Modern: En Berättelse - 05

Total number of words is 4810
Total number of unique words is 1493
31.5 of words are in the 2000 most common words
40.6 of words are in the 5000 most common words
45.1 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
»Jag led gerna allt hvad en skilsmessa förde med sig, blott för det han
icke skulle bli trött på mig. När han reste bort lade der sig så
småningom nya intryck mellan honom och mig--Jag tror till och med han
glömde, hur jag såg ut. Och när han så kom igen, föreföll jag honom vara
en annan menniska. För mig som i allt är så hel--som du säger--eller så
osammansatt--om du så vill--att min varelse knyter sig liksom
krampaktigt kring ett enda förhållande; för mig voro dessa
ensamhetstider hårda pröfningar. Men jag säger icke annat än att de
voro mig nyttiga. Jag tror att det var genom dem jag fick en karaktär.»
Det knackade på dörren; det var Molly som kom för att säga att téet var
serveradt.
När de slutat äta och återvändt till arbetsrummet togos anteckningarne
fram. William grep sig strax an med att studera dem, medan modern satt
borta vid bordet och sydde.
Han läste en halftimmas tid utan att yttra ett ord, men modern, som
iakttog hans minspel, märkte hur intresserad han var.
»Detta är ju samvetsgrannt arbete!» utbrast han slutligen. »Till detta
välde öfver formen kommer man inte utan ihärdiga studier. Du har
brottats med språket innan du fick magt öfver det.»
»Ja.»
»Men hur har det kommit sig? Hvarför...?»
»Det vet du ju.»
»Du skall aldrig försöka inbilla mig att detta bara är skrifvet för ditt
eget minne. Dertill är det alldeles för samvetsgrannt utfördt. För hvem
berättade du?»
»För din far.»
»Läste han dina anteckningar?»
»Ja. Alltid. Det var derför jag kom att göra mig så mån om dem. Han hade
ett begär att uppsuga och tillegna sig allt och det var som hade han
icke nog af att vara på _ett_ ställe af jordklotet. Han ville icke blott
lefva sitt eget lif utan också mitt. Han var som en törstig svamp och
det var lif han törstade efter.»
»Åh, jag förstår honom!» sade sonen med öfvertygelse.
»Jag förstod honom också. Han ville se med mina ögon och höra med mina
öron. Aldrig blef han så glad som när jag kunde ge honom--riktigt
lefvande--allt hvad jag hade upplefvat. Det skärpte min blick och mitt
minne. Han med sin beläsenhet och sitt fina öra kunde bli så belåten när
jag lyckats göra någonting riktigt på spiken rätt, så att både lokalton
och färg och stämning var i behåll. Då kunde han trycka mitt hufvud mot
sin axel och säga: Nu har jag inte varit bortrest, nu har jag varit med
dig hela tiden, nu har jag sett det alltsammans, liksom du. Ofta önskade
han också att jag skulle anteckna hvad vi båda varit med om och som han
tyckte var värdt att komma ihåg.--'Du är mitt minne' brukade han säga;
'du är min skrifvande hand, min tänkande hjerna, mitt allt.'»
Hon satt tyst och det låg en stilla glädje öfver hennes drag, liksom
hörde hon ännu de smekande orden i sitt öra.
»Har du aldrig tänkt på att låta trycka dethär?» sade han efter en
stund.
»Nej. Ett par af småbitarne skaffade din far in i ett tyskt blad; men
jag har aldrig sjelf tänkt på något sådant.»
»Du borde ge ut dem som bok.»
Hon smålog. Detta erkännande från sonens sida gjorde henne glad.
»Åh, det duger väl icke?»
»Hvarför--_icke_? Det är kraft i skildringen och framför allt: det är
lif. Det är klart, konkret. Det är just som du sjelf sett det. När du
talar om menniskor och ställen _ser_ man det. Du ska' ge ut dethär. Det
ska' bara omarbetas lite här och hvar.»
»Det kan jag inte.»
»Åhjo. Jag ska' hjelpa dig. Vill du det?»
»Du blir trött på det innan boken är färdig.»
