Modern: En Berättelse - 08

flöto omkring.
Hvilket osundt och förskrufvadt och medelmåttigt intryck hon fått af den
boken; hon led af att läsa sådant, det var endast elände och ingen
ljusning. Och öfver detta elände sväfvade ingen diktares ande, der
flaxade blott en medelmåtta med vingar af tvifvelaktig äkthet. Derför
grep han aldrig in i hjerterötterna, som den store anden förmår, der
klingade icke ett skri af smärta igenom, der hördes blott ett otåligt
barns kvidan i tandsprickningstiden. Det hela gjorde icke intryck af
något sjelfständigt kändt, endast af en tillärd pessimism, som icke egde
rötter i författarens eget hjerta.
Fans det ingen som ville skrifva för dem, hvilkas lif är tungt och dödt
och som taga i en bok icke för att få tiden att gå blott utan för att
känna sig muntrade ett ögonblick under sitt dagligdags släp.
Om _han_ kunde lära sig skrifva för dem! Icke spetsfundigt och
förskrufvadt utan friskt och varmt, till glädje för alla som ha vilja
att vara hederliga och goda.
Och han kunde skrifva för dem--
»Lam invärtes.»
Nej, nej! Denna onaturliga kyla måste smältas! Hon skulle, hon måste
vinna honom.
Och sedan hon vunnit honom... Hennes äregirighet skulle drifva honom
framåt som med ånga, hennes energi skulle verka eggande på hans och
spänna hans intellektuella krafter till det yttersta.
Kanske skulle han då skapa det diktarverk, efter hvilket samtiden
längtade--lyssnande stilla, med återhållen andedrägt.
Så låg hon länge, invaggad i en moders storhetsdrömmar, medan
sommarnattens skymning andades ned öfver rummet och svepte allt in i
sitt genomskinliga dis. Timme skred efter timme och hon märkte det icke.
Febern bultade för hennes öron och hjertat klappade med tunga hörbara
slag; hon tog en af chäslongens kuddar, tryckte den hårdt mot bröstet
och böjde hufvudet tillbaka.
Det skulle vara lönlöst att gå till sängs; hon skulle ändå icke kunna
sofva. Hon reste sig upp, tände sin arbetslampa och satte sig till
skrifbordet, med pennan i hand.
Gardinen var icke rullad ner. Hon såg ut öfver den slumrande staden, der
dagens jägtande lif stannat af. I denna heliga djupa tystnad bodde
hennes gud--arbetet; en sådan natt skulle hans son komma till
verlden--den väntade återlösaren.
En känsla af andakt grep henne och med darrande händer började hon dyrka
sin gud.
Natten led. Utanför fönstren började de tidigaste fåglarnes kvitter att
låta höra sig; och lifvet vaknade efterhand. Då lade hon pennan ifrån
sig, tog på sig kappa och hatt och gick ut.
Morgonluften lade sig kyligt kring hennes brännheta panna. Öfver
Skeppsholmen höjde sig i mäktigt majestät solens glänsande röda skifva.
Dagen grydde--grydde långsamt öfver stad och land och haf.

»Helsingborg den 3 Sept.
Du anser mig troligen för ett vanartigt barn; som kan vara hela sommaren
borta från sin mamma utan att låta höra af sig. Sedan jag medgifvit att
du i grund och botten har rätt, kan jag tillägga att jag rätt länge
umgåtts med planen att låta dig veta hvar jag fans, fast det först nu
blir af.
För resten har jag ingenting särskildt att förtälja. Det bara kommer på
mig en lust--en stämning; och jag har mot vanan energi nog att sätta mig
till skrifbordet. Eljes är det alltid så, att så länge stämningen vara,
gitter jag inte. Dels af maklighet, dels af en slags motvilja att slita
den i stycken. Det är för resten synd; det är slöseri med andens medel.
