Modern: En Berättelse - 07

»Det hjelper alltid på afsättningen när herr Zimmermann kommer. I fjol
sålde jag inte ett enda exemplar.»
William köpte ett exemplar af moderns Resebilder och de gingo vidare hän
emot badhusparken,
»Jo, ni är mig en fin liten fröken», sade han då de kommit utan
hörhåll.
Hon brast i skratt. Hon hade alltifrån början låtsat som om hon utmärkt
väl kände till William Zimmermanns literära produktion.
»Hvad vill ni jag skulle säga? Jag vet ju hur fåfänga herrar författare
äro.»
»Än sen? Hvem har bedt er fjeska för min fåfänga?»
»Det roade mig nu.»
»Och man ska' göra allt hvad som roar en?»
»Ja.»
»Det ska' jag komma ihåg.»
De satte sig på en soffa midtför springvattnet med guldbollarne; han
frågade henne om hon läst moderns bok.
»Ja, naturligtvis.»
»På samma sätt som ni hade läst min?»
Hon skrattade; men svarade icke.
»Jag köpte denhär för att ge er den; men om ni redan läst den så . . .»
han räckte den till hälften fram och hon tog emot den med en liten nick
och ett ogeneradt, skrattsjukt ögonkast som tycktes säga: herregud, kan
ni inte förstå att jag ljuger! Men ser ni jag är inte rädd för att
tillstå det.
William hade efterhand kommit att vänja sig till fröken Hagbergs
sällskap så att han numera knappast kunde undvara det. Han skämtade
sjelf deröfver: »Man kan vänja sig till det otroligaste», sade han till
henne med en blick som just sade motsatsen och som hon mycket väl
senterade. Hon hade nemligen också hunnit att vänja sig till hans
jargong och hon uppfattade nu allt hvad han sade just på rätta
sättet--»psykologiskt, inte efter orden. Hvem frågar efter orden? Orden
äro till för att dölja tankarne».
Detta gaf William en frihet att tumla sig med paradoxer, som han sjelf
ansåg vara grunden till det välbehag han kände i hennes sällskap. Hon å
sin sida blef också dag efter dag mera intresserad af denna lek med ord,
detta ständiga fäktande, som fick sin spänning deraf att hon aldrig
visste _hvad_ han menade, endast att han _icke_ menade just det, som han
sade. Han hade en vana att taga allt en bagatelle, att tala om allt med
den lätt sarkastiska ton, som intet förrådde af hans egne tankar och
känslor, men lemnade hennes fantasi fritt spelrum.
Tiden försvann så spårlöst som den försvinner, under behagligt
sommardrifveri, när den ena dagen är den andra lik. Den bestämda
tidpunkten för de båda skånskornas afresa började närma sig.
När William tänkte på den förestående skilsmessan stod den närmast för
honom som ett af de obehag man måste underkasta sig här i verlden, det
obehag man känner vid att komma ut ur sina vanor: flyttning t.ex.; men
han reflekterade för resten icke mycket öfver det. Tanken på att han
möjligen kunde vara förälskad--en tanke som ibland inställde
sig--framkallade alltid hos honom ett småleende, så otrolig föreföll den
honom.
Möjligheten att _hon_ kunde vara förälskad förekom honom deremot
antaglig nog. Det intresse hon visat honom var ju tydligt; och han kände
henne icke nog till att kunna veta, att han för henne representerade
ungefärligen detsamma som hon för honom: ett intressant experiment, till
hvilket man går under den bestämda förutsättningen att man sjelf är
fullkomligt utan fara.--
I denna lek hade hon emellertid den fördelen framför honom, att hon
kände åtminstone de yttre konturerna af hans åsigter och lif; han
deremot visste ingenting om hennes föregående som visserligen aldrig
rört sig utom det förbjudnas gränser, men hvars historik dock skulle ge
anledning till en ganska lång Leporello-lista af flirtations-bedrifter,
dervid hon ofta vågat sig så nära ut emot gränsen som hon kunde komma
utan att öfverskrida den. Han ansåg henne för en vanlig liten
landsortsfröken, hon deremot honom för en förskräcklig don Juan, mot
hvilken hon hade att vara på sin vakt.