»Nej. Jag blir inte trött. När det gäller att arbeta för andra har jag
en ofantlig energi. Det är bara när det gäller mig sjelf som jag
ingenting kan göra!»
»Nå--låt oss försöka då!» sade modern.
De grepo verket an redan följande dag; och sedan kom han regelbundet
till henne hvarje förmiddag kl. 12. I allmänhet höllo de i till hänemot
tretiden, då han vanligen gick för att taga sig en promenad i
Kungsträdgården. En och annan gång drog det längre ut och då stannade
han till middag, ifall Molly hade något godt att bjuda på. I annat fall
tog han modern med sig ut på en restaurant.
Det var Mollys fasa hvarje gång det led hän emot kl. 5 och hon hörde
unga herrns slag på gongongen. Hon hade ett mycket fint öra för om det
var han eller frun, som slog.
Och hon hade en alldeles förkrossande respekt för unga herrn. Det var
derför alltid med ängslan och bäfvan hon inställde sig.
»Hvad har du till middag i dag», frågade han. Han såg mycket väl hvilken
svår fruktan han ingaf den svarta tjensteanden och det roade honom.
När Molly kunde svara: »Oxsvanssoppa, kalfkotlett med blomkål och
katrinplommon», var hon ändå vid någorlunda godt mod. Men ibland måste
hon med en känsla, som om hon vore en stor brottsling bekänna: »Kokt
aborre och saftsoppa»--eller något liknande. Och då visste hon hvad som
väntade henne.
»Kokt aborre? Några små, magra pinnar med ben i? Och saftsoppa! Åt folk
som arbetat med hjernan fyra timmar å rad! Nej, min bästa Molly, det
duger inte.»
Och vänd till modern fortsatte han:
»Hvad menar du om att låta hissa oss ner till Pelikanen?»
Modern sade aldrig nej. Hon hade en alltför stor svaghet för dessa små
källarmiddagar på två-man-hand. Hon var så stolt öfver att få gå ut i
sällskap med sonen och bli behandlad alldeles som en kamrat.
De betalte alltid hvar för sig. När han inga pengar hade kunde han låna
ett par kronor, som han regelbundet återlemnade dagen derpå. Och när han
hade pengar föll det honom aldrig in att bjuda; detta gaf frihet åt
deras förhållande och gjorde att han icke kände sig ligga modern till
last.
Emellertid plågade det henne att han, som alltid var så noggrann med att
betala igen hvarje lånad krona, icke ville taga betaldt för det arbete
han nedlade på bearbetningen af hennes anteckningar. Hon hade en af de
första dagarne slagit fram något om att hon icke kunde taga hans tid i
anspråk utan att ersätta honom; men han hade svarat med att skämtande
anhålla att få räkningen på det arbete hon gjort åt honom före jul. Och
när hon höll i sig, förklarande att detta icke alls var detsamma och att
hon _ville_ betala honom, vände han strax taggarne utåt.
»Hvad är det för småaktigheter. Ska vi behöfva räkna med hvarandra som
kälkborgare?»
Hon måste låta saken förfalla. Hon visste att om hon envisades skulle
han neka att fortsätta och det vågade hon icke utsätta sig för. Hon
ryste vid tanken på hur tomt hennes lif då skulle bli; det var som om
det skulle mista sin enda glädjekälla. Hon kände allt tydligare och
tydligare hur denna dagliga samvaro blifvit henne till ett behof, hur
hon vuxit fast vid den.
Hon tyckte nästan att arbetet skred för fort framåt. Han var ifrig och
uthållig. Det var icke arbetsförmåga han saknade; det var arbetsvana.
Här låg vägen klar, steg för steg; det gick som en lek, det tycktes
knappast fordra någon ansträngning.
Hon började nästan misstänka att han förtalade sig sjelf när han sade
sig vara håglös och slapp. Och en dag när han arbetat fyra timmar utan
uppehåll kunde hon icke neka sig nöjet att komma fram med denna sin
förmenta upptäckt.
»Det är ju osanning när du säger att du icke kan arbeta. Du gnor ju här
som ett lastdjur, dag ut och dag in.»