Som t.ex. när man ligger om natten och inte kan sofva. Hufvudet bränner
och ur hjernan myllrar tanke på tanke fram. Man borde tända ljus, få tag
i pennan och skrifva det ner allt. Så rik jag vore, om jag gjort det!
Nå--kanske det i alla fall dock inte går helt och hållet förloradt--men
_formen_, den vackra, luftiga formen återkommer aldrig precist sådan,
som den var. Det kostar åtminstone mycken andlig födslovånda när den
skall till verlden nästa gång.--Jag har varit här i fjorton dar. Jag
reste egentligen hit för att träffa en menniska, jag tyckte om. Det var
för resten en kvinna. Vi hade lekt sommarsaga i Lysekil och jag hade
fått reda på att hon skulle hit. Nå, hon var också i sta'n, men vi
råkades inte--naturligtvis. Jag tröstar mig med Pelle Wahlbergs
försäkran att Skåne är »en snobbig provins». Jag är inte alldeles
öfverens med honom i det, men man ska' ju ändå se sitt fädernesland; och
jag har gjort en vallfart ut till farfars villa.
För resten har jag i någon tid varit förälskad i en röst. Dess egarinna
bodde i rummet näst intill mitt här på hotellet--bodde ensam och var
lungsiktig; det är allt hvad jag visste och vet om henne. Nu är hon
rest--jag anar inte hvarthän.
Men jag kände det så tomt och trist den kvällen då jag kom hem och
märkte att hon var borta. Först såg jag att hennes namn var utstruket
från svarta taflan--det högg till i bröstet på mig--sen märkte jag
tystnaden derinne och kände ensamheten så oändligt tung.
Jag anar inte hur hon såg ut, jag är nästan säker på att hon var ful och
gick snedt på skorna. Men hennes röst hade en fin, mjuk ton och hennes
skratt var nervöst men melodiskt. Jag är säker på att hon var
hysterisk--var en af de tusen, som förbränna. Man anade det då man
hörde de febrila skiftningarne af hennes något tunna men smidiga stämma,
de snabba, omotiverade öfvergångarne från sentimentalitet till munterhet
och tvärtom. Hon hade ingen att tala med annat än städerskan--det gjorde
ett så fattigt och öfvergifvet intryck att höra henne tala med denna
gås, tala allvar, förstår du, med hjertat på läpparne; jag satt och
önskade att hon ville skicka bud in efter mig.--Hon var naiv, flickan,
och det var något af friskhet i hennes naiveté. Men först och sist var
det hennes röst: som glas, förstår du, men smidigt och böjligt; och
hennes dialekt--den klingade som ett helt annat språk än den vidriga
skånska, som jag annars hör talas omkring mig. Hon var bestämdt från
Sörmland.--
En sådan bild jag roat mig med att fantisera ihop! Tror du jag inbillar
mig att den är sann? Ähnej. Men »det är ljuft att drömma» sa' de gamle
idealisterna!
Nå, hvad var det jag skulle säga mer? Jo. Jag har skrifvit en liten bit
lyrik, som jag skickar dig. Öfverantvarda den åt bladet och lemna min
adress på kontoret, att mynt ögonblickligen må tillställas mig. Jag vet
nemligen inte om jag har så pass mycket kvar att det räcker att komma
härifrån med.
Idéen fick jag på nedresan; och den lilla missen var jag naturligtvis
förälskad i. Det är märkvärdigt hur lätt jag har för att bli förälskad,
nu. Det är som om jag traskade rundt med hjertat i näfven, beredd att
räcka det ut till hvem som vill ha det. Det käns som _måste_ jag ge det
bort; rent omöjligt att slippa!
Jag reste hit för det jag trodde mig vara förälskad (smått!) i en; på
båten blir jag kär i en annan; när jag kommer hit förälskar jag mig i en
röst--hvilket dock icke hindrar mig att som en fåne gå rundt och titta
efter den första, som jag egentligen reste hit för att träffa--och nynna
för mig sjelf, med rörande känsla:
Wo bist Du! Wo bist du!!
