskade barn.
Och pennan flög i feberaktig hast öfver papperet--men så stannade den
plötsligt. Hon såg med ens hur otillräcklig trösten var, hur hennes
tillgifvenhet var intet mot den hägring hans hjerta hängt sig fast vid;
och bitterheten vaknade igen i hennes sinne, bitterheten emot den, som
gjort henne så hjelplös att hon intet mäktade. Den skärpte hennes minne
för alla smådrag af halfhet och omsorg om återtåget, som hon lagt märke
till hos den unga flickan midt i lyckans dagar; och så bröt hatet fram.
Och brefvet, som skulle tolkat hennes gränslösa tillgifvenhet, blef i
stället ett sjudande utslag af detta obändiga hat:
»Jag har gått här och tegat, att icke ett ord af mig skulle falla
tyngande i era stämningars vågskålar--men nu kan jag icke tiga mer. Nu
bryter mitt onda sinne fram, och du skall stirra på mig som på en
menniska, du icke känner. Men sådan är jag. Jag är icke god. Om du
fordrar att jag skall hålla af henne ännu, om det plågar dig att jag
talar bittra ord--ja, det kan icke hjelpas! låt oss då skiljas åt.
Jag vill aldrig mer ha skyldighet att vara uppriktig och moderlig emot
henne, aldrig mer att hon skall ha rätt att läsa mina bref. Om hon varit
din med hvarje tum af sin varelse, om hon varit det _helt_ med både
tankar och vilja och känslor--bara helt i god tro, ja, då skulle jag
kunnat hålla af henne ännu. Men det var endast nyfikenhet, derför kan
jag icke uttrycka hur föraktlig hon är mig. Jag vet att jag sårar dig,
att jag kanske mister det enda jag älskar i verlden, men jag _kan_ icke
tiga och jag _vill_ icke tiga. Jag är ond, elak, låg--hvad du vill. Det
är sant, herre Gud, jag vet ju att det är så. Jag kan icke vara ljum.
Jag gör mig sjelf olycklig, men jag kan icke förställa mig.
Så länge jag trodde att hon älskade dig, så länge var hon mig kär. Jag
skulle velat göra allt för henne, jag vet icke hvad jag skulle velat ge
henne af tacksamhet. Mina ögon att leka med, tror jag.--Jag gråter så
att brefvet är en enda dimma, jag kan i mitt lif aldrig bli en fundersam
och afmätt trästock, som alla andra. Jag kan gifva mig utseende deraf,
ty jag är stolt; men bryter min häftighet en gång igenom är den omöjlig
att hejda.
Hon vet det. Hon vet att jag blöder invärtes af den smärta hon tillfogat
mig, hon vet att jag mäktar intet emot henne derför att all min
viljekraft icke kan vända om hennes snusförnuftiga lilla sinne. Hon kan
triumfera öfver oss båda--
Hon känner det finaste och vackraste i mitt lif, hon känner mitt
förflutna och hon har en lång lefnad framför sig--hon skall kunna
afhandla det med alla sina kommande fästmän. Hon har kommit mig så
förbannadt--jag menar så af hjertat, eller af Gud eller af mitt eget
inre förbannadt nära och--ordet måste fram!--_Jag hatar henne!_
Jag vet att jag är låg och oädel. Ja, ja, ja! Men får jag icke vara det
så låt mig gå.
Hon smög sig in mellan oss under falsk lösen: hon sade att hon älskade
dig; hon sade det med sina smekningar om hon också aldrig sade det med
ord; är en kyss mindre än en stafvelse?--Men hon har aldrig älskat dig
ett ögonblick. Kärlek kan dö, jag vet det, men den dör i kval och vånda
eller tvinar långsamt bort, eller den dräpes af ett slag utifrån. Denna
kärlek har aldrig lefvat, derför kännes der icke en ryckning när hon
låtsade att den dog.
Det är kanske sårad fåfänga, egoism. Ja, ja, jag vet det allt, allt. Men
jag är en menniska och jag måste känna enligt min egen natur, icke efter
normalplanen.
Jag kan icke förlåta henne.
Jag känner mig som en hedning i hvars helgedom en främling smugit sig in
med skor på fötterna. Hon måste dö, dö, dö!--strykas ut ur mitt lif.
Hon smög sig ditin derför att jag mot bättre vetande ansträngde mig att
se henne med dina ögon. Det var orätt af mig; det var svaghet--men jag
kunde icke uthärda att mista dig.
Nu är jag stark igen, stark nog att vara ensam och ändå lefva.
Jag hatar henne; jag kan icke förlåta. Jag kan vara i sällskap med
henne, visa mig vänlig, »god» och jemn mot henne, som i dag--men då är
jag falsk som jag är det mot de flesta menniskor. Om du fordrar att jag
skall vara sann emot henne, får du välja emellan oss två. Det _kan_ jag
icke. Då skulle jag bli falsk emot er båda. Och mot dig vill jag icke
vara det.