»Ah, dethär är ju ingenting. Det kallar jag inte att arbeta.»
»Hvad är det då som du hedrar med detta namn?»
»Att _göra_ någonting. Det kan jag inte. Så fort jag börjar kommer jag
inte ur fläcken. Min sjelfkritik är så stor att jag fruktar den gjort
mig steril.»
»Det kan öfvervinnas», sade hon med en klang af sin egen energi.
»Nej», sade han sakta och missmodigt. »Det kan visst inte öfvervinnas.»
Ah, hon förstod honom nu! Han med sitt öfverlägsna och säkra sätt
pinades dock af en ständig ångest att icke kunna åstadkomma ett dugligt
arbete. Och han var för stolt att komma med ett medelmåttigt. Han såg
alltför tydligt bristerna i hvad han skref och derför plågade det honom
så att hans ansigte förvred sig i nervös smärta blott han talade derom.
»När jag sitter hemma blir der intet gjordt», sade han. »Det är bara en
tröttande pinsam kamp. Jag ser hur ord radar sig vid ord, enformigt och
själlöst. Och min hjerna vrider sig i kramp för att få de alldagliga
orden att gnistra. Men det lyckas aldrig. Det bara gnistrar för mina
ögon, och så går jag ut, efter att kanske ha åstadkommit fyra rader
under fyra timmars pinsam hjernansträngning. Ja. Och nar jag så är ute,
har jag ingen ro. Jag tänker alltid: om jag varit hemma hade jag kunnat
arbeta. Jag känner hur tiden rinner mellan mina fingrar--och der blir
intet gjordt.»
Det slog sig som en hand kring hennes strupe. Hennes barn! Hennes son!
Åh, i detta ögonblick kände hon hur kär han var henne.
Men hon skulle icke ge tappt. Hans modlöshet borde icke få smitta henne.
Hon tvingade fram ett småleende på sina läppar och sade i skämtsam ton:
»Jag önskar att du kunde bli förälskad i någon.»
»Det önskar jag också; men jag fruktar att jag mist förmågan.»
Der skälfde en tomhet i hans ord, som skar henne invärtes, så att hon
skulle velat skrika högt. Det var så förfärligt att se denna rika
menniskonatur förfara, krympas ihop, förtorka.
Räddningen--hvar fans räddningen? Denna tanke lemnade henne ingen ro.
Hon ansträngde sin hjerna för att söka en möjlighet; men hon såg ingen.
Och hon kände att här var intet för henne att göra. Hon var maktlös. Hon
hade blott att lägga armarne i kors öfver bröstet och se tiden an, medan
lifvet hvirflade dem rundt och brusade förbi. Der var räddning och der
var undergång. Hvilket det skulle bli, stod icke i hennes makt att
afgöra.--


SJETTE KAPITLET.

I början af april var arbetet färdigt.
William hade erbjudit sig att söka skaffa förläggare, men modern ansåg
det bäst att sjelf taga saken om hand. Tiderna voro dåliga, allmänheten
varnad af kritiken att icke köpa böcker, som kunde komma under rubriken
»den usla literaturen», hade för säkerhets skull helt och hållet upphört
att köpa böcker. Det var icke så godt att afgöra hvar gränsen gick
mellan de goda och de dåliga. Der fans dåliga böcker som innehöllo så
mycket förnuft och der fans goda böcker som voro så enormt tråkiga. Allt
bidrog till att göra valet svårt: derför var det bekvämast att öfver
hufvud taget icke köpa literatur. Och vid de tillfällen, då det icke
kunde undgås, hade man ju alltid de gamle att tillgå. De gamle hade nu
en gång för alla fått sin soliditetsstämpel; det var på de unge alla
misstankar föllo och deras böcker lågo högtals osålda.