Me--ein geliebtes--Kind!!!
När jag väl kommer till ro i Stockholm igen ämnar jag hugga i och gno.
Farväl och au revoir!
_William_.»

Modern läste brefvet om och omigen. Det hade en sådan klang af friskhet.
Det var så olikt honom sådan hon kände honom personligen. Här var ungdom
i detta--det var icke den vanliga steriliteten, reservationen,
hopplösheten. Skulle han verkligen--? Hon måste stryka sig lugnande med
handen upp och ner på venstra sidan af bröstet; det var som om
öfverraskningens glädje skulle kväfva henne annars.
En stund derefter satt hon vid sitt skrifbord och skref i sin »stora
bok»; hon hade blifvit sin vana trogen:
»Förlåt mig alla nykterhetens gudar; förlåt mig gamla bok, som bevittnar
alla mina dårskaper och förlåt mig du--författare--att jag spiller min
tid på att skrifva af, hvad jag kunde få läsa i tryck. Men jag kan icke
vänta. Jag känner ett ursinnigt begär att få rå om denna bit, att få
läsa om den så ofta jag vill, sluta mina ögon och lyssna till dess
smekande klang. Ha gudar! så skrifver man icke utan att ha möjligheter
att bli konstnär. Jag är icke blind för felen. Inledningen är för lång
och för tung; den verkar ansträngd och man _ser_ ansträngningen. Och det
om Irland är för skrikande i färgen.--Det är sjelfva stämningen som är
återgifven med mästerskap.»
LYRIK
af
WILLIAM ZIMMERMANN.
Under tunga, stönande suckar förrättar maskinen sitt hårda arbete.
Än låter det som ett öfver förmågan lastadt djurs pustande, trött och
ansträngdt; än förtvifladt och dock imponerande i sin kraft, som om ett
jättelikt vidunder kämpat sin smärtsamma dödskamp dernere.
Genom maskinrummets öppna fönster ser man den blankpolerade stålaxeln
svinga upp och ner i taktfasta slag. Under hjulhusen skymtas dunkelt de
röda skoflarne--stora, blodade tänder i ett rofdjurs gap. Vattnet
skummar hvitt der de sänkas; och långt sedan ångbåten gått förbi, kokar
det och sjuder i en lång, strimma, hvit som mjölk, lik vintergatan en
frostklar natt, men med en drömfin nyans i grönt.
Himlen är grå i färgen och hänger lågt. Mörka skyar jaga hvarandra i
feberaktig strid för tillvaron: lefvande väsen, vexlande former. De
slitas i sär och byltas ihop och stormen piskar dem fram; de svepa kring
masttopparne, trasas sönder i flakor och svinna hän i luften.
Österut höjer sig Hallands kust terrassformigt i böljande linier; de
närmaste klipporna röda och grå, med alla granitens schatteringar af
mossor, lavar, remnor och springor, sedan dimmigare och dimmigare ända
till de högstaj afsatserna, som lysa himmelsblå mot den gråa himlen.
Vesterut ligger hafvet öppet. Derborta har ovädret koncentrerat sig i en
tjock, grumligt violett molnvägg, som kantar horisonten. Bakom dess
tunga draperi står solen och glöder. Man skönjer den som en svag
skiftning i ljust, en rundel utan konturer, speglad i den mörka
vattenytan som ett nästan omärkligt skimmer.
Höga, raka och stela teckna sig Nidingarnes fyrtorn mot luften; två
träsoldater med runda, svarfvade kroppar och små hufvud, i hvilka ögonen
lysa röda om nätterna.
Fyra måsar följa ångbåten. Upp och ner höja och sänka de sig. Än i
vattenytan, än ett stycke till väders speja de med skarpa ögon ner i
det skummande kölvattnet. Och så ofta de skymta något ätbart dernere,
kasta de sig hastigt nedåt i zigzag, skärande luften med sina
lieformiga vingar. Ett ögonblick flaxa de i vågytan; så svinga de åter
upp och fortsätta sin flygt, lugnt och makligt, med jemna klumpiga
vingslag.
