Modern: En Berättelse - 06

»Nå. Och man får väl aldrig höra af dig heller?»
»Det är inte troligt. Det skulle kännas som ett band ifall jag lofvade
det.»
»Så lofvar du ingenting.»
»Farväl», sade han och räckte henne sin hand.
»Farväl. Och lycklig resa!»
Han gick mot dörren; han hade på läpparne en liten sarkasm öfver det
konventionella i hennes sista ord, men han kom sig icke för att uttala
den. Tanken på, att modern skulle sitta ensam kvar i staden föll med ens
öfver honom. Han vände sig om i dörren och gick åter fram emot henne.
»Och du sjelf?» sade han. »Blir du i sta'n hela sommaren?»
»Det tror jag nog. Jag har rest tillräckligt i mina dagar.»
»Du skulle åtminstone lägga dig på landet nånstans ute i skärgården.»
»Nej. Jag har det bättre här.»
Han stod ett ögonblick tveksam. Han hade en känsla som om han glömt
något, han borde säga och han ansträngde sig fåfängt med att utgrunda
hvad det var. Så vände han sig hastigt om, med en nick till farväl.--
På aftonen vid niotiden medan hon låg på sin chäslong och hvilade ut
efter dagens arbete, blef hon behagligt öfverraskad af att höra hans
steg i entréen. Men när han kom in såg hon strax på hans uppsyn att hans
besök måste ha någon annan grund än blott sonlig längtan att tillbringa
sista aftonen före skilsmessan i sin mors sällskap.
Han ryckte också utan preludier fram med hvad han hade på hjertat. Det
var naturligtvis om pengarne. Han ville säga det rentut: han skulle
troligen komma att känna detta som ett band och den känslan skulle
hädanefter göra honom ännu mer reserverad. Detta hade han ansett sig ha
en viss skyldighet att på förhand underrätta henne om.
Hon svarade att det i så fall icke kunde hjelpas. Hon hade handlat så
som hon för sin egen skull ansett sig böra handla; och hon fick försöka
att bära följderna.
»Nå ja», sade han till sist--»men du kan i alla fall inte betaga mig den
här känslan af att du gjort mig en tjenst; och denna skuldförnimmelse,
med dess alldeles ovilkorliga bismak af förpligtelse--du anar inte hur
ängsligt misstänksam den skall göra mig. I hvarje minsta närmande från
din sida skall jag se anspråk på tacksamhet och detta hjernspöke skall
drifva mig till den ena hänsynslösheten efter den andra.»
Hon blef märkbart blek, der hon låg och vecket mellan de svarta
ögonbrynen blef djupare än vanligt. I denna pannans sammandragning låg
der en dyster energi; men tonen i hvilken hon svarade, var utan klang.
»Så sätter jag min hänsynslöshet upp emot din. Det är allt.»
Det blef tyst i rummet en stund. Hon hade slutit ögonen som om hon sof
och han satt och betraktade hennes ansigte. Dess sorgfulla uttryck
gjorde honom ondt.
»Du tycker väl det är dumt af mig att tala om det här; men jag skulle ha
känt det som en slags brist på ärlighet att inte ha sagt det. Det är
fånigt--förstås--men sådan är jag nu en gång.»
Hon svarade icke och det blef åter ett par sekunders tystnad.
»Man rår ju inte för hurdan man är», sade han till sist, i det han reste
sig upp och gick hän till chäslongen. »Jag skulle önska att jag kunde
hålla af dig»--han sade det sakta och med en röst som skälfde lindrigt;
medan han strök sin hand lätt som en fågelvinge en gång öfver hennes
kind.--»Jag ville så gerna hålla af någon men jag kan inte.»
»Din tid kommer nog», sade hon utan att se upp. Hon kände ett begär att
trösta; men hon trodde icke sjelf på hvad hon sade.