Att han kunde bli i egentlig mening farlig för henne sjelf trodde hon
dock aldrig ett ögonblick; dertill kände hon alltför väl sin styrka--sin
lidelsefrihet. Men hon hade en okuflig lust att komma underfund med, hur
en sådan herre egentligen skulle taga sig ut i det ögonblick, då
lidelsen grep honom, hvilka medel han skulle begagna för att öfvervinna
den kvinnas motstånd, som han älskade. Med ett ord: hon var nyfiken på
förförelsens teknik. Den var nästan det enda inom facket som ännu låg
utom hennes erfarenhet.
Derför hade det nästan varit henne en missräkning att William ännu
aldrig gjort något steg i den riktningen. Med afseende på hans gryende
känslor såg hon redan på detta stadium betydligt skarpare än han sjelf;
men just derför kunde hon icke förstå hans tillbakadragenhet.
Då han ännu dagen innan deras afresa icke gjort någotsomhelst försök att
närma sig, gaf hon honom den sista eftermiddagen af egen drift det möte
hon hade väntat att han skulle bedja henne om.
»Jag går upp på bergsknallarne i eftermiddag», sade hon då de skildes åt
om förmiddagen.
»Så-å?»
Han gissade strax hennes afsigt och han log ett hemligt löje öfver
hennes naiveté.
»Ensam», fortfor hon.
Han gjorde ännu icke min af att förstå. Det roade honom att se hur långt
hon skulle kunna gå i sin oskuld.
»För att taga afsked med trakten, förmodligen?»
»Jaha.»--Hon såg på honom nyfiket ett ögonblick. »Hvarför säger han
ingenting», tänkte hon.
»Vill ni med?» frågade hon till sist, helt rakt på sak.
»Tror ni också det går an?»--Han kände sig så öfverlägsen gentemot denna
naiva lilla själ, hvars oskuldsfulla uppriktighet dock tilltalade honom
i hög grad.
»Hvarför skulle det inte gå an?»
Den blick hon gaf honom var öppen och utan fruktan. Han tog den för ett
tecken på oskuld och omedvetenhet, men den var i sjelfva verket ett
utslag af hennes medvetenhet och fullkomliga säkerhet på sig sjelf.
»Ser man på! En sådan förnuftig liten fröken ni är.»
De kommo öfverens om klockslaget: half fem och mötesplatsen: ett ställe
utanför badortens område.
»Dethär ser ju nästan ut som ett--hur är det det heter på danska?
'Stævnemöde.'»
»Tycker ni?»
»Ja. Det är sant--jag har hört att damer alltid bruka komma försent till
möten med unga herrar. Skulle ni inte för gammal bekantskaps skull vilja
göra mig den tjensten att tala om, hur pass mycket ni ämnar komma
försent?» sade han i skämtsam ton.
»Jag kommer alltid precist», skrattade hon.
»Alltid! En skön själs bekännelse!»
William Zimmermann var icke mycket af den farlige don-Juan, som fröken
Alma Hagberg inbillade sig. Hans lif hade varit fattigt på erotik, så
fattigt, att detta egentligen var hans första möte med en kvinna af hans
egen samhällsställning. Han motsåg det också med en lätt förklarlig
nyfikenhet, blandad med en skymt af ängslan att icke i denna nya
situation kunna spela sin roll på ett så öfverlägset sätt som han helst
önskade. Han var af naturen blyg och för att dölja detta naturlyte hade
han till dagligt bruk skaffat sig en jargon af ogerad fräckhet; men
härvidlag hade han en förnimmelse att den icke skulle kunna brukas och
han ansträngde sig fåfängt för att komma på det klara med, hvad slags
sätt han nu i stället borde antaga: han var å ena sidan rädd att
förefalla både sig sjelf och henne löjlig genom sin blyghet, och å andra
sidan hade han svårt för att strama sig upp till en tilltagsenhet som
var hans natur emot--och som kunde skrämma henne tillbaka.
Han valde tillsist att intaga en afvaktande och iakttagande
hållning--d.v.s. just samma position, som hon redan förut bestämt sig
för att intaga. Resultatet blef att de fiendtliga härarne lägrade sig
midt emot hvarandra och att det tvärt emot bådas önskan icke kom till
något sammandrabbande.
En stund före den bestämda mötestiden marscherade William hän emot
villan, i hvilken gamla tanten bodde med sina båda niecer. Han gjorde
halt bakom en husknut för att kunna observera. Han var nyfiken på, om
hon verkligen skulle komma; halfvägs trodde han nästan att hon skulle
uteblifva. Han kände sig underlig till mods, men gaf sig icke tid till
att reflektera öfver sin sinnesstämning. Han handlade mera af instinkt
än till följe af ett på förhand fattadt beslut. Utan att han märkt det
hade ledningstrådarne mellan hans vilja och hans handlingar redan
blifvit afskurna och han drefs nu hänemot henne med en naturmakts
nödvändighet.