Passagerarne röra sig om hvarandra på akterdäck, alla väl ombonade, ty
blåsten är skarp och rå. Endast en sextonårig gentleman bär sin rock på
axeln. Skakande af köld, exponerar han sin outvecklade figur och sin
splitter nya vinterkostym för en ung fröken, som sitter på soffan,
blåfrusen och intressant.
Jag betraktar den unge mannen närmare. Hyn bör vara vacker, när
kroppsvärmen är normal. Dragen äro fina och han ser frisk ut.
Ända sedan klockan åtta, då han steg ombord, har han varit ifrigt
upptagen af att röka stora cigarrer. När det budades till middag, såg
han förlägen ut, i matsalen fans han icke, men när jag kom på däck igen,
stod han der lutad mot relingen, med en nytänd cigarr i munnen och
blickade drömmande ut i regndiset.
Ett romantiskt temperament synbarligen.
Han står och njuter af att vara fattig och nödgas försaka. Hade han haft
pengar till mat, skulle han haft denna njutning mindre. Nu känner han
sig stolt och ädel vid sin tvungna försakelse. Han är den misskände
hjelten i en vacker berättelse.
Hjeltinnan kommer just uppför trapporna. Hon är rik och har råd att äta.
Det är det, som gör _henne_ intressant.
Och så är hon mörk och minner om södern, fantasiens och drömmarnes
soliga söder. Och hon ser utländsk ut i sin resmössa af siden. Hon
minner om den vida verlden, den sköna, härliga verlden med dess vinkande
äfventyr och dess lockande möjligheter--den okända verlden, dit barnets
och ynglingens hela längtan står.
Han kan icke dölja sin beundran. Hans blickar hänga fast vid hennes
ansigte och det är för hennes skull, han går så illa åt cigarrerna.
Jag vänder mig om och ler--ett öfverlägset, blaseradt löje. Hur han
drömmer nu, fint och skärt. Han är just i de åren.
Man har lärt honom tro på »kärleken»--ett mystiskt ord, som genom sin
blotta klang sätter hans nerver i dallring. Han går i ständig feber. Han
kan icke se en kvinna som är ung, utan att fråga sig sjelf: är det
henne, jag skall komma att älska? Hvarje minut känner han sig andligen
på pulsen, och minsta förlupna känslostämning fyller hans hjerta med
underliga aningar och kommer det att slå med fördubblade slag.
Kärleken är stor och imponerande; den höjer, den förädlar. Den gör
uslingen ädel, stackaren modig och den svage stark.
Kärleken är en mäktig lidelse. Den varar öfver lifvets gräns, den är
starkare än döden. Den kan flamma upp i lågande passion och är då
sublim. Men dess högsta form är dock den, som »kan allt försaka».
Den höga kärleken är själens prerogativ.
Den höga kärleken är osinlig och fin. Den har intet gemensamt med de råa
drifterna. Yttrar den sig i längtan att ega--o, då är den icke ren!--
Dumma, dumma pojke--visste du hur enkelt lifvet vore, om du kunde, om du
tordes lefva det på egen risk!--
Vädret blir allt värre och värre. Vinden sveper kring masterna, böljorna
växa derute. Här och livar skymtas skumhöljda toppar, som glänsa fram i
de dunkla vattenmassorna likt spridda flockar af hvita gäss, lefvande,
snabbt simmande, oroligt dykande.
Molnen på himlen sänka sig alltmer; form och konturer försvinna, allt
flyter samman till en tjock, fuktdrypande, mörkgrå filt, som spänner sig
lågt öfver hafvet. Nidingarnes tvillingbåk svinner akteröfver i diset.
Kustens vågiga klipplinje grånar mer och mer, suddas ut och förtonar.
