Modern: En Berättelse - 13

Total number of words is 4811
Total number of unique words is 1474
30.5 of words are in the 2000 most common words
40.5 of words are in the 5000 most common words
44.4 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
som från håret böljade ner öfver hennes barm; dess inskription
intresserade honom mest af alla. Der stod: _Till sparfungen från hennes
mor_ och inunder med en annan handstil: _In memoriam_.
Men nu öppnades dörren; rummets och härligheternas egarinna steg in.
Hennes ansigte såg ut som ett sjukt barns, så vaxgult i färgen, så
rundadt och mjukt i alla konturer. Också händerna hade samma sjukliga
blekhet. Den lilla knubbiga figuren var klädd i en morgonrock af vinrödt
ylletyg, med yfvig montering af crémegula bomullsspetsar; det frammanade
en föreställning om rödgröt med gräddskum--det sötaste han visste.
Han betraktade henne med naiv beundran; för hans landtliga uppfattning
representerade denna kvinna höjdpunkten af öfverförfinad elegans.
»Ursäkta att jag kom så tidigt», sade han bugande i det han gjorde några
omotiverade rörelser med sin studentmössa, medan rodnaden spred sig
öfver hans finniga ansigte ända upp i hufvudbottnen, som skymtades under
det närklippta, gulhvita håret, »men jag var så rädd att någon annan
skulle komma mig i förväg.»
Fröken Hagberg inbjöd honom med en gest att taga plats och satte sig
sjelf på chäslongen. Hennes sätt var mycket nonchalant; hon hade vid
inträdandet besvarat hans djupa bugning med en lätt nick och icke låtsat
sig märka att han gjorde min af att sträcka fram sin hand. Nu såg hon
på honom med frågande likgiltighet.
»Hvad var det då?» kastade hon fram.
»Jo, vi skulle ha en baltillställning i afdelningen på lördag och jag
skulle fråga om fröken ville göra mig den äran att bli min dam.»
»Tack.»
Han ville så innerligt gerna få ett samtal i gång, men visste icke
riktigt hvad han skulle gripa till.
»Fröken vet väl att det blir majkarneval i år», sade han till sist. Han
var sjelf medlem af karnevalskomitéen och han önskade ingenting högre än
att få förråda dess hemligheter. Men fröken tycktes icke intresserad af
dem.
»Ja», svarade hon blott helt torrt.

Han beslöt sig för att uppsöka hennes intresse på hennes eget
territorium.
»Hvad fröken bor vackert här»--han såg sig beundrande omkring.--»Det
måtte vara roligt att resa så mycket.»
»Ja. Jag tycker om att resa.»
Hon blickade honom rakt in i ansigtet så fullkomligt obesväradt att
rodnaden åter började sprida sig öfver hans finniga kinder. Han visste
icke hvar han skulle göra af sina ögon. Han vågade icke se på henne utan
slog dem till sist ned, som var han en ung, blyg flicka och hon en
gammal, rutinerad förförare.
»Skall fröken resa i år också», fick han framstammadt medan han tummade
på sin mössa.
»Jag vet inte. Jag har tänkt en smul på att resa till Italien utåt
hösten.»
»Det måtte vara roligt att kunna göra såder--alldeles som man
vill.»--Han liksom hukade sig ner när han sagt det och rodnade åter upp
i det hvita håret.
»Jag gör alltid som jag vill.»
»Det vet jag--jag--jag hyser en rysligt stor beundran för fröken--.» Det
sista sades med en antydan om ett galant smil.
»Ni känner mig ju inte?»
»Jag har hört så mycket om fröken--genom Natanael Heikelstam.»
»Jaså», sade hon likgiltigt.
»Jo, han och jag umgås rätt mycket. Tycker fröken inte att han ser bra
ut?»
»Jo. Kommer han med på balen?»
»Nej.»--Han såg upp skyggt för att söka utröna om hon var på något sätt
intresserad af att Heikelstam kom med; men han kunde icke upptäcka
skymten af en rodnad; detta ansigte var så lugnt och kallt som fans det
icke en droppe blod under den mjuka huden.
»Jag får väl inte uppehålla längre?» sade han tvekande i det han reste
sig. Men hon reste sig också, utan förbarmande.
