Modern: En Berättelse - 09

Total number of words is 4731
Total number of unique words is 1526
30.6 of words are in the 2000 most common words
39.0 of words are in the 5000 most common words
43.5 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.

»Att läsa eller anmäla?»
»Båda delarne; men det första i synnerhet.»
Hans ton, som hittills varit lätt sarkastisk fick med ens en anstrykning
af fullaste allvar:
»Ju mer jag läser dess mindre lust får jag till att sjelf göra
någonting.»
»Hur kan det komma sig?»
»Jag ser hur tråkigt det är; och det pinar mig. Sådant vill jag inte
skrifva.»
Det lyste upp af glädje i moderns bruna ögon. Det var ju hennes egna
tankar, som fingo ord.»
»Så skrif något annat då», sade hon sakta.
Han smålog.
»Något annat--ja. Det är lätt att säga! Men hvad? Vi äro midt i en
literär öfvergångsperiod. Det nya, som bröt sig fram i literaturen för
ett tiotal år sedan och som då var berättigadt derför att det var en ny
länk i utvecklingens kedja, har nu vunnit häfd och blifvit till en dogm
som ligger tryckande och hämmande öfver diktningen i Norden. Under dess
hägn skjuta de små förmågorna som svampar ur jorden och lefva en
parasittillvaro på de frågor och problem, som banbrytarne för tio år
sedan ställde fram. Se bara på böckerna, som komma ut härhemma!
Realistiskt handtverksarbete! Respektabelt--gu'bevars--satt ihop efter
recept--tråkigt, så ingen gitter läsa det. Hvem gitter höra Noras
afkomma i elfte led deklamera? När jag hör fraserna idislas om att
kvinnan är förtryckt äcklar det mig bara. Och jag kan inte längre bli
sentimental öfver »den stackars arbetaren». Jag har också svultit i mina
dar; det är inte alls farligt. Och duger man till något får man alltid
mat till sist. Jag vill skrifva en roman om den stackars
grosshandlaren, som dog i sina bästa år af fettbildning kring hjertat,
derför att han ätit för godt och druckit för mycket. Han är också en
tragisk figur. Han följde bara sina drifter, naturen hade inte gett
honom hjerna nog att hålla igen och han led martyrdöden för sin aptit.
Det är inte bara arbetaren, som är tragisk. Vi äro alla tragiska, för vi
ska' alla dö.»
Han hade hetsat upp sig sjelf medan han talade och orden följde till
sist efter hvarandra i feberaktig hast. När han framslungat sin sista
paradox kunde modern höra på tonfallet hur han riktigt njöt af att ha
funnit något som han trodde att hon skulle finna mycket barockt. Han
visste ju icke att grundtanken i hvad han sagt var densamma som hon
sjelf tänkt så ofta förut.
»Du har nog rätt», sade hon blott. »Det ligger något förkrympt öfver vår
unga literatur. Det fattas sol--kan du inte ge oss den?»
Han skrattade till men i sjelfva skrattet låg någonting annat, som
skymtade igenom och hans röst, som skulle vara skämtsam och lätt
sarkastisk blef klanglös och osäker då han svarade:
»Osvald ge mig solen! Nej, det går inte. Men solen kommer väl en gång,
förr eller senare. Under tiden ska' jag skrifva teaterrecensioner och
tidningsartiklar. Jag ska' vrida nacken af tanken på att göra ett
dugtigt arbete. Det är så trist att alltid känna sig gå hafvande, och
ändå aldrig kunna föda.»
Der var det igen, missmodet, som hon inbillat sig att sommaren jagat
bort; der smög det nu åter fram.
»Och din pjes, som du fått antagen till spelning», sade hon i en ton som
hon sökte göra så uppmuntrande som möjligt.
»Min pjes?» svarade han föraktfullt med en ryckning på axlarne. »Gyckel!
Gyckel för parkett. En liten Backfisch som räcker ut tungan åt publiken.
Det är alltsammans.»--
En dag i oktober, då William kom upp på redaktionskontoret låg der ett
lokalbref till honom. Han öppnade det och läste underskriften: A.