Hon låg ännu med slutna ögon och lyssnade till hans steg utför trapporna
och öfver gården. När hon icke kunde höra dem mer vände hon sig om på
chäslongen, tryckte sitt ansigte hårdt emot en af kuddarne och brast i
gråt.


SJUNDE KAPITLET.

Ångbåten _Albert Ehrensvärd_ gled fram genom den bohuslänska skärgården,
på väg mot norr en vacker julidag. Som en pelare af svart ull stod röken
ur skorstenen; men vinden tog den snart omhand, hvirflade den rundt och
kastade den ner mot soltältet öfver akterdäck, derifrån den långsamt
flöt ut i en skystrimma, som lägrade sig midt i luftens klarhet.
Borta i fören, lutad öfver relingen, stod William Zimmermann i elegant
ljusgrå sommarkostym och en stickad resmössa i samma färg som drägten.
Han lutade sig öfver relingen och betraktade med en turists sorglöshet
vattendropparnes spel der de kastades upp i luften allteftersom den
skarpa fören skar sig fram, fångades af solljuset och blefvo till
diamanter, som gnistrade emot den ogenomskinliga vattenmassans blåaktiga
sidentäcke.
Det var fyra dagar sedan William lemnade Stockholm. Han hade rest
kanalvägen till Göteborg och var nu på väg till Lysekil, der han ämnade
slå sig till ro åtminstone en månads tid för att stärka sin fysik i
Gullmarens salta vatten och den bohuslänska skärgårdens friska luft. Två
somrar hade han förut tillbringat vid denna badort, han kände så väl
dess lokala förhållanden som dess årligen återkommande stamgäster; han
hade den första sommaren, som ung student, varit badortens officiele,
erkände festdiktare och i minnena från den tiden låg det ännu alltid en
dragande makt. Det kunde aldrig ha fallit honom in att välja en annan,
billigare uppehållsort; han var för mycket stadsbarn för att finna behag
i en enslig afkrok af verlden--till hans landtliga sommarideal hörde
frisk luft och salt vatten, men också lifvets öfriga bekvämligheter som
t.ex. en 1:sta klassens restaurant, vackra damtoiletter och helst ett
eller åtminstone ett hälft dussin bekanta Stockholmsfysionomier, från
Kungsträdgården.
Men det var icke _endast_ detta, som drog honom; han hade också lärt sig
hålla af den bohuslänska skärgårdens natur. Han hade alltid känt det som
var den i slägt med hans egen och han älskade dess storslagna ödslighet,
dess högtidliga liflöshet och denna djupa tystnad, hvilken icke stördes
af bullret från de millioner menniskofötter, som feberaktigt jägtade
fram öfver gatornas stenläggning.
När han stod ensam på en klint och blickade ut öfver de stora vidderna,
der vattnet bredde sig kring skär och klippor glittrande ljust och
speglande blått så långt ögat nådde--greps han af en underlig
beklämning. Hans eget jag krympte samman till en atom i verldsalltet;
och i denna stämning var det som om allt det finaste och bästa hos honom
sjelf slog ut i blom. Allt det falska och konventionella, allt det
lögnaktiga och förskrufvade, som ute i lifvet tillhörde den trista figur
som vandrade omkring med ett hånleende på läpparne och bar hans namn,
var då som flägtadt bort; det var som om hans själ badat slagget af sig
i den saltklara luften; och blodet i hans ådror sjöng vackra dikter,
dikter som aldrig fingo ord, dikter om lifvets grannaste ideal, sedda
genom ett barns ögon, utan missräkningarnes bitterhet och utan
erfarenhetens tvifvel.
Men det behöfdes icke mer än att en menniskofot raspade mot hällen för
att drifva stämningen bort. Ansigtets drag flögo blixtsnabbt en garde,
ödsligheten var förbi och sällskapligheten började, själen anlade sitt
fikonlöf och lögnen kom åter till heders.--Mellan bruna bergsknallar och
grå gled ångbåten fram; mellan stora skrofliga kolosser och små svarta
skär, öfver hvilkas blankspolade ryggar vågorna lekfullt skvalpade.