Några minuter före half fem kom hon ut på verandan och gick hänemot den
bestämda mötesplatsen; han följde henne på afstånd och när hon hunnit
utanför badanstaltens terräng gick han fram till henne och helsade.
»Ar ni der?» sade hon blott.
»Ja. Jag har följt efter er.»
»Hur länge?»
»Från villan der ni bor.»
»Hvarför det?»
»För att titta på er naturligtvis!--Uppriktigt sagdt--Jag trodde
knappast att ni skulle komma.»
»Det ser ni att jag gjorde ändå.»
De klättrade uppför bergsknallarne. Ibland, der det var brant, måste han
räcka henne handen och draga henne uppför. Rörelsen gaf hennes kinder en
smula färg och de stora, grågröna ögonen glans. Han såg på henne och för
första gången for det igenom honom en aning om att han dock kanske ändå
var en liten, liten smula förälskad. Detta förekom honom ingalunda
obehagligt. Han trodde icke ett ögonblick att denna förälskelse skulle
komma att spela någon roll i hans lif; men han gladde sig till den stänk
af vemod, som den skulle lemna efter sig när det hela var förbi. Ett
litet sommarminne att taga fram en och annan gång till vintern, när han
satt ensam i sitt rum och drömde, medan skymningen föll.
De hade kommit till toppen af den högsta bergsknallen och slogo sig ner
i en solig klyfta, der marken var klädd med varmt, förtorkadt gräs. Han
lade sig med afsigt icke alltför nära för att icke skrämma och för att
bättre kunna iakttaga henne.
»Nå», sade han, »här är ju skönt, inte sant? Och vi äro ensamma och
ingen skall störa oss. Hvad ska' vi så finna på?»
»Ja, hvad tycker ni?»
»Jag är helt och hållet till er disposition.»
»Tack. Men för tillfället har jag intet bruk för er.»
De sågo på hvarandra, ytterst likgiltigt, men med hemlig nyfikenhet,
medan de vexlade dessa repliker.
»Ska' vi leka--hva? Leka med ord menar jag.--Vill ni det? Ta
sällskapsjargonen fram? Vara kvicka, laga paradoxer?»--Han höll sig ännu
i den lindrigt sarkastiska tonen, men der var en underström af något
annat, som hon hade mycket fint öra för och genast uppfattade. »Nu
kommer det», tänkte hon. Hon svarade icke.
»Åhnej, det är ju sista eftermiddagen. Sista eftermiddagen af en vacker
sommar. Så blir man gerna en smula sentimental--inte?»
Han flyttade sig några tum närmare--. dock icke mer än att afståndet
emellan dem ännu var ganska respektabelt.--»Ska vi vara en smula
sentimentala?» sade han hälft på skämt hälft på allvar i det han såg på
henne.
»Ni skall vara alldeles som ni har lust till att vara.»
»Aj aj! Det var ett farligt löfte. Tänk om jag tog er på orden.»
»Ja, hvad då?»
»Jag kunde t.ex. få lust till att--kyssa er.»
Han betraktade henne fortfarande med stor uppmärksamhet för att se hvad
intryck hans ord skulle göra på henne. Men det syntes icke ringaste
förändring i hennes ansigtsuttryck, icke så mycket som den flyktigaste
rodnad.
»Sådant _gör_ man, ifall man törs--att man _talar om det_ bevisar att
man inte vågar», sade hon i det hon mötte hans blick med det största
lugn. Han kände sig slagen af anmärkningen och af det ogeneradt öppna
sätt, hvarpå hon framställt den.
»Ni är en skarpsinnig liten fröken», sade han. »Och jag börjar nästan
också misstänka att ni är en--en ovanligt ärlig liten fröken.--Jag kunde
ha lust att bli bekant med er.»
»Då får ni skynda på, för i morgon reser jag.»
»Vill ni inte berätta mig något om er sjelf?»
»Nej.»
»Hvarför inte.»
»Hvad skulle det tjena till?»
»Det skulle roa mig.»--
»Ja, men inte mig.»
»Nå, som ni vill.»
Han vände sina ögon ifrån henne, utåt öfver skären som simmade dernere,
långt under dem, likt uppstickande toppar af ett drunknadt högland.