Fördäckspassagerarne sitta på balar och lårar, krypande tätt tillsammans
som en skock får i oväder.
På akterdäck promenera två herrar af och an, balanserande sina kroppar
efter båtens slingringar. De öfrige ha svept sig i tjocka ytterplagg och
tyckas möta ovädret med hopplös undergifvenhet.
Den unge gentlemannen har dragit sin öfverrock på. Den är gammal och
omodern; han lider deraf. Cigarren är släckt. Han ser melankolisk ut.
Med stora troskyldiga ögon betraktar han sin romanhjeltinna, Det är som
om hvarje drag i hans barnsliga ansigte ville förkunna hans ungdomliga
förtjusning, hans naiva beundran.
Återigen måste jag vända mig bort för att dölja ett litet smil, som
ovilkorligen kommer mig på läpparne.
Jag betraktar den unga flickan. Hon är icke vacker, men så behaglig att
se på.
En späd, outvecklad figur, en smula lång i lifvet och ingalunda
harmonisk. Ett smalt ansigte; ögon glänsande mörkbruna som polerad
valnöt.--Näsan är för stor, absolut för stor enligt stränga
skönhetsmått, munnen kanske också för liten. Men det passar godt i
stycke och man skulle icke ha hjerta att önska det annorlunda.
Hennes resmössa af mörkt siden ligger slät utmed håret, som är
uppkammadt i nacken och tydligen icke rikt, ty man skönjer genom tyget
de fina konturerna af hennes bakhufvud. Men under skärmen böljar det
fram i lätta hvirflar, glänsande svart.
Kring halsen har hon virat en spetsschal af samma färg som håret.
Luftigt och mjukt ligger den öfver skuldrorna. Och som hon sitter der
hopkrupen i kylan, är det som såg man ett blekt förfruset ansigte titta
fram ur ett moln af rök.
Hon är icke vacker. Men det fins i dessa barnsliga drag något
obeskrifligt tjusande, något hjelplöst lockande, som gör hjertat vekt.
Och denna outvecklade figur--den är som knoppen af en obekant blomma,
den eger det okändas sällsamma, spännande retelse. Man vet icke hvad den
bär inom sig; man vill så gerna drömma sig möjligheterna rika och
fulla.
Jag känner hennes namn. Det står graveradt i plåten på kappsäcken; och
jag såg det dessutom i morgse på hotellets tafla: miss Bowen från
Irland.
Hon reser i sällskap med en äldre dam. Hon reser synbarligen för sitt
nöjes skull.--Hon är således rik. Måhända dotter till en af vampyrerna,
som suga hennes hemlands must, medan folket förtvinar i hjelpnös nöd.
Jag sluter ögonen. Jag vill icke se henne.--Regnet smattrar i droppar
öfver segeldukstaket. Vinden sjunger sin melankoliska höstsång i
tacklet, skutan kränger för sjöarne, än åt ena sidan, än åt den
andra--vaggar makligt sin tunga kropp af och an på böljorna.
Min reskappa är tjock och mjuk. Jag tycker mig sitta i ett varmt rum,
mekaniskt gungande stolen fram och åter.
Der ligger hennes land framför mig: en härlig natur.
Saftigt glänsande gröna ängar.
Skogar, skiftande i tusen fina nyanser, från mörkaste barrgrönt som går
öfver i svart, ända till det nyutsprungna björklöfvets lätta, luftiga
ton, deri klorofyllet mera anas än skönjes.
Fälten stå gula och skina i solljuset. En svag fläkt stryker fram öfver
de mognande axens toppar, som en lätt skugga öfver en himmel af idel
klarhet.
Blanka sjöar. Öfver dem ligger luften och skälfver i sommarhettan. I
dem speglar sig rymden blå och djup som ett oändligt öga med smärta i
blicken, stirrande ut i verldsalltet.
En härlig natur. En vacker ram till en tafla af gränslöst elände.