Hagberg, stod der. I första ögonblicket kunde han icke få klart för sig
hvem denne herr Hagberg var; men i nästa sekund kände han som ett ryck i
bröstet: det var hon.
Hon skref att hon kommit upp till Stockholm för att konsultera en
läkare. När det var gjordt hade hon placerat mostern hemma på hotellet
och sjelf gått ut att drifva i skymningen. Hon hade känt sig så belåten,
hon hade, ensam, druckit chocolad på ett kafé vid Regeringsgatan och
slutligen hän emot åttatiden funnit sig sjelf gå hvisslande på Gustaf
Adolfs torg. Nu satt hon hemma på hotellet i sitt sköna soffhörn och
rökte en liten egyptisk cigarett och då hade det fallit henne in att
skrifva till herr Zimmermann, att han dock måtte veta att hon varit i
staden.
William kom icke hem den förmiddagen. Han begagnade den till att
genomleta en mängd hotell, gå i Kungsträdgården, på Norrbro, öfverallt
der man hoppas kunna träffa någon, man söker. Till sist gick han och åt
middag till hälften förargad till hälften glad öfver brefvet. Bara det,
att hon kommit på den idéen att skrifva bevisade ju...
Han hade nästan glömt sin lilla sommaridyll då detta bref kom och väckte
minnet till lif igen. Det hade kommit så mycket emellan: Hedvig,
Isabella och Louise--han hade glidit in i de gamla förhållandena och
hufvudstadslifvet hade slagit sina böljor samman omkring honom. Nu kände
han åter, midt i detta dagligdags lif, stämningen från i sommar klinga
igenom, som en svag melodi lyftande sig ensam från bakgrunden af det
entoniga bruset.
Följande dag såg han i en tidning mosterns namn bland anmälde resande på
ett af hotellen. Han gick dit men damerna hade just aftonen förut
återvändt till Skåne.
När han kom hem från sin misslyckade upptäcktsresa satte han sig att
besvara brefvet:

Stockholm den 23 oktober.
Fröken Alma Hagberg.
Ni är mig en fin liten fröken!
Om jag inte visste att ni i grund och botten är lika förargad på er
själf, som jag är det, så ville tonen i mitt bref bli ännu mer
förebrående. Men nu ska' här bara skymta mellan raderna en mild och
dämpad melankoli öfver att ni snoppat en arbetsdag från mig.
Jag tillbragte lördagen på klappjagt efter ädelt vildt. Jag genomsnokade
alla hotell i närheten af Gustaf Adolfs torg; men ingenstans hade man
sett den der lilla fröken, som jag ville ha reda på. I hotell Germania
såg det lofvande ut i begynnelsen. Der bodde en skånsk fröken med sin
tant--namnen kunde portieren inte erinra sig. Hur ser hon ut--flickan?
Ljus eller mörk?--Ljus. (Bien!)
--Liten--(nå ja!) mager--(!?!)--medelålders--(jag lomade af).
På Rosenbad fans en enslig Malmöfröken, som hette Haglund. Jag bad att
få se på henne men det kunde inte låta sig göra, mente man. Hon var för
rästen mörk, sa' man. Jag gnodde vidare.--
Små fröknar som komma till stora städer ska' inte begära att man ska'
vara så förälskad i dem att man utan vidare adressangifvelse anar hvar
de hålla hus. I stället för att sitta och skrifva sprang jag omkring i
Kungsträdgården och på Norrbro och tittade på småfröknar. Jag förstörde
min middag med att dricka chokolad hos Bergs och jag rökte tio små
cigarrer af idel nervositet. På kvällen gick jag i dramatiskan och
tittade på småfröknar; men allt förgäfves.
Små fröknar som komma till Stockholm och ämna bli några dar ska' inte gå
och hoppas möta sina vänner på gatan. _Små fröknar_ ska' ta stadsbud och
skrifva ett par ord på en lapp och skicka upp på redaktionen och få
adress och så vidare, ögonblickligen.