Derför var det mycket naturligt att herrar förläggare alltid antogo sina
allvarligaste miner så snart de sågo en ung man med manuskript i handen
komma dykande in på deras kontor. Hade nu denne unge man energi och
förmåga att tala lyckades han dock ibland få sitt opus deponeradt till
genomläsning; men denna framgång var blott illusorisk, ty då han om en
månads tid, efter öfverenskommelsen, inställde sig igen för att få
besked, hade förläggaren kanske icke haft tid att läsa manuskriptet och
om han hade läst det blef resultatet vanligen några förbindliga ord och
ett faderligt råd.--Men den unge författaren var oftast en materialist,
som skulle ha satt mer värde på något reelt, och som icke vederbörligen
uppskattade nyttan af ett faderligt råd. Eller han hade en ömtålig
stolthet och då blef resultatet en ordvexling. Hur som helst: det
slutade alltid med att författaren gick bort förnärmad och förläggaren
blef kvar icke mindre förnärmad. Och båda parterna voro öfvertygade om
att det icke fans oresonligare menniskor under solen än dem de på grund
af sin lifsställning voro dömda till att handskas med.
Fru Zimmermann kände allt för väl till ställningar och förhållanden inom
den literära verlden för att mottaga sonens anbud. Hon vände sig i
stället till en af sina äldre literära vänner och tack vare dennes
bemedling kom hon i förbindelse med en af hufvudstadens mera ansedda
förläggarfirmor. Det var icke hennes eget lilla arbete, som lockade
mest, ty firmans hufvudman dolde icke, att han ansåg utgifvandet af ett
svenskt originalarbete som en mycket tvifvelaktig affär; men han trodde
att en upplaga af de ryska öfversättningarne skulle betala sig och på
denna basis ville han gerna träda i affärsförbindelse med vår utmärkta
öfversättarinna och taga hennes egen lilla bok på köpet.
I medio af maj utkom således: _Resebilder_ af Kate Zimmermann.--
Med en känsla af saknad hade de båda, mor och son, lagt sista hand vid
det gemensamma arbetet. I synnerhet hade det kommit öfver modern en
förnimmelse af tomhet då hon tänkte på att från och med den bestämda
dagen skulle det vara slut. Han skulle icke komma mer så regelbundet som
förr, hon skulle icke ha den glädjen att se honom dag efter dag, att
känna hur hon vann honom steg för steg, hur hans kyla smälte och hans
skygghet försvann. Hon hade en slags vidskeplig föreställning om att
från och med den stunden, då deras samarbete upphörde, skulle han så
småningom glida ifrån henne; hon skulle icke kunna hålla honom kvar; hon
skulle icke längre ha någon del i hans lif.
Detta smärtade henne så mycket mer som hon under den sista tiden tyckte
sig ha märkt, hur hon vann på honom; han blef menskligare och mera
tillgänglig för hvarje dag han kom och der var all utsigt till att han
till sist skulle kapitulera.
Sedan de slutat sitt arbete hade hon tyckt sig finna att det började gå
utför igen. Han kom numera sällan om förmiddagarne; men dock ännu hvarje
dag i skymningen, strax efter middagen. Der kunde han då sitta i en af
de bekväma stolarne och röka sin cigarett, tigande, medan mörkret föll
på. Hon såg spetsen glänsa till och försvinna för hvarje drag och fast
han icke talade hade hon dock en behaglig förnimmelse af menskligt
sällskap; af en hjerna som arbetade, af ett hjerta som slog--liksom af
en magnetisk ström, hvilken strålade emot henne från denna lilla
eldfläck, som andades.
De hade mindre att säga hvarandra nu än förr; deras gemensamma stora
intresse var ju borta. Men de kunde njuta af samvaron ändå, utan utbyte
af ord; de hade en känsla af trygghet och frihet i hvarandras sällskap,
ty tystnaden kändes aldrig tryckande och konversationen var aldrig
tvång.
Modern rufvade emellertid ständigt på, hur hon skulle åvägabringa ett
nytt gemensam-intresse. Hon tyckte att han blef nervösare och nervösare,
ju mer det led framåt våren; han magrade synbart och der kom åter öfver
hans drag och hans väsen den kvicksilfveraktiga oro, som så länge han
höll på med anteckningarnes bearbetning nästan hade varit helt och
hållet försvunnen.
Om sitt arbete talade han aldrig.
»Hvad finner du på, nu för tiden?» frågade hon en dag.