Längst i bakgrunden låg bohuslänska kusten som en väldig terrass af
naken granit, hvars konturer böljade oroligt mot horisonten. Här och
hvar sågs en grön fläck i bottnen på en dal eller en klyfta, som
sluttade mot stranden; eljes ingenting, icke en buske, icke ett träd,
knappt ett enda spår af vegetation. På de kala hällarne lågo enstaka
hus kastade omkring; men i dalarne och klyftorna hade de krupit ihop
till fisklägen med båtar och sjöbryggor och murkna grå sjöbodar,
hvilande på stolpar öfver vattnet.
Han såg det allt och han njöt. Det var som _smakade_ han på sjelfva
luften, hans bröst spände sig ovilkorligen ut och han andades i långa,
djupa drag, som om himlen hvälft högre här än annorstädes--medan hans
ögon drucko dagrarnes vexlande spel och rika skiftningar.
Om han varit målare skulle han velat pröfva sina krafter på denna luft
och dessa klippor, som än lågo så underligt nära, än veko tillbaka långt
i fjerran, och hvilkas färg skiftade i olika belysning, från bjertaste
rödbrunt till grått och blått i finaste förtoning.
Men han var inte målare, gunås!
Han vände sig om och gick upp i röksalongen.
* * * * *
Så snart William kommit någorlunda i ordning, packat sina saker upp och
placerat ett par ark rent hvitt skrifpapper på den halfdel af ett rundt
bord, som jemte en säng, en byrå två stolar och en kommod utgjorde hela
möbleringen af det rum i Kyrkviken, som han hyrt för 1,25 om dagen, gick
han ut för att se på folket. Han dref långsamt förbi societetshuset och
restaurationsbyggnaden ned emot badhusbron.
»Nej--hördu du! Stopp litet!» hörde han en röst bakom sig och i det han
vände sig om såg han ett par långa ben som i fullaste fart stretade
utför backen från societetshuset.
»Pelle? Är du här?»
»Javisst--faen! Goddag på dig, gamle!»--Och den långe, som bemäktigat
sig Williams hand, tryckte den med en hjertlighet som var alltför
eftertrycklig för att icke vara uppriktig.
William var i grund och botten lika glad åt sammanträffandet som den
andre, men höll sig dock enligt sin vana betydligt mer reserverad och
kunde icke ens neka sig nöjet att slunga den långbente vännen en sarkasm
i ansigtet.
»Dig _kan_ man då bokstafligen aldrig undgå.»
»Äh, börjar du nu med det igen.»
»Hvad gör du här?»
»Sköter min helsa och målar. Här är några styfva gubbar, som jag fått
fatt i nere vid Bansvik--bussiga gastar, må du tro, med beckiga näfvar
och tobakssås ut om mungiporna--du ska' se i morgon; jag har dem dernere
mellan 12 och 2. Men i dag ska' du dansa; der är soaré uppe--
venersborgsfröknar som tala en pittoresk vestgötadialekt och
göteborgskor, förstår du, med stora fötter och smala midjor--och ett par
skånskor, som skorrar så snobbigt: herrrr Wahlberrrrg--kom med nu bara,
ska' jag presentera dig.»--Han drog William med sig mot societetshuset
till.
»Tack ska' du ha--behåll dina skånskor för dig sjelf. Jag dansar inte.»
»Äsch, jo, hvad du gör! Här ska' valsas med gubb-blodet! Här är ondt om
folk så invaliderna får ta' mig fan rycka till undsättning.»
Pelle var vid det mest strålande humör och jargongen strömmade honom
öfver läpparne i en ren syndaflod. Men William var omedgörlig; han ville
icke dansa. Han satte sig på verandan utanför, derifrån han genom
glasdörrarne kunde följa paren med ögonen.