»Går fröken aldri ut och går om morgnarne?» försökte han sig änn en
gång.
»Jo, det gör jag ofta.»
»Fröken--fröken har inte lust att gå ut en liten tur? Det är så vackert
väder.»
Det gled som skuggan af ett leende öfver hennes drag.
»Jag är klädd i morgonklädning», sade hon.
»Jaså. Ja--ursäkta.»
Han blygdes öfver sitt missgrepp och af idel förlägenhet hugade han sig
gång på gång medan han rodnande ryggade hän emot dörren. Då han stod der
och bugade för sista gång nickade hon nådigt åt honom som om han varit
ett litet barn.
»Jag kan gå med en annan gång», tröstade hon.
Hela hans ansigte lyste upp af tacksamhet innan han försvann.
Hon såg sig omkring liksom villrådig hvad hon skulle fördrifva tiden
med. Det lilla öfverkastet på chäslongen hade kommit i oordning och hon
lade det rätt igen. Så satte hon sig vid skrifbordet, tog fram sin
dagbok ur lådan och läste igenom hvad hon skrifvit föregående afton.
Medan hon läste tyckte hon att hon såg sig sjelf som ett
hemlighetsfullt, olycksbringande väsen, hemskt men stort. Allt omkring
henne ändrade dimensioner och växte; hon mönstrade godtköpsgrannlåten
omkring sig och tyckte sig vara omgifven af lyx och rikedom. Der fans
ingen skymt af en liten småstadsflicka, som läst romaner och dref
småkurtis; hon var den farliga sirénen i sin kungligt smyckade håla.
Men så högg det plötsligt till inom henne af ett slags ångest, som hon
icke kunde förklara: en tomhet, en längtan, men med bismak af skam och
fruktan.
Hon lade boken tillbaka i lådan och reste sig upp. Det grubblande,
gammalkvinnoaktiga uttrycket löste sig till ett ungt, ljust leende. Hon
tänkte med en trygg värme på honom, som hade sagt att han alltid ville
vara hennes vän, som kunde lägga hennes hufvud mot sitt bröst och smeka
så lent och fint, kyssa och smeka utan att fordra--utan att anse henne
dålig, utan att taga det som en förpliktelse att hon lät det ske.
Då hörde hon åter klockan pingla och strax derpå knackade det på dörren.
Det var Williams mor.
Hon såg stel och kall ut och hon hade mörka ringar under ögonen.
»Jag har varit på posten», sade hon. »Jag har skrifvit till William.
Almas blick fick någonting osäkert i sitt utryck. Det var som om den
tanken gjorde henne ondt att hon hädanefter skulle stå utanför. På samma
gång spratt hon till och såg hänemot skrifbordet; det föll henne in att
hon glömt dagboken kvar uppslagen och att fru Zimmermann utan att vilja
det kunde komma att läsa några ord i den. Men så kom hon ihåg att hon
lagt den ned i lådan; hon såg också att der intet annat fans på
skrifbordet af sådant som icke borde finnas der--och ändå hade hon en
förnimmelse som om der låg något, som borde döljas. Någonting i den
äldres ögon kom henne att känna det så som om ett eller annat vore i
olag i rummet.
Dessa ögon ströko granskande öfver pappgrannlåten, vaserna,
dussinarbetena och med ens var det som om en scenförändring försiggått
inför Almas syn. Det slog henne att rummet var smaklöst, teatergrannt
och utståtadt--en prakt som kunde imponera småstadsborna, men icke denna
kvinna som lefvat sitt lif ute i den stora, vida verlden. Hon skulle ha
önskat att hon med ett tag kunnat sopa bort all denna godtköpslyx, att
hon haft endast en enkel kammare att bjuda på, en enkel kammare utan
anspråk.
Hon jämkade den lilla sidenkudden på chäslongen och bad sin gäst taga
plats.
Fru Zimmermann satte sig på yttersta kanten, som var hon rädd att sjunka
riktigt bekvämt ner, så att hon skulle få svårt att resa sig igen.
»Jag har skrifvit allt hvad jag känt, hänsynslöst och bittert. Jag
tycker mig ha en viss förpliktelse att säga dig det. Derför kom jag
hit.»