Skrif nu och säg hvem du väljer. Och skrif lugnt om du kan. Men kom ihåg
att jag hatar henne, om det så var mitt sista ord.»
Hon reste sig från skrifbordet och såg på pappersarket som låg der
fullskrifvet; hennes lugna, säkra stil var orolig och nervös.
Ja, hon hatade, hatade med hela sin naturs intensitet detta blonda,
hufvud, som kunde hvila så mjukt mot ett hjerta--och vrida sig undan så
behändigt och lätt.
Hon hade ingen aning om att det några hus derifrån satt en af romaner
och balkurtis förkollrad liten varelse, som dissekerade upp sig sjelf i
gagnlöst sjelfplågeri och stirrade på sig sjelf som på ett märkligt,
enastående fenomen.
En vaxblek hand, som knappt egde kraft nog till en smekning och som var
så obekant med lifvets hvardagsarbete, skref med hysterisk ifver i en
bunden dagbok, skref med barnsliga, karaktärslösa bokstäfver:
»Hvarifrån har jag detta olycksaliga förstörelsebegär. Detta, som hvilar
som en förbannelse öfver mig och som drar olycka öfver allt hvad jag
vidrör. Jag har ett begär att böja all stolthet, att sticka eld i all
kyla, och detta begär är så starkt att det framkallar ett slags värme
hos mig sjelf så länge tills det åstundade är uppnådt, men sodan står
jag der gråtfärdig, med toma händer lik ett barn som åtrått en såpbubbla
och som tillintetgjort den genom att gripa derefter. Jag hatar mig sjelf
för det, men det förblir så, hvarhelst jag lyckas framkalla värme der
vänder jag mig bort och blir kall som is, den som älskar mig finner jag
fadd, endast den som kan motstå har något tilldragande för mig, jag kan
ropa men inte svara, jag kan vinna men icke ge, jag vill bara fånga dem
i mina garn och kasta dem på marken som en hop döda fåglar, men om en
reser sig och vill göra sig fri så gripes jag af ångest, jag vill fånga
honom igen, jag vill binda honom, jag vill hålla honom kvar och om jag
lyckas är det samma historia igen, jag suger ut honom som en vampyr utan
att ge honom en droppe af mitt eget blod i utbyte. Det kommer af att jag
är rädd, han skall finna ersättning för mig, att han skall kunna se
tillbaka på mig med likgiltighet, kanske med kritik och jag kan inte
fördraga att en annan skall ega hvad som en gång varit mitt.
Förbannelse öfver mig sjelf! Ar jag en menniska eller hvad är jag? Intet
kan liknas vid det äckel jag känner vid mig sjelf, mitt inre är som en
afrättsplats full af de dödas ben.
Jag ville älska, jag längtar så brännande derefter; men jag kan icke.»
* * * * *
Morgonen hade kommit. Solen sken in genom båda fönstren i Alma Hagbergs
lilla boudoar, genom den lätta väfnaden af brokig vitrin, kastande ett
dämpadt ljus öfver alla föremål. Detta rum var öfverhopadt af små
lyxartiklar, terracotta-statyetter, fotografier och makartbuketter--allt
hvad man kan få köpa för billigt pris i de stora städerna och som här i
detta lilla småstadskrypin gällde för gedigen prakt. Under en stor,
kinesisk parasoll stod ett litet skrifbord inkiladt i ett hörn.
Tamburklockan pinglade och strax derefter släpptes en ung herre in.
»Jag ska' säga till fröken strax», sade pigan, som öppnat. »De äta
frukost derinne.»
»För all del bed fröken inte göra sig brådtom; jag kan godt vänta.»
Den unge mannen blef ensam i rummet och han såg sig omkring med ett
slags vördnadsfull nyfikenhet, han gick från möbel till möbel,
beskådande allt så noga, som om han varit på ett museum, der han kunde
ha något att inhemta af hvarje småsak. Sina händer höll han på ryggen
liksom för att icke komma i frestelse att röra vid föremålen och mössan
behöll han i händerna liksom var den icke värdig att upptaga en plats
bland alla dessa rariteter.--Han var närsynt och han måste böja sig
djupt ner och sträcka sig högt upp för att kunna se; men under alla
rörelserna höll han trofast händerna på ryggen som om han varit rädd att
skada någonting med dem.
Der var en fotografi af den mediceiska Venus, med påskrift: _Paris den 5
Juli 1886_. Der var brunnsglas från Carlsbad och lackerade träsaker från
Ems. På skrifbordet stod porträttet af en känd skådespelare i kostym;
och i kanten hade han sjelf skrifvit: _Till fröken A. H_., jemte sitt
namn. Der fans också, ett kvinnoporträtt: ett vackert hufvud med ett
strängt och energiskt ansigte infattadt i ramen af en spansk mantilla,