I de låga smutsiga jordhålorna, der luften är osund och frän, der den
maktlösa fattigdomen förgäfves kämpar mot sjukdomar och elände--der
lefva landets innebyggare sitt lif, medan främmande menniskor på
utländsk botten förslösa de rikedomar, som hopa sig allt större hos dem,
ju mera irländarnes nöd växer.
Men länge har det hörts ett doft knot. Och det skall komma en tid, då
hatet bryter fördämningarne och våldet tager det man nyss bad om i
rättvisans namn. Och kanske skall mordengeln--
Ett lätt skri! Det högg till i bröstet.
Jag ser upp. Ah--det var ju blott en inbillning.
Båten hade gjort en svår öfverhalning och den lilla missen hade blifvit
skrämd. Nu kryper hon åter samman med ett litet småleende öfver sig
sjelf.
Hvad är det hos denna flicka som gör, att jag icke kan låta bli att
betrakta henne. Hon _är_ icke vacker; jag upprepar det nästan
krampaktigt för mig sjelf. Och ändå kan jag icke slita min blick från
detta bleka, smala, förfrusna ansigte, som tittar fram som ur en sky af
rök.
En bild af hösten, synes hon mig. Jag älskar hösten.
Är det vädret, är det naturens melankoli, som återverkar inom mig, som
kommer mig att bli vek som ett barn?
Jag vill icke ryckas med af denna vekhet, jag vill icke ge mig hän i
stämningen, som kväller fram i mitt inre. Jag är den nyktra
uppfattningens man. Jag kan dissekera upp känslorna, jag är van att söka
de fysiska lagarne, som tvinga dem fram.
Och ändå känner jag något ljumt och mjukt födas inom mig. Det är som
stege det allt högre i bröstet en vårflod af varma böljor, som slå
tillsammans öfver mitt hjerta, långsamt stigande och sjunkande, i långa,
smekande dyningar. Det är som kände jag makten af en underlig magnetisk
ström, som droge mig till henne; och jag sitter försjunken i vällusten
af denna förnimmelse och njuter den med slutna ögon, med en sextonårig
ungmös nyvaknade åtrå--omedveten och bäfvande. Den är som en doft i
vinden, man vet icke hvad den är; den är som en melodi i luften, man
vet icke hvarifrån den kommer. Man frågar icke derefter; man sluter
ögonen och njuter.
Det är all barnsagornas romantik, som lefvor upp. Det är allt
känslopjunk, jag hånat och grinat till döds, som nu reser sig. Och jag
kan icke håna; jag ger mig hän. Jag sitter med slutna ögon och drömmer.
Vackra drömmar--sväfvande öfver en botten af tillbakaträngdt tvifvel,
fylla de ett par sekunder med en stämning af lycka.
Lilla bleka, förfrusna, barn, jag älskar dig. Älskar dig några korta
minuter, så länge stämningen varar, fint och vackert som ett barn, utan
tanke på att ega dig, utan att känna dig.
Jag vill icke ega dig, vill icke lära dig att känna. Ty i samma
ögonblick skulle allt det lockande hos dig försvinna. Du skulle vara, du
som de andre, hvardaglig och fadd. Jag vet det. Jag gör mig inga
illusioner.
Det är också icke dig, jag älskar; det är min egen fantasis skapelse,
som antagit din gestalt och dina drag. Det är barnets naiva tro på
sagans förtrollade prinsessa, det är all min ungdoms längtan, som
koncentrerat sig i din bild. Du är diktens overkliga kvinnoideal; jag
vill icke röra dig med mina händer, att du icke må försvinna i luften.
Jag vill blott sitta stilla och betrakta, medan fantasien spinner sina
spelande dagrar omkring dig: diktar om outvecklade möjligheter, som bara
vänta på sol för att slå ut i blom; om gryende skönhet, om mod och
lefnadslust, om tankar som blinka och känslor som flämta på
djupet--varma känslor, friska, spänstiga, blodfulla--
Jag lägger handen på ditt bröst och känner hur hjertat slår, jag
stryker min kind mot den svarta, krusiga rökhvirfveln på din panna, jag
lutar mig ner och möter den förskrämda blicken under dina högt bågade
bryn--
Jag vaknade upp och märkte, att man betraktade mig.