Den unga flickan såg på henne med sina stora barnaögon, i hvilka det låg
som en förebråelse öfver att den gamla kunde ha hjerta att göra henne
ondt.
»Ja, det kan jag så godt förstå», sade hon sakta.
»Så är det också någonting annat, som plågar mig», fortfor fru
Zimmermann med en torr och liksom ansträngd röst. Det var som hade hon
svårighet att andas och derför icke kunde få fram orden annat än i små
korta satser. »Det är porträttet der--du kommer ihåg under hvilka
omständigheter du fick det...»
De uppmärksamma närsynta ögonen hade stirrat på den talande som för att
gissa hennes mening och förekomma hennes önskan. Så förstod hon.
»Ack ja», sade hon beredvilligt, »det kan jag tänka mig så väl, att det
skall plåga dig.»
»Du har alltså ingenting emot att ge mig det tillbaka?» kom det, liksom
med lättnad.
»Nej, inte det minsta.»--Det var alltjemt samma glädje öfver att vara
tillmötesgående. Barnet skildes så gerna vid sin lilla leksak för att
göra den till viljes som hon höll af. Hon gick till sin lilla sekretär
och tog fram ett kuvert; och de svarta ögonen följde henne med ett slags
lurande misstro. Men hon tog verkligen porträttet ut ur ramen och lade
omsorgsfullt in det i omslaget, alltjemt med samma nöjda
tillfredsställelse öfver att kunna göra allt hvad man fordrade af henne.
»Här är det», sade hon vänligt i det hon räckte det fram.
»Tack», sade en gammal kvinnas hårda röst och de smala fingrarne grepo
begärligt efter det lilla paketet. Så reste hon sig upp.
»Sitt... vill du inte sitta», bad den unga.
Fru Zimmermann återtog liksom motvilligt sin plats på chäslongen; det
var blott som om hon icke orkade stå. Men hon höll sig rak och styf,
Det kom ett häpet uttryck i barnaansigtet. Det föreföll henne som om en
främmande kvinna kommit in i hennes rum, en elak gammal kvinna, så olik
den blida, moderliga vän mot hvars axel hon så ofta hade lutat sitt
hufvud.
»Barn», sade samma främmande röst, »jag tror icke du anar hur djupt
detta gripit in i mig. Du kan icke förstå det.»
»Ahjo, men...»
»Men?»
»Du sade en gång», kom det dröjande och tveksamt, »att det inte var för
Williams skull--att du höll af mig för min egen skull... att du alltid
ville vara som en mor för mig...»
»Jag trodde så; men det var icke sant. Jag kan det icke, fast jag vet
att William önskar det.»
De sjögrå ögonen vidgade sig så stort och skrämdt.
»Du skall inte tänka på mig», sade den späda rösten med en ångest som
icke kunde döljas.
»Jag tänker icke heller på dig»--de svarta ögonen vändes liksom med våld
bort från det vaxbleka lilla ansigtet--»jag tänker på William och mig.
Detta skall bli till en brytning mellan oss. Nu skall jag mista honom.»
Der steg ett par stora tårar i de vidöppna, skrämda ögonen; de stodo
kvar och simmade öfver globerna på randen af ögonnätet utan att rinna
ner.
»Du skulle mista honom--för min skull?»
»Ja, så kommer det att gå.»
I det härjade kvinnoansigtet syntes icke en ryckning; men der låg öfver
det en ödslighet så bottenlös och öfvergifven att det gick en rysning
genom den unga då hon såg derin.
»Det är inte möjligt», sade hon och hennes skälfvande, kalla små fingrar
lade sig öfver den hand, som höll porträttet.
»Jo. Du gör dig icke begrepp om hur ett agg kan växa i mig, växa mig
öfver hufvudet så att det förkväfver allt annat. Jag kufvar det så
länge; men när det bryter igenom är jag icke herre öfver det.»
»Ja, du måste ju känna agg emot mig», kom det ödmjukt och stilla. »Jag
gör mig inte räkning på annat.»
»Men du vet icke hur jag måste se på dig nu.»