Snedt öfver fjorden drog sig en bred, gyllene ström af reflexer från den
sjunkande solen. Allt glänste och glittrade i detta sista
afskedsskimmer. Från en lustbåt trängde tonerna af ett smäktande solo på
b-kornett och som ett aflägset brusande hördes badgästernas trampande af
och an på badhusbron. Längst ut mot Kattegat sågs en fiskarbåt, stor som
en mås, med en fläck af sol på sitt hvita toppsegel.
Der gick en lång stund och det talades icke ett ord. Så hördes med ens
skrapande ljud på hällen och William reste sig hälft, stödd emot
armbågen, och lyssnade. Det flög ett leende öfver hans ansigte; han hade
känt igen Pelle Wahlbergs och fröken Johnssons röster.
»Det tycks vara flere än vi, som äro ute för att taga afsked med
utsigten», sade han. De sågo hvarandra småleende in i ögonen och
lyssnade; stegen närmade sig och rösterna hördes tydligare och
tydligare.
»Gud hvad här är vackert!» sade Pelle--de två hade stannat på klinten
alldeles ofvanför de andras hufvud. »Herre Je' om jag kunde måla såder!
Hva'? Vår Herre är en styf karl. Vi andre ä' bara stympare.»
Hvad fröken Johnsson svarade eller om hon öfverhufvud taget svarade,
kunde man icke urskilja; hon talade alltid så sakta och beslöjadt. Men
Pelle trafvade vidare i den tankegång, han kommit in på. »Herre Je'!
hvarför ska' man vara en sådan klåpare! Hva'? Åh, gud, om jag kunde måla
såder--hva?--så skulle vi gifta oss i morgon.»
* * * * *
»Hva? Ville ni inte ha mig, säg?»--Det hade med ens kommit ett helt
förändradt tonfall i Pelles röst. Den blef så mjuk och så böjlig.
Öfvergången hade skett alldeles hufvudstupa; det var klart att han utan
att tänka sig för kommit in på ämnet, att orden undsluppit honom nästan
mot hans vilja.
»Säg ville ni inte det?»
Det blef så tyst deruppe och de få minuter som förflöto föreföllo
pinsamt långa för de två dernedanför. Hon hade rest sig upp, han stödde
ännu sitt ena böjda knä mot marken och de sågo på hvarandra gripna af en
egendomlig högtidsstämning blandad med en känsla af skamsenhet, som om
de plötsligt anträffat hvarandra, lyssnande vid en dörr, innanför
hvilken två menniskor trodde sig i ostörd ro afhandla sitt lifs
heligaste och mest privata angelägenheter.
Men det var också något annat som grep dem båda, en förnimmelse som
liknade afund, en känsla af fattigdom. De två deruppe egde ungdomens
omedelbarhet, som hejdar sin lycka i flygten utan ängslig tvekan, utan
att på förhand sönderplocka sin egen stämning; de två deruppe egde
ungdomens tro och lefnadsmod och stolta, vackra besinningslöshet--de
kunde älska de två.
Och för första gången kom det öfver de andre, som lekt en sommarlek
under den tysta förutsättningen att båda vara garderade, en leda vid den
tomma och ytliga leken och en längtan att ge sig hän på godt och ondt,
utan baktanke och utan tvifvel.
Det raspade åter af stöfvelklackar mot hällen derofvanför och stegen
aflägsnade sig.
William hade rest sig upp. Han tyckte att något borde sägas, men fann
icke ord. Alla de vanliga sarkasmerna skulle ha fastnat honom i halsen;
och för sina egne, menskliga känslor hade han intet uttryck.
De gingo tysta nedåt, mot badanstalten.
Efter kvällsvarden träffades de åter i menniskoströmmen som böljade af
och an på badhusbryggan. Den gamla mostern satt på sin bänk och de fyra
unge höllo i början samman. Det var något underligt öfver Pelle
Wahlberg: han kunde tiga långa stunder å rad och när han talade var hans
ton dämpad och mjuk. Den lilla sextonåriga studentkandidaten gick vid
hans sida. Hon var om möjligt ännu mera tyst än eljes; och hon föreföll
så blek i månskenet, men de två vackra troskyldiga ögonen hade fått ett
djupare uttryck, som om hon för första gången sett sitt eget lifsöde i
ansigtet.