Det var ännu tidigt på eftermiddagen och endast ett fåtal af de allra
mest danslystne hade anländt. Först senare brukade det bli en smula lif
derinne. En del damer, som icke ansågo det mödan värdt att taga verksam
del i soaréen på detta dess första mindre intressanta stadium, hade
slagit sig ned här och hvar på verandan med en tidning eller en bok i
handen.
Pelle Wahlberg tycktes emellertid taga sina pligter som kavaljer på
fullt allvar. Efter flere fruktlösa försök att värfva William, svängde
han nu rundt derinne på sina smala ben med ett dödsförakt, som gjorde
hans lättsinne all heder. William satt och betraktade hans evolutioner
med det intresse man ovilkorligen känner vid att se en god vän företaga
sig ett eller annat halsbrytande experiment, då hans uppmärksamhet
fångades af en ung fröken, som i detsamma kom in på verandan och tog sig
för att mönstra honom med den slags närgångenhet, som en dam
comme-il-faut kan tillåta sig gentemot en ung herre om hon blott
samtidigt i min och hållning inlägger ett tillräckligt stort qvantum
otillgänglighet och förakt. Denna salongs-fräckhet mötte William med sin
allra mest ironiska fysionomi, i det han å sin sida började betrakta
henne med ett par stickande ögon, men detta bekom henne synbarligen icke
stort; sedan hon tillfredsställt sin första nyfikenhet tycktes hon icke
ens ana att han existerade. Hon satte sig midt emot honom, i ett hörn af
verandan och slog upp en bok, i hvilken hon fördjupade sig.
Men William, som efter denna introduktion icke ansåg att hennes
blygsamhet sväfvade i fara, betraktade henne fortfarande med sitt
spotska smil, hvari der dock blandades en smula intresse, sedan han läst
titeln på den bok, hon höll i handen: _Det moderne Gjennembruds Mænd_.
Hon hade ett stort, rundt barnansigte, sjukligt blekt, med ett par
vidöppna grågröna ögon, en liten välformad trubbnäsa och ett par tjocka,
bleka läppar med ett drag af vemod omkring. Hon var klädd i en mera
extravagant än smakfull drägt: ett mörkblått klädeslif med uppslag af
veritabelt gult läder kring ärmarne och halsen. Ett läderbälte kring
midjan, en hatt med läderband och ett par skor af samma slags läder
fullbordade toaletten.
Hon hade icke suttit många minuter förrän en äldre dam med förvirrad
uppsyn dök fram och med öm moderlighet svepte en röd schal kring hennes
axlar. Den unga damen mottog den äldres omsorger med en otålig rörelse,
dock utan att lyfta sin blick från boken.
Det är gumman, tänkte William.--Hon hade samma stora ögon och tjocka
läppar som den unga. Det var ett tydligt slägttycke.
Då den unga damen emellertid icke tycktes vilja inlåta sig på något
vidare utbyte af blickar, svalnade också Williams fiendtliga
uppmärksamhet. Han vände sig om, stödde händerna på balustraden och såg
ut öfver Gullmarfjorden, der solbelysta hvita segel rörde sig af och an.
Nere vid bryggan lågo de lediga fiskarbåtarne med alla klutar uppe,
beredde att lägga från land vid första anmodan. Utanför
restaurationsbyggnaden stodo ett par lediga serveringsfröknar i samtal
med biljardens frodige egare; och borta från varmbadhuset kom det gamla
inventariet Calle-Hare, traskande på breda fötter hän emot kallbadhuset.
Innefrån salongen hördes hornmusikens valsmelodi, ackompanjerad af de
dansandes taktfasta steg.
Nu slutade dansen och paren myllrade ut på verandan för att svalka sig.
Bland andra också Pelle Wahlberg, som hade vid armen en yngre, mörk dam
med en djerf och vacker profil och ett par ögon som tycktes kunna vara
en illustration till den kvinliga troheten. Pelle och hans dam slogo sig
ner hos den bleka fröken; Pelle gjorde sin artigaste komplimang.