De genomträngande ögonen fäste sig nästan hatfullt på detta veka ansigte
som med de klara tårarne öfver sina kupiga ögon såg ännu oskyldigare och
barnsligare ut än eljes.
Det kom intet svar men den skygga handen drogs tillbaka utan att ha fått
svar på sin smekning.
»Jag kan icke vara rättvis emot dig. Jag har försökt, men jag kan icke.»
»Ack, det förstår jag så väl; plåga dig inte med att försöka vara vänlig
emot mig.»
»Det är icke det--det är det, att jag icke kan gå utan att ha sagt dig
hvad jag tänker.»
Der kom något i blicken för hvilket den unga flickan skyggade tillbaka.
»Om du älskat William så öfver allt annat i verlden att du gifvit dig
åt honom helt, utan vigsel och allt, så skulle jag icke ha sett snedt på
dig derför, om _han_ velat det. Men han ville göra dig till sin hustru
och hålla af dig för hela lifvet. _Det_ ville du icke--icke ha hans
trohet, bara hans smekningar för stunden...»
Det invärtes raseriet förtog henne rösten. Hon tänkte sig om för att
kunna finna ord liksom doppade i syra att fräta sig in på en ömtålig
punkt i hennes själ. Hon skulle piska halfheten och ytligheten till
blods genom hud och hull, hon ville pina denna kvinna med små glödande
förolämpningar tills hon skulle vrida sig som ett såradt djur i blygsel
och vånda. Hon hade lekt med hennes gosses hjerta, kastat honom igen ut
i tomhet och köld. Och hon trodde sig sjelf vara oskyldig som förr,
derför att hon icke gått öfver »det tillåtnas» yttersta gränslinje!
Men modern hade svurit att denna lek skulle lemna efter sig annat än
oblandadt nöje och i den stelnade blicken, som förskrämd riktades emot
henne, såg hon att slagen träffat.
»Jag _trodde_ att jag höll af honom», sade den unga sakta.
»Hälft och ljumt, ja! Flirtation och samlarvurm! Du kunde timvis gömma
dig in i hans famn--ja--och nu är han dig främmande--efter en månad! Nu
gömmer du dig kanske till och med--på försök--in i en annans famn; det
är så angenämt--och man kan gå från den enes armar i den andres--i
evighet--bara man aldrig går öfver gränsen. Man kan få en hel rad af
älskare utan att någonsin ha älskat en enda. Man har icke mer ansvar än
en hundvalp, som låter stryka sig på ryggen af alla förbigående! Men med
det slags kvinnor har jag ingenting gemensamt! Det har jag skrifvit till
William och det kommer han aldrig att förlåta mig.»
Fru Zimmermann reste sig upp.
Harmen och den sårade stoltheten hade torkat tårarne ur Almas ögon. De
båda kvinnorna, som för så kort tid sedan känt sig som mor och dotter,
sågo hvarandra nu i ögonen med trots och hat och vexlade ett handslag
kallt som is.


TRETTONDE KAPITLET.

Fru Zimmermann hade allt i ordning till afresan men ville först afvakta
sonens svar på hennes bref.
Det dröjde.
Hon började nästan tro att han blifvit alltför upprörd för att kunna
skrifva strax och att han väntade för att icke skrifva i vredesmod.
Inom henne rufvade der en blytung sorg och djupt i dess botten låg en
förtviflad tanke på lur. Hon kände den svarta hunden med de brinnande
ögonen--derinne bak dessa brinnande ögon bodde hennes koleriska naturs
våldsamma energi. Hon _kunde_ slita trådarne, som spunnit sig ut från
hennes eget bröst, skära dem af med ett enda snitt; hon kunde sätta sig
utanför spelet; det var som att bränna i sitt eget kött med ett glödande
jern men hon _kunde_ göra det.
Återvända till Amerika, befria sonen och sig sjelf från dessa ändlösa
konflikter, som endast pinade dem båda utan att någonsin kunna bringas
till en lycklig lösning.
Aldrig se honom mer. Låta sig dragas ut i den stora verldsböljan igen
för att försvinna så långt bort, att hans lifs sorger icke kunde nå
henne; att hon aldrig kunde träffas af ett sårande ord--men också
aldrig mer af en värmande smekning ...