»Åh, just ingenting.»
Han sade det i trött ton och hon visste hvad det betydde. Herr Hedström
hade berättat henne att William höll på med att öfversätta en fransk
roman och att han nämt något om att använda honoraret till en badresa
under sommaren. Till modern hade han ingenting nämt om denna sin plan.
Han klämde på med arbetet och i början af juni hade han öfversättningen
färdig. Men som boken icke kunde komma ut förr än på hösten gjorde
förläggaren svårigheter med att utbetala hela honoraret strax. William
fick endast en mindre summa, hvaraf största delen strök med till
amortering å ett sparbankslån. Hela juni månad gick och ännu hörde
modern icke talas om någon resa.
Fråga ville hon icke. Det förtroende som han icke frivilligt gaf, visste
hon att hon icke på något annat sätt skulle lyckas afvinna honom. Derför
hade hon gjort sig till regel att aldrig på ringaste sätt blanda sig i
hans göranden och låtanden. Hon kände honom tillräckligt för att veta,
att ett allt för tydligt visadt intresse för hans angelägenheter endast
skulle irritera honom, att han skulle uppfatta det som försök till att
på konstlad väg åstadkomma ett slags förtrolighet, att hans
oppositionslusta skulle reagera deremot och komma honom att stöta henne
tillbaka.--Men genom herr Hedström fick hon reda på transaktionen med
förläggaren och att det var brist på penningar som höll honom kvar i
Stockholm.
Sedan dess fans det blott en tanke i hennes hufvud: hur hon skulle få
honom att mottaga den andel af honoraret för Resebilderna, som med rätta
tillkom honom. Hon grubblade öfver detta dag och natt; och rakt i strid
med sin nyktra natur grep hon sig den ena gången efter den andra i att
ha uppgjort de mest fantastiska förslag till att bringa penningarne i
hans händer. Denna enkla sak blef i hennes fantasi till ett stort berg,
som tryckte henne så att hon ibland kände det som en fysisk plåga. Allt
i hennes hjerna kretsade kring en enda punkt, der denna tanke bitit sig
fast som fix ide. Att se honom hade nu nästan blifvit till ett lidande
för henne; men ett lidande som hon icke kunde undvara. I hennes
inbillning stod det snart som fastspikadt att på denna badresa hängde
lif och död för sonen. Hon kände hvarje minsta linie i hans ansigte och
den ringaste förändring, som ofta kunde ha en helt naturlig grund,
skrämde hennes onda samvete upp; det var som hade hon begått en skamlig
förbrytelse, som om hon stulit dessa penningar från sitt eget barn; och
nu skulle hennes barn gå under, andligen och lekamligen,--det enda
medlet till räddning hade hon rånat ifrån honom.
Hur skulle hon kunna återställa honom dem; hur skulle hon kunna godtgöra
sitt brott? Hennes hjerna arbetade i feber; men det var ett
sisyphusarbete utan resultat. Hon vred sig under verkningarne af den
inre striden, som upprepades hvarje dag--striden mellan hvad hon ville
och hvad hon vågade. Fruktan att mista det lilla grand af hans
tillgifvenhet som hon tillkämpat sig, höll henne tillbaka; men tanken på
denna resas uppfriskande inflytande, både fysiskt och psykiskt, dref
henne fram. Och som dessa båda faktorer gjorde sig gällande med lika
styrka, blef striden i hennes inre ständigt ny, spänningen ständigt lika
plågsam.--
Det var en dag i början af juli.
William hade icke kunnat sofva om natten; han hade stigit tidigt upp och
gjort en tur ut till Nacka der han ätit frukost. På återvägen gjorde han
en titt upp till modern.
Blott den omständigheten att han kom på en något ovanlig tid skrämde
hennes onda samvete. Han var blek efter den sömnlösa natten och hade blå
ringar under ögonen; han såg så dålig ut att det stack till inom henne
då hon betraktade honom. Men hon smålog vänligt och räckte honom sin
hand till välkomst.
»Det var snällt af dig att titta upp», sade hon.