Det började glesna på bron, mostern svepte sig huttrande in i sin sjal
och längtade efter sin varma säng, men hade icke hjerta att störa de
unge. De hade nu delat sig som vanligt i två par.
Månen stod öfver den stora klippan utanför kallbadhuset och i vikens
svarta vattenspegel dallrade en flod af lödigt silfver. Utefrån
Pelleskäret hördes en gladlynt baryton som sjöng dryckesvisan ur »Konung
för en dag».
* * * * *
Följande morgon förvånade William Zimmermann sig sjelf: Han befann sig
vaken, alldeles ljusvaken så pass tidigt som klockan 5. Han brukade
eljes utan ansträngning kunna sofva till klockan 9.
Han pröfvade förgäfves den gamla metoden att vända sig om för att få sig
ännu en liten morgonlur. Han kände, strax på sig att det skulle vara
förgäfves. Plötsligt kom det öfver honom en alldeles omotiverad
förhoppning att möjligen kunna träffa fröken Hagberg redan på denna
tidiga timma. Han intalade sig att hon naturligtvis måste stiga tidigt
upp för att packa och att hon dervid säkerligen skulle känna längtan att
taga afsked med den förtjusande ramen till deras vackra lilla
sommaridyll; han lyckades lefva sig så fullkomligt in i denna
föreställning att han slutligen var alldeles öfvertygad om att han
skulle möta henne.
Han ströfvade länge omkring dernere vid stranden, gick på badhusbron der
hans ensamma steg gåfvo eko och kände sig helt förvånad öfver att ingen
liten bleksjuk fröken syntes till. Den enda lefvande varelse han mötte
var alle-Hare, som kom traskande öfver gruset på sina breda tofflor och
med synbar förvåning helsade den fordne festdiktaren, som man icke var
van vid att se på denna tid af dagen.
William beslöt sig tillsist för att gå och rifva Pelle upp ur bädden.
Men Pelle--sjusofvaren--var redan utgången.
En halftimma derefter såg William en skymt af honom; men han var icke
ensam, han hade i sitt sällskap en liten fröken i mörkblå resdrägt och
de vandrade tillsammans utåt vägen. Han kunde se på deras steg, att de
voro belåtna med tillvaron.
* * * * *
Ångbåten lade ut från land.
Hamnbryggan var som en enda sky af viftande näsdukar; och från ångarens
reling besvarades afskedshelsningarne med hattar och parasoller. Damerna
stodo med händerna fulla af blommor, småleende mildt alltunder det de
mönstrade och jemförde hvarandras afskedsrecetter.
Fröken Alma Hagberg var en af dem, som fått den vackraste skörden;
hennes ansigte var också ett enda huldsaligt leende. Hon stod uppe på
öfversta däcket och hennes lilla knubbiga figur i den bruna resdrägten
tecknade sig skarpt emot den hvita rökhytten. Vid hennes sida stod den
lilla fröken Johnsson, smärt och rank i sin blåa paletot, långt ädlare i
figurens linjer och hållning, långt vackrare med sin djerfva, allvarliga
profil. William tänkte med en anstrykning af bitterhet på, att han
kanske borde ha valt henne till hjeltinnan i sin sommaridyll; den hade
i så fall kanske fått en mera tillfredsställande afslutning--ett
verkligt farväl. Han kände en vansinnig hunger efter detta farväl, som
han gått miste om; och denna otillfredsställda hunger tog sig uttryck i
bitterhet mot henne som drog bort utan annat afsked än en handtryckning
midt i folkvimlet på ångbåtsbryggan. Pelle hade vandrat utåt vägen i
sällskap med sin sommarsaga. Han hade säkert fått ett ordentligt afsked,
han!
Pelle stod vid hans sida och viftade som en ursinnig. Ja, han hade skäl
att vifta. William stoppade sin näsduk i fickan; det skulle fan stå och
fåna längre.
»Går du med?» sade han till Pelle.
»Inte ännu!»
William gjorde en axelryckning och försökte sig med att se sarkastisk
ut. Han började betrakta de kringstående med spefulla blickar.
Från varmbadhusets veranda viftade badmadamerna med stora badlakan, från
restaurationsbyggnadens balkon viftade alla serveringsfröknarne med
hvita servietter--tre gardeslöjtnanter reste med båten i dag--och
utanför biljarden stod dess fete egare och viftade med markeringstaflans
handduk; det var en sista afskedshelsning till den trognaste stamgästen,
à la guerre-spelaren par excellence, en student från Upsala, som legat
vid badorten i sex veckor i och för sin helsas vårdande.