Nåja... Quand même! Quand même! ljöd det inom henne med en ton af mörk
beslutsamhet. Hon fick försöka komma öfver det--också det--också det.
Hon var beredd; hon visste hvad som skulle komma. Men hon längtade i
alla fall efter svaret, om det också skulle bli ett slag; ty ovissheten
blef outhärdligare för hvarje timme, som gick.
Tanken på sonen lemnade henne icke ett ögonblicks ro; hon kunde icke
vara stilla, kunde icke stanna inomhus; hon måste ut, måste se
menniskor, lif omkring sig.
Bara få något som distraherade, som vände hjernverksamheten utåt. Hon
fann det sjelf löjligt att hon gick der och vred sig under tyngden af en
annans sorger; men hvad hjelpte det att resonnera? Hufvudet kan tänka än
så kallt--blodet känner dock lika varmt. Hon förnam det som en rent
fysisk smärta i bröstet och denna smärta blef till en brännande törst
efter kyla och luft.
Hon tog på sig ytterplaggen och gick ut--gick och gick utan att känna
spår af trötthet. Det var som hade fysiken ingenting mer att säga,
smärtan hade tagit betslet mellan tänderna och jagade åstad. Timme
efter timme gick hon; hon kunde ha gått hela dagen utan att känna annat
än att hjertat värkte.
Mörka träd, en ljus sommarhimmel med enstaka små moln och det rödgula
gruset framför sina fötter--det var allt hvad hon kunde minnas från
denna promenad.
När hon kom hem låg Williams bref och väntade henne på bordet. Hon ref
det upp och läste:
»Min mor.
Jag fick ditt bref i dag; och jag sätter mig strax ner att besvara det.
Jag känner din varmblodiga natur i hvarenda rad och jag ser den kränkte
hedningens förtviflan öfver främlingen, som kommit in i hans helgedom
med skor på fötterna och låtit sina blickar glida med likgiltighet öfver
allt det, som hedningen dyrkar och älskar. Jag förstår att du måste hata
henne, främlingen, ty du kan icke hata mig, som förde henne ditin.
Men huru skulle detta kunna såra mig? Hur skulle jag kunna såras af ett
bref deri hvarje bokstaf andas din obändiga naturs gränslösa
tillgifvenhet för mig, som aldrig gjort ett grand för att förtjena den.
Hur kunde du tänka så smått om mig? Skulle jag inte kunna förstå hur
grannt och fritt det är när åskbyn drager öfver slätten, blixt på blixt
slår ner och tänder gårdarne rundtomkring? Skulle jag inte kunna
uppfatta att det är stort och vackert när du är just sådan som du
enligt din natur måste vara--hur mycket af det, som är det finaste och
bästa i ett menniskosinne, der döljer sig under vildens obändiga smärta
och vrede? Då vore jag inte värd att kallas din son.
Men jag ser henne i ett annat ljus än du. Jag tillhör samma generation
som hon--de halfva känslornas generation. Derför har jag lättare att
förstå henne.
Du bedömer henne som var hon en fallfärdig karaktär, liksom du sjelf;
men hon är endast ett skröpligt litet femininum. Och denna skröpliga
lilla tingest hade fattat ett så rörande förtroende till dig; hon tyckte
att hon kunde säga dig allt--du skulle alltid förstå henne. När hon så
trodde att vår vackra dröm var förbi kom hon strax och lade hemligheten
i dina händer. Det gjorde nog ondt, när du stötte henne bort. Det var
som att taga religionen från ett barn--ty hon trodde på din allvishet
och godhet som på Gud Faders i himmelen.
Du stötte henne bort derför att du älskar mig--så ensidigt, men så helt
och varmt. Hur vill du att detta lilla barn skall förstå det? Hon känner
det blott som om du varit grym och elak emot henne.
Du menar att hon ingenting gett mig, hon tycker det också sjelf och
ändå--Jag har så mycket att tacka henne för.
Jag var en förtorkad växt och hon var det lifgifvande vattnet. Hvad vet
regndroppen hvar den faller? Tyngdlagen drifver den nedåt och solen
värmer--och den torra jorden dricker den.