»Snällt?» upprepade han med en axelryckning och i föraktlig ton. »Jag
kom att gå här förbi och jag var trött.» Han slog sig ner midt emot
henne vid fönstret och betraktade med ett slags slött intresse det
arbete, hon hade för händer.
»Det är underligt att se dig med de der pinnarne i hand», sade han.
»Så-å. Tycker du det?»
»Ja. Det passar så dåligt både till ditt utseende och till stilen i det
här rummet. Om man såg det på en tafla skulle man säga att figuren var
'ditsatt'; den stämmer inte med omgifningarne.»
»Det är visst bara för det du så sällan ser mig syssla med
fruntimmersarbeten.»
»Nej. Det är något i sjelfva ditt väsen som skriker emot. Det är som
att se en kökspiga spela fiol.--Hvad skall det för resten bli till?»
»En plaid.»
»Du har ju tre förut.»
Hon stred mot en plötsligt uppdykande lust att med munter förtrolighet
svara: »Men du har ingen!» Emellertid betvang hon den och fortsatte sitt
arbete under tystnad; men der låg ett skimmer af inåtvänd glädje öfver
hennes drag.
William satt och stirrade ut genom fönstret. Der nere låg staden,
öfvergjuten af solljus: Skeppsholmen inbäddad i grönska, med de röda
tinnarne af den gotiska kasernen och kyrkan på backen högst uppe.
Nationalmuseum, norska ministerhotellet, Bolinderska palatset, Grand
hotell och Fersenska terrassen drogo sig i en sned linie längsmed
Norrström. Närmast, till venster låg Skeppsbron med lossande skutor och
rörligt lif; och längst i fonden Ladugårdslandskyrkans kupol, höjande
sig öfver de mellanliggande taken.
Öfverallt föll solljuset skarpt, med glansdagrar och reflexer. Strömmens
böljor gnistrade och glittrade som hvita lågor, genom hvilka de små
kolibribåtarne skuro fram i linier som korsade hvarandra.
Utanför Grand hotell kastade just en skärgårdsångare loss. Långsamt gled
den utför strömmen med flagga på akterstången och försvann utom taflans
ram, efterlemnande en fåra i vattnet och i luften en röksky, som snart
drog bort.
William hade följt den med ögonen; och länge efter det den försvunnit
satt han tigande och stirrade utåt.
Modern betraktade honom i smyg: der låg en svårmodig längtan öfver hans
drag. Han hade synbarligen glömt att det fans en annan menniska i
rummet, ty den medvetenhet och sjelfironi i uttrycket, som annars alltid
preglade hans drag, var nu helt och hållet försvunnen. Sådan hade han
sett ut som barn--hon mindes det nu med ens; och detta öppna och
oskyldiga, men på samma gång inåtvända och drömmande barnaansigte som
hon mindes, blef till en anklagelse för ouppfylda moderspligter. Hon
kunde icke beherska sig; tårarne stodo henne i ögonen, hon måste lägga
arbetet ifrån sig och vända sig bort för att dölja dem.
Han märkte att hon rörde sig och hans medvetenhet vaknade. Han såg ännu
dit ut, men det ironiska uttrycket hade kommit igen i hans ansigte; och
hans ton var forceradt sarkastisk, när han gaf sin stämning luft i ord:
»Jag kan aldrig se en ångbåt lägga från land eller ett tåg flåsa i väg
från stationen utan att bli sentimental. Har du nånsin känt det der? Man
kan godt veta att tåget bara går till Trosa--när man ser det försvinna
är det alltid som styrde det rakt ut i den vida verlden--medan jag ensam
stannar kvar.--Värst är det med en ångbåt, helst om utsigten är öppen
och fri och intet land skymtas vid horisonten.--Mindre och mindre blir
skutan; och till sist är den bara en prick, som mina ögon hänga fast vid
liksom en hypnotiserad menniskas ögon suga sig fast vid magnetisörens
hand, medan hela den hypnotiserades kropp följer denna hands minsta
rörelse, som om tusen osynliga och oslitliga trådar vore spunna mellan
de ögonen och den starka handen som drager... Men allt eftersom ångbåten
blir mindre och mindre är det som om hafvet blef större och större--och
min längtan i samma proportion alltmera intensiv--Det är så menskligt,
gu'bevars; och kristligt också för resten. Allt hvad jag har omkring mig
är ingenting--_utanför_ är all rikedom och fullhet--_det okända_ är
paradiset och saligheten och himmelriket...»