Och så: »Jag sitter uppe på ett hotell...» Kunde ni då inte så väl ha
skrifvit jag sitter uppe på hotell... och så namnet, hotellets namn, i
det sunda förnuftets och den okvinliga logikens namn!--
Och vill ni nu höra något om min pjes--»när den skall spelas o. s. v.»,
som ni så spirituelt uttrycker det--så sätt er ner och låt mig veta
något närmare om ert uppehåll i Stockholm, hur många gånger ni omedvetet
passerade mina fönster (på höger hand när man går Fredsgatan uppåt) och
annat smått och godt som kan ha psykologiskt och själspatologiskt
intresse för er vän
William Zimmermann.

Efter en veckas tid fick han svar, ett temligen intetsägande litet bref,
skrifvet med en slarfvig, karakterslös stil, i sneda rader. Hon
berättade att hon varit på bal kvällen förut och deraf kände sig så slö,
att hon icke kunde taga sig annat för än skrifva till herr Zimmermann.
Hon talade om sitt vistande i Stockholm, och reproducerade åter
historien om att hon gått och hvisslat på Gustaf Adolfs torg, hvilket
hon tycktes anse för en stor hjeltedat. Hon försökte alltigenom att
anslå samma ton af nonchalans, som han sjelf i sitt bref, men hennes
brist på herravälde öfver formen gjorde att det icke lyckades.
William läste det med ett litet småleende. Men han hade alltför stor
lust att odla bekantskapen för att icke hålla korrespondensen uppe. Han
satte sig strax till skrifbordet och svarade:

Stockholm den 4 november.
Fröken Alma Hagberg.
Jag har inte varit på bal men känner mig ändå slö och tom.--»Sådant kan
hända den bäste», sa' långholmaren; det har händt mig. Jag har skrifvit
ett par timmar på en artikel, men nu vill det inte gå längre; och
klockan är inte mer än tre, det är för tidigt att äta middag.
Detta inte som förklaring öfver att jag i det hela taget skrifver till
er. Det hade jag gjort i alla händelser. Jag har lust att bli bekant med
er. Jag tror inte att ni är någon ovanligt begåfvad liten
fröken--åtminstone inte mer än att jag vet det är en illusion. Men att
se kampen från er sida att hålla den illusionen vid makt är psykologiskt
intressant--och allt detta är osanning liksom alla sanningar äro det
nuförtiden. Därför ska' ni inte bli förnärmad.
Ert bref var inte mycket innehållsrikt men i alla fall psykologiskt
intressant. För det man läste mellan raderna den lilla fröken Alma
Hagbergs förtjusning öfver att ha företagit sig något så opassande som
att gå och hvissla på Gustaf Adolfs torg i skymningen. Men fröken Alma
Hagberg är frisinnad sinnad och emanciperad--hon lär till och med hålla
på med att utge en samling småfröken-noveller, har jag hört--och det
generar henne inte alls, utan hon berättar tvärtom med omisskänneligt
koketteri att hon gick och hvisslade om kvällen--o fasa!
Jag ser er gå der på torget och jag hör or hvissla, tyst, nästan
ohörbart med en så innerlig belåtenhet öfver att gå och hvissla på
sjelfva Gustaf Adolfs torg. Ni tycker att det tar sig ut och ni är helt
förälskad i den lilla genretafla, ni lagar.
Det är jag för rasten också, d. v. s. sansadt och hyggligt som en modern
ung man nuförtiden är förälskad (och inte _i er_ utan i genretaflan _med
er!_) Det retar mig obeskrifligt att jag inte också kunde vara på torget
vid den tiden. Jag känner på mig, att om jag hört er hvissla hade jag
ögonblickligen kommit fram till er och viftat med svansen.--
Ja, nu har jag inte mer tid att ge er i dag. Det tar så förskräckligt på
hjärnan att skrifva bref till en ung dam inför hvilken man gerna vill
hålla illusionen uppe, att hon icke må ana hvilken idiot till och med en
annars ganska skapligt begåfvad ung man kan vara--ibland. (Här har ni
tillfälle att säga en godtköpskvickhet!)
När kommer er bok? Jag hoppas, ni skickar mig den. Jag vill låta den ske
rättvisa och det vill säkert säga, att jag måste vrida nacken af den.