Min uppsyn måtte ha varit mer än lofligt naiv, ty gentlemannen med
cigarrerna såg ut som anade han en medtäflare; och midt emot mig stod en
gammal skeptisk herre och log.
Mitt eget ironiska smil!
* * * * *
Länge efter det hon slutat skrifva satt hon kvar vid bordet och stirrade
ut genom fönstren med pennan i hand. Det låg ett uttryck af stilla
glädje öfver hennes drag.
För henne var det icke som för andra: endast en ungdomlig stämning
kastad ner på papperet, fixerad med stilens konst. För henne var det så
oändligt mycket mer. Det betydde ett genombrott af menskliga känslor i
ett förfruset sinne; det betydde våren som ändtligen kom med spirande
skott och sjudande saf och gaf löfte om en sommar med växtlighet och
gröda. Det betydde för henne sjelf frigörelsen från en ständigt
tryckande ånget--det betydde räddningen för hennes barn!
Hon doppade åter pennan och tillade:
»Vänta, hvad är den lik? Rosor som icke slagit ut, men som öppnat
knoppen, så att man kan fånga en skymt af deras svala, rödare blad
dernere. Eller doften af smultron uppe i en ensam, solbelyst backe, när
man ännu icke fått ögonen på dem.--Eller hvad man erfar, när man efter
en lång instängning ser skogen grön.»


NIONDE KAPITLET.

I medio af september kom William tillbaka till Stockholm.
Han hade icke skrifvit något om när han ämnade inträffa och modern blef
derför helt öfverraskad då hon en dag såg honom träda in vid vanlig tid,
strax efter middagen. Han såg frisk ut, och det hade kommit något
raskare i hans sätt; sommaren hade synbarligen gjort honom godt.
Hon satt och betraktade honom med sina bruna ögon glänsande af
tillgifvenhet; hon följde hvarje hans rörelse och min, lyssnade till
hvarje hans ord, allt med en känsla af glädje som för ögonblicket fyllde
henne helt.
»Tack för ditt bref», sade hon. »Det gjorde mig så glad.»
Han svarade ingenting; det såg nästan ut som om han kände ett visst
obehag öfver att bli påmint om sin öppenhjertighet.
En stund efter började han tala om Pelle Wahlberg och hans förlofning.
Modern låg och väntade att han skulle tala om sig sjelf; men då han
tydligen med afsigt undvek det ville hon icke fråga.--
Efterhand gled deras hvardagslif in i sin vanliga strömfåra; han kom
nästan regelbundet hvarje dag efter middagen och stannade en eller ett
par timmar hos henne. De följdes åt på teatrarne och de superade efteråt
i gropen, i sällskap med Pelle Wahlberg eller någon annan af Williams
vänner. De förhoppningar modern hyst efter mottagandet af hans bref och
i början strax efter det han kommit hem om ett innerligare förhållande
mellan henne och sonen hade icke realiserats. Han var god och vänlig i
sitt sätt, men innerst inne i hans väsen satt ännu det ängsligt skygga
_noli me tangere_, som gjorde att hennes bundna ömhet icke förmådde
frigöra sig.
Han hade genom sin reserverade kyla redan från första ögonblicket
påtvingat henne en roll, som var hennes natur emot. Han hade tryckt ner
hvarje yttring af hennes lidelsefulla häftighet i godt och ondt under
tyngden af sin egen stelnade känslolöshet. När han en enda gång stått
ansigte mot ansigte med ett utbrott af hennes mörka, koleriska
temperament hade han stirrat på henne med en häpenhet som var hon en
kvinna han icke kände.