»Går du med nu?» frågade William ännu en gång.
»Strax.»
Ångbåten hade kommit långt bort; men ännu viftade en trofast näsduk från
öfversta däcket och så länge den höll i var Pelle omöjlig att rubba.
Ändtligen lyckades William få honom med och de vandrade vid hvarandras
sida hänemot badanstalten, utan att säga ett ord.
»Här blir trist nu», utlät sig William slutligen.
»Ja», sade Pelle i nedstämd ton. »Jag tror jag reser snart.»
»Du också? Hvarthän?»
Han smålog hemlighetsfullt.
»Till Skåne kanske.»
»Hvad ska' du der att göra?»
Pelle fortfor att småle, på ett ovanligt stillsamt sätt.
»Ah, ingenting just. Kunde ha lust att se provinsen. Har aldrig varit
der. Den ska' vara mycket karakteristisk.»
»Ja, den är visst mycket karakteristisk», sade William diskret. »Du ska'
resa dit och äta gröt, Pelle. Du kommer att må tjockt.»
Pelle sneglade på honom och tänkte: »hvad fan menar han?» Hans ton klang
märkvärdigt irriterad.


ÅTTONDE KAPITLET.

För modern hade sommaren varit lång; ett enformigt trampkvarnsarbete,
dag ut och dag in, för att få tiden att gå.
Hon var en af dessa menniskor, som knyta sig så fast till ett enda
förhållande att detta absorberar hvarje tanke och hvarje känsla. Detta
enda lifsintresse hade förut varit mannen och så länge han lefde hade
intet varit öfver åt deras barn. Nu var fadern och maken död och den
plats som dervid blifvit ledig hade sonen naturligt nog kommit att
intaga. Med den intensitet i alla känslor, som var det centrala i hennes
natur, hade hon omfattat detta försummade och förfrusna barn; hon gick
så helt upp i sin kärlek till honom, att allt annat i verlden var henne
likgiltigt för så vidt som det icke på ett eller annat sätt stod i
relation till honom. All den sunda naturliga egoism, som under hennes
egen blomning förbrukats till näring åt hennes eget kraf att lefva och
vara lycklig, hade nu samlat sig till en djup fond af ömhet, hvarmed hon
sökte värna om sonens lif och lycka. Ty i detta lif bodde hennes eget
väsen och i detta unga blood hennes själs odödlighet.
Att hon stannat kvar i Stockholm kom sig af en fullständig likgiltighet
för hvar hon befann sig, när hon ändå icke kunde få vistas der han var.
Med sin skarpa instinkt kände hon, att _det_ var något som hon måste
försaka. Det skulle eljes hämna sig på deras förhållande och göra dess
lifsluft kvaf och instängd. Han skulle känna det som ett tryckande band
och slita sig lös.
Men hon hade också ett annat skäl att icke lemna hufvudstaden. Hon
visste alltför väl att det var farligt att vara borta. Der kunde hända
så mycket och den frånvarande har ingen del i händelsernas gång. Det var
som att släppa trådarne ur sin hand; att icke kunna bruka sin
intelligens och sitt inflytande till sjelfförsvar i striden för
tillvaron. Det var att försumma fatalietiden, att låta chancerna gå
förlorade.
William hade sin ställning i tidningen, en ställning som passade honom
och gaf honom i hans utkomst. Medan han var borta kunde en annan tränga
sig fram och taga hans plats. Sjelf hade han aldrig tänkt sig en sådan
möjlighet; men förr moderns altruistiska sjelfbevarelseinstinkt hade
faran förefunnits och derför hade hon legat kvar på sin post som en
trogen hund, vaktande sin herres egendom.
Trista dagar hade det varit, dessa sommardagar, utan annan glädje än
arbetets. Men sjelfva detta arbete hade hon lärt sig älska derför att
hon kände hur det knöt henne fastare och fastare till sonens verld, gaf
henne tusen små hemliga vägar att närma sig honom, gripa fast i hans
intressen, tillkämpa sig hans aktning--och hans tillgifvenhet.
Regelbundet enahanda gled tiden fram. Arbetstimmar, måltidstimmar och
timmar till fysisk förfriskning--det var hennes dag. Det sista
försummade hon icke. Hon badade och gjorde långa promenader. Hon satte
sin stolthet i att William skulle ha en frisk och vacker gammal mor, som
han aldrig skulle behöfva skämmas för att ha under armen och hvars
hållning och kraft han helst borde beundra, en liten, liten smula.