Jag fruktar den blir ovanligt dålig. Men det rår ni inte för. Det är
tidens stora sjukdom att små fröknar nödvändigt ska' skrifva noveller
och proverb.
Men det ska' inte hindra mig från att personligen tycka ganska bra om
er. Tror jag.
Till sist kan jag inte neka mig nöjet att hänleda er uppmärksamhet på
att detta lilla bref _också_ kvantitativt innehåller mer än ert. Derför
ska' ni ge mig revanche i nästa, så ska' vi då också jämföra, hvilket af
de två, som innehåller mest förställning och förkonstling.
»Ska' det här va' ett bref?» sa' Pelle i går inne på operakaféet. »Det
liknar ju en kyss!»
»Fy sjutton», tänkte jag. Det var ett bref i samma format som detta. Men
det var till en jude, som lånat mig pangar.
Dethär kan ni ta' som ni vill. Det enda som retar mig, är att ni
härvidlag har hela »Förnöjelsen». Den brukar annars gerna vara
ömsesidig.
Gör mig den tjensten att buga er å mina vägnar för er moster och kyss
Pelles fästmö på kinden från W. Z.

Som svar på denna epistel fick William ett bref skrifvet med
blyertspenna. Det började:
»Men min bäste herr »William Zimmermann!
Ni är ju en rent »idealisk idiot». Jag lånar uttrycket ur Er egen
teaterkritik. Det förefaller mig ytterst slående.--»
För öfrigt underrättade hon om att hon för tillfället var sängliggande
sjuk och funderade på att resa till Stockholm för att undergå
läkarebehandling. Hon frågade när den lilla pjesen skulle gå och
uttalade som sin åsigt att den troligen skulle komma att göra fiasko.
Underrättelsen om att hon var sjuk grep honom på ett underligt sätt och
utsigten att få träffa henne gjorde honom glad. Han sände henne med
omgående en nyutkommen fransk roman till lektyr och han besvarade strax
hennes bref med några få rader:

Stockholm den 9 november.
Fröken Alma Hagberg.
Idealisk?--låt vara! Men idiot?--nej!
Men ni är sjuk, så vi ska inte disputera. Jag har brådtom och hinner
bara ett par rader. Jag hoppas med boken kunna förkorta och förljufva
några af era timmar på sjukbädden.
Hvad fiaskot angår så tror jag ni missräknat er. Dertill är pjesen
alldeles för dålig.
När ni kommer upp denhär gången hoppas jag ni gör mig det nöjet och er
själf den tjänsten att underrätta mig om, hvar ni tar in eller--t.
ex.--när ni kommer. W. Z.
P. S. På måndag går pjesen för första gång.
P. P. S. Ni behöfver i ert nästa bref inte högakta mig med att skrifva
Er och Ni (med stora bokstäfver). Jag är nöjd med mindre. Ni skrifver ju
gud (med litet g) inte sant? Ni som är en jakobin.
P. P. P. S. Detta liknar ett väninnebref.
* * * * *
Mellan modern och William var förhållandet oförändradt. Han besökte
henne dagligen men någon förtrolighet fans det icke. Samtalet gick
numera vanligen trögt; för att hålla det uppe måste hon berätta,
ideligen och oupphörligt, om sig sjelf. Detta pinade henne men det var
enda möjligheten att göra deras samvaro dräglig. William tycktes aldrig
bekymra sig om huruvida det talades eller tegs och han bidrog sällan
till konversationen, utom med en eller annan anmärkning, hvars kyliga
hån oftast gjorde henne ondt.
Gång efter annan föresatte hon sig att upphöra med dessa öppenhjertiga
skildringar af sitt eget lif; men alltid greps hon i sista stund, när
tystnaden hotade att bli tryckande, af en egendomlig ångest, som gjorde
att hon andlöst kastade sig öfver ett ämne, det första som föll henne
in, oftast ur sitt eget förflutna.
En dag, då han tycktes vara vid tämligen godt humör, beslöt hon sig för
att säga honom det rent ut och hon grep sig an mod det så snart han kom
inom dörren.
»I dag ämnar jag spela William Zimmermann», började hon skämtsamt. »Tyst
och otillgänglig.»