Hon plågades af det falska i deras förhållande, men kunde nu icke kasta
sin mask. Han skulle då åter stirra på henne lika främmande, han skulle
tro att hvarje yttring af känsla var en snara med hvilken hon ville
binda honom; och snigeln skulle draga sig tillbaka i sitt skal.
Detta gjorde henne så mycket mer ondt som hon efterhand hade kommit till
den åsigten, att sonen skulle varit lättare att locka fram ifall hon
strax haft mod att handla i enlighet med sin instinkt och mött honom med
sitt väsens hela värme och ömhet. Han skulle ha ryckt till vid första
beröringen men han skulle slutligen ha insett, att detta var det enda
naturliga sådan hon nu en gång var. I stället hade hon sjelf krympt ihop
för hans ovänlighet; hon hade spelat sin roll så länge att han vant sig
vid den och om hon nu plötsligt lade den af skulle han anse det som
förställning och stöta henne tillbaka.
Hon måste se tiden an, följa hur hans lif utvecklade sig, vänta och
hoppas.
William hade hyrt sig ett par rum vid Drottninggatan, han hade återtagit
sin plats som teateranmälare vid bladet och till och med under de första
dagarne haft energi nog att sätta sig ned och skrifva ett litet
enaktsskådespel, till hvilket han fått idéen under sin resa. Han hade
inlemnat det till de kongl. teatrarne och det hade antagits till
spelning. Modern anade ingenting om det förr än hon en dag såg notisen i
tidningen.
Hon blef glad, men under glädjen skorrade en annan stämning igenom,
något af den bitterhet man känner vid en oförtjent åsidosättelse. Hans
inbundenhet sårade henne nästan som en förolämpning. Hvad hade varit
naturligare än att han berättat detta för henne, sin mor.
Herr Hedström, som kom upp på en liten visit samma förmiddag, var lika
förvånad öfver nyheten som hon sjelf. Han hade icke heller anat
någonting, och detta var till icke ringa tröst för modern, som i sitt
stilla sinne ansåg Hedström för sin farligaste rival, så farlig att det
fans ögonblick då hon till och med kände vissa symptomer af svartsjuka
gentemot honom.
Efter middagen kom William som vanligt och slog sig ner med sina
cigaretter på sin favoritplats, den bekväma länstolen i hörnet vid
kaminen.
»Nå, du har ju fått en pjes antagen vid dramatiskan», sade modern.
»Gratulerar!»
»Tack.»
»Jag såg det i tidningen i morgse. Sedan kom herr Hedström härupp på
förmiddagen. Han var mycket förvånad.»
»Öfver att de spela annat än tyska farcer?»
»Nej, öfver att du ingenting nämt om pjesen.»
Han smålog.
»Det var också nå'nting att tala om.»
»När skref du den?» frågade modern.
»Strax jag kom upp. Det är bara skräp.»
»Hur länge höll du på med den?»
»Ah, ett par dar. Tre eller fyra.--Du är ju en riktig stor-inqvisitor.»
»Ja, naturligtvis!» skrattade hon. »För det jag gör dig ett par frågor
när du aldrig sjelf berättar någonting.»
»Jag visste inte att det der kunde intressera dig. Och för resten»,
tillade han med en axelryckning »--det är så småaktigt att tala om sig
sjelf.»
»Och så förvånar det dig ändå att man någongång får lust att vara
'stor-inqvisitor'.»
»Ja. Jag har verkligen så svårt för att tro, att det kan intressera
andra, hvad jag finner på.»
»Generar det dig om jag fortfar med min inqvisiton en stund?»
»Åhnej. Gå på du bara.»
»Nå. Hvad finner du på nu?»
»Röker cigaretter.»
»Tack. Hvad arbetar du på när du är hemma--efter man skall uttrycka sig
så korrekt.»
»Ingenting. Jo, jag skrifver teaterrecensioner ibland. Och läser böcker
ibland. Också inhemsk skönliteratur ibland, när jag ska anmäla. Men
_det_ är drygt.»