Hon hade rest sig upp och gick nu omkring i rummet för att dölja huru
upprörd hon var. Hon kände en lust att få kasta sig till hans fötter och
kyssa hans hand--och be om förlåtelse... För hvad? Det visste hon icke.
Allt var så oklart och mörkt inom henne.
Men plötsligt gick hon bort till fönstret igen, ställde sig raklång och
stel framför honom och sade i en ton som hon försökte göra så torr och
affärsmessig som möjligt:
»Hör--det är en sak jag vill säga dig. Du skall icke bli ond; det är
icke för din skull utan för min egen. Det plågar mig så...»
Han vände ansigtet upp emot henne med ett litet småleende:
»Hvad är det?»
»Det är de der pengarne, som jag fått för ditt arbete. Det är oresonligt
och småaktigt af dig, att icke vilja mottaga din andel af honoraret.»
Han gjorde sin nervösa axelryckning, men svarade icke. Han hade
egentligen aldrig tänkt närmare öfver saken och som den nu framstäldes
för honom fann han den i grund och botten både rimlig och antaglig.
Utsigten till att så här med ens komma i besittning af en samlad summa,
att kunna skudda Stockholmsdammet af fötterna och resa sin väg, innebar
också, särskildt i hans nuvarande sinnesstämning, något obeskrifligt
lockande. Men just detta, i förening med moderns enträgna, nästan
bedjande sätt att framställa saken, väckte hans vanliga omotiverade lust
att göra svårigheter, en rent animalisk instinkt, som hade sin grund i
en omedveten fruktan för en öfverrumpling af ett eller annat slag--en
själens reflexrörelse som kom honom att vända sitt lynnes afvigsida
utåt.
»Jag fick tusen kronor för boken», fortsatte modern--hon talade med en
värme som om hon på förhand insåg nödvändigheten att försvara den
handling hon nu ämnade begå--»och af dessa penningar äro minst hälften
dina. Hvarför kan jag nu icke få betala dig dem, när du vet att det
plågar mig att icke få göra det.»
»Äh--det är så småaktigt att räkna», sade han med ett irriteradt uttryck
i ansigtet.
»I detta fall är det ju _du_ som räknar då du icke vill ta emot
pengarne. Det är ju att tillskrifva saken en betydelse, som den i
sjelfva verket icke har.»
»Gör som du vill», sade han och såg åter ut genom fönstret.
Hon gick bort till skrifbordet och satte sig att skrifva ut
bankanvisningen med en känsla af lättnad, blandad med en orolig
förnimmelse af att ännu var spelet icke vunnet. Han kunde ännu vägra
--och hon satt och grundade på ett sätt att sticka anvisningen åt honom
så omärkligt som möjligt. Men hon fann ingen annan utväg än att göra det
helt rättframt och ogeneradt.
»Var så god», sade hon och höll papperet ut emot honom.
Han tog emot det långsamt och hans blick gled med låtsad likgiltighet
öfver det skrifna talet: Femhundra kronor--och i samma ögonblick stack
det till inom honom af glädje, så att hjertat ett ögonblick tycktes stå
stilla. Den der lilla papperslappen rymde två månaders frihet från
tvång--nya menniskor, nya omgifningar--allt det obekanta, detta
_utanför_ som är oroliga själars himmelrike. Men just styrkan af den
sinnesrörelse som tog honom, framkallade åter den vanliga
reflexrörelsen.
»Låt oss vara ärliga emot hvarandra», sade han i en lätt sarkastisk ton.
»Hvad ligger der under det här?»
»Kan du icke förstå det, du som är så skarpsinnig?» Hon gick med
händerna på ryggen af och an på golfvet. Hon var i ett humör som all
hans vresighet nu icke skulle kunna rubba. Det låg smil öfver hennes
läppar och munterhet i hennes ögon; och i sjelfva hennes hållning och
rörelse var der en slängande sorglöshet, som frapperade honom såsom
något ovanligt och främmande. Hon liknade en menniska, som nyss kastat
af sig en tung börda och nu med lätta steg vandrar vägen framåt.