William hade börjat få nytt intresse för gruppen; och detta hans
intresse tycktes från damernas sida deladt. Då en ny dans i detsamma
spelades upp, gick han fram och bad Pelle presentera sig för den mörka.
»Fröken Johnsson--herr William Zimmermann.»
»Får jag dansa med er?»
»Tack.»
Fröken Johnsson producerade ett mellanting mellan en nigning och en
bugning, slog ögonen ned och tog Williams arm.
»Fröken Hagberg--kandidat», fortsatte Pelle frikostigt. William hann
endast göra en kort, flyktig bugning; han var redan på väg mot danssalen
med den mörka. Men Pelle följde efter med den ljusa kandidaten och innan
paren dansade ut hade William fått tillfälle att tolka sin glädje öfver
att ha fått göra bekantskap med ett så stort kvinligt lärdomsljus.
»Har ni varit länge här», frågade William sin dam medan han lade sin arm
kring hennes lif.
»En fjorrrton dagar», sade fröken Johnsson med omisskännelig dialekt.
Som artigheten bjöd och för att hålla konversationen uppe
tog William noga reda på sin dams tycken, framtidsplaner,
slägtskapsförhållanden m.m.--allt hvad en artig herre, som kommit öfver
väderlekskonversationsåldern kan finna anledning att utforska under en
första dans med en dam, han icke känner. Han fick sålunda veta, att
fröken Johnson var 16 år och skulle bli student, hvilket kusinen fröken
Hagberg redan var; att de båda damerna vistades häruppe under moraliskt
skydd af Almas tant, som var döf--och att Alma rest mycket och var
bekant med många konstnärer.
På egen hand räknade William ut att »Alma» var föremål för den lilla
fröken Johnssons stora beundran.--Han föresatte sig att dansa med
lärdomsljuset för att se hur pass beundransvärd hon kunde vara. Han
gjorde sig inga illusioner.
När han med fröken Johnsson under armen kom ut på verandan, hade den
döfva tanten redan varit framme och vippat Alma in i sin röda schal.
Pelle satt och underhöll henne; och William med dam sällade sig till
sällskapet.
»Ni ska' inte tro att jag är kandidat», vände fröken Hagberg sig strax
till William.--Hennes dialekt var icke fullt så skånsk som kusinens.
»Hvarför vill ni ta' illusionerna från mig», skrattade han. »Man ska'
aldrig ta' illusionerna från en dussinmenniska, vet ni väl. Det är att
ta' lyckan ifrån henne.»
»Det var naturligtvis ett skämt af herr Wahlberg. Så ert spydiga smil
träffar mig inte.»
»Ni ska' inte bry er om att han grinar», sade Pelle tröstande. »Han
grinar alltid. Det är rent nervöst.»
När nästa dans spelades upp drog Pelle sig tillbaka; fröken Johnson
engagerades af en anemisk vice-häradshöfding och William blef ensam med
fröken Hagberg.
»Vill ni dansa?» frågade han och gjorde en liten rörelse som för att
resa sig upp. Deras ögon möttes, en enda sekund. De hade förstått
hvarandra.
»Ni vill helst slippa?» sade William och flyttade sin stol några tum
närmare. »Uppriktigt sagdt--det vill jag också.»
»Nå, det passar ju bra.»
Hon svepte schalen tätare omkring sig, lutade sig tillbaka i sitt hörn
och fäste ögonen på honom med ett uttryck som om hon ville säga: nå! var
så god! Underhåll mig nu.
»Hvad var det för en bok, ni läste i?»
Hon svarade icke, räckte honom blott boken, som han tog emot utan att
vända sin blick ifrån henne.
»Ja, jag såg det för resten godt.»
»Hvarför frågar ni då?»