»Så-å. Hvarför det?»
»Derför att jag är trött af att ideligen tala om mig sjelf. Nu kan det
vara din tur.»
»Det ligger nu en gång inte för mig.»
»Tror du kanske att det ligger för mig? Och ändå har jag hållit på, dag
efter dag, för att...»
»För att ge mig ett godt exempel?» afbröt han. »Inte sant?»
»Det vore i alla händelser icke för tidigt ifall du gentemot mig lade
bort något af din förbehållsamhet.»
»Det kan jag inte»--han såg henne in i ansigtet med en viss skadeglädje.
»Men du har ju tillfälle att studera mig.»
»Hvad menar du?» Det kom hastigt och liksom andfådt.
»Jag menar, att allt hvad du pumpat ur Hedström behöfver kompletteras
med egna iakttagelser», sade han med denna afskyvärdt kalla ironi, som
tycktes vara glanspunkten i hans något ensidiga skådespelarkonst. Detta
hångrin hade han onekligen drifvit till virtuositet och repliken var
ytterst pointerad.
Det blef en lång paus. Orden hade träffat henne alldeles oförberedt, hon
kände sig som bedöfvad och hennes förstånd stod stilla.
»Hur kan du vara så elak?» Hon sade det mycket lågt; det var med möda
hon kunde få det fram.
»Aha! Jag har öfverraskat dig! Du trodde inte att jag skulle ha
genomskådat dig!» utbrast han triumferande. De sågo hvarandra in i
ögonen en lång stund, hon för att läsa hans tankar, han utan att
förändra en min, alltjemt med samma öfverlägsna hån.
Det uppstod åter en lång tystnad; hon kände sig för nedslagen till att
kunna svara. Allt hvad hon arbetat för under ett helt år låg der i
spillror för hennes fötter. Hon visste icke om det var vrede eller
smärta som hade öfverhanden; vreden öfver en orättvis beskyllning eller
smärtan öfver att se sig förhånad för just det, som hennes själslif egde
finast och vackrast.
»Och du sjelf», sade hon till sist. »Har du också kommit för att studera
mig?»
»Naturligtvis! Kan du verkligen tro, att en ung man, som på allvar ämnar
bli författare, skulle komma dag efter dag lika träget utan den bestämda
afsigten att göra studier?»
Hon greps af en häpen undran inför denna menniska, som var hennes son,
och som tycktes ha kommit till verlden med endast hufvud--utan hjerta.
»Jag har misstagit mig på dig.»--Det kom sakta och sorgset.
»Det göra mödrar alltid. Du har idealiserat. Vid närmare bekantskap
skall du komma underfund med att du gjort dig för stora förväntningar.
Det skulle ändå komma en gång, förr eller senare. Det är så godt att ha
det undanstökadt.»
»Åh-ja. Kanske.»
»Jovisst! Menniskor tåla nu en gång inte vid att man ser dem på för nära
håll. De förlora alltid på det.»
»Icke alla», invände hon matt. »Icke jag.»
»Nå--_jag_ gör det åtminstone.»
»Jag har icke studerat dig länge nog för att veta om det är sant.»
»Jo, du kan tro mig på mitt ord. Jag är en kolossal humbug.»--En stund
derefter klagade han öfver att det spelades piano i våningen under hans
rum så att han icke kunde arbeta i ro.
»Jag funderar på att flytta på landet. Inackordera mig i en bondgård en
half mils väg från staden.»
»Det skulle du icke stå ut med länge.»
»Hvarför inte? Jag trifs bäst med mig sjelf. Jag är inte sällskapssjuk.»
»Och middagspromenaderna i Kungsträdgården?»
»Sådant är bara en vana, som man lätt kan komma öfver.»
»Men om aftnarne? Sedan man arbetat en hel dag är det rätt roligt att ha
någon att språka med.»
»Åhja, ibland. Jag måste naturligtvis vara inne när det ges något nytt
på teatrarne. Men annars skall jag inte sakna stadslifvet.»
»Det blir nog en smula ensamt i längden.»
»Det gläder jag mig till. Jag är ett äkta ibsenskt troll. Jag är mig
sjelf nog.»