Detta goda lynne smittade honom oemotståndligt och gaf hans stämning en
annan riktning.
»Nej», sade han blott; men tonfallet hade fått en anstrykning af
godlynthet, som det icke fans i hans förra replik.
»_Det_ ligger under, att jag icke vill vara din gäldenär. Du som sjelf i
det fallet är så ömtålig, borde verkligen också lära dig fatta, att
också andra dödliga kunna ha sin lilla stolthet.--Jaha, min gosse»--här
gaf hon honom ett lätt slag på axeln--»och nu tala vi icke mer om det.»
Han vek sakta och småleende ihop papperet, som han lade i sin plånbok.
Så reste han sig upp, gick hän emot henne och lade sina händer på hennes
axlar, som han skakade.
»Hvem har sagt dig det?» sade han med en blick som skulle föreställa
forskande, men bakom hvilken godmodigheten allt för tydligt lyste fram.
»Hvilket?» »Ah, gör dig inte till! Jag har nog märkt hur du spionerar
på mig. Det är naturligtvis Hedström som vanligt--Ja, jag vet mycket väl
att du pumpar honom.»
Hon stod tyst och stilla. Hon hade ingenting att svara, hon såg blott på
honom. Denna lilla förtrolighet från hans sida gjorde henne så godt. Hon
var nästan öfverväldigad som om hon fått en stor och rik gåfva, hvilken
hon icke förtjent. Hon skulle velat stryka med sin hand öfver hans hår,
bara en enda gång; men det vågade hon icke. Hon var rädd för att göra
det på ett sätt som skulle misshaga honom.
»När reser du?»
»Jag vet inte. Jag hade god lust att ge mig af i dag--hvarthän som
helst, bara för att komma härifrån. Men jag hinner nog inte.»
»Så i morgon då. Hvart styr du kosan hän?»
»Det vet jag inte. Jag sätter mig på en ångbåt, så får det bära hvart
det bära vill.»
»Till Trosa, kanske?»
»Åhnej. Jag ska väl laga att jag kommer på en af kanalbåtarne.»
»Tittar du upp innan du far?»
»Absolut nej! Det får jag inte tid till.»
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Modern: En Berättelse - 06
  • Parts
  • Modern: En Berättelse - 01
    Total number of words is 4658
    Total number of unique words is 1544
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    39.5 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 02
    Total number of words is 4760
    Total number of unique words is 1421
    32.1 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 03
    Total number of words is 4796
    Total number of unique words is 1486
    31.3 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    44.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 04
    Total number of words is 4812
    Total number of unique words is 1517
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    40.7 of words are in the 5000 most common words
    44.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 05
    Total number of words is 4810
    Total number of unique words is 1493
    31.5 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 06
    Total number of words is 4542
    Total number of unique words is 1609
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    38.8 of words are in the 5000 most common words
    42.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 07
    Total number of words is 4618
    Total number of unique words is 1590
    30.3 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 08
    Total number of words is 4681
    Total number of unique words is 1738
    28.0 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    43.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 09
    Total number of words is 4731
    Total number of unique words is 1526
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    39.0 of words are in the 5000 most common words
    43.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 10
    Total number of words is 4755
    Total number of unique words is 1445
    33.4 of words are in the 2000 most common words
    42.8 of words are in the 5000 most common words
    46.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 11
    Total number of words is 4738
    Total number of unique words is 1506
    31.7 of words are in the 2000 most common words
    41.5 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 12
    Total number of words is 4803
    Total number of unique words is 1513
    33.3 of words are in the 2000 most common words
    42.9 of words are in the 5000 most common words
    47.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 13
    Total number of words is 4811
    Total number of unique words is 1474
    30.5 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 14
    Total number of words is 620
    Total number of unique words is 343
    48.3 of words are in the 2000 most common words
    55.5 of words are in the 5000 most common words
    58.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.