Jag var en domnad fisk, som legat länge på landbacken och som nu vräkts
i sjön. Nu längtar jag efter att arbeta. Jag vill ta ett nappatag med
Vår Herre--lifvet. Få se om jag legat för länge på land!
Du har ofta sagt, att jag behöfde, att lifvet grep fatt i mig riktigt
hårdt. Men jag var en reflekterande fisk, som hade svårt att fastna.
Hade för mycket af kallt förstånd och för litet af varmt och friskt
blod. Nu käns det som kunde jag bli menniska igen! Nu känner jag att jag
lefver. Det är hennes verk, fast hon icke vet deraf.
Du säger att hon intet gett mig. Är det ingenting att hon gett mig dig?
Glömmer du att det var genom henne förkonstlingen smälte? Jag skulle
aldrig ha kommit dig så nära som nu, om hon icke korsat vårt lif. Och du
säger att du hatar henne! Kära, älskade mor--tror du jag någonsin skulle
kunnat taga på de ömma strängarne i din själ mjukt och fint med
förståelsens varsamma händer om inte hon gjort mig ung och vek? Skulle
vi så kunna hata hennes minne, du och jag?»
Hon lät brefvet sjunka. Ja, han hade rätt; han hade alltid rätt. Han var
fin och god och ädel, hennes käre, vackre gosse. Och hon sjelf var låg
och elak, med ett obändigt sinne, som aldrig kände för andra och som
aldrig kunde resignera.
Återigen blef rummet henne så underligt instängdt och tryckande;
återigen tog hon ytterplaggen på sig och gick ut i den stilla kvällen.
Men hur annorlunda var icke hennes stämning nu.
Hon såg omkring sig med öppen blick; och allt hvad som speglade sig i
den var så melankoliskt vackert. Himlen var blå och på de öfversta
hustaken och skorstenarne sken solen ännu med en glans i gull. Luften
var fylld med dofter af svällande knoppar och från ett hus der hon gick
förbi, blåste en messingsorkester en af Bellmans sånger.
Hon vandrade fram och tillbaka i Lundagårds gångar, utanför det gamla
bibliotekshuset, som alltid kom henne att tänka på en tysk
medeltidsstad, under dessa åldriga träd der hon när skymningen sänkte
sig, nästan trodde sig skola få se en Faust och en Margaretha hand i
hand.
Öfver allt låg det en ro, som kom hennes hjerta att vekna och längta.
Och om och om igen ljödo brefvets uttryck i hennes minne likt sorgsna
folkvisetoner.
Det låg något af resignation i sjelfva luften omkring henne: i folkets
skaplynne, i arbetarnes tröga pligttrohet, der de ännu sutto kvar,
knackande på sina stenblock; i studenternas stilla samspråk, der de två
och två eller ensamme vandrade framåt som gamle män--öfverallt detta:
att nöja sig, böja sig, finna sig. Svårmod och resignation--öfverallt
detsamma. När hon gick här i denna omgifning förstod hon sonen bättre än
någonsin.--Han skulle aldrig resa sig i trots mot detta lilla barn, som
sade sig icke älska honom, men som ändå ville hålla honom kvar som en
leksak. Skulle hon sjelf då se honom glida undan? Skulle hon stå ensam
som en barnlös moder?
Om och om ljödo brefvets uttryck som veka mollackord hvilka målade för
henne bilden af ett litet blondt hufvud och väckte hos henne ett
oemotståndligt begär att öppna sina armar och sluta detta dåraktiga
lilla hufvud mot sitt bröst som förr. Utan att ens ha haft någon
öfverläggning med sig sjelf vände hon tvärt i en af gångarne. Stöta bort
eller draga till sig, det låg henne lika nära, ty båda delarne var att
handla. Resignation, med händerna i skötet, var det enda som var henne
främmande.
Hon ringde på den lilla tamburen och det var Alma sjelf som öppnade.
»Vill du komma till mig ett ögonblick?»
Det var nästan mörkt derinne men det »ja», som följde på frågan hade
tonfallet af en glad häpnad.
»Kom strax då. Jag går i förväg upp.»