»För ro skull.»
»Kan ni inte finna på något roligare?»
»Ahjo kanske--få se.»
»Nå», sade hon med ett bortskämdt barns otålighet.
»Vet ni hvad jag tänkte när jag såg er med boken i hand?»
»Nej.»
»Se der en af de våra.»
»Hvad menar ni med det?»
»Åh, gud, hvad ni är grundlig, fröken. Ska' jag verkligen behöfva
förklara det?»
»Det får man alltid, när man uttrycker sig dunkelt.»
»Nå ja--då. Jo, ser ni, så ofta jag ser en dam läsa en bok, som inte är
en lånbiblioteksroman--apropos! det är märkvärdigt hvad de fleste unga
damer ha en smak för lånbiblioteksromaner!--jo, så infinner sig hos mig
en känsla af belåtenhet. Aha! En af de våra tänker jag. Jag får intresse
för personen, det är som om min ande redan på förhand sträckte sig ut
och tog hennes själ i besittning.»
»Ingen under att ni såg så egenkär ut, der ni satt.»
»Så-å. Tyckte ni det?»
»Ja.»
Han smålog.
»Ingen under att ni fixerade mig så noga, då ni kom.»
»Ja, jag visste ju hvilken märkvärdighet ni var.»
»Hvem har sagt er det?»
»Löjtnant Bloch.»
»Hvad sa' han?»
»Der sitter den unge författaren William Zimmermann.»
»Och hvad sa' ni?»
»Han ser rysligt affekterad ut.»
William skrattade. Der var något öppet och ogeneradt i hennes repliker,
som verkade med hela omedelbarhetens friskhet.
»Jag visste tyvärr inte hvilken märkvärdighet _ni_ var.»
»Inte?»
»Nej. Men jag hade ändå hört talas om er.»
»Af hvem?»
»Det säger jag inte.»
»Det kan också vara detsamma. Men hvad hade han sagt?»
»Att här--bland badortens sevärdheter--också fans ett par skånskor, 'som
skorrade så snobbigt på rrr'».
»Det var herr Wahlberg», skrattade hon. William hade helt ovilkorligt
kommit att härma Pelles ton.
»För resten vet jag ändå mer om er.»
»Så-å.»
»Ni är här med er tant--som är döf--och som skämmer bort er--Och ni
har varit i Paris--»
Han gjorde en kort paus mellan hvarje bevis, som han framdrog; och han
betraktade henne hela tiden med en hälft spefull min som om han ville
säga: ser ni hur väl jag är underrättad. Detta tycktes emellertid
alldeles icke förvåna henne.
En danslysten ungherre hade hon under samtalets gång affärdat under
föregifvande att hon icke orkade. Nu anmälde sig ännu en. Hon drog åter
fram med sin trötthet, men den nye kavaljeren, som tycktes var en äldre
bekant, lät sig icke afspisa. Det var en blekfet grosshandllare med ett
jovialiskt och tvärsäkert sätt.
»Är frrröken trött? Det ska' vi dansa borrrt», sade han.
Hans tvärsäkerhet tycktes imponera fröken, ty hon reste sig upp, liksom
hälft motvilligt, och tog hans arm.
* * * * *
Hvem man kommer att umgås med vid en badort beror i allmänhet på en ren
tillfällighet. Societetens medlemmar känna hvarandra oftast helt ytligt;
det mera intima umgänget dyrkas i smärre kotterier. Ett par unga damer
med likartade intressen och vanor slå sig samman under en eller ett par
äldre matronors hägn och utvälja sig hvardera en eller ett par unga
herrar till riddare för sommaren.--Den naturhistoriska iakttagelsen att
det är mannen som väljer tycks åtminstone i detta fall vara föråldrad.