Han satt hos henne ännu en stund men samtalet gick trögt, med de der
pauserna, som hon fann så odrägligt långa och som tvungo henne att
ständigt famla efter nya ämnen, tills hon slutligen i ett slags
förtviflan började tala om sig sjelf. Hon hörde nog, hur utdraget och
monotont det lät men hon kunde icke finna något annat att säga. Hvad
skulle hon icke velat ge om hon haft förmågan att föra samtalet in på
hans egen mark. I sällskap med andra menniskor var det henne så lätt,
men med honom var det så helt annorlunda.
När han gått vandrade hon i upprörd sinnesstämning af och an på golfvet.
Det brände inom henne, men hon stred emot sinnesrörelsen, som tycktes
växa och växa så att spänningen inifrån och utåt blef större och större
liksom i en ångpanna när trycket ökas.
Om hon icke lyckades locka fram sonen ur sitt skal, skulle allt vara
förspildt. Hon _måste_ vinna hans förtroende eller också draga sig
tillbaka; att vidare exponera sig sjelf skulle tjena till ingenting. Han
skulle endast se hennes svaga sidor, liksom han såg afvigsidan af en
ut- och invänd handske, utan att ha en aning om rätsidan. Kanske skulle
han till på köpet anse henne för en pratsjuk gammal gumma! Nej, bort med
komedien! Hvarför skulle hon icke våga visa sig sådan som hon var? Hon
visste ju med sig, att hon dock i botten var en verkligt gedigen
karaktär.
Hvarför skulle hon i sitt umgänge med honom vara så förskräckligt skygg
och grannlaga? Det blef endast pinsamt både för henne sjelf och för
honom, och det fans ingen som höll henne räkning för hennes
grannlagenhet. Hvarför skulle hon vara så sjukligt rädd för att såra
hans känslor; hade han någonsin brytt sig om att taga hänsyn till
hennes? Hvad var det för en pjunkig förskräckelse, hvarför kunde hon
icke låta sin egoism bli rå och grof liksom andra? Glädjen att få
uppoffra sig för andra var minsann icke så stor.
Så gick hon länge, af och an på golfvet, vridande sig som en mask under
sin egen oegennytta.
Men hon kunde icke bli den kvitt; och hon _ville_ icke bli den kvitt.


TIONDE KAPITLET.

William Zimmermanns lilla pjes spelades på dramatiska teatern en afton i
november.
Efter middagen hade han som vanligt kommit på besök hos modern. Han var
i godt humör och tycktes icke vara det ringaste orolig.
»Är du icke rädd?» frågade hon småleende.
»Nej. Du ska' se den gör lycka. Den är dålig nog till att gå i folk och
ändå inte _så_ dålig, att den äcklar.»
De följdes åt till teatern. Modern hade plats på parkett; William skulle
sitta i griljerad loge medan hans egen pjes spelades. Det ansågs
opassande att författaren exponerade sig i sjelfva teatersalongen; han
skulle eljes haft god lust att bryta med traditionen, ty han hade icke
spår af rampfeber.
Pelle Wahlberg och Hedström aflade besök hos honom i hans fängelse strax
innan ridån skulle gå upp. Pelle var i öfverdådigt humör.
»Har du snygga gångkläder på dig, hva?»--han grep tag i skörten på
Williams redingote. »Det är bra, för du ska' in och bocka dig. Tamme
fan ska' du inte!»
»Nej, _det_ skall bli osanning!» försäkrade William med eftertryck.
»Jag håller vad! Hva'? En butelj champis?»
»Låt gå. Men du förlorar.»
»Det blir min sak. I gropen, efteråt?»
»Ja, kyss till.»
Hufvudrollen spelades af publikens favorit och hon öfverträffade sig
sjelf i graciöst sjelfsvåld och tjufpojkaktiga miner. Hon serverade hela
backfishrepertoaren med en glans och verve som kom publiken att hisna af
förtjusning; och när hon till sist kom fram med pjesens stora clou, den
långa näsan, steg förtjusningen öfver alla gränser. Det blef ett ändlöst
applåderande sedan ridån gått ned; och när de spelande fått sin beskärda
del hördes rop på författaren.