Fru Zimmermann skyndade bort utan att vänta. Hon skulle icke kunnat
uthärda att ha ett samtal med Alma dernere i hennes eget rum; det var
som om hvarje småsak der skulle kasta tillbaka de ord af hat och
förebråelse, som de indruckit; eller det var som om hatet måste vakna på
nytt i denna omgifning.
Det dröjde icke många minuter innan Alma kom.
Men när de stodo der midt emot hvarandra, räckte hvarandra handen och
letade efter något att säga hvarandra, då kände de hur oåterkalleligt
allt brustit.
»Sitt ned», sade den äldre, konventionelt och dödt.
Alma satte sig. Hon väntade på en afbön, men den kom icke; fru
Zimmermann väntade på ett enda tecken af den fordna vekheten, men det
kom icke heller.
»Nu ångrar du att du bad mig komma», sade den unga.
»Nej. Jag ångrar mig icke. Det var bäst att vi träffades ännu en gång.»
»Det tycker jag också.»
Samtalet stannade af. Denna sommarskymning öfver ett hotellrum verkade
så underligt död och tung; den gaf intet af frihet och de båda kvinnorna
trycktes af hvarandras närhet som af en olidlig börda.
Fru Zimmermann gick af och an på golfvet med mjuka, ljudlösa steg; och
hvarje gång hon närmade sig betraktade hon detta hufvud, som icke gjorde
en rörelse. Hon kunde blott urskilja de osäkra konturerna af dess
hårresning.
Hon törstade efter ett enda tecken till lif, något som kunde angifva att
denna varelse _kände_ något, hvad som helst; men der kom intet. Den unga
flickan satt der rak och stel och tyst som om hon varit skuren i trä.
Hon teg så hårdnackadt som skulle hon tiga hela natten.
Den ensamma, svartklädda kvinnan ryste. Det var som stod hon nu än en
gång framför likbåren, den der förfärliga dagen, då hon miste allt--den
dagen som en tid nästan varit utstruken ur hennes minne.
»Jag anade icke hur djupt jag var fäst vid dig»--sade hon; orden hade
kommit fram liksom framtvungna genom inre tortyr, men här stannade de
plötsligt af.
Den unga satt och väntade på fortsättningen, hon väntade på afbönen. Hon
förstod ingenting annat än att man hade gjort henne orätt och med ett
barns hersklystnad ville hon böja detta gamla hufvud, hvars hållning
lifvet gjort så stel och styf.--Den unga kände instinktlikt, att hon i
denna strid hade öfvermakten.
»Du sade, att det var flirtation och samlarvurm», sade hon mulet. »Det
kan jag inte glömma och det var inte sant.»
»Jag har aldrig trott att det var _medvetet_. Jag sade dig också att jag
för upprifven för att kunna vara rättvis.»
Den unga satt och väntade ännu; detta erkännande var henne icke nog.
Djupt i hennes sinne rörde der sig en längtan att lägga sitt hufvud mot
den andras axel, förtroendefullt som i fordna dagar; men denna längtan
kväfdes af medvetandet att ha varit föremål för en orättvis beskyllning.
Barnet var såradt; och hemmets afgud var van att man bad om förlåtelse.
»Om jag varit orättvis, om jag varit orättvis», sade modern och tårarne
störtade utför hennes kinder medan rösten blef konstladt lugn men så
maktlöst bruten, »om jag varit orättvis så skulle du först tänka på
_hvarför_.»
Hon måste göra en paus i det hon torkade sitt ansigte, men tårarne bröto
fram igen, lidelsefullt flödande tårar, som icke stockade rösten, endast
gåfvo den ett uttryck ibland som af en sträng, när den brister. Och
orden kommo af sig sjelfva, liksom burna fram på denna flod af tårar,
medan händerna vredo sig kring den sammanrullade, våta näsduken.
»Du kan icke förstå hvad det vill säga att i hela verlden icke ha mer än
en varelse att hålla af--endast denne ende att knyta alla tankar,
förhoppningar och framtidsplaner omkring--så att man icke kan lefva sitt
eget lif utan går upp i hans--»
Hon måste göra ett uppehåll; det var som om ett äldre element af sorg
kommit till och blandat sig med smärtan för i dag. Hon stödde sig ett
ögonblick mot bordet och tryckte handen knuten mot sin panna; men Alma
såg det icke, hon satt orörlig på sin stol och vände ryggen till.