Fröken Alma Hagberg hade vistats 14 dagar vid badorten utan att bilda
kotteri. De bäste ungherrarne voro, då hon anlände, redan upptagne och
af de nye, som uppenbarat sig, hade ingen fallit henne i smaken. Hon
egde i en mycket utpreglad grad den kviriliga svagheten att vilja
_synas_ och _taga sig ut_. Att bilda kotteri med ett par löjtnanter
eller vice-häradshöfdingar skulle hon i och för sig icke haft något
emot, men det skulle ha varit första klassens löjtnanter och första
klassens vice-häradshöfdingar. Hon var nemligen i det fallet mera
skarpsynt och erfaren än sina jemnåriga att hon visste, det fans skilnad
också på löjtnanter och vice-häradshöfdingar.
De exemplar af arten, som ännu voro löshästar, hörde icke till första
klassen. Det var beskedliga herrar, men obetydliga; de spelade ingen
roll.
Fröken Alma Hagberg hade utom sin svaghet för att synas och taga sig ut
också en annan: för literatur och konst. Det gick ett rykte vid badorten
att hon skref och detta rykte föll det henne aldrig in att dementera.
Tvärtom, hon talade gerna om sina bekantskaper inom konstnärs- och
författarverlden och roade sig ibland med att nämna namn, som för de
gode medlemmarne af societeten hade samma hemlighetsfulla och skrämmande
klang, som busen för småbarn, namn som med en betänklig logik sattes i
förbindelse med hennes små toalettextravaganser och kom henne att
framstå som en pikant liten Jakobin i kjolar. Detta var också
fullständigt medvetet, hon visste att den frygiska mössan, som hon i en
utmanande ställning satte på sitt ljusa hår, klädde henne godt; och hon
behöfde aldrig frukta att detta lilla koketteri skulle tagas på fullt
allvar; dertill var hon ändå i alltför hög grad ett äkta barn af det
goda sällskapet.
Hon var dotter af en förmögen handlande i Malmö. Ursprungligen utrustad
med ett godt hufvud hade hon också fått en omsorgsfull uppfostran. Hon
hade varit en af den sydsvenska universitetsstadens första kvinliga
studenter och der cirkulerade ännu från den tiden bland de indignerade
småstadsfruarne ett par anekdoter om hennes deltagande i punschgillet,
som hölls å ett offentligt ställe af de nybakade apollosönerna. Hon
hade sedermera tillbringat ett år i pension i Schweitz, ett par månader
i Paris och ett par somrar med sin far i Karlsbad.
Detta allt gaf henne både i småstadsfruars och Stockholmsherrars ögon
ett utländskt snitt, som försonade dem med toalettextravaganserna och
som t. o. m. kunde få dem att se genom fingrarne med hennes
tjufpojksaktiga vana att alltid göra och säga just det, som hon visste
skulle förefalla dem allra mest otroligt och förbluffande. Det fans dock
hos henne detta något som gjorde att man aldrig på allvar kunde
misstänka henne för att hylla de förfärliga moderna idéerna af
öfvertygelse. Hon tycktes blott göra i opposition på lek, af sjelfsvåld,
af barnsligt trots, derför att det klädde henne.
I det hela taget var hon ett bortskämdt barn. Hennes mor hade dött medan
hon ännu låg i vagga, hon hade inga syskon och blef uppfostrad af en
moster och af fadern, hvilka båda förgudade henne. Från sitt tredje år
hade hon varit hemmets tyrann. Med den säkerhet, som alstrats af denna
uppfostran, hade hon kommit ut i verlden; och öfverallt hvarthän hon än
kommit hade också verlden böjt sig för denna lilla sjelfsäkra tyrann
från det rika hemmet.
Hon var egentligen snarare ful än vacker; men hon hade i utseende och
sätt det obeskrifliga som heter karltycke och de sju åren som förflutit
efter det hon fick långa kjolar hade för henne varit en fortsättning af
den dyrkan hon var van vid från hemmet, blott att faderns och mosterns
roller öfvertagits af åtskilliga småstadslejon från Lund och Malmö samt
några mystiska utländingar, som hon träffat under sina resor.