William smålog. Han var fullt besluten att icke visa sig; att komma in
på scenen och presentera sig som författare till denna lilla bagatell
föreföll honom så småaktigt fåfängt och han kände icke ringaste
frestelse dertill. Han njöt af att höra de intensiva ropen--han hade
känt igen Pelles röst, som skrek sig hes med omisskännelig ifver. Ja,
han kunde skrika! Champagnen skulle han få betala ändå!
Emellertid refs dörren upp och regissören uppenbarade sig, andfådd af
rörelse.
»Herr Zimmermann! Herrrn! Hör herrrn inte? Publiken ropar--för faen!»
»Ja, låt dem ropa.»
Regissören häpnade. Detta hade aldrig förr förekommit i hans praktik. En
herre som icke ville ta emot en inropning! Det förekom hans
skådespelarhjerna alldeles ofattligt.
»Seså, hva' är det för konster. Kom! Herrrn är ju galen!»
Han grep tag i Williams arm och drog honom med sig på ett temligen
omildt sätt. Han kände sig upprörd, som om han blifvit förolämpad, sårad
i sina innersta känslor. Inte ta emot en inropning! Det var ungefär
detsamma som att säga till en prest, att man icke tror på gud.
William följde med, skrattande åt hans indignation och under fåfänga
försök att slita sig lös från hans bastanta tag. Innan han visste ordet
af befann författaren sig inknuffad på scenen; af ren instinkt hade han
anlagt en blygsam min och han gick sakta några steg framåt och bugade
sig.
Just som ridån föll tyckte han sig i en loge se ett blekt kvinnoansigte,
som han kände. Det klack till i honom.
Han hade hela den sista tiden gått och invaggat sig i tron, att fröken
Hagberg skulle komma upp till första föreställningen och nu fick han med
ens en fullkomlig visshet. Det var hon.
Men när han under mellanakten kom in i salongen--alla menniskor kikade
på honom men det generade honom icke--var platsen tom. Han slog sig ner
vid moderns sida och konverserade henne, men hon märkte hur tankspridd
han var. Hon trodde emellertid att det var pjesens succés som upptog
honom och fäste sig icke dervid. Så med ens såg hon ett nervöst ryck i
hans ansigte--han stod vänd emot henne och såg uppåt salongen. Den bleka
damen hade kommit in igen; det var icke hon.
Förgäfves genomsökte han salongen med sin kikare, från höger till
venster. Han såg icke en skymt af det der ljusa hufvudet, som han
inbillat sig skola finna der.
Han stod och letade ända till det blef mörkt och ridån gick upp; han
letade under alla de följande mellanakterna, men lika fruktlöst.
Hela aftonen var han fåordig och irriterad. Modern undrade öfver orsaken
till hans synbara misstämning och Pelle Wahlberg började på sitt
saftiga språk hålla en längre straffpredikan för honom i »gropen».
»Hva' går åt dig, buse? Du har gjort en rent skandalös lycka, och ändå
är du sur som en urlakad tobaksbuss. Har jag inte skrikit mig hes för
din skull, bara för det du skulle vara en smula angenäm i kväll--och så
sitter du och glor som en mjeltsjuk råtta! Har du ingen försyn! Upp med
humöret, gubbstackare!»
Hur det var försvann misshumöret så småningom och aftonen slutade med
en stämning af behagligt välbefinnande.
Tiden gick och William glömde. Glömde ytligt, som man glömmer när
hvardagslifvets småhändelser tränga sig upp, medan tanken, känslan, den
fixa idéen omedvetet ligger och rufvar på djupet.
Den store sedlighetsaposteln och den lille osedlighetsaposteln kommo
till staden och annonserade sina föreläsningar.
»Till hvilken af de två ämnar du offra din skärf?» frågade William sin
mor.
»Jag vet icke. Hur ämnar du sjelf göra?»
»Det är mig likgiltigt. Jag kan dem begge utantill. Men den store får
fullt hus och den lille dåligt; derför tror jag jag ger min krona till
osedligheten.»