Bekanta träffade hon icke ofta; de fleste af fåglarne hade flugit ut för
sommaren. Den ende som kom till henne en och annan gång var herr
Hedström. Men denne hedersman, som icke haft råd att lägga sig på
landet, led af en kronisk pessimism, som icke gjorde honom till det
allra mest muntrande sällskap. Till råga på alla olyckor var han också
gräsenkling; den lilla frun hade på tredje klass skickats till gästfria
slägtingar i Småland, för att styrka sig med getmjölk och barrluft.
Ett enda bref hade modern mottagit från William under sommarens lopp.
Deri underrättades hon--på fyra rader--att han var i Lysekil och ämnade
stanna der någon tid. På nära två månader hade han sedan icke låtit höra
af sig; hon visste icke ens hvar han fans, och hans tystnad började oroa
henne.
Men detta var något som måste genomkämpas; hon kunde med all sin energi
ingenting göra dervid, denna sommar var en död punkt i hennes lif som
hon måste försöka komma öfver. Hon hade ingenting annat att göra än att
vänta och resignera.
Det var dock icke så lätt att resignera. Hennes tankar voro hos sonen så
snart det dagliga arbetets strama tyglar slappades. Och allteftersom dag
gick efter dag växte ångesten fram och bredde sig ut på bottnen af
hennes sinne, färgande allt med sin svarta grundton.
Och ständigt skenade hennes fantasi utåt samma mörka väg, der den så
ofta kört sig trött. Åter och åter ljöd inom henne de två orden i hvilka
han en gång koncentrerat sin lifsbekännelse: »lam invärtes!»
Så låg hon åter en afton i slutet af Augusti på sin chäslong och vred
sig under den gnagande oron öfver sonen och hans framtid; och det var
som såg hon ut öfver en ödslig hed i mörker och kyla, der intet friskt
skott kunde slå rot, ingen grön planta spira upp. Ett menniskolif, ett
helt menniskolif, så ödsligt, så tomt, så mörkt, icke genom yttre
omständigheter utan genom hela sin viljesriktning. Och detta menniskolif
tillhörde den enda varelse hon hade att älska på jorden. Att se honom
långsamt och utan motstånd glida utför och icke ha magt att hejda honom,
hålla honom tillbaka. Hon ville ruska i hans axlar, hon ville ropa i
hans öron: res dig! spänn alla muskler! arbeta!--men ropet dör på
hennes tunga i känslan af att hon intet förmår. Hans egen vilja är det
enda som kan rädda honom--och han _tror_ icke på viljan. Det var tro han
behöfde: tro på den egna ansträngningen, på lyckan, på framåtskridandet.
Hon sjelf hade en tro, att lyfta berg, att öfvervinna döden med--och hon
kunde icke ge honom ett solgrand deraf.
»Lam invärtes.»
O Gud, om han kunde älska, om han kunde lära sig hålla af någon! Henne
sjelf kunde han gerna få stöta bort,--om det bara fans någon enda
menniska i verlden, som han höll af. Tomheten, den tomhet hon funnit i
den norska ungdomsboken, det var den som förfärade henne.
Hon hade just samma eftermiddag slutat läsningen af en annan modern
roman. Den var skrifven af en författare med andra- eller
tredje-handsbegåfning, en af de blinde slafvarne, som lystrat till den
literära parolen, gifven af de store andarne, och som nu traskade
makligt fram på den väg, de brutit. Det fans icke en tanke, som
gnistrade, icke ett enda spår af en individuell begåfning, ingenting som
han sjelf ville ha sagdt och som brutit sig under själskamp och
födslovånda fram ur hans eget inre; der fans blott den literära parolen:
den mörka färgen, koketteriet med »den stackars arbetaren», som blifvit
de moderna diktarnes Werther, den ständigt mollstämda strängen på deras
harpor; och så till sist det motbjudande galanteriet för de stackars
förtryckte kvinnorna, som trängt sig fram i literaturen med bortskämda
barns hänsynslöshet och öfversvämmade den med sin entoniga patetiska
deklamation.
Hon hade sett sig för mycket om i verlden för att icke uppfatta det
osanna och grundfalska i denna deklamation, denna konjunkturström, som
en enda mäktig ande väckt till lif och på hvilken de toma bubblorna nu