Sjelf var hon af naturen kall och hennes erfarenhet af det motsatta
könet hade tidigt gjort henne blaserad. Det fans numera nästan blott en
enda egenskap hos män, som kunde väcka hennes intresse i någon högre
grad: det var likgiltigheten.
I detta fall hade William Zimmermann redan från början imponerat henne.
Det sätt på hvilket han närmade sig henne gjorde intryck af att det i
sjelfva verket var honom alldeles likgiltigt hur hon upptog det; och
hans konversation med dess sarkastiska grundton och ogenerade
uppriktighet, som slog öfver i en märkbar sträfvan efter det paradoxala,
roade henne derför att han dervid, utan att veta det, kom att spela
samma roll gentemot henne, som hon sjelf var van att intaga gentemot
medlemmarne af det goda sällskapet.
För öfrigt var William från föregående somrar känd vid badorten och
åtnjöt ett visst anseende bland stamgästerna af la haute volée sedan det
året, då han var deras egen erkände festdiktare. Det lilla
badortsorganet, som aldrig försmådde en fashionabel nyhet hade också
förkunnat hans ankomst i en notis öfver hvilken hans namn stod med
fetstil. Det ena med det andra hade gjort, att fröken Hagberg så
småningom kommit att utvälja William Zimmermann till sin riddare för
sommaren.
Sjelf var han från början indifferent; det var egentligen Pelle Wahlberg
som varit den förmedlande länken. Pelle hade nemligen fått ett märkbart
intresse för den lilla blifvande studentskan fröken Johnsson; och som
hon var oskiljaktig från den äldre kusinen hade de fyra kommit att sluta
sig samman och bilda kotteri, under den döfva tantens moraliska hägn.
Mötesplatsen var Pelles motiv nere i Bansvik hvarje middag mellan 12-2.
Vid dessa exkursioner var tanten i början med; men sedermera, när
kotteriets medlemmar hunnit bli något mer bekanta, lemnades hon hemma.
Hon hade den för ett förkläde ovanligt lyckliga egenskapen att icke ha
någon annan vilja än den unga brordotterns; och snart kom derför hennes
tjenstgöring att inskränka sig uteslutande till de tillfällen då
ungdomarne uppträdde så att säga mera officielt: på soaréerna, då hon
placerades i ett hörn med sitt handarbete, och vid de allmänna
promenadtimmarne, medan de unge trafvade af och an i menniskoströmmen på
badhusbryggan.
För öfrigt hade de unga tillfälle att träffa hvarandra när som helst på
dagen: och de träffades också allt oftare och oftare. Pelles intresse
för de bussiga gastarne vid Bansvik aftog märkbart i samma proportion
som hans intresse för den lilla skånskan med de snobbiga rrr'en tilltog;
och Williams hvita, pappersark blef dammigare och dammigare utan att
hans penna någonsin kommit i beröring dermed.
En dag då han i sällskap med fröken Hagberg kom att gå förbi den lilla
bokhandelsfilialen i societetshusets källarvåning proponerade han att de
skulle gå bort och se på hvad nytt som utkommit. Förestånderskan, som
kände honom från gammalt, helsade honom med ett vänligt: »goddag herr
Zimmermann!» och William började mönstra de på disken framlagda
böckerna. Der låg bland annat hans egen gamla novellsamling vid sidan om
_Resebilder_ af Kate Zimmermann.
»Har ni sålt många exemplar af min bok, sedan jag kom hit?» frågade han.
»Tre exemplar», svarade förestånderskan småleende.
»Till damer--väl?»
»Naturligtvis.»
»Hör--fröken--säg mig till hvilka. Det kan ha sitt intresse att veta.»
»Fröken har köpt ett», sade förestånderskan med en gest till fröken
Hagberg.
William smålog.
»Så-å. Hvilken ära för författaren!»