»Så får jag gå ensam till sedligheten; men du skaffar mig väl biljett
till det andra?»
»Naturligtvis! Vi följas åt. Mor och son till lastens håla--det blir
mycket skandalöst.»
Dagen kom och de följdes åt. Der var ett femtiotal åhörare spridda
rundtomkring i salen; mest äldre, ogifta damer och unga herrar
i Sturm- und Drang-perioden.
De satte sig längst tillbaka.
»Ser du», sade William. »Det är en dålig affär, att göra i osedlighet.
Den store hade öfverfullt hus».
Den lille, rödblommige osedlighetsaposteln kom in, drack ett glas vin
och grep sig an med sin text.
William satt och hviskade till modern, små hånfulla anmärkningar under
föredragets gång. Plötsligt såg hon ett eget uttryck i hans ansigte, det
var som om ögonen vidgats och lyst upp, han reste sig tyst, avancerade
framåt och slog sig ner på en ledig plats vid sidan af en ung dam i
pelskappa, och pelsmössa ofvanpå en liten gul nacke.
Den der nacken hade William känt igen. Den tillhörde fröken Alma Hagberg
från Malmö.
»God dag, Ni», sade han i det han slog sig ner vid hennes sida.
»Goddag.»
Helsningen vexlades hviskande; den lille samhällsförbättrarens glasögon
blänkte redan hotande uppe från katedern; det var omöjligt att få mera
sagdt.
Men William satt och undrade. Han trodde att han öfverraskat henne och
ändå hade han förgäfves sökt efter ett spår af rodnad eller ett tecken
till sinnesrörelse i hennes ansigte. Han visste att hon gått på
föreläsningen för att träffa honom--men han anade icke att hon sett
honom då han kom in i sällskap med modern och att hon sedan dess hade
suttit stilla och väntat, som en fiskare på napp. Han såg på henne;
hennes ansigte var lugnt i sitt uttryck, och den fina hyn hade icke ens
en skiftning i rödt. Att detta lugn var naturligt trodde han icke ett
ögonblick; men till och med som resultat af en sjelfbeherskning--som
föreföll honom oerhörd--verkade hennes likgiltiga uppsyn på honom
nästan som en förolämpning.
Hela tiden medan föreläsningen varade satt han och såg på henne; medan
han samtidigt granskade sin egen känslostämning med obönhörlig
sjelfkritik. Strax då han fick öga på henne hade det kommit något varmt
upp i honom, något som blandade sig med minnena från den härliga
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Modern: En Berättelse - 10
  • Parts
  • Modern: En Berättelse - 01
    Total number of words is 4658
    Total number of unique words is 1544
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    39.5 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 02
    Total number of words is 4760
    Total number of unique words is 1421
    32.1 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 03
    Total number of words is 4796
    Total number of unique words is 1486
    31.3 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    44.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 04
    Total number of words is 4812
    Total number of unique words is 1517
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    40.7 of words are in the 5000 most common words
    44.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 05
    Total number of words is 4810
    Total number of unique words is 1493
    31.5 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 06
    Total number of words is 4542
    Total number of unique words is 1609
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    38.8 of words are in the 5000 most common words
    42.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 07
    Total number of words is 4618
    Total number of unique words is 1590
    30.3 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 08
    Total number of words is 4681
    Total number of unique words is 1738
    28.0 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    43.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 09
    Total number of words is 4731
    Total number of unique words is 1526
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    39.0 of words are in the 5000 most common words
    43.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 10
    Total number of words is 4755
    Total number of unique words is 1445
    33.4 of words are in the 2000 most common words
    42.8 of words are in the 5000 most common words
    46.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 11
    Total number of words is 4738
    Total number of unique words is 1506
    31.7 of words are in the 2000 most common words
    41.5 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 12
    Total number of words is 4803
    Total number of unique words is 1513
    33.3 of words are in the 2000 most common words
    42.9 of words are in the 5000 most common words
    47.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 13
    Total number of words is 4811
    Total number of unique words is 1474
    30.5 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 14
    Total number of words is 620
    Total number of unique words is 343
    48.3 of words are in the 2000 most common words
    55.5 of words are in the 5000 most common words
    58.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.