Fru Zimmermann återtog sin vandring och hennes ton var lugnare:
»Du kan ju tänka dig, att det icke skall vara möjligt längre att vara
rättvis, när det tillfogas honom smärta. Bitterheten bryter igenom
allting. Att våga kröka ett hår på hans hufvud är det största brott i
verlden--»
Det herskade samma dödstystnad i rummet för hvarje gång hon samlade sin
röst till ett nytt utbrott. Det smög sig öfver henne en känsla af att
hon talade för döfva öron och till sist kom det så svagt och hopplöst:
»Om du bara håller af honom med den minsta lilla gnista så måste du ju
förstå, att allt hvad jag sagt dig, allt det elaka och orättvisa--allt
har sin rot i min gränslösa kärlek till honom; och den gemensamma
tillgifvenheten borde--»
Nu kunde hon icke fortsätta längre. Hon kände att alla hennes ord skulle
studsa platta tillbaka mot denna sårade fåfänga. Hon krympte sig af
förödmjukelse öfver att icke kunna återhålla sina tårar inför denna
halfva lilla varelse, som i deras utbrott icke skulle se annat än en
svaghet, öfver hvilken hon sjelf triumferade.
Fru Zimmermann hade kastat sig på stolen och gömt ansigtet i sin näsduk.
Nu reste hon sig. Hållningen hade återfått sin stelhet och med en
rörelse af beslutsamhet stoppade hon näsduken i fickan medan hon återtog
sin vandring.
Alma satt kvar, liksom väntade hon ännu. Men der kom intet mer och
tystnaden som följde var icke en paus, det var ett svalg fullt af kall
ovänlighet.
»Hvad känner du sjelf?» sade modern med en röst som återfått hela
sjelfbeherskningens öfverlägsenhet. »Är du ond eller är du
ledsen?»--Orden hade nästan en klang af åtlöje.
»Jag är hvarken det ena eller andra--tror jag.»
»'Hvarken det ena eller det andra--tror jag!' Ja, det är nyckeln till
hela din karaktär.»
Den unga flickan reste sig. »Farväl», sade hon.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Modern: En Berättelse - 14
  • Parts
  • Modern: En Berättelse - 01
    Total number of words is 4658
    Total number of unique words is 1544
    31.2 of words are in the 2000 most common words
    39.5 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 02
    Total number of words is 4760
    Total number of unique words is 1421
    32.1 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 03
    Total number of words is 4796
    Total number of unique words is 1486
    31.3 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    44.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 04
    Total number of words is 4812
    Total number of unique words is 1517
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    40.7 of words are in the 5000 most common words
    44.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 05
    Total number of words is 4810
    Total number of unique words is 1493
    31.5 of words are in the 2000 most common words
    40.6 of words are in the 5000 most common words
    45.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 06
    Total number of words is 4542
    Total number of unique words is 1609
    29.6 of words are in the 2000 most common words
    38.8 of words are in the 5000 most common words
    42.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 07
    Total number of words is 4618
    Total number of unique words is 1590
    30.3 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 08
    Total number of words is 4681
    Total number of unique words is 1738
    28.0 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    43.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 09
    Total number of words is 4731
    Total number of unique words is 1526
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    39.0 of words are in the 5000 most common words
    43.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 10
    Total number of words is 4755
    Total number of unique words is 1445
    33.4 of words are in the 2000 most common words
    42.8 of words are in the 5000 most common words
    46.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 11
    Total number of words is 4738
    Total number of unique words is 1506
    31.7 of words are in the 2000 most common words
    41.5 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 12
    Total number of words is 4803
    Total number of unique words is 1513
    33.3 of words are in the 2000 most common words
    42.9 of words are in the 5000 most common words
    47.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 13
    Total number of words is 4811
    Total number of unique words is 1474
    30.5 of words are in the 2000 most common words
    40.5 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Modern: En Berättelse - 14
    Total number of words is 620
    Total number of unique words is 343
    48.3 of words are in the 2000 most common words
    55.5 of words are in the 5000 most common words